Terminology and language policy (towards establishing rudiments of linguopolitology)

Terminologi och språkpolitik (mot etablerandet av språkpolitologins grunddrag) SERGIUSZ GRINIEWICZ University of Białystok Moscow Humanities Pedagogical Institute Ett av de mest intressanta och aktuella områdena inom modern språkvetenskaplig forskning rör frågor om språkpolitik och språkplanering, vilka tillsammans utgör grunden för en framväxande ny vetenskap. Det finns redan en ansenlig mängd publikationer i ämnet, men knappast någon publikation berör språkpolitikens terminologiska aspekter, bortsett från att det nämns att det inom den aktuella terminologin finns många tvetydigheter, vilka försvåras av att området i viss mån har en annan terminologisk struktur i olika språk (Cillia and Busch 2005). I denna artikel ska vi behandla följande uppgifter: 1) att fastställa det grundläggande begreppssystemet och schemat för detta kunskapsområde och föreslå motsvarande terminologiska system; 2) att kortfattat presentera och diskutera dess element; och 3) att behandla språkpolitikens terminologiska aspekter. Vi avser att ange åtminstone några terminologiska aspekter som är oumbärliga för en fullständig förståelse vid politiska beslut om språk, och att visa att även om systematisk och medveten terminologisk verksamhet är avgörande för att framgångsrikt främja språkutveckling, finns det för närvarande inga belägg för ett systematiskt angreppssätt inom språkplanering. Utforskandet av språkets politiska aspekter och språkpolitiken har en betydande historia. Som de Cillia och Busch hävdar (Cillia and Busch 2005), inleddes den vetenskapliga reflektionen över språkpolicy och språkpolitik (LPP) som ett självständigt område i synnerhet under 1960-talet (Ricento 2000: 10, Labrie 1996: 828), i publikationer såsom Haugen (1966), Kloss (1966) eller Fishman (1968), och i dessa låg fokus inledningsvis på språkplaneringsaspekten. Ricento (2000) urskiljer sammanlagt tre stadier i språkpolitikens och språkplaneringens utveckling som forskningsområde: det som kännetecknar den tidiga forskningen är intresset 6 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... för avkolonisering och statsbildning, strukturalismens dominans inom samhällsvetenskaperna och pragmatism som strategisk inriktning. Den andra fasen fokuserade – under inflytande av kritisk sociolingvistik – på de sociala, ekonomiska och politiska effekterna av språkkontakt. På 1990-talet blev språkliga mänskliga rättigheter ett strategiskt mål; postmoderna och kritiska teorier satte språkideologier i förgrunden. Om den samtida situationen kommenterar han: ”huruvida språkekologiparadigmet framträder som det viktigaste begreppsliga ramverket för LPP-forskning återstår att se” (Ricento 2000: 22). I Östeuropa, särskilt i det forna USSR, hade det emellertid redan från 1920-talet, i samband med det storskaliga utarbetandet av nationella språk, publicerats ett antal skrifter om språkpolitik. Språkplaneringsverksamheten byggde på övertygelsen att språket i en planekonomi och ett socialistiskt samhälle framgångsrikt kunde styras. Senare blev dessa teoretiska studier en del av sociolingvistiken, även om detta forskningsområde numera har vuxit ur sociolingvistikens ramar. Det bör nämnas att det för närvarande inte råder någon enighet ens om den nya vetenskapens namn. Enligt Spolsky och Lambert råder, liksom inom många nya områden, fortsatt oenighet om namnet på detta område, som benämns på olika sätt: språkpolitik (Nesiah 1954; Sibayan 1974), språkbehandling (Neustupný 1970), språkvård (Prague School 1973), språkteknik (Sibayan 1974), språkplanering (Haugen 1959) och språkförvaltning (Jernudd 2001, Spolsky and Lambert 2005). Ur terminologivetenskapens synvinkel är detta en normal situation – i ett nytt vetenskapsområdes inledande skede finns det vanligtvis flera benämningar, som återspeglar olika angreppssätt och möjliga aspekter att beakta. Trots detta är det redan möjligt att fastställa en ny vetenskaps allmänna struktur, dess huvudområden och forskningsinriktningar på grundval av föreslagna definitioner och det undersökta materialet. När det gäller benämningen på språkpolitikens teoretiska grundvalar vill vi föreslå termen språkpolitologi med hänsyn till att politologi är en etablerad vetenskap och analogt med den redan existerande vetenskapen lingvokulturologi. Det finns mycket gemensamt mellan de västliga och östeuropeiska angreppssätten för att förstå språkpolitik. Oavsett om språkpolitik definieras som en allmänt överenskommen uppsättning val av språkföreteelser eller språkvarieteter och de föreställningar eller ideologier som är förknippade med dessa val Terminologija | 2010 | 17 7 i en språkgemenskap (en odefinierad term som varierar i omfattning från en familj via en nationalstat till en