Funkcinių stilių terminai

Kazimieras ŽUPERKA TERMINOLOGI FÖR FUNKTIONELLA STILAR Få av våra språkvetenskapliga termer varierar så mycket som benämningarna på funktionella stilar. Variationen beror på att stilarnas gränser uppfattas olika, på strävan att med benämningen uttrycka olika stilegenskaper (den vanliga användningssfären, den typiska språktonen eller liknande), på motsvarande termer som används i andra språk och annat. Förmodligen förekom termer för funktionella stilar för första gången i den litauiska språkvetenskapliga litteraturen i J. Palionis ”Inledning till det litauiska litteraturspråkets historia”, utgiven 1964. Här räknas ”litteraturspråkets grundläggande stilar” upp, vilka forskare inom andra språk vanligen urskiljer: 1) skönlitteraturens, 2) vetenskapens, 3) publicistikens, 4) de officiella skrivelsernas (eller kanslistilen) och 5) det vardagliga samtalets (eller den vardagliga talspråksstilen) (Palionis 1964:14). Denna allmänt utbredda klassificering används för att behandla den stilistiska differentieringen av det litauiska litteraturspråket. I den lilla boken finner vi också urskilda och benämnda stilar i den äldre perioden av litauiskt skriftspråk, 1500- och 1600-talen: kyrklig-boklig, officiella skrivelser (kanslistil) och skönlitteratur (s. 14–15). Författaren ändrade och preciserade senare dessa termer något: officiell-kansli, skönlitterär eller belletristisk (Palionis 1967:17–18), kyrklig, kansli (Palionis 1979:16). År 1965 utkom ”Program för praktisk litauisk språkstilistik”, sammanställd av J. Pikčilingis, den litauiska lingvistiska stilistikens grundare, och där presenterades ett system för det moderna litauiska språkets funktionella stilar. Följande stiltermer används här: sakprosa ”(tidningars nyhetsrapportering, tjänsteskrivelser, dokumentens språk med mera)”, vetenskaplig stil, publicistisk stil, konstnärligt-litterär stil och talspråksstil (Pikčilingis 1965:8). I senare arbeten preciserade författaren vissa av dessa termer: officiell sakprosa, konstnärlig belletristik (eller helt enkelt belletristik), vardaglig sakprosa eller talspråksstil (Pikčilingis 1971:286–331; 1974:9–10). Många litauiska språkvetare nämner de fem ovanstående funktionella stilarna när de skriver om språkets stilistiska differentiering eller stilistiska system. Endast fyra stilar räknas upp i det stilistikprogram som sammanställts av A. Rasimavičius; skönlitteraturens stil nämns separat: ”Funktionella 26 språkstilar: officiell sakprosa, publicistisk stil, vetenskaplig stil, vardaglig sakprosa. Skönlitteraturens (den belletristiska) stils särart” (Rasimavičius 1980:106). Frågan om huruvida skönlitteraturens stil (eller stilar) hör till standardspråkets system av funktionella stilar har därför diskuterats i flera årtionden. Följande synsätt skulle kunna förena de motsatta uppfattningarna. I skönlitteraturen används standardspråket, och om man erkänner att detta språk kan indelas i funktionella stilar, förefaller det konsekvent att också erkänna att skönlitterära verks stil, som ett visst s p r å k b r u k s s ä t t, är en stilistisk variant av standardspråket. Å andra sidan hör denna stil, på grund av sin konstnärliga särart och sin särskilda estetiska funktion, inte bara till språkets funktionella stilar utan också till konstens (den konstnärliga verklighetsåtergivningens) system. Kadangi klausimas, kiek (funkcinių) stilių esama lietuvių kalboje (žr. Župerka 1985:55—60), tiesiogiai nesusijęs su šio rašinio tema, tai grįžkime prie minėtųjų penkių stilių terminų. Alla litauiska språkvetare benämner de två stilarna, den vetenskapliga och den publicistiska, på samma sätt, medan benämningarna på de tre övriga stilarna varierar kraftigt. Denna variation framgår särskilt tydligt av