The science of terminology: history and evolution

Terminologins vetenskap: historia och utveckling HERIBERT PICHT NYCKELORD: terminologins historiska aspekter, terminologiteorins utveckling, terminologiteorins beståndsdelar, terminologisk planering INLEDNING Som utgångspunkt för min artikel vill jag redogöra för några välkända fakta som omfattas av bred enighet inom den stora majoriteten av terminologins professionella gemenskap. 1. Terminologi är inte ett isolerat fenomen som kan undersökas och tillämpas utan nära kontakt med andra kunskapsområden. Terminologi är ett trans- och interdisciplinärt kunskapsområde. 2. Terminologi är inbäddad i ”kulturell diskurs”, ett begrepp som har definierats som ”ett mycket allmänt semiotiskt begrepp, som motsvarar Wittgensteins ’språkliga diskurs’. Denna diskurs omfattar verbala och icke-verbala representationsformer i olika kvantitativa konstellationer. Representationsformer har ofta en kompletterande funktion och kan vara utbytbara.” (Laurén, Picht 2000: 216) 3. Terminologins grundläggande syfte är kunskapsöverföring på olika nivåer av professionalism med motsvarande register. 4. Terminologi består – liksom många andra kunskapsområden – av en teoretisk och en tillämpad del. I det följande ska jag behandla utvecklingar som har ägt rum under de senaste decennierna, men också lyfta fram några forskningsfrågor och problem som ännu inte har lösts. NÅGRA HISTORISKA REFLEKTIONER OM TERMINOLOGI SOM FORTFARANDE ÄR RELEVANTA I DAG The German philosopher Oehler (2007: 83), states that Plato in an epistemological paragraph of his 7th letter points out that the cognition of an object requires several cognitive media: the name, the definition, a 6 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution en tydlig framställning genom en illustration och själva objektet. Som terminologer kan vi utan tvekan känna igen detta tankesätt. Generellt sett har behovet av terminologi funnits så länge som vi kan finna belägg för yrkesmässig kommunikation. Terminologifrågan blev och blir fortfarande central så snart yrkesmässig kommunikation brister eller försvåras av en otillräcklig terminologi. Terminologins ställning som den mest centrala delen av all kunskapsöverföring ifrågasätts knappast i dag. När vi granskar de historiska beläggen kan vi konstatera några centrala terminologiska brister: 1. Brist på eller felaktig begreppsordning. Linné (1707–1778) systematiserade begreppen genom sina arbeten om taxonomi. Det övergripande målet för alla senare klassificeringar var att ordna kunskapen så som den uttrycks genom termer. 2. Förvirring orsakad av alltför många synonymer. Beckmann (1739–1811), professor i filosofi och ekonomi, kritiserade mängden onödiga och förvirrande synonymer. 3. Avsaknad av termer för begreppet i ett visst språk. Redan under medeltiden hade översättarna vid Toledoskolan att kämpa med detta problem. 4. Oklara och odefinierade begrepp. Clausewitz, den tyske militärteoretikern, skrev: Först när namnen och begreppen har klarlagts kan man hoppas kunna gå vidare enkelt och tydligt i behandlingen av frågan. 5. Brister i språkplaneringen. Dürer försökte skapa en tysk terminologi för matematiska begrepp – dock utan framgång. Berthollet, de Morveau, Fourcroy och Lavoisier lyckades skapa en kemisk terminologi på 1700-talet.th Tjeckoslovakien efter 1919, de baltiska staterna efter 1919 och 1990, katalanerna, baskerna och flera andra har behövt kämpa med språkplaneringsproblemet – ett problem som blir alltmer akut i många språkgemenskaper. Av dessa få historiska belägg kan vi dra slutsatsen att det framför allt var specialisterna och förmedlarna av språk för specifika ändamål (LSP), det vill säga översättarna, som kände behovet av att förbättra yrkesmässig kommunikation genom att lösa grundläggande terminologiska problem. Lingvistiken är endast perifert intresserad av eller engagerad i yrkesmässig kommunikation. Bröderna Grimm kan nämnas här som ett undantag. Terminologija | 2011 | 18 7 Ett annat kännetecken för de första historiska försöken att förbättra terminologierna är deras empiriska och föga vetenskapliga angreppssätt. Praktiska lösningar behövdes där och då och föreslogs eller genomfördes utan en grundlig teoretisk ram och grund. Detta betyder dock inte att de tidiga ”terminologerna” var omedvetna om de teoretiska frågorna eller inte begrundade sådana frågor, vilket till exempel Platon och Clausewitz gjorde. Dagens teoretiska forskning om terminologins historiska utveckling är fortfarande ganska svag. Det finns dock såväl akademiska som lexikografiska bidrag i form av artiklar, examensarbeten och mono- eller flerspråkiga ordlistor med anknytning till ämnet. Ett tydligt akademiskt angreppssätt med motsvarande teoretisk grund lanserades av Grinev 2004. Han kallade den nya vetenskapliga disciplinen ”antropolingvistik”. Dess syfte är att undersöka utvecklingen och evolutionen av mänskligt språk, kognition, kunskapsskapande och kunskapsöverföring, främst ur ett diakront perspektiv, inklusive fackspråk och terminologi. Det tvär- och transdisciplinära angreppssättet är uppenbart med tanke på kombinationen av kunskap och forskning från följande discipliner (enligt Grinev-Griniewicz et al., kommande): gnoseologi, epistemologi, logik, semiotik, antropologi, vetenskaps- och teknik historia, artificiell