The seven pillars of terminology

Terminologins sju pelare HERIBERT PICHT 1. I N L E D N I N G Med utgångspunkt i antagandet att ett av terminologins överordnade mål är systematisk kunskapsöverföring finner vi de tre första pelarna representerade av orden ”systematisk”, ”kunskap” och ”överföring”. Detta kan illustreras på följande sätt: Fig. 1 Även om dessa tre pelare är av avgörande betydelse och betraktas som grundläggande beståndsdelar i varje terminologiskt arbete, vare sig det är teoretiskt eller tillämpat, saknas fortfarande en fjärde pelare, ”terminologiska arbetsmetoder”, som behöver läggas till. En viktig del av terminologiöverföringen är dokumentation och spridning; ingetdera täcks av figur 1. Därför behöver vi tillföra en femte pelare – terminografi. Den sjätte pelaren – oumbärlig för spridningen av kunskap om terminologi – ägnas åt terminologiutbildning och terminologisk fortbildning. Terminologins ”byggnad” skulle emellertid vara ofullständig om vi bortsåg från den omfattande sektorn för utveckling och tillämpningar av terminologi i den breda kontexten av professionell kommunikation. Denna sjunde pelare omfattar en rad skenbart heterogena aktiviteter och andra frågor; 8 Heribert Picht | The seven pillars of terminology trots allt spelar de tillsammans en viktig roll i, eller gör till och med, fackkommunikation och kunskapsöverföring möjliga. I det följande ska vi försöka gå djupare in på innehållet i de sju pelarna. 2. OBJEKT OCH BEGREPP Ända sedan den vetenskapliga terminologiforskningen inleddes har objekt, och i synnerhet begrepp, stått i centrum för det terminologiska förhållningssättet, vilket tydligt återspeglas i den terminologiska litteraturen och inte minst i de grundläggande terminologistandarderna på nationell och internationell nivå. Wüster (1959/60 (2001: 22) har definierat objekt på följande sätt: Allt som en människas tänkande riktar sig mot eller kan riktas mot kallas i filosofiskt språkbruk ”föremål”. Även sakförhållanden är föremål i denna bemärkelse. ISO 1087-1:2000 lyder: Objekt: allt som kan uppfattas eller föreställas. Anmärkning: Objekt kan vara materiella (t.ex. en motor, ett pappersark, en diamant), immateriella (t.ex. en omräkningsfaktor, en projektplan) eller föreställda (t.ex. en enhörning). Mer detaljerad information finns i ISO 704:2000: I denna internationella standards syfte definieras ett objekt som allt som uppfattas eller föreställs. Vissa objekt, konkreta objekt såsom en maskin, en diamant eller en flod, ska betraktas som materiella; andra objekt ska betraktas som immateriella eller abstrakta, såsom varje manifestation av ekonomisk planering, gravitation, flödesförmåga eller en omräkningsfaktor; ytterligare andra ska betraktas som rent föreställda, till exempel en enhörning, en de vises sten eller en litterär gestalt. I samband med utarbetandet av terminologi ligger filosofiska diskussioner om huruvida ett objekt faktiskt existerar i verkligheten utanför denna internationella standards räckvidd och ska undvikas. Det antas att objekt existerar, och uppmärksamheten ska riktas mot hur man hanterar objekt i kommunikationssyfte. A more extended view of the object is presented among others by Budin (1994: 203-208) and Picht (2003: 154-159; 2008: 91-97) where it is argued Terminologija | 2009 | 16 9 att objektet bör betraktas som en kunskapsenhet. Särskilt inom vissa ämnesområden, såsom historia och arkeologi, utgör objekt ett betydande antal kunskapsenheter och är därför av intresse för terminologin. När det gäller begreppet har den akademiska diskussionen varit betydligt mer intensiv. Tre angreppssätt kan urskiljas: Begreppet som en • tankeenhet (en olämplig översättning av det tyska ’Denkeinheit’, eftersom tänkandeprocessen inte återges i den engelska översättningen); • kunskapsenhet; • kognitionsenhet. Följande definitioner av begreppet som en tankeenhet har bland annat föreslagits: Wüster (1979: 7): Begreppet är alltså ett element i en tankeprocess. Begreppet är alltså ett Denkelement. ISO 1087:1990: En tankeenhet som bildas genom abstraktion på