följande utdrag, ordnade kronologiskt (här återges varierande benämningar på tre stilar ur språkvetenskapliga arbeten där samtliga fem stilbenämningar förekommer): officiella skrivelser (eller kanslistil), vardagligt samtal (eller vardaglig talspråksstil), skönlitteratur (Palionis 1964:14); dalykinis, šnekamosios `kalbos, meninis-literatūrinis (Pikčilingis 1965:8); kanceliarinis, “šnekamoji ir apskritai buitinė kalba”, beletristinis (Ambrazas 1967:147); officiell sakprosa, vardaglig sakprosa eller talspråk, konstnärlig belletristik (Pikčilingis 1971:286—331); dalykinis, buitinis, beletristinis (Šoblinskas 1973:11); oficialusis dalykinis, kasdienis, grožinis (Savukynas 1977:18—19); oficialusis dalykinis, kasdieninis buitinis, grožinis (Župerka 1977:15); dalykinis, buitinis, meninis (Sirtautas 1982:59; 1988:185); administrativ, vardaglig, konstnärlig (Župerka 1983); kanceliarinis, buitinis, grožinis (Krinickaitė 1984:33); officiell, vardaglig, belletristisk (Grumadienė 1985); kanceliarinis, buitinis, beletristinis (Palionis 1985:21); 27 kanceliarinis, šnekamasis, beletristinis (Šoblinskas 1987:175); oficialusis dalykinis, arba kanceliarinis, buitinis šnekamasis, arba kasdieninio pašnekesio, beletristinis (Palionis 1989:28–30); kanceliarinis, buitinis, meninis, arba grožinis (Gaivenis, Keinys 1990:67, 192). De stilistiska termer som används av språkvetare i andra länder (liksom antalet stilar som urskiljs) varierar också; bland annat beror det på att stilar urskiljs på olika grunder (se Pikčilingis 1971:280–281; Rozenbergas 1976:26–27; Mistrykas 1985:419–423). Litauiska språkvetare har inte lagt fram någon mer originell eller nyare stilklassifikation, utan utgår i huvudsak från ett och samma schema för stilindelning, men det är svårt att hitta ens två språkvetare som använder exakt samma stiltermer. Som bekant är terminologisk synonymi inte önskvärd: den skapar förvirring och försvårar kommunikationen mellan forskare. Låt oss därför försöka diskutera hur precisa de varierande termerna är. Stilen i ärendeskrivelser, dokument och lagar benämns på fem sätt: officiell sakprosa, officiell, sakprosa, kanslistil, administrativ stil. (Här och i det följande lämnas stilbeteckningar bildade som fraser med ett substantiv i genitiv utanför diskussionen: stilen i officiella skrivelser, skönlitteratur, talspråk, vardagliga samtal. De kan betraktas inte som egentliga termer som betecknar en stilart, utan endast som fraser som anger stilens användningsområde.) Frasen officiell sakprosa är en ordagrann översättningskalkering av den ryska termen официально-деловой стиль. Denna tämligen långa tretalsfras är otymplig (flerordstermer passar bättre för underordnade, artbestämda begrepp, exempelvis beteckningar för understilar, jfr populärvetenskaplig stil); dessutom väcker relationen mellan attributens betydelser frågor: när vi säger officiell sakprosa borde det, tycks det, också finnas en officiell icke-sakprosa eller en inofficiell sakprosa, men sådana stilar omtalas inte. Av dessa två attribut används vart och ett också ensamt tillsammans med ordet stil: antingen bara officiell eller bara sakprosa. Det första beskriver främst tonen i texter inom den aktuella sfären (möjligen i viss mån även själva användningsområdet), det andra sakligheten i innehåll och uttryck. Båda fraserna används också i plural: officiella stilar, sakprosastilar. I båda fallen avses, tycks det, språkbruket inom tre stora sfärer – administration (förvaltning), vetenskap och massmedier. Den vanligaste benämningen på stilen i texter inom detta område är 28 kanslistil. Med tjeckisk och slovakisk stilistik som förebild har jag lanserat termen administrativ stil (begreppet som adjektivet kansli-uttrycker föreföll alltför snävt); jfr