Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje

GIEDRIUS TAMAŠEVIČIUS Litauiska språkets institut TENDENSER TILL SPRÅKLIG FÖRENKLING I DET OFFENTLIGA RUMMET INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Det offentliga rummet (ty. Öffentlichkeit, eng. public sphere) är ett forum för offentliga diskussioner, en social, politisk och kommunikativ arena. Där formas den allmänna opinionen, på vilken de politiska besluten i ett demokratiskt samhälle grundas (Pečiulis 2007: 72; Navickas 2007). De främsta vårdarna av det offentliga rummet är politiker och journalister. De förstnämnda söker de bästa lösningarna på frågor som är viktiga för samhället genom att diskutera dem offentligt, medan de sistnämnda uppmuntrar sådana diskussioner och förmedlar dem (Taurinskaitė 2009). Förändringarna i själva det offentliga rummet förknippas ofta just med att politikers och journalisters språkbruk försämras i Litauen (Navickas 2007). I den teoretiska litteraturen betonas att framstående och av samhället erkända personer, exempelvis auktoriteter inom politiken och medierna, bör använda ett elitärt språk när de talar offentligt. Enligt detta synsätt skulle ett familjärt sätt att tala i det offentliga rummet, och i synnerhet användningen av slang, utgöra ett allvarligt brott mot språk- och stilnormerna (jfr Župerka 2005). Rita Miliūnaitė instämmer i detta och hävdar att ”vulgariteter och slanguttryck som kommer från de högsta makthavarna i offentliga sammanhang, išdurti (’lura, bedra’), važiuoti stogui (’bli galen’ osv.), kabinti makaronus (’lura, narras’), perspjauti (’överträffa, överglänsa’) och liknande, visar att dessa personer saknar språklig kompetens, trots att det borde finnas en tydlig skiljelinje mellan de högre samhällsskikten och det prestigefyllda standardspråket å ena sidan och de lägre samhällsskikten och slangen å den andra” (Miliūnaitė 2005: 47–48). Leonidas Donskis förklarar orsakerna till det försämrade språkbruket i det offentliga rummet med hjälp av bilden av en tölp: ”En tölp uppträder offentligt som om han talade i en privat miljö med sina närstående eller vänner, eller satt i sällskap med halvt påstrukna män. Manér och ordförråd förblir desamma...” (Donskis 2007: 115). Ett sådant språkbruk, som en gång var typiskt endast för företrädare för de lägre samhälls- 138 KALBOS KULTŪRA | 82 skikten, blir i dag allt vanligare både bland politiska ledare och bland andra aktörer som har fått makt och inflytande i samhället. Deras sätt att tala sprids eftersom det betraktas som prestigefyllt, och hörs därför allt oftare även offentligt, särskilt i televisionen: ”Det är sorgligt när verkligt seriösa journalister tillåter sig att använda uttryck som ’losers’ eller ’att ha kommit till vägs ände’. Detta bidrar bara till den fullständiga förflackningen av det politiska språket. Det verkar som om gränsen mellan berusade mäns samtal på krogen och det politiska språket långsamt suddas ut” (Donskis 2009). Det är inte svårt att hitta exempel som bekräftar sådana påståenden. Varje mer uttrycksfull fras eller vardagligt ord som en politiker använder hamnar genast i tidningsrubrikerna (t.ex.: Brazauskas išsidūrė [Veidas 2003 05 29]; Politikė Tarybą pasiuntė „nafig“ [Panevėžio balsas 2009 03 30]). Journalisterna som Donskis nämner hoppas också få större läsaruppmärksamhet genom att använda icke-standardiserat ordförråd (t.ex. Rimvydas Valatkas texter: Britų karalienė – ne lygis [2008 04 07]; A. Kubilius perspjaus B. Obama? [2008 11 27]; A. Kubiliaus pasipūtimas papjovė valdžią [2009 01 22] www.lrytas.lt; Algimantas Šindeikis kommentar: Reformatoriai pradeda grybauti [Veidas 2008 11 