grundval av egenskaper som är gemensamma för en uppsättning objekt. Det har hävdats att begreppet som en enhet i en tankeprocess nödvändigtvis måste vara individuellt färgat och därför egentligen inte kan vara en universell återspegling av den accepterade uppfattningen inom en fackgemenskap (se Dahlberg 1985 och Picht 2004). Följande definition av begreppet som en tänkeenhet föreslås: Ett begrepp består av tänkarens individuella idéer och kunskaper; de kunskaps- och idéfragment som det består av har inte nödvändigtvis genomgått intersubjektiv prövning och kan vara felaktiga; dess livscykel beror på de kognitiva förändringar som äger rum i tänkarens sinne. The concept as a unit of knowledge has been introduced by Dahlberg (1985: 140). She claims: 10 Heribert Picht | The seven pillars of terminology Begreppet är en kunskapsenhet som i språklig form omfattar de verifierbara, nödvändiga predikationerna om ett givet objekt. Begreppet är en kunskapsenhet som sammanfattar verifierbara, nödvändiga påståenden om ett utvalt föremål i språklig form. Den senaste versionen av ISO 1087-1:2000 lyder: Begrepp: kunskapsenhet som skapats genom en unik kombination av kännetecken. Enligt vår uppfattning är denna ISO-definition ganska kunskapsfattig och omfattar endast en del av den information som är relevant för det begrepp som ska definieras. Därför föreslår vi följande definition: Ett begrepp utgörs av alla kännetecken (kunskapsbitar) som en professionell gemenskap intersubjektivt erkänner och är överens om vid en viss tidpunkt; det har en livscykel som bestäms av kognitionens dynamik. Utöver ovanstående definitioner kan begreppet betraktas som en kognitionsenhet. Medan begreppet som kunskapsenhet är mer eller mindre stabilt under sin livscykel och tänkandets enhet varierar beroende på tänkaren och hans kunskap vid en given tidpunkt, är begreppet som kognitionsenhet relevant när begreppsliga förändringar sker till följd av att vår kunskap utvecklas. Därför föreslår vi följande definition: Begrepp som kognitionsenhet: kunskapsenhet vars livscykel har avslutats och som därför kommer att genomgå ändringar av ett visst antal kännetecken i enlighet med kognitionens dynamik; resultatet blir en ny och självständig kunskapsenhet. Det är uppenbart att endast begreppet som kunskapsenhet kan lagras i en terminologisk databank. 3. SÄTT ATT REPRESENTERA OBJEKT OCH BEGREPP Bortsett från materiella objekt, som kan representera sig själva genom sitt materiella utseende, behöver alla andra typer av objekt och alla begrepp ett tecken som kommunikativt medel. ISO-standarden 1087-1:2000 definierar ”benämning” på följande sätt: Terminologija | 2009 | 16 11 Representation av ett begrepp genom ett tecken som betecknar det. Anmärkning: I terminologiarbete skiljer man mellan tre typer av benämningar: symboler, namn och termer. Denna definition är inte felaktig, men alltför begränsande och innehåller dessutom en motsägelse. För det första representeras inte bara begrepp av ett tecken. För det andra är listan över benämningar i anmärkningen långt ifrån fullständig och innehåller dessutom ”namn”, vilka normalt betecknar objekt. Representationsformer för objekt och begrepp visas i Figure 2. Fig. 2 Dessutom omfattar icke-verbala representationer tecken som uppfattas genom hörsel, lukt och smak, till exempel en varningssignal när tågdörrarna stängs, ett ämne som tillsätts gas för att göra den märkbar samt denaturerad sprit. Se Laurén, Myking, Picht (2008: 109f) för ytterligare detaljer. Det är uppenbart att termen är den i särklass vanligaste verbala representationen av begrepp. Det finns dock fall, till exempel inom arkitektur, anatomi och flera tekniska discipliner, där en ritning är det dominerande sättet att 12 Heribert Picht | The seven pillars of terminology representation. En ritning kan till och med vara obligatorisk, till exempel vid ansökan om bygglov. Definitioner och förklaringar är oumbärliga när innehållet (intensionen) i ett begrepp måste kommuniceras, klargöras eller till och med fastställas, exempelvis i en standard eller