Konstancija ir Jonas Jablonskiai

JONO JABLONSKIO GYVENIMAS IR VEIKLA EGLĖ LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ Litauens nationalmuseum KONSTANCIJA OCH JONAS JABLONSKIS Jonas Jablonskis föddes den 30 december 1860 (enligt gammal stil den 18 december). Fadern Juozapas Jablonskis, änkling med tre minderåriga barn, gifte sig för andra gången med Agnieška Šipailiūtė. Förutom den äldste, Jonas, fick Agnieška och Juozapas Jablonskis ytterligare tre barn: Antanas – 1867, Jurgis – 1870 och Marytė – 1875. Vid den tiden brukade familjen Jablonskis jorden i Kubilėliai*, nära Naumiestis; senare flyttade familjen med alla sju barnen till Rỹgiškiai, i församlingen Griškabūdis. Jonas Jablonskis började i Naumiestis folkskola 1869, och från 1872 gick han på gymnasiet i Marijampolė. Studierna vid gymnasiet bekostades av moderns morbror, prästen Juozapas Šipaila. Föräldrarna drömde också om att sonen skulle bli präst, men Jonas var inte alls dragen till prästämbetet. Ju längre tiden gick, desto tydligare framträdde hans fallenhet för filologi och i synnerhet för de klassiska språken. J. Jablonskis avslutade gymnasiet 1881 med guldmedalj. När han beslöt sig för att studera klassisk filologi vid Moskvas universitet förlorade den unge mannen stödet från sin välgörare, morbrodern Šipaila, och reste till Moskva med knappt tillräckligt med pengar för resan. Under första året försörjde han sig genom att undervisa andra, och från andra året fick han stipendium. I Moskva inträffade det som hemma hade varit alltför självklart, vanligt och nära – kärleken, intresset för det egna modersmålet litauiska och Jonas Jablonskis egen nationella självmedvetenhet. Stort inflytande på honom hade de filologiprofessorer som undervisade vid universitetet: experten på klassiska språk Fiodoras Koršas och baltologen och slavisten * I Lietuvių kalbos enciklopedijoje (2008) anges att Jonas Jablonskis föddes i Kubìliai. Om att J. Jablonskis födelseby är Kubilėliai skriver språkvetarna Giedrė Čepaitienė och Algirdas Malakauskas vid Šiauliai universitet i ”Kur iš tiesų gimė Jonas Jablonskis?” – se Mokslo Lietuva, nr 3, 2011 02 03. Red. pastaba. E. LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ. Konstancija ir Jonas Jablonskiai 9 Filipas Fortunatovas. I Litauen balanserades den officiella russifieringspolitiken vid denna tid i vissa skolor av polskhet och polonisering – som om en intellektuell borde skämmas för att tala ”bondaktigt”. Ett genombrott i de unga lärdas medvetande behövdes. Studenterna, som slöt sig samman bland främlingar och eggade varandra, började göra sig av med sin ”herrskapsmässiga” polskhet. År 1885 avslutade Jonas Jablonskis sina studier i klassisk filologi vid Moskvas universitet. När han återvände till Litauen väntade besvikelser – humanist, inte ortodox – alltså olämplig. Det fanns ingen plats för honom vare sig i Vilnius eller Warszawas vetenskapsdistrikt, inte heller vid gymnasierna i Kazan, Charkov eller Transkaukasien. Den examinerade filologen hade bara arbete som privatlärare att tillgå. Jonas Jablonskis började undervisa godsägaren Tomas Zanas barn i Žemoji Panemunė och hade framgång – Zanas rekommenderade honom till en tjänst som skrivare vid domstolen i Marijampolė. Han visade sig vara mycket arbetsam och rekommenderades vidare till kuratorn för Rigas vetenskapsdistrikt, som utnämnde honom till biträdande kanslichef i Mintauja (nuvarande Jelgava), och i november 1889 till lärare i antika språk vid Mintaujas pojkgymnasium. När gymnasieläraren Jonas Jablonskis nämnde för sin vän Gabrielius Landsbergis-Žemkalnis att han sökte en hustru som skulle tala litauiska hemma, påminde