Viešoji nuomonė ir kalbų politika

D I S K U S S I O N E R LAIMA KALĖDIENĖ Institutet för litauiska språket DEN ALLMÄNNA OPINIONEN OCH SPRÅKPOLITIKEN BEHÖVER LITAUEN EN SPRÅKPOLITIK? Resultaten av en representativ sociolingvistisk undersökning av befolkningen (som kommer att diskuteras längre fram) fick oss att återigen tänka över Litauens språkpolitik, trots att webbplatsen för statliga litauiska språknämnden endast innehåller riktlinjer för politiken för det litauiska språket (där kallat statsspråk): Riktlinjer för statsspråkspolitiken 2009–20131. Användningen av ryska, polska och andra språk regleras av Republiken Litauens lag om nationella minoriteter2, vars fjärde och femte paragrafer ofta ger upphov till oklarheter. Förutom Republiken Litauens lag om statsspråket3 bromsas engelskans spridning i det offentliga rummet i viss mån av Republiken Litauens lag om konsumentskydd4 och indirekt även av Republiken Litauens lag om termbanken5. Användning och undervisning av språk inom utbildningssystemet regleras, utöver relevanta utbildnings- och forskningslagar, direkt genom anvisningar från utbildnings- och forskningsministern; vid högre lärosäten genom rektors eller dekanus beslut. Varje språk har alltså sin egen myndighet, sina egna lagar och sina egna riktlinjer, medan människan ofta inte klarar sig med bara ett språk. Är det så politiken för alla språk som används i Litauen bör utformas? 1 Se http://www.vlkk.lt/lit/10110 (läst 2009-10-25). 2 Valstybės žinios, 1989, Nr. 34–485. 3 Där, 1995, nr 15–344; 2002, nr 68–2760. 4 Ten pat, 2007, Nr. 12–488. 5 Ten pat, 2004, Nr. 7–129. L. KALĖDIENĖ. Viešoji nuomonė ir kalbų politika 287 Jacques Leclerc vid Lavaluniversitetet i Kanada försökte systematisera och jämföra världens språkpolitik. År 1988 började han samla in dokument som reglerar språkpolitiken i olika länder, såg till att de översattes till franska, klassificerade dem och publicerade år 1999 på internet 470 dokument som reglerar språkpolitiken i olika länder och områden6. År 2008 genomfördes en analys av dessa länders språkpolitik7. Vår språkpolitik betecknas där som en politik med differentierad rättslig status: det officiella språket har fler rättigheter än andra språk, vilka också erkänns. Vi kallas också företrädare för en politik som stöder det officiella språket och ger det företräde framför de nationella minoritetsspråken. Det påpekas att litauer kännetecknas av defensiv purism, så kallad språklig protektionism. Litauens språkpolitik skiljer sig nästan inte alls från grannarnas och ödesbrödernas – letter och ester – språkpolitik (oftast grupperas vi på samma sätt och beskrivs på liknande vis). Tyvärr gav den inblick i en så omfattande skattkammare av erfarenheter av språkpolitik inget svar på frågan om kvaliteten på den språkpolitik som bedrivs i Litauen – skatan är brokig, men världen är ännu brokigare. ALLMÄNHETENS ÅSIKTER OM SPRÅKANVÄNDNING För att ta reda på om den språkpolitik som bedrivs i Litauen motsvarar språkanvändarnas förväntningar efterfrågades deras åsikter i en sociolingvistisk undersökning8. Med en kvantitativ sociologisk metod (flerstegsurval med sannolikhetsurval) intervjuades 1 513 invånare i åldern 15–74 år i två litauiska städer – Vilnius och Klaipėda (senare även Kaunas)9. Urvalet utformades så att 6 Se http://www.tlfq.ulaval.ca/axl/index.html (hämtad 2009 10 30). 7 Adress i Litauen: http://www.tlfq.ulaval.ca/axl/europe/lituanie.htm (hämtad 2009 10 30). 8 Projektet, som genomfördes 2007–2009 med stöd av Litauens statliga fond för forskning och högre utbildning, Språkanvändning och nationell identitet i Litauens städer (Städer och språk) (http://projektai.vu.lt/miestaiirkalbos/, hämtad 2009 10 08). Projektledare var Meilutė Ramonienė; förutom forskare från Vilnius universitet deltog forskare från Vytautas Magnus-universitetet, Klaipėdas universitet och Litauiska språkinstitutet. 9 Många auktoritativa sociologer bedömer den akademiska betydelsen av opinionsundersökningar kritiskt och är till och med benägna att ifrågasätta om den allmänna opinionen existerar (Blumer 1969: 197–199). Deras främsta argument är att social kunskap är ett komplext fenomen som beror på individens position och sociala relationer i samhället, och därför är omöjlig att räkna fram mekaniskt. Mycket ofta kan en respondent på grund av sin sociala status sakna en åsikt eller ”låna” den från vänner, grannar eller medierna. Därför återspeglar undersökningar i högre grad människors känslomässiga och stereotypa reaktion än en väl 288 KALBOS KULTŪRA | 82 att varje invånare i Vilnius och Klaipėda skulle ha samma sannolikhet att bli intervjuad. I intervjuer som