17]; veckotidningen Atgimimas temaannonsering: Psichologinės Seimo narių išpindėjimo priežastys [2009 09 25]). Förändringarna i det offentliga rummet i Litauen har redan vid flera tillfällen diskuterats av filosofer, statsvetare och kommunikationsforskare (jfr Bielinis 2002; Nevinskaitė 2006; Donskis 2007; Pečiulis 2007; Baločkaitė 2009). Hittills har det dock inte gjorts några mer ingående studier som skulle kunna förklara hur språkbruk som kännetecknar den privata, informella sfären tränger in i det offentliga. Med stöd i teoretisk litteratur och exempel från den offentliga talade diskursen i Litauen syftar denna artikel till att beskriva de viktigaste tendenserna till språklig förenkling i det offentliga rummet, med särskilt fokus på journalisters och politikers användning av ordförråd som kännetecknar talspråket. Ända sedan Aristoteles tid har offentliga talares främsta mål varit att övertyga och försöka påverka genom språket. Pathos är ett av de medel för övertalning som Aristoteles identifierade. Det handlar om att känna sin samtalspartner och publik, ”förstå dess attityder och övertygelser och veta hur man påverkar den, hur man väcker den ena eller andra känslan och emotionen” (Keršytė 2005: 383–384). Strävan efter att påverka är gemensam för alla de teoretiska perspektiv som presenteras i denna artikel: teorin om ackommodation behandlar anpassning till samtalspartnerns sätt att tala i syfte att uppnå kommunikativa mål; ökningen av talspråkligt ordförråd i det offentliga rummet, som kopplas till samhällsförändringar, benämns med termerna slangifiering och kolloquialisering. G. TAMAŠEVIČIUS. Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje 139 ACKOMMODATION Inom sociolingvistiken betecknar ackommodationsteorin grundläggande språkliga och kommunikativa strategier som syftar till att anpassa sig till samtalspartnern eller publiken. I sådana fall försöker man uttala ord på liknande sätt, använda samma slags lexik och anpassa sig till ett samtalsämne och känslor som är mer acceptabla för samtalspartnern. På så sätt framstår talaren som artig och visar samtalspartnern ömsesidig förståelse (jfr Holmes 2008: 242). Ett sådant exempel kan vara hälsningstalet som hölls av utbildnings- och vetenskapsminister Gintaras Steponavičius i LTV-programmet Lietuvos tūkstantmečio vaikai [2009 06 26] (ord som är typiska för talspråk har markerats med fetstil av artikelförfattaren. – G. T.). Det gläder mig särskilt att se när lärande och strävan efter kunskap kan bli en krok i livet, något som ger fart och verkligen kan sporra inte bara er – de bästa – utan också era vänner att nå höjderna.1 Ministern anpassar sig till en ung publik genom att använda ord som är allmänt förekommande i ungdomsspråket, även om de förknippas med narkomaners slang. Den konnoterade lexiken tycks ”väcka” lyssnarna och förstärka det lekfulla i tanken, till exempel: De bästa eleverna blir beroende av studierna, och det ger dem ständigt glädje. På så sätt skapas bilden av en tolerant och liberal politiker som står ungdomarna nära, samtidigt som solidaritet och empati gentemot samtalspartnerna uttrycks. Uttrycket för solidaritet tycks bekräfta samtalspartnernas likhet och upplösa sociala skillnader (jfr Tannen 1990): jag är sådan som ni, eftersom jag känner er och kan tala som ni.” På liknande sätt agerar också vissa politiska kommentatorer, som berikar sitt ordförråd med många talspråkliga inslag och därigenom skapar en personligare och mer intim relation till mottagaren (jfr Koženiauskienė 2009: 13). Här följer ett utdrag ur LTV-programmet Lietuvos rytas-kommentatorn Rimvydas Valatkas tal i programmet Savaitė [2009 08 