den senare honom om systern till Adomas Sketeris från Joniškėlis, en bekant från Moskvatiden. Gabrielius sade att Konstancija Sketerytė var mer litauisk än en litauiska och mycket bildad. Det fanns bara ett problem – brudgummen var katolik, medan bruden var evangelisk reformert. På den tiden var detta ett allvarligt hinder för att bilda familj. Konstancija Sketerytė gifte sig med Jonas Jablonskis samma sommar som de träffades. Vigseln ägde rum på brudens hemort, i den evangelisk-reformerta kyrkan i Švobiškis, den 24 juli 1890, sedan alla kanoniska och civila tillstånd hade beviljats. Konstancijas och Jonas Jablonskis gemensamma livsresa började i Mintauja, där den unga familjen tillbringade vad som förmodligen var sina vackraste och lyckligaste sex år. Där föddes också Jablonskis äldsta barn: sonen Konstantinas – 1892, och döttrarna Ona – 1894 och Julija – 1896. I Mintauja undervisade J. Jablonskis i klassiska språk vid pojkgymnasiet. Vid den tiden var en tredjedel, och senare till och med hälften, av eleverna där litauer. ”Vi elever i de lägre klasserna märkte att J. Jablonskis skilde sig från de andra gymnasielärarna. Han bjuder hem eleverna i de högre klasserna. När de kommer tillbaka, fyllda av något slags allvarlig hemlighet, träffas de oftare och stänger in sig för att diskutera något. [...] På avstånd älskade vi alla Jablonskis och var stolta över honom.” (Mironas 1921: 536–537). 10 KALBOS KULTŪRA | 83 Från Mitau skrev J. Jablonskis intensivt för Varpas, ägnade sig åt språkfrågor och korrigerade artiklar av andra författare, eftersom långt ifrån alla kunde skriva god litauiska. Sommaren 1894 hölls ett möte för Varpas-anhängarna i familjen Jablonskis lägenhet, under förevändning av dopet för den nyfödda Onytė (faddrarna var Vincas Kudirka och Gabrielė Petkevičaitė-Bitė). I detta enda hem kunde litauiska skolelever samlas och umgås. Tillsammans firade de bröllop, dop och namnsdagar och uppmärksammade andra händelser. Där anordnades kvällar med teaterföreställningar och sånger, och referat lästes upp. Antanas Smetona, J. Jablonskis elev i Mitau, skrev: ”På helgdagarna brukade vi gå till familjen Jablonskis hem [...]. Alla greps av en känslig litauisk anda, av familjens värme [...]” (Smetona 1921: 534). I familjen Jablonskis hem samlades aktiva litauiska intellektuella, förenade av ett enda ideal – fosterlandet. ”I Mitau höll man hemliga möten och passade på under kyrkhelgerna, då det fanns mycket folk överallt, så att polisen inte skulle märka något. För säkerhets skull ställde man fram öl och tilltugg på bordet. Kriščiukaitis, Bulota, Mašiotas, Liandsbergis-Žemkalnis, prästen Tumas och andra brukade samlas. De höll möten under högmässan, eftersom det annars var riskabelt. Jons bror Jurgis och systern Marijona, som han undervisade, bar handskrifterna, breven och paketen till posten.” (Strimaitis 1921: 522). Det var särskilt viktigt att inte tiga under pressförbudets år. Jonas Jablonskis engagerade även sin hustru Konstancija i sitt folkbildningsarbete. K. Jablonskienė skrev själv och skrev rent texter som hennes man hade redigerat. När den litauiska nationella rörelsen, pressen och dess medarbetare förföljdes, väckte gymnasieläraren J. Jablonskis verksamhet myndigheternas uppmärksamhet. År 1896 tvingades familjen Jablonskis lämna Mitau; läraren förflyttades till en annan plats, betydligt mer avlägsen från den litauiska saken – Reval (nuvarande Tallinn). J. Jablonskis sinnesstämning i Reval framträder tydligare i samtidas minnen. Hans tidigare elev i Mitau, Kazimieras Jokantas, skrev: ”När jag började komma dit oftare, hände det att vi pratade om ditt och datt. En sak som