i ett strikt kontrollerat språk, såsom vid kommunikation inom flygtrafiken. Beskrivningar bör endast användas för objekt. Eftersom även personer och händelser är objekt verkar det märkligt att definiera en person som Einstein eller en händelse som Titanics förlisning. De kan beskrivas, och beskrivningarna innehåller mycket ofta uppgifter om tid och rum, vilka saknas i en definition. Terminologiska fraser (de ‘Fachwendung’) är lika viktiga, exempelvis ‘to draw a bill’. Även dessa konstruktioner är begreppsrepresentationer, eftersom begreppet kan representeras på detta sätt i ett språk och med en vanlig term i ett annat; dessutom kan det definieras. Det karakteristiska är att verbet inte kan ersättas utan att det betecknade begreppet förändras. När dessa fraser översätts går det dessutom inte att översätta ord för ord, exempelvis engelska: ‘to die intestate’ → tyska: ‘ohne Hinterlassung eines Testaments sterben’. Dessa konstruktioner kan karakteriseras som termer sui generis och behandlas som sådana i en termbank. Symboler och formler kan förekomma i verbala och icke-verbala representationer beroende på om de används i en muntlig eller skriftlig text; exempelvis måste tecknet ‘%’ uttalas i ett tal eller en tolkning, och en formel som NaCl kan ha båda representationerna i en muntlig text. Notationer kan användas både för objekt, exempelvis i en museikatalog, och för begrepp i en klassifikation, exempelvis UDC. 4. SYSTEMATISERING OCH KUNSKAPSORDNING De två första pelarna tillhandahöll kognitivt och kommunikativt material på begrepps- och objektnivå. Det kan jämföras med atomiserad kunskap utan synliga relationer mellan entiteterna. För att nå en högre nivå av begreppsligt sammanhängande kunskap är systematisering eller ordning av största vikt. Mycket tidigt i terminologins historiska utveckling som kunskapsområde insåg man behovet av att ordna begrepp. Schlomann hade redan i början av förra seklet utarbetat systematiskt ordnade ordböcker inom tekniska ämnesområden. Wüster, i flera arbeten, Terminologija | 2009 | 16 13 lade grunden för ett sammanhängande teoretiskt ramverk för begreppslig ordning. Begreppssystematisering är i dag en oumbärlig del av terminologivetenskap och terminologiarbete. Grunden för all begreppslig ordning utgörs av de relationer som kan finnas mellan begrepp. Relationerna kan vara logiska eller ontologiska. De förstnämnda bygger på begreppens likhet; alla underordnade begrepp till ett överordnat begrepp innehåller/ärver det överordnade begreppets hela intension; specificeringen tillförs genom minst ytterligare ett kännetecken. Indelningen på en viss nivå bestäms av de valda indelningskriterierna. Ett begreppssystem som enbart har upprättats på grundval av logiska relationer är vanligtvis ”slutet”, vilket innebär att en indelning upphör när inga fler underordnade begrepp är kända vid en viss tidpunkt. Ontologiska relationer är av en helt annan art. I motsats till de logiska relationerna, som bygger på abstraktion, återspeglar de relationer som uppfattas i den omgivande, tänkta eller föreställda världen. De vanligaste relationerna är: partitiv relation (med en stark lokal prägel), sekventiell relation (med starka tidsinslag), kausal relation, överföringsrelation, genetisk relation, ömsesidigt beroende-relation och andra. Vissa typer av relationer dominerar inom vissa ämnesområden och förekommer sällan inom andra. De ontologiska relationernas karaktär blir tydlig när olika ontologiska relationer jämförs; exempelvis kan element av sekventiella relationer förekomma i en överföringsrelation (de juridiska stegen vid köp av en fastighet); den genetiska relationen innehåller ofta kausala element (tänk på sekvensen ”ägg – kyckling – höna”) osv. Det är kännetecknande för ontologiska relationer att de inte följer indelningskriterier i logisk mening. De måste fastställas pragmatiskt i enlighet med syftet med struktureringen; exempelvis är ett begreppssystem ordnat enligt den partitativa relationen teoretiskt öppet, eftersom en indelning av materiella objekt (teoretiskt sett) inte upphör