multinationell gruppering), förverkligad i språkpraktiker eller i formella politiska beslut såsom lagar, konstitutioner eller förordningar (Spolsky and Lambert 2005), eller uppfattningen och planeringen av politisk verksamhet med avseende på språk (Cillia and Busch 2005), eller summan av ideologiska principer och praktiska aktiviteter för att lösa språkproblem i ett samhälle eller en stat som en del av den nationella politiken (Дешериев 1990), ser vi som dess huvuddelar språkideologi och språkpolitik. Språkpolitik kan vara extern när den rör språkförhållanden utanför landet, eller intern när den behandlar språkförhållanden inom landet. Språkideologi anses ha uppstått som ett separat fält inom lingvistisk-antropologisk forskning under 1900-talets sista årtionden, där lingvistisk etnografi kombineras med insikter från den samhällsvetenskapliga studien av ideologi (Blommaert 2006). Även om detta fält enligt Woolard fortfarande är under utveckling, är dess inflytande på lingvistisk antropologi, lingvistik, diskursanalys och sociolingvistik betydande (Woolard, 1998). Enligt vår uppfattning menar vi vanligen med språkideologi en språkstrategi som grundar sig på den rådande språksituationen och på bedömningen av tillståndet hos det eller de aktuella språken – språkvärdering. I språksituationen kan följande aspekter urskiljas: – antalet befintliga idiom (med idiom avses det tal som är eget för eller typiskt för ett folk eller en plats; en dialekt eller ett lokalt språk – The Oxford companion to the English language 1992); – språksituationens komponenters karaktär (språk, dialekter eller subdialekter); – idiomens genetiska relationer (besläktade, obesläktade); – de enskilda idiomens funktioner; – det dominerande idiomets karaktär – inhemskt eller importerat (jfr Виноградов 1990). Det finns olika typer av språksituationer. Den kan vara enspråkig, tvåspråkig eller flerspråkig; exoglossisk, det vill säga en sammansättning av olika språk, eller endoglossisk – en sammansättning av territoriella och sociala dialekter av samma språk; balanserad, om dess komponenter (språk, dialekter) är funktionellt likvärdiga, eller obalanserad, när dess komponenter är 8 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... fördelade mellan olika kommunikationsområden och sociala grupper (Швейцер 1990). Vid bedömning av ett språk (en dialekt, ett underspråk) (språkbedömning, språkanalys) beaktas följande kvantitativa egenskaper: idiomets demografiska styrka (antalet modersmålstalare i förhållande till det totala antalet invånare i territoriet); idiomets kommunikativa möjligheter (antalet funktioner för enskilda idiom i förhållande till det totala antalet sådana funktioner); idiomets politiska status; idiomets prestige; idiomets utvecklingsnivå; idiomets förändringstakt (utveckling); lingual tendencies (cf. Виноградов 1990). De ovannämnda faktorerna bör beaktas i språkstrategi – medvetna eller underförstådda avsikter beträffande ett språk (eller språk) – som tar form i motsvarande förhållningssätt och förverkligas i politiken. En sådan strategi kan vara retrospektiv – inriktad på att bevara språkets rådande tillstånd (upprätthålla språkkulturen, begränsa överdriven användning av lånord osv.) – eller framåtblickande – med sikte på språkutveckling. Den kan också ta formen av språklig nationalism när minoritetsspråk hotas och marginaliseras av etablerade nationalspråks dominans, eller av språklig pluralism (språksituationen i Schweiz eller Belgien, där nationalspråken har lika rättigheter). Språkpolitik (LPt) kan definieras som faktisk politisk verksamhet med avseende på språk och skiljas från språkpolicy (LPc), det vill säga utformning och planering av sådan verksamhet (Ammon 2006), eller som praktisk verksamhet med anknytning till språk inom en gemenskap eller stat och som en del av den nationella politiken (Дешериев 1990). LPt:s mål kan variera avsevärt beroende på intressen och motiv – till exempel att ”rena” det egna nationalspråket från främmande lånord för att göra det till en mer adekvat symbol för den nationella identiteten, eller att sprida språket inom staten eller utanför dess gränser för att utöva makt mer effektivt. LPt måste förhålla sig till befintliga språkliga rättigheter och kan leda till nya språkliga rättigheter (Paulston 1997). Enligt Ammon reglerar intern LPt språket inom den politiska gemenskapen, medan extern LPt sträcker sig utanför den. För staten är den förstnämnda Terminologija | 2010 | 17 9 av inre politik, den senare av yttre politik. Intern språkpolitik kan riktas mot språkstrukturen (språkkorpuspolitik, LCPt) eller språkets status och funktion (språkstatuspolitik, LSPt). Typiska mål för LCPt är skriftsystematisering (att införa eller reglera skrift och ortografi), standardisering, inklusive kodifiering (urval