Iš A. Dambrausko kalbos ir terminologijos veiklos

TERMINOLOGINS HISTORIA Stasys KEINYS Litauiska språkets institut OM A. DAMBRAUSKAS SPRÅKLIGA OCH TERMINOLOGISKA VERKSAMHET För de litauiska intellektuella som föddes i mitten och under andra hälften av 1800-talet blev det en helig plikt att tända och/eller utveckla den nationella väckelserörelsen, som på en tredjedels sekel i grunden förändrade Litauens ställning. Tillsammans med denna rörelse började och utvidgades arbetet med att skapa, utveckla och undervisa i ett gemensamt, mönsterbildande språk för alla litauer; det gjorde det möjligt för språket att under 1900-talets första årtionden för första gången i hela sin historia omfatta alla områden av landets liv och dess invånares verksamhet. Detta var en period då det litauiska folket enades och snabbt mognade för ett nytt, självständigt liv. Samtidigt var det en tid av enastående tillväxt för det litauiska språket, då dess roll utvidgades och det moderna standardspråket tog form. Utan tvivel var Jonas Jablonskis (1860–1930) den främste grundläggaren av det moderna standardspråket, dess främjare och lärare. Men vid sidan av honom arbetade också en ganska stor skara människor från olika vetenskapliga, tekniska, kulturella och religiösa områden: några instämde och gav ständigt sitt stöd, andra tog livliga diskussioner med honom men tog ändå hänsyn till hans åsikt. Dessa människor, som ofta rådgjorde med varandra och ibland under längre eller kortare tid rentav samlades kring samma bord, lade grunden för det moderna fack- och konstnärliga språket, förnyade det religiösa språket och skapade och utvecklade terminologin inom statsliv, näringsliv, gymnasial och högre utbildning, ren vetenskap och andra områden. När man ser tillbaka på den tiden får man inte tiga om eller förbigå den mycket verksamme professorprelaten Aleksandras Dambrauskas, J. Jablonskis samtida, som banade väg inom många områden och skrev, redigerade och undervisade andra i stor omfattning. I vår kulturhistoria är han mer känd och oftast omtalad under namnet Adomas Jakštas, även om han också undertecknade med pseudonymen Druskius och andra namn. 32 A. Dambrauskas och J. Jablonskis var inte bara samtida utan också jämnåriga – båda föddes samma år, 1860, men A. Dambrauskas var tre månader äldre (född den 8 september, J. Jablonskis den 30 december). Båda blev framstående män inom vetenskap och kultur under den nationella väckelsen och pressens förbjudna och återupprättade epok; båda förföljdes och straffades till och med av tsarregimen för sitt arbete. Deras vägar korsades ofta, särskilt på språkets område, och det slog inte sällan gnistor vid dessa möten. J. Jablonskis språkförslag föll i allmänhet inte A. Dambrauskas i smaken. Bara i tvåbandsverket ”Vår nya litteratur” nämns J. Jablonskis (Rygiškių Jonas) direkt ett femtiotal gånger, och minst hälften så många gånger till under den allmänna, ibland hånfullt använda beteckningen filologerna. A. Dambrauskas ogillade J. Jablonskis stavning, tyckte att många av de termer han införde var olämpliga och hade ständiga invändningar mot grammatiken och andra drag från Suvalkija, Žemaitija eller rentav Dusetos (A. Dambrauskas själv kom från Pagiriai socken i centrala Litauen, i det nuvarande Kėdainiai distrikt, det vill säga från den östra utkanten av Aukštaitija). Det bör sägas att J. Jablonskis, som A. Dambrauskas hackade på under flera årtionden, behöll sin värdighet – med anledning av bara enstaka sakliga meningsskiljaktigheter svarade han sin kritiker utförligare endast en gång och gav korta förklaringar ett dussintal gånger. A. Dambrauskas däremot framstår, även hundra år eller nästan så efter dessa dagar, som partisk, utan broderlig kärlek till J. Jablonskis och i många fall som en orättvis kritiker, särskilt eftersom det också hände att han på ett ställe förkastade eller till och med förlöjligade något av J. Jablonskis språkförslag, men själv använde det på ett annat ställe. A. Dambrauskas verksamhet var mycket mångsidig. Författarna till artikeln om honom i ”Litauiska encyklopedin”, Pr. Dovydaitis och Vacl. Biržiška, skrev: ”Även om D. hade en benägenhet att bli en kabinettsforskare-specialist [= specialistforskare. – St. K.], kunde han inte begränsa sig till ett enda arbete, utan blev förr eller senare tvungen att bli encyklopedist. Han är både kyrkans man och teoretisk teolog, matematiker och filosof, poet och satiriker, politiker och publicist, språkforskare, historiker och litteraturkritiker, och slutligen kanske den förste litauiske esperantisten. Under de mer än 50 år som han arbetade inom dessa grenar skapade han överallt något eget och lämnade överallt ett eget, jakštianskt avtryck i det litauiska offentliga livet— 33 press1. Utan tvekan är det sant. A. Dambrauskas var en mycket