23]: I allmänhet är det idag [...] ett koalitionsproblem, eftersom Valinskas som politiker redan är död. Om Kubilius, Masiulis, Zuokas och de andra tycker att det är acceptabelt att vara i koalition med en zombie, nå, då... kommer de att dela Valinskas problem sinsemellan. I grund och botten skulle allt vara bra, men inför tjugoårsjubileet av Baltiska vägen märker man att Seimas talman 1 Krok – en stark lust att göra något; vanligen att använda narkotika eller berusningsmedel, när man efter att ha börjat inte förmår sluta (Zaikauskas 2007: 70); ge fart – stimulera (om berusningsmedel och droger) (Zaikauskas 2007: 174). 140 KALBOS KULTŪRA | 82 offentligt gör geschäft med företrädare för läkarligan, ja, då är det en spottloska i ansiktet på alla de människor som stod på Baltiska vägen. Ledarna för den styrande majoriteten borde förstå detta och inte längre låta frågan ligga och gro... Det är uppenbart att dagens politiker är så svaga att de är beredda att vara i koalition även med banditer eller deras folk, bara ingenting ska förändras och de ska kunna sitta kvar vid makten... I det här fallet används slangord framför allt för att negativt och känslomässigt värdera de politiker som sitter vid makten och för att uttrycka språklig aggression. Kommentatorn anpassar sig till masspublikens, människor med genomsnittlig eller lägre utbildningsnivås, synsätt och sätt att tala och skapar på så vis ett fenomen av samhörighetskänsla: ”Jag är, liksom ni alla, övertygad om att det bara finns banditer i regeringen” (jfr Pečiulis 2007: 187). Den kommunikativa framgången är i det här fallet nästan säker. SLANGISERING Tendensen att journalister och politiker i offentligt tal använder ord ur talspråket eller slang benämner ryska forskare slangisering (jfr Kostomarov 2005: 235; Krysin 2009). När de söker orsakerna till det förändrade språkbeteendet i det offentliga rummet pekar de i första hand på samhällets demokratisering efter frigörelsen från den totalitära regimen. Känslan av frihet fick delar av samhället att också ”frigöra sig” från vissa beteende- och etiska normer. En följd av denna omvandling är icke-normativt ordförråd i offentligt språkbruk. I icke-demokratiska stater är möjligheten att välja uttrycksmedel från det standardspråkliga språkets randzoner begränsad såväl offentligt som i litteraturen; där dominerar ofta en torr, saklig eller konstlat högstämd och patetisk stil (jfr Mečkovskaja 2006: 133). När de totalitära staterna föll och många av deras normer upphörde att gälla blev samhällets liberalisering också tydlig i synen på icke-standardiserade språkliga uttryck, språklig kreativitet och individuell stil. För att bli populära använder sig dagens talare därför offentligt av yttrandefriheten och försöker uttrycka sin individualitet genom att djärvt bryta mot stereotyper. Talspråkets ordförråd är särskilt användbart för detta, eftersom det har en särskild funktionell potential och kan påverka mottagaren. Uttrycksfulla talspråksord används också för att skämta och leka med ord; när det behövs hjälper de till att minska spänningen (Chimik 2004). Å andra sidan är det människor från de lägsta samhällsskikten och med låg kulturell nivå som, efter att ha fått makt och inflytande i postsovjetiska länder, tränger sig in i samhällets och politikens elit. Tillsammans med dem får också deras slang ”medborgerliga rättigheter” i det offentliga rummet (Mečkovskaja 2006; Krysin 2009). Det är just denna utveckling som i Litauen analyseras av den redan G. TAMAŠEVIČIUS. Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje 141 citerade Leonidas Donskis, när han talar om tölparnas växande inflytande och det politiska språkets förfall (Donskis 2007: 115; 2009). De övriga sociala faktorer för slangisering som ryska forskare pekar på är förmodligen gemensamma för både östra och västra Europas länder. Bland dessa är migration värd att nämna: landsbygdsbor flyttar till storstäderna, vilket ökar avståndet till dialekterna (i vardaglig kommunikation används stadens talspråk); människor från olika sociala grupper umgås intensivt i städerna, tar över vissa språkliga drag av varandra och påskyndar spridningen av nyheter (Krysin 2009). Men knappast kan denna faktor mäta sig med masspopulärkulturens påverkan. Det offentliga talade mediespråket blir språklig förebild – ett mångfunktionellt, dynamiskt, oftast dialogiskt, spontant, oreglerat och nästan alltid uttrycksfullt levande språk, där uttrycksfulla talspråkliga uttryck, slang och nya engelska lånord samt till och med vulgarismer aktivt tas i bruk vid sidan av ord och uttryck som är vanliga i journalistiskt språk (jfr Chimik 2004). Det är framför allt de auktoriteter som medierna skapar – tv-”stjärnor” och populära politiker – som sprider sådant ordförråd i allmänt språkbruk. Då får ”ett ord eller uttryck som tidigare på något sätt inte helt passade språkvårdarna, men som används av en känd och auktoritativ person, medborgerliga rättigheter och kan bli norm” (Koženiauskienė 2001: 78). Enligt den belarusiska lingvisten Nina Mečkovskaja är detta en process ”uppifrån och ned” – det offentliga livets språk förlorar sin elitprägel och får allt fler drag som kännetecknar talspråket. Å andra sidan visar studier som genomförts i olika europeiska länder att även den motsatta rörelsen äger rum – ”nedifrån och upp”. Det hävdas att de lägre samhällsskikten, till följd av samma påverkan från telekommunikationer och masskultur, i allt högre grad orienterar sig efter de högre skikten och att den tidigare tydliga skillnaden mellan dem minskar (Mečkovskaja 2006: 34). I litauisk politik har Seimasledamoten Julius Veselka i många år varit känd för sin ”folkliga” vältalighet. Så här talade han i Seimas, när han vände sig till Arūnas Valinskas (kandidat till posten som Seimas talman): Ärade kandidat, när ni besvarar ekonomiska frågor skjuter ni undan dem där, skjuter ni undan dem där, men jag kan säga att ni under förhandlingarna förmodligen inte riktigt förstod vad det handlade om, så jag kan säga att de kommer att ”blåsa er” <...> När ärade Arūnas Valinskas höll sitt första tal tänkte jag: vilken slug Arūnas. Själv är han vänster och skulle blöta ner högern. Sedan ser jag – ”blåser” högern den ärade Arūnas. Därför vill jag ändå att ni inte ska få armarna vridna, för även Stalin arbetade om nätterna, och sedan fattades besluten enhälligt. Därför vill jag be er att inte låta er få armarna vridna och komma ihåg att också ert antikrisprogram är ett program för att fördjupa och förvärra krisen. (Ur protokollet från Seimas sammanträde den 2008 11 17) 142 KALBOS KULTŪRA | 82 Talaren skapar en bild av sig själv som en person som är väl insatt i de politiska spelen bakom kulisserna i Seimas. Han ”faderligt” varnar en politisk nykomling – en kandidat till posten som talman i Seimas – för att han hotas inte bara av ett bedrägeri, utan av att bli ”blåst”. Detta ord, som hämtats från kriminell slang, används om högerpolitiker: det är bäst att inte ha med dem att göra, eftersom de är minst lika listiga som brottslingar. I slutet av talet bekräftas den ”faderliga omsorgen” av den familjära andra personens singularform (”låt dig inte luras”, ”kom ihåg”). På så sätt skapas en bild av en erfaren politiker som hör hemma i sammanhanget och som på ett enkelt och rättframt sätt