Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida

ANTANAS BALAŠAITIS Utvecklingen av normeringen av det litauiska språkets lexikon 1. Inledande anmärkningar Informationen i praktiska ordböcker påverkar språkbruket, eftersom de sammanställs i syfte att normera lexikonet (Naktinienė 2000: 12). Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (hädanefter DŽ), som utkom för mer än ett halvt sekel sedan, betraktas som ett grundläggande verk om det litauiska språket (Keinys 1991a: 96). Dessutom är denna ordbok ”ett enkelt, lättillgängligt och verkningsfullt hjälpmedel för att höja kulturen i såväl talat som skrivet språk” (Ulvy das 1977: 13). DŽ är således ett viktigt verk för det litauiska standardspråkets utveckling och därmed också för hela den litauiska kulturen. Därför är det lämpligt att bedöma den ur olika synvinklar, inte minst när en ordbok över standardspråket sammanställs. Artikeln presenterar några drag ur DŽ:s tillkomsthistoria ur ett sociologiskt perspektiv och påminner om sådant som dagens yngre generation filologer har svårt att föreställa sig – hur den politiska makten under den aktuella tiden och dess förändringar påverkade lingvisterna, karaktären hos det verk de utarbetade och de normer som föreslogs. När förutsättningarna för utarbetandet av DŽ undersöks bör även en bredare bedömning av perioden beaktas. Myndigheterna motarbetade försöken att organisera arbetet för att bevara det litauiska språket under de framväxande tvåspråkighetsförhållandena (att återuppliva Litauiska språkföreningen), medan internationalismen och det ryska språkets nödvändighet för folkens vänskap påtvingades och dess inverkan på litauiskan framställdes som enbart positiv. Således ”förlorade litauiskan sin suveränitet i landet – det grundläggande villkor som gjorde det möjligt för språket att växa och stärkas” (Piročkinas 1994: 5). Författaren till denna artikel1 förknippar språkets tillstånd och dess normering med samhällslivet, liksom professor Zigmas Zinkevičius gör i sina verk om språkhistoria. 1 Artikeln är en betydligt utvidgad version av det föredrag som hölls vid den jubileumspräglade internationella vetenskapliga konferensen den 23 juni 2008 (se ”Förändringar i normeringen av det litauiska språkets lexikon i de första utgåvorna av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno”. – Leksikologija ir terminologija: teorija, praktika, istorija. Föredragsabstract, 2008). Artikeln är tillägnad Jonas Kruopas (1908–1975), ansvarig redaktör för de två första utgåvorna av DŽ, med anledning av 100-årsdagen av hans födelse. 112 KALBOS KULTŪRA | 81 2. De första försöken med en praktisk ordbok Praktinį norminį žodyną greta didžiojo jau ketino parengti Kazimieras Būga (1879–1924). Kaip nurodoma Antano Salio (1902–1972) straipsnyje Lietuvių enciklopedijoje (LE XXXV 1966: 408), „A. Vireliūnas ir A. Varnas buvo jau pradėję atrinkinėti medžiagą iš didžiojo žodyno kartotekos“. Bet po Būgos mirties šis užmojis buvo pamirštas. „Medžiagos atrinkimas buvo iš naujo pradėtas Juozo Balčikonio vadovaujamo didžiojo žodyno redakcijoje“ (ten pat). Ett praktiskt språkverk sammanställdes så snart andra världskriget hade tagit slut. Lingvisten och pedagogen Alfonsas Kalnius (1907–1981) och geografen Stanislovas Tarvydas (1903–1975) sammanställde, med hjälp av Mato Jurkynas (1909–1944) samlingar inom onomastik, en språklig handbok. Den redigerades av Kazimieras Gasparavičius (1908–1983), Napalys Grigas (1896–1972), Kazys Ulvydas (1910–1996) och Aleksandras Žirgulys (1909–1986), med Juozas Lazauskas (1892–1970) som ansvarig redaktör. Den fick titeln Lietuvių kalbos rašybos žodynu och utkom 1948. Titeln är uppenbart alltför snäv: verket innehåller grunderna i stavning, interpunktion, accentuering och kasusbruk, en översikt över dialekterna, flera hundra ortnamn och en accentuerad ordbok med omkring fem tusen ord (utan förklaringar). Under en tid var den en praktisk handbok för studenter och ett hjälpmedel för normeringen av standardspråket. Litauiska lingvister som var krigsflyktingar i Tyskland arbetade också med att ta fram publikationer för modersmålets behov. År 1950 utkom i Bielefeld Lietuvių kalbos vadovas, sammanställd av Pranas Skardžius (1899–1975), Stasys Barzdukas (1906–1981) och Jonas Martynas Laurinaitis (1894–1966). I ”Redaktionens förord” redogjorde P. Skardžius för verkets tillkomsthistoria. S. Barzdukas, lärare vid det litauiska gymnasiet i Tübingen, hade föreslagit honom att man borde sammanställa en stavningslärobok avsedd för skolor. Professorn ställde sig bakom initiativet. I mars 1948 godkände Litauiska exilgemenskapen vid ett möte arbetet med läroboken. Men snart stod det klart att en mer omfattande publikation behövdes: ”för närvarande är det ändamålsenligt att ge ut inte enbart en stavningslärobok, utan ett så utförligt verk som möjligt, som vid sidan av stavningen även, om än kortfattat, behandlar viktigare frågor om standardspråkets uttal, ordbildning, böjning, delvis syntax och lexikon”. Allt detta behövs ”för att vi alla ska ha ett mer gediget språkligt hjälpmedel som hjälper oss att längre bevara modersmålets kulturnivå och dess egenart, underlättar vår inbördes kommunikation och därigenom längre upprätthåller vår nationella och gemensamma känsla”. A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 113 I syfte att uppnå detta växte manuskriptet till en ganska omfångsrik bok. Lietuvių kalbos vadove behandlade P. Skardžius användningen av standardspråket, uttal, ljudbildning, ordaccent och intonation, accentuering av enskilda ordklasser, stavning (även sådant som varierar), stavning av främmande ord, ordbildning, nybildningar, internationella ord, användning av kasus och interpunktion. En ganska omfattande ordbok fogades också till. Den särskilda universalordboken, som utgjorde tre fjärdedelar av boken (444 sidor), var avsedd för emigranter och utformad med hänsyn till landsmännens behov i de länder där de bodde. Förutom litauiska person- och ortnamn innehöll den även ortnamn och namn på framstående personer från Tyskland, USA, Kanada och Australien. I ordboken finns också bibliska namn, författarpseudonymer, forskarnamn, namn på helgedomar, olika förkortningar, vanliga latinska namn och uttryck. Vanliga prefix presenteras och förklaras i separata uppslag. En del välkända ord förklaras inte (endast ordklass och accentmönster anges), medan andra förklaras med synonymer. För vissa ord anges ursprung eller motsvarigheter på engelska, franska och tyska. Vanligen ges kortfattade förklaringar med korta användningsexempel. Verb med prefix presenteras antingen i uppslagsordets exempel eller i separata uppslag, och förklaras ibland också. Syftet med ordboken var också att normera ordförrådet: ord som inte rekommenderas i standardspråket skrivs inom hakparenteser tillsammans med en uppgift om ursprung: [apàrt (prc., sl.), utan, t.ex.: utan pengar fick Onutė också en gåva], [gùzikas (g., l.), knapp], [leikà (g.), vattenkanna, hällare], [mierà (g., r.), mått, måtta], [šni̇celis (vok.), skiva], [špòsas (vok., l.), prakt, prålighet], [trùšikai (r.), underbyxor, kalsonger], [Vìlija (g., l.) Neris], [viršgam̃tinis (översättningslån), övernaturlig], [želė (prc., r.), gelé]. I stort sett strävade man efter att illustrera det som behandlades i ordbokens inledning, visa språkbruket, höja språkets kultur och lära ut korrekt accentuering och stavning. Handboken höll på att färdigställas när emigrationen från Tyskland började. Redaktören P. Skardžius avslutade korrekturläsningen efter att ha anlänt till Cleveland (USA) och undertecknade ”Redaktionens ord” den 15 december 1949. I slutordet ”När arbetet avslutas”, undertecknat av den tyska litauiska gemenskapen i München den 29 juni 1950, anges de personer som bidrog till arbetet med förberedelserna och tryckningen samt bidragsgivarna. Förläggningen sköttes av förlaget „Venta“. Lietuvių kalbos vadovas, tryckt i en upplaga på 5 000 exemplar (604 s.), var länge en handbok som våra krigsflyktingar hade till hands. En reviderad och utökad utgåva av boken förbereddes, men den publicerades aldrig (Skardžius 1999: 793–794, 928). 