produktiv medarbetare i den litauiska pressen ända sedan „Aušra“-tiden, och dessutom grundade och redigerade han själv flera periodiska publikationer. Under sin livstid gav han ut över ett femtiotal egna böcker och småskrifter. Den största delen av hans skriftliga arv är skriven och publicerad på litauiska, men det finns också publikationer på polska, latin, franska, ryska och esperanto. Utan att bekymra sig om huruvida det är lämpligt att kalla honom språkvetare (själv kallade han sig amatörfilolog2) har A. Dambrauskas gått till den litauiska språkvetenskapens historia. Man kan säga att han under hela sin verksamhets- och skapandeperiod hade ett levande intresse för frågor som rörde det litauiska standardspråket, månade om språkets utveckling och bidrog själv direkt till att skapa och utveckla det. När han utarbetade läroböcker i logik, geometri och trigonometri och skrev arbeten inom filosofi, teologi, matematik och andra områden var han en av dem som skapade det moderna fackspråket och terminologin inom dessa områden. I början av 1900-talet dryftade han tillsammans med J. Laukaitis, J. Jablonskis, K. Būga och andra präster och språkvetare frågor om förnyelsen av gudstjänsternas och bönernas språk samt kyrkans språk och terminologi i allmänhet3, och han sammanställde själv bönböcker och sångböcker. Senare var han medlem i den terminologikommission som inrättades i början av 1920-talet för statliga och vetenskapliga ändamål och verkade under utbildningsministeriet; i mitten av 1930-talet intresserade han sig för de allmänna frågor om filosofisk terminologi som behandlades av den litauiska språkföreningens terminologisektion4. A. Dambrauskas reagerade livligt på litauiska böcker och andra publikationer inom så gott som alla områden, såväl skönlitteratur som konst, vetenskap och publicistik, och skrev om många av dem längre eller kortare artiklar, recensioner eller åtminstone notiser; det viktiga här är, 1 Pr. D. ir Vc. B-ka. Dambrauskas (Aleksandras) // Lietuviškoji enciklopedija. Kaunas, [1937]. T. 5. Sk. 1399. 2 Jakštas A. Mūsų naujoji literatūra (1904–1923). T. 2: Mūsų naujoji prozos literatūra (1904–1923). Kaunas, 1923. P. 39. 3 Piročkinas A. J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas: 1904–1930. Vilnius, 1978. P. 62. 4 Šalkauskis St. Raštai. Vilnius, 1991. T. 2. P. 127. 34 att han nästan aldrig underlät att säga något om deras språk, om än inte utförligt, så åtminstone några ord. Den som har läst båda böckerna i A. Jakštas ”Vår nya litteratur” – ”Vår nya poesi (1904–1923)” och ”Vår nya prosalitteratur (1904–1923)”, utgivna 1923 i Kaunas – har själv kunnat se detta. Av hans kommentarer om språket i olika publikationer framgår tydligt att A. Dambrauskas värnade om skriftspråkets litauiska prägel och gemensamma norm. Han påpekade upprepade gånger för författare – såväl skönlitterära författare som forskare och publicister – att man måste undvika främmande ord och uttryck. Han framförde samma kritik mot dikterna i Maironis ”Vårens röster”: de skadas mycket av syntaktiska polonismer (bd 1, s. 34)⁵. Han ogillade starkt bruket av tjänstespråksformer, som han oftast kallade provinsialismer, och bannade därför också mer än en författare. Så här skrev A. Dambrauskas 1913 i ”Draugija” om L. Girās pjäs ”Den gryende morgonrodnaden” (Vilnius, 1913): ”<…> språket är proppfullt av allehanda lokala provinsialismer: loc, butau, niaugi, porinti, uogela, širdela, kumula, ledokas och så vidare. I stället för mano, tavo, savo används ma, ta, sa. Av dessa tre förkortningar använder litauerna i Kaunas bara sa, och även det sägs endast när man tilltalar en hund (sa, sa, sa), inte människor. Att pressa in sådana provinsialismer i skriftspråket är att helt enkelt fördärva det. Vi har redan protesterat mot detta och kommer att fortsätta protestera” (bd 1, s. 140). Sina kommentarer till samma författares diktsamling ”Längs fosterlandets vägar” sammanfattade han med orden: ”Vi betraktar L. Girą inte bara som vilnabo och dzūk, utan också som sångare för hela Litauen; därför har vi rätt att kräva att han inte sjunger på vilnamål, utan på ren litauiska” (bd 1, s. 139). Putin uppmanade han att akta sig för ”den olycksaliga suvalkiska förkortningen av verbens preteritum” (skambė, spindė; skambėjo, spindėjo) – det skulle vara en ”vedervärdig förvanskning av språket”; varken i Žemaitija eller Aukštaitija förkortade någon så (bd 1, s. 209). Och om V. Krėvė skrev han att han, ”även om han inte är någon baron, verkligen har baronlig fantasi – att fördärva vår grammatik och böjning”, eftersom han inte använder de gemensamma litauiska formerna bū- 5 Efter citat, återgivna påståenden och exempel anges volym och sida i ”Vår nya litteratur”. Ingenting har ändrats i citaten (rättelser av större fel har satts inom hakparenteser). 