genast föll mig i ögonen var hans ständiga sorgsenhet. Han ställde sig vid kaminen, försjunken i tankar, och stod tyst i en hel timme utan att säga något och utan att se vad som hände omkring honom. Det var tydligt att allt här var främmande för honom, att ingenting var kärt för honom och ingenting lockade honom. Han såg förflyttningen från Mitau som en deportering.” (Jokantas 1921: 542). Man bör notera att tjänstemäns, och i synnerhet lärares, verksamhet under tsartiden övervakades ytterst noggrant. Hans närmaste vän i Reval, Jonas Bulota, skrev: ”Jablonskis verksamhet i Reval var tydligt uppdelad i två delar: dels som lärare anställd av den ryska regeringen, dels som litauisk aktivist. [...] Han var den magnet som drog till sig hela den litauiska intelligentian på den tiden. Alla som på ett eller annat sätt hade drabbats eller blivit orättvist behandlade sökte sig till honom och fann där en särskilt varm medkänsla och nyttiga råd, och mycket ofta även ekonomisk hjälp, särskilt skoleleverna genom lektioner: de som kom på besök bodde oftast rentav hos honom.” (Bulota 1921: 544–546). E. LUKĖNAITĖ-GRICIŪVIENĖ. Konstancija ir Jonas Jablonskiai 11 Petras Avižonis, som studerade medicin vid universitetet i Dorpat, besökte ofta familjen Jablonskis. ”Det fanns ingen högtid då inte några studenter, hans tidigare elever från Mitau, kom till honom från Dorpat [Tartu] [...] vi var lyckliga över att kunna umgås mitt bland studierna i en sådan hjärtlig atmosfär. Och efter att Jablonskis hade undfägnat oss i ungefär en vecka eller längre, stack han fortfarande något i handen på oss ’för resan’, ursäktande sig med att han inte hade mer.” (Avižonis 1921: 532–533). Familjen Jablonskis tillbringade alltid somrarna i Litauen, oftast hos släktingar eller vänner. J. Jablonskis reste själv till Litauen för att undersöka dialekter och tog med sig familjen, ”för att barnen, som han brukade säga, skulle lära sig älska Litauen och, när de vuxit upp, känna sig litauer var de än befann sig.” (Bulota 1921: 554). Den 16 februari 1899 föddes ytterligare en son till familjen Jablonskis i Reval – Vytautas. År 1900 utarbetade J. Jablonskis ett av sina mest betydelsefulla verk – Lietuviškos kalbos gramatiką, som gavs ut i Tilsit 1901 under pseudonymen Petras Kriaušaitis. År 1900 greps litauiska trycksaksförmedlare nära Palanga och senare även distributörer. En lång rad misstänkta avslöjades, husrannsakningar genomfördes och nådde även Reval; självklart genomsöktes också J. Jablonskis bostad, där man fann ”bevis”. Där fanns gott om litauiska böcker, ord som samlats in till en ordbok och insamlad folklore; dessutom hade man upptäckt vem som dolde sig bakom pseudonymen Obelaitis, som skrev för Varpas. J. Jablonskis blev utan officiellt arbete i ett helt år, och familjen stod utan inkomster. Ett år senare kom ett ännu obehagligare besked – J. Jablonskis förvisades till Pskov. År 1902 splittrades familjen för första gången; den äldste sonen, tioårige Kastukas, följde med sin far. Efter att hans nådeansökan beviljats återvände J. Jablonskis från förvisningen ett år senare, men utan rätt att vistas i huvudstaden. Familjens ändlösa kringflackande började; de hann knappt slå sig ned på en plats i några år. Åren 1903–1904 bodde familjen Jablonskis i Šiauliai. J. Jablonskis hade inget statligt arbete och fick bara tillfälliga uppdrag. Hösten 1904 flyttade hela familjen till Vilnius. J. Jablonskis började arbeta på redaktionerna för den första litauiska dagstidningen Vilniaus žinios och Lietuvos ūkininko, vid bokförlaget ”Aušra” och med att språkgranska olika utgivna småskrifter och redigera översättningar. När den litauiska