Pr. Skardžiaus terminologijos srities veikla ir jos reikšmė

PRAEITIES AIDAI Stasys KEINYS Litauiska språkets institut Pr. Skardžius verksamhet inom terminologin och dess betydelse I slutet av 1800-talet och särskilt under de tre första årtiondena av 1900-talet lades grunden till den moderna litauiska terminologin. Termer inom olika områden skapades och bearbetades, eller uppdaterades i enlighet med den moderna standardspråkets krav, av en krets av dåtidens bildade människor. J. Jablonskis var inte bara inspiratör och andlig ledare för denna lilla men mycket arbetsamma gemenskap, som till stor del arbetade osjälviskt och ägnade sig åt nationens angelägenheter, utan också dess främste arbetare. Det var ingen tillfällighet att hans följeslagare J. Balčikonis kort efter denne klassiker inom litauisk språkvetenskaps död skrev: ”I vår skolas historia kommer Jablonskis namn att bestå för evigt. Ty han gav den inte bara en litauisk grammatik och läseböcker, utan också termer för andra ämnen”1. J. Jablonskis och hans generations bildade människor fastställde också inriktningen för det terminologiska arbetet och bestämde arbetsordningen och metoderna, vilka de mest framträdande inom detta fält i huvudsak fortfarande följer. När Pr. Skardžius, A. Salys och andra unga, nyblivna språkforskare började arbeta i slutet av 1920-talet behövde de alltså inte lägga grunden till den moderna litauiska terminologin, vare sig teoretiskt eller praktiskt2. Grunden var i huvudsak redan lagd. Den nya generationen fick bygga terminologins byggnad, sten för sten. Arbetsstyrkan var inte stor, och de få som fanns var dessutom först och främst upptagna med annat arbete; därför fanns det knappast möjlighet att låta arbetet växa och blomstra. Filosofen intresserade sig då mest för terminologins teoretiska frågor 1 Balčikonis J. Prakalba // Jablonskio raštai. Kaunas, 1933. T. 2. P. VII. 2 Jfr Rosinas, A. Pranas Skardžius – vetenskapsman och främjare av standardspråket // Pranas Skardžius – standardspråkets teoretiker och främjare: Seminariets teser. Vilnius, 1999. S. 5, där det hävdas att ”Skardžius lade den teoretiska grunden för terminologins ordnande”. 69 St. Šalkauskis hade dessutom stora praktiska planer, vilka tydligen också avbröt hans väl påbörjade teoretiska arbete med terminologi. Många andra under den aktuella perioden ägnade sig åt ett eller annat praktiskt terminologiarbete. Till dessa praktiska arbetare bör framför allt även Pr. Skardžius räknas. Tad Pranas Skardžius (1899–1975), kurio šimtosios gimimo metinės neseniai Lietuvoje buvo plačiai paminėtos, yra pirmosios pobūginės bei pojablonskinės kartos kalbininkas. Jam dar teko, kad ir trumpai, pabūti mokiniu tų dviejų žymiausių dvidešimto amžiaus pradžios (ir ne tik jos) kalbininkų, ne vienu atžvilgiu pelniusių atskirų mūsų kalbotyros barų pradininkų šlovę, o J. Jablonskiui net pripažįstamas garbingas pačios bendrinės kalbos tėvo vardas (jei taip, tai, matyt, kartu ir tos kalbos terminologijos tėvo garbė). Rūpestingo tėvo, nes tai J. Jablonskio rūpesčiu Pr. Skardžius kartu su A. Saliu (1902–1972) buvo pasiųstas baigti mokslų į Vokietiją, ir iš ten abudu po keleto metų tuomet dak­taruoti grįžo tęsti savo buvusių kauniškių profesorių darbų. K. Būga tuomet jau keletą metų ilsėjosi Vytauto prospekto kapuose, netrukus Viešpaties Angelas buvo sugiedotas ir tų pačių kapų priglaustam J. Jablonskiui. Šitaip labai greitai jauniems apsukriems vyrams atiteko nemaža dalis velionių varytų darbų, su jais ir kalbinė terminologijos baro pusė. Till en början bör det också sägas att K. Būga sannolikt var en större förebild för Pr. Skardžius, även om han, som han själv skrev, hade närmare kontakt med J. Jablonskis3. I sina första små språkvetenskapliga artiklar, skrivna medan han ännu studerade i Tyskland, försökte han tydligt följa i fotspåren efter författaren till ”Kalbos ir senovės”; dessutom började han kritisera vissa av J. Jablonskis rekommendationer, till en början utan att nämna honom vid namn, och skilde sig därmed från K. Būga. Pr. Skardžius undvek länge inte sådana kritiska anmärkningar (som han dessutom upprepade gång på gång). Dessa invändningar och meningsskiljaktigheter, ibland till och med försök att visa sin överlägsenhet (med betoning på att J. Jablonskis själv hade gett efter för honom), framstår inte heller nu, 60–70 år senare, som tillräckligt välgrundade eller som uttalanden vid rätt tid och på rätt plats. Särskilt som kritikern själv, vare sig som ung eller äldre, inte verkar ha varit samvetsgrann när det gällde standardspråket 3 Skardžius Pr. Rinktiniai raštai. Vilnius, 1997. T. 2. P. 16. 