114 KALBOS KULTŪRA | 81 3. DEN NUTIDA LITAUISKA ORDBOKENS FÖRSTA UTGÅVA Manuskriptet till en praktisk ordbok utarbetades först efter andra världskriget av ordboksredaktörerna Napalys Grigas och Antanas Lyberis (1909–1996) vid Litauiska språkets institut. Antanė Kučinskaitė (1915–2006), som nyligen hade börjat arbeta vid institutet, valde ut ord ur den stora ordbokens kartotek, eftersom endast ungefär hälften av alfabetets ord hade kopierats till den lilla ordbokens kartotek (Kučinskaitė 1981: 26–27). Som denna författare har skrivit var ett ganska omfattande manuskript till ordboken redan färdigt i slutet av 1948 (ibid.). Efter att ha tagit del av manuskriptet påpekade Vetenskapsakademins ledning att det saknades ord som hörde till det sovjetiska livet och facktermer. Efter kritiken mot den stora Lietuvių kalbos žodyno andra band (1947) granskades också manuskriptet till den planerade standardspråksordboken vid ett utvidgat möte i Vetenskapsakademins avdelning för samhällsvetenskaper den 12 november 1948. Juozas Balčikonis (1885–1969), direktör för Litauiska språkets institut, redogjorde för hur ordboken skulle vara utformad. Avsikten var att ta med alla litauiska ord i bruk och de vanligare internationella orden, liksom ortnamn och geografiska namn från hela världen. En del av ordboken hade redan redigerats (bokstäverna A–O, R, Š och U). ”Vid redigeringen av ordboken uppstår svårigheter med normering, accentuering, suffix med mera. Ordbokens svaga punkt är att för lite vetenskaplig terminologi och alltför få ord som skapats i det sovjetiska livet har samlats in” (se Lietuvos TSR Mokslų akademijos žinynas, 1949: 301). Ordboksmanuskriptet utsattes för hård kritik. Vicepresidenten J. Žiugžda anmärkte att ”för ordboken används föråldrat material, som tidigare samlats in, helt okritiskt. [...] Både genom urvalet av ord och genom sin fraseologi (dvs. användningsexemplen) har ordboken fjärmat sig från det sovjetiska livets verklighet” (ibid., 302). Tidningen Tiesas redaktör H. Zimanas och Vetenskapsakademins president J. Matulis anslöt sig till denna kritiska bedömning. K. Korsakas, direktör för Litauiska litteraturinstitutet, framhöll att ”en standardspråksordbok borde vara avsedd för praktiska behov. [...] Men den standardspråksordbok som nu faktiskt har redigerats är ett förkortat sammandrag av den stora ordboken” (ibid., 304). Därför behövde ordboksmanuskriptet kortas ned och samtidigt kompletteras. Ordboksredaktörerna arbetade inte bara med att avlägsna ”ideologiska fel” utan diskuterade också frågor om dess struktur. Egennamn ströks, och man sökte efter bättre sätt att presentera verb med prefix. Akademikern Boris Larin (1893–1964), som var biträdande direktör för Litauiska språkets och litteraturens institut 1952–1953, föreslog att verb med prefix skulle presenteras i separata uppslag. Det förslaget kunde man inte godta, eftersom den stora ordbokens kartotek var ordnat på ett annat sätt. Därför kom man senare att… A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 115 …i den mån det var möjligt lyfte A. Lyberis ut endast de verb med prefix som hade specifika betydelser i separata uppslag, medan de övriga blev kvar i användningsexemplen. I inledningen till DŽ1 anges att ”det vore i själva verket ändamålsenligt att ta upp alla verb med prefix separat i alfabetisk ordning, även sådana som inte har någon särskild betydelse” (s. XI). Detta genomfördes i DŽ2-utgåvan. Vid en allunionskonferens för lexikografer som hölls av Litauiska språkets institut i april 1952 gjorde, enligt Literatūra ir menas (1952 05 11), ”anställda vid Sovjetunionens Vetenskapsakademis lingvistiska institut en rad värdefulla föredrag och gav viktiga anvisningar i frågor som rör litauisk lexikologi och lexikografi”. J. Balčikonis lämnade sina poster som redaktör och institutets direktör eftersom han inte instämde i de föreslagna förändringarna av redigeringen av LKŽ. Litauiska språkets institut slogs samman med Litauiska litteraturinstitutet 1952. Akademikern och litteraturvetaren Kostas Korsakas (1909–1986) utsågs till chef för det sammanslagna institutet. På grundval av konferensens rekommendationer och på anvisning av redaktionskommittén för Dabartinės lietuvių kalbos žodyno, som tillsatts av presidiet för Litauens Vetenskapsakademi, utarbetades motsvarande redigeringsinstruktion (författad av J. Kruopas, A. Kučinskaitė och B. Larinas). K. Korsakas, B. Larinas, J. Kabelka, J. Kruopas (ansvarig redaktör), A. Lyberis och K. Ulvydas utsågs till redaktionskommittén. J. Balčikonis namn står också på titelbladet, trots att han i ett brev av den 3 december 1953 avböjde att nämnas bland ordbokens redaktörer: ”Eftersom jag inte längre är en direkt medarbetare vid Litauiska språkets och litteraturens institut och inte i alla frågor som gäller språkets korrekthet instämmer med de andra ordboksredaktörerna, ber jag er att inte nämna mig bland redaktörerna för den ordboken” (se Atsiminimai apie kalbininką Juozą Balčikonį, 2006: 296). Dabartinės lietuvių kalbos žodynas publicerades 1954. I den relativt omfattande inledningen förklarades ordbokens uppbyggnad, hur ordens betydelser förklaras och accentueringen. Omkring 45 000 ord accentuerades och förklarades i ordboken. I förordet beskrivs DŽ:s syfte så här: ”De sovjetiska språkforskarna fick den brådskande uppgiften att utarbeta en omfattande förklarande ordbok över det nutida litauiska språket, som tydligt skulle återspegla den socialistiska ideologin och det sovjetiska livet, effektivt bidra till att höja språkets kultur och införa normerna för det litterära språket i det sovjetiska samhället.” Ordboksredaktörerna skulle alltså i första hand behöva ägna sig åt den ideologi som kommunistpartiet påtvingade dem. I enlighet med kommunistpartiets riktlinje i förordet innehöll DŽ sådana och liknande ideologiskt färgade förklaringar av ord om samhällslivet och illustrativa meningar, oftast hämtade ur ryska sovjetiska ordböcker: 116 KALBOS KULTŪRA | 81 agent 3. imperialistisk regeringsspion, sabotör. aggressor plundrare, anstiftare av imperialistiskt krig, anfallande land: Imperialistiska ~er. armé 5. vard. skara, mängd: I spetsen för de väldiga, mäktiga fredsvännernas arméer går vårt stora fosterland – Sovjetunionen. kyrka (1) 1. byggnad dit människor som håller fast vid religiösa vidskepelser samlas för att be. Jfr ortodox kyrka ortodoxt helgedomshus. kulak (1) 5. representant för landsbygdens bourgeoisi – en rik bonde: Hos oss har klassen av ~er avskaffats. religion (1) en av formerna för det samhälleliga medvetandet, åsikter grundade på mystik och tro på övernaturliga krafter och inbillade väsen; troslära: ”Religionen är folkets opium” (Marx). ”Religionen är ett slags andligt förtryck” (Lenin). I klassamhället