pressen åter tilläts rådde en oändlig glädje, men också besvikelse över att allt inte blev som man hade önskat. I Vilnius sjöd det politiska och samhälleliga livet. J. Jablonskis var demokrat och visade medborgerligt mod och principfasthet genom sina skrifter och genom att underteckna kollektiva protestskrivelser. När det blev tillåtet att undervisa i litauiska i skolorna grundades på initiativ av G. Landsbergis-Žemkalnis en kommitté för undervisning i litauiska, 12 KALBOS KULTŪRA | 83 som tog sig an den saken. Efter stora ansträngningar började J. Jablonskis undervisa i litauiska som frivilligt ämne vid några skolor i Vilnius, men det uppstod problem med betalningen för lektionerna. Sommaren 1906 fick familjen Jablonskis ytterligare ett barn – sonen Jonukas föddes. Hösten 1906 fick J. Jablonskis en tjänst som extra lärare vid lärarseminariet i Panevėžys och flyttade dit med familjen. Språkforskaren och pedagogen, som bekymrade sig över litteraturen på modersmålet, samlade ungdomar för att översätta. Han involverade inte bara sin hustru och sina barn i verksamheten, utan även sina elever. Överallt där J. Jablonskis bodde följde arbetet honom, och hustrun var hans närmaste medhjälpare. I Panevėžys drabbades familjen av en ny olycka – J. Jablonskis blev njursjuk. Sjukdomen drog ut på tiden, och dess lömska följder tycks ha avgjort hans fortsatta hälsotillstånd. År 1908 skingrades familjen på nytt. Efter stora ansträngningar fick J. Jablonskis en ordinarie lärartjänst i Brest. Hustrun stannade i Panevėžys med de fem barnen. Så levde de åtskilda i två år. De träffades på somrarna, även om fadern ägnade sin fritid åt frågor som rörde det litauiska språket eller reste för att få vård. Den äldste sonen Konstantinas gick ut gymnasiet i Panevėžys våren 1909 och reste till Sankt Petersburg för att studera. I slutet av sommaren 1910 reste Konstancija med barnen till Brest för att vara hos sin man. Livet på den nya orten förde med sig nya bekymmer. Det var inte lätt ens för barnen att finna sig till rätta i en främmande miljö. Av moderns brev till sonen framgår att J. Jablonskis hälsa blev allt sämre: ”Pappa arbetar fortfarande lika mycket, nu förbereder han en artikel om språkfrågor. Hans ben verkar svaga, i år är det mycket värre än vid samma tid i fjol.” (Lukėnaitė-Griciuvienė 2009: 91). År 1911 gav J. Jablonskis under pseudonymen Rygiškių Jonas ut sitt andra betydande verk Lietuvių kalbos sintaksė, och året därpå ännu ett häfte – Rašomosios kalbos dalykai. När J. Jablonskis 1912 fick en lärartjänst vid pojkgymnasiet i Grodno flyttade familjen närmare Litauen. Julija Žymantienė-Žemaitė besökte Jablonskis i Grodno flera gånger. Just då gavs Žemaitės skrifter ut, och J. Jablonskis redigerade dem. Språkforskaren har sagt: ”Av Žemaitės skrifter lärde jag mig själv det levande och vackraste människospråket.” (Rimantas 1956: 127). Mest oro väckte J. Jablonskis märkbart försämrade hälsa: ”[...] Pappa borde börja ta något stärkande, för han verkar redan mycket utmattad; maten går inte ner särskilt bra och han sover dåligt [...]. När han inte skriver någon artikel går det väl någorlunda, men om han börjar skriva något, då blir det adjö till både mat och sömn.” (Lukėnaitė-Griciuvienė 2009: 97). E. LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ. Konstancija ir Jonas Jablonskiai 13 Hösten 1914 förflyttades J. Jablonskis till Veliž. Familjen flyttade till en avlägsen avkrok i guvernementet Vitebsk, långt från järnvägen och långt från de sina. Oavsett vilka umbäranden som tyngde familjen Jablonskis hem fanns det alltid pengar till välgörenhet eller någon ädel nationell sak. J. Jablonskis