70 väktare av språkbrukets livskraft och terminologins enhetlighet, eller åtminstone en som tog hänsyn till den. Pr. Skardžius hade sannolikt kommit i kontakt med terminologiarbetet redan under sina studier vid Litauens universitet (där han studerade från hösten 1923 till november 1925). Om detta skrev han själv följande i artikeln ”Mitt liv och arbete”, som publicerades i tidskriften „Aidai“ med anledning av hans sjuttiofemårsdag: ”<...> tillsammans med honom [J. Jablonskis – St. K.] arbetade jag i terminologikommissionen, som brukade samlas hos honom och där jag var sekreterare, och senare arbetade jag en tid tillsammans med honom även i stavningskommissionen, ända tills jag reste utomlands”4. Senare, under 1930-talet, efter J. Jablonskis död, ledde Pr. Skardžius terminologisektionen i det litauiska språkförbundet, som grundades 1935. Av rapporterna i dåtidens tidning „Gimtoji kalba“ framgår att sektionen behandlade termerna i prof. St. Šalkauskis ordbok „Bendroji filosofijos terminija“ (Allmän filosofisk terminologi), liksom en uppsättning termer inom idrott (fotboll, basket, skridskoåkning), ögonsjukdomar och teater. Sektionens största arbete var utan tvivel „Bendroji filosofijos terminija“, där kunniga språkforskares bidrag tydligt kan skönjas. Detta sägs för övrigt redan i ordbokens första mening i ”Förordet”: ”Granskningen, rättelserna, kompletteringarna och antagandet av den filosofiska [=filosofiska – St. K.] terminologin som trycks nedan är det första större arbete som utförts av terminologisektionen (TS) inom Litauiska språkförbundet (LKD), bestående av ordföranden doc. Pr. Skardžius, sekreteraren A. Vaičiulaitis och ledamöterna: ordbokens redaktör J. Balčikonis, överste J. M. Laurinaitis, doc. A. Salys och prof. St. Šalkauskis. Arbetets omfattning kan utläsas av att över 35 möten på två timmar vardera ägnades åt det”5. Dessutom bidrog enligt samma källa till ordbokens utarbetande med kommentarer, råd eller förslag prelaten A. Dambrauskas, dr. J. Pankauskas, biskop M. Reinys, prof. V. Sezemanas, prof. J. Vabalas–Gudaitis och konstnären A. Varnas, och Pr. Skardžius satte ut betoningen på termerna; han ”gjorde också i övrigt en stor insats för att förbättra hela texten”6. 4 Se samma källa. 5 Šalkauskis St. Raštai. Vilnius, 1991. T. 2. P. 126. 6 Se samma källa. S. 127. 71 „Bendroji filosofijos terminija“ är en av mellankrigstidens bästa terminologiska ordböcker och har i allt väsentligt utnyttjats i de viktigaste verken om standardlitauisk terminologi. Detta är det främsta beviset på erkännandet av arbetet. Att ordboken inte innehåller en enda så kallad internationell term vittnar uppenbarligen om redaktörernas strävan att rena språket, men är samtidigt ett synnerligen intressant steg i standardlitauiskans terminologihistoria i stort. Ordboken visar övertygande att de människor från den tiden och nutiden (för övrigt även språkforskare) har helt fel när de ofta hävdar att litauiskan saknar sätt att uttrycka allt detta (eller att det bara går att uttrycka en del av det) som andra uttrycker med dessa ”internationella” benämningar, eller rentav att man inte ens bör försöka. Ordboken visar utan tvivel på redaktörernas så kallade puristiska (språkrensande) strävanden. I detta avseende är även Pr. Skardžius ordbok „Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys“ (Litauiska motsvarigheter till internationella ord), som utkom i Chicago 1973, 35 år efter „Bendroji filosofijos terminija“, mycket intressant och värd att uppmärksamma. I inledningen till detta arbete står det med rätta att ”människor som behärskar de främmande språk de behöver och är förtrogna med den internationella terminologin inom respektive område ofta inte alls är särskilt benägna att använda litauiserade ersättningsord, vilka genom association ofta skiljer sig från motsvarande internationella ord. Denna praxis märks särskilt utomlands, där emigranter ofta klarar