är r. ett redskap för arbetande människors förtryck och utsugarklassernas herravälde. R. står i motsättning till vetenskapen och hindrar förståelsen av naturens och samhällets utvecklingslagar. troslära (1) tro på att gud skulle finnas; religionens pseudovetenskap. Några fler meningar som hämtats ur dåtidens press och förts in i ordboken: Vårt stora sovjetiska fosterland är fredens bålverk och fanbärare i hela världen. Fylld av glädje och lycka går det litauiska folket i oktoberdemonstrationen, i den enade sovjetiska familjen av folk. folk. Oförstörbar tro på kommunismens seger. Alla vägar leder till kommunismen. Sovjetmakten har skapat oanade möjligheter för kulturens utveckling. Erfarenheterna från den tidens liv låter oss anta att denna politiska färgning av ordboken berodde på den allmänna diktaturen och propagandan. Dess utövare uppmanade DŽ att ”förbättras” genom att genomsyras av övertygelsen om den kommunistiska ideologins och det sovjetiska livets glans, medan redaktörerna gjorde det av rädsla för att framstå som olydiga och ovilliga att ta till sig den påtvingade ideologin. Man hade redan fått erfara tillräckligt av att olydnad följdes av repressalier. När Stasys Keinys, redaktören för den tredje upplagan, mindes den första upplagan av DŽ, medgav han att ”det var en svår och komplicerad tid. Varje ideologisk avvikelse från myndigheternas linje kunde då sluta med många år av begrundan över de egna ’felen’ och muskelträning i den vidsträckta ’fosterlandets’ Gulagarkipelag” (Gimtoji kalba 8, 1991: 22). Litauiska lingvister som hamnat i USA kritiserade politiseringen av DŽ. P. Skardžius skrev att ”allt som i väst utgör kulturens och civilisationens grund har här med våld pressats in i en enda mekanisk läst: [...] allt har underordnats en blind mekanism, den samhälleligt-ekonomiska faktorn [...]”. En betydande del av ordboken ”är genomsyrad av kommunistisk ideologi” (Skardžius 1999: 918); ”...denna ordbok är inte vetenskapligt objektiv, utan A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 117 ideologiskt selektiv: många ord som ofta används i vardagen har avsiktligt utelämnats, till exempel adventas, anatema, atvelykis, babtistas, čekistas, dekalogas, enkavedistas, evangelija, evangelistas, komunija, ostija, trejybė och så vidare.” (Skardžius 1997: 411). Utifrån ordexemplen i DŽ skrev A. Salys i artikeln ”Žodynai” i den 35:e volymen av Lietuvių enciklopedijos att ”en sådan propagandistisk extas kan knappast förklaras på annat sätt än genom de obegränsade politiska terrorn under dessa år” (Salys 1985: 236). Om den utgivna ordboken informerade Institutets direktör K. Korsakas i Tiesoje (1954 10 05). Kort därefter presenterade även den ansvarige redaktören J. Kruopas ordboken (Tarybinis mokytojas, 1954 11 11) och angav några fastställda normer: abažūras, veliūras, fakyras, turnyras. Han framhöll också att ”fastställandet av vissa normativa former gav upphov till stora diskussioner inom ordboksredaktionen” (Kruopas 1998: 422–425). Det säger sig självt att det inte var lätt att fastställa de mest godtagbara normerna i den första normativa ordboken. Därför uttryckte Vytautas Būda redan i den första recensionen (Literatūra ir menas, 1954 10 30) tvivel om förslaget att ”bilda personnamn av ortnamn enbart med hjälp av suffixet –ietis [...]. Ordbokens sammanställare hade gjort bättre i att, med hänsyn till det litterära litauiska folkspråket, behålla alla tre suffixen (–ietis, –iškis, –ėnas) som likvärdiga alternativ.” Ett halvår senare framförde Vincentas Drotvinas, Adelė Laigonaitė och Jonas Paulauskas i en annan recension (Literatūra ir menas, 1955 04 02) synpunkter på ordurvalet (de saknade abiturientas, buldozeris) och föreslog att större uppmärksamhet skulle ägnas åt ord med vanliga prefix: prie-, su-, už-. Vladas Grinaveckis, Jonas Palionis och Vincas Urbutis publicerade i Tiesoje (1955 03 05) synpunkter på ordurvalet: ”Även mer sällsynta dialektord borde få plats i en förklarande ordbok, om de förekommer i de klassiska verken inom litauisk skönlitteratur: till exempel luinas, pylė, repukas (hos Donelaitis), snopis (hos Žemaitė), atvalka, kraiguoti, nupiepti (hos P. Cvirka), panuovalis (hos Vienuolis), priebėga (hos I. Simonaitytė). Bland de internationella orden borde man ta med aviamodelizmas, buldozeris, frezuoti, leiboristas, skreperis, streptomicinas. Den främsta invändningen de framförde gällde behandlingen av lånorden: ”I lexikografiskt hänseende är lånorden i ordboken inte ordentligt bearbetade, de är inte avgränsade och användningsområdena anges inte. Den infogade förkortningen neteikt. (= ord som inte bör rekommenderas) sätts nästan aldrig ut vid lånord som verkligen inte bör användas i litauiskan … Den saknas vid ainis, išdirbinys, laisvanoris, skaitlingas, vaizdinys liksom vid balkis, glita, šniūras, špricas, trusikai. 118 KALBOS KULTŪRA | 81 4. DŽ-UTGÅVAN I CHICAGO (1962) I översikten över DŽ-utgåvorna bör man också komma ihåg att den första DŽ-utgåvan gavs ut i Chicago. Efter kriget behövde den litauiska gemenskapen i USA, som hade vuxit till följd av att flyktingar från kriget anlänt från Tyskland, en praktisk litauisk ordbok. Men det fanns ingen som kunde sammanställa en sådan ordbok: både lingvister och pedagoger måste först och främst försöka etablera sig och försörja sig genom allehanda kroppsarbeten. Man beslutade att trycka om Dabartinės lietuvių kalbos žodyną, som hade utkommit i Vilnius 1954, men den kommunistiska propagandan behövde avlägsnas, eller som de uttryckte det, ”avbolsjevikiseras”. Det populära litauiska förlaget ”Terra” i Chicago började arbeta med en nyutgåva av ordboken 1955. I pressen (Drauge, Naujienose, Vienybėje) inleddes en diskussion om hur den borde revideras. P. Skardžius (1999: 917–924) och Benediktas Babrauskas framförde många synpunkter. Författaren B. Babrauskas (1910–1968), som hade skrivit om språkvård i Litauen och gett ut häftet ”Kirčiavimo taisyklės” (1939), åtog sig att ”avbolsjevikisera” DŽ. Han ändrade de politiserade betydelseförklaringarna och exempelmeningarna, strök flera sovjetiska termer helt och ersatte dem med ett neutralt exempel på samma omfång, hämtat från närliggande ord. Ordboksinskotten, satta med ett mycket likartat typsnitt, klistrades ovanpå, och på så vis trycktes en fotografisk utgåva i Chicago. I ordboken ingick ett eget förord, ”Anteckningar till den andra utgåvan”, där skälen till revideringen förklarades: man hade tagit sig an att revidera ordboken på grund av ”den första utgåvans oacceptabilitet, i synnerhet dess överlastning med material från bolsjevikisk propaganda, som inte hade något samband vare sig med ordbokens syfte, dess språkliga krav eller, slutligen, ett vetenskapligt verks allvar och objektivitet”. Eftersom revideraren, på grund av den dåvarande järnridån, inte kunde kommunicera med sammanställarna och be dem om tillstånd att trycka om boken, ber han om ursäkt. På titelbladet utelämnades namnet på redaktionskollegiets medlem B. Larin, eftersom han där betraktades som de litauiska lingvisternas politiske ledare, med det ryska uttrycket ”politruk”. Det finns ingen upplysning någonstans om vem som omarbetade ordboken; inte heller i den recension som L. D. (troligen Leonardas Dambriūnas (1906–1976)) skrev i Gimtojoje kalboje (1963, nr 1) nämns ens förläggarna. Det är förståeligt, eftersom ordboken hade tryckts om utan sammanställarnas tillstånd. Recensenten kände utan tvekan till vem som reviderat ordboken och till förlaget, men det hade varit oförsiktigt att skriva om ett olagligt utfört arbete. I den litauiska pressen i USA marknadsfördes den planerade ordboken (i den publicerade prenumerationsannonsen) som professor J. Balčikonis ordbok, kanske därför att hans namn stod först i redaktionskollegiet, trots att J. Kruopas angavs som ansvarig redaktör. Därför var J. Balčikonis till och med tvungen att förklara sig i pressen: ”att ge ut i Ameri A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 119 …att ingen i Tiesa hade bett mig om en sådan ordbok och att jag inte hade gett mitt samtycke till att använda mitt namn för detta ändamål” (1961 03 04). I Litauen diskuterades denna utgåva vid den tiden ingenstans, inte ens i den språkvetenskapliga pressen, som om den aldrig hade funnits. Först under den nationella pånyttfödelsens år dök några exemplar upp på Litauens stora bibliotek. Jag skrev för första gången om denna utgåvas historia 1999 i Gimtojoje kalboje (nr 5, 6) – ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyno” Čikagos leidimas (1962)»2. 