och kodifiering av normer för stavning, uttal, ordförråd, grammatik och stil eller texter), ”rening” (eliminering av främmande lånord) och modernisering (utveckling av modern terminologi). Typiska mål för LSPt är att sprida normen för en standardvarietet och, i flerspråkiga samhällen, att fördela språk till vissa regioner (McRae 1975) eller domäner och funktioner – till exempel officiella (Laitin 1992), utbildningsrelaterade (undervisningsmedium eller ämne på olika utbildningsnivåer; Lo Bianco 1987), religiösa (Landau and Kellner-Heinkele 2001), medierna eller militären (Ager 1996, Schiffman 1996). Politik för språkfrämjande, språkbevarande eller språkrevitalisering kan omfatta LCPt, såsom att skapa eller återskapa ordförråd, liksom LSPt, såsom att uppmuntra användning inom familjen eller institutionalisering i skolan (Ó Riagáin 1997). Att döma av den ansamling av benämningar på detta begrepp som tillkommit under de senaste 40 åren – såsom språkbehandling (Neustupny 1970), språkvård (Prague School 1973), språkteknik (Sibayan 1974), språkplanering (Haugen 1959) och språkförvaltning (Jernudd 2001) – är det ett mycket viktigt begrepp som innefattar ett brett spektrum av verksamheter. Liksom i många liknande fall kan dessa synonymer snarare användas, i enlighet med sina vanliga betydelser, som benämningar på särskilda aspekter av språkpolitik. Enligt vår uppfattning bör man först och främst skilja mellan två övergripande aspekter av språkpolitik – språkbehandling (eller språkansats) och språkförvaltning. Det finns två typer av språkansatser – antingen språkvård eller hindrande av språkutveckling. När det gäller språkvård (vård – förbättring eller utveckling genom omsorgsfull uppmärksamhet, träning eller studier – Longman dictionary of English language and culture) kan skapandet av gynnsamma förutsättningar för språkets utveckling ta sig olika uttryck – att helt enkelt främja språket genom att förbättra dess tillstånd, höja dess prestige (i M. Inoues terminologi – valorisering av ett visst språk – Inoue 2006), utveckla dess ordförråd, förenkla dess ortografi och grammatik samt införa fördelar för dess användning (företräde i kommunikation, tillgång till litteratur, utvidgning av användningsområdet etc.). 10 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... att inleda främjandekampanjer och vidta statliga åtgärder, såsom standardisering av ett utvalt idiom. Språkstandardisering ger en viss språkvarietet privilegium, auktoritet och legitimitet och skapar därmed en hierarki där ”icke-standardiserade” varieteter marginaliseras, oavsett om de karakteriseras som accenter, dialekter eller andra språk. En sådan språklig hierarki är ofta hegemonisk i den meningen att talarna helt enkelt tar den för given. Även i ett samhälle där ett mångkulturellt, multietniskt och flerspråkigt ideal officiellt hyllas och förespråkas, tas språkets standardkaraktär tyst för given och naturaliseras på ett sätt som förknippar den med moralisk överlägsenhet, social rörlighet och ”kultur” (Inoue 2006). I vissa fall kan språkvård ta formen av språkrevitalisering (återupplivande, återtagande). Den kan också anta den råa formen av språkpåbjudande, vilket strider mot den allmänt accepterade uppfattningen om språkliga rättigheter men ändå fortfarande praktiseras i vissa europeiska länder. Hindrande (försvårande, motverkande, undanträngande, fördrivande, borttvingande, förtryckande) av språk kan också ta sig olika uttryck, från språkfördröjning med officiella och inofficiella medel, direkt språkblockering (att hindra dess utveckling, språklig nihilism) och språkutrotning (undanträngning, förflyttning, avskaffande, förskjutning, språkmord). När det gäller språkförvaltning (förvaltning – konsten eller utövandet av att styra angelägenheter – Longman dictionary of English language and culture), kan detta betraktas som åtgärder som vidtas av formella myndigheter, såsom regeringar eller andra organ, eller av personer som anser sig ha befogenhet, såsom föräldrar, lärare eller akademier, i syfte att modifiera de språkval som görs av dem som de påstår sig kontrollera (Spolsky 2004). Språkförvaltning har tre komponenter: utarbetandet av uttryckliga språkplaner och språkpolicys, som vi föreslår att kalla egentlig språkplanering (planering – utformning av planer för att skapa något; att ordna (omsorgsfullt) i förväg – Longman dictionary of English language and culture), genomförandet av dessa (genom regler eller lagar eller resursfördelning), som vi föreslår att kalla språkreglering, samt utvärderingen av resultat och effekter (jfr Rubin and Jernudd 1979: 2–3). När vi talar om olika åtgärder som utgör språkförvaltning bör vi först och främst av flera skäl beakta terminologisk verksamhet. För det första består språkutveckling främst av ordförrådets tillväxt, eftersom