intelligens, heuristik, ålderspsykologi, pedagogisk psykologi, kognitiv psykologi, nationell psykologi, etnolingvistik, kognitiv lingvistik och kulturstudier. DEN MODERNA TERMINOLOGINS GRYNING Den intensifierade industrialiseringen och den ökade internationella handeln i början av förra seklet gav upphov till åtminstone två fenomen av största betydelse: standardisering, Wirtschaftslinguistik-rörelsen. Under de följande årtiondena spelade standardiseringen en viktig roll i terminologins utveckling och tillämpning, och gör det fortfarande. Wirtschaftslinguistik-rörelsen uppstod i Österrike, Tyskland, Nederländerna och några nordiska länder, där man kände behovet och trycket att kunna kommunicera om yrkesfrågor med andra språkgemenskaper. Språkstudier med anknytning till fackspråk behövde etableras, men vilka var de utbildade lärarna och var fanns de? Till en början var de klassiska fi- 8 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution Filologerna var tvungna att erkänna att fackspråk existerade – termen ”Fachsprache” introducerades av Blum 1916 – och de var tvungna att ta reda på hur man skulle undervisa i fackspråk. Det mest framträdande inslaget var terminologin och därför försökte de, som goda filologer, närma sig problemet ur ett diakroniskt perspektiv – den så kallade ”historische Wirtschaftslinguistik”. Den kanske viktigaste erfarenheten var insikten att inget fackspråk kan läras ut eller läras in utan yrkeskunskaper – kunskaper om begreppen och termerna. Här finner vi den första kontakten mellan lingvistik och yrkeskunskap. Wirtschaftslinguistik förgrenades i flera inriktningar (Picht 1998), av vilka den viktigaste var den funktionella Wirtschaftslinguistik som utvecklades i den intellektuella miljön kring Pragskolan, särskilt under 1930-talet. Efter andra världskriget fortsatte och vidareutvecklade Drozd och framför allt Hoffmann denna forskningslinje genom att förena den med lingvistikens pragmatiska inriktning under 1970- och 1980-talen. En annan pionjär inom terminologifältet var ingenjören och ekonomen Alfred Schlomann. År 1906 inledde han sammanställningen och utgivningen av sammanlagt 21 flerspråkiga tekniska ordböcker, där han förverkligade ett av terminologins klassiska krav: en systematisk ordning av kunskapen (Schlomann-Lowe, Wright 2006: 153ff). GRUNDARNA – WÜSTER, DREZEN, LOTTE Österrikaren Eugen Wüster, letten Ernst Drezen och ryssen Dmitrij Lotte betraktas som den moderna terminologins andliga fäder. Alla tre var ingenjörer som insåg bristerna i yrkeskommunikationen. År 1931 publicerades Wüsters doktorsavhandling ”Internationale Sprachnormung in der Technik. Besonders in der Elektrotechnik”, och samma år skrev Lotte sin centrala artikel ”Pressing Problems in the Field of Scientific and Technical Terminology”. Den gemensamma bakgrunden inom naturvetenskaperna präglade i viss mån deras synkrona förhållningssätt till de akuta terminologiska problemen. Det förefaller helt naturligt att alla tre visade ett särskilt intresse för standardisering som ett sätt att minimera terminologiska brister i kommunikationen mellan specialister – en begränsning som var fullt begriplig utifrån dåtidens förutsättningar, när lingvistiken endast i liten utsträckning ägnade sig åt fackspråk. Tydligen fanns det ingen direkt kontakt mellan Wüster och Lotte. Wüster och Drezen kände dock varandra; båda var esperantister. Även om deras ursprungliga förväntningar på de kommunikativa möjligheterna med Terminologija | 2011 | 18 9 esperanto inom fackspråk övergavs, levde huvudidén om internationell kommunikation vidare inom terminologin och kan skönjas som en röd tråd genom deras verk. För övrigt främjade Drezen översättningen till ryska och publiceringen av Wüsters avhandling. Gemensamt för de tre grundarna var grundläggande förhållningssätt till terminologi, såsom begreppet som kunskapsenhet, kunskapsordning, termers bildning reglerad av riktlinjer, dynamisk standardisering av begrepp och termer. UTVECKLINGEN AV TERMINOLOGIVETENSKAPENS TEORETISKA GRUNDER Till en början var utvecklingen varken särskilt sammanhängande eller samordnad. Två huvudströmningar kan urskiljas. I Sovjetunionen började utvecklingen av terminologiteorin relativt tidigt och har fortsatt utan större avbrott fram till i dag (Moschitz-Hagspiel 1994; Shelov, Leitchik 2004; Laurén, Picht 2006). Förhållandet mellan terminologi och lingvistik har varit mycket olika i Sovjetunionen och västländerna. I Sovjetunionen deltog mycket tidigt framstående lingvister som Reformatskij, Vinogradov, Vinokour och många andra i utvecklingen av terminologins och fackspråkets (LSP) teoretiska grunder (Moschitz-Hagspiel 1994). Alexeeva quoting Leitchik (2004: 65) distinguishes three periods of development in Russia: 1. 1930-talet–1960-talet: perioden då kunskapen om termen samlades. Termen definierades som ett särskilt ord eller uttryck som skulle studeras med lingvistikens och logikens metoder (centrala personer: de tidigare nämnda grundarna). 2. 1960-talet–1970-talet: perioden då kunskapen om termen bearbetades. Terminologi betraktades som en separat vetenskapsgren. 3. 