The Functions of Special Lexicography in the Nation-Wide System “Science–Technologies–Innovations”

Speciallexikografins funktioner i det nationella systemet ”vetenskap–teknologi–innovation” ВЯЧЕСЛАВ КОНСТАНТИНОВИЧ ЩЕРБИН Centrum för systemanalys och strategisk forskning vid Belarus nationella vetenskapsakademi NYCKELORD: speciallexikografi, specialordböckers funktioner, det nationella systemet ”vetenskap–teknologi–innovation” Under de senaste årtiondena har man, i samband med att användningen av det funktionella synsättet har breddats inom den moderna språkvetenskapen – ett synsätt som ersatte de jämförande-historiska, systemisk-strukturella och generativa synsätt som dominerade under hela 1900-talet – allt oftare försökt ge uttömmande beskrivningar av a) termens funktioner (se till exempel Tatarinov 2006: 337–338); b) specialordböckers funktioner (se till exempel Kudasjev 2007: 43–46; Grinev-Grinevitj 2009: 66–74; Dubitjinskij 2013: 282–283); c) funktionerna hos enskilda inriktningar inom speciallexikografin (se till exempel Sjtjerbin 2010: 381–387; Ščėrbin 2011: 141–152) osv. I synnerhet är den hittills mest omfattande förteckningen över termens funktioner den som sammanställts av Viktor A. Tatarinov och som omfattar närmare tjugo olika funktionsbeteckningar. Bland dem finns: kommunikativ, kognitiv, nominativ, strukturellt språklig, klassificerande, vegetativ, prototypisk, stereotypisk, etnovärderande, symbolisk, expressiv, estetisk, genusbetingad, specialiserande, karakteriserande, komparativ, fenomenformande och mentalitetsformande funktion (Tatarinov 2006: 337–338). Andra ryska specialister inom terminologi urskiljer även andra termfunktioner. Elena I. Golovanova anser till exempel att ”trots att termen är polyfunktionell är dess huvudsakliga, dominerande funktion (kursivering här. – V. Sj.) funktionen att fixera och produ- 76 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенациональной системе «наука–технологии–инновации» cera specialkunskap som resultat av kognitiv verksamhet (Golovanova 2007: 33). Sergej V. Grinev-Grinevitj räknar i dag följande funktionella egenskaper till specialordböckernas huvudfunktioner: inventerande, normerande, gnoseologisk, prognostisk och pedagogisk med flera (Grinev-Grinevitj 2009: 29, 60, 73). Igor S. Kudasjev beskriver i sin tur följande funktioner hos specialordböcker: informativ, kommunikativ, pedagogisk, registrerande, systematiserande, kodifierande, kognitiv (gnoseologisk) och ideologisk (Kudasjev 2007: 43–45). Vladimir V. Dubitjinskij urskiljer dessutom, utifrån terminologiska ordböckers syfte, följande grupper, vilka till stor del har funktionell karaktär: 1) registrerande ordböcker (de flesta befintliga terminologiska ordböcker); 2) reglerande ordböcker (terminologiska standarder och ordböcker över rekommenderade termer); 3) informationsordböcker (informationssökande tesaurer); 4) systematiserande ordböcker (klassifikatorer, ämnesindelningar, frekvensordböcker och terminologisystemordböcker) (Dubitjinskij 2013: 282–283). Följaktligen ger de ovan uppräknade grupperna av terminologiska ordböcker i V. V. Dubitjinskijs klassifikation grund för att urskilja sådana specialordboksfunktioner som registrerande, reglerande, informativ och systematiserande. Slutligen har vi, utifrån deras huvudsakliga funktion, urskiljt följande huvudområden inom speciallexikografin, med namn som motsvarar de funktioner de fyller: 1) terminologisk lexikografi (terminografi) inriktas på att beskriva termens formella och innehållsliga egenskaper; 2) encyklopedisk lexikografi strävar efter att ge en systematisk beskrivning av det begreppsliga innehållet i extralingvistiska företeelser, processer och fakta; 3) experimentell lexikografi bygger på användning av systematiseringssätt för den presenterade informationen som är ovanliga inom lexikografin (tabeller, scheman, illustrationer, ritningar, icke-verbala symboler, formler, fråge- och svarskomplex, databaser, kunskapsbaser med mera) och som hämtas från olika specialkunskapsområden; 4) inom ramen för klassificerande lexikografi utarbetas alfabetiska, systematiska, för- Terminologija | 2017 | 24 7 7 ämnes- och andra register och index; bestämningsnycklar för växter, djur, mineraler, bergarter osv.; ämnesrubriker och klassifikationssystem; tariff- och kvalifikationshandböcker för yrken, specialiteter och befattningar; och andra uppslagsverk vars främsta uppgift är att begreppsligt ordna själva det kunskapsområde inom vilket den terminologi som beskrivs i sådana verk används; 5) specialkonceptografi syftar till att sammanställa ordböcker över grundläggande vetenskapliga begrepp och kategorier; ordböcker över nyckeltermer, begrepp och ord; ordböcker över vetenskapliga deskriptorer; omfattande, allmänvetenskapliga och ämnesspecifika konceptarier; ordböcker över ett enda koncept (Ščerbīn 2011: 141–152). En jämförande analys av de ovanstående förteckningarna över termens huvudfunktioner, specialordböcker och speciallexikografins huvudområden visar att någon fullständig isomorfi mellan dessa funktionsförteckningar ännu inte föreligger. Detta försvårar naturligtvis uppbyggnaden av en enhetlig och motsägelsefri teori som omfattar hela spektrumet av vetenskapliga discipliner med anknytning till studiet, beskrivningen och normeringen av termer (terminologi, terminologivetenskap, terminografi, speciallexikografi). Huvudsyftet