35 čiau, būtumei, būtumet, medan dzūkiska former som būtų, būtai, būtut och liknande (bd 1, s. 385). Hans passionerade kommentarer om språket i ”Šarūnas” och ”Berättelser om de gamla i Dainavas land” kan ses som en sammanfattning av allt detta. I den senare artikeln står det: ”Man bör älska sin hembygd och sin dialekt, men man bör inte göra dem till avgudar och tvinga andra att dyrka dem”, och fortsättningen lyder: ”V. Krėvės dialekt är ett faktum, men det litauiska skriftspråket är också ett faktum. Att värdesätta det första och förakta det andra skulle innebära att vi för in skadlig separatism och enfaldig provinsialism i vår litteratur. Dialekterna har full rätt att råda, men endast inom folkloren, inte inom skönlitteraturen” (bd 2, s. 56). Nu liksom då skulle många ge författare, skapare av konstnärligt språk, större frihet (fackspråket är en annan sak), även med vetskap om att A. Dambrauskas framför allt syftade på bruket av ljudmässiga och grammatiska varianter av ord och ordförbindelser. Han kritiserade ofta ”kantičkin-rimmande” och ”förvrängd betoning”. När han recenserade ”Vaikų žvaigždutė” (Vilnius, 1909), en bok sammanställd av läraren P. Bendoris för folkskolans andra och tredje årskurs, och citerade ett par rimmade utdrag ur den (t.ex.: Gräshoppan tillbringade dagen glatt, / sjungande om våren), skrev A. Dambrauskas med rätta att ”barnet av dessa verser, vare sig det vill eller inte, kommer att lära sig att antingen vanställa sitt språk eller bryta mot poesins regler” (bd 2, s. 479). Dessa tankar är mycket viktiga också i dag. Som aktiv pressarbetare hade A. Dambrauskas en hel del bekymmer med stavningen. Stavningen i publikationer från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var brokig; både språkvetare och redaktörer för olika publikationer var oense om den. A. Dambrauskas hade utformat egna stavningsprinciper (de lades fram i den 1914 utgivna småskriften ”Frågan om vårt alfabet”), och han behandlade frågan både betydligt tidigare (exempelvis i artikeln ”Har vi redan en god stavning?”, publicerad i ”Tėvynės sargas” 1900) och senare. Han var särskilt missnöjd med J. Jablonskis stavning och passade på att kritisera den för det ena och det andra. Det var tydligen den oacceptabla stavningens genomslag som irriterade honom, men som disciplinerad följde han ändå i huvudsak den. För övrigt skulle vissa av A. Dambrauskas stavningsidéer komma att passa väl de stavningsreformatorer som verkade efter Jablonskis, särskilt hans framförda grundprincip att varje ljud behöver ett eget, separat tecken, 36 och i det sammanhanget tillskrevs J. Jablonskis till och med, tycks det, utan någon fastare grund ”skriftspråklig konservatism och obeslutsamhet”6. Båda banden av ”Vår nya litteratur” innehåller rikligt med kommentarer om de termer som använts i de recenserade publikationerna. Särskilt många finns i det andra bandet, med titeln ”Vår nya prosalitteratur”, som samlar recensioner och referat av prosa i vid bemärkelse (inte bara skönlitteratur, utan även böcker om vetenskap och religion, läroböcker, böcker om samhällslivet samt periodiska publikationer och annat) som publicerades under de två första decennierna av 1900-talet efter att pressen åter fick verka fritt. Här tas frågor upp om termernas litauiskhet och internationella karaktär, deras stabilitet, enhetlighet och variation, källorna till lånade termer och deras anpassning till litauiskan. A. Dambrauskas tog utan förbehåll ställning mot de främmande inslagen i dåtidens språk och terminologi som oftast kallas barbarismer. År 1907 recenserade han i ”Draugija” ett tvåbandsverk översatt från polska, ”Meditationer eller andliga betraktelser”, vilket enligt recensenten skulle komma att användas vid seminarierna som en handbok i meditation och bli ”en andlig vägledare för de flesta litauiska präster”. Efter att ha berömt språket som vackert och korrekt (det uppgavs att översättningen hade korrigerats av ”vår välkände unge filolog K. Būga”) och nämnt att litauiska ord användes i stället för de flesta polonismerna, till exempel: yščius / yščius (nu iščios), malonė, mirtis i stället för živatas, loska, smertis och så vidare, nämner han samtidigt att polonismerna asaba, apiera, griekas, pasikłonioti, Traice och andra har lämnats kvar, och tillägger: ”Tydligen ansåg korrekturläsaren att det inte var hans sak att rätta teologiska termer. Sanningen att säga är detta något som en lekman inte heller kan rå på. Prästerna själva måste ovillkorligen ta sig an det” (bd 2, s. 212). Recensionen avslutas med anmärkningen att man inför en ny upplaga ”borde tillhandahålla en mer litauisk teologisk terminologi” (samma ställe). I början av 1900-talet sågs religiösa publikationers språk över; liturgiska böcker, katekeser, böner, hymner och andra texter rättades. Det förekom både oenighet och motstånd mot ändringar av dessa etablerade texter. När han presenterade ”Trons första-”, utgiven 1916 för Žemaitija stift, 6 Salys A. A†A. A. Dambrauskas-Jakštas (1860–1938) // Gimtoji kalba. 