språkets lexikala nivå är mer benägen att förändras än andra nivåer. Som vi redan har påpekat i ett antal Terminologija | 2010 | 17 11 publications (Griniewicz 2006, Гринев–Гриневич 2008), the growth of scientific and technical vocabularies is much faster than that of the everyday speech vocabulary, so at present the number of terms in some sciences (for example chemistry or biology) exceeds the number of common words. Latest information compels us to update some of our earlier data presented in (Griniewicz 2006) – according to Wikipedia modern biological terminology may now reach even up to 100 million names for varieties of living beings, and probably nowadays special lexical units comprise not 90%, but rather more than 99% of new words in modern languages. This tendency would remain, because special vocabulary not only already comprises the major part of any advanced national language but also is the most dynamic strata of language. För det andra har det på senare tid uppstått tydliga politiska skäl att ägna större uppmärksamhet åt regleringen av fackspråkets ordförråd. I dag handlar terminologivetenskapen om globaliseringen av industri, ekonomi, kultur och till och med vardagsliv, vilket leder till att nya förutsättningar för de nationella språkens existens och samverkan skapas. En följd är att antalet aktivt använda språk minskar. Enligt FN:s beräkningar kommer ungefär 2 500 av de 3 000 språk som för närvarande används att försvinna ur aktivt bruk under innevarande århundrade. Dr. K. David Harrison, forskningschef vid Living Tongues Institute for Endangered Languages vid Swarthmore College (Pennsylvania), förutspår att 90% av världens språk kommer att vara utdöda år 2050. Andra beräkningar anger 6 800 språk, eller mellan 6 000 och 7 000 språk, varav 90% väntas försvinna; resultatet blir ungefär detsamma (Grenoble 2006, Gorter 2006). Dessa påståenden låter tragiska, men sådana utsagor kan snarare ha sin grund i terminologisk okunnighet eller slarv: inte bara dialekter utan ibland även subdialekter (bydialekter, говоры – de minsta territoriella språkvarieteterna, kommunikationsmedel i vardagen för invånarna i en, mer sällan några få, byar – Касаткин 1990, Пшеничнова 1997) räknas felaktigt in i språklistorna. (Alla källor framhåller att det är svårt att ange ett exakt antal språk i världen, eftersom gränsen mellan språk och dialekt inte alltid är tydlig.) I Dagestan används exempelvis vissa språk, såsom chamalinskij, bagvalinskij, botlihskij, godoberihskij, bezhtinskij, hvarshinskij, gunzibskij, ginuhskij, archinskij, buduhskij, hinalugskij – av färre än 12 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... 5 000 personer vardera och saknar skriftspråk. De riskerar att förlora sin status som självständiga språk. Det betyder inte att de skulle försvinna – snarare skulle de med rätta betraktas som dialekter av de närmast besläktade, mer utbredda språken. Enligt de senaste publikationerna betraktas redan några av dem som dialekter. I själva verket handlar det alltså snarare om att korrigera misstaget att felaktigt kalla sådant språk som i själva verket är dialekter. Under dagens förhållanden, med globaliseringen av världsrummet och bildandet av nya stater i vissa delar av Asien och Afrika, kan vi se centripetala tendenser av det slag som präglade bildandet av nya stater i Europa under den tidigmoderna perioden, då lokala dialekter träder tillbaka och den centrala dialekten tjänar som grund för ett nationellt statsspråk. Principen ”ett språk – en nation” gäller inte längre när många nationer delar samma språk. Det kan finnas olika orsaker till att minoritetsspråk försvinner. Den mest naturliga är att vissa mindre språks status fastställs mer noggrant, eftersom de i själva verket är dialekter. Det kan också finnas politiska skäl, till exempel att moldaviska förklaras vara en dialekt av rumänska. De språk som överlever kommer följaktligen att utvidga sitt funktionella område och sin räckvidd utanför ursprungsländerna (som en kuriositet kan nämnas att både britter och ryssar numera utgör nationella minoriteter bland modersmålstalare av respektive språk). När vissa av de språk som redan finns börjar användas internationellt ställs vi inför frågan om hur de ska användas effektivt. Då uppstår frågan om den nationella språkpolitiken. För att utarbeta rekommendationer för en sådan politik bör man först och främst analysera den rådande språksituationen. I dag kan vi se att vissa politiska beslut om språk enbart grundas på tillfälliga politiska motiv och helt bortser från språkets naturliga utvecklingstendenser. Därför är det nödvändigt att utarbeta välgrundade och opartiska rekommendationer, baserade på en analys av naturliga utvecklingsprocesser och i synnerhet språkens internationella samverkan. Av flera