var inte snål med sådant. I faderns brev till sonen Konstantinas läser vi: ”Kära barn! Jag skickar 25 rubel till dig, 5 rubel för en hungrig dag och 10 rubel till er förenings utgifter.” (Lukėnaitė–Griciuvienė 2009: 122). De stannade i Veliž i endast ett år. När första världskriget bröt ut och tyskarna ockuperade Litauen begav sig många litauer till Rysslands inre. Kommittén för hjälp åt krigets offer inom de litauiska föreningarna skickade många litauiska ungdomar till Voronezj. På initiativ av Martynas Yčas, med stöd av tsar Nikolaj II:s dotter Tatjana, öppnades hösten 1915 två litauiska gymnasier i Voronezj: ett för pojkar och ett för flickor; Pranas Mašiotas utsågs till rektor. J. Jablonskis inbjöds officiellt att undervisa i litauiska. Trots att J. Jablonskis var svårt sjuk var hans verksamhet i Voronezj mycket betydelsefull och nödvändig. ”Hans arbete bland sina egna, där han undervisade elever och lärare i modersmålet på en plats där så många ungdomar samlats, var helt enkelt ovärderligt fruktbart. Lärare, litteratörer, språkforskare och elevgrupper började samlas kring honom. Termer fastställdes, läroböcker för skolorna förbereddes och böcker gavs ut. Varje viktigare fråga diskuterades med Jablonskis närvarande, och varje större skrift eller bok gavs ut först efter hans redigering. Inom själva gymnasiet, bland elever och lärare, åtnjöt han stor auktoritet som erfaren pedagog...” (Yčas 1921: 570). År 1917 tvingades J. Jablonskis av hälsoskäl lämna sin tjänst som gymnasielärare, men han kvarstod som ledamot av förmyndarrådet för pojkgymnasiet, redigerade läroböcker och rättade språket. På sommaren anordnades de första litauiska lärarkurserna ”Saulės”, och J. Jablonskis inbjöds också som föreläsare. I Voronezj sammanställde och gav han ut läseboken i litauiska Vargo mokyklai (1916), läroboken Aritmetika. Mokslo pradžia ir terminai (1917), Mūsų žodynėlį (1918). Jablonskiai återvände till Litauen i juni 1918 tillsammans med hela den litauiska kolonin. Hela gymnasiet från Voronezj fick plats i godsvagnar eller passagerarvagnar av tredje klass (på grund av mannens sjukdom reste familjen Jablonskis i andra klass). Resan var lång och ansträngande. De nådde Vilnius efter två veckor. J. Jablonskis lämnade inte längre sin rullstol. Grįžęs į Vilnių, jis išleido Lietuvių kalbos gramatiką (1919). Tų pačių metų balandį Vilnių užėmus lenkams, dalis lietuvių inteligentų pasitraukė 14 KALBOS KULTŪRA | 83 till Kaunas. Först efter några månader fick J. Jablonskis och hans familj tillstånd att flytta till den tillfälliga huvudstaden. I Kaunas levde Jablonskiai enkelt och fick fortsätta flytta från en lägenhet till en annan. J. Jablonskis hälsa hade redan försämrats så mycket att han inte bara inte längre kunde gå, utan inte heller alltid själv kunde skriva för hand. Hösten 1919 inbjöds han att leda de högre kurserna för lärare i litauiska vid föreningen „Saulė“ och att undervisa där. När Litauens universitet grundades i Kaunas 1922 valdes J. Jablonskis till dess hedersmedlem och professor. Han höll föreläsningar i sin lägenhet (nuvarande Jablonskio g.), där det större rummet hade gjorts om till en föreläsningssal. Där arbetade han vid universitetet fram till hösten 1926. I hemmets föreläsningssal hölls till och med fakultetsrådets möten, överläggningar och möten med kommissionerna för ortografi och terminologi. Under det sista årtiondet av sitt liv arbetade J. Jablonskis mycket intensivt. År 1922 utkom hans Lietuvių kalbos gramatika (en ny, utökad upplaga), 1925 – Lietuvių kalbos vadovėlis, och 1928 – Linksniai ir prielinksniai. Under denna tid skrev han hela 234 artiklar om språkfrågor. Han skrev inte längre sina artiklar själv, utan dikterade dem för sin hustru, sin son eller studenter. Det fanns många frivilliga skrivare. „Jablonskis brukade arbeta från morgonen till lunchtid. Han åt lunch i rummet intill, dit hans hustru eller en student rullade fram honom till bordet (studenten som skrev åt honom blev ofta inbjuden att äta tillsammans). Efter att ha vilat arbetade professorn åter intensivt fram till kvällen, ibland ända till sent.