1938. Sąs. 2 (52). P. 18. Tas pats: Salys A. Raštai. Roma, 1985. T. 3. P. 126. 37 mokslių“ (str. „Nauji tikybos vadovėliai“. – „Ateitis“, 1917, Nr. 2), dėl naujos poterų redakcijos A. Dambrauskas rašė: „Tiesa, vienam kitam kritikui, rasit, nepatiks naujai ištaisytoji ir čia pirmoj vietoj padėtieji poteriai. Kai kas, nesugebėdamas surasti, kuo nauji terminai bei posakiai pakeisti, gal pagailestaus, kodėl nesilaikyta senovės teksto. Tiems čia primenam, kad poteriuose yra du dalyku: 1) glūdinti juose Dievo apreišktoji mintis ir 2) tą Dievo mintį žmogiškais žodžiais išreiškiančioji forma. Dievo mintis palikta nepaliesta ir naujuose poteriuose; jei čia kas pakeista, tai vienas kitas žodis bei sakinio sustatymas, t. y. jų išorinė forma. Ši gi, kaip ir visa, kas yr žmogiška, nėra nekintama. Kas tuo abejo­tų, tepasiklausia istorijos: iš ten sužinos, jog poterių tekstas XVI ir XVII amžiais buvo kitoks, negu XVIII ir XIX. Tai yra faktas, gal kam ir nemalonus, bet nieko čia nepadarysi. Kintant šiaipjau gyvai žmonių kalbai, negali nekisti ir poterių tekstas, gyva kalba kalbamasi. Ne mūsų galioje tas kitimas sustabdyti. Kas šiandien nauja, ryt bus visai paprasta, poryt jau sena. Kritikai pamurmėję nusiramins, o jaunuomenė naują tekstą su padėka priims. Dievas gi, kursai ne niekino senų poterių, lygiai mielai klausys ir naujųjų, nes jam rūpi mintis ir meilė, o ne raidė bei žodžiai. Tai žinom iš jo paties pamokymo apie tai, kad „raidė užmuša, dvasia gaivina” (t. 2, p. 241–242). Teisingai ir labai įtikinamai pasakyta. Även vid flera andra tillfällen har A. Dambrauskas framhållit att litauiska termer bör användas. I sin recension av ”Föreläsningar i biologi och bakteriologi” (Bruklinas, 1912) förebrår han författaren A. Garmus för att denne ”tydligen blint har följt ryska källor”, vilket enligt honom märks på olämpliga termer som ličinkos, probirkos och andra (bd 2, s. 432). I sin recension av A. L. Graičiūnas lärobok ”Hälsa eller den raka och korta vägen till hälsa. Grundläggande kunskaper i anatomi, fysiologi och hygien”, utgiven i Chicago 1911 för folkskolor och allmänheten, skriver han: ”Parasiternas namn har alla lämnats på latin. Författaren kunde tydligen inte benämna dem på litauiska. Sådant borde inte förekomma i en lärobok avsedd för skolor” (bd 2, s. 429). Han hade samma uppfattning tio år senare, när han diskuterade S. Garbačiauskas häfte ”Fotboll” (Kaunas, 1921), som enligt recensenten ”på grund av de många främmande orden kommer att vara svårt att förstå”. 38 Till exempel, vem skulle förstå sådana meningar som ”Centerns forward måste vara en bra spelare” eller ”Halvbackarna – de löpande spelarna – måste än ansluta sig till forwards, än till backarna” (16). Enligt vår mening borde alla dessa backar, insejter, målvakter och hörnor ovillkorligen ha fått litauiska namn, eftersom de är engelska och därför passar litauerna lika illa som andra folk” (bd 2, s. 572). Senare, som alla vet i dag, blev fotbollstermerna utmärkt anpassade till litauiskan; endast själva namnet på sporten, med engelskt ursprung, blev kvar. A. Dambrauskas anmärkning vid den tiden bidrog sannolikt till detta arbete. Sammantaget föreslog A. Dambrauskas att en ansenlig mängd olika lånade termer skulle ersättas med litauiska eller ibland med andra, mer etablerade lånord, eller så stödde han andras förslag på ersättningar. Exempel (samtliga exempel här är hämtade ur den andra delen av ”Vår nya litteratur”): ataka = antpuolis (s. 544), distancija = atstumas, atstogumas, tolis (s. 544), kielikas = taurė (s. 138), linza = lęšis (s. 338), nervas = dirksnis (s. 339 m.fl.; skrivs numera dirgsnis), objektas = dalykas, regimentas = pulkas, sousas = padažas (s. 141; tänk på att det var 1910!), spižius = ketus (s. 338), škicas = eskizas (s. 178) och andra. Han kunde inte heller acceptera det ”ryska ord som lånats från franskan”, marš, som ”helt i onödan” hade lämnats kvar i häftet ”Kommandon och termer för infanteriuppställning” (Kaunas, 1919), och föreslog därför kommandona bėgte bėk, žengte ženk (s. 543; för övrigt används de ovanligt många adverbialformerna bėgte marš, žengte marš i kommandona, vilket gör dem verkligt egendomliga och särpräglade). Om de stadgar och reglementen som då utarbetades för Litauens armé framförde A. Dambrauskas många intressanta och träffsäkra kommentarer och förslag (se bd 2, s. 541–553), och vissa av dem beaktades i nya utgåvor av dokumenten. A. Dambrauskas recenserade nästan alla litauiska terminologiglossar som gavs ut mot slutet av det andra årtiondet. Särskilt många invändningar riktades