Apie vargonų terminus

Rimantas GUČAS AB Vilnius orgelverkstad OM ORGELTERMINOLOGI Det har skrivits lite om orglar på litauiska, och det är inte heller något som gjorts sedan länge. Den första artikeln i ämnet publicerades 1909 i tidskriften ”Vargonininkas”, som gavs ut och redigerades av J. Naujalis. Orgelbyggaren och dåtidens bildade man, den aktive deltagaren i den nationella väckelserörelsen Jonas Garalevičius (1871–1943), publicerade under flera nummer artikeln ”Vargonai”, där han presenterade uppgifter om orgelns historia och konstruktion. Innehållsmässigt är J. Garalevičius artikel fortfarande tämligen naiv och innehåller fel, även om några av tankarna fortfarande är aktuella. Mest anmärkningsvärt är dock kanske att han redan i de första styckena uppmärksammade behovet av en egen terminologi: ”Jag vill på förhand be de ärade läsarna om ursäkt för det orena litauiska språk som jag tvingas använda i beskrivningen av orgeln. Orgeln är ett mycket komplicerat instrument med tusentals olika delar, för vilka litauerna ännu inte har smitt passande ord; därför blir jag tvungen att använda ord, så kallade ’internationella’ eller vedertagna, det vill säga tekniska ord från andra språk.” (”Vargonininkas” 1909, nr 2). Det verkar som om inga mer betydande steg togs för att ordna orgelterminologin i mellankrigstidens Litauen. Det finns dock ett exempel av något annat slag – orgeln i Kavarskas kyrka. Den byggdes omkring 1925 av det tjeckoslovakiska företaget Jano Tuček. I denna orgel försökte man för första och hittills enda gången ge registren litauiska namn (Erdvės fleita i stället för Hohlföte, Lendrių fleita i stället för Rohrflöte, Stim. Ragelis – Gemshorn, Gluosn. Dūdele – Salicional och så vidare), eller skriva internationella benämningar med litauisk ändelse: Principalas, Burdonas, Subbasas (i stället för Principal, Burdon, Subbass). I det avseendet är Kavarskas orgel unik och har därför tagits upp på förteckningen över kulturminnen. Omkring 1965 började musikologen Antanas Venckus (1934–1975), som hade börjat arbeta vid LSSR:s statliga konservatorium, ta initiativ till att ordna den litauiska musikterminologin. Han hade mycket kontakt med den äldre generationens musiker Antanas Krutulis (1887–1979), som redan hade gett ut ”En kort 63 muzikos žodyną“ (1960) ir visaip skatino pastarąjį rengti naują žodyno laidą. Kadangi muzikai, ypač atlikėjai, yra konservatyvi, jeigu nesakytume obskurantiška publika, A. Venckui rimtai susirūpinus ir užsiėmus lietuviškų muzikos terminų tvarkymu bei kūrimu, jis sulaukė daugiau pašalpos ir pasipriešinimo nekaip geranoriškos talkos. Maždaug tuo metu A. Venckaus iniciatyva buvo sudaryta Muzikos terminų komisija. 1967 började konstavdelningen för teater och musik vid konstmuseet registrera Litauens orglar och sammanställa en förteckning över de mest värdefulla orglarna som kulturminnen. För detta ändamål trycktes en särskild ”Orgelenkät”. Då blev frågan om orgeltermer ganska akut, eftersom det är en sak att tala jargong och en helt annan att skriva. Först tänkte man skicka enkäten till distriktens kulturminnesvårdare så att de kunde fylla i den. En av dess punkter gällde termer för orgeldelar: fråga den lokala organisten vad han kallar orgelns delar. Enkäterna skickades emellertid aldrig ut. När man reste runt till kyrkorna och talade med lokala organister fick man inte höra något särskilt intressant eller användbart – nästan uteslutande användes förvanskade tyska termer, och bara några få sådana. De flesta organister hade så ringa kunskaper om orglar att något fackspråk över huvud taget inte kunde utvecklas. Ändå fick man från mer bildade organister, som också ägnade sig åt orgelbyggeri, höra enstaka användbara termer. Den 16 december 1968 hölls ett möte i Musikterminologikommissionen för att diskutera orgeltermer. Man godkände ett stort antal ord som redan hade varit i bruk och föreslog också några nya termer (griežykla, kelmas). Information om detta publicerades i ”Kultūros barai” (1969). En del av dessa termer etablerades genom att de togs med i den nya upplagan av A. Krutulis ”Musiktermernas ordbok” (1975) och i J. Kazlauskas bok ”Musikinstrument och partitur” (1975). Beskrivningen av orgeln i den sistnämnda boken kan betraktas som en av de mest konsekventa och professionella som publicerats på litauiska. 