“ (Masiliūnas 1974: 21–22). Det sista årtiondet var särskilt svårt för Konstancija Jablonskienė, som levde tillsammans med sin delvis förlamade make. Efter att ha bott en tid på A. Mickevičiaus-gatan flyttade de 1928 till Kęstučio-gatan, till dottern Ona Landsbergienė, som var ögonläkare. Även om hans förstånd förblev klart och hans anda inte bröts, blev J. Jablonskis kroppsligen mycket svag. Varje sommar tog K. Jablonskienė med sin make till Palanga. Resan var besvärlig: de åkte med sjuktransporttåg till Klaipėda och sedan med bil. Det krävdes omfattande hjälp; en tjänarinna anställdes och senare också en sjuksköterska. I februari 1930 insjuknade Jonas Jablonskis i influensa. Den 23 februari „somnade han stilla och för alltid på sjukhuset, omgiven av sina familjemedlemmar“ (Vaičiūnas 1930: 67). Tre år senare, efter begravningen av en av Jonas Jablonskis följeslagare, Juozas Tuma-Vaižgantas, skrev kompositören Jonas Nabažas i sin dagbok: „den av alla älskade mannen drog till sig de största folkmassorna och alla organisationer, men ändå har det i det självständiga Litauen hittills inte ens hållits någon Jablonskisbegravning E. LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ. Konstancija ir Jonas Jablonskiai 15 vienas dar neaplenkė, nes, be Kauno, ir provincija jose dalyvavo“ (Nabažas 2007: 118). Konstancija Jablonskienė dog den 19 april 1948 och begravdes bredvid sin make på Kaunas stads kyrkogård. För övrigt måste Jablonskiųs kvarlevor flyttas till Petrašiūnų kyrkogård ett årtionde senare. Jablonskiųs dotter Julija skrev i ett brev till sin bror Vytautas i Cleveland: „Jag tycker att du bör veta att vi var tvungna att flytta våra mor- och farföräldrar från stadens kyrkogård till Petrašiūnai. På den gamla kyrkogården ska det anläggas en park.“ (Lukėnaitė-Griciuvienė 2009: 42). LITERATŪRA Avižonis P. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 530–533. Bulota J. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 544–547, 554. Yčas M. 1921: Vėl už Lietuvos sienų: Breste, Gardine, Veliže, Voroneže. – Lietuvos mokykla 12, 565–573. Jokantas K. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 540–543. Lukėnaitė-Griciuvienė E. 2009: Konstancijos ir Jono Jablonskių šeima, Vilnius: Lietuvos nacionalinis muziejus. Masiliūnas K. 1974: Atsiminimai. – Mūsų kalba 7, 21–22. Mironas V. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 536–537. Nabažas J. 2007: Dienoraščiai 1922–1945, Vilnius: Typoart. Rimantas J. 1956: Žemaitė gyvenime ir kūryboje, Vilnius: Valst. grožinės lit. 1-kla. Smetona A. 1921: Jablonskis Mintaujoj, Revely, Pskove. – Lietuvos mokykla 12, 533–536. Strिमaitis J. 1921: Iš jaunystės laikų, mokslo ir pirmųjų darbo metų. – Lietuvos mokykla 12, 516–522. Vaičiūnas V. 1930: A. a. Jablonskį atsimінus. – Kalba 1 (2), 67. Gauta 2010 11 05 16 KALBOS KULTŪRA | 83 THE FAMILY OF KONSTANCIJA AND JONAS JABLONSKIAI Summary Jonas Jablonskis was born on 30 December 1860 in Kubilėliai near Naumiestis. Besides their eldest son Jonas, Agnieška and Juozapas Jablonskiai had another three children: Antanas, Jurgis and Marytė. Soon after Jonas’ birth, the family moved to Rygiškiai. Jonas Jablonskis attended the Naumiestis elementary