5. DŽ:s ANDRA UTGÅVA Efter ett drygt decennium var tiden mogen att förbereda en ny utgåva av DŽ. Det fanns planer på att utarbeta en mycket bättre ny utgåva – inte en ordbok över det samtida språket, utan över det gemensamma språket, som då kallades litteraturspråk (efter det begrepp som användes inom den ryska språkvetenskapen literaturnyj jazyk). I detta syfte sammankallades den 23 oktober 1968 en konferens för att diskutera den påbörjade ordboken. Den ansvarige redaktören J. Kruopas publicerade artikeln ”Koks turėtų būti literatūrinės kalbos žodynas” (Literatūra ir menas, 1968 10 19; se Kruopas 1998: 455–460). Efter en tid insåg man emellertid att det ännu inte gick att sammanställa en heltäckande mönsterordbok över det gemensamma språket, och den ordbok som utkom fyra år senare (1972) fick behålla den gamla titeln. Den andra utgåvan var betydligt mer genomarbetad och omfångsrik. Först bör det noteras att den, som utlovats i inledningen till DŽ1, omarbetades lexikografiskt: verb med prefix presenterades i separata uppslagsord. I den första utgåvan hade prefixen endast angetts i illustrerande meningar. Den kompletterades också med nybildningar. I förordet nämns: būtininkas, draugovininkas, dūjininkas, dailėtyra, dirvótyra, kosmonautas, savitarna, och dessutom láiptinė, motorolėris, nailònas, porolònas, taisyklà, teikinỹs (vid sidan av det tidigare teikmuõ) med flera. Sällsynta ord som inte var särskilt användbara i det gemensamma språket ströks: kasis, mainybos, miešinys, nuošalystė, nuožanga, pasaginė med flera. Med hänsyn till variationer i betoningen infördes nya accentvarianter: aistrà (4, 2), áiškus, -i (3, 1), ašaróti, ãšaroti; bérti, bérti; deguõnis (2), deguonis (3b); pakálnė (2), pakálnė (1); paslėgti, paslėgti; próga (1), progà (4); raudónas (1, 3), raudonúoti, raũdonuoti; rū́šis (1), rùšis (4); vẽlkė (2), velkė (4); vérgas (3), ver̃gas (4) med flera. ”Detta gjordes med tanke på att uttalsvarianter som förekommer i språket inte skulle betraktas som fel.” 2 Jag tog tillfället i akt att undersöka omständigheterna kring denna utgåva sommaren 1994, då förlaget Mokslo ir enciklopedijų leidykla skickade mig till Chicago för att samla material till uppslagsverket JAV lietuviai (1998, 2002). 120 KALBOS KULTŪRA | 81 I syfte att normera ordförrådet infördes en striktare markering, ntk. (=bör inte användas). Vid sidan av den tidigare žr. (=se⟧), som hänvisar från ett ord som inte betraktas som fel till ett vanligare och mer brukligt ord, sätts förkortningen ntk. vid ord som inte bör användas, som är onormativa och betraktas som språkfel. Efter likhetstecknet anges deras normativa motsvarigheter. Ordboken med omarbetad struktur utökades avsevärt – till 60 000 ord. En annan förbättring var mer ändamålsenliga och neutrala ordförklaringar samt fler bruksexempel, rensade från primitiva meningar präglade av tidningspropaganda. I förordet angavs att ordboken ”korrigerades, bearbetades, kompletterades med nya ord och illustrerande exempel samt redigerades av medarbetarna vid Institutet för litauiska språket och litteraturen J. Kruopas, A. Lyberis, D. Lukšys, J. Paulauskas, J. Senkus och K. Ulvydas; K. Vosyl ytė bidrog till utarbetandet av den nya texten, K. Gaivenis granskade termerna, kompletterade dem och läste hela texten; A. Balašaitis, A. Kučinskaitė med flera läste texten för vissa bokstäver och lämnade värdefulla synpunkter.” J. Kruopas kvarstod som ansvarig redaktör. I den nya ordboksutgåvan ägnades större uppmärksamhet åt lexikal normering, och ordförklaringarna blev mer objektiva. Tyvärr hade primitiv propaganda fortfarande lämnats kvar i exempelmeningarna. Ordboken bedömdes också i pressen. Recensionerna framhöll att den hade utökats och förbättrats och att betydelserna förklarades mer exakt. Man påpekade också sådant som fortfarande behövde rättas. Elena Grinaveckienė (Literatūra ir menas, 1973 02 10) ifrågasatte om det var nödvändigt att ta med avledningar med dialektala, ofta nedsättande suffix (valkatūžas, vampazyti, mangūryti, arklėkas, paršėkas, vyriščias) och ovanliga nybildningar med suffixen -ėlis, -uolis (pasenėlis, pasiaubėlis). Även alltför sällsynta dialektord var enligt henne onödiga, sannolikt förlitauiserade lånord: skobas ”sur”, žaglys ”tjuv”, ž arynas ”snårskog”. En anmärkning värd att uppmärksamma: ”Det är inte bra att ordboken godkänner uttrycket tamprūs ryšiai, som språkvetarna enstämmigt rättar. Detta gör att man utan grund kan betrakta deras vetenskapliga slutsatser skeptiskt.” Redaktörerna för DŽ₃ tog hänsyn till denna anmärkning, men vissa andra sällsyntheter överfördes okritiskt till den nya utgåvan. Vytautas Būda instämde i synpunkten om ord i DŽ₂ som borde korrigeras i artikeln ”Ilgai lauktas žodyno leidimas” (Pergalė, 1973, nr 8): ”Det är mindre lyckat att en sådan ordbok, som ska normera vårt språk, på flera ställen går emot den allmänna normeringslinjen och till och med strider mot de rekommendationer som framförts inte bara av Jonas Jablonskis och Juozas Balčikonis, utan fortfarande ges ut i andra publikationer från samma institut, framför allt ’Kalbos kultūra’ (s. 162). Bland sådana ord som inte bör användas nämner författaren žingeidus, suokalbis, išsireiškimas, A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 121 pasėka, men endast med hänvisningen se för hänvisningar till smalsus, sąmokslas, pasekmė. Han tillägger också att i DŽ2 blandas både pasėka, pasekmė och išdava samman till två betydelser – ”resultat” och ”följd”. V. Būda förundrades: ”Det är svårt att förstå varför den ena betydelsen av substantivet gerbūvis (välstånd) avvisas, medan den andra (god, modern kommunal ordning) godtas. Jablonskis fördömde ju den, liksom andra språkforskare (jfr ”Kalbos kultūra”, 18, s. 7), fortsätter att fördöma den i språket framför allt på grund av den dåliga bildningen: i båda betydelserna är den en misslyckad översättning, en kalkering” (s. 163). Författaren till artikeln ansåg att ”det inte heller finns någon grund för att använda participet sekantis i stället för pronomenet kitas”. I DŽ3 klassificerades sekantis som icke rekommenderat; även anmärkningarna om atžymos, tamprus (5 betydelser), priešpastatyti, apjungti, nuriebalinti. godtogs. Gražvydas Kirvaitis uppmanade också till fortsatt förbättring av DŽ. I artikeln ”Låt oss förbättra ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” ytterligare” (Kultūros barai, 1974, nr 1) beklagade han att ordboken inte hade kompletterats tillräckligt med facktermer och angav termer som ordboken behövde: alternatyva, esė, fantastika, izotopas, kaubojus, munduras, rotaprintas med flera. Det finns förstås skäl att instämma i hans tanke att ”i takt med att de kulturella och vetenskapliga kontakterna växer ökar antalet internationella ord också i dagens litauiska. Denna process, som är typisk för alla språk, borde återspeglas bättre även i DŽ.” På frågan om rektionen hos orden kabutės, laipsnis, lygiagretus, išvados, padariniai, viltis, temperatūra gavs exempel ur DŽ3 som svar: Priejo teisingą išvadą, prie teisingos išvados. Turiu viltį pasveikti. Vienodos priežastys sukelia vienodus padarinius. Linija lygiagreti su trikampio pagrindu. 