varnar för faror. Ungdomsspråket betecknas som ytterligare en viktig faktor bakom det moderna samhällets ökade slangbruk. Ungdomskulturens inflytande på dagens samhälle förknippas ofta med att de representanter för den samhällsgrupp som är aktiv socialt och yrkesmässigt blir allt yngre och offentligt använder uttrycksfulla uttryck som de är vana vid (Chimik 2004). Enligt den danske språkforskaren Bent Preisler ”påverkar ungdomars talstil och ordförråd hela samhällets språk – särskilt mediernas och reklamens” (Preisler 1999b: 50). Å andra sidan är det just reklam och medier som i högst grad bidrar till att skapa en sådan ungdomskultmodell som framställs som ett ideal för hela samhället – ”var eller åtminstone se så ung ut som möjligt, för bara unga människor är värda något” (jfr Vasiliauskaitė 2007). Därför inriktar sig det moderna samhället på ungdomlighet mer än någonsin tidigare: det är inte bara klädstilen och livsstilen som är typiska för dagens ungdom som överskrider sociala åldersgränser, utan även språkliga element (jfr Chun 2007: 3–4)2. Ungdomsspråket betraktas som den främsta förnyelsekällan för det slangordförråd som används allmänt och som en möjlig faktor bakom förändringar i standardspråket (jfr Gordienko 2006; Chun 2007: 4–5). KOLLOKVIALISERING Författare som behandlar slangifiering ser framför allt den historiska och sociala brytning som ägde rum i det postsovjetiska Östeuropa som dess källa. Förändringar i samhället, gemensamma för hela västvärlden, beskrevs för mer än fyra decennier sedan av den tyske filosofen Jurgen Habermas. Detta är de alltmer suddiga gränserna mellan den offentliga och den privata sfären. Denna process pågår än i dag, och nya kommunikationstekniker och marknadens villkor har ett avgörande inflytande på den och påverkar- 2 En sociolingvistisk undersökning av det ordförråd som kännetecknar talspråket, genomförd i Vilnius för ett år sedan, bekräftade att ungdomars lexikala uttryck är kända och ibland används av människor i olika åldersgrupper (se Tamaševičius 2008). G. TAMAŠEVIČIUS. Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje 143 Medierna som drivs av marknaden. Detta är särskilt tydligt i den offentliga sfärens mest framträdande uttryck – televisionen, som överger det lärda, förmyndande sättet att tala och ger plats åt en informell kommunikationsform som hör till den privata sfären (eng. conversationalisation) (Fairclough 1992: 204). Dagens tittare vill ha underhållning från televisionen (modellen underhållare–konsument) (jfr Marcinkevičienė 2008: 61, 2009a), och därför prioriteras där underhållningsprogram framför program som främjar medborgerliga diskussioner – realitysåpor som överskrider alla gränser för privatlivet, livsstilsmagasin som undersöker offentliga personers personligheter och hemligheter, talangshower och liknande (Pečiulis 2007: 198). Sådana program kännetecknas av kolloquialisering (eng. colloquialisation) – en stor mängd talspråkliga element: talspråkligt ordförråd och meningsbyggnad, citat ur talat språk, återberättande och liknande (Marcinkevičienė 2009a, 2009b: 96). Trycket från marknadskrafterna tvingar medierna att sträva efter så stor publik som möjligt; de måste stärka banden till sina tittare, det vill säga göra det som är populärt. Det är troligt att medierna i framtiden ännu oftare kommer att tala ”vanliga människors språk” (jfr Schrøder, Philips 1999: 67). Vid första anblicken skulle detta tyda på en demokratisering av den offentliga sfären, att makten överförs till vanliga människor. Normann Fairclough, som ingående har undersökt mediediskursen, tvivlar dock på om den offentliga diskurs som alltmer