Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje (sociolingvistinis aspektas)

JURGITA GIRČIENĖ Litauiska språkinstitutet KONKURRENS MELLAN PLURALISKA OCH SINGULARISKA TILLTALSFÖRMER I OFFENTLIGT TALSPRÅK (en sociolingvistisk aspekt) INLEDNING Offentligt språkbruk förknippas vanligen med den pluraliska tilltalsformen till en enskild adressat – den så kallade artighetspluralen, som uttrycks med pronomenet jūs och motsvarande verbform och gör det möjligt för talaren och adressaten, som oftast är obekanta med varandra, att hålla avstånd och uttrycka respektfulla, formella relationer (se Župerka 1997: 45; Čepaitienė 2007: 27, 83, 85ff.). Sådana relationer förknippas med en distanserande artighetsstrategi (se vidare Brown, Levinson 1987; Карасик 2002)1. Den gamla litauiska överklassens umgängesstil har inte bevarats och är nästan inte dokumenterad. Man antar att det distanserande artighetsuttryck som kännetecknar dagens offentliga språkbruk – tilltal med artighetsplural, med för- och efternamn, med ord som anger befattning och samhällsställning, föregångna av tillägget ponas, –ia eller gerbiamas, –a, oberoende av samtalsparternas ålder och kön, återinför 1 Artighetsstrategins upphovspersoner Penelope Brown och Stephen Levinson hävdar att artighet uttrycks genom två olika sätt att kommunicera: det positiva (positive politeness), som visar vänlighet och närhet, och det negativa (negative politeness), som visar respekt och upprätthåller avstånd (Brown, Levinson 1978, 1987). Giedrė Čepaitienė, forskare i litauisk språketikett, föreslår med välgrundade argument att kalla det positiva artighetsuttrycket kontaktartighet och det negativa distanserande artighetsstrategi (se Čepaitienė 2007: 25). De nämnda termerna varierar ännu i litauiska arbeten; jämför (distancinė, kontaktinė) artighetsstrategi eller kortare (distancinis, kontaktinis) artighet (Čepaitienė 2007; Gudavičienė 2007; Hilbig 2007, 2008 (som metalingvistisk kommentar); Girčienė, Skvorčiūtė 2009) samt (negatyvusis, pozityvusis) artighet (Džežulskienė 1994; Girčienė, Kupčinskaitė-Ryklienė 2005; Hilbig 2008, 2009). 214 KALBOS KULTŪRA | 82 nepriklausomybės laikų tradicijas (Čepaitienė 2007: 79, 85). Sociolingvistinių duomenų apie kreipimosi formų funkcionavimo viešojoje vartosenoje tradiciją teikia ir įvardžių tyrimas, išryškinantis buitines ir dalykines aplinkos lemiamus skirtumus. Apibendrintai pasakytina, kad dalykinėms situacijoms svarbiausias yra statuso veiksnys – familiariai (tu) gali būti kreipiamasi tik į žemesnę socialinę padėtį užimančius asmenis (Rosinas 1996: 43–44). Bet dabartinės viešosios vartosenos tyrimai rodo didesnę slinktį kontaktinės mandagumo strategijos, kurios žymikliu laikoma ir familiari vienaskaita, link. Vienaskaitinių kreipimosi į adresatą formų užfiksuota tiek rašytinėje, tiek sakytinėje viešojoje vartosenoje: užsakomuosiuose reklaminiuose straipsniuose (Marcinkevičienė 2004), žurnalų reklamose (Girčienė, Kupčinskaitė–Ryklienė 2005) ir redakciniuose straipsniuose (Girčienė 2009), TV pokalbių laidose (Čepaitienė 2007: 79–80, 88–89, 110; Girčienė, Skvorčiūtė 2009: 41, 43, 46). Anot Giedrės Čepaitienės, „pamažu nutrinamos ribos tarp viešojo ir buitinio šnekos akto, kalbant viešai vartojamos familiarijos, tik buitinei kalbai tinkamos formos“ (Čepaitienė 2007: 80). Liknande tendenser mot singularformen konstateras också av forskare som undersöker andra språk där oppositionen mellan singular och artighetens plural har bevarats. Det antas till och med att singularformen för att beteckna adressaten kan tränga undan den konkurrerande pluralformen, eftersom närhet sedan slutet av 1900-talet har blivit viktigare än respekt. Ett samband mellan attityder och valet av den ena eller andra varianten har fastställts: mer konservativa språkbrukare väljer oftare plural, medan mer liberala väljer singular (Marcinkevičienė 1994: 50–51). Valet av tilltalsform beror också på andra faktorer: talarens och adressatens ålder, kön, utbildning, graden av bekantskap och den sociala relationens hierarki2, sociala roller; samt talförhållandena – om kommunikationen är offentlig eller privat, den kommunikativa situationens (a)symmetri, om det rör sig om en dialog eller polylog och annat (se vidare Boissevain 1987: 167tt.; Džežulskienė 1994: 57tt.; Grumadienė 1994; Marcinkevičienė 1994: 48–51, 2004; Karaliūnas 1997: 105–106tt.; Vilkienė 1998; Romaine 2000; Čepaitienė 2007: 72, 78–83, 109–110tt.). Syftet med denna artikel är att, med utgångspunkt i data från en kvantitativ och kvalitativ analys av TV:s talkshows, ur ett sociolingvistiskt perspektiv diskutera konkurrensen mellan pluraliska och singulariska tilltalsformer riktade till adressaten i offentligt tal. 2Relationerna mellan kommunikationsaktens deltagare kan vara icke-hierarkiska – jämbördiga, horisontella, det vill säga symmetriska och uttryck för solidaritet – och hierarkiska – ojämnbördiga, vertikala, det vill säga asymmetriska och förkroppsligande makt (se vidare Marcinkevičienė 2004; Čepaitienė 2007: 33). J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 215 lig användning. Som material för undersökningen valdes material som representerar offentligt tal3 – talkshows av samhällelig och personlig, underhållande karaktär riktade till en mångfacetterad publik. Den undersökta populationen omfattade samtliga veckovisa talkshows hos alla litauiska programföretag, sända från den 26 januari 2009 till den 11 mars 2009 (två avsnitt av varje program)4. Dessa var: 1) debatt-, diskussions- och samtalsprogram som behandlade samhällsfrågor; 2) samtalsprogram som tog upp personliga ämnen och underhållningsprogram för barn. Totalt undersöktes 19 program med olika namn, sammanlagt 38 avsnitt, med en total längd på cirka 32 timmar. Av dessa var 24 inspelningar (12 olika program5 med 2 inspelningar vardera) av samhällsinriktade program, med en sammanlagd längd på 18 timmar (18 inspelningar på cirka 50 minuter vardera; 6 inspelningar på cirka 30 minuter vardera); samt 14 inspelningar (7 olika program med 2 inspelningar vardera) av underhållningsprogram, med en sammanlagd längd på 14 timmar (4 inspelningar på cirka 120 minuter vardera; 4 inspelningar på cirka 50 minuter vardera; 6 inspelningar på cirka 30 minuter vardera). Programmen transkriberades enligt CHILDES-metoden (Child Language Data Exchange Systems), som är avsedd för insamling och analys av taldata. Samtalsdeltagarna kodades (personernas identitet anges inte) utifrån faktorer som är relevanta