20 laipsnių temperatūroje. Sutartiniai pavadinimai rašomi kabutėse. Skirti ~ėmis. Imti į ~es. Rašyti, dėti ~es. Uppmaningen att förbättra ordboken beaktades alltså i den tredje upplagan. DŽ2 behandlades kanske mest ingående i lexikografen J. Paulauskas artikel ”Aktuella problem inom lexikal normering och ordboken” (Kalbos kultūra 27, 1974). Efter att ha medgett att ”normeringen av det litterära språkets lexikon, trots att den är intensiv, går långsammare än vi skulle önska. [...] ännu är en hel del frågor om lexikal normering olösta” (s. 40), nämner han först den aktuella normeringen av varianter, som DŽ bara hade börjat med. Om ord eller betydelser som DŽ2 avvisat som icke rekommenderade påpekar han att ordboken fortfarande innehöll sådana som kunde ifrågasättas, eftersom de ofta användes i pressen. Några av dem har märkningarna spec. ir knyg., ”vilka anger att även om ordet har en olämplig bildning (eller har tilldelats en ovanlig betydelse), används det ändå inom vissa områden, eftersom det saknas eller finns mindre populära motsvarigheter med korrektare bildning” (s. 42). Han menar— 122 KALBOS KULTŪRA | 81 Som sådant som borde förbättras i DŽ2 betraktade författaren också tydligare, mer precisa och smidigare förklaringar av ord och deras betydelser. Efter att ha pekat på bättre användningsexempel hävdade han att ”väl valda illustrationer som visar ordets betydelser, dess användningsområde, dess sammanhang och dess syntaktiska relationer till andra ord i meningen är en av ordbokens främsta tillgångar” (s. 48). Artikeln avslutas som en uppmaning till redaktörerna för kommande DŽ-upplagor: ”Illustrationen av ord och deras betydelsers användning är det lexikografiska arbetsområde där det under lång tid framöver (när alla andra frågor har utretts och ordnats) kommer att vara möjligt att utöka, precisera och förbättra ordboken” (ibid.). 6. DŽ:S TREDJE UPPLAGA Ytterligare 18 år senare utarbetades DŽ:s tredje upplaga. Av de tidigare ordboksredaktörerna återstod J. Paulauskas och K. Ulvydas. Terminologen Stasys Keinys utsågs till chefredaktör. Förutom dessa språkforskare upptogs även Vytautas Vitkauskas, Jonas Klimavičius, Nijolė Slėžienė och Juozas Pikčilingis (som dog 1991 utan att hinna se DŽ3 utgiven) i redaktionskollegiet. Som det står i förordet föll ”huvuddelen av arbetet med att redigera, komplettera, ändra, precisera och korrigera ordboken” på redaktionskollegiets medlemmar. Förmodligen i olika omfattning. V. Vitkauskas läste hela texten i sin helhet och lämnade synpunkter. Som J. Klimavičius har sagt ägnade han vid genomläsningen främst omsorg åt att komplettera med termer, särskilt från naturvetenskaperna (det finns betydligt fler sådana i denna upplaga). N. Slėžienė, som forskar om verbens valens, kompletterade texten med illustrativa exempelmeningar om rektion; hon beklagar att endast en del av dem blev kvar av utrymmesskäl. DŽ3 färdigställdes under den så kallade omstruktureringens, eller snarare den nationella frigörelsens, år. Förordet undertecknades av chefredaktören den 30 januari 1990. När förhållandena förändrades tog man där tydligt avstånd från den ideologi som språkforskarna hade påtvingats i tidigare upplagor och slog fast att ”en normerande filologisk allmänordbok inte är en lärobok i politik eller något annat ämne”. I den ska man söka ”språklig information om de ord som tas upp”. När S. Keinys informerade allmänheten om den färdigställda ordboken upprepade han denna syn också i Gimtojoje kalboje (1991, nr 8, s. 23). Ännu senare, efter att ordbokens sättning hade färdigställts, betonade han även i artikeln ”En ordbok för alla” i tidskriften Mokykla (1993, nr 10, s. 32) att när ”man började förbereda den tredje upplagan för tryck, beslutade man att i möjligaste mån rensa DŽ från politiska aktualiteter. [...] efter återupprättandet av självstän- A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 123 När den självständiga litauiska staten återupprättats granskades DŽ-texten ännu en gång, och 1991 överlämnades den till förlaget „Mokslas“. I förordet anges att stavningen i DŽ3 ändrades i enlighet med besluten från den litauiska språkkommissionen vid Litauens MA (1977 06 17), så att stavning enligt uttalet godkändes: pjauti, rugpjūtis, bjaurūs, spjauti osv. Med språkkommissionens tillstånd gjordes också mindre ändringar under tryckningen av ordboken. Alternativa stavningar tilläts: kontūzyti, kontūžyti och tramplínas, tramplýnas (i DŽ2 stod kontūzyti, men tramplýnas). Vid samma tillfälle borde man väl även ha godkänt karnýzo, jfr kefýras, šarnýras. Karnýzas finns i LKŽ (från F. Kuršaitis och M. Nydermans ordböcker). Stavningen fjòrdo och pasjánso lämnades oförändrad (de tidigare formerna i DŽ2 behölls: fiòrdas, pasiánsas). Tydligen får man vänta på att även bjaurus, pjauti godkänns, eftersom alla uttalsordböcker anger ett uttalat j här, medan internationella ordlistor (t.ex. V. Vaitkevičiūtė 2007) utöver fjòrdo även upptar fjòrdas. Det är synd att kariljònas och šinjònas inte togs med. Det råder ingen tvekan om att de måste få plats i en framtida DŽ-utgåva. Av de parallella varianterna rekommenderade kommissionen de första: doktorãtas, doktorantūrã och daktarãtas, daktar­antūrã. Varierande betoning ändras och normeras genom varianter: i DŽ2 stod audrà (4) och áudra (1), medan det nu är tvärtom. Även denna utgåva anger tillåtna betoningvarianter: glaistýtuv as (1), glaistytùvas (2); kiáurymė (1), kiaurýmė (2); mìltingas (1), mìltingas (1); pagálbinis (1), pagalbinis (2); pasáulinis (1), pasaulìnis (2); plūdė (2), plūdė (4); rūgštýne (2), rūgštynė (1); sklandýt uvas (1), sklandytùvas (2); santuokìnis (2), sántuokinis (1); veikùs (3), v ei­kus (1); žvýnas (3) och (1) osv. I denna utgåva ägnas tillbörlig uppmärksamhet åt urval och normering av lexikonet – man utgår från Kalbos praktikos patarimai (1976, 1985). I förordet anges att ”förkortningarna žr. (=žiūrėk) och ntk. (=neteiktinas) har en normerande funktion – den första hänvisar ett ord eller en ordvariant som inte betraktas som ett språkfel till ett vanligare, mer frekvent ord, medan den andra anger att ordet (eller betydelsen) är icke-normativt, betraktas som ett språkfel och att ordet eller orden efter likhetstecknet bör användas i stället”. Beteckningen ntk. är betydligt vanligare i denna utgåva än i DŽ2. Vid sidan av informationsartiklarna om den nya ordboksutgåvan3 bör också nämnas artikeln ”Žodyno normos ir patarimai” av författaren till denna artikel, som redigerade DŽ3 vid förlaget Mokslo ir enciklopedijų leidykla (Gimtasis žodis, 1995, nr 6). Av 3 DŽ:s tredje utgåva diskuterades tämligen ingående även vid den