fraserna administrativt språk (Piročkinas 1990), administrativa skrivelser (Kniūkšta 1993:3). Problemet är att omfattningen hos begreppet som uttrycks med detta adjektiv uppfattas olika. J. Palionis (1967:17–18; 1979:92) urskiljer varianter av kanslistilen: administrativ och juridisk (det vill säga att administrativ stil förstås snävare, som ett underordnat begrepp). P. Kniūkšta ser ett annat förhållande mellan de begrepp som orden uttrycker (1993:3): ”I ungefär samma betydelse [dvs. som kanslispråk, ärendeskrivelsernas språk – K. Ž.] används också frasen administrativt språk, men den omfattar, utöver kanslispråket, även talspråket inom detta område och delvis också juridiskt skriftspråk och talspråk.” Själv är jag benägen att använda termen administrativ stil i en vidare betydelse och urskilja åtminstone tre understilar: kanslistil (dvs. språket i ärendeskrivelser), juridisk stil (lagars och domstolars språk) och diplomatisk stil (språket i diplomatiska texter)1 Stilen i talspråk (vardagliga samtal) betecknas också med fem termer: vardaglig och informell, vardaglig, informell, informellt talspråk, talspråk. De tretalsiga termerna vardaglig informell stil och informellt talspråk är otympliga och dessutom inexakta till sin betydelse: de ger intrycket att termens upphovsperson ansåg det första attributet otillräckligt precist och därför preciserade det med det andra. B. Savukynas föreslagna vardaglig, som saknar suffixet -inis, skiljer sig från den samlade mängden stiltermer. Men det är inte det viktigaste. Är det verkligen lämpligt att kalla stilen vardaglig eller vardaglig? Ordets betydelse tycks förutsätta en kontrast till en obefintlig högtidsstil. Den vanligaste frasen är informell stil. Den är invändningsfri och anger det viktigaste användningsområdet samt det typiska innehållet i texter av denna stil. Talspråksstil tycks beteckna ett något vidare begrepp och ställs tydligare mot skriftspråksstilar (jfr den grundläggande stilistiska motsättningen och stilmarkeringarna i ordböckerna skriftspr., talspr.), en lägre och ledigare samtalston och ett typiskt uttryckssätt. Talspråksstil bör för övrigt inte likställas med talat språk; betydelserna hos dessa två termer 1administrativ stil som huvudterm för att benämna den aktuella stilen har också använts av J. Palionis i ett vetenskapligt föredrag på ryska (uppenbarligen med utgångspunkt även där i den tjeckiska stilistiktraditionen): “Административным (иначе еще называемым официально-деловым, канцелярским) стилем” (Palionis 1986:13). 29 och användningen har, åtminstone i lingvisternas arbeten, i stort sett stabiliserats. Skönlitteraturens stil benämns på följande sätt: konstnärligt-litterär, konstnärligt skönlitterär, konstnärlig, skönlitterär, litterär. Beträffande sammansättningar av två attribut gäller även här de anmärkningar som framförts tidigare. Den skönlitterära stilens term används kanske mest. Dess lämplighet kan ifrågasättas eftersom skönlitteratur i vårt och våra grannländers språk vanligen betecknar enbart prosa, medan man här avser språkbruket i skönlitteraturen i allmänhet (alltså även i poesin!). Vid första anblicken verkar termen litterär stil kanske lämpligast (jfr skönlitteratur, litterärt verk). Vi finner också denna fras hos J. Pikčilingis (1971:283, 284), som annars vanligen använde termen konstnärligt skönlitterär (eller helt enkelt skönlitterär) stil. Adjektivet litterär visar tydligast sambandet med stilens viktigaste användningsområde. Vissa betänkligheter uppstår därför att adjektiv som betecknar en stiltyp bildar vanliga fraser med substantivet språk (administrativt språk, vardagsspråk, kanslispråk osv.; stilen är ju i första hand ett sätt att använda språket), medan frasen litterärt språk inte är vanlig. För