för sociolingvistisk forskning – kön, social roll (vilket ofta indirekt också anger utbildningsnivå, faktisk eller antagen), åldersgrupp med mera, till exempel: VYR.VED*III, det vill säga en man som har rollen som programledare (vanligen en journalist med högre utbildning), tillhörande den sociolingvistiskt definierade åldersgruppen III (25–34 år) (se tabell 3); MOT. PSICHOL*V, det vill säga en kvinna, programdeltagare, med rollen som expert – i detta fall inom psykologi (experter är vanligen också specialister inom ett visst område med högre utbildning) – tillhörande åldersgruppen V (45–59 år). I programmen deltog 218 personer med varierande utbildningsbakgrund – ungefär lika många män som kvinnor, i åldrarna 10 till 75 år. Totalt tilltalades olika adressater 290 gånger med pluraliska respektive singulariska tilltalsformer6. Vid tolkningen av detta huvudsakliga empiriska material utgick man från det litauisk-lettiska projektet ”Baltisk sociolingvistik (BalSoc): samhällets språkliga självmedvetenhet 3 Dėl sąvokų sakytinė kalba ir viešoji vartosena žr. Miliūnaitė 2009: 34–35, 38–39. 4Författaren till denna artikel vill varmt tacka Kristina Skvorčiūtė, som tillät att det värdefulla empiriska material hon hade samlat in (se Skvorčiūtė 2009: 51–171, bilaga 2. Transkriptioner av utdrag ur TV-talkshows) användes för fortsatta studier av talad språkbruk. 5Programmet Akistata su Lietuva, som leds av olika programledare varannan gång, betraktades som två skilda program (2 program med 2 inspelningar vardera). 6Antalet olika adressater är större än antalet programdeltagare, eftersom samma person räknas som flera olika adressater när flera olika talare tilltalar honom eller henne. 216 KALBOS KULTŪRA | 82 Enligt uppgifterna från ”Lietuvoje ir Latvijoje”7: en analys av kvalitativa intervjuer om journalisters språkliga kompetens m.m. med 24 manliga journalister och programledare vid litauisk television och radio (32–42 år). Nästan alla respondenter i urvalet har erfarenhet av spontant tal i sändning (hädanefter – BalSoc). SOCIOLINGVISTISK BESKRIVNING AV PROGRAMMEN OCH DERAS DELTAGARE Utifrån kriteriet samtalets offentlighet eller privathet kan alla tv-samtalsprogram som är tillgängliga för samtliga medlemmar av språkgemenskapen formellt hänföras till den offentliga sfären. Men med hänsyn till innehållet och den därav beroende typen av språkliga uttryck är det också lämpligt att dela in dem i de två ovan nämnda huvudgrupperna: 1) debatt-, diskussions- och samtalsprogram som behandlar samhällsfrågor (hädanefter – VPL): Akiračiai, Akistata su Lietuva, Ant svarstyklių, Be pykčio, Forumas, Redakcija, Teisė žinoti, Toks gyvenimas su Zita Kelmickaite, Tarp Rytų ir Vakarų, TV forumas, Versijos; 2) samtalsprogram som behandlar personliga angelägenheter och är underhållande, avsedda inte bara för en vuxenpublik utan också för barn (hädanefter – PPL): Bėdų turgus, Nacionalinė paieškų tarnyba, Su Palmira; Auksinė savaitės blykstė, Šeštadienio rytas (för vuxna, hädanefter – SPPL), Meta Meškinija, Tele bim-bam (för barn, hädanefter – VPPL). 1) VPL hör till kategorin tv-samtalsprogram av typen debatter: de kännetecknas av att åsikter framförs, att man söker sanningen och lämpliga lösningar samt att intellekt och argument ges företräde (jfr Pečiulis 2007: 202). Till sin språkliga uttrycksform är VPL förknippade med offentligt, formellt språkbruk, där ett större eller mindre avstånd upprätthålls mellan avsändare och mottagare och uttrycksmedlen väljs mer medvetet och omsorgsfullt (jfr Miliūnaitė 2009: 40–44). VPL:s koppling till formellt språkbruk bekräftas också av studier av språketikett i tv-samtalsprogram (2003–2005): enligt Giedrė Čepaitienė förenas samhällspolitiska program framför allt av en distanserad artighetsstrategi, som förmedlar respektfulla och formella relationer (Čepaitienė 2007: 85–87). 2) PPL motsvarar de två andra kategorierna av dialogiska tv-program – samtalsprogram och realityshower – som förknippas med ordets och konfliktens skådespel, stimulering av känslor, skildringar av människors öden samt vardagens tragedier eller hjältemod (jfr Pečiulis 2007: 202, 204). Till sin språkliga uttrycksform är PPL förknippade med offentligt, informellt språkbruk 7 Projektet genomfördes 2009 vid Litauiska språkets institut. Det finansierades av Statens fond för forskning och studier. J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 217 – ett språkbruk som kännetecknas av språkliga uttryck som inte begränsas av formella regler och av informell stil (se Miliūnaitė 2009: 40–44). Iakttagelsen om PPL:s koppling till informellt språkbruk bekräftas också av studier av språketikett: G. Čepaitienė menar visserligen att en distanserad artighetsstrategi är lämpligare i tv-samtalsprogram, där man inte bara kommunicerar offentligt utan också ses av en stor publik, men hon tenderar ändå att förknippa vardagliga sociala program (särskilt sådana för barn) med en hemtrevlig, naturlig miljö och en kontaktskapande artighetsstrategi som förmedlar varma relationer (Čepaitienė 2007: 85, 87–90). När man undersöker tilltalsformer i PPL bör man alltså utgå inte (enbart) från studier av offentligt, sakligt språkbruk utan också från studier av vardagligt språkbruk. Enligt de uppgifter om pronominalt tilltal som nämndes i inledningen spelar bekantskap, ålder och kön viktiga roller i vardagliga situationer. Familiarer (tu) i Litauen används främst sinsemellan av unga människor av båda könen som känner varandra; singularformen kan också användas av äldre personer av båda könen när de tilltalar yngre, oftast också bekanta, personer. När de inte känner varandra använder endast män i olika åldrar singularformen när de tilltalar män. Icke-familiarer, det vill säga det respektfulla tilltalet (jūs), används i vardagliga situationer mellan obekanta unga personer av olika kön, liksom vid tilltal av både bekanta och obekanta äldre personer; äldre män använder också detta tilltal till både bekanta och obekanta kvinnor (Rosinas 1996: 43–44). Sammanfattningsvis kan sägas om dikotomin mellan VPL och PPL att dess grund – dimensionen formalitet–informalitet (frihet) – betraktas som ett av de viktigaste kriterierna i sociolingvistisk forskning (för en utförligare behandling, se Miliūnaitė 2009: 41 ff.). Den sammanlagda inspelningstiden för VPL, som representerar offentligt, formellt språkbruk, är något längre (18 timmar) än för PPL, som hänförs till offentligt, informellt språkbruk (14 timmar; av dessa är 4 