vetenskapliga konferens som Litauiska språkets institut anordnade (1995 03 16–17) under rubriken ”Leksikografins problem: semantik, etymologi, återgivning av dialektala belägg, principer för sammanställning av ordböcker”. Sex föredrag ägnades åt den. 124 KALBOS KULTŪRA | 81 Bland de synpunkter som framförts inför framtida utgåvor är följande fortfarande aktuella: att ta med termerna nuotekos, rankinė, att bland de varierande alternativen föreslå en rekommenderad benämning på karaimernas bönehus – kinesė eller kenesa, en term relevant för naturvetare – radavietė eller radimvietė – och att lägga till beteckningen ntk. vid ordet pakalikas. Tyvärr tyckte chefredaktören uppenbarligen att detta var obetydliga detaljer (hänsyn togs inte till dem ens i den elektroniska versionen av DŽ₅). DŽ₃:s normerande principer följdes även i den fjärde utgåvan, som trycktes på nytt år 2000 – den ”trycktes från det bevarade sättningsunderlaget till den tredje utgåvan”. Chefredaktören S. Keinys såg till att endast ett fåtal mindre korrekturfel och andra fel rättades och att betoningen preciserades. Det kan nämnas att den stilistiska beteckningen istor. lades till vid orden milicija, tarybinis och tarybiškas, medan beteckningen šnek. ströks vid kolchozas. För övrigt borde detta i än högre grad ha gjorts vid ordet stribas, eftersom ordboken inte anger någon annan motsvarighet. DŽ gavs ut i elektronisk form 2002 och 2003. Den utökades betydligt – med omkring 150 nya artiklar och omkring 3 000 av de viktigaste ortnamnen i Litauen och världen. S. Keinys redogjorde för detta i Kalbos kultūra (Keinys 2004: 76–83). Den sjätte utgåvan av DŽ (den tredje elektroniska) utkom 2006. 7. HUR ORDBOKEN FÖRBÄTTRADES Man strävade efter att förbättra ordboken på många olika sätt – redaktörerna för den tredje upplagan avlägsnade relikter från det sovjetiska livet och tänkandet: de strök vissa ord eller deras propagandistiska illustrationer. I DŽ₃ fanns inte längre följande uppslagsgrupper: bolševikinti, buožija, buožinis, buožiškas, kompartija, komjaunuoliškas, lenininis, leniniškas, partkomas, partòrgas, politkalinys, polituadòbas, partkabinètas, revkòmas, spaliukas, baltagvardietis, raudongvardietis. Ur illustrationerna ströks ordkombinationer och uttryck som raudonieji partizanai, raudonieji kampeliai, proletariato pergalė mot bourgeoisin, perauklėti intelligentsian, tarybinė press, tarybiškai en sovjetiskt sinnad person, komunistinis uppfostran, marxism-leninism, det revolutionära proletariatets ideologi, den oövervinneliga sovjetiska armén med mera. De långa propagandistiska meningarna vid orden komunistas ir komunizmas försvann. Vid orden draugovė, draugovininkas, išbuožinti, komjaunimas, komjaunuolis, pionierius tillades anmärkningar om att de är historicismer. Man missade att även agitpūnketas hör hemma där. Redan i översikten över DŽ₁ såg vi hur den i förordet betonade uppgiften att visa det litauiska samhälls- och politiska livet hade genomförts. Det finns skäl att också kasta en blick på senare förändringar och deras återspeglingar i de följande upplagorna. För att A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 125 detta ska vi jämföra uppslagsgrupperna för några ord: vänskap, frihet, oberoende, nationalist, fosterland, stat, flagga, enhet. Vänskap – efter en neutral definition i DŽ1: Leninistisk-stalinistisk vänskap mellan folken. Vi bodde alla i ~ens; i DŽ2,3 återstod bara Vi ska alla bo i ~en, och dessutom lades Se vänskap till. Frihet – i DŽ1 följer efter filosofiska definitioner den längsta artikel med exempel; i senare upplagor finns korta, neutrala definitioner och meningar: Folkets kamp för ~en ändrades i DŽ2 till Nationens kamp för ~en, kreativ f. Politisk f.; detta upprepades också i DŽ3. Oberoende – att inte vara beroende av någon; frihet. I DŽ1,2: Den sovjetiska armén återvann åt oss friheten och ~et; i DŽ3 Statens o. Sträva efter ~et. Försvara sitt ~. Nationalist – i DŽ1 nationalist, chauvinist, i DŽ2 endast nationalist, i DŽ3 medlem av ett parti eller förbund som framhäver nationalkänslan: Litauiska nationalistförbundet. Nationalist – i DŽ1 anhängare av nationalism, reaktionär: Borgerliga ~er är det litauiska folkets värsta fiender; i DŽ2 endast anhängare av nationalism: Borgerliga ~er, medan i DŽ3 definitionen endast överfördes från DŽ2. Fosterland – 1. födelsebygd. I DŽ1 flera propagandateser: Kommunistpartiet leder klokt vårt fosterland vidare längs segrarnas väg, mot kommunismen. Det sovjetiska folkets patriotiska arbete stärker deras fosterland. Försvaret av det socialistiska fosterlandet. Dö för ~et. Det stora fosterländska kriget; i DŽ2,3 neutrala, korta meningar: Vårt f. är Litauen. Försvara, älska ~et. 2. ursprungsplats för något viktigt: Sovjetunionen – socialismens f. ändrades i DŽ3 till England – fotbollens f. Stat – i DŽ1 den längsta marxistiska definitionen, samma Stalin-citat och dessutom Sovjetunionen är en socialistisk arbetar- och bondest.; i DŽ2 en organiserad politisk gemenskap med sin egen högsta myndighet: Den gamla litauiska statens kontroll; i DŽ3 tillades också Statsflagga. Definitionen är lika neutral. Flagga – i DŽ1 Sovjetunionens f. Statlig, nationell f. Regementsf.; i DŽ2 tillkom utöver dessa också Röda f.; i DŽ3 Statsf. Nationell, trefärgad f. Regementsf. Exempel på överförda betydelser: i DŽ1 Kommunismens f. Fredens f. Nu kämpar hundratals miljoner människor under marxismen-leninismens stora f.; i DŽ2 Kommunismens f. Fredens f.; i DŽ3 återstod endast Fredens f. Enhet – 1. gemenskap, fullständig överensstämmelse: i DŽ1 I det sovjetiska samhället råder en moralisk-politisk e. mellan alla klasser. Enhet i åsikter. 3. enighet, solidaritet: Moralisk-politisk e. mellan de sovjetiska folken; i DŽ2 1. Enhet i åsikter. 3. Enhet – styrka; i DŽ3 återstod endast 1. Enhet i åsikter. 3. E. – styrka. 8. FÖRÄNDRINGAR I LEKSIKALISK NORMERING Förändringar i samhällslivet återspeglades också i DŽ-redaktörernas normerande hållning. Den var en under ockupationen och en annan efter återupprättandet av självständigheten. Även om det i förordet till DŽ1 talades om leksikalisk normering och om att höja språkvårdens nivå, blev det ändå inte mycket av denna normering. I denna översikt- 126 KALBOS KULTŪRA | 81 en föreslås att den leksikaliska normeringen betraktas ur perspektivet språklig renhet och språkets särart. För normeringsändamål användes i DŽ₁ endast en markering, se, med vilken mer rekommenderade varianter angavs och det föreslogs att bara enstaka främmande ord skulle bytas ut: ankstýbas se ankstyvas, dyglus se dygus, kiniečiai se kinai, skaitlingas se gausus, tarnystė se tarnyba, užvaizdas se prievaiždas, verptuvė se verpykla, vėtrungė se vėjarodis; bakūžė se lūšna, bonka se butelis, grabas se karstas, kaštuoti se kainuoti, kulšis se šlaunis, špižius se ketus, špokas se varnėnas, špricas se švirkštas, trusikai se glaudės, vienok se tačiau. Den stränga markeringen rekommenderas inte lades till endast vid några få ord: apiprekinti, 2. spec. rekommenderas inte byta jordbruksprodukter mot varor: A. kolūkiai produkcija; gerbūvis rekommenderas inte se gerovė; kabliataškis rekommenderas inte taškas kablelis; ripka rekommenderas inte ritinis. Någon tydligare hållning till främmande ord, de så kallade barbarismerna, vågade man alltså inte uttrycka då. Språkföroreningarna bedömdes inte på lämpligt sätt. Detta påpekades också i recensionerna. Varför intog DŽ₁ denna hållning? Troligen därför