sig bättre på de främmande språk de har lärt sig än på sina modersmål, särskilt inom något fackområde”},{7. Tyvärr, tyvärr! Motviljan mot att använda, och framför allt att söka efter, litauiska ersättningsord är typisk inte bara för emigranter, som Pr. Skardžius skriver, utan även för åtminstone en betydande del av de aktiva inom vetenskap, teknik, religion, politik och andra områden i själva Litauen. Också här måste man ibland under ganska lång tid övertyga mer än en övertygad ”internationalist” om att en litauisk term, även om den inte ges företräde, åtminstone har rätt att användas vid sidan av det inlånade ordet, som ofta inte ens är internationellt. I ordboken „Lietuviškų tarptautinių žodžių atitikmenų“ anges litauiska motsvarigheter till omkring tusen internationella ord. En betydande del av dem är redan sedan länge välbekanta i standardlitauiskans språkbruk 7 Skardžius Pr. Rinktiniai raštai. Vilnius, 1998. T. 3. P. 437. 72 nybildningar eller till och med ord ur det levande talspråket, till exempel: abažiūras – huva, abscesas – böld, abstinencija – nykterhet, abstrakcija – abstraktion, abzacas – stycke och så vidare. Den ordboken, som utan tvekan också syftade till att bidra till att förädla det litauiska språket, är mycket viktig för det sena 1900-talets fackspråkliga litauiska, där alltför många lånord av olika slag används, hedrande kallade internationella ord. Dagens fackspråk är inte mindre förorenat av lånord än skriftspråket under tidigare århundraden. Och en god del av dessa lånord är inte på något sätt bättre än de barbarismer som förra sekelskiftets och detta sekels tidiga bildade människor jagade ut ur språket. Den bok av Pr. Skardžius som här behandlas, vilken för övrigt användes vid utarbetandet av den tredje upplagan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, är alltså ännu efter ett kvarts sekel mycket viktig för dagens terminologiska bruk och bruket av det allmänna standardspråket, liksom för språkvården. För övrigt gäller detsamma St. Šalkauskis ”Bendroji filosofijos terminija”, publicerad för drygt sextio år sedan. Efter andra världskriget hamnade Pr. Skardžius i USA och fick inget arbete som språkvetare. Han gick då ut en bibliotekarieutbildning och började snart arbeta på landets främsta bibliotek, Kongressbiblioteket (där arbetade han i 15 år, fram till 19718). Hans bibliotekarieutbildning och arbete måste ha lett till att han sammanställde en ordlista med bibliotekstermer som omfattade nära 200 uppslagsord. Ordlistan publicerades 1961 i den i USA återupplivade tidskriften ”Gimtoji kalba”. Enligt författaren tog den upp litauiska benämningar på begrepp som användes i vidare bemärkelse (inte enbart inom biblioteksväsendet), angav motsvarigheter på engelska, franska och tyska och förklarade vissa termer kortfattat. Utan en närmare undersökning är det svårt att säga om Pr. Skardžius använde sig av den ordlista som I. Kisinas sammanställde och som utkom i Litauen 1956 under titeln ”Bibliotekinė ir bibliografinė terminologija” – endast drygt en sjättedel av termerna i Pr. Skardžius samling sammanfaller med termerna i I. Kisinas ordlista, och några begrepp benämns på olika sätt. Pr. Skardžius föreslår till exempel antrinininkas (eller dublikatas), antrinis autorius, jungtinis katalogas, papildas och så vidare, medan I. Kisinas ordlista har dubletas, bendraautoris. 8 Skardžius Pr. Rinktiniai raštai. T. 2. P. 24, 29. 9 Återtryckt i den tredje delen av Pr. Skardžius ”Rinktiniai raštai” (s. 315–324). 73 [=medförfattare – St. K.], samlad katalog, tillägg. En del av de termer som Pr. Skardžius införde är i Litauen närmast helt okända, till exempel: adressbok ”adressbok”, biblioteksvetenskap ”bibliotekariearbete, biblioteksvetenskap”, kalligrafiska typer ”kalligrafiska typer”, evangeliebok ”evangeliebok”, reseskildring ”reseskildring, resplan”, avskrivare ”avskrivare”, sagobok ”sagobok”, utlåningsavdelning ”utlåningsavdelning, utlåningsrum, låneavdelning” med flera. I allmänhet har Pr. Skardžius nybildningar i denna samling, kan man säga, inte slagit igenom; en del av dem är dessutom alltför ovanliga också med hänsyn till användningsområdet (till exempel: biblioteksvetenskap, kalligrafiska typer, flygblad ”bredblad, flygblad, löpsedel, broschyr”). Dessutom