1980-talet–i dag: perioden kännetecknas av forskning som överskrider lingvistikens gränser; terminologins ämne kom att betraktas som en beståndsdel i en dynamisk vetenskapsmodell. I västländerna är en tydlig indelning i perioder av den teoretiska utvecklingen mindre uppenbar, av olika skäl. På 1930-talet verkade det mer angeläget att ta itu med problem inom tillämpad terminologi på empirisk grund. I de nordiska länderna Norge och Sverige insåg man behovet av praktiskt terminologiarbete och cen- 10 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution Organisationer som RTT och TNC började arbeta med terminologiska ordböcker i slutet av 1930-talet respektive början av 1940-talet. Ytterligare belägg för denna utveckling var publiceringen av IEC:s flerspråkiga och systematiskt ordnade ordbok International Electrotechnical Vocabulary år 1938. Andra världskriget avbröt nästan all teoretisk forskning, och först i slutet av 1950-talet finner vi de första verkligt teoretiskt inriktade arbetena i västländerna, till exempel Wüsters artikel ”Das Worten der Welt” (Wüster 1959/60/2000). På 1950- och 60-talen var lingvistiken i allmänhet inte särskilt intresserad av fackspråk och terminologi. Fackspråk och terminologi ansågs vara samma sak och behandlades som ett lexikologiskt problem som kunde lösas med traditionella semantiska teorier – enligt uppfattningen hos den övervägande delen av de renodlade lingvisterna. Standardisering förstods inte riktigt och motarbetades med slagordet ”språk kan inte standardiseras”. Traditionen inom Wirtschaftslinguistik-rörelsen glömdes ändå inte bort, och lingvister som Leo Weisgerber stod närmare Wüsters idéer än den dåtida lingvistiska huvudfåran. Dessutom blev behovet av professionella fackspråksöversättare och andra språkförmedlare allt tydligare under 1960- och 70-talen, vilket ledde till att studier i fackspråk inrättades vid exempelvis Copenhagen Business School och andra akademiska institutioner i västeuropeiska länder. I sådana miljöer var behovet av terminologier och deras betydelse för fackspråksöversättningar uppenbara. Det var lika uppenbart att en adekvat tillämpning av terminologier var oupplösligt förbunden med sakkunskap. Jumpelts arbeten (1961) speglar denna utveckling. En grundläggande förändring inträffade – enligt min mening – när Lothar Hoffmann i sin bok Kommunikation Fachsprache förenade textlingvistik och pragmatik med följande sju synsätt på fackspråk och terminologi: • det lexikologisk-terminologiska synsättet, • funktionell lingvistik, • Wirtschaftslinguistik, • funktionell stilistik, • det naturvetenskapliga och filosofiska synsättet, • det översättningsrelaterade synsättet, • teorin om sublanguages (Hoffmann 1976). Hahn (1983: 75) converted Hoffmann's description in the following model. Terminologija | 2011 | 18 11 Figur 1: Hoffmanns modell av den vertikala strukturen hos LSP LSP-nivåer (L. Hoffmann) Steget mot professionell kommunikation, inklusive textlingvistik och pragmatik, är ganska uppenbart, och även om terminologielementet till synes är mindre synligt kan det lätt härledas. Later Kalverkämper (1992: 61ff) incorporated Hoffmann’s model into a more complex LSP model including • språksystemet, • varieteter som sociologisk kategori, • stratifiering (Hoffmanns modell), • medium (skriftligt och muntligt), • interlingualitet, • tid som kronologisk kategori. T E R M I N O L O G I – E N S J Ä L V S T Ä N D I G D I S C I P L I N? Förutom att vara ingenjör var Wüster mycket väl insatt i sin tids lingvistik, vilket återspeglas i flera av hans verk. Å andra sidan insåg han mycket väl att terminologi inte är en renodlad lingvistisk disciplin; i varje fall så som lingvistik definierades på 1960- och 70-talen. Detta framgår tydligt av hans omfattande artikel ”Die allge- 1 2 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution min terminologilära – ett gränsområde mellan språkvetenskap, logik, ontologi, datavetenskap och fackvetenskaperna” (1974/2000). Under de ungefär 25 år som följde kunde två ståndpunkter urskiljas. Å ena sidan fanns de som förespråkade terminologi som en helt självständig disciplin och å andra sidan de som såg terminologi som en lingvistisk disciplin inom tillämpad lingvistik. Eftersom lingvistiken under de senaste tre decennierna har vidgat sitt verksamhetsområde och många andra discipliner numera ingår i lingvistikens fält, såsom sociolingvistik, etnolingvistik, antropologisk lingvistik och många andra, hävdade Laurén et al. (1998) att terminologi i dag omfattar samma mångfald av icke-lingvistiska element som andra discipliner med anknytning till lingvistik. Enligt detta synsätt kan terminologi betraktas som en lingvistisk disciplin, men inom en utvidgad och flexibel ram för disciplinen ”lingvistik”. Det innebär att terminologi är en autonom, men inte helt självständig disciplin inom den moderna lingvistiken. I dag tycks frågan om autonomi, som gav upphov till många diskussioner, vara mindre framträdande. Tanken att betrakta terminologi som en metadisciplin som är nödvändig och lämplig för alla kunskapsområden tilltalar mig mycket, eftersom förhållningssättet till modern terminologi med nödvändighet innefattar element från många olika discipliner för att hantera domänspecifika problem (se även Budin 2001: 20). TERMINOLOGISKA SKOLOR? Begreppet terminologiska skolor importerades på 1970-talet från Sovjetunionen. Felber namngav i sina verk Prag-, Wien- och den ryska skolan. Dessutom bör de nordiska och kanadensiska förhållningssätten nämnas i detta sammanhang. Problemet med att introducera skolbegreppet ligger dock