förrän man nått atomens delar. För att göra en struktur mer flexibel, det vill säga kombinera olika relevanta aspekter i ett begreppssystem, kan systemet innehålla en kombination av relationer, ett så kallat blandat system. I så fall måste övergången från en relation till en annan markeras, exempelvis med notation. (Exempel: 1.2-3 → 2 hänvisar till ett underordnat begrepp till 1 och 3 är en del av 2). ISO 1087-1:2000 definierar begreppssystem: Mängd begrepp strukturerad enligt relationerna mellan dem. 14 Heribert Picht | The seven pillars of terminology ISO 704:2000 Terminologiarbete – principer och metoder samt Arntz/Picht/Mayer (2009) ger allt mer detaljerad information om begreppssystem. Ett mindre väldefinierat sätt att ordna är genom ontologi. Olika definitioner har tidigare lagts fram. Vissa författare betraktar ontologi som likvärdig med ett begreppssystem, medan andra innefattar många andra aspekter av kunskapsordning. Eftersom detta område fortfarande kräver mer forskning och förtydligande för terminologisk tillämpning, återger vi endast två definitioner som presenterades vid Workshop om terminologi, begreppsmodellering och ontologi i Vaasa 2006 (EAFT–NordTerm): Ontologi: den filosofiska disciplinen • Studiet av vad som (möjligen) finns • Studiet av verklighetens natur och struktur • Entitetsområde • Kategorier och relationer • Karakteriserande egenskaper Ontologi: en teoretisk eller beräkningsmässig artefakt • ”en explicit och formell specifikation av en konceptualisering” (Gruber) • En specifik artefakt som uttrycker vokabulärens avsedda betydelse med avseende på de entiteters beskaffenhet och struktur som den hänvisar till. 5. T E R M I N O L O G I S K T A R B E T E ISO 1087-1:2000 definierar terminologiskt arbete på följande sätt: Arbete som avser systematisk insamling, beskrivning, bearbetning och presentation av begrepp och deras benämningar. Denna definition ger en första uppfattning om de olika uppgifterna; den kan dock inte fungera som riktlinje för själva arbetsprocessen. Innan vi ger en översikt över arbetsprocessens allmänna faser måste vi klargöra begreppen semasiologiskt och onomasiologiskt angreppssätt. I det första fallet står termen i centrum för övervägandet, medan det onomasiologiska angreppssättet fokuserar på begreppet. Det har sagts att terminologin använder en onomasiologisk arbetsmetod. Det stämmer inte helt med verkligheten, eftersom båda metoderna används beroende på arbetsfas. Terminologija | 2009 | 16 15 En grov skiss av de olika faserna kan se ut så här: Val av ämnesområde eller en del av det Insamling och utvärdering av dokumentationsmaterialet Uttag av termkandidater ur texter och annan relevant information (semasiologiskt steg, eftersom begreppets representativa form är den enda indikationen på att ett begrepp förekommer i en kontext) Preliminär systematisering som ett hypotetiskt begreppssystem Terminologisk analys av begreppen, inklusive verifiering av det preliminära begreppssystemet, dess fullständighet och begreppets korrekta plats i systemet (onomasiologiskt steg) Analys och utarbetning av de representativa formerna (semasiologiskt steg): klargörande av synonymi grammatisk information för varje term termens register regional användning av termen annan relevant information, t.ex. val av illustration Formulering av definitioner i överensstämmelse med begreppssystemet. Definitionssystemet måste återspegla begreppssystemet (onomasiologiskt steg) Registrering av terminologiska data. Detta steg utgör skärningspunkten med terminografin. Ovanstående arbetsprocess återspeglar deskriptivt terminologiarbete. Alla preskriptiva ingrepp, t.ex. standardisering av en terminologi, måste baseras på deskriptivt terminologiarbete, där den begreppsliga och representativa verkligheten fastställs. De erhållna uppgifterna utgör utgångspunkten för all harmoniserings- eller standardiseringsverksamhet. Omfattningen och graden av ingrepp (här endast visade som ett exempel på en gradering) kan illustreras med modellen i Figur 3. Dessutom anges några sociolingvistiska faktorer