school, then continued his schooling in the Marijampolė gymnasium which he finished in 1881 with distinction and was awarded a gold medal. His interest in languages encouraged him to choose Classical Philology for studies at the University of Moscow. Professors Fiodor Korsh and Filip Fortunatov had a major influence on Jablonskis’ growing interest in his native Lithuanian language. In 1885, J. Jablonskis graduated from the university but it took him another four years to get a teacher’s position in the Mintauja boys’ gymnasium where he started teaching ancient languages. In 1890 Jonas Jablonskis, a Catholic, married a very well-educated Konstancija Sketerytė who belonged to the Reformed Church. Their first children were born in Mintauja: son Konstantinas (1892) and two daughters, Ona (1894) and Julija (1896). The other two sons, Vytautas (1899) and Jonas (1906), were born in other places to which the family moved from Mintauja. J. Jablonskis was extensively writing on language. His articles were published in the Varpas and the liberal Russian press. The Jablonskis’ family home was frequented by the activists of the Lithuanian intelligentsia who shared a common future vision of their motherland. In 1896, teacher J. Jablonskis was transferred to Revel (currently Tallinn) which was far away from Lithuania and the ideas of freedom. The Jablonskis family could only visit their homeland during summers. In 1900, J. Jablonskis completed one of his most significant works, Lietuviškos kalbos gramatika (Grammar of the Lithuanian Language), which came out in 1901. Yet soon after this he was trialed and charged in a notorious case related to the violation of the Lithuanian press ban. As a consequence, in 1902 Jablonskis was deported to Pskov in Russia. Upon his return, Jablonskis lived in Šiauliai (1903–1904), Vilnius (1904–1906), taught part-time in the Panevėžys teachers’ seminary (1906–1908). His second major work, Lietuvių kalbos sintaksė (Syntax of the Lithuanian Language), came out in 1911 and a year later Rašomosios kalbos dalykai (On the Written Language) appeared. When two Lithuanian gymnasia in Voronezh for war immigrants were opened in 1915, J. Jablonskis was officially invited to teach Lithuanian. It was during this period that he prepared and published a reader in Lithuanian titled Vargo mokyklai E. LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ. Konstancija ir Jonas Jablonskiai 17 (1916), a textbook in mathematics Aritmetika. Mokslo pradžia ir terminai (1917) and a dictionary titled Mūsų žodynėlis (1918). 1918 saw the return of the whole Lithuanian colony, the Jablonskis family included, from Russia to Lithuania. In Vilnius, J. Jablonskis published Lietuvių kalbos gramatika (The Grammar of Lithuanian) (1919). When Vilnius was occupied by Poland, the family moved to Kaunas. J. Jablonskis’ health was getting weaker, he could hardly walk and sometimes could not even write. As a sign of recognition, the linguist was awarded the title of professor and honorary member of the University of Kaunas, which was established in 1922. During the last ten years of his life he intensely worked and published the following books: Lietuvių kalbos gramatika (1922), Lietuvių kalbos vadovėlis (A Textbook of Lithuanian) (1925), Linksniai ir prielinksniai (Cases and Prepositions) (1928). He also prepared 234 articles on language which were dictated to his wife, son or students. In February 1930, Jonas Jablonskis got the flu and died in hospital on 23 February. EGLĖ LUKĖNAITĖ-GRICIUVIENĖ Lietuvos nacionalinis muziejus Arsenalo g. 1, LT-01100 Vilnius [email protected] 18 KALBOS KULTŪRA | 83