att den officiella uppfattningen fördes fram att det ryska språket bara hade ett positivt inflytande på litauiskan och berikade den. Dåtidens officiella auktoritet, akademikern J. Žiugžda, framhöll vid konferensen för baltiska och moskovitiska lingvister i Riga 1952 ”det nödvändiga i att utöka den litauiska terminologin enligt det ryska språkets ordbildningspraxis och principer” (Literatūra ir menas, 1952 03 09). När man avsåg att sammanställa en samling praktiska språkändringar och ordboksändringar, liknande L. Dambrūnas „Kalbos patarėjas“, som utarbetats och publicerats 1939, fick man ett negativt svar från de sovjetiska förlagsledningarna. Orsaken var att de flesta främmande ord som borde rättas enligt uppgift kom från slaviska språk (oftast ryska). Man försöker också förklara DŽ₁:s återhållsamma normerande hållning på ett annat sätt. Det påstås att en sådan liberal syn på normer också var typisk för förkrigstidens lingvister (Keinys 1991a: 83). R. Miliūnaitės artikel om bedömningen av språkföreteelser väcker tvivel om detta (Miliūnaitė 2000: 27). Efter att ha granskat rekommendationerna i „Kalbos patarėjas“ (1939) påpekar författaren att av de mer än ett och ett halvt tusen språkföreteelser (främst ord) som behandlas där betraktas den största delen (81 procent) som språkfel. Såväl „Kalbos patarėjas“ sammanställare L. Dambrūnas som dess redaktörer P. Skardžius och A. Salys bedömde alltså de icke-rekommenderade språkföreteelserna på ett adekvat sätt. Författarna till de tidigare nämnda recensionerna av DŽ₁ i Tiesa instämde delvis i denna syn bland förkrigstidens lingvister och kritiserade den bristande lexikografiska bearbetningen av lånorden. Den påstått liberala inställningen hos redaktörerna för DŽ₁,₂ motsägs av ett annat uttalande från samma tid av DŽ₃:s chefredaktör S. Keinys, som medgav att detta var ”en svår och komplicerad tid”, då ideologiska misstag kunde leda till repressalier (jfr s. 117). Därför bromsade en sådan hållning till främmande ord, och till och med till språklig renhet, A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 127 under ganska lång tid rättandet av dem i Kalbos kultūra, Mūsų kalba, liksom utgivningen av Kalbos praktikos patarimai; den påverkade deras rekommendationer – endast med hänvisningen ”hellre” markerades kalkerna atlieti, bendrasąjunginis, betarpiškas, gilus (tacksamhet, intryck), gili (medkänsla), palaipsniui, pilnutinai, tamprūs (förbindelser) osv. En uppfattning spreds om att man inte fick våga ifrågasätta den främsta auktoritetens, DŽ:s, rekommendationer. Det som inte betraktas som icke-rekommenderat i DŽ behöver inte heller rättas. Även om enskilda redaktörer undvek främmande ord spreds de ändå genom pressen och blev liksom accepterade. Språkkänslan försvagades ständigt av den tilltagande tvåspråkigheten, och ryska användes alltmer i förvaltningen, produktionen och slutligen också i vardagslivet. Var DŽ₁-redaktörernas ”liberala” syn på språknormer inte en påtvingad, liten eftergift till främlingarna?4 Reikiamas dėmesys leksikos norminimui buvo skirtas tik DŽ₂, kai mažiau bereikėjo bijoti svetimybių kritikos. Greta pažymos žr., nurodančios teiktinus formų variantus, gerokai dažniau naudota pažyma ntk., t. y. neteiktinas žodis, retokai stilistinės pažymos knyg. ir spec. Prie neteiktinų žodžių DŽ₂ priskirti bakužė = lūšna, boti = paisyti, brylius = skrybėlė, kaladė = trinka, kalnierius = apykaklė, prūdas = tvenkinys, savistovus = savarankiškas, smala = derva, sosiska = dešrelė, špizius = ketus, špricas = švirkštas, užganėdinti = patenkinti, užmetinėti, išmetinėti = prikaišioti, velyti = leisti, linkėti ir kt., tik su nuoroda žr. palikti laisvanoris, laisvanoriškas, lygsvara, ruimas (DŽ₃ jie laikomi neteiktinais). Kaip neteiktinos praleistos ir kai kurių žodžių verstinės reikšmės: DŽ₁ buvusi pilnas 5 reikšmė „aukščiausias, visiškas“, sekti 10 reikšmė „eiti, būti tuoj po ko“. DŽ₃ bedömer användningen av främmande lexikalt material ännu strängare. I den andra upplagan betraktas endast knatas – dagg, štepselis – stickpropp, vilka i DŽ₃ anges med hänvisningen se, som icke-rekommenderade. atlieti, papkė ”kartongmapp för förvaring av dokument”, som i DŽ₂ upptogs utan någon markering, är icke-rekommenderade i DŽ₃. Tamprus 3. i överförd betydelse ”nära, tät” i DŽ₁,₂, men i DŽ₃ anges betydelsen som icke-rekommenderad. Neraminti, som tidigare saknade markering, är icke-rekommenderat i DŽ₃. Užsirekomenduoti, som saknade markering i DŽ₂, anges i DŽ₃ som bokl. Žymus 3. ”stor, betydande”; žymiai ”mycket, väldigt” saknar markering i DŽ₂ men anges i DŽ₃ som bokl. Neišpasakytas hänvisas i DŽ₂ till neapsakomas, men förekommer inte alls i DŽ₃. I den tredje upplagan har man avstått från överförda betydelser som är översättningslån: plokščias ”grund, ytlig”; p. galvojimas har inte förts över till DŽ₃. Priešakinis 3. ”ledande, avancerad, framåt- 4 Jfr Z. Zinkevičiaus tanke i ”Avslutande tillägg” till band VI av Lietuvių kalbos istorija, skrivet den 16 februari 1993: ”Små eftergifter till främlingar får alltid smärtsamma följder, oavsett med vilken förevändning de rättfärdigas (’flexibilitet’, ’förståelse för verkligheten’ osv.).” 128 KALBOS KULTŪRA | 81 ”ledande”: ~iai arbetare (de mest medvetna, mest progressiva). P. vetenskap. ~e teknik. P. arbetarnas roll – den överförda betydelsen fanns endast i DŽ₁. Djup 3. bildl. ”stor, betydande, väsentlig”: D. vetenskap. ~ visdom, hemlighet. D. revolutionär omdaning – DŽ₁. Senare ändrades betydelsen något: DŽ₂ ”stor, stark”: D. känsla, intryck. ~ visdom. D. sömn. I DŽ₃ fick denna betydelse märkningen bokl. D. känsla, intryck. Tydligen togs hänsyn till rekommendationerna i Råd om språkbruk. De kan kanske också ha påverkat att fullvärdig i DŽ₃ försågs med märkningen bokl. Men var det verkligen nödvändigt att ta med paantrinti i DŽ₃? Översättningslånet borde inte tränga undan de vanliga orden upprepa och instämma (jfr ryska povtoriti). I DŽ₂ markerades med de mindre vanliga normativa märkningarna bokl. och facksp. ord med oregelbunden bildning (oftast sådana som uppkommit under ryskt inflytande): apspręsti ”betinga”, lemti ”determinera” (saknas i DŽ₃), priešpastatyti bokl. (jfr ryska protivopostaviti) – i DŽ₃ märkt icke rek., nuriebalinti facksp. ”avlägsna fett” (saknas i DŽ₃). Vid den tiden användes också fler sådana översättningslån i produktionsarbetarnas talspråk: nudūjinti, nudrūškinti, nukeñksminti, numėšinti, nuplaukinti, nušārmininti, nuvandėninti, nužiēvinti. De rättades i Råd om språkbruk (1976) och togs inte med vare sig i DŽ₂ eller DŽ₃. Det borde innebära att bruket av dem stoppades i tid. Även om låneordet máikė var utbrett, vågade man länge inte rätta det eftersom man inte hade hittat någon lämplig och smidig ersättning. Först i den andra upplagan av KPP (1985) föreslogs flera ersättningsord: márškė, marškūčiai, sportinūkė, marškinėliai. Detta låneord finns inte i någon av DŽ:s upplagor. Först i den andra upplagan av KPP rättades tãšė, och en bra ersättning föreslogs också – rañkinė. Tyvärr hittar vi inte denna nybildning i DŽ₃, trots att den hade passat mycket bra tillsammans med rankinūkas (den finns inte heller i DŽ:s internetversion). Också diskutabel är den andra betydelsen av vystyti, som i DŽ₃ markerats med bokl.; dess reflexiva form hade i DŽ₁ stått utan någon märkning som motsvarighet till ”växa, stärkas, mogna”. I DŽ₂ fick ordet med märkningen facksp. betydelsen ”göra fullkomligare, mer