mot M. Šikšnys ”Glossarium över aritmetik- och algebra-termer” (Vilnius, 1919) och hans ”Projekt till en matematisk terminologi” (”Lietuvos mokykla”, 1918, nr 11), liksom mot Z. Žemaitis ”Samling av geometri- och trigonometri-termer” (Kaunas, 1920). Recensenten medgav att större delen av termerna i dessa glossar var bra och lämpliga, men argumenterade samtidigt ivrigt för att en ansenlig mängd av de termer som tagits med var olämpliga, med början i, som han ansåg, de misslyckade benämningarna på de fyra räknesätten (sudėtis, atimtis, daugyba, dalyba). Här, 39 liksom på flera andra ställen framträder tydligt kritikerns ytliga, rent yttre förståelse av språkfrågor, liksom ett envist och kanske rentav blint försvar av det som han själv har hittat på eller godtagit (som nämnts har A. Dambrauskas själv skrivit matematikläroböcker och andra arbeten). Se till exempel hur olämpligheten hos namnen på dessa räknesätt förklaras: ”Addition har redan sin betydelse – sostav, subtraktion blir snarare vyčet än vyčitanie; division heter på ryska dielež, multiplikation – pomnožka. Substantiv bildade av verbens infinitiver betecknar handlingens resultat; aritmetiska räkneoperationer är däremot verkliga operationer och processer, så de hade mycket hellre kunnat benämnas av matematikerna i Vilnius: dėstymu, imstymu, dauginimu och dalymu” (t. 2, p. 332). Varken möjliga ryska motsvarigheter till de litauiska orden eller, än mindre, det påståendet utan känd grund att substantiv bildade av infinitiver inte kan beteckna handlingar visar att de kritiserade termerna är misslyckade. I denna text, liksom i några andra, vill A. Dambrauskas mycket gärna knyta de litauiska termerna till de ryska; dessutom försvarar han här, till skillnad från det tidigare nämnda fallet, envist de så kallade internationella termerna och betraktar deras litauisering som polskt inflytande. Det är ett misstag, eftersom ”Vetenskapen är en internationell angelägenhet, och därför måste även termerna förbli internationella. Sådana termer som perpendicularis, paralėlis, katetas, hipotenuzė, diametras, perimetras, diagonale, mediana, bisektrisė, elipsė, parabolė, hiperbolė och så vidare behöver alls ingen nationell omdöpning. Genom att nationalisera dem försvårar vi endast för kommande litauiska generationer att använda andra folks matematiska litteratur och för andra folk att läsa våra framtida matematiska verk” (t. 2, p. 335–336). Tydligen är detta argument, evigt men naivt, fortfarande levande i dagens förespråkares av internationella ords huvuden. För övrigt är det intressant att en del fysiker ännu i dag, trots att termen stråle har blivit fast etablerad, liksom A. Dambrauskas anser att eker är bättre. Om denna term skrev A. Dambrauskas så här: ”Radijus – spindulys är en ren polonism (jfr pol. promien). Precis som endast det litauiska ratas eller ratilas passar för krug’ui [= förk. – St. K.], finns det ingen lämpligare term för radius’ui än stipinas” (t. 2, p. 348–349). Matematikläroböckerna ägnades också stor uppmärksamhet – minst 15 av dem behandlades. Även här riktades en hel del kritik mot termerna i vissa av dessa läroböcker, särskilt de som skrivits av P. Ma- 40 šiotis och M. Šikšnys (för övrigt utarbetade och reviderade matematiklärarna P. Mašiotas, M. Šikšnys och Z. Žemaitis, tillsammans med J. Jablonskis, dessa matematiska termer under första världskriget, då de befann sig i Voronezj med sitt gymnasium; därför kallade A. Dambrauskas dem för voronežiska). Det var naturligtvis inte bra att läroböckerna på den tiden använde två olika uppsättningar termer, så man kan instämma i A. Dambrauskas förslag att enhetliggöra de matematiska termerna (bd 2, s. 416–417). Men termerna höll tydligen redan på att enhetliggöras; företräde gavs bara åt den terminologi som kritikerna kallade voronežisk, men inte tillräckligt ofta. Detta framgår av hur termerna i A. Smetonas ”Aritmetikens teori” utvecklades: 1918 utkom en andra, reviderad upplaga, där den första upplagans termer från Vilnius ersattes med de voronežiska, men de förstnämnda angavs också inom parentes (A. Dambrauskas berömde i sin notering att dessa termer hade bevarats, bd 2, s. 407). Senare återstod dock nästan inga av termerna från Vilnius – i förordet till den sjätte upplagan skrev lärobokens redaktör A. Smetona: ”Även de litauiska lärarna i Voronezj utförde läroboksarbete under denna svåra men arbetsamma tid av ockupation och deportering, och det arbetet utfördes med större och starkare krafter än våra, som blev kvar i Vilnius. Våra lärare som återvände från Ryssland hade med sig en inte obetydlig terminologi för alla vetenskapens och undervisningens områden. Vid det andra trycket av min utarbetade aritmetikens teori anpassade språkforskaren J. Jablonskis och matematikern P. Mašiotas den till de termer som fastställts i Voronezj, och många andra ändringar gjordes <...