i olikheterna mellan det ryska och det västerländska skolbegreppet. Det västerländska begreppet ”skola” innebär en gemensam teoretisk ansats, en klassificering av forskningsobjektet och i huvudsak gemensamma forskningsstrategier. Följden av att införa ett främmande begrepp med samma term – en falsk vän – blev intrycket att det fanns grundläggande skillnader mellan de terminologiska teoriernas ansatser. År 1993 publicerades en samling terminologiska artiklar från östliga och västliga länder. En grundlig jämförelse och analys av de förmodade ”skolorna” och ”ansatserna” genomfördes utifrån parametrar som rörde de centrala frågorna inom terminologisk teori. De förmodade skill- Terminologija | 2011 | 18 13 Skillnader som skulle kunna motivera inrättandet av självständiga skolor fanns inte. Det fanns naturligtvis skillnader, men dessa karakteriserades som individuella tyngdpunkter, bestämda av vissa mål och syften. De hörde alla samman inom den terminologiska teorin och kunde betraktas som kompletterande (Laurén, Picht 1993: 535f). I dag har diskussionen om terminologiska skolor avtagit; olika åsikter och idéer förekommer, vilket är brukligt inom vetenskapliga discipliner. Resultatet av IITF-kollokviet Approaches to terminological Theories. A Contrastive Study of the State-of-the-Art, som hölls 2005 i Bergamo, var en aktuell jämförelse som grosso modo och mutatis mutandis bekräftade den tidigare analysen (Laurén, Picht 2006: 163f). KUNSKAPSFÄLT SOM BIDRAR TILL TERMINOLOGISK TEORI Utan att gå in på detaljerna i argumentationen för och emot vill jag som en sorts hypotes hävda att följande kunskapsfält bidrar till grundvalen för terminologiteorins centrala enheter: • alla ämnesområden som tillhandahåller objekt och begrepp – detta kan vi kalla terminologins semantik; • semiotik, inklusive lingvistik, sociolingvistik, kognitiv lingvistik, antropolingvistik med mera, som tillhandahåller representationsformer och deras tillämpning under olika pragmatiska förhållanden och i olika utvecklingsskeden; • datavetenskap och databehandling; • kunskapsingenjörsvetenskap; • språkplanering och standardisering; • information och dokumentation, inklusive klassifikation, tesaurer och andra system för kunskapsordning; • vetenskapsfilosofi. ELEMENT I TERMINOLOGISK TEORI OCH DERAS UTVECKLING De centrala elementen i terminologisk teori är: • objektet och begreppet, • representerande former av objekt och begrepp, • kunskapsordning, • terminologi. 14 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution Objektet och begreppet Den teoretiska behandlingen av båda enheterna bygger i hög grad på filosofiska och kognitiva överväganden. Det symbiotiska förhållandet mellan de båda enheterna är uppenbart – man kan säga att objekt utgör råmaterialet för bildandet av alla begrepp. I den tidiga terminologiska litteraturen spelade objektet ingen central roll; objekt betraktades uppenbarligen som existerande enheter som inte krävde någon närmare förklaring eller forskning. Denna syn har dock förändrats avsevärt under inflytande av filosofen Oesers arbeten. Budin hävdade redan 1994 att det behövdes en objektslära. I senare arbeten av mig (2003: 154f) föreslogs ett begreppssystem för olika typer av objekt, vilket i sin tur skulle underlätta förklaringen av hur olika typer av begrepp skapas. Jag hävdade dessutom att objektet skulle betraktas som en kunskapsenhet (op.cit.). Begreppet har alltid betraktats som ett centralt element i terminologisk teori. Terminologivetenskapens grundare arbetade med begrepp, men även andra forskare, såsom islänningen Finnbogason (Jónsson 2007), följde denna tankegång. Wüster grundade sin idé på Aristoteles, använde abstraktionsansatsen och definierade ett begrepp som en tankeenhet (Denkelement). Andra, exempelvis Dahlberg (1976), kritiserade denna syn och förespråkade att begreppet skulle betraktas som en kunskapsenhet med en ansats baserad på predikatlogik. Forskningen om begreppets natur intensifierades från slutet av 1980-talet och framåt. Särskilt bör arbetena av Oeser (1988), Ozeki (1987), Weissenhofer (1995), Ahmad (1996), Pilke (2000), Picht (2004) med flera nämnas. Centrala frågor var begreppens livscykel, klassificeringar av begreppstyper, olika sätt att bilda begrepp, begreppstyper i relation till olika ämnesområden etc. De två sistnämnda frågorna är särskilt intressanta. Begrepp bildas inte enbart genom abstraktion, utan även genom begreppskonstruktion, vanligtvis grundad på tankeobjekt, där konstruktionen sker genom diskussion och samförstånd, vilket skiljer sig avsevärt från abstraktion. Många sådana begreppskonstruktioner återfinns inom områden som juridik, ekonomi, samhällsvetenskap och teologi (Picht 1998: 118f; 2010: 21). En annan syn på begreppet är vanlig i rysk litteratur. Man skiljer mellan begrepp och föreställning, där begreppet uttrycks som en term och hör till vetenskapens och teknikens område, medan föreställningar Terminologija | 2011 | 18 15 are denoted in words and belong to everyday language (Grinev 2004b: 55). However, in practice this distinction may be difficult since concepts and notions are dynamic units and depend on cognitive processes. Representationsformer för objekt och begrepp Fram till ungefär 1990-talet var man allmänt överens om, exempelvis i ISO och andra standarder, att objekt och begrepp uttrycks som namn