skäl bör sådana rekommendationer i första hand avse terminologi. För det första kan fackspråkets ordförråd regleras, till skillnad från det vanliga vardagsordförrådet, som är relativt stabilt och inte mottagligt för förändringar. Terminologi är alltid resultatet av en överenskommelse om användningen av Terminologija | 2010 | 17 13 vissa benämningar på begrepp inom respektive kunskapsområdes specialister. Därför är specialvokabulären sannolikt den enda delen av språket som medvetet kan manipuleras och kontrolleras. I många språk är det möjligt att utarbeta regelsamlingar för att bilda nya speciallexikala enheter och reglera de befintliga. Det finns skäl att tro att det största lagret av specialordförrådet, bestående av de så kallade nomenen, framgångsrikt kan regleras och utvecklas i enlighet med på förhand fastställda regler. För det andra bör det nämnas att vissa språkvetenskapliga problem, särskilt sådana av semantisk natur, kan betraktas mycket tydligare inom terminologins område, som är förbundet med termers precisa natur. För det tredje kan kontrollen av specialvokabulären i hög grad främja vetenskapens och teknikens framsteg. Framgången för samtida forskning om tänkandets lagar (särskilt det kreativa tänkandet) och simulering av tankeprocesser, undersökningar av den mänskliga civilisationens utveckling och främjande av vetenskapliga och tekniska framsteg beror i stor utsträckning på lösningen av ett antal terminologiska problem. Slutligen ger de senaste antropolingvistiska uppgifterna skäl att tro att det kan finnas vissa samband mellan det nationella ordförrådets storlek och den nationella mentalitetens nivå. Terminologiska aspekter bör därför nödvändigtvis beaktas (om än inte vara avgörande) vid beslut om språkstrategi. En medveten språkpolitik och, i första hand, språkförvaltning bör främst inriktas på att främja specialvokabulären. Språkplanering, särskilt långsiktig planering, bör bygga på en systemisk helhetsanalys av terminologins rådande tillstånd och en noggrann granskning av befintliga utvecklingslinjer och tendenser (ett exempel på hur tendenser i terminologiers utveckling blottläggs presenteras i Grinev 1993), prognoser för språkutvecklingen samt fastställande av riktlinjer och metoder för reglering av specialvokabulären. Praktiskt terminologiarbete bör som en avgörande del av språkpolitiken förutsätta ett systemiskt tillvägagångssätt grundat på gedigen kunskap om terminologiers viktigaste kännetecken. Erfarenheterna av terminologiarbetet i det forna USSR visade att detta var ett mycket svårt mål. Som nämndes i (Grinev 1994) påverkades den sovjetiska terminologiska verksamhetens särprägel och den tillhörande teorin starkt av den ursprungliga föreställningen att den allmänna språkutvecklingen mycket väl kunde ordnas och 14 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... planeras. Denna romantiska övertygelse efter revolutionen om att språkutvecklingen kunde styras och underställas mänsklig kontroll stöddes av Marx’ tro på att språket skulle vara en av de saker som med tiden skulle komma under den segrande proletariatets kontroll. Senare (ända fram till nutid) ersattes idén om mänsklig kontroll av idén om statlig kontroll, vilket avspeglades i den obligatoriska terminologiska standardiseringen i USSR. Därför är det svårt att hitta tillåtna synonymer eller polysema termer i sovjetiska standarder, sådana som förekommer i överflöd i brittiska, indiska, australiska eller nyzeeländska terminologiska standarder; och därför får diskussioner om terminologiska standarder i Ryssland ibland en mycket häftig karaktär. De första försöken att försätta språket i ett lämpligt ordnat tillstånd och ersätta de nuvarande termerna med idealiska sådana misslyckades. Enligt vittnesmålet från grundaren av den ryska terminologiskolan D. S. Lotte berodde detta misslyckande på fullständig okunskap om det objekt som skulle ordnas och avsaknad av principer för terminologisk ordning. Terminologivetenskapen uppstod därför som ett medel för teoretisk grundläggning av det praktiska arbetet – något som många samtida terminologiforskare helt förbiser. Tyvärr kan vi än i dag konstatera att det saknas medvetet, systematiskt terminologiarbete grundat på elementära planeringsprinciper och kunskap om språkliga tendenser. Ett enormt antal terminologiska standarder som utarbetades under 1960- och 1970-talen togs fram osystematiskt och utan gedigna principer och höll låg kvalitet. De terminologiska standarderna i Comecon-länderna höll högre kvalitet, men grundades inte på ett övergripande systemiskt tillvägagångssätt utan snarare på urval av enskilda ämnesområden. I slutet av 1970-talet gjordes ett försök som låg betydligt närmare de optimala förhållandena: en allunionssatsning på att utarbeta språkliga medel för branschspecifika