liknar talspråk speglar en verklig förändring av maktförhållandena till vanliga människors fördel. Han frågar sig om detta inte bara är en del av en maktstrategi som syftar till att manipulera samhället både socialt och politiskt och locka en så stor publik som möjligt (Fairclough 1995: 13). Svaret söker man vanligen genom att undersöka politikers agerande i den offentliga sfären och särskilt i medierna – deras främsta arena för kommunikation med samhället. I den politiska diskursen tog endast populister till en vardaglig, talspråklig stil förhållandevis nyligen3. De första förändringarna uppstod mot slutet av 1900-talet, när nya ledare kom till makten i USA och Storbritannien. Särskilt anmärkningsvärd i detta avseende är den modell som skapades av Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Fairclough, som undersökte språket i den nya arbetarpartipolitiken, hävdar med utgångspunkt i Blairs egna ord att grunden för politikerns image är att verka vara en vanlig människa (eng. normal person) (Talbot, Atkinson, Atkinson 2008: 63). Det är därför naturligt att han, om än oväntat för många, började tala vanliga människors språk. Enligt många forskare, 3 I Danmark kopplades populistiska partiers valframgångar redan för flera decennier sedan samman med deras strävan att ”komma närmare folket”, även genom vardagligt talspråk (jfr Orla Vigsø 1996). 144 KALBOS KULTŪRA | 82 Den brittiske ledarens politiska retoriks närhet till talspråket bidrog i hög grad till hans politiska framgång (jfr Tolson 2005: 82). För att stärka bilden av sig själva som nära ledare undviker inte heller andra länders ledare i dag ett språkbruk som kännetecknar vanliga medborgare: Rysslands premiärminister Vladimir Putin, Belarus president Aleksandr Lukasjenko, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och Australiens premiärminister Kevin Rudd. På så sätt visar de att de är fria och kan kommunicera informellt (jfr Repečkaitė 2006). Det är framför allt villkoren som dagens medier, och i synnerhet televisionen, dikterar som får politiker att använda sådana metoder för att skapa en image. I kampen om väljarnas uppmärksamhet är politikern tvungen att medijatizuotis (Pečiulis 2007: 206), och bli attraktiv för medierna som kämpar om höga tittarsiffror. Därför börjar man också kommunicera med människor framför allt som mediekonsumenter, inte som medborgare (Fairclough 1995: 13). Av samma anledning blir det allt vanligare med uttryck för den kolloqvialisering som kännetecknar medierna i den politiska diskursen. När en politiker talar med ord som är typiska för vardaglig, informell kommunikation eller beter sig ovanligt offentligt kan han ju nästan vara säker på att medierna lägger märke till honom – hans namn hamnar i dagstidningarnas rubriker och nämns i tv-nyhetssändningar. Ett sådant exempel är den tidigare talmannen i Seimas Arūnas Valinskas skämt från Seimas talarstol när han hälsade den nyutnämnda regeringschefen: Med önskan om ett gott arbete vill jag först rikta mig till den ärade riksdagsledamoten Ingrida Valinskienės tal. Kära, genom att stödja premiärministern på det här sättet kanske du räddar, men du kan förstöra din familj. (Ur protokollet från Seimas sammanträde den 2009 07 16) Med den första meningen understryker talaren att han tilltalar Ingrida Valinskienė formellt, som Seimas talman till en Seimas-ledamot. Formaliteten förstärks både av tilltalet ”den ärade Seimas-ledamoten [...]” och av att hennes namn i handlingarna anges som Ingrida, inte Inga, som hon vanligtvis presenterar sig. Den andra meningen innebär ett språng till ett privat samtal mellan man och hustru: det intima tilltalet ”brangioji” och den familjära singularformen ”išsaugosi” avslöjar en övergång från relationen Seimo pirmininkas—Seimo narė till relationen vyras—žmona. Med detta privata diskursinslag lyckades Valinskas se till att man, när utnämningen av premiärministerkandidaten diskuterades, inte bara i pressen utan också i tv-program kom ihåg att uttala sig positivt även om Seimas talman själv. Den vardagliga språkformen ”atia” väckte liknande uppmärksamhet; den användes i Arūnas Valinskas sista officiella tilltal till Litauens folk i egenskap av Seimas talman. G. TAMAŠEVIČIUS. Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje 145 SAMMANFATTNING I dagens offentliga rum blir språket enklare och får fler drag av vardaglig, talspråklig stil, inte så mycket på grund av att talarna saknar kunskap om språknormer eller har låg språklig kultur, utan snarare i syfte att övertyga och påverka (ackommodation). Denna språkliga praxis påverkas inte bara av att samhället självt blir mer liberalt (slangifiering), utan i ännu högre grad av medierna. När det privata började offentliggöras och det offentliga ”privatiseras” var televisionen först med att börja tala vardagligt talspråk (kolloqvialisering). Politikerna tog också över detta sätt att tala, eftersom de är direkt beroende av mediernas makt att nå ut till och påverka samhället. Språket i det offentliga rummet i Litauen har ännu undersökts i liten utsträckning; därför behövs mer ingående studier av journalisters och politikers offentliga tal. LITERATŪRA B a l o č k a i t ė R. 2009: Politikos pornografizacija: ar viešumo gali būti per daug? – Kultūros barai 9, 14–19. B i e l i n i s L. 2002: Šou principų dėsningumai Lietuvos politiniame gyvenime. – Politologija 1 (25), 21–39. C h i m i k V. 2004: В. В. Химик. Большой словарь русской разговорной речи. – Prieiga per internetą: www.philology.ru/linguistics2/khimik-04.htm C h u n M. 2007: Jugendsprache in den Medien. [Disertacija]. Universität Duisburg-Essen. – Prieiga per internetą: www.deposit.ddb.de/cgi-bin/dokserv?idn=984967419&dok D o n s k i s L. 2007: Taip, bet... Vilnius: Versus aureus. D o n s k i s L. 2009: Apie „ketvirtąją“ valdžią. – Prieiga per internetą: www.bernardinai.lt F a i r c l o u g h N. 1992: Discourse and social change, Cambridge: Polity Press. F a i r c l o u g h N. 1995: Media discourse, London: Edward Arnold. F a i r c l o u g h N. 2000: New labour, new language? London: Routledge. G o r d i e n k o V. 2006: В. А. Гордиенко. Формирование общего сленга в современном русском языке. [Daktaro disertacijos santrauka]. – Prieiga per internetą: www.lib.ua-ru.net/diss/cont/266603.html H o l m e s J. 2008: An Introduction To Sociolinguistics, Harlow: Pearson Education. K e r š y t ė N. 2005: Rektorių retorika. – Naujasis židinys 9, 363–391. K o s t o m a r o v V. 2005: В. Г. Костомаров. Наш язык в действии: Очерки современной русской стилистики, Москва. 146 KALBOS KULTŪRA | 82 K o ž e n i a u s k i e n ė R. 2001: Žiniasklaidos retorika ir elitinė kalba. – Kalbos kultūra 74, 74–81. K o ž e n i a u s k i e n ė R. 2009: Žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse. Jono Jablonskio konferencijos tezės. – Prieiga per internetą: www.lki.lt K r y s i n L. 2009: Л. П. Крысин. Надежда на самоочищение. – Prieiga per internetą: www.russkiymir.ru M a r c i n k e v i č i e n ė R. 2008: Žanro ribos ir paribiai. Spaudos patirtys, Vilnius: Versus aureus. M a r c i n k e v i č i e n ė R. 2009a: Nuo Habermaso iki Valinsko. Viešosios erdvės privatėjimas. – Akiračiai 3. – Prieiga per internetą: www.akiraciai.lt/Akiraciai/Tema/Nuo-Habermaso-iki-Valinsko.