med vår artikel är just att söka efter systematiska grunder för att bygga upp en enhetlig teori om terminologi, terminologivetenskap och terminografi. Som den första systematiska grunden kan man ange att företrädare för olika grenar av terminologivetenskapen har en gemensam förståelse av ett sådant grundläggande vetenskapligt koncept som FUNKTION. För närvarande, som S.V. Grinev–Grinevič med rätta påpekar, ”gör inte alla lexikografer en tillräckligt tydlig åtskillnad mellan ordbokens syfte och funktion” (Grinev–Grinevič 2009: 29). Detta är enligt vår mening en följd av att dessa två begrepp (syfte och funktion) ofta likställs i allmänvetenskapliga uppslagsverk. Se till exempel definitionen av begreppet ”funktion” i Samtida ordbok över samhällsvetenskaperna (2005): ”Funktion (lat. function – utförande) – uppgift, verksamhetsområde, syfte; den roll som en social institution fyller i förhållande till behoven hos ett samhällssystem på högre nivå eller till de organisatoriska intressena hos de sociala grupper och individer som ingår i det” (Daniljan, Panov 2005: 462–463). 78 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенацио-нальной системе «наука–технологии–инновации» Inom speciallexikografin görs däremot en tämligen strikt åtskillnad mellan begreppen ordbokens syfte och ordbokens funktion: ”Om ordbokens syfte bestäms av hur den används, grundar sig dess funktion på förhållandet mellan beskrivningens och regleringens element i fråga om den specialiserade vokabulär som ingår i den. Terminologiordbokens funktion bestäms i hög grad av särdragen hos det valda vokabulärskiktet och framför allt av utvecklingsgraden hos det berörda terminologiområdet. Som Olga S. Achmanova påpekar är den viktigaste uppgiften i ett skede av terminologins uppkomst och snabba utveckling eller genomgripande omstrukturering (som kännetecknas av ett överflöd av synonymer och flertydig användning av många termer, instabil betydelse samt förekomsten av många metadialekter hos vetenskapliga skolor och idiolekter hos enskilda specialister) att inventera terminologin. När ett begreppssystem har etablerats och stabiliserats och de semantiska relationerna har stadgats, blir uppgiften att fastställa normer för termanvändning och att dokumentera dem i normativa ordböcker aktuell [Achmanova, 1966]. I enlighet med detta kan man urskilja två huvudfunktioner hos en terminologiordbok – en inventerande och en normerande” (Grinev-Grinevič 2009: 28–29). Vilken av funktionerna (den inventerande eller den normerande) som ordboksförfattaren inriktar sig på när en terminologiordbok utarbetas avgör både ordbokens omfång och graden av normering hos den specialiserade vokabulär som tas med. När en registrerande terminologiordbok sammanställs och terminografen1 strävar efter att förverkliga ordbokens inventerande funktion så fullständigt som möjligt, utgår hen i synnerhet från följande metodologiska principer: 1) ”terminologin utvinns, likt metall ur malm, ur hela den samlade mängden metalingvistiska verk från den undersökta perioden” (Achmanova 1969: 5); 2) ”den främsta och faktiskt genomförbara uppgiften just nu är att lexikografiskt beskriva det språk (om än ofullkomligt, inkonsekvent och av varierande slag) som språkvetare använder när de kommunicerar med varandra och i sin undervisning” (Achmanova 1969: 9). När ordboksförfattaren konsekvent tillämpar dessa metodologiska principer i en registrerande terminologiordbok, blir resultatet att dess uppslagsdel omfattar många tusen termer, professionalismer, nomen, specialiserade neologismer, halvtermer, prototermer och terminoider som har identifierats i vetenskapliga texter. Terminologija | 2017 | 24 79 När en normerande terminologiordbok sammanställs inriktar sig dess författare i sin verksamhet på att förverkliga den specialiserade ordbokens normerande eller reglerande funktion och utgår då från helt andra metodologiska principer: 1) i en normerande terminologiordboks uppslagsdel tas endast sådana terminologiska enheter med vars begreppsinnehåll redan har fastställts strikt, det vill säga enheter som redan har en vetenskaplig definition. Den österrikisk-amerikanske forskaren Eugen Rosenstock-Huessy anmärkte med rätta i detta sammanhang: ”definitionen är människans sista ord bland de ord hon ägnar sitt ämne” (Rosenstock-Huessy 1994: 96); 2) i en normerande terminologiordbok är det önskvärt att för varje uppslagsenhet ange dess plats i det berörda ämnesområdets terminosystem, vilket i sin tur utgör ett bestämt system av begreppslig kunskap om världen och språket: ”Terminosystemet som helhet, vilket återspeglar en bestämd konceptsfär, formas inte bara som en samling enheter utan som ett mycket komplext kunskapsnät där olika typer av kunskap om världen och språket samverkar och är förbundna med utvecklingen av det mänskliga tänkandet” (Novodranova 2009: 93). När ordboksförfattaren tillämpar dessa metodologiska principer i sitt terminografiska arbete blir resultatet att endast ett begränsat urval av specialiserad vokabulär med relativt hög grad av normering och väl fastställd semantik tas med i en sådan ordboks uppslagsdel; omfånget överstiger sällan ett eller två tusen uppslagsenheter. Som den andra systematiska grunden för att bygga upp en enhetlig teori om terminologi, terminologivetenskap och terminografi bör man betrakta att alla företrädare för terminologivetenskapen ovillkorligen