>. Denna sjätte upplaga har ändrats endast såtillvida att de flesta av de ursprungliga termerna, som hade lämnats inom parentes, nu har strukits”7. I allmänhet värderade A. Dambrauskas matematikundervisningen mycket högt, ibland tycks det rentav överdrivet högt. Hans förslag att lära småskolebarn geometri på bekostnad av tiden för språkämnen förefaller helt oacceptabelt, såväl utifrån den tidens förhållanden som i dag. När han recenserade A. Busilos lilla bok ”Den unge lantmätaren. En geometrilärobok för folkskolan”, utgiven 1920, skrev A. Dambrauskas: ”Vi rekommenderar gärna Busilos lärobok till alla lärare. Om det på någon plats är tidsbristen som hindrar införandet av en geometrikurs 7 Aritmetikens teori. 7:e uppl. Kaunas – Vilnius, 1924. S. 3. 41 så skulle vi råda till att förkorta undervisningen i litauisk grammatik och rättstavning och använda den tid som på så sätt sparas till geometriundervisning. Kunskaper i geometri kommer verkligen att vara till nytta för eleverna i livet, medan den torra och gagnlösa teorin om olika nasalerade och långa vokaler ändå inte kommer att nå sitt mål i folkskolan [=uppnå. – St. K.]. Man borde alltså inte i onödan plåga folkskolans barn med den” (bd 2, s. 423). Kan sådana tankar möjligen ha vuxit fram ur det starka motståndet mot J. Jablonskis arbete? A. Dambrauskas brukade jämföra de termer han bedömde med motsvarigheter i andra språk, och när han fann att den litauiska termens benämningsgrund skilde sig åt kritiserade han den ofta. I J. Elisonas ”Kortfattat förslag till zoologisk terminologi”, publicerat i ”Lietuvos mokykla” 1919, betecknar han till exempel termen voratinklio indai, ”волосные сосуды”, som ”av tvivelaktig kvalitet”, eftersom den inte stämmer överens med vare sig latin, ryska eller andra språk, och menar att волосный bäst skulle återges med plaukinis eller kapiliaras (bd 2, s. 339–340). Till denna typ av frågor hör bland annat också historien om deguonis och vandenilis – i recensionen av J. Barons ”Naturens ABC” (Tilsit, 1920) står det: ”<...> författaren kallar den syrabildande substansen på jablonskianskt vis deguonis, den vattenbildande – vandenilis <...>. Om Baron nu inte tycker om de gamla orden rūgštigamis och vandengamis, hade det varit bättre att behålla de internationella formerna oksigenas och hidrogenas” (bd 2, s. 437–438; se även recensionen av V. Ruokys ”Kemilärobok”, Vilnius, 1920, s. 439–440). I sådana fall utgår A. Dambrauskas från en annan grund för termbildning än J. Jablonskis, eftersom J. Jablonskis först försökte klarlägga vad termen betecknade och först därefter sökte efter ett litauiskt uttryck, i första hand med stöd i människors språkbruk8, medan A. Dambrauskas var mer benägen att följa andra språk. För övrigt är denna benägenhet ännu i dag mycket vanlig bland specialister inom olika områden. Därför saknas det inte lånöversättningar och rentav kalkeringar i terminologin, även om detta, vid närmare granskning, inte är något bra. Många gånger har A. Dambrauskas också tagit upp och diskuterat frågor om hur lånord, framför allt så kallade internationella ord, ska göras litauiska. Han höll fast vid 8 Se närmare Kalbotyra. Vilnius, 1967. Bd 18. S. 22–23. 42 han höll fast vid uppfattningen att man i sådana ord bör använda la, lo, lu – han betraktade användningen av lia, lio, liu (t.ex. iliuzija, ventilacija etc.) som en följd av ryskt uttalsinflytande (bd 2, s. 341, 453 etc.); sinusas, kosinusas påminde honom om den ”omoderniserade” Jezusas Kristusas (bd 2, s. 335) eller šabas, kutosus (bd 2, s. 411). A. Dambrauskas rättade många sådana saker, och en hel del av hans rättelser slog igenom. Vid flera tillfällen motsatte han sig bestämt och omedelbart författares eller förläggares benägenhet att använda lånord enligt uttalet i andra språk – franskans egoizmė, klasikis, kulturelis (bd 1, s. 274), ryskans kamanda, kamendantas= i stället för komanda, komendantas (bd 2, s. 546, 549), och tillade att ”ryskt uttal inte behöver vara normen för vår stavning” (bd 2, s. 550), eller tyskans špora= i stället för spora (bd 2, s. 433). Med exempel från grekiskan och andra språk rådde han V. Ruokys att använda chemija och inte chimija (bd 2, s. 438, 452), och gjorde narr av dem som undvek f, ch, h. Han skrev att K. Jaunius, ”när han tillfrågades hur sådana ord som fizika, fiziologija, tip, gimn, ieroglif och dylikt skulle skrivas, svarade att om man enbart ser till filologin borde de skrivas puzikė, puziologija, tupas, umnas, ieroglupas etc. Men eftersom han själv väl insåg hur egendomliga alla dessa former var, och ännu mer ansåg former som pizikė, piziologija etc. vara olämpliga, brukade han uppmana till att ersätta dem med helt litauiska konstgjorda termer, exempelvis