inspelningar – 2 olika program med 2 inspelningar vardera – barnprogram). Den relativt lilla skillnaden samt samma antal gäster i studion (58) och ett mycket likartat antal programledare (13 / 8) gör det dock möjligt att jämföra dem statistiskt (se tabell 1). TABELL 1. Fördelning av programdeltagare efter typ av medverkan Programtyp Programledare Deltagare i studion Deltagare per telefon Totalt antal deltagare VPL 13 58 76 147 PPL 8 58 5 71 Totalt 21 116 81 218 218 KALBOS KULTŪRA | 82 I båda grupperna dominerar program där fler än en gäst deltar utöver programledaren (eller programledarna) (38 / 5). Med hänsyn till kriteriet dialogicitet eller polylogicitet betraktas samtalsprogram ändå oftast inte som polyloger, utan som dialoger mellan den aktiva samtalsdeltagaren – programledaren – och varje enskild gäst. Visserligen förekommer polylogfragment, om än sällan, bland gästerna i studion, men de som ringer in per telefon deltar aldrig i dem. Med hänsyn till den samtalstyp som är karakteristisk för TV-program och särskilt till programledarens viktiga roll delas deltagarna dessutom in i undergrupper som är relevanta för forskningsfrågan: programledare (de mest aktiva skaparna av samtalet och användarna av tilltalsformer8), deltagare i studion (aktiva samtalsdeltagare och användare av tilltalsformer) och personer som ringde in per telefon (vanligen upphovspersoner till en eller flera repliker, som nästan inte använder tilltalsformer) (se tabell 2). Av de 218 personer som totalt deltog i programmen var något fler män (120) än kvinnor (98). Som framgår av tabell 2 var män i majoritet bland programledarna och studiedeltagarna i VPL, medan kvinnor dominerade i PPL. TABELL 2. Programdeltagarnas fördelning efter kön (m – kvinnor, v – män) Programtyp Programledare Deltagare i studion Deltagare per telefon Totalt antal män och kvinnor VPL 11 v / 2 m 46 v / 12 m 38 v / 38 m 95 v / 52 m PPL 1 m / 7 k 23 m / 35 k 1 m / 4 k 25 m / 46 k Totalt 12 m / 9 k 69 m / 47 k 39 m / 42 k 120 m / 98 k Bland deltagarna i programmen utgörs majoriteten av människor i arbetsför ålder, 25–59 år, som är mest medborgerligt aktiva (se tabell 3). 8 Betydelsen av programledarens roll som samtalets regissör och ofta dess främsta tilltalare, och därmed som den mest aktiva användaren av olika former för att tilltala skilda adressater, betonas också av kommunikations- och språketikettsexperter (se Čepaitienė 2007: 79–90; Pečiulis 2007: 205). J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 219 TABELL 3. Fördelning av programdeltagare efter åldersgrupper (exklusive personer som ringt in) Åldersgrupper Deltagarnas ålder (år) Andel VPL-deltagare i procent (antal) Andel PPL-deltagare i procent (antal) Andel av samtliga programdeltagare i procent (antal) I ≤14 0 (0) 3,1 (2) 1,5 (2) II 15–24 2,8 (2) 12,1 (8) 7,3 (10) III 25–34 9,8 (7) 25,8 (17) 17,5 (24) IV 35–44 26,8 (19) 21,2 (14) 24,1 (33) V 45–59 46,5 (33) 25,8 (17) 36,5 (50) VI 60 ≥ 14,1 (10) 12 (8) 13,1 (18) PPL-deltagarna, vars representanter är ungefär jämnt fördelade mellan grupperna i den mest aktiva åldersfasen (se grupp III–V) och bland vilka det finns barn och ungdomar (grupp I–II), är relativt sett yngre än VPL-deltagarna, bland vilka representanter från grupp V (nästan hälften) och grupp IV dominerar (se figur 1). FIGUR 1. Fördelning av programdeltagare efter åldersgrupper (exklusive personer som ringt in) 220 KALBOS KULTŪRA | 82 VPL-programledarna är också äldre – bland dem dominerar företrädare för åldersgrupperna IV och V: 2 (III), 5 (IV), 6 (V). PPL-programledarna är, liksom gästerna i deras program, yngre – bland dem dominerar företrädare för åldersgrupperna II och III: 3 (II), 3 (III), 2 (IV). Utöver de sociolingvistiska faktorerna – ålder, kön osv. – som kan påverka användningen av det undersökta språkfenomenet bör även deltagarnas utbildning (verksamhetsområde), rollerna i programmet osv. diskuteras. Bland VPL-programledarna dominerar journalister med högre utbildning (10); enstaka fall är en kulturvetare, en jurist och en filosof. Även bland gästerna i dessa program dominerar personer med högre utbildning: mer än hälften av gästerna i studion är politiker, statliga tjänstemän och, enligt Ž. Pečiulis, beslutsfattare, företrädare för engagerad opinionsbildning (Pečiulis 2007: 201). Bland företrädare för andra yrken är statsvetare, ekonomer, journalistiska kommentatorer, psykologer, kulturvetare och företagare populära; det förekom forskare (historiker, filosofer), universitetslärare, lärare, studenter, skolelever, företrädare för samhällsorganisationer, skådespelare m.fl. De flesta av dem har den så kallade expertens roll: det är medborgare som pressar politiker att fatta vissa beslut. Andra vittnar helt enkelt, uttrycker en åsikt och har rollen som vox populi (jfr Pečiulis 2007: 201). PPL-programledarna är personer med högre utbildning och olika specialiteter: hälften är journalister (4), de övriga är en psykolog, en skådespelare, en sångare och en astrolog. Bland PPL-gästerna som har expertrollen dominerar läkare, förläggare och företagare med högre utbildning. Bland övriga PPL-gäster dominerar företrädare för underhållnings- och konstnärsyrken; de flesta av dem har också högre utbildning. Det är svårt att dra slutsatser om de personer som i underhållningsprogram benämns med släktskapsord i korta repliker (t.ex. mor- och farföräldrar, mormödrar, mammor osv.) – det kan antas att åtminstone majoriteten av dem som tar upp personliga frågor i TV-program inte har högre utbildning. Sådana deltagare, liksom många som ringt in, har rollen som åsiktsyttrare, vox populi. TENDENSER I ANVÄNDNINGEN AV TILLTALSFORMER Den sammanfattande statistiken för alla TV-talkshowprogram skulle visa att pluralformen för tilltal av adressaten dominerar kraftigt: olika talare tilltalade 248 olika adressater med artighetens pluralform (jūs och motsvarande verbform), medan 43 olika adressater tilltalades med familiar singularform (tu och motsvarande verbform). I detta avseende framträder en tydlig skiljelinje mellan samhälleliga J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 221 och personliga (underhållnings-)program: VPL använder konsekvent pluralformer för tilltal, medan plural- och singularformer är nästan lika vanliga i PPL. 1. Alla deltagare i VPL-samtalen – både programledarna (144 fall där olika adressater benämndes9) och gästerna (46 fall där olika adressater benämndes) – tilltalade samtliga adressater med artighetens pluralform (totalt 190 fall där olika adressater benämndes), med undantag för ett enda tilltal av en adressat i singularform. När VPL-deltagarna tilltalade någon med artighetens pluralform använde de, utöver pronomenet jūs (mycket sällan pats, –i, nästan uteslutande i kombination med jūs), olika nominativa benämningar på adressaten: a) programledarna tilltalade oftast studiogästerna med benämningen ponas, –ia + (förnamn) + efternamn, som betonar en distanserande strategi; b) deltagare i studion tilltalades jämförelsevis sällan, trots pluralformen, på ett något familjärare sätt: (ponas, –ia / gerbiama(s)) + förnamn; programledarna använde konsekvent denna konstruktion, ofta med ett tredje led (+ iš kur), endast när de tilltalade personer som ringt in; c) jämfört med PPL kännetecknas VPL av tilltal utifrån status, t.ex.: (gerbiama(s) / ponas, –ia) premjere, ministre, profesoriau10. Varierande nominativa benämningar på adressaten, trots att de används tillsammans med pluralformen, signalerar ofta olika grader av formalitet i kommunikationen och ibland till och med olika artighetsstrategier. En första genomgång av undersökningsmaterialet gör det möjligt att anta att en ingående analys av nominativa benämningar på adressaten skulle kunna blottlägga inte bara sådana fall av individuell kommunikativ och språklig (o)kompetens och utveckling av samtalsstrategier som är relevanta för diskursforskning, utan också sociolingvistiskt intressanta fakta. Som redan nämnts användes singularformen för tilltal av adressaten i VPL endast av en enda deltagare: en av programmets gäster, en åldrad signatär, 9 Benämning på adressaten är namnet på den person som informationen riktas till, dvs. adressaten, uttryckt med ett ord eller en ordkombination. I litauiskan kan en enskild adressat benämnas med: 1) personliga pronomen tu, jūs, mer sällan pats (–i), tamsta; 2) substantiv (substantiverade adjektiv och particip) eller konstruktioner med dem, som beskriver adressaten utifrån förnamn och/eller efternamn, samhällsställning, yrke osv., dvs. så kallade nominativa benämningar, t.ex.: ponas (–ia), ponas (–ia) + förnamn / efternamn / befattning; gerbiamas(is), gerbiama(–oji) + förnamn osv. (Ambrazas 1990: 9–11; Valeckienė 1998: 211; Čepaitienė 2007: 78–110; Girčienė, Skvorčiūtė 2009: 37–46). När adressaten alltså benämns med de personliga pronomenen tu eller jūs sammanfaller omfattningen av begreppet benämning på adressaten i huvudsak med omfattningen av begreppet tilltalsform. I denna artikel används termen benämning på adressaten som benämning på det närbesläktade begreppet, vilket även omfattar nominativt tilltal. 10 För alla strukturella typer av nominativa benämningar som används i TV-talkshowprogram, se Gir-čienė, Skvorčiūtė (2009: 42–45). 222 KALBOS KULTŪRA | 82 den välkände filosofen, professorn [VYR.SIGNAT.FILOS.PROF*V] tilltalade flera gånger den tjugo år yngre programgästen, en signatär, välkänd skådespelerska och samhällsaktör [MOT.SIGNAT.VISUOM.AKT*V] (troligen en bekant), med singularform och vid namn, till exempel: VYR. SIGNAT.FILOS.PROF*VI: nej, [MOT.SIGNAT.VISUOM.AKT*V namn], du har fel här. I programmet deltog sammanlagt tre personer: de två nämnda gästerna och programledaren, kulturforskaren och professorn [VYR.VED.KULT.PROF*V]. Både skådespelerskan och programledaren tilltalade såväl varandra som filosofen med pluralform: gästen tilltalade programledaren vid namn, programledaren tilltalade gästen med enbart ni, och båda tilltalade filosofen med en nominativ benämning utifrån hans status: MOT. SIGNAT.VISUOM.AKT*V: om de inte hade <...> köpt nomenklaturen, skulle de inte styra någonting, professor [VYR. SIGNAT.FILOS.PROF*VI], ni inser det mycket väl. Kontexten avslöjar inte hur programgästen tilltalade programledaren – det enda tilltalsmarkören är pronomenet själv, vilket enligt resultaten från denna och andra studier kan användas både för att uttrycka artighetens pluralform och familjär singularform och därför kan betraktas som något mellan ni och du11. VYR. SIGNAT.FILOS.PROF*VI: tjugo år är mycket med tanke på min ålder, själva [VYR.VED.KULT.PROF*V] är ju inte heller så mycket yngre, och för historien är det ingen särskilt lång period. Den enda singularformen av VPL-tilltalet, som den äldsta programgästen valde utifrån ålder, kan knytas till talarens status och ålder. Som forskningen visar kan man i yrkesmässiga sammanhang tilltala en person med lägre status familjärt; på samma sätt kan äldre personer tilltala yngre, vanligtvis bekanta, personer när de samtalar informellt (jfr Rosinas 1996: 43–44). Med tanke på att män i den äldre generationen traditionellt tilltalar även en bekant kvinna med pluralform (jfr Rosinas 1996: 43–44), skulle det nämnda fallet dock kanske kunna förklaras inte med en hierarkisk eller icke- 11 Genom att tilltala någon med pronomenet själv, -a tycks man undvika det rättframma du, som kan uppfattas som alltför burdust, särskilt i samtal med någon man känner dåligt; ni är alltför formellt och markerar avstånd mellan samtalspartnerna. Detta pronomen intar tydligen en mellanposition: å ena sidan är det inte familjärt, å andra sidan inte heller formellt (Čepaitienė 2007: 81). J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 223 ett artigt uppträdande, men också en viss gemenskap i yrkesintressen hos alla tre programdeltagarna (som kan räknas till samhällsaktörer och kulturpersonligheter), vilka utvecklar en polylog i programmet som annars är ganska ovanlig (jfr Čepaitienė 2007: 80tt.). 2. Jämfört med de VPL som diskuterats konkurrerar familjär singularis starkt med artighetens pluralis i PPL (57 fall av tilltal med olika adressater respektive 42 fall av tilltal med olika adressater). Tilltalsformerna i pluralis i PPL uttrycks med pronomenet jūs (mycket sällan pats, –i, vanligen tillsammans med jūs), medan singularis, förutom det dominerande pronomenet tu, mycket sällan uttrycks med pronomenet pats, –i. Bland de nominativa benämningarna av adressaten dominerar tilltal med (personens) namn i båda fallen. För att mer exakt fastställa bruksmönstren för de nästan lika vanliga pluraliska och singulariska tilltalsformerna till adressaten i PPL delades underhållningsprogrammen dessutom in i undergrupper för vuxna (nedan SPPL; 10 inspelningar från fem olika program) och barn (nedan VPPL; 4 inspelningar från två olika program). 