Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai

KALBA IRENA SMETONIENĖ BRIGITA DAMBRAUSKAITĖ Vilnius universitet I JONO JABLONSKIOS FOTSPÅR: KASUSFEL OCH MOTIV FÖR KORRIGERING NYCKELORD: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis, lokativ, normering. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Om kasusbruk, betydelser och fel har det skrivits mycket. I slutet av 1800-talet inleddes en intensiv normering av det litauiska standardspråket; för dess utveckling var de språkartiklar som redan trycktes i Varpe viktiga. Det råder inget tvivel om att systematiseringen och befästandet av normerna för det litauiska standardspråket blev konsekvent från och med Jonas Jablonskis. I början av 1900-talet påverkades normeringen starkt av lingvisterna vid Gimtoji kalba, Pranas Skardžius, Antanas Salys, Petras Jonikas och Jurgis Talmantas, och senare Juozas Balčikonis och Leonardas Dambriūnas (Dambrauskas). Från mitten av 1900-talet blev normeringsarbetet kollektivt och mer organiserat. Artiklar började regelbundet publiceras i olika tidningar och tidskrifter för att behandla praktiska språkfrågor, och debatt började föras. Artiklarna behandlade oftast enskilda fall av användning av olika kasus och fel som hade samband med dåtidens språkbruk och aktuella frågor. Den här artikeln ger en översikt över början på korrigeringen av kasusfel, mellankrigstidens lingvisters försök att normera kasusbruket, motiven bakom korrigeringarna av J. Jablonskis och lingvisterna vid Gimtoji kalba samt några senare reaktioner. Som det viktigaste verket har J. Jablonskis Linksniai ir prielinksniai valts, utgivet- I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 25 den från 1928, eftersom kasusens betydelser beskrivs systematiskt och konsekvent i den, principer för kasusbruk formuleras, exempel ges och felaktiga fall anges. Även publikationer där J. Jablonskis publicerade många artiklar om språkbruk har gåtts igenom och tagits med i undersökningen (Varpas, Viltis, Švietimo darbas, Santara, Lietuva, Lietuvos, Kalba, relevanta språkspalter i tidningarna Lietuvos žinių och Lietuvos aido), liksom värdefulla artiklar i andra periodiska publikationer (bland annat Vairas, Rytas, Pradai ir žygiai, Aidas, Draugija, Panevėžio balsas med flera). Material samlades också in ur publikationer om språkbruk. Först och främst bör mellankrigstidens Gimtoji kalba nämnas, liksom Kalbos patarėjas, sammanställd av lingvisterna P. Skardžius, A. Salys och L. Dambrauskas och utgiven 1939. NOMINATIV De flesta nominativfel noterades när kasusformen användes i stället för partitiv genitiv, när man tilltalade personer, grupper av personer, djur, föremål eller företeelser med nominativ, vid osäkerhet kring bruket av nominativ och ackusativ, för att uttrycka tillstånd samt vid användning av namn i nominativ respektive genitiv. Nominativ i stället för partitiv genitiv korrigerades redan av J. Jablonskis: I staden Varėna bor, förutom judar, även litauer (=litauer) (Jablonskis 1911a: 1); många fick oväntade vänner (=oväntade vänner)1 (Jablonskis 1912a: 1–2); de besökte institutioner där det fanns sjuka judar (=sjuka judar) (Jablonskis 1914: 4); på marken förekommer saltkällor (=i marken förekommer saltkällor) (Jablonskis 1920: 26); nu förekommer också redan barrskogar av gran, ceder och björk (=granskogar, cederskogar och björkskogar) (Jablonskis 1926a: 2); inte ens i en dröm trodde jag att sådana ting (=sådana ting) kunde finnas⟧ (Jablonskis 1926d: 159); det finns människor (=människor) med mindre eller större laster (Jablonskis 1926b: 50). J. Jablonskis föreslog också partitiv genitiv när nominativ betecknar abstrakta begrepp eller material: nu finns det redan hopp (=hopp om att den sjuke ska tillfriskna (Jablonskis 1911a: 1); gör det igen så att du har nytta av det (=nytta) (Jablonskis 1925a: 1212); väte ingår i allehanda kroppar (=väte finns i olika kroppar, i sammansättningen av olika kroppar) (Jablonskis 1920: 26); lera finns i många färger: vit, gul (=lera finns, förekommer i många varianter) (Jablonskis 1920: 25). 1 De citerade exemplen återges enligt dagens stavningsregler; några av exemplen har förkortats av artikelns författare. Redaktionell anmärkning. 26 KALBOS KULTŪRA | 84 Straipsnių paskelbimo metai (1911, 1912, 1914, 1920, 1925, 1926) rodo J. Jablonskio taisymų nuoseklumą. Jis yra rašęs, kad kai kuriuos pasakymus būtų galima ir „viena kita žmonių kalbos tarme pateisinti“ (Jablonskis 1911: 2), tačiau siūlė tokių vardininkų vengti. Sakinių, kuriuose kalbininkas teikia ir vardininką, ir kilmininką, yra gerokai mažiau: auksas, sidabras ir dabar pasilaiko gryname pavidale (=aukso, sidabro ir dabar pasitaiko gryno pavidalo) (bet kalnų auksas, žemės auksas gali būti ir gryno pavidalo) (Jablonskis 1920: 26). Vieno straipsnio pabaigoje J. Jablonskis prisipažįsta, kad taisydamas beveik niekur nesiteisina, neaiškina klaidų taisymo („sunku buvo ir vietos rasti visokiems kalbos aiškinimams“) (Jablonskis 1925a: 1217). Vienas svarbiausių taisymo kriterijų – gyvoji žmonių kalba ir gramatikose užfiksuotos kalbos normos. Kalbininkas yra pabrėžęs, kad taisyklingai vartoti kalbą labiausiai padėtų pačių žmonių domėjimasis tarmėmis, tautosaka, reikėtų „naudoties vieno-kito kalbininko nurodymais ir bent vienu kalbos vadovėliu (kalbos sintakse)“ (Jablonskis 1911a: 3)2. Remdamasis dalies kilmininko taisykle