eller termer. Föga överraskande dominerade det lingvistiska tecknet som representationsform forskningsaktiviteterna inom detta delområde av terminologisk teori. Skillnader kan dock noteras vid en jämförelse av utvecklingen i östliga och västliga länder. När man exempelvis granskar rysk litteratur är det slående att begreppet ”term” mycket tidigt blev en central fråga för forskningen, tack vare att framstående lingvister tidigt engagerade sig i LSP och terminologi. Alexeeva (2004: 62–78) ger en omfattande och kritisk översikt över de olika utvecklingsfaserna samt tidigare och moderna angreppssätt och modeller. Med hänvisning till det lingvistiska tecken som betecknar ett begrepp skiljer ryska forskare mellan flera typer av termer utifrån deras status. Grinev (2004b: 56) skiljer exempelvis mellan nomener, prototermer, terminoider, pretermer, kvasitermer och termer. Denna differentiering återspeglar diakroniska och sociolingvistiska angreppssätt och bidrar till en mer detaljerad behandling av ”termighet”, det vill säga det lingvistiska tecknets status som representation av objekt och begrepp i professionell kommunikation. Denna distinktion berörs knappast i västerländska teoretiska arbeten, där en term betecknar ett begrepp utan ytterligare åtskillnad. Frågan om ”termighet” behandlas visserligen, men någon tydlig klassificering av termer efter status kan inte skönjas. Vanliga forskningsobjekt är frågor som • termen som kognitionsobjekt, • en terms transparens, • termens motivation, • termbildning, • krav på termer, • termautonomi. På 1990-talet ifrågasattes det rent lingvistiska angreppssättet på begrepps och objekts representationsformer och ansågs vara alltför snävt, eftersom 16 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution flera andra, inte nödvändigtvis språkliga representationer förekommer i facktexter (Galinski, Picht 1997). Det semiotiska perspektivet utvecklades vidare och kan sammanfattas i följande modell (Laurén et al. 2008: 106). Även de grundläggande terminologistandarderna antog detta breddade perspektiv genom att införa begreppet ’benämning’, definierat som ”representation av ett begrepp genom ett tecken som betecknar det” (ISO 1087-1:2000). Figur 2: Former för representation av objekt och begrepp Kunskapsordning Idén att ordna begrepp i system praktiserades redan av Schlomann, som nämnts ovan, och blev mycket tidigt ett centralt inslag i terminologisk teori. Under lång tid höll sig forskningen inom detta område till de klassiska formerna av begreppssystem som styrs av logiska och ontologiska relationer. Varken behovet av kunskapsordning i begreppssystem eller de grundläggande relationerna ifrågasattes någonsin. Det krävdes dock mer ingående forskning om de olika typerna av framför allt ontologiska relationer. Nuopponen (1994) lämnade ett betydande bidrag till forskningen om relationstyper och begreppssystem. Hennes utgångspunkt Terminologija | 2011 | 18 17 Figur 3: Wrights modell över resurser för kunskapsrepresentation Sue Ellen Wright (2009: 12) 18 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution var Wüsters arbete, särskilt den opublicerade delen av det. Hon presenterade en detaljerad differentiering av de logiska och ontologiska relationerna samt en mer flexibel form av begreppssystem, det så kallade ”satellitsystemet”. Wright presenterade en betydande breddning av ämnet 2007 (2007: 157ff; 2009: 10ff). Hennes ansats kan karakteriseras med nyckelorden: resurser för kunskapsrepresentation, system för kunskapsorganisation, begreppssystem, ontologier, klassifikationer och tesaurer samt den semantiska webben. En uppfattning om komplexiteten ges av hennes följande modell (se fig. 3). Utan tvekan har idén om kunskapsordning, som terminologins grundare redan presenterade, utvecklats från relativt enkla begreppssystem till mycket komplexa modeller där centrala element från andra discipliner integreras. Terminografi Terminografins historiska rötter – ett relativt nytt begrepp – går tillbaka till lexikografin. Framställningen och spridningen av terminologier i form av traditionella ordböcker förändrade dock redan vissa grundläggande lexikografiska tillvägagångssätt, till exempel genom införandet av systematiska begreppsframställningar och definitioner. Här måste Schlomanns arbete nämnas igen, men också IEC-vokabulären (1938) och Wüsters Machine Tools (1968). I dag definieras terminografi som ”den del av terminologiarbetet som avser registrering och presentation av terminologiska data” (ISO 1087-1:2000). Den tidigare versionen av denna standard omfattade begreppet ’bearbetning’, som i dag ingår i begreppsorienterat terminologiarbete. Det innebär att insamlingen av terminologiska data och terminologisk analys, som rent intellektuella aktiviteter, skiljs från själva terminografin. Tillkomsten av elektronisk databehandling och dess potential har i grunden förändrat synen på framställning, spridning och tillämpning av terminologiska data. Enligt min uppfattning kunde tre hinder som är inneboende i traditionell terminografi övervinnas: • begränsat utrymme för kunskapsrepresentation, • omedelbar aktualisering och utväxling av terminologiska data, • tillämpning av terminologiska data i en mängd olika kunskapsbaserade system. Terminologija | 2011 | 18 19 Det krävdes stora forskningsinsatser för att urskilja terminologiska