1972 inrättades en orgelverkstad vid Republika kulturminnesrestaureringsstiftelse. Då blev behovet av termer på allvar uppenbart, eftersom man i tillverkningsprocessen behövde samtala och också skriva kostnadsförslag och andra dokument om orgelns alla delar och delarnas beståndsdelar. Eftersom 64 De flesta av dem som kom för att arbeta hade dittills inte kommit i kontakt med orglar och tog de nyföreslagna litauiska termerna som självklara och oomtvistliga. De termer som dittills hade diskuterats och godkänts omfattade ännu inte alla orglar, och dessutom visade sig några vara otillräckligt precisa. När man medvetet lät bli att föreslå benämningar uppstod spontant enklare litauiska ord för vissa delar. Som ett skämt klingade en gång det dialektala rekečius, yttrat av snickaren P. Klimas, som kom från Dubingiai. Men reketis, reketys är redan ett ord som finns i ”Den samtida litauiskans ordbok” (1993). Med det kan man beteckna en viss orgelkomponent. När orgelterminologin fortsätter att ordnas vore det värdefullt att samtala med kännare av litauiska språket och folklivsforskare, som kan påminna oss om bortglömda litauiska ord. Man bör komma ihåg att orgeln, trots sin imponerande karaktär och yttre komplexitet, i själva verket är ett mycket enkelt och begripligt instrument. Många liknande delar finns i olika byggnader, redskap och i vardagslivet. Det handlar om allehanda vinkeljärn, axlar, dragstänger, gångar och luftkanaler, spjälor, hävstänger och små hävstänger, stolpar, balkar, små broar, burar, hållare, och tiotals, om inte hundratals, andra delar, för vilka man i allmänhet inte behöver söka några specialtermer, utan bara använda korrekta ord som sedan länge har brukats för att beteckna olika redskap och deras delar. Det gäller bara att vilja göra sig besväret. Tyvärr är det just den viljan som oftast saknas hos både orgelbyggare och i synnerhet utövare. Gamla och korrekta litauiska ord betraktas ibland rentav som löjliga och dåliga, medan ord av främmande ursprung anses meningsfulla och klangfulla. Så hävdar vissa pianister att knackandet på piano bara är något ytligt, medan det slaviska ordet spelandet däremot återspeglar själva skapandeakten. I orglar finns också särskilda företeelser som betecknas med ord av främmande ursprung – tangenter, pedaler, register, bark­erier (uppkallade efter uppfinnarens efternamn), pulpeter, resonatorer, jalusier, mensurer, labier, traktur och så vidare. Det är internationella ord, även om deras internationalitet är relativ. De används främst i länder där orgelkulturen i högre grad är knuten till tyska traditioner. Det gäller Central- och Östeuropa. Dit hör även Litauen, som allt sedan de första orglarnas framträdande år 1408 har befunnit sig inom den tyska orgelbyggnadskonstens inflytelsesfär. 65 De mest berömda mästarna under 1600- och 1700-talen var tyskarna J. Koppelmannas, G. A. Zelle, M. Jansonas och A. G. Casparinis (trots det italienskklingande efternamnet). Även under 1800-talet utbildade man sig, köpte orgeldelar och så vidare, huvudsakligen i Tyskland. Den tidigare nämnde J. Garalevičius utbildade sig också till orgelbyggare i Tyskland – i B. Grünebergs verkstad i Stettin, där han bodde och arbetade i många år. I allmänhet använde såväl orgelbyggare som utövare främst terminologin från de språk de hade utbildat sig på. K. Kaveckas använde till exempel ofta franska termer, Z. Aleksandravičius italienska och så vidare. Under sovjettiden hade Moskvas skola ett inflytande; den hade i sin tur okritiskt tagit över tysk orgelestetik och terminologi. I detta avseende står Litauens musikakademi fortfarande under Moskvas skolans inflytande. En annan del av orgelterminologin utgörs av registerbenämningarna. Ett och samma register kan benämnas helt olika i orglar från skilda traditioner, områden, epoker och byggmästare. Och omvänt kan olika register i orglar från skilda traditioner ha en och samma benämning. Registerbenämningarna kan återspegla klangens särdrag, pipornas form och material, tonhöjd, konstruktion och så vidare. Europas stora folk, som utvecklat egna orgeltraditioner, skapade också egna