2.1. I SPPL användes pluralformer dubbelt så ofta (48 fall av tilltal med olika adressater) som singularformer (22 fall av tilltal med olika adressater). Intressant nog är det oftast programledarna som använder singularis i tilltal. Detta beror på deras roll som samtalsstrateger och lyssnare, vilken kräver att de benämner adressaten, och på programgästernas roll som svarande berättare av historier, för vilka det betydligt mer sällan finns anledning att tilltala programledaren, snarare än på enstaka fall där gästerna besvarar ett du-tilltal med en pluralform. Pluralformer. Av de sex SPPL-programledarna tilltalade två kvinnor i V-gruppen konsekvent alla adressater enbart med pluralis, både dem som deltog i studion (de tillhör samma åldersgrupp som programledarna) och dem som ringde in, vilka till övervägande delen var kvinnor, och uttryckte den närhet som är typisk för sådana program genom en nominativ benämning (med namn). Jämfört med de varierande tilltalsformerna hos de yngre programledarna (se nedan) kan man här urskilja en påverkan av ålder och till och med kön: äldre människor håller traditionellt fast vid den sedvanliga pluraliska tilltalsformen, och kvinnor som inte känner varandra tilltalar traditionellt varandra med pluralis (jfr Rosinas 1996: 43–44). Valet av form påverkas sannolikt också av den roll som programledarna i båda programmen har som ett slags experter som hjälper programdeltagarna att lösa personliga problem, vilket skapar vertikala relationer. Detta framgår också av karaktären hos några nominativa benämningar som riktas till programledarna: det respektfulla tillägget 224 KALBOS KULTŪRA | 82 gerbiama. Alla gäster tilltalade programledarna enbart med pluralis, och programledarna gjorde detsamma när de tilltalade gästerna. De fyra övriga SPPL-programledarna, varav en man (grupp III) och tre kvinnor (en representant för grupp III och två för grupp IV), valde pluralisk eller singularisk tilltalsform efter situationen. Traditionellt använde de pluralis när de tilltalade äldre och/eller mer framstående gäster i expertroller (t.ex. en läkare eller en bokrecensent), oftast med nominativa benämningar med namn (både till personer i studion och till samtalspartner per telefon). Till mer framstående personer – med hänsyn till ålder och status – lade de ibland (ganska sällan och inte nödvändigtvis konsekvent när det gällde samma person) till tillägg: ponas, -ia / mielas, -a + namn, medan de ofta tilltalade de så kallade experterna med deras yrkestitel, t.ex.: a) VYR.VED*III: [MOT.POET.POLIT*VI vardas], här får ni blommor från oss för ert kreativa bidrag. VYR.VED*III: miela [MOT.POET.POLIT*VI vardas], god kväll, trevligt att se er. Varsågod och slå er ner hos oss. MOT.VED.ŽURN1*III: ponia [MOT.POET.POLIT*VI vardas], ni är ju trots allt poet, ni skriver texter, och självklart är ni mycket lyrisk och känslig. Men apropå dagens ämne, har ni upplevt smärta på grund av det? VYR.VED*III: ponia [MOT.POET.POLIT*VI vardas], dagens ämne är trohet och otrohet; den känslan kan alltså uppstå både mellan en man och en kvinna och mellan vänner i allmänhet, eller hur? b) MOT.VED.ŽURN1*IV: gydytoja [MOT.GYD.EKSP*V], kan alltså precis alla använda det? <...> tack jums. Ha en fin helg. SPPL-gästerna tilltalade, som redan nämnts, programledarna enbart med pluralis; liksom gästerna i VPL lade de vanligen till en (varm) respektbetygande titel före namnet: gerbiamas, mielas + namn. Singularformer. SPPL-programledarna använder oftast singularis när de tilltalar kollegor som är programledare och gäster som är ungefär jämnåriga (eller yngre) och har (eller kan ha) samma status, och som de kanske känner (som redan nämnts gästar personer från samma bransch ofta underhållningsprogram som leds av representanter för nöjesvärlden). Dessa tendenser att använda familjära former i SPPL som efterliknar vardagliga situationer överensstämmer i stort sett med traditionerna för vardagligt språkbruk (jfr Rosinas 1996: 43–44). När SPPL-programledarna tilltalar adressaten med singularis används, vid sidan av pronomenet tu (retai pats, -i), endast nominativa benämningar med namn: J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 225 a) VYR.VED*III: palauk, [MOT.VED.ŽURN1*III vardas], negalima išėdinėti tų merginų. VYR.VED*III: [VYR.LAID.PRODIUS*III namn], så återgår vi till kvällens övergripande ledmotiv – trohet och otrohet. Du väljer på något sätt väldigt försiktiga svar åt oss i dag. MOT.VED.ŽURN1*III: men lyssna, [VYR.LAID.PRODIUS*III namn], ja, det talas ofta om det, <...>, men å ena sidan är det där pratet till nytta för dig. b) MOT.VED.ŽURN1*IV: men vad är det, [MOT.KITOS LAIDOS VED*III namn], jag hörde att du under reklampausen berättade vad blanchering är? c) MOT.VED.ŽURN2*IV: [MERG.DUKT*I namn], du själv är vad då? Dansare? <....> så jag har alltså förstått rätt: du har bestämt dig för att bli läkare. <...> jag blir inte alls förvånad om du blir det om ungefär tio år, kanske lite mer. MOT.VED.ŽURN2*IV: frun [MOT.MOTINA*IV namn], nu är ni en yrkesarbetande kvinna, eller hur? <...> Stämmer det att när [MERG.DUKT*I namn] blev en klok och medveten flicka, så lugnade hon er inför operationerna, i stället för att ni lugnade henne? Utöver de allmänna tendenserna i användningen av plural- och singularformer som beskrivits finns det också undantagsfall. Till exempel tilltalade samma programledare i program (a) under en del av programmet familiärt (med singular) en betydligt äldre gästsångare, vars öde han på ett sätt närmast granskade som expert, till exempel: a) VYR.VED*III: [VYR.SVEČ.DAIN*V namn], hur blir då det ideala förhållandet? <...> Som jag förstår det är otrohet alltså en ömsesidig sak. Så du kan vara otrogen, men hon kan inte? Gästen, liksom alla andra SPPL-gäster, tilltalade både programledaren som använde singularformen och den kvinnliga programledaren som tilltalade honom med pluralformen med plural, oftast med ett attribut (kära) eller, i fråga om programledaren, kanske med attributet ärade, som signalerar större avstånd: a) VYR.SVEČ.DAIN*V: ärade [VYR.VED*III namn], kan jag få sabba det här programmet? MOT.VED.ŽURN1*III: [VYR.SVEČ.DAIN*V namn], men visst, du är en Don Juan? Kan du inte motstå kvinnor? VYR.SVEČ.DAIN*V: kära [MOT.VED.ŽURN1*III namn], en sådan smak har ni, en sådan... er smak. 226 KALBOS KULTŪRA | 82 Detta fall är intressant eftersom programledaren senare, när han tilltalar samma sångare, övergår till plural, jfr: a) VYR.VED*III: här var det ett försök med temat trohet och otrohet, eftersom vi vet att det här programmet verkligen kommer att ses av er fru. Och ni klarade provet. <...