dataelement och deras kategorier, deras relevans för olika tillämpningar samt hur de förverkligas i verktyg och system för terminologihantering. Som ett typiskt område för fortlöpande forskning och praktiskt arbete inom tillämpad terminologi bör lokaliseringsområdet nämnas (Reineke, Schmitz 2005). Dessutom behövde och behöver framstegen inom teoretisk terminologi fortlöpande integreras för att undvika bristande överensstämmelse mellan teoretisk och tillämpad terminologi. TERMINOLOGIUNDERVISNING OCH UTBILDNING Varje akademisk disciplin har i grunden skyldighet att bedriva forskning och undervisning samt att samordna dessa båda verksamheter. Eftersom utvecklingen av terminologins teoretiska grundvalar skilde sig åt i Ryssland och i västländerna följde utvecklingen av terminologiundervisningen – åtminstone under de första fyrtio åren – olika vägar. I Ryssland utarbetades de första undervisningsmaterialen och handböckerna från och med 1950-talet (Terpigorev 1952, Lotte 1961, Grinev 1993), och motsvarande undervisning bedrevs vid olika universitet i det forna Sovjetunionen. I västländerna gav Wüster 1972 i Wien den första undervisningen i terminologins teoretiska grundvalar. Hans föreläsningar, som utgör ett fragment av ett betydligt mer omfattande planerat men ofullbordat arbete, publicerades 1979, två år efter hans död 1977, under titeln Einführung in die Allgemeine Terminologielehre und Terminologische Lexikographie. Införandet av studier i fackspråk (LSP) under 1960- och 1970-talen och dessa studiers tydliga terminologiska inslag visade på behovet av att utveckla undervisningsmaterial i terminologi och omfattande terminologihandböcker. Först under 1980-talet publicerades de första forskningsbaserade handböckerna, exempelvis av Arntz/Picht 1983, Felber 1984 och Felber/Budin 1989. Den relativt sena starten beror på att forskarsamhället inom terminologi vid den tiden – med undantag för några få seniora forskare – fortfarande var ganska litet och ungt. Även om flera terminologitjänster inrättades under 1960- och 1970-talen (Bundessprachenamt, Siemens) och de nationella och internationella standardiseringsorganisationerna utfärdade de första standarderna för terminologiska principer, kan man inte bortse från att 20 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution många terminologer var självlärda, teoretiskt nära den traditionella lexikografin och endast i begränsad utsträckning förtrogna med de teoretiska grundvalar som fanns tillgängliga i slutet av 1970-talet. Denna situation har förändrats helt. I dag undervisas terminologi på olika nivåer och i skilda sammanhang. Ändamålsenliga undervisningsmaterial och handböcker, anpassade efter syftet, har utvecklats. Undervisningsformerna sträcker sig från introduktionskurser och specialiserade kurser för olika användargrupper till omfattande kursmoment över flera terminer, oftast integrerade i akademiska utbildningar såsom översättning och kommunikation inom fackspråk (LSP). TermNets terminologisommarskola, som arrangeras i samarbete med universitet, utbildningarna vid Fachhochschule Köln och Wiens universitet samt de nordiska masterutbildningarna i terminologi kan tjäna som exempel. Kort sagt kan vi konstatera att terminologi har utvecklats till en fullständig akademisk disciplin. STANDARDISERING OCH PLANERING AV FACKSPRÅK Den nära kopplingen mellan standardisering och terminologi har en lång tradition. Den går tillbaka till tiden före terminologins grundare. Mycket tidigt insåg de dock behovet av kontrollerade ingrepp i terminologiers förvaltning och utveckling. Drezen betonade standardiseringens dynamiska karaktär, och Wüster introducerade på 1930-talet idén att utarbeta riktlinjer för praktiskt terminologiarbete. Grundandet av ISO/TC 37 är ett bevis på detta. Även om andra världskriget avbröt denna utveckling överlevde grundidén, och efter kriget återupptog ISO/TC 37 sitt ursprungliga arbete. Utan att här kunna gå in på detaljer om den fortsatta utvecklingen kan det konstateras att TC 37:s arbetsområde har utvidgats avsevärt. En enkel jämförelse mellan antalet och ämnena för de första rekommendationerna och standarderna som fanns 1972 och dagens tematiska utbud av standarder och utkast på olika utarbetandenivåer visar både intresset för och behovet av att standardisera metodfrågor inom terminologin å ena sidan, och å andra sidan att tillämpa dessa standarder i praktiken. Med andra ord har standardisering utvecklats till ett medium för planering av fackspråk inom standardiserbara kunskapsområden och omfattar inte bara korpusen utan även statusen – för att använda Einar Haugens terminologi. Terminologija | 2011 | 18 21 All språkplanering, och särskilt planering av fackspråk, har alltid haft en preskriptiv slagsida, traditionellt betraktad som motsatsen till deskriptivism. Denna dikotomi är dock, liksom många andra dikotomier, en förenkling; i vilket fall som helst återger den inte verkligheten inom planering av fackspråk. För att komma närmare förhållandena inom fackspråk och terminologisk planering kan följande modell illustrera dels förslaget om ett spektrum av grader mellan dikotomens ytterpunkter, dels de viktiga faktorer som påverkar varje ingrepp i ett språk. Figur 4: Grader mellan beskrivning och föreskrift (Picht 2004: 197) De två vertikala linjerna representerar relationen mellan synkroni och diakroni och visar att efterföljande synkrona beskrivningar längs en tidsaxel bildar en diakroni. Den vänstra linjen visar en gradvis utveckling, medan den högra bör tolkas som intervall, eftersom en föreskriven terminologi är fastställd för en viss tid och utvecklingen blir synlig i små språng, i enlighet med Drezens begrepp om dynamisk standardisering. 