uppfyller det imperativa kravet att skilja mellan egentliga vetenskapliga, tekniska och affärsmässiga texter å ena sidan och ordboks- och uppslagsverkstexter, det vill säga metalingvistiska texter, å andra sidan. Redan för tio år sedan delade den välkände ryske terminologen Vladimir M. Lejčik (2007: 11) för övrigt in alla vetenskapliga, tekniska och affärsmässiga texter i tre grupper: termbrukande, exempelvis översiktsartiklar, monografier och affärsdokument, samt termfixe- 80 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенациональной системе «наука–технологии–инновации» ande, exempelvis ordböcker och handböcker, och terminskapande, däribland forskningsartiklar i vilka författaren för första gången redogör för resultaten av sina experiment, generaliseringar etc. Om man emellertid utgår från landvinningarna inom en sådan ny vetenskap som lingvosemiotik, kan V. M. Lejtjiks ovan nämnda mycket intressanta textklassificering reduceras till två texttyper: å ena sidan vetenskapliga, tekniska och affärsmässiga texter av linjär karaktär; å andra sidan ordboks- och referenstexter av metalingvistisk, icke-linjär karaktär. Till stöd för vår föreslagna enklare klassifikationsmodell för texter hänvisar vi till S. V. Grinevs lärobok Основы семиотики (2003), där det nära sambandet mellan lingvistikens senaste inriktningar och semiotikens grundläggande problem och principer betonas: ”Under 1980- och 1990-talen uppstod ett antal vetenskaper och inriktningar med anknytning till semiotiska problem – terminologi, terminografi, kommunikativ lingvistik, kognitiv psykologi och lingvistik<...>” (Grinev 2003: 20). Enligt S. V. Grinev (2003: 30–31), ”har tillämpningen av semiotiska principer inom ett antal forskningsområden visat sig vara mycket produktiv. Inom språkvetenskapen, där en särskild gränsdisciplin – lingvosemiotik – har uppstått, blev det möjligt att studera språkliga enheter ur tre aspekter – innehållslig, formell och funktionell – på språkets alla nivåer, från fonemet till texterna <...>, vilket främjade systematik i språkvetenskaplig forskning och avsevärt utökade arsenalen av metoder för språkforskning.” För att visa att detta påstående är riktigt även när det gäller texter av olika genrer ska vi göra en jämförande analys av de semiotiska särdragen hos ordboks- och referenstexter (icke-linjära) och vanliga texter (skönlitterära, vetenskapliga, journalistiska, affärsmässiga och andra) av linjär karaktär utifrån de tre ovan nämnda kriterierna – det innehållsliga, det formella och det funktionella. Enligt traditionen inleder vi den jämförande analysen av de nämnda texterna av olika genrer med deras formella kännetecken. Ett sådant kännetecken är textens namn eller rubrik. Som regel skiljer sig ordboks- och referenstexter i detta avseende avsevärt från texter i andra genrer, eftersom deras titlar innehåller terminologiska enheter (словарь, энциклопедия, Terminologija | 2017 | 24 81 справочник, глоссарий, указатель etc.), vilka direkt anger att de texter de betecknar tillhör genren ordboks- och referenslitteratur. Detta förhållande gav Ryska vetenskapsakademiens korresponderande ledamot Jurij N. Karaulov anledning att anta att ”den befintliga typologin över ordböcker till stor del är en typologi över deras titlar” (Karaulov 1981: 43). Om vi emellertid försöker använda de ovan uppräknade terminologiska enheterna ur titlar på ordboks- och referenstexter (словарь, энциклопедия, справочник, глоссарий, указатель etc.) som nyckelord vid sökning efter motsvarande ordboks- och referenstexter på internet eller i stora biblioteks elektroniska kataloger, kommer vi snart att inse att användningen av ett sådant formellt kännetecken som textens titel långt ifrån alltid ger det önskade resultatet. Exempelvis gjorde sökning med nyckelordet словарь det möjligt att på internet hitta inte bara Leonid Z. Prokhs specialverk Словарь ветров (1983), som alfabetiskt presenterar naturvetenskapliga beskrivningar av olika slags vindar som blåser i olika delar av världen, utan också en lyriksamling av den Kyivbaserade poeten Jurij Mezenko, Словарь ветров (1986), som varken till form eller innehåll har något samband med genren ordboks- och referenslitteratur. Dessutom gjorde sökning med nyckelordet словарь det möjligt att hitta den engelske författaren Lawrence Norfolks skönlitterära roman Словарь Лампиера (1996), den serbiske författaren Milorad Pavićs skönlitterära roman Хазарский словарь (1989) och många andra skönlitterära verk som i sin textuella struktur endast använder ordbokens yttre form och därför bara har en indirekt koppling till genren ordboks- och referenslitteratur. På motsvarande sätt ledde användningen av nyckelordet энциклопедия vid sökning efter ordboks- och referenstexter inte bara till verkliga encyklopediska verk, utan även till Valentin Richs memoarbok Я – Энциклопедия (2006) och många andra liknande verk som inte har någon direkt koppling till genren ordboks- och referenstexter. Allt det ovan sagda leder oss till slutsatsen att man inte med hundraprocentig säkerhet kan skilja ordboks- och 82 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенацио-нальной системе «наука-технологии-инновации» referenstexter från texter inom andra genrer. Därför kan typologin över ordboksnamn inte tjäna som grund för deras vetenskapliga klassificering. Särarten hos ordboks- och referenstexter framträder i