i modellens mitt. 16 Heribert Picht | The seven pillars of terminology Fig. 3 (Picht 2005: 189-198) 6. T E R M I N O G R A F I Terminografins grundläggande uppgift är att presentera terminologiska data, t.ex. i en bok eller en databas, och därigenom göra dem tillgängliga för olika slags tillämpningar. ISO 1087 har definierat ”terminografi” på olika sätt under de senaste årtiondena. Versionen från 1990 lyder: Registrering, bearbetning och presentation av terminologiska data som erhållits genom terminologisk forskning. Anmärkning: ”terminografi” ersätter de äldre termerna ”terminologisk lexikografi” och ”speciallexikografi”. I ISO 1087-1:2000 definieras terminologi som Den del av det terminologiska arbetet som avser registrering och presentation av terminologiska data. Terminologija | 2009 | 16 17 Anmärkning: Terminologiska data kan presenteras i form av termbanker, ordlistor, tesaurer eller andra publikationer. Det är uppenbart att bearbetningen har överförts till det terminologiska arbetet, vilket förefaller helt rimligt, eftersom denna verksamhet hör till utarbetningsfasen och dess metoder, medan registreringen och presentationen i viss mån liknar det klassiska lexikografiska arbetet och dess produkter. Se till exempel (Laurén, Myking, Picht 1998. kap. 11) om förhållandet mellan terminografi och lexikografi. I systematiskt ordnade terminologiska produkter tillämpas den onomasiologiska principen, vilket framgår av att en post endast innehåller ETT begrepp tillsammans med dess representativa former och information om begreppets plats i begreppssystemet. Eftersom dagens terminologiska databanker (TDB) erbjuder ett brett utbud av möjligheter när det gäller utformningen av postformat, vilka datakategorier som ingår i dem och mängden registrerad information, förefaller det meningslöst att ge exempel i detta bidrag, eftersom ett postformat främst beror på syftet med TDB:n. Tre huvudkategorier av data kan dock urskiljas: • Data om begreppet och dess systematisering • Data om begreppets representativa former • Administrativa data som rör förvaltningen av TDB:n. ISO-standarden 12620 Computer applications in terminology – Data categories ger värdefull information om möjliga datakategorier och deras definitioner/beskrivningar. 7. U T B I L D N I N G I T E R M I N O L O G I Eftersom terminologi i dag är etablerad som ett kunskapsområde med vetenskaplig forskning och motsvarande tillämpningar uppfyller den kraven på en akademisk disciplin, vilket i sin tur kan betraktas som en förutsättning för utbildningskurser och utbildning. Under 1960- och 1970-talen blev behovet av terminologiska studiemoment tydligt, särskilt i samband med det ökande intresset för LSP och införandet av LSP-studier vid vissa universitet. Det fanns dock ännu inget undervisningsmaterial tillgängligt i västländerna. I Sovjetunionen hade de första läroböckerna redan publicerats på 1950-talet. I västländerna var Wüster den förste som erbjöd en sammanhängande kurs i 18 Heribert Picht | The seven pillars of terminology theoretical terminology at the University of Vienna in 1972. The manuscript of his lectures was edited by H. Felber and published in 1979 (two years after Wüster’s death) under the title Einführung in die Allgemeine Terminologielehre und Terminologische Lexikographie. Since the early 80s, an increasing number of textbooks on terminology have been available in several languages. Eftersom terminologi är en viktig del av LSP och LSP i sin tur är oumbärligt för all yrkeskommunikation, blev terminologi naturligtvis oftast ett inbäddat och integrerat studiemoment i studier i översättning och tolkning inom LSP samt i studier i tekniskt skrivande. I dag ingår terminologiska studiemoment i olika typer av studier i yrkeskommunikation, vilka ofta omfattar grunderna i teoretisk terminologi och en rad tillämpningar och verktyg (t.ex. TDB, halvautomatisk termextraktion) tillsammans med deras integrering i mer komplexa system. Mer information finns till exempel i Picht (1998: 975-982). Yrkesprofilen för en terminolog har utarbetats och publicerats av Rat für Deutschsprachige Terminologie (RaDT) (2004). 