förekommer här termer som i Litauen varken då eller nu rekommenderas för bruk, till exempel: titel ”namn på en bok eller artikel, rubrik”, titelsida ”titelsida” (termen titelsida, som godkänts för bruk av Terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen och tagits med i I. Kisinos ordlista, används vanligtvis av specialister inom området). Pr. Skardžius lilla arbete kan således betraktas som ett försök att bidra till utvecklingen av biblioteksterminologin som inte fick något större inflytande. Det var kanske ändå mer användbart för litauiskan i Amerika. Pr. Skardžius korrigerade och föreslog ett stort antal termer från olika fackområden (kanske något fler från teknikområdet) i de många artiklar och kortare texter han ägnade åt språkpraktiska frågor. Av dem får man intrycket att språkvetaren hellre själv bildade termer än letade efter dem i människors (folkets) språk. Kanske är det också därför som en stor del av hans förslag inte fick vidare spridning. Å andra sidan finner man i dessa artiklar och kortare texter användbara råd av mer allmän karaktär, som visar hur terminologiarbetet bör bedrivas och i vilken riktning det bör gå. När ryssarna intog landet 1940 skrev han till exempel i ”Gimtoji kalba”, som svar på frågan ”Är det verkligen bara obalsis som bör användas?”, att en del utan att lägga fram bevis börjar hävda och till och med föreskriva att man ska använda obalsis i stället för šūkį, o obalsį, och tog då tillfället i akt att helt riktigt mana till eftertanke: ”<...> mer omdömesgilla språkvetare stöder sina påståenden med belägg ur människors språk. Därför bör de som vill bidra konstruktivt till att förbättra bruket av vårt standardspråk offentligt belägga sina nya förslag av mer allmän karaktär och tydligt förklara varför det som hittills varit allmänt bruk inte längre duger; annars kan ett individualistiskt och befallande tillvägagångssätt i denna fråga göra avsevärd skada— 74 lui och till och med orsaka stor skada”10. Denna tanke, uttryckt mycket tydligt och i J. Jablonskis anda och stil, måste ha varit mycket viktig under omständigheterna kring den språkpolitik som då inleddes. Även dagens förespråkare för föreskrivande språkbruk borde lägga den på minnet. Pr. Skardžius skrev inga artiklar särskilt ägnade åt terminologisk teori och behandlade eller diskuterade inte heller sådana teoretiska frågor mer ingående någon annanstans. Han tycks inte ha fördjupat sig särskilt i terminologins särdrag eller i de krav som ställs på termer. I första hand tog han upp terminologiska frågor utifrån sin allmänna förståelse av språkvetenskap och normeringen av standardspråket, det vill säga på samma sätt som andra frågor om språknormering. Men som nämnts finns det i Pr. Skardžius artiklar och kortare texter gott om träffande generaliseringar, guldkorn och värdefulla råd som också är viktiga för terminologisk teori. Dessa frågor borde någon gång undersökas mer ingående och var för sig. Efter andra världskriget, då han under tre decennier av sitt mogna liv bodde utomlands, hade Pr. Skardžius här i hemlandet inte så stort inflytande som han kunde ha haft under andra omständigheter. Hans böcker och artiklar var visserligen kända både bland språkvårdare och terminologer, och man använde sig av dem, men det viktigaste arbetet med att utveckla och främja litauisk terminologi utfördes utan hans direkta medverkan; arbetet pågick vid sidan av honom. Hans roll återstod att vara en iakttagare av det som gjordes i Litauen, stundom en mycket kritisk, kanske till och med sträng iakttagare. Med tiden mildrades dock denna kritik märkbart – några av de arbeten inom språkvården som litauiska språkvetare först kritiserade hårt, till exempel ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, omnämndes senare i positiva ordalag. Det är sant att Pr. Skardžius tycks ha förbigått de terminologiska ordböcker som från mitten av 1950-talet gavs ut i ganska stort antal i Litauen. Men han skrev mycket och försökte väcka och utveckla den terminologiska kulturen bland emigranterna. I detta avseende är hans kommentarer om de tankar som P. Orintaitė framförde i ”Gimtoji kalba” 1958 om bruket av termerna romanas, poema, novelė mycket lärorika och fortfarande viktiga, inte bara för emigranter. Hon menade att orden betyder något annat på engelska och därför inte hjälper, utan till och med hindrar, kommunikationen ”med främmande kultur” (och av den anledningen föreslog hon— 10 Skardžius Pr. Rinktiniai raštai. T. 3. P. 797–798. 