att i stället för puzikė eller pizikė använda esybmokslis och dylikt” (bd 2, s. 568, se även bd 1, s. 379 etc.). Han motsatte sig upprepade gånger förvanskningar av internationella ord, t.ex. eroplanas= i stället för aeroplanas (bd 2, s. 546), divizė= i stället för divizija (bd 2, s. 547, 552) etc. För övrigt är det i detta sammanhang intressant att nämna att A. Dambrauskas själv använde vissa (om än inte särskilt många) termer med originalspråkets stavning, det vill säga utan någon som helst litauisering, vare sig fonetisk eller grammatisk, exempelvis franska chef d’oeuvre’as (bd 2, s. 40), ”edition [=édition. – St. K.] de luxe” (bd 2, s. 362), évadés ”de som lämnat prästämbetet, avhoppade präster” (bd 2, s. 231), ryska ”otečestvoviedenije” (bd 2, s. 435), ”otsiebiatina” (bd 2, s. 44) och tyska ”Durchsichtigkeit (bd 2, s. 410: texten saknar det som tyskarna kallar ’Durchsichtigkeit’), ’Kunststück’as’ (bd 1, s. 323), ’Lebenslauf’ (bd 2, s. 260), ’Lebensphilosophie’ (bd 2, s. 745), ’Liebesgeschichte’ (bd 2, s. 72), ’Sachregister’is’ (bd 2, s. 248), ’übermenschizmas’ (bd 1, s. 255) och ’uebermensch’as’. Nästan alla dessa termer står inom citationstecken och bör alltså uppenbarligen förstås som 43 citat; de kan ibland också ha använts av stilistiska skäl. Det framgår tydligt av användningen av ryskans кукольная комедия: Med rysk terminologi skulle detta verk kunna kallas ”kukolnaja komedija” – dockteaterkomedi (bd 2, s. 197). Och ytterligare en helt märklig anmärkning riktades mot översättaren A. Iešmanta av Molières ”Den girige” (Marijampolė, 1920), för att denne hade gjort den franska maträtten ragout till en ”litauisk ragù” (bd 2, s. 178). Det är synd att denna anmärkning inte utvecklades, och det är oklart hur A. Dambrauskas ansåg att man borde ha litauiserat denna ragout. I sina kommentarer till termer som använts i olika publikationer stödde A. Dambrauskas ibland vissa terminologiska krav, till exempel att pelare i betydelsen ”kolonn” passade mycket väl tack vare sin korthet, men att det inte hördes i levande språkbruk (bd 2, s. 544); parlamentar (ry. парламентёр) skulle vara en ”lång, otymplig och rentav löjlig term, eftersom ’parlamentioras’ ju inte har något gemensamt med ’parlament’”, och föreslog tydligen ett ord han själv hade bildat efter namnet Tarlas: tarlys, eftersom ”liksom en person som skickas för att fria eller kalla till sig någon kallas piršlys, kvieslys, så ska en person som skickas för att förhandla kallas tarlys eller tarla” (bd 2, s. 547); han föreslog att uppställning skulle ersättas med rike (bd 2, s. 543, 549). Å andra sidan ansåg han att radien i den omskrivna cirkeln i betydelsen ”apofem” [=”apotem”. – St. K.] var ”inte en term, utan snarare en definition, bara olämpligt uttryckt” (bd 2, s. 346), medan den vaxartade huden på fågelnäbben i stället för det ryska восковица ”är en beskrivning, inte en term. För en term skulle ett enda ord, vaškuotinė, räcka” (bd 2, s. 340). Ibland hade han dock inte en entydig uppfattning. När han till exempel recenserade läroböcker i aritmetik rekommenderade han på ett ställe att ”använda ett namn för varje begrepp, inte två eller fler, eftersom detta försvårar studierna för barnen” (bd 2, s. 416, se även s. 405), medan han på ett annat ställe berömde bruket av dubbla termer, eftersom eleverna, särskilt lärarna, själva skulle kunna ”jämföra vilken term som är bättre” (bd 2, s. 407). Av samma anledning välkomnade han det första numret av tidskriften ”Medicina”, som började utges 1920, och tog då åter upp de matematiska termerna: ”När det gäller termerna tänker man inte lägga sig i saken, utan låta urvalet skötas av det naturliga urvalets process. En mycket riktig inställning. Synd att våra matematiker inte följer den principen och envist försöker göra sina olämpliga voronezjiska termer eviga [= eviga. – St. K.]” (bd 2, s. 699). Slutligen, tre- 44 ser han både fördelar och nackdelar med den frihet att välja termer som lämnats åt läsaren (bd 2, s. 338). På vissa ställen betraktas terminologins livfullhet som något positivt, medan brist på liv eller konstladhet kritiseras. Många av termerna i J. Elisonos tidigare nämnda ”Kortfattade projekt för zoologisk terminologi” kunde inte klandras; de flesta var hämtade ur levande folkspråk, och därför ”skulle denna samling av särskilda anatomiska termer vara nyttig för varje vän av modersmålet, särskilt litteratörer, att läsa” (bd 2, s. 340). Även termernas harmoni prisas: ”Deras viktigaste egenskap är deras naturlighet; när man läser dem känner man ingen konstladhet eller tillverkning, inte ens där de otvivelaktigt är konstruerade” (bd 2, s. 339). Han tillägger att A. Dambrauskas berömde Vaižgantas kunskap om folktTerminologi. Om ”Pragiedruliai” skrev han: ”Få av våra författare känner våra