8. D E S J U N D E P E L A R E N Den sjunde pelaren består av tillämpningar som är nära knutna till terminologi eller verksamheter som är otänkbara utan terminologi. Två exempel, lokalisering och terminologisk planering, bör nämnas i denna artikel, även om frågor som terminologi och upphovsrätt, terminologi och kunskapshantering, terminologi i klassifikationer och tesaurer, terminologins historiska utveckling, olika teoretiska synsätt på terminologi, terminologi och kognition med mera också hör till den sjunde pelaren. För att ge en mer tillfredsställande inblick i den sjunde pelarens innehåll skulle det i själva verket krävas åtminstone en omfattande artikel. Lokalisering av programvara är i dag en viktig tillämpning av terminologi, eftersom programmets språk, till exempel engelska, anpassas till andra språk för att det ska kunna användas i andra länder och på andra marknader. Lokalisering är inte bara en ren översättning, utan också en kulturell anpassning och harmonisering av termer och uttryck som används i mallarna på ett annat språk. Reineke/Schmitz (Hrsg.) (2005) ger en utmärkt inblick i lokalisering. Terminologisk planering som en del av språkplanering har många olika Terminologija | 2009 | 16 19 former och syften och äger rum på olika nivåer. Gemensamt för alla nivåer är det avsiktliga ingreppet i en terminologis befintliga tillstånd (korpusplanering). En förutsättning för all språk- och terminologiplanering är dock att det finns en språkpolitik som fastställer språkets statusplanering. Terminologisk standardisering på internationell, regional och nationell nivå kan betraktas som en form av terminologiplanering med syftet att förbättra fackkommunikationen inom standardiserbara ämnesområden. Ett exempel på internationell preskriptiv terminologiplanering som är absolut nödvändig är till exempel det språk som används inom flygtrafikledning. I detta fall står säkerhetsskäl i centrum, och frågan om användarnas acceptans är självklar. Terminologisk harmonisering som genomförs av internationella och/eller nationella företag är inte nödvändigtvis mindre strikt. Tillämpningsområdet för en viss terminologi är dock begränsat till företagets dokument och kan eventuellt anpassas till typen av fackkommunikation, t.ex. kommunikation mellan experter eller kommunikation med kunder. Utöver förbättrad kommunikationskvalitet bidrar ett givet företags terminologi till medvetenhet om och acceptans för företaget. En annan, helt annorlunda form av terminologiplanering, vanligtvis på nationell nivå, är att skapa eller förbättra terminologier för relevanta ämnesområden på ett språk som ännu saknar en viss terminologi, eller där den befintliga terminologin är outvecklad och inte tjänar syftet att överföra kunskap på det aktuella språket. Lika viktig för terminologiplaneringen är ett språksamhälles medvetenhet om ett annat språks växande eller redan alltför dominerande inflytande på det egna språket. Ett exempel på denna medvetenhet är dokumentet Domänenverlust im Deutschen (RaDT: 2005). En mer teoretiskt grundad analys av ämnet ”domänförlust” och i synnerhet ”domändynamik” finns i artikeln Sprache, Domäne und Domänendynamik (Laurén et al. 2004: 5–13). 9. S L U T S A T S Syftet med denna översikt har varit att ge en bild av komponenterna inom terminologifältet och synliggöra deras inbördes beroende. Sambandet mellan de fem första pelarna är kanske tydligast, eftersom utelämnandet av en komponent gör varje rimligt 20 Heribert Picht | The seven pillars of terminology terminologiskt arbete eller forskning svårt eller till och med omöjligt, eftersom komponenterna är så starkt sammanflätade. Den sjätte pelaren utgör grunden för att utbilda tillräckligt många personer för att upprätthålla och vidareutveckla terminologiskt arbete och teoretisk forskning. Även om den sjunde pelaren omfattar tämligen olikartade frågor, är de ändå alla nära besläktade med och relevanta för terminologin och ofta till och med beroende av bidrag från terminologiskt arbete och forskning. REFERENCES Arntz R., Picht H., Mayer F. 2009: Einführung in die Terminologiearbeit. 