informationssökningssystem, vilka var tänkta att förenas i ett övergripande system. Arbetet slutfördes dock inte på ett riktigt sätt. I dag, när terminologiska insatser avgörs av tillgången på ekonomiska medel och inte stöds av staten, är situationen mycket sämre. Vi kan endast trösta oss med vetskapen om att situationen inte är bättre inom det internationella terminologiarbetet, eftersom planeringens roll är obetydlig under marknadsekonomiska förhållanden. Det bör nämnas att det för närvarande inte finns några belägg för försök att organisera en planerad reglering av speciallexik i stor skala, även om Terminologija | 2010 | 17 15 Det finns viss erfarenhet på detta område i de nordiska länderna. En av anledningarna till att regeringar inte uppmärksammar möjligheterna att utveckla nationella specialspråk är att de omedelbara förlusterna till följd av misslyckade handelsnamn, liksom hindrandet av vetenskapliga framsteg, inte anses betydande och inte kan mätas exakt. Därför försummas tyvärr utvecklingen av specialiserat ordförråd, som skapar förutsättningar för vetenskaplig, industriell och kulturell utveckling och borde vara en av prioriteringarna vid planering och finansiering, och den genomförs endast genom insatser från ett litet antal entusiaster. Viss terminologisk verksamhet följer med nödvändighet den vetenskapliga forskningen, men i avsaknad av särskild utbildning och samordning bedrivs denna verksamhet på ett osystematiskt sätt, enbart utifrån sunt förnuft, vilket kännetecknar primitiva kulturer och kunskapsstadier. Samtidigt utarbetades vissa principer och framgångsrika försök att utforma optimala former för termer och nomina på grundval av praktisk erfarenhet och teoretisk analys (terminologiska utformningsprojekt genomförda av П. В. Веселов, Н. И. Кулиш, Э. А. Сорокина – Веселов 1971; Кулиш 1984, 1985; Сорокина 2007). Vi har redan nämnt vissa principer för konvergent politik i närbesläktade språk när det gäller lån (Griniewicz 2006: 14–15); ett liknande tillvägagångssätt kan användas för att samordna utarbetandet av avledningsmedel. Redan på 1980-talet konstaterades att enorma mängder nomina lätt kunde bildas enligt de optimala formerna, och vissa principer för utformning av nomina utarbetades (Гринев 1986, 1987). Andra rekommendationer om val av terminologiska former och organisering av terminologiskt arbete formulerades också. Terminologiarbete som en integrerad del av den nationella politiken bör omfatta ett antal inriktningar och etapper. En av de viktigaste och mest traditionella inriktningarna är ordnande av specialiserat ordförråd, vilket omfattar inventering av specialiserat ordförråd, systematisering av specialiserat ordförråd, enhetliggörande av specialiserat ordförråd och optimering av specialiserat ordförråd. En annan, mindre känd men mycket viktig inriktning är ordförrådskonstruktion, som förutsätter utarbetande av morfembanker att användas som byggmaterial samt utformning och konstruktion av system för termer och nomina. Terminologivetenskapens utveckling har skapat möjligheter till rationell reglering och utveckling av de nationella språkens ordförråd. Den nuvarande politiska situationen i många nybildade stater ger dock snarare anledning till pessimistiska prognoser om huruvida dessa möjligheter kommer att utnyttjas framgångsrikt. 16 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... S L U T S A T S E R För närvarande bevittnar vi framväxten av en ny, mycket omfattande och viktig vetenskap som behandlar fattandet av avgörande beslut om språk, och som vi föreslår att kalla linguopolitologi. I nuläget finns det ingen anledning att betrakta många politiska beslut om språk som resultatet av planerad verksamhet. Framsteg inom ett antal närliggande kunskapsområden, såsom sociolingvistik, etnolingvistik, antropolingvistik och terminologivetenskap, skapar dock möjligheter att utarbeta rationella, systemiska grunder för språkpolitik, framför allt inom språkplanering och språkförvaltning. Det är fortfarande osäkert om dessa möjligheter kommer att förverkligas; det finns skäl att tro att det snarare inte blir så. Framväxten av en ny lingvistisk disciplin med både högintressanta teoretiska och viktiga praktiska aspekter bör ändå betraktas som ett betydelsefullt steg i den kulturella utvecklingen. BILAGA: Allmän föreslagen struktur för linguopolitologi Språkpolitik Språkideologi Språksituation Språkvärdering, Språkstrategi Språkliga förhållningssätt Språkfrämjande (främjande, utveckling, stöd) Språkhämmande åtgärder (hindrande, försvårande, undanträngning, fördrivning, tvångsmässig utträngning, förtryck) Språkförvaltning (språkpolitik) Språkplanering Långsiktig språkplanering Analys av språktendenser Prognostisering av språkutvecklingen Professionell utbildning i språkpolitik Kortsiktig språkplanering Språkreglering, språkteknik och språkkontroll Språknormering Terminologisk utveckling Ordning av specialvokabulär Inventering av specialvokabulär Systematisering av specialvokabulär Harmonisering av specialvokabulär Optimering av specialvokabulär Ordbildning Utarbetande av morfembanker Utformning och uppbyggnad av nomenklatursystem Terminologija | 2010 | 17 17 REFERENCES Ager D. E. 1996: Language policy in Britain and France, London and New York: Cassell. Ammon U. 2005: Language Politics. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Baines S. 2006: Minority languages: oppression. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Blommaert J. 2006: Language ideology. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Bowerman S. 2006: Language loyalty. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Brenzinger M. 2006: Language maintenance and shift. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Brumfit C. J. 1992: Language planning. – The Oxford companion to the English language, Oxford-New York: Oxford University Press. de Cillia R., Busch B. 2006: Language Policies: Policies on Language in Europe. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Eisenlohr P. 2006: Linguistic Ethnonationalism. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Extra G., Yagmur K. 2006: Migration and Language planning. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Fishman J. A. 1968: Sociolinguistics and the language problems of the developing countries. – Language problems of developing nations; Fishman J. A., Ferguson C. A. & das Gupta J. (eds.), New York: John Wiley & Sons, 3–16. Gorter D. 2006: Minorities and Language. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Grenoble L. 2006: Endangered Languages. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Grinev S. V. 1993: The Perspectives of Terminology Theory: the Quest For Regularities. – Selected Readings in Russian Terminology Research, Wien, 13–27. Grinev S. V. 1994: Theoretical Foundations of Russian Terminology Work: Peculiarities and Perspectives. – Applications and Implications.Current LSP Research. Vol. 1, Bergen, 49–56. Griniewicz S. 2006: Terminology in the era of globalisation. – Terminologija 13, 10–16. Harrison K. D. 2007: When Languages Die. Oxford University Press. Haugen E. 1959: Planning for a standard language in Norway. – Anthropological Linguistics 1(3), 8–21. Haugen E. 1966: Language conflict and language planning: the case of modern Norwegian, Cambridge: Harvard University Press. Hutton C. M. 2006: Nationalism and linguistics. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Inoue M. 2006: Standardization. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Jernudd B. (ed.) 2001: Language management and language problems: special issue of Journal of Asian Pacific Communications 11:1 (Vol. 2), Amsterdam: John Benjamins. Kloss H. 1966: Types of multilingual communities: A discussion of ten variables. – Sociological Inquiry 36, p. 7–17. Labrie N. 1996: Politique linguistique. – Kontaktlinguistik. Ein internationales Handbuch zeitgenössischer Forschung, 1. Halbband; Goebl H., Nelde P., Stary Z. and Wölk W. (eds.), Berlin: de Gruyter, 826–833. Laitin D. D. 1992: Language repertoires and state construction in Africa, Cambridge: University Press. Landau J., Kellner-Heinеле B. 2001: Politics of language in the ex-Soviet Muslim states, London: Hurst. Lo Bianco J. 1987: National policy on languages, Canberra: Australian Government Publishing Service. Longman dictionary of English language and culture. Longman, 1999. McArthur T. 1992: Idiom. – The Oxford companion to the English language, Oxford-New York: Oxford University Press. McRae K. D. 1975: The principle of territoriality and the principle of personality in multilingual states. – International Journal of the Sociology of Language 4, 33–54. Nesiah K. 1954: The mother tongue education and a language policy for Ceylon, Colombo: Ola Book. Neustupný J. V. 1970: Basic types of treatment of language problems. – Linguistic Communications 1, 77–98. Ó Riagáin 1997: Language policy and social reproduction: Ireland, 1893–1993, Oxford: Clarendon. Ozolins U. 1996: Language policy and political reality. – International Journal of the Sociology of Language 18, 181–200. 