människors liv så väl som Vaižgantas. Det finns, kan man säga, inte en enda vrå av livet som är okänd för honom. Börjar han tala om vävkonsten märker man genast att han är en verklig specialist, som kan hela vävterminologin bättre än mer än en åldrad vävare. När han behöver beskriva hur en häst spänns för, skildrar han också då allt och räknar upp varje del av seldonen med största noggrannhet, som en verklig expert” (bd 2, s. 38). Därefter tillägger han: ”Som amatörfilolog fann jag alla dessa namn på växter, seldon, bandmönster och vävtyper intressanta och värdefulla, men som vanlig läsare kände jag mig här och där något tyngd och hindrad av dem; i stället för att få poesi hamnade jag på filologins område. Även goda saker kan bli påträngande om de trugas på utan måtta” (bd 2, s. 39). Här berörs användningen av termer eller fackuttryck i skönlitteratur och frågan om huruvida det är ändamålsenligt. * * * A. Dambrauskas skapade själv termer och diskuterade livligt de litauiska termer som andra skapade eller ändrade inom de mest skilda områden, liksom språkfrågor i allmänhet. Detta visar att han var en framträdande aktivist under den moderna standardspråkets tillkomst. Genom sin verksamhet bidrog han märkbart till standardspråkets utveckling och spridning. Hans arbete med språket, även terminologin, hämmades dock allvarligt av brister i språkvetenskaplig och terminologisk grund … 45 avsaknaden av en grund för arbetet och bristande förståelse för själva språkets system. Därför är många av hans språkrättelser, anmärkningar och förslag otillräckligt underbyggda, inte sällan helt ogrundade, och framför allt har en stor del av dem inte beaktats, särskilt som han själv ofta var inkonsekvent, rentav motsägelsefull. A. Dambrauskas auktoritet som språkman stärktes knappast av hans nästan ständiga motstånd mot J. Jablonskis arbeten och en del av dennes förslag, eller av att han tidvis förringade eller förlöjligade dem. J. Jablonskis kritiker saknade inte mod eller häftighet. Den som bara läste A. Dambrauskas skulle kunna tro att J. Jablonskis var någon sorts misslyckad filolog som gjort språket mer skada än nytta. Men tiden har visat att många av de språkliga drag hos J. Jablonskis som A. Dambrauskas klandrade har fått fast fot i standardspråket, används än i dag och utan tvivel kommer att bestå där länge än. Detta visar att J. Jablonskis, under den sedan länge förflutna tiden då vårt moderna standardspråk skapades, som professionell språkvetare bäst kände det levande och skrivna språket och bäst förstod vårt språks system och anda. A. Dambrauskas saknade dessa insikter. Därför lärde han sig själv utan tvivel en hel del om språket av J. Jablonskis. Det vore bra om någon i framtiden grundligt undersökte A. Dambrauskas språksyn och hans eget språk och i samband därmed även granskade i vilken utsträckning han följde J. Jablonskis rekommendationer i fråga om stavning, grammatik och ordförråd. Som en av de framträdande personerna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är han verkligen värd det. Avslutningsvis bör det också sägas att A. Salys kort efter händelserna i en nekrolog publicerad i ”Gimtoji kalba” tämligen träffande beskrev A. Dambrauskas språkliga verksamhet, när han skrev: ”Som i allt annat var A. Jakštas även i språkfrågor sträng, ibland alltför häftig, men alltid rak och uppriktig”.9. 9 Salys A. Min. verk, där. 46 FRÅN A. DAMBRAUSKAS SPRÅKLIGA OCH TERMINOLOGISKA VERKSAMHET Sammanfattning Denna artikel behandlar den språkliga och i synnerhet terminologiska verksamheten hos A. Dambrauskas (1860–1938), som var författare, präst, religions- och vetenskapsman samt kultur- och pressarbetare. Analysen bygger framför allt på samlingen av hans artiklar och recensioner i två volymer, ”Mūsų naujoji literatūra (1904–1923)”, som publicerades i Kaunas 1923 under A. Jakštas välkända pseudonym. I nästan varje artikel i samlingen bedömde A. Dambrauskas språket i den vetenskapliga och religiösa litteraturen, läroböckerna och skönlitteraturen. Han diskuterade ofta frågor om språkets och terminologins korrekthet och godtagbarhet. En del av hans rättelser och förslag införlivades i det moderna språket, även om en tämligen stor del inte slog rot, eftersom de inte var tillräckligt välgrundade och var alltför subjektiva. Hans verk påverkades negativt av den ständiga polemiken med språkvetaren J. Jablonskis (1860–1930), som vid den tiden företrädde huvudlinjen i skapandet av det moderna litauiska standardspråket. A. Dambrauskas omfattande och mångsidiga verksamhet ger fog för påståendet att han var en framstående person under det moderna litauiska standardspråkets tillkomst och en aktiv deltagare i denna process. Stasys KEINYS Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6 LT-2055, Vilnius Mottaget 2000 11 17 47