6. verbesserte Auflage, Hildesheim: Olms Verlag. Budin G. 1994: Do we need an Object Theory? – International Conference on Terminology Science and Terminology Planning, Riga, 17–19 August 1992. International IITF-Workshop Theoretical Issues of Terminology Science. Riga, 19–21 August 1992. IITF-Series 4, Vienna: TermNet, 203–208. Dahlberg I. 1985: Begriffsbezeichnungen und Definitionstheorie. – Terminologie und benachbarte Gebiete, 1965–1985, Wien, 137–148. ISO 704:2000 Terminology Work – Principles and Methods. ISO 1087:1990 Terminology – Vocabulary. ISO 1087-1:2000 Terminology Work – Vocabulary. Theory and Application. ISO 12620:2000 Computer Applications in Terminology – Data Categories. Laurén Chr., Myking J., Picht H. (under medverken av Sigurdur Jónsson) 2008: Insikter om insikt. Nordiska termer om fackkommunikation, Oslo: Novus Forlag. Laurén Chr., Myking J., Picht H. 2004: Sprache, Domäne und Domänendynamik. – Fachsprache, 26, Jahrgang/Vol.: Heft 1–2/2004, 5–13. Laurén Chr., Myking J., Picht H. 1998: Terminologie unter der Lupe. Vom Grenzgebiet zum Wissenschaftszweig. Mit Beiträgen von Anita Nuopponen und Nina Pilke. German edition of ‘Terminologi som vetenskapsgren’. Wien: TermNet Publisher. Picht H. 1998: Terminologieausbildung. – Fachsprachen. Languages for Special Purposes. Ein Internationales Handbuch zur Fachsprachenforschung und Terminologiewissenschaft. (HSK 14.1) Herausg.: L. Hoffmann, H. Kalverkämper, H. E. Wiegand in Verbindung mit Chr. Galinski, W. Hüllen. 1. Halbband, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 975–982. Picht H. 2003: The Object – a Unit of Knowledge? – Лексикология. Терминоведение. Стилистика. Сборник научных трудов. Посвящается юбилею Владимира Моисеевича Лейчика, Москва–Рязань, 154–159. Picht H. 2004: Überlegungen zum Gegenstand und zum Begriff in der Terminologie. – Pluralität in der Fachsprachenforschung; K.-J. Baumann, H. Kalverkämper (Hrsg.): Forum für Fachsprachenforschung FFF 67, Tübingen: G. Narr Verlag, 313–340. Picht H. 2005: Normative and Descriptive Terminology Work – a Real Dichotomy? – Vital Problems of the English Linguistics and Linguistic Didactics, Moscow: Prometheus Publishing House, 189–198. Picht H. 2008: The Object is a Unit of Knowledge. – Synaps; Fagspråk, Kommunikasjon, Kulturkunnskap. Festskrift for Magnus Brekke: 21/2008. Norges Handelshøyskole, Bergen: Institutt for Fagspråk og Interkulturell Kommunikasjon, 91–97. Rat für Deutschsprachige Terminologie 2004: Berufsprofil – Terminologin, Terminologe. Ausgabe März 2005. Available at Schweizerische Bundeskanzlei, Sektion Terminologie, CH-3003 Bern. Rat für Deutschsprachige Terminologie 2005: Domänenverlust im Deutschen. Stirbt Deutsch als Fachsprache. Ein Thesenpapier. Available at Schweizerische Bundeskanzlei, Sektion Terminologie, CH-3003 Bern. Reineke D., Schmitz K.-D. (Hrsg.) 2005: Einführung in die Softwarelokalisierung. Tübingen: G. Narr Verlag. Wüster E. 1959/60 2001: Das Werden der Welt, schaubildlich und terminologisch dargestellt. – Terminologie und Wissensordnung. Ausgewählte Schriften aus dem Gesamtwerk von Eugen Wüster. H. Picht, K.-D. Schmitz (Hrsg.), Wien: TermNet Publisher, 21–51. Wüster E. 1979: Einführung in die Allgemeine Terminologielehre und Terminologische Lexikographie, Wien. Terminologija | 2009 | 16 21 SEPTYNI TERMINOLOGIJOS RAMSČIAI Pirmasis šio straipsnio tikslas – apžvelgti pagrindines žinijos sritis, kurias apima terminologija kaip teorinė ir taikomoji mokslinė disciplina. Nagrinėjamos sąvokos ir objektai, sąvokų ir objektų vaizdavimo formos, sąvokų tvarkymas ir klasifikavimas, terminologijos darbo metodologija, terminografija, terminologijos mokymas ir plati terminologijos taikymo sritis. Antrasis, dar svarbesnis straipsnio tikslas – išryškinti šių sričių ryšius, sąveiką ir tarpusavio priklausomybę. Gauta 2009-10-07 Prof.em.fil.dr.h.c. Heribert Picht Am Tannenkamp 16 D-27432 Bremervörde, Germany 22 Heribert Picht | The seven pillars of terminology