komplicerad, utveckla, vidareutveckla”. Detta är ett verb som länge väckt tvivel hos många språkvetare och vars reflexiva betydelse spreds som motsvarighet till ryskans razvivatsja. Man invände mot att den stod i motsats till den första, konkreta betydelsen ”linda, svepa in i lindor”. Numera används oftare utveckling (av samhället, medvetandet, demokratin, tänkandet) i stället för raida, plėtotė, plėtra, sklaida. Vystyti i den andra betydelsen finns även med i DŽ₄. Därför drar man sig inte heller för det i skrift; man menar att de nämnda motsvarigheterna inte alltid kan ersätta utveckling (Klimavičius 2002: 106). Men har inte det långa och frekventa bruket av vystyti, vystymasis gjort att orden tagit över dessa begrepps innehåll och fått de ord som betecknar dem att framstå som oersättliga? A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 129 SLUTSATSER Det förslag som K. Būga redan hade lagt fram om att vid sidan av en stor historisk ordbok över det litauiska språket utarbeta en praktisk ordbok kunde genomföras först efter andra världskriget, vid Litauiska språkinstitutet under ledning av J. Balčikonis. Efter överläggningar, kritik och rättelser utkom 1954 Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Lexiknormeringen var beroende av samhällsförhållandena. För redaktörerna för DŽ1 var dessa ogynnsamma. Den dåvarande ledningen för Litauens vetenskapsakademi genomförde kommunistpartiets uppdrag och krävde att språkvetenskapliga verk skulle anpassas till propagandan, medan ordbokens egentliga syfte kom i andra hand. Därför tryckte litauiska emigranter i Chicago (USA) om denna upplaga 1962 och strök den kommunistiska propaganda som var olämplig i ett språkvetenskapligt verk. Större uppmärksamhet kunde ägnas åt språkvården först i DŽ2, när ideologiseringen av språkvetenskapen minskade och man i mindre grad fruktade att kritisera ryska lånord. Definitionerna av samhällstermer och exempelmeningarna blev mer objektiva. En objektiv normerande ordbok utarbetades först efter det att Litauen åter blivit självständigt och gjort sig av med den påtvingade ideologin, och språkforskarna hade upphört att erkänna enbart ryskt inflytande som positivt. En sådan var den tredje DŽ-upplagan, utgiven 1993. Jämfört med de tidigare innebar den ett större framsteg i fråga om språknormering och höjning av språkets status. LITERATŪRA Balašaitis A. 1995: Žodyno normos ir patarimai. – Gimtasis žodis 6, 1–3. Balašaitis A. 1999: „Dabartinės lietuvių kalbos žodyno“ Čikagos leidimas (1962). – Gimtoji kalba 5, 28–31; 6, 28–32. Balčikonis J. 1961: Laiškas redakcijai. – Tiesa, kovo 4. Būda V. 1954: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. – Literatūra ir menas, spalio 30. Būda V. 1973: Ilgai lauktas žodyno leidimas. – Pergalė 8, 161–166. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas: I leid., 1954; II leid., 1972; III leid., 1993. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Čikaga (JAV), 1962. Dėk žodį prie žodžio – turėsi žodyną. Atsiminimai apie kalbininką Juozą Balčikonį. Sud. B. Goberienė ir A. Pupkis. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2006. Drotvinas V., Laigonaitė A., Paulauskas J. 1955: Pastabos apie „Dabartinės lietuvių kalbos žodyną“. – Literatūra ir menas, balandžio 2. Grinaveckienė E. 1973: Literatūrinės kalbos aruodas. – Literatūra ir menas, vasario 10. 130 KALBOS KULTŪRA | 81 Grinaveckis V., Palionis J., Urbutis V. 1955: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. – Tiesa, kovo 5. Kalbos praktikos patarimai. Sud. A. Pupkis. I leid., 1976; II leid., 1985, Vilnius. Keinys S. 1991a: „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ ir kalbos normalizacija. – Lietuvių kalbotyros klausimai 29, 92–98. Keinys S. 1991b: Šis tas apie „Dabartinės lietuvių kalbos žodyno“ trečiąjį leidimą. – Gimtoji kalba 8, 22–24. Keinys S. 1993: Žodynas visiems. – Mokykla 10, 31–32. Keinys S. 2004: „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ per penkiasdešimt metų. – Kalbos kultūra 77, 76–83. Kirvaitis G. 1974: Dar gerinkime „Dabartinės lietuvių kalbos žodyną“. – Kultūros barai 1, 63–64. Klimavičius J. 2002: Katekizmo kalba – kalbos katekizmas. – Kalbos kultūra 75, 105–120. Kruopas J. 1998: Rinktiniai raštai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Kučinskaitė A. 1981: Kaip buvo rengiamas „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“. – Mūsų kalba 1, 25–28. Lietuvių kalbos vadovas. Sud. P. Skardžius, S. Barzdukas, J. M. Laurinaitis. Bielefeld, 1950. Lietuvos TSR Mokslų akademijos žinynas. T. 4–5. Vilnius, 1949. Miliūnaitė R. 2000: Kalbos reiškinių vertinimo laipsniai „Kalbos patarėjuje“. – Kalbos kultūra 73, 24–35. Naktinienė G. 2000: Bendrinės kalbos žodynas ir leksikos norminimo problemos. – Kalbos kultūra 73, 12–24. Paulauskas J. 1952a: Maskvos ir Pabaltijo kalbininkų mokslinė konferencija. – Literatūra ir menas, kovo 9. Paulauskas J. 1952b: Konferencija kalbos mokslo klausimais. – Literatūra ir menas, gegužės 11. Paulauskas J. 1974: Aktualios leksikos norminimo problemos ir žodynas. – Kalbos kultūra 27, 40–49. Piročkinas A. 1994: Lietuvių kalba okupacijų gniaužtuose (1940–1991 m.) – Gimtasis žodis 7–8, 1–7. Salys A. 1985: Raštai, t. 3, 213–244, Roma. Skardžius P. Rinktiniai raštai: t. 2, 1997, 406–420; t. 4, 1998, 649–660; t. 5, 1999, 793–794, 917–924, 928, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Ul vydas K. 1977: Kas kelia kalbos kultūrą. – Kalbos kultūra 32, 3–21. Vaitkevičiūtė V. 2007: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Žodynas. Gauta 2008 10 06 A. BALAŠAITIS. Lietuvių kalbos leksikos norminimo raida 131 ON THE DEVELOPMENT OF STANDARDISATION OF LITHUANIAN LEXIS Summary The paper gives an overview of circumstances of compiling the Dictionary of Contemporary Lithuanian (DCL; Dabartinės lietuvių kalbos žodynas) and the standardisation of lexis in its different editions. The idea of compiling a dictionary for practical purposes belongs to Kazimieras Būga (1879–1924). However, due to his early death the compilation of the dictionary was suspended and only resumed by Juozas Balčikonis (1885–1969) who headed the editorial board of the Dictionary of Lithuanian. Its manuscript was finalised after WW2 at the Institute of the Lithuanian Language. The manuscript was discussed at the Department of Social Sciences of the then Lithuanian Academy of Sciences in 1948. The Department advised to amend the Dictionary by adding the materials from Soviet newspapers and literature and by explicating the terms in the way they were explicated in dictionaries of the Russian Language. There was an editorial board set up for editing the Dictionary. J. Kruopas (1908–1975) was appointed as its editor-in-chief. The Dictionary of Contemporary Lithuanian was published in 1954. To refer to the normative derivative variants of the lexis, synonyms and equivalents replacing loanwords the authors used the abbreviation žr. More attention to language standardisation was devoted in the second edition of the DCL (1972), which was published when the political censorship was not so heavy. The edition amply uses the abbreviation ntk. for unacceptable loanwords. Moreover, the dictionary was revised by lexicographers; as a result, prefixed verbs were given in separate entries. In the third edition of the DCL which was published after the restoration of Lithuania’s independence (1993) the evaluation of loanwords was even stricter. 132 KALBOS KULTŪRA | 81