system för registerbenämningar, även om dessa system i hög grad är sammanflätade. Orgelbyggare från äldre tider och självlärda orgelbyggare förväxlade ofta användningen av benämningar och gjorde grammatiska fel. Allt detta kan ge forskaren en hel del information. En del av benämningarna på de äldre litauiska orglarnas register är av latinskt eller italienskt ursprung, en del är tyska, och vissa förekommer i poloniserade former. När vi bygger nya orglar använder vi traditionella registerbenämningar för litauiska orglar utan att förlitauisera dem, men undviker så långt det är möjligt tyska eller polska former. I allmänhet är orgeltermer oskiljaktiga från ett folks, ett lands och en regions orgelkulturella traditioner och arv. Hur kan man till exempel tillämpa franska orgelbegrepp på litauiska orglar från 1700-talet, vars byggare varken hade hört talas om eller sett franska orglar? Att Litauens orgeltradition är nära förknippad med den tyska innebär ingalunda att den saknade egna särdrag. Därför måste också 66 termerna med tiden, i takt med att vi lär känna vår historia och de bevarade instrumenten allt bättre, preciseras: orgelterminologin måste återspegla vår orgelbyggnadstradition. Tvarkingai aprašyti vargonai V. Bičiūno „Muzikinės akustikos pagrinduose“ (1988), taisyklingos lietuviškos terminijos laikytasi ir Enciklopedijų leidyklos leidiniuose. En ny encyklopedisk musikordbok förbereds för närvarande för utgivning. I samband med detta har Musikterminologikommissionen återupptagit sin verksamhet. Ett av sammanträdena ägnades också åt att diskutera orgeltermer. Efter det sammanträdet publicerades musikern A. Kalinauskas artikel ”Orgeln” i ”Musikens fält” (1996, nr 15–16 och 17). Där presenterades inte bara termer som direkt betecknar instrumentet utan även andra begrepp som behövs när man talar och skriver om orglar. För drygt ett årtionde sedan blev det till exempel en dispyt på Encyklopediförlaget om hur en orgel kommer till en kyrka. Redaktionens föreslagna formulering installerade en orgel tycktes författaren både oprecis och konstlad. Prof. J. Pikčilingis, som man vände sig till för att få stöd, funderade: ”Hur skulle Vaižgantas ha sagt?” Alltså tillverkas orglar, och när de är färdiga ställs de upp i kyrkan, där de sedan står. (En inskrift från mitten av 1800-talet i Klykolių kyrka: Wargon(us) dyrba Pons Mockiewicz su sunu sawa). Alltså har en del redan gjorts för att ordna orgelterminologin. Därför blev jag något förvånad och bedrövad över den nya lilla boken – L. Digris ”Hur man spelar orgel”, utgiven av Litauens musikerförbund och Centrum för religiös musik 1998. Där föreslås fortfarande att man använder allehanda kopulationer1 samt Schtraicher’ius, Waltze’us och andra tyska ord, ibland felstavade. Som om det fortfarande vore J. Garalevičius tid, som om det inte hade funnits diskussioner om orgeltermer, publikationer i ämnet och ganska professionell litteratur. Och betydelserna hos korrekta termer är på många ställen helt förvrängda och sammanblandade. Därför kan den här lilla boken, särskilt avsnitten om instrumentet, tyvärr inte rekommenderas till människor som är intresserade av orglar. 1 Kopulation [lat. copulatio – förening]: 1. ”förening mellan två individer vid samlag” (Internationella ords ordbok, 1985). 67 Det går inte på något sätt att hävda att orgelterminologin redan är slutgiltigt fastställd. Även nu, när antalet hantverkare och skolor där man lär sig spela orgel blir allt större, uppstår ett behov av att kunna förstå varandra och därmed också av att återigen se över orgeltermerna. Inkom 1999 09 27 OM ORGELTERMER Sammanfattning Frågan om skapandet av litauiska orgeltermer uppstod första gången 1909 i den litauiska musiktidskriften „Vargonininkas“. I Litauen före kriget gjordes några försök att skapa litauiska namn på orgelns register. År 1967 inleddes den systematiska inventeringen av orglar i Litauen. Förteckningar över monumentala orglar sammanställdes. Samtidigt gjordes ett försök att söka efter traditionella litauiska orgeltermer. Endast ett litet antal sådana hittades, men 1968 diskuterade och godkände Musikterminologikommissionen de viktigaste litauiska orgeltermerna. Dessa termer fick fäste i litteraturen. 68