2 2 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution Den horisontella linjen representerar övergången från fri språkutveckling till en helt kontrollerad språkutveckling och terminologi. De sju angivna graderna är endast exempel; mellan polerna kan det finnas andra grader av föreskrivning, beroende på syftet i det enskilda fallet. I modellens mitt har jag placerat de tre sociolingvistiska faktorerna och markerat deras gradvisa påverkan på de olika graderna av föreskrivning. Språkplanering är i allmänhet ett ganska gammalt ämnesområde, åtminstone i de nordiska länderna och flera andra västländer med mindre använda språk eller språkliga minoriteter, till exempel Norge och katalanerna. Många teorier om språkplanering har varit ganska vaga eller ideologiskt präglade. Under de senaste tio åren kan man dock se ett växande intresse och en ökad aktivitet kring bevarandet och utvecklingen av nationalspråket respektive modersmålet, särskilt som ett försvar mot det ökande engelska inflytandet, som märks i fackspråket inom många områden och motiveras med internationalisering och globalisering. För att befästa språkplaneringsfältet – inklusive fackspråken – har ett växande antal teoretiska arbeten presenterats (t.ex. Laurén et al. 2008: 139–195). SLUTSATSER Med tanke på den relativt korta och ofta endast fragmentariska information och de kommentarer om terminologivetenskapens historiska utveckling som jag kunde lägga fram på mindre än en timme – en grundlig beskrivning skulle kräva åtminstone en bok – är jag övertygad om att man i dag kan konstatera följande: Terminologivetenskapens framväxt är den logiska följden av insikten om allvarliga brister i professionell kommunikation. Terminologivetenskapen har utvecklats från praktiska frågor, såsom riktlinjer och rekommendationer för att åtgärda kommunikationsbrister, genom faser av intensifierad teoretisering och prövning till en fullständig vetenskap. Terminologivetenskapen uppfyller i dag alla krav som ställs på en vetenskap när det gäller dess teoretiska grundvalar, en mängd tillämpningar, en aktiv forskningsgemenskap, välutvecklad undervisning och utbildning på akademisk och praktisk nivå samt omfattande publiceringsverksamhet. Terminologija | 2011 | 18 2 3 Terminologivetenskapen har en metaposition bland alla andra vetenskaper, eftersom terminologi är en förutsättning för all slags kunskapsskapande och kunskapskommunikation, kunskapsordning, kunskapsutbyte och kunskapsspridning. Terminologivetenskapen är inte begränsad till en viss vetenskap eller grupp av vetenskaper, utan den tjänar all vetenskaper, även om vissa teoretiska angreppssätt måste anpassas till de olika vetenskapernas natur. Du kanske tycker att denna bedömning är alltför positiv och att det fortfarande finns mycket att göra. Det stämmer helt; det finns fortfarande mycket att göra, men så är det inom alla vetenskaper, eftersom teorier, angreppssätt och tillämpningar har sin livscykel fram till dess att nya rön förändrar eller ersätter dem. Terminologivetenskapen utgör inget undantag; det finns en grundläggande teoretisk grundval som inte utesluter varianter och andra uppfattningar, men dessa varianter och andra uppfattningar upphäver inte erkännandet av terminologi som en vetenskap i sin egen rätt – tvärtom. REFERENCES Ahmad, Khurshid 1996: A Terminology Dynamic and the Growth of Knowledge: A Case Study in Nuclear Physics and in the Philosophy of Science. In: TKE’96 Terminology and Knowledge Engineering, C. Galinski, K.-D. Schmitz (eds.), Frankfurt a. M., 1–11. Alexeeva, Larissa 2004: What is a Term? In: Russian Terminology Science (1992–2002), S. D. Shelov, V. M. Leichik (eds.), Wien: TermNet Publisher, 62–78. Antia, Bassey Edem (ed.) 2007: Indeterminacy in Terminology and LSP; Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Arntz, Reiner; Picht, Heribert 1982: Einführung in die übersetzungsbezogene Terminologiearbeit; Hildesheim, Zürich, New York: Georg Olms Verlag. Budin, Gerhard 1994: Do we need an Object Theory? In: International Conference on Terminology Science and Terminology Planning. Riga, 17–19 August 1992. International IITF-Workshop Theoretical Issues of Terminology Science. Riga, 19–21 August 1992. IITF-Series 4; Wien, 203–208. Budin, Gerhard 2001: A critical evaluation of the state-of-the-art of terminology theory. In: Terminology Science & Research, vol.12 (2001), no. 1–2; 7–23. Dahlberg, Ingetraut 1976: Über Gegenstände, Begriffe, Definitionen und Benennungen: Zur möglichen Neufassung von DIN 2330. In: Muttersprache 2/1976. Felber, Helmut 1984: Terminology manual, Paris: General Information Programme and UNISIST. Felber, Helmut; Budin, Gerhard 1989: Terminologie in Theorie und Praxis. Forum für Fachsprachenforschung, Tübingen: Gunter Narr Verlag. Galinski, Christian; Picht, Heribert 1997: Graphic and Other Semiotic Forms of Knowledge Representation in Terminology Management. In: Handbook of Terminology Management, vol. 1; Sue Ellen Wright, Gerhard Budin (eds.), Amsterdam/Philadelphia, 42–61. Grinev, Sergej 1993: An Introduction to Terminology Science (title translated from Russian), Moscow. Grinev, Sergej 2004a: Evolution of Terminology and Culture: Establishing Foundations for Anthropological Linguistics. In: Siergiej Grinev-Griniewicz; Slawomir M. Raube; Patricia Thomas (eds.) Language and Culture: Establishing Foundations for Anthropological Linguistics, Bialystok: Wyzsza Szkola Finansow i Zarzadzania w Bialymstoku, 27–42. 