75 … att ersätta dem med rent litauiska termer). I detta sammanhang uttalade sig Pr. Skardžius mer ingående om förhållandet mellan termer och enskilda andra språk samt om deras beständighet. Han skrev: ”Om vi börjar använda vissa termer på ett annat sätt än vi är vana eller benägna att använda dem, utan på ett helt annat sätt, såsom exempelvis engelsmännen eller amerikanerna gör, då bryter vi de direkta banden till vårt allmänspråk och försvårar därigenom uppenbart vår inbördes kommunikation, och följaktligen gör vi det betydligt svårare att tillägna oss främmande kultur. Om vi börjar använda novell eller något liknande i stället för den hittillsvarande termen roman, kommer vi samtidigt att göra det mycket svårare att förstå allt som hittills överallt hos oss, i litteraturhistorien eller i läroböckerna, har sagts och berättats om romaner; dessutom skulle vi på detta sätt helt i onödan blanda samman två helt olika saker, i detta fall novellen och romanen eller kortromanen och berättelsen. Och ändå skulle den främmande kulturen inte komma oss närmare om vi gick denna väg: amerikanerna och engelsmännen har följt helt andra vägar än vi, och därför kan de vägar vi har gått inte utan vidare anpassas till de anglosaxiska. Exempelvis har dirigentas sedan länge använts och används fortfarande i Litauen i betydelsen ”person som dirigerar, ledare för en kör eller orkester”, medan den engelska motsvarigheten conductor, ”dirigent”, motsvarar vårt konduktorius, ”tågvärd”. Eller ett annat exempel: i vårt språk har skaparen av musikaliska verk sedan länge kallats kompozitorius, medan den engelska motsvarigheten compositor (betoningen ligger på stavelsen -po-) endast betyder ”sättare”. <...> Nej, vi kan inte längre avstå vare sig från dirigenten, kompositören, romanen, kortromanen, poemet, pamfletten eller andra liknande internationella lånord enbart för att de har en annan betydelse på engelska eller något annat främmande språk än i vårt språk. Alla har de redan fått fast fot i vårt språk och har vissa traditioner; därför bör vi fortsätta att använda dem, eftersom de utmärkt väl tjänar det direkta syftet – vår inbördes och allmänna kommunikation”11. Här har avsiktligt ett ganska långt utdrag ur Pr. Skardžiaus artikel ”Är det en föråldrad bråte?” tagits med, eftersom det nu, efter fyra decennier, även i själva Litauen allt oftare förekommer språkbruk, eller rättare sagt ordbruk 11Där. S. 285–286. 76 …språkrevolutionärer som blint följer just det engelska språk som Pr. Skardžius nämnde och fullständigt bortser från att detta bara hindrar litauer från att förstå varandra bättre. Pr. Skardžius visade med största tydlighet att detta inte är vägen till språkets utveckling, utan en omväg eller, ännu mer exakt, en återvändsgränd. När han bodde i Amerika bedömde han förhållandet mellan litauiska och engelska betydligt mer nyktert än många i dagens entusiastiskt och snabbt anglifierade Litauen. Pr. Skardžiaus gärning är betydande och oskiljaktig från arbetet med att normera, vårda och utveckla det litauiska standardspråket. Eftersom termer är en mycket viktig och allt viktigare beståndsdel av detta språk är det lätt att förstå varför han ägnade terminologiska frågor så stor uppmärksamhet. Mottaget 1999 09 20 PR. SKARDŽIAUS TERMINOLOGISKA VERKSAMHET OCH DESS BETYDELSE Sammanfattning Denna artikel går igenom den litauiske lingvisten Pranas Skardžius (1899–1975) viktigaste organisatoriska och praktiska arbete inom terminologin, utfört i Litauen och Amerika efter andra världskriget. Bland hans arbeten från tiden före kriget utmärker sig hans medverkan i utarbetandet av filosofen St. Šalkauskis ordbok ”Filosofins allmänna terminologi”. Pr. Skardžius bok ”Litauiska motsvarigheter till internationella ord”, utgiven i USA 1973, diskuteras, och samlingen av bibliotekstermer analyseras. Uppmärksamhet riktas mot några aktuella tankar i Pr. Skardžius artiklar om enskilda termer, exempelvis vikten av att underbygga införandet av termer och att hålla fast vid principerna om beständighet och tradition. 77