genomfördes i respondenternas hem ställdes 64 frågor: man undersökte respondenternas föräldrars och deras egen och familjernas nationella sammansättning, nationell och lokal identitet, modersmål och andra språk, användningen av dem och kunskapsnivån, särdrag i språkbruket i offentliga och privata miljöer, undervisningsspråk och önskade språk i respondenternas och deras barns skolor, användning och värdering av dialekter samt annat. Ett av de oväntade resultaten var att 8 procent av respondenterna uppgav att de hade inte ett, som vanligt, utan hela två modersmål; för hälften av dem var dessa litauiska och ryska. Alla dessa respondenter kom från blandade familjer10. På frågan hur väl de behärskade sina modersmål uppgav de flesta tillfrågade att de behärskade dem väl, särskilt litauer och ryssar (endast 5 procent av litauerna och 4 procent av ryssarna ansåg att de skrev sitt modersmål medelmåttigt). 7 procent av polackerna uppgav att de också skrev medelmåttigt, och lika många att de skrev polska mycket dåligt. Omkring 10 procent av polackerna ansåg att de inte bara hade svårt att läsa utan också att tala. Däremot uppgav så många som en tredjedel av företrädarna för andra nationaliteter att de skrev sitt modersmål dåligt, en fjärdedel att de också läste dåligt, och 12 procent av respondenterna sade sig ha svårt till och med att tala sitt modersmål. Även om man hade väntat sig att alla invånare i Litauen behärskade litauiska och ryska ganska väl, hade man inte ens föreställt sig att bara 1 procent av undersökningsdeltagarna skulle uppge att de inte alls kunde litauiska. Man hade väntat sig att ännu fler än 3 procent skulle uppge att de inte kunde ryska. Men 42 procent av respondenterna kan inte alls engelska, mycket få kan franska, och hela tre fjärdedelar av de tillfrågade skulle inte kunna göra sig förstådda på tyska. För övrigt var den totala oviljan att lära sig språk mycket överraskande: bara var femte invånare i Vilnius eller Klaipėda uttryckte en önskan att lära sig olika språk. Denna femtedel av de tillfrågade11 studerar redan engelska eller tänker börja göra det. Icke-litauer berättade att de oftast lär sig litauiska på egen hand – 27 procent av de tillfrågade lär sig på ett eller annat sätt genom att läsa, surfa på internet och titta på tv. De flesta klagade över att det var svårt för dem att lära sig litauiska. Som det främsta motivet för att lära sig språket angav de en önskan att kunna samtala med en välgrundad åsikt. Roger Hood påpekar också att det är viktigt att skilja mellan allmänhetens inställning och välunderrättade personers åsikter: opinionsundersökningar kan vara missvisande (1989: 150–158). 10 Om uppfattningen om modersmålet, se Ala Lichačiova. Uppfattningen om modersmålet bland Litauens ryssar och ryskspråkiga. – KK 82, 2009, 253–258. 11 Eftersom de yngsta respondenterna var femtonåringar var ”denna femtedel” naturligtvis elever i gymnasieskolan, medan de övriga var högskolestudenter. L. KALĖDIENĖ. Viešoji nuomonė ir kalbų politika 289 litau[?]er En analys av läget för den nuvarande utbildningssystemets gymnasieutbildning visade att även om det sociala behovet av engelskundervisning hade blivit tydligt redan tidigare (under läsåret 2006–2007 studerade 86 procent av eleverna i allmänbildande skolor engelska, 47 procent ryska, 18 procent tyska och 3 procent franska; således studerade en elev inom gymnasieutbildningen 1,6 främmande språk under läsåret 2006–200713), hade Litauens utbildningspolitik inte i tid styrts om för att tillgodose medborgarnas behov. Den tidiga engelskundervisning som infördes i grundskolorna från och med andra klass 2009 kommer knappast att lyckas, eftersom det råder brist på engelsklärare: på grund av den relativt dåliga lönen söker sig inte bra specialister till arbete i skolan. Engelskan påverkar litauiskan på många sätt: ju sämre man behärskar engelska, desto mer oförutsägbar blir språkets påverkan och interferens. Den officiella språkpolitiken i Litauen har intagit en försvarsposition och man är inte beredd att vårda och utveckla litauiskan under de nya omständigheterna: ersättande, integrerad undervisning på två eller till och med flera språk under samma lektion införs redan i andra länder och kommer därför snart även till Litauen. Att språkets status har betydelse för dess framtida öde framgår också av att den överväldigande majoriteten av medborgare som inte är litauer har lärt sig litauiska som andraspråk. Den mycket positiva inställningen till nödvändigheten av att behärska statsspråket litauiska kan förklaras på samma sätt som inställningen till att kunna engelska. Sammanfattningsvis kan man säga att det litauiska