-Viesosios-erdves-privatejimas M a r c i n k e v i č i e n ė R. 2009b: Colloquialization of the Public Sphere. – The Baltics as an Intersection of Civilizational Identities [8th Conference on Baltic Studies in Europe]. Kaunas, 96. M e č k o v s k a j a N. 2006: Н. Б. Мечковская. Демократизация языков: факторы, коллизии и альтернативы. – Acta Neophilologica 8, 129–138. M i l i ū n a i t ė R. 2005: Kalba kaip žmogaus įvaizdžio dalis. – Kalbos kultūra 78, 32–55. N a v i c k a s A. 2007: Viešosios erdvės pasisavinimas Lietuvoje. – Prieiga per internetą: www.bernardinai.lt N e v i n s k a i t ė L. 2006: Viešosios erdvės transformacija Lietuvoje 1988–2000 m.: laikraščių atvejis. [Daktaro disertacijos santrauka]. Vilnius. P e č i u l i s Ž. 2007: Iki ir po televizijos, Vilnius: Versus aureus. P r e i s l e r B. 1999: Engelsk ovenfra og nedenfra: sprogf orandring og kulturel identitet. Engelsk eller ikke engelsk? Thats the question (Dansk Sprognævns skrifter 28), København-Gyldendal, 39–64. R e p e č k a i t ė D. 2006: „Aštrus“ tautos tėvo įvaizdis. – Atgimimas, lapkričio 3. S c h r ø d e r K., P h i l i p s L. 1999: Mediatised Politics: Political Discourses and the Media in Contemporary Danish Democracy. – Prieiga per internetą: www. nordicom.gu.se/common/publ_pdf/37_schroder.pdf T a l b o t M., A t k i n s o n K., A t k i n s o n D. 2008: Language and Power in the Modern World, Edinburgh: Edinburgh University Press. T a m a š e v i č i u s G. 2008: Sociolingvistinis šnekamajai kalbai būdingos leksikos tyrimas. – Kalbos kultūra 81, 206–217. T a n n e n D. 1990: Rethinking Power and Solidarity in Gender and Dominance. – Prieiga per internetą: https://www9.georgetown.edu/faculty/tannen/pdfs/rethinking_power_and_dominance.pdf T a u r i n s k a i t ė A. 2009: Viešoji erdvė internete? – Prieiga: www.miestoiq.lt T o l s o n A. 2005: Media talk – spoken discourse on TV and radio, Edinburgh. G. TAMAŠEVIČIUS. Kalbos paprastėjimo polinkiai viešojoje erdvėje 147 Vasiliauskaitė N. 2007: Laida „Jeigu“: apie vyrus, moteris ir jaunystės kultūrą. – Prieiga per internetą: www.gap.lt/get.php?f.3819 Zaikauskas E. 2007: Kalbos paribiai ir užribiai: lietuvių žargono žodynėlis, Vilnius: Alma littera. Župerka K. 2005: Elitinė kalba ir jos atstovai. – Parlamento studijos 4. – Prieiga per internetą: www.parlamentostudijos.lt/Nr4/4_kalba_Zuperka.htm Gauta 2009 11 05 LANGUAGE SIMPLIFICATION TENDENCIES IN PUBLIC SPACE Summary During the last years on numerous occasions it has been claimed that language used in public space in Lithuania undergoes simplification. Journalists and politicians make numerous language and style errors, since they lack language competence and understanding of language norms. However, so far language specialists have failed to discuss reasons, why politicians and political analysts, who generally have a good command of the Lithuanian language, suddenly turn to spoken and colloquial style whenever exposed to public view. In linguistic literature this is explained by the theory of sociolinguistic accommodation, investigating ways of adjusting to the audience, and the term of jargonisation, defining the impact of social transformation on the language. The privatisation of public space exerts influence on the language of mass-media and politicians; a tendency towards colloquialisation has been noticed. The language of public life has been very little researched so far; thus the above claims could only be proved or disproved after a thorough investigation into the public spoken language of journalists and politicians. GIEDRIUS TAMAŠEVIČIUS Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius [email protected] 148 KALBOS KULTŪRA | 82