18 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing... Paulston C. B. 1997: Language policies and language rights. – Annual Review of Anthropology 26, 73–85. Prague School 1973: General principles for the cultivation of good language. – Language planning: current issues and research; Rubin J. & Shuy R. (eds.), Washington, D. C.: Georgetown University Press, 102–111. Ricento T. 2000: Historical and theoretical perspectives in language policy and planning. – Ideology, politics and language policies. Focus on English; Ricento T. (ed.), Amsterdam: John Benjamins, 9–24. Rubin J., Jernudd B. 1979: References for students of language planning, Honolulu: East-West Center. Schiffman H. E. 1996: Linguistic culture and language policy, London and New York: Routledge. Sibayan B. 1974: Language policy, language engineering and literacy in the Philippines. – Advances in language planning; Fishman J. A. (ed.), The Hague: Mouton, 221–254. Spolsky B. 2004: Language policy, Cambridge: University Press. Spolsky B., Lambert R. D. 2006: Language Planning and Policy: Models. – Encyclopedia of Language and Linguistics, 2nd Ed., Elsevier. Woolard K. 1998: Introduction: language ideology as a field of inquiry. – Language ideologies: practice and theory; Schieffelin B., Woolard K., Kroskrity P. (eds.), New York: Oxford University Press, 3–47. Веселов П. В. 1971: Структура терминов дефинитивного типа (На материале терминологии пластических масс и мягких искусственных кож). Дис.... канд. филол. наук, Москва. Виноградов В. А. 1990: Языковая ситуация. – Энциклопедический словарь «Языкознание», Москва: Советская Энциклопедия. Гринев С. В. 1986: Перспективы и предпосылки упорядочения номенклатурных единиц. – Научно-техническая терминология, Вып. 10, 1–5. Гринев С. В. 1987: Принципы упорядочения технических номенклатурных единиц. – Научно-техническая терминология, Вып. 1, 6–10. Гринев-Гриневич. С. В. 2008: Терминоведение: учеб. пособие для студ. высш. учеб. заведений, Москва: Издательский центр «Академия». Дешериев Ю. Д. 1990: Языковая политика. – Энциклопедический словарь «Языкознание», Москва: Советская Энциклопедия. Исаев М. И. 2008: Этно-культурологические аспекты языкового планирования. – Лингводидактика. Социолингвистика. Языки мира. К 90-летию со дня рождения академика И.Ф. Протченко, Москва. Касаткин Д. Л. 1990: Говор. Диалект. – Энциклопедический словарь «Языкознание», Москва: Советская Энциклопедия. Кузнецов С. Н. 1998: Модели языковой политики в русскоязычном сообществе. – Русская социолингвистика, Москва: МГУ. Кулиш Н. И. 1984: Методика создания интернациональной номенклатуры хирургических операций. – Научно-техническая терминология, Вып. 6. Кулиш Н. И. 1985: Методика упорядочения терминологии в клинической лимфологии. – Клиническая лимфология, Москва–Подольск. Пищальникова В. А., Сонин А. Г. 2009: Государственное регулирование языковой ситуации. – Общее языкознание: учебник для студ. высш. учеб. заведений, Москва: Издательский центр «Академия». Пшеничнова Н. Н. 1997: Говор. Диалект. Наречие. – Энциклопедия «Русский язык», Москва. Сорокина Э. А. 2007: Когнитивные аспекты лексического проектирования (к основам когнитивного терминоведения), Москва: Издательство МГОУ. Хауген Э. 1975: Лингвистика и языковое планирование. – Новое в лингвистике. Выпуск VII: Социолингвистика, Москва: Прогресс. Швейцер А. Д. 1997: Социолингвистика. – Энциклопедия «Русский язык», Москва. TERMINOLOGIJA IR KALBOS POLITIKA Straipsnyje nagrinėjami besiformuojančios plačios mokslo srities, kurią siūloma vadinti lingvopolitologija, terminologiniai aspektai. Bandoma atskleisti ir trumpai panagrinėti naujojo mokslo sandarą ir pagrindinių jos sričių turinį. Pažymima, kad šiuo metu nėra pagrindo kalbėti apie įsisąmonintą ir planingą požiūrį į kalbų plėtros klausimus, nors būtinybė atsižvelgti į terminologinius kalbos politikos aspektus yra akivaizdi. Pasitaiko atvejų, kai nacionalinė kalbos politika būna nepakankamai apgalvota. Terminologija | 2010 | 17 19 Vis dėlto sukaupta terminologinių tyrimų ir praktinio terminologijos darbo patirtis leidžia formuluoti tam tikrus principus ir konkrečius būdus, kuriais būtų galima skatinti kalbos plėtrą ir kuriuos būtų galima įgyvendinti tvarkant ir plėtojant specialiąją kalbos leksiką. ТЕРМИНОЛОГИЯ И ЯЗЫКОВАЯ ПОЛИТИКА Рассматриваются терминологические аспекты формирующейся обширной области знания, которую предлагается назвать лингвополитологией. Делается попытка представления и краткого рассмотрения структуры новой науки и содержания ее основных разделов. Отмечается, что, несмотря на очевидную необходимость учета терминологических аспектов языковой политики, в настоящее время нет оснований говорить о сознательном разумном плановом подходе к вопросам развития языков. В ряде случаев национальная языковая политика носит непродуманный характер. Однако накопленный опыт в первую очередь терминологических исследований и практики дал возможность сформулировать некоторые принципы и конкретные способы содействия развитию языка, которые могут быть реализованы в упорядочении и расширении специального лексического состава языка. Gauta 2010–11–16 Sergiusz Griniewicz University of Białystok Waska 4, m.20, Białystok, 15–481, Poland E-mail [email protected] 20 S. Griniewicz | Terminology and language policy (towards establishing...