samhället inte skiljer sig från samhällena i andra europeiska länder, eftersom det inser betydelsen i sitt eget och sina barns liv av det nuvarande Europas, och delvis även världens, främsta kommunikationsspråk, det vill säga engelska. Många av de tillfrågade som önskar tvåspråkiga skolor fattade intuitivt detta beslut, utan att ens ha hört talas om de senaste trenderna och modena inom språkundervisning (jfr Ferguson 2006). AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR För de språk som används i Litauen utformas separata språkpolitiska riktlinjer: den litauiska språkpolitiken sköts av Litauens statliga språkkommission, medan den ryska, polska, ett annat mått: parallellt undersöks såväl språkens som samhällets funktion. Michael Halliday anses vara pionjär inom studier av språkens ekologiska kontext; 1990 publicerade han artikeln New Ways of Meaning: the Challenge to Applied Linguistics. 13 Se http://www.smm.lt/svietimo_bukle/docs/apzvalgos/Svietimas_regionuose_2007.pdf (hämtad 2009-09-21). L. KALĖDIENĖ. Viešoji nuomonė ir kalbų politika 291 För vitryska och andra nationella minoritetsspråk ansvarar departementet för nationella minoriteter och emigranter under Litauens regering, medan tillsynen över engelskan faller på utbildnings- och vetenskapsministeriet. Det behövs ett gemensamt, integrerat program som beaktar framtidsutsikterna för alla språk som aktivt används i Litauen och skapar en sammanhållen vision för språkpolitiken. En sociolingvistisk undersökning bland stadens invånare bidrog till att klarlägga den allmänna opinionen i vissa känsliga språkpolitiska frågor. Ett av de mer betydande behoven är att hälften av de tillfrågade uttryckte en önskan om att låta sina barn gå i tvåspråkiga litauisk-engelska skolor. Det bör noteras att nästan hälften av respondenterna inte alls kan engelska, trots att de anser att det är det mest prestigefyllda språket. Dessutom tänker många av dem, särskilt de äldre, inte ens lära sig det. En annan framträdande och oroande tendens är förändringar i hur människor bestämmer sin nationella identitet: en sjättedel av de unga som tillfrågades bestämde sig för att vara européer eller världsmedborgare i stället för litauer. Ett av de mest glädjande resultaten av undersökningen är dock att nästan alla invånare i Litauens större städer kan litauiska, även om man för ett par decennier sedan inte ens hade kunnat drömma om sådana resultat. LITERATŪRA Blumer H. 1969: Public Opinion and Public Opinion Polling. – H. Blumer. Symbolic Interactionism: Perspective and Method, Berkley: University of California Press, 195–208. Ferguson G. 2006: Language Planning and Education, Edinburgh University Press. Halliday M. 1990: New Ways of Meaning: the Challenge to Applied Linguistics. – A. Fill, P. Mühlhäusler (eds.), 2001: The Ecolinguistics Reader, London: Continuum, 175–202. Hood R. 1989: The Death Penalty: a World – wide Perspective, Oxford: Clarendon Press, 150–158. Leclerc J. 2007: L'aménagement linguistique dans le monde, Québec, TLFQ, Université Laval. – Prieiga per internetą: http://www.tlfq.ulaval.ca/axl/index.html (žiūrėta 2009 10 30). Liddicoat A., Baldauf R. B. 2008: Language Planning in Local Contexts: Agents, Contexts and Interactions. – A. Liddicoat, R. B. Baldauf (eds.), Language Planning in Local Contexts, Clevedon: Multilingual Matters Ltd. Gauta 2009 11 10 292 KALBOS KULTŪRA | 82 PUBLIC OPINION AND LANGUAGE POLICY Summary The paper sets out to examine if the present language policy responds to the society’s needs. A conclusion is made that presently Lithuania has no general policy of all languages used in the country; it only has a certain attitude formed towards the state Lithuanian language and legal basis established for the state Lithuanian language. Any other language can adopt some parts of the laws or decrees of the Government. As shown by the results of a representative sociolinguistic research Language Usage and National Identity in the Cities and Towns of Lithuania (Cities and Languages), the situation does not respond to the needs of the society and the changing life. Presently, issues of using and teaching English are of special importance. A search for a better job determines that the society manifests an increased need to learn English; however, there is neither adequate plan of measures to be implemented nor resources; there are no qualified specialists either. The society’s request that bilingual learning/teaching should be started at secondary schools has been rather unexpected. LAIMA KALĖDIENĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] L. KALĖDIENĖ. Viešoji nuomonė ir kalbų politika 293