24 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution Grinev, Sergej 2004b: Terminology in the era of globalisation. In: Russian Terminology Science (1992–2002), S. D. Shelov, V. M. Leichik (eds), Wien: TermNet Publisher, 49–61. Grinev-Griniewicz, S.; Skopjuk, T.; Sorokina, E.; Thomas, P. (forthcoming) Foundations of Anthropolinguistics. Hahn, Walther von 1983: Fachkommunikation. Entwicklung. Linguistische Konzepte. Betriebliche Beispiele; Berlin, New York: Walter de Gruyter. Hoffmann, Lothar 1976/1984: Kommunikationsmittel Fachsprache. Eine Einführung, Berlin: Akademie-Verlag. (1984: 2. überarbeitete Auflage). ISO 1087-1:2000 Terminology work – Vocabulary. Part 1: Theory and application. Jónsson, Sigurdur 2007: Det vilda tänkandet och det kultiverade. Isländsk fackspråklig språkvård med tyngdpunkt på första hälften av 1900-talet, Vasa: Vasa University. Jumpelt, R.W. 1961: Übersetzung naturwissenschaftlicher und technischer Literatur. Sprachliche Maßstäbe und Methoden zur Bestimmung ihrer Wesenszüge und Probleme, Berlin: Langenscheidt. Kalverkämper, Hartwig 1992: Hierarchisches Vergleichen als Methode in der Fachsprachenforschung. In: Kontrastive Fachsprachenforschung. Baumann, K.-D.; Kalverkämper, H. (eds.). Forum für Fachsprachenforschung Band 20, Tübingen: Gunter Narr Verlag, 61–77. Laurén, Christer; Picht, Heribert (Hg.) 1993: Ausgewählte Texte zur Terminologie, Wien: TermNet. Laurén, Christer; Myking, Johan; Picht, Heribert 1998: Terminologie unter der Lupe. Vom Grenzgebiet zum Wissenschaftszweig, Wien: TermNet. Laurén, Christer; Picht, Heribert 2000: Att överföra budskap från en tid till en annan. En semiotisk studie. In: Fackspråk och Översättningsteori. VAKKI-symposium XX. Vasa 11–13.2.2000, Vasa: Vasa universitet, 215–223. Laurén, Christer; Picht, Heribert 2006: Approaches to Terminological Theories. A Comparative Study of the State-of-the-Art. In: Picht, Heribert (ed.): Modern Approaches to Terminological Theories and Applications, Bern: Peter Lang, 163–184. Laurén, Christer; Myking, Johan; Picht, Heribert; Jónsson, Sigurdur 2008: Insikter om insikt. Nordiska teser om fackkommunikation, Novus Forlag: Oslo. Moschitz-Hagspiel, Birgit 1994: Die Sowjetische Schule der Terminologie (1931–1991), Wien: TermNet, IITF-Series 5. Nu opponent Shelov, Serguey D.; Leichik, Vladimir, M. (eds.) 2004: Russian Terminology Science (1992–2002), Wien: TermNet Publisher. Weissenhofer, Peter 1995: Conceptology in Terminology Theory, Semantics and Word-formation. IITF-Series 6, Wien: TermNet. Wright, Sue Ellen 2009: Jenseits der Fachkommunikation – ein Blick in die Zukunft der Terminologie. In: eDITION, Terminologiemagazin, 2/2009; 10–14. Wright, Sue Ellen 2007: Coping with indeterminacy. Terminology and knowledge representation resources in digital environments. In: Indeterminacy in Terminology and LSP. Bassey Edem Antia (ed.), Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 157–179. Wüster, Eugen 1931/1970: Internationale Sprachnormung in der Technik. Besonders in der Elektrotechnik. 3. abermals ergänzte Auflage, Bonn: H. Bouvier u. Co. Verlag. Wüster, Eugen 1959/60 (2000): Das Wörten der Welt schaubildlich und terminologisch dargestellt. In: Terminologie und Wissensordnung; H. Picht, K.-D. Schmitz (Hrsg.); Wien: TermNet Publisher. Wüster, Eugen 1968: The Machine Tool, London: Technical Press. Wüster, Eugen 1974 (2000): Die allgemeine Terminologielehre – Ein Grenzgebiet zwischen Sprachwissenschaft, Logik, Ontologie, Informatik und den Sachwissenschaften. In: Terminologie und Wissensordnung; H. Picht, K.-D. Schmitz (Hrsg.); Wien: TermNet Publisher. Wüster, Eugen 1979: Einführung in die Allgemeine Terminologielehre und Terminologische Lexikographie; Wien, New York: Springer Verlag. TERMINOLOGIJOS MOKSLAS: ISTORIJA IR RAIDA Straipsnis pradedamas istorinių terminologijos mokslo formavimosi aplinkybių apžvalga, kurioje aptariami Wirtschaftslinguistik judėjimas ir terminologijos pradininkų – E. Wüsterio, E. Drezeno ir D. Lotte’s – darbai. Išskiriama keletas teorinių terminologijos mokslo pagrindų raidos etapų, kuriuos parodo L. Hoffmanno ir H. Kalyverkämerio modeliai. Keliami klausimai, ar terminologija yra atskira disciplina ir ar galima kalbėti apie terminologijos mokyklas. Apžvelgiamos žinių sritys, turėjusios įtakos terminologijos teorijos raidai, t.y. objektas ir sąvoka, objektų ir sąvokų vaizdavimo formos, žinių tvarkyba ir terminografija. Kalbama apie terminologijos mokymą, terminijos standartizavimą, specialiosios kalbos ir terminologijos planavimą, aptariamas deskriptyvinis ir preskriptyvinis požiūris į terminologiją ir jos planavimą. Kaip išvados formuluojami penki teiginiai apie terminologijos teorijos bei jos taikymo raidą ir dabartinę padėtį. Gauta 2011-11-14 Heribert Picht E-mail [email protected] 26 H. Picht | The Science of Terminology: History and Evolution