betydligt högre grad genom användningen av ett innehållsligt kriterium, nämligen sättet att organisera deras begreppsinnehåll. Till skillnad från vanliga texter (skönlitterära, vetenskapliga, publicistiska, affärsmässiga och andra), som kännetecknas av narrativitet, linearitet och syntaktisk sammanhållning, organiseras textutrymmet i moderna ordböcker och uppslagsverk på principiellt andra semiotiska grunder (hypertextualitet, icke-linearitet, mångfald av lexikografiska sammanbindningssätt m.m.) (Щербин 2002). Sålunda består innehållet i vilken vanlig text som helst, strukturellt sett, av ”en lång teckenrad som läses i en riktning” (Морозов, Тихомиров, Хрусталев 1997: 56), medan innehållet i ordboks- och referenstexter kan struktureras alfabetiskt (i direkt eller omvänd ordning) efter den bokstavsmässiga formen på uppslagsordens namn, efter teman (idéer), efter ordbildningsfamiljer, efter de namngivna ordens grammatiska egenskaper, deras genetiska egenskaper, kronologin för deras uppkomst i språket, en konventionell numerisk numrering (enkel, dubbel osv.) och många andra organisationsprinciper. Denna mångfald av lexikografiska metoder för att organisera ordbokens textutrymme utgör det bästa beviset för att ”ordningsföljden för materialet i ett referensverk <...> har avgörande betydelse bland de grundläggande uppgifterna för bokens utformning” (Адамов, Кричевский 1981: 10). Samtidigt visar förlagspraktiken under de senaste decennierna att författare till vanliga texter, i sökandet efter nya visuella uttrycksformer, allt oftare använder lexikografiska metoder för att organisera textutrymmet i sina skönlitterära, vetenskapliga och andra verk. Som exempel kan nämnas Masja Tsarjovas roman för kvinnor Московский бестиарий. Болтовня броненетки (2007), där avsnittens ordningsföljd följer bokstavsordningen efter den bokstavsmässiga formen på deras namn, vilket ändå inte alls rubbar skönlitteraturens övergripande semantiska sammanhang eller ändrar dess genretillhörighet. I detta Terminologija | 2017 | 24 8 3 sammanhang kan man dra slutsatsen att användningen av ett sådant innehållsligt kriterium som sättet att organisera textens begreppsinnehåll inte heller kan garantera till hundra procent att ordboks- och referenstexter skiljs felfritt från vanliga verk (skönlitterära, vetenskapliga och andra). Allt det ovanstående förklarar varför bokförläggare, bibliotekarier, bokhistoriker och andra textforskare, vid klassificeringen av texter, vid sidan av formella och innehållsliga kriterier också använder ett funktionellt kriterium. Så här skriver exempelvis en av de första utvecklarna av inhemska hypertextsystem, Martin M. Subbotin (1993: 39–40), om den huvudsakliga funktionen hos vanliga linjära texter: ”<...> den linjära textens huvudfunktion har förståtts och förstås som att presentera, återge en redan existerande mening. Det handlar då om att framställa meningen som en enhet, som ett slags relativt fullbordad helhet. Boken presenterar och utformar sitt innehåll som något helt och slutet, ’inbundet mellan pärmar’. Det är just därför innehållet presenteras i form av en enhetlig hierarkisk struktur. Däri ligger linearitetens djupaste innebörd. Den mest fullständiga hierarkiseringen uppnås nämligen genom linjär ordning, där varje element har en enda, strikt bestämd plats – efter något, före något. Den hierarkiska uppbyggnaden och ordningsföljden mellan textens meningsbärande element inriktar läsaren på att uppfatta innehållet som en enhetlig, organiserad helhet och utesluter, håller utanför texten, alla tankespår och möjliga rörelsebanor för tanken som inte passar in i denna ordning.” Ordboks- och referenstexter fyller en helt annan funktion: ”Referensverk är särskilt utformade för att läsaren snabbt ska kunna hitta och ta till sig de uppgifter (fakta) som hen behöver. Med andra ord är de avsedda för selektiv läsning, inte för genomgående läsning från början till slut, och skiljer sig därmed principiellt från verk av andra typer. Denna egenskap är en av grundprinciperna i alla skeden av framställningen av ett referensverk. Den ligger till grund inte bara för bokens typografiska utformning och illustrationernas innehållsliga struktur, utan också för bokens språkliga struktur” (Адамов, Кричевский 1981: 8). Om vanliga texter således främst fyller kommunikativa, skapande (kreativa) och kumulativa funktioner (Лотман 2000: 155–163), fyller ordboks- och referenstexter i första hand en instrumentell, sökfunktion. 84 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенациональной системе «наука–технологии–инновации» По справедливому замечанию И.