närvarande har jag inga invändningar mot den inte särskilt populära termen konstnärlig stil (jfr konstnärligt språk). Slutsatser. Det mest acceptabla vore en samlad uppsättning stiltermer vars adjektiv (attribut) valts enligt samma princip, till exempel utifrån det typiska användningsområdet. Litauiska språkets funktionella stilar har hittills undersökts förhållandevis lite; en ingående undersökning av texter inom olika stilar skulle göra det möjligt att definiera stilgränserna mer exakt och samtidigt precisera stiltermerna. Stilar förändras snabbare än språkets nivåer (snabbare till och med än lexikonet). Exempelvis har tidningsspråket under de senaste åren, i och med framväxten av en oberoende press, bokstavligen inför våra ögon fjärmat sig från det administrativa språket. Denna utveckling gör det också nödvändigt att fortlöpande precisera stilklassifikationen och terminologin. Förkortningar Ambrazas 1967 – Ambrazas V. Dabartinės lietuvių kalbos sintaksės raidos klausimai // Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967. Gaivenis, Keinys 1990 – Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų 2 Žr. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. V., 1972. P. 76; Tarptautinių žodžių žodynas. V., 1985. P. 66; dar plg. Timofejevas L., Vengrovas N. Literatūros mokslo terminų žodynėlis. K., 1961. P. 29; Sierotwiński S. Słownik terminów literackich. Wrocław [...], 1986. S. 39; Latviešu valodas vārdnīca. Rīga, 1987. 1pp. 126; Советский энциклопедический словарь. М., 1987. С. 123. 30 žodynas. K., 1990. Grumadienė 1985 – Grumadienė L. Varför sticker getingar stadsbor? // Literatūra ir menas. 1985. 8 mars. Kniūkšta 1993 – Råd om kanslispråk/ ansvarig redaktör P. Kniūkšta. V., 1993. Krinickaitė 1984 – Krinickaitė S. Språkens uttrycksmässiga särart. V., 1984. Mistrik 1985 – Mistrik J. Štylistika. Bratislava, 1985. Palionis 1964 – Palionis J. Introduktion till det litauiska litteraturspråkets historia. V., 1964. Palionis 1967 – Palionis J. Det litauiska litteraturspråket under 1500- och 1600-talen. V., 1967. Palionis 1979 – Palionis J. Det litauiska litteraturspråkets historia. V., 1979. Palionis 1985 – Palionis J. Språkvetenskapens grunder. V., 1985. Palionis 1986 – Палёнис И. Om problemets aktualitet: "den allmänlitterära normen och de funktionella stilarna" // Det allmänlitterära språket och de funktionella stilarna. Vilnius, 1986. Palionis 1989 – Palionis J. Introduktion till det litauiska skriftspråkets (litteraturspråkets) historia. V., 1989. Pikčilingis 1965 – Program för praktisk stilistik i litauiska/ sammanställd av J. Pikčilingis. V., 1965. Pikčilingis 1971 – Pikčilingis J. Litauisk stilistik. V., 1971. Band I. Pikčilingis 1974 – Program i nutida litauisk språkvård och stilistik/ sammanställd av J. Pikčilingis, A. Pupkis. V., 1974. Piročkinas 1990 – Piročkinas A. Kanslispråkets språkvård. V., 1990. Rasimavičius 1980 – Stilistik/ sammanställd av A. Rasimavičius// Program för språkvetenskapliga discipliner inom litauistik. V., 1980. Rozenbergas 1976 – Rozenbergs J. Latviešu valodas praktiskā stilistika. Riga, 1976. Savukynas 1977 – Savukynas B. Leidinio paskirtis ir kalba// Žmonės ir kalba. V., 1977. Sirtautas 1982 – Sirtautas V. Teksto sintaksė ir vientisinio sakinio analizė // Vientisinio sakinio semantika. V., 1982. Sirtautas 1988 – Sirtautas V., Grenda Č. Lietuvių kalbos sintaksė. V., 1988. Šoblinskas 1973 – Šoblinskas A. Stilistikos pamokos (IX klasė). V., 1973. Šoblinskas 1987 – Šoblinskas A. Lietuvių kalbos didaktika. V., 1987. Župerka 1977 – Župerka K. Praktinė stilistika. V., 1977. Župerka 1983 – Župerka K. Lietuvių kalbos stilistika. V., 1983. Župerka 1985 – Župerka K. Kiek stilių lietuvių kalboje? // Mokymo ir auklėjimo klausimai. V., 1985. T. 17. 31