> Bravo, [VYR.SVEČ.DAIN*V vardas]. En sådan övergång till ett mer respektfullt pluralbruk kan kopplas till en förändring av gästens status, sett ur programledarens perspektiv (se de illustrativa exemplen). Ändå tyder både den sistnämnda (knappast avsiktligt planerade) övergången från ett familjärt singular till ett mer respektfullt plural för att beteckna samma adressat och samma programledares variation i nominativa tilltal till samma adressat (förnamn / fru (kära) + förnamn osv.; se de tidigare exemplen), som också kännetecknar andra programledare, samt att olika adressater betecknas med plural- och singularformer, för att inte tala om jämnåriga programledares (a) olika tilltalsformer till samma adressat inom samma program osv., på de svåra frågor som programledare i SPPL ställs inför: hur man skapar en hemtrevlig atmosfär i program som behandlar personliga problem och samtidigt visar respekt för programmets gäster, det vill säga tar hänsyn till TV-programmets offentliga karaktär. Detta bekräftas också av den nämnda programledarens [VYR.VED*III] kommentar: ”Nu vill även fransmännen avskaffa vous, de vill bara behålla tu, inte vous. Tyskarna försöker också göra sig av med de där artighetsformerna, Sie. Jag vet inte, jag tycker om när man gör en åtskillnad, men till exempel är det ibland väldigt svårt för mig som programledare: när jag känner en äldre person väl kan jag också säga tu till honom eller henne, det är inget problem för mig. <...> Så det här, så att säga, förhållandet mellan tu och ni är väldigt diffust” [min kursivering. – J. G.] (BalSoc). 2.2. I VPPL förekommer pluraliska tilltalsformer, till skillnad från i SPPL, hälften så ofta (9 fall av beteckning av olika adressater) som singulariska (20 fall av beteckning av olika adressater). Detta berodde delvis på den polylogiska karaktären hos två inspelningar av ett av de två barnprogrammen, där man genomgående tilltalar med singular, oavsett ålder, kön osv.: här kommunicerar deltagarna aktivt och därför betecknas adressaterna ofta inte bara av programledaren utan också av andra karaktärer och en gäst – i dessa programinspelningar förekom hela 16 fall av beteckning av olika adressater med singular. Det bör betonas att i programmet, med undantag för J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 227 den ständiga gästen (i den andra inspelningen en kvinnlig gäst), som sannolikt kan hänföras till åldersgrupp III, är alla övriga deltagare karaktärer som spelas av personer i olika åldrar (grupp II–IV). Således bör programmets konsekventa singulariska tilltalsformer i första hand kopplas till programmets adressater – barn, som traditionellt tilltalar varandra och även tilltalas av äldre personer med singular. Det är därför naturligt att programmets vänligt sinnade karaktärer kommunicerar sinsemellan enligt den kontaktinriktade artighetsstrategi som är vanlig bland barn (detta är ett traditionellt drag hos barnprogram; jfr Čepaitienė 2007: 90). I en inspelning av ett annat program, riktat till barn och hela familjen, kommunicerar man dock aktivt med en inte helt typisk adressat för ett sådant program – barnens far- och morföräldrar. Programledaren, som tillhör åldersgrupp IV, tilltalade dem konsekvent med plural 8 gånger (i praktiken nästan alla olika pluraliska adressatbeteckningar som kan hänföras till SPPL), jfr den typiska adressaten i en annan inspelning – mammor och barn som deltar i programmet och är nästan jämnåriga – som tilltalades med singular. Detta kan ha lett till ett större antal pluraliska tilltalsformer än vad som är vanligt i programmet. Den relativt ovanliga pluralformen i VPPL används endast i pronomenet jūs, medan nominativa beteckningar främst utgörs av tilltal med (karaktärens) förnamn. I program för barn och familjer är även tilltal med släktskapsbeteckningar typiska (t.ex. farfar (farbror), mormor), ibland använda som en del av beteckningen tillsammans med karaktärens förnamn (t.ex. farfar, rosa lilla björn), till exempel: MOT.VED*IV: varsågod, farfar, rosa lilla björn [VYR.SENEL*V–VI], tala. MOT.VED*IV: där sitter mormor. Mormor [MOT.MOČIUT*V–VI], beröm er farfar. Den nämnda programledaren i grupp IV använder plural endast när hon tilltalar äldre gäster och kvinnliga gäster, vars sociala roll är mormödrar och farföräldrar. Att adressaterna betecknas med karaktärernas förnamn eller släktskapsbeteckningar, ofta i diminutiv form, visar tydligt att man även vid pluraliskt tilltal strävar efter att följa en kontaktinriktad artighetsstrategi, som gör det möjligt att uttrycka närhet och gemenskap mellan avsändare och adressat och skapa en hemtrevlig atmosfär (jfr Kapasick 2002: 77). Med singulariska tilltalsformer framhävs den kontaktinriktade artighetsstrategin i VPPL ännu tydligare. Det familjära pronomenet tu används konsekvent (endast en gång själv), liksom samma nominativa beteckningar för adressaten som vid pluraliskt tilltal: man tilltalar med (karaktärens) förnamn, och i program för barn och familjer är även tilltal med släktskapsbeteckningar typiska (t.ex.: 228 KALBOS KULTŪRA | 82 mamma, storasyster), används de ibland som en del av en sammansatt benämning – tillsammans med ett namn (t.ex. mamma Milda). MOT.VED*IV: mamma [MOT.MAM1*IV], har du en syster eller en bror? MOT.VED*IV: nå, och nu – en vit liten björn [MOT.MAM2*II]. Vet du redan vad du ska skriva om? Berätta. MOT.VED*IV: bra, hör på, kanske är du inte längre i den åldern [BERN.BROL*I] att leka med små bilar, vad tror du? Samma programledare, som tillhör grupp IV, använder singular till endast jämnåriga eller yngre gäster och gäster av kvinnligt kön i programmet, vars sociala roller är mammor, systrar, bröder, vänner och väninnor. Den ålder som kännetecknar de enda program där även pluraliska tilltalsformer förekommer, är en sociolingvistiskt viktig faktor. Man kan alltså urskilja skillnader, även jämfört med brukstraditionen i vardagligt tal: till obekanta jämnåriga kvinnor säger man inte ni som artighetsform, utan använder det familjära du (jfr Rosinas 1996: 43–44). 