С. Кудашева (2007: 46), «Funktioner är vanligtvis inte det enda kriteriet enligt vilket man kan skilja lexikografiska verk från verk som inte är lexikografiska. I regel påverkar funktionerna både verkets innehåll och struktur. Men i svåra gränsfall, när verken liknar varandra både till innehåll och uppbyggnad, är det just utgåvans funktioner som spelar en avgörande roll. Till exempel skulle vi räkna språkliga tesaurer, det vill säga ordböcker som återspeglar logiska, associativa och andra samband mellan ord och är avsedda att användas i språkarbetet, till ordböckerna. Däremot är vi inte benägna att betrakta informationssökningstesaurer som ordböcker. De innehåller liknande information, men är avsedda att användas för korrekt utformning av sökfrågor i informationssökningssystem. Sådana verk har endast ett indirekt samband med lingvistiken, och de kan inte sammanställas på ett sakkunnigt sätt utan medverkan av specialister på informationssökning. Vi anser alltså att funktionerna är ett av de viktigaste kriterierna för att skilja ordböcker från andra typer av referensverk, och att de ligger till grund även för alla övriga skillnader. Ordbokens huvudsakliga funktion är att främst förmedla information som är relevant för tolkning, användning eller ersättning av de tecken som ingår i den vänstra delen». Samtidigt är det just skillnaderna i de funktioner som utförs som ligger bakom att vetenskapliga, skönlitterära och fackliga texter måste publiceras som separata böcker, medan ordboks- och referenstexter ofta publiceras i form av hjälputgåvor som fogas till böcker eller artiklar. Den ryske forskaren Eduard L. Prizmant uttryckte det aforistiskt om sådana ordboks- och referensverk som fogas till böcker: вспомогательные совсем не означает второстепенные (Призмант 1995). I dag råder det inget tvivel om att andelen icke-linjära texter (ordböcker, encyklopedier, uppslagsverk, register och liknande hypertexter) i den samlade mängden texter av skilda genrer som representerar en viss nationell kultur kommer att öka kontinuerligt och därmed säkerställa denna kulturs helhet och informationstillgänglighet. Det var just insikten om den växande betydelsen av ordboks- och referenslitteratur i det moderna informationssamhällets liv, liksom behovet av att studera dess semiotiska särdrag, som bidrog till framväxten av en metalexikografisk inriktning som семиотика словаря (Денисов 1980: 207) eller лексикографическая семиотика (Степанов, Рогова 2006: 44–46). Det är inom ramen för den nämnda inriktningen Terminologija | 2017 | 24 85 som, enligt Pjotr N. Denisov, «hela ordbokens teckenproblematik, problematiken kring metaspråket, metoderna för att fixera och presentera ordboksinformation, <...> olika typsnitt, markeringar, färger, tabeller, symboler och grafiska bilder som används i lexikografisk praxis» bör studeras (Денисов 1980: 211). I Republiken Belarus har Anatolij I. Kiselevskij bidragit avsevärt till utvecklingen av denna metalexikografiska inriktning. År 1977 publicerade han monografin Языки и метаязыки энциклопедий и толковых словарей. Tiden kräver att vi går vidare och kontinuerligt utvidgar kretsen av specialordböcker och referensverk som studeras och som i stor utsträckning bygger på artificiella teckensystem – termer, nomen och yrkesjargong. Nina B. Mečkovskaja påpekade med rätta att dessa «artificiella teckensystem skapades därför att naturliga språk och andra ”spontana” semiotiker på vissa punkter inte kunde tillgodose de nya kommunikationsbehov som uppstod» (Мечковская 2009: 35). Av samma skäl kan studiet av de semiotiska särdragen hos ordboks- och referenstexter av specialiserad karaktär, enligt vår mening, bidra till att föra extralingvistiska och lingvistiska föreställningar närmare varandra, vilket är nödvändigt för snabba framsteg inom utvecklingen av intelligent teknik och expertsystem för kunskap. Slutligen kan den tredje systemiska grunden för att bygga upp en enhetlig teori om terminologi, terminologilära och terminografi, enligt vår mening, vara att vid utformningen och framställningen av specialordböcker obligatoriskt beakta särdragen i den funktionella strukturen hos det nationella innovationssystemet (НИС) eller, som det också kallas, det nationella systemet ”vetenskap–teknik–innovationer” (ОСНТИ). Valerij V. Goncharov motiverar följande skäl för att föredra det sistnämnda begreppet (ОСНТИ) i Republiken Belarus: «<...> trots den yttre likheten mellan begreppen NIS och systemet ”vetenskap–teknik–innovationer” utgörs kriteriegrunden i det första fallet av elementstrukturen, medan den i det andra utgörs av funktionella samband. För Belarus är denna skillnad principiell, eftersom samspelet mellan alla de komponenter som kännetecknar effektiva NIS-modeller (utbildnings-, forsknings- och produktionsorganisationer, infrastruktur och förvaltningsorgan) ännu inte är optimalt. <...> Det centrala problemet för Belarus NIS är att dess utvecklingsnivå är otillräcklig. Detta beror på att» 86 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенациональной системе «наука-технологии-инновации» det ännu inte har skapats stabila innovationskedjor mellan dess huvudkomponenter; dessa kedjors bristande sammanhang minskar möjligheterna att tillverka genuint innovativa produkter (framför allt sådana som är nya på världsmarknaden). <...> Detta kräver ett nytt handlingsformat och en övergång från program och åtgärdsplaner till färdplaner. <...> Färdplanens struktur bör omfatta tre block: ett elementbaserat, ett funktionellt och ett projektbaserat» (Гончаров 2016: 60–62). Enligt V. V. Goncharov är det just det samordnade arbetet inom färdplanens tre nämnda block (det elementbaserade, funktionella och projektbaserade), som ligger till grund för det nationella systemet ”vetenskap–teknik–innovationer”, som kommer att säkerställa hög effektivitet hos ОСНТИ: «Systemet ”vetenskap–teknik–innovationer” kommer att formas av nya samverkansformer mellan forsknings-, infrastruktur-, utbildnings- och produktionsorganisationer, inriktade på att utvidga samarbetsnätverket och skapa tillväxtområden och banbrytande verksamhetsområden där de största effekterna kan uppnås – vetenskapliga, praktiska, ekonomiska och sociohumanitära» (Гончаров 2016: 65). Enligt vår mening kan en hög grad av samverkan mellan de ovan uppräknade organisationerna, som skiljer sig avsevärt åt i fråga om profil och uppgifter (forsknings-, infrastruktur-, utbildnings- och produktionsorganisationer), uppnås endast om deras gemensamma arbete stöds av ett enhetligt vetenskapligt informationsunderlag (däribland ett enhetligt ordboks- och referensunderlag). Med ”ett enhetligt ordboks- och referensunderlag” menar vi inte alls att man ska skapa specialordböcker som är gemensamma för alla aktörer inom ОСНТИ. Sådana allmänna specialordböcker har publicerats sedan länge. Dit hör: a) polytekniska ordböcker (till exempel РБПС 1997–1998); b) ”sammanfattande” ordböcker (till exempel РБССТ 1994); c) ordböcker över vetenskaplig och kulturell allmänbildning (till exempel Hirsch, Kett, Trefil 1988; Бреннан 1997). Tyvärr löser de ovan uppräknade typerna av allmänna specialordböcker inte alla problem som är förknippade med att förse organisationer med olika inriktning med ordboks- och referensunderlag för ett nära samarbete. När vi talar om ”ett enhetligt ordboks- och referensunderlag” för aktörerna inom ОСНТИ, som skiljer sig avsevärt åt (forsknings-, infrastruktur-, utbildnings- och produktionsorganisationer), avser vi att utforma gemensamma metodologiska utgångspunkter för ett helt system av olika typer av specialordböcker, vars enskilda delar kommer att ha sin egen funk- Terminologija | 2017 | 24 87 nationella uppgift att betjäna ordboksförfrågningar från olika typer av aktörer inom OSNTI. Som exempel kan tre huvudblock urskiljas i de nationella innovationssystemen (NIS) i världens utvecklade länder: a) blocket för kunskapsgenerering (kunskapsinhämtning), som omfattar grundforskning och tillämpad forskning; b) blocket för kunskapsöverföring, vars grund utgörs av utbildningen, som samlar all slags vetenskaplig kunskap och säkerställer dess spridning genom utbildningsinstitutioner av olika slag och på olika nivåer; c) blocket för kunskapstillämpning, som möjliggör produktion av varor och tillhandahållande av tjänster på grundval av förvärvad kunskap (Иванов 2015: 191–193). Filologiska organisationer och terminologiorganisationer i dessa länder utarbetar samtidigt specialordböcker för varje NIS-block, vilka fyller konkreta funktioner: a) Inom blocket för kunskapsgenerering (kunskapsinhämtning) fyller sådana specialordböcker informations-, inventerings-, registrerings-, kognitiva, nominativa, kodifierande, strukturellt språkliga och liknande funktioner (det gäller polytekniska och sammanfattande ordböcker; ordböcker över vetenskaplig litteracitet; allmänvetenskapliga ordböcker och uppslagsverk; omfattande konceptarier m.fl.); b) Företrädare för blocket för kunskapsöverföring utarbetar och använder specialordböcker genom vilka pedagogiska, kommunikativa, klassificerande, mentalitetsformande, ideologiska och liknande funktioner förverkligas (det gäller universella encyklopedier; pedagogiska, översättande, förklarande och allmänvetenskapliga terminologiska ordböcker; allmänvetenskapliga och snävt disciplinära konceptarier; ordböcker över kulturell litteracitet m.fl.); c) Inom blocket för kunskapstillämpning sammanställs och används specialordböcker som fyller följande funktioner: informations-, specialiserande, reglerande, systematiserande och liknande funktioner (det gäller branschuppslagsverk och encyklopedier; terminologiska standarder; informationssökningstesarur; klassifikationssystem, ämnesordslistor och frekvensordböcker över terminologi; ämnes- och problemkataloger; industrikataloger; kataloger över innovativa utvecklingar m.fl.). För att de ovan uppräknade specialordböckerna av olika slag ska bilda en ”enhetlig ordboks- och referensförsörjning” för innovations- 88 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенацио-нальной системе «наука-технологии-инновации» verksamheten hos olika slags aktörer inom OSNTI måste två grundläggande villkor vara uppfyllda: 1) Den angivna ”enhetliga ordboks- och referensförsörjningen” måste vara systematisk, det vill säga utgöra ett sammanhängande system av specialordböcker med a) en gemensam begreppskärna (en förteckning över grundläggande vetenskapliga begrepp); b) ett gemensamt zonalt rum – i en av våra senaste artiklar kallade vi detta rum ”En universell ordbok över ämnesrubriker som återspeglar den begreppsliga kontinuiteten hos de viktigaste LSP (ЯСЦ)” (Щербин 2016: 44); c) kompletterande perifera ämnesspecifika terminsystem, som återges i snävt disciplinära specialordböcker och konceptarier. Det är just det täta nätverket av befintliga kärn-, zonala och perifera samband mellan enskilda specialordböcker av olika slag som gör dem till oskiljaktiga delar av ett enhetligt system av specialordböcker; 2) Styrningen av ordboksprogrammet för utarbetande och publicering av enskilda specialordböcker, vilka på sikt ska bilda ett enhetligt system av sådana ordböcker, måste utövas från ett enda samordningscentrum. Denna roll kan innehas av en relevant vetenskaplig organisation inom området (ett terminologicentrum, en akademisk terminologienhet, en redaktion för en terminologisk tidskrift osv.) med status som juridisk person. Endast ett sådant systematiskt tillvägagångssätt för att skapa en ”enhetlig ordboks- och referensförsörjning” för innovationsverksamheten hos olika slags aktörer inom OSNTI gör det möjligt att lösa uppgiften att intensifiera gemensamma insatser mellan vetenskap och produktion, vilken ordföranden för presidiet för Belarus nationella vetenskapsakademi, akademikern Vladimir G. Gusakov, tog upp vid ett rundabordssamtal med ledningsrepresentanter för Republiken Belarus ledande företag. I sitt programanförande angav akademikern V.G. Gusakov bland annat följande åtgärder och steg för att lösa den nämnda uppgiften: ”För att intensifiera gemensamma insatser mellan vetenskap och produktion föreslår jag att vi i dag diskuterar utsikterna och de förväntade effekterna av ett antal åtgärder som vi skulle kunna vidta: Terminologija | 2017 | 24 89 1. årlig planering av gemensamma åtgärder inom vetenskaplig, teknisk och innovationsinriktad verksamhet samt genomförande av vetenskapligt-organisatoriska evenemang; 2. skapande av en gemensam internetportal ”Vetenskap–industri”, inklusive en integrerad databas över vetenskapens förslag, baserad på vår katalog över innovativa utvecklingar, och industrins förfrågningar (utvidga utbildningsministeriets praxis att utarbeta den så kallade ”industrins uppgiftsbok”. Många av er minns de sovjetiska ”problemkatalogerna”); 3. inrättande av teknologiska plattformar – permanent verksamma kommunikationsforum för producenter och konsumenter av kunskapsintensiva och högteknologiska produkter; 4. bildande av vetenskapliga och industriella kluster samt funktionell och eventuellt även strukturell integration av vetenskapliga organisationer, kunskapsintensiva företag vid universitet och akademiska institutioner i befintliga och nybildade holdingbolag; 5. bildande, på delägarbasis, av gemensamma högteknologiska företag och aktörer inom innovationsinfrastrukturen – innovationscentrum, utbyggnad av nätverket av tekniköverföringscentrum, gemensamma laboratorier och gemensamma användningscentrum; utnyttjande av befintliga kanaler för att sprida kunskap om vetenskapliga framsteg och praktik, främja resultaten av forsknings- och utvecklingsarbete, immateriella rättigheter och industriprodukter. Åtminstone ömsesidig information om efterfrågan och de vetenskapliga och tekniska problem som finns. Jag vill betona att nästan alla punkter som nämns här kan genomföras utan att ytterligare medel behöver tillföras. Det enda som krävs är god vilja och en önskan att gå utöver de vanliga tjänsteåliggandena” (Гусаков 2017: 58). Av den ovanstående förteckningen över åtgärder för att intensifiera det gemensamma arbetet mellan vetenskap och produktion i Republiken Belarus framgår att flera punkter i förteckningen (”skapande av en gemensam internetportal ’Vetenskap–industri’, inklusive en integrerad databas över vetenskapens förslag, baserad på vår katalog över innovativa utvecklingar, och industrins förfrågningar”; ”sovjetiska problemkataloger”; ”kommunikationsforum för producenter och konsumenter av kunskapsintensiva och högteknologiska produkter”; ”utnyttjande av befintliga kanaler för att sprida kunskap om vetenskapliga framsteg och praktik”; ”ömsesidig information om efterfrågan och de vetenskapliga och tekniska problem som finns”) har en mycket direkt koppling till de funktioner, 90 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенациональной системе «наука-технологии-инновации» som speciallexikografin traditionellt fyller inom det nationella systemet ”vetenskap–teknik–innovation”. SLUTSATSER Den genomförda undersökningen gör det möjligt att dra följande slutsatser: 1. I samband med framväxten av den globala kunskapsekonomin blir det allt tydligare att en viss stats nivå av vetenskaplig, teknisk och innovativ utveckling är beroende av mängden ordboks- och referenslitteratur som den ger ut. 2. I det nationella systemet ”vetenskap–teknik–innovation” fyller specialordböcker av olika slag en allt bredare uppsättning funktioner. 3. Genomförandet av följande villkor kommer att bidra till att lösa de centrala uppgifterna inom speciallexikografin i ett visst land (utveckling av en enhetlig teori om terminologi, terminologilära och terminografi; skapande av ett ”enhetligt ordboks- och referensstöd” för innovationsverksamheten hos aktörer inom olika områden av OSNTI m.fl.): a) användning av en enhetlig definition av termen funktion; b) beskrivning av och hänsyn till specialordböckers semiotiska särdrag i terminografisk verksamhet; c) beaktande av den nationella strukturen för funktionerna i systemet ”vetenskap–teknik–innovation” vid utformning, sammanställning och användning av specialordböcker. ЛИТЕРАТУРА Адамов Е.Б., Кричевский В.Г. 1981: Оформление справочных изданий, Москва: Книга. Ахманова О.С. 1969: Словарь лингвистических терминов. 2-е изд., Москва: Советская энциклопедия. Бреннан Р. 1997: Словарь научной грамотности. Пер. с англ., Москва: Мир. Голованова Е.И. 2007: Теория профессиональной коммуникации в свете когнитивно-дискурсивной парадигмы языкознания. – Языки профессиональной коммуникации. Сборник статей участников Третьей международной научной конференции (Челябинск, 23–25 октября 2007 г.). 1, Челябинск: Энциклопедия, 29–34. Гончаров В.В. 2016: Концептуальные подходы к созданию эффективной системы «наука–технологии–инновации» в Беларуси. – Система «наука–технологии–инновации»: методология, опыт, перспективы. Материалы Международной научно-практической конференции (Минск, 1 декабря 2016 г.), Минск: Центр системного анализа и стратегических исследований НАН Беларуси, 59–73. Гринев С.В. 2003: Основы семиотики. Учебное пособие, Москва: МГОУ. Гринев-Гриневич С.В. 2009: Введение в терминографию: Как просто и легко составить словарь. Учебное пособие. 3-е изд., Москва: Книжный дом ЛИБРОКОМ. Гусаков В.Г. 2017: Выступление Председателя Президиума НАН Беларуси академика В.Г. Гусакова на круглом столе с директорским корпусом ведущих предприятий страны. – Аксиосфера белорусской Terminologija | 2017 | 24 91 науки и пути ее совершенствования. Сб. докл., выступлений, публикаций в СМИ, приветственных и вступ. слов Предс. Президиума НАН Беларуси В.Г. Гусакова, Минск: Беларуская навука, 55–58. Данильян О.Г., Панов Н.И. (общ. ред.) 2005: Современный словарь по общественным наукам, Москва: Изд-во Эксмо. Денисов П.Н. 1980: Лексика русского языка и принципы ее описания, Москва: Русский язык. Дубичинский В.В. 2013: Лексикография украинского языка: прошлое и настоящее. – Славянская лексикография. Международная коллективная монография, Москва: Издательский центр “Азбуковник”, 251–309. Иванов В.В. 2015: Инновационная парадигма XXI. 2-е изд., Москва: Наука. Караулов Ю.Н. 1981: Лингвистическое конструирование и тезаурус литературного языка, Москва: Наука. Кудашев И.С. 2007: Проектирование переводческих словарей специальной лексики, Helsinki: Helsinki University Translation Studies. Лейчик В.М. 2007: Три возраста термина. – Terminologija 14, 10–19. Лотман Ю.М. 2000: Семиосфера, Санкт-Петербург: Искусство-СПБ. Мечковская Н.Б. 2009: История языка и история коммуникации: от клинописи до Интернета. Курс лекций по общему языкознанию, Москва: Флинта; Наука. Морозов В.П., Тихомиров В.П., Хрусталев Е.Ю. 1997: Гипертексты в экономике. Информационная технология моделирования. Учебное пособие, Москва: Финансы и статистика. Новодранова В.Ф. 2009: Роль обыденного знания в формировании научной картины мира. – Термино-логия и знание. Материалы I Международного симпозиума (Москва, 23–24 мая 2008 г.), Москва: Институт русского языка им. В.В. Виноградова РАН, 89–93. Призмент Э.Л. 1995: Вспомогательные, но необходимые: Об указателях к содержанию новых книг. – Книжное дело 1, 56–59. Прох Л.З. 1983: Словарь ветров, Ленинград: Гидрометеоиздат. РБПС 1997–1998: Русско-белорусский политехнический словарь. В 2 т., Минск: Беларуская навука. РБССТ 1994: Русka-беларускі слоўнік сельскагаспадарчай тэрміналогіі, Мінск: Ураджай. Розеншток-Хюсси О. 1994: Речь и действительность. Пер. с нем., англ., Москва: Лабиринт. Степанов Ю.С., Рогова Н.В. 2006: Новое общеевропейское явление «лексикографической семиотики». С особым вниманием к польскому опыту проф. Я. Вавжиньчика. – Вопросы филологии 2, 44–46. Субботин М.М. 1993: Теория и практика нелинейного письма (взгляд сквозь призму «грамматологии» Ж. Деррида). – Вопросы философии 3, 36–45. Татаринов В.А. 2006: Общее терминоведение. Энциклопедический словарь, Москва: Московский Лицей. Шчербин В.К. 2011: Структура беларускай спецыяльнай лексікаграфіі. – Лексікаграфічны бюлетэнь 20, 141–152. Щербин В.К. 2002: Словарные истоки практики нелинейного письма. – Веснік Беларускага дзяржаўнага універсітэта. Сер. 4, Минск, 28–33. Щербин В.К. 2010: Терминография и специальная концептография. – Leksikografija ir leksikologija. Jono Kriuo 100-osioms gimimo metinėms, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 377–390. Щербин В.К. 2016: Роль словарей предметных рубрик в систематизации и развитии современной терминографии. – Terminologija 23, 29–51. Hirsch E.D., Kett J.F., Trefil J.1988: The Dictionary of Cultural Literacy, Boston: Houghton Mifflin Company. SPECIALIOSIOS LEKSIKOGRAFIJOS FUNKCIJOS NACIONALINĖJE SISTEMOJE „MOKSLAS–TECHNOLOGIJOS–INOVACIJOS“ Straipsnyje nagrinėjamos termino, specialiųjų žodynų ir pagrindinių specialiosios leksikografijos krypčių funkcijos. Pateikiami vieningos terminologijos, terminotyros ir terminografijos teorijos plėtojimo sisteminių pagrindų paieškos rezultatai. Pagrindžiama išvada, kad a) unifikuotos termino funkcija apibrėžties naudojimas, b) specialiųjų žodynų semiotinių ypatybių apibūdinimas ir c) atsižvelgimas į sistemos „mokslas–technologijos–inovacijos“ funkcinę struktūrą gali padėti spręsti svarbiausius šiuolaikinės terminografijos uždavinius. 92 Вячеслав Щербин Функции специальной лексикографии в общенацио-нальной системе «наука–технологии–инновации» THE FUNCTIONS OF SPECIAL LEXICOGRAPHY IN THE NATION-WIDE SYSTEM SCIENCE–TECHNOLOGIES–INNOVATIONS The functions of the term, special dictionaries and main directions of special lexicography are considered in the article. The results of the search for systemic substantiation for elaboration of the single theory of terminology, science of terminology, and terminography are presented. The following conclusions are substantiated: a) the use of a unified definition of the term function; b) the description of semiotic peculiarities of special dictionaries, as well as c) factoring in the functional structure of the nation-wide system science–technologies–innovation in the process of designing of special dictionaries will facilitate the solution of the key objectives of modern special lexicography. Gauta 2017-11-21 Вячеслав Константинович Щербин Центр системного анализа и стратегических исследований Национальная академия наук Беларуси ул. Академическая, 1, 220072, г. Минск, Республика Беларусь Эл. почта: [email protected] Terminologija | 2017 | 24 93