3. Sammanfattningsvis kan sägas om alla PPL, det vill säga samtalsprogram som behandlar personliga ämnen och/eller är underhållningsprogram, riktade till barn (VPPL) och i synnerhet vuxna (SPPL), att de bäst åskådliggör det föränderliga förhållandet mellan offentlighet och privatliv som kännetecknar dagens television. De visar hur den medborgerliga sfären närmar sig den privata, som tidigare inte visades offentligt, och blir på sätt och vis, med Ž. Pečiulis ord, ett hemma-torg (jfr Pečiulis 2007: 198–202). Den offentliga diskursen blir alltmer privat och närmar sig samtalet i hemmet eller på gatan; den sociala skillnad som uttrycks genom språket har minskat märkbart (Marcinkevičienė 2009). Det är kanske inte så förvånande att gränserna mellan offentligt och vardagligt tal gradvis suddas ut och att familjära singulara tilltalsformer, som hittills varit typiska enbart för vardagligt tal, används offentligt (jfr Čepaitienė 2007: 79–80). Effekterna av denna process märks till och med i program som behandlar samhällsfrågor (VPL) – enkelhet, begriplighet och uppriktighet i språket har blivit komponenter i en framgångsrik politisk karriär (se Pečiulis 2007: 200), och tilltal med förnamn kan betraktas som ett av de språkliga medlen för att uttrycka detta. Närmandet mellan offentliga och privata rum observeras och diskuteras ur olika perspektiv över hela världen (se närmare Webster 2006: 168–208). Man diskuterar också populärkulturens och massmediernas påverkan på språket – berikar de språket eller utarmar de det? En intressant iakttagelse om hur vardagligt talspråk sprids i det offentliga rummet kan med rätta sägas J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 229 korrekta språket, njuter man av olika inslag i talspråkskulturer som gör det möjligt att känna igen de egna (Fiske 2008: 94–100). En uttrycksform som tidigare i det närmaste enbart kännetecknade vardagligt tal – den familjära singulara tilltalsformen – sprids via medierna och TV till offentligt språkbruk och betraktas ofta, ur språketikettens perspektiv, som ett negativt fenomen som inte följer etikettreglerna (jfr Čepaitienė 2007: 85). Pragmatiker, sociolingvister och kommunikationsspecialister har en något annorlunda syn på artighet och betraktar den ur ett funktionellt perspektiv. Ur lingvistisk pragmatiks synvinkel begränsas artighet inte till språkets etikettregler och normer. Den kommunikativa intentionen hos den tilltalade sätts främst. Det hävdas att språkbrukets etikett ofta är helt irrelevant för det kontaktskapande artighetsbruk som uttrycker närhet, gemenskap och goda relationer (Hilbig 2007, se närmare 2008). Ur ett socialstatusperspektiv motsvaras motsättningen mellan kontakt- och distansstrategier för artighet av motsättningen mellan personlig och social distans: kontaktstrategin förknippas med kommunikation mellan de egna, medan distansstrategin förknippas med kommunikation mellan främlingar (Карасик 2002: 80). Enligt kommunikationsspecialisten Ž. Pečiulis, som reflekterar över erfarenheter inte bara från Litauen utan också från världen, ”strävar TV efter att kompensera bristerna i den sociala dialogen, utvecklar samhällets önskan att kommunicera om de mest intima frågorna och registrerar därmed radikala förändringar i medborgarnas värderingar och normer <...>. Den nya verklighetens TV, vars stilistik förknippas med 1990-talet, visar en förändrad syn på den vanliga medborgaren – den enkla människan blir programmens huvudperson, vittnar om sina problem, och vardagsbilder blir en del av programmen” (Pečiulis 2007: 198–204tt.). Därför är det naturligt att vardagen och privatlivet hos såväl vanliga som samhällskända personer i TV-program som behandlar sådana frågor skildras på vardagligt språk, alltså också med familjära tilltalsformer. Behovet av uttryck för familiaritet och närhet framgår inte bara av materialet från TV:s samtalsprogram, utan också av programledande journalisters inställning – de deklarerar tydligt skillnader i kommunikationen och i de språkliga uttrycksmedlen mellan program som behandlar samhällsfrågor och sådana som behandlar personliga ämnen: ”Om jag till exempel bjuder in <...> säg en minister <...> för att prata inte bara om politik, utan till exempel om en hobby, <...> så vill jag naturligtvis, för att bryta isen lite, <...> att han ska känna sig bekväm, <...> vill jag bli så god vän med honom som möjligt, <...> för mig är det 230 KALBOS KULTŪRA | 82 hans fritid är mycket viktigare, så att <...> blir mer intressant för tv-tittaren. Det betyder alltså att jag kan bete mig, får man väl säga, mer familjärt, kanske kalla honom du, om åldern tillåter det, och så vidare. Så program är olika, och jag tycker inte att man kan dra alla över en kam” (BalSoc). Det som förmodligen är mest problematiskt är att den privata sfären, med sina typiska familjära uttrycksformer, sänds offentligt. SLUTSATSER En kvantitativ undersökning av tv-samtalsprogram som representerar det offentliga språkbruket visade att den för detta användningsområde vanliga hövliga pluralformen vid tilltal dominerar kraftigt: olika talare tilltalade 248 olika adressater med den hövliga pluralformen (ni) och endast 43 olika adressater med det familjära singularformen (du). Den kvalitativa analysen tydliggjorde skiljelinjen mellan program av samhällelig (VPL) respektive personlig och underhållande (PPL) karaktär. I VPL, som förknippas med offentligt och officiellt språkbruk och den distanserade artighetsstrategi som kännetecknas av social distans och respekt, används konsekvent pluralformer vid tilltal som bidrar till att upprätthålla socialt avstånd. I PPL, som förknippas med offentligt, informellt språkbruk och den kontaktskapande artighetsstrategi som uttrycker närhet, konkurrerar singularformer vid tilltal, som bidrar till att upprätthålla vänskapliga personliga relationer, starkt med pluralformerna – båda är nästan lika vanliga (ni – 57 / du – 42). Dikotomin mellan VPL och PPL kan alltså betraktas som den främsta faktorn bakom valet av tilltalsform. Programmens olika karaktär leder också till skillnader mellan deras deltagare, vilket, utöver de ovannämnda aspekterna formalitet och informell karaktär, också kan påverka valet av tilltalsform: deltagarna i PPL är relativt yngre än deltagarna i VPL, och en del av dem har lägre utbildning och samhällsstatus; bland programledare och gäster i VPL dominerar män, medan kvinnor dominerar i PPL; bland gästerna i VPL finns främst politiker, medan gästerna i PPL främst är representanter för underhållningsvärlden; i PPL finns jämfört med VPL färre deltagare i rollen som beslutsfattare, expert och följaktligen fler så kallade vox populi-representanter. De viktigaste sociolingvistiska faktorerna som avgör valet av tilltalsform i PPL är förhållandet mellan talarens och adressatens ålder, graden av bekantskap och sociala roller, vilka även kan påverkas av utbildning och social status (programledare/gäst; beslutsfattare, expert (utifrån tillhörighet J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 231 till ett visst yrke) / vox populi osv.). I PPL används pluralformen oftast när man tilltalar äldre och mer aktade deltagare i programmet som har rollen som beslutsfattare eller expert. Singularformen vid tilltal är typiskare för programledare; med den tilltalas i regel jämnåriga eller yngre personer samt bekanta som har rollen som kollegial programledare eller vox populi-representant. Programledarna i dessa program, som försöker förena offentligt och privat (en sorts förlängning av hemmet sänds offentligt via tv), ställs inför svåra uppgifter – hur de med språkliga uttrycksmedel, däribland olika tilltalsformer, ska skapa en trivsam miljö i program som behandlar personliga frågor och samtidigt visa respekt inte bara för programmets gäster utan också för tittarna. LITERATŪRA Ambrazas V. 1990: Kaip kreiptis? Kaip vadinti? – Gimtoji kalba 4, 9–11. Boissevain J. 1987: Social Network. – Sociolinguistics 1 (HSK 3.1), Berlin–New York, 164–169. Brown P., Levinson S. 1978: Universals in language usage: politeness phenomena. – Questions and politeness (ed. E. Goody), Cambridge: Cambridge University Press, 56–289. Brown P., Levinson S. 1987 (papildytas 1978 m. leidimas): Politeness. Some universals in language usage, Cambridge: Cambridge University Press. Fragmentai per internetą: http://books.google.lt/books Čepaitienė G. 2007: Lietuvių kalbos etiketas: semantika ir pragmatika, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Džežulskienė J. 1994: Kalba ir giminė. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra, Vilnius: Gimtoji kalba, 55–61. Fiske J. 2008: Populiariosios kultūros supratimas, Vilnius: Žara. Girčienė J., Kupčinskaitė-Ryklienė A. 2005: Kreipimosi į adresatą būdai reklamoje. – Kalbos kultūra 78, 220–230. Girčienė J. 2009: Adresato įvardijimas periodikoje. – Kalba ir kontekstai, Vilnius. Girčienė J., Skvorčiūtė K. 2009: Adresato įvardijimo polinkiai viešajame sakytiniame diskurse. – Working paper 3, 35–47. Grumadienė L. 1994: Sociolingvistika ir kalbos kultūra. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra, Vilnius: Gimtoji kalba, 5–13. Gudavičienė E. 2007: Lietuvių kalbos direktyvai. [Daktaro disertacija.] Hilbig I. 2007: Kalbinis mandagumas ir kalbos etiketas – viena ir tas pat? – Lietuvos socialinių mokslų forumo pranešimų tezės. Prieiga per internetą: http://www.socforumas.lt/files/events/tezes1.doc 232 KALBOS KULTŪRA | 82 Hilbig I. 2008: Mandagumas kaip reliatyvus kalbinis, socialinis ir kultūrinis reiškinys. – Acta Linguistica Lithuanica 58, 1–15. Hilbig I. 2009: Lietuvių ir anglų prašymų strategijos ir mandagumas. – Lietuvių kalba 3. Prieiga per internetą: http://www.lietuviukalba.lt/index.php?id=130 Karaliūnas S. 1997: Kalba ir visuomenė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Marcinkevičienė R. 1994: Gyvosios kalbos etnografija. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra, Vilnius: Gimtoji kalba, 47–54. Marcinkevičienė R. 2004: Užsakomųjų reklaminių straipsnių tarpasmeninės funkcijos raiška. – Respectus philologicus 6 (11). Prieiga per internetą: http://filologija.vukhf.lt Marcinkevičienė R. 2009: Nuo Habermaso iki Valinsko. Viešosios erdvės privatėjimas. – Akiračiai 2–3 (409), 1, 4. Prieiga per internetą: http://www.akiraciai.lt/Akiraciai/Tema/Nuo-Habermaso-iki-Valinsko.-Viesosios-erdves-privatėjimas Miliūnaitė R. 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Pečiulis Ž. 2007: Iki ir po televizijos. Žvilgsnis į XX amžiaus audiovizualinės masinės komunikacijos fenomeną, Vilnius: Versus aureus. Romaine S. 2000: Language in society, Oxford: Oxford University Press. Rosinas A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Skvorčiūtė K. 2009: Adresato įvardijimas sakytinėje kalboje (TV pokalbių laidų pagrindu). [Bakalauro darbas, VPU.] Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Vilkienė L. 1998: Dialogo adresantas ir adresatas. – Kalbotyra 47, 153–164. Webster F. 2006: Informacinės visuomenės teorijos, Kaunas: Poligrafija ir informatika. Карасик В. 2002: Язык социального статуса, Москва: Гнозис. Gauta 2009 11 11 J. GIRČIENĖ. Daugiskaitinių ir vienaskaitinių kreipimosi formų konkurencija viešojoje sakytinėje vartosenoje 233 COMPETITION BETWEEN PLURAL AND SINGULAR FORMS OF ADDRESS IN PUBLIC SPOKEN USAGE Summary A quantitative analysis of television talk shows representing public usage and broadcasted between 26 January 2009 and 11 March 2009 has identified a marked preference for the polite form of address, which is usual in this area of usage: different addressors referred to 248 different addressees by the polite plural form jüs and only to 43 different addressees by the less polite singular tu. A qualitative analysis has identified differences between programmes dealing with public issues (PPI) and programmes focusing on entertainment and/or personal issues (PEI). PPIs are related to public official usage and therefore consistently use plural forms of address which help maintain social distance. PEI, in their turn, are mostly related to freer public usage, hence singular forms of address which help maintain friendly relationships compete with plural forms of address. Both of them are equally popular (jüs found in 57 instances; tu—in 42 instances). A different character of PPIs and PEIs determines differences in the choice of their participants and in addition to the previously discussed aspects of official and free usage might also influence the choice of the forms of address. The main socio-linguistic factors determining the choice of the forms of address in PPIs include the age of the addressor and the addressee, closeness between them, social roles which might be influenced by education and social status. The plural form in PPIs is mostly used when addressing older, more respectable participants, often performing the roles of decision takers or experts. The singular form is preferred by moderators, used in reference to peers, younger interlocutors or acquaintances. It should be noted that PPI moderators attempting to combine public and private sometimes have to cope with rather tough situations, for example, by linguistic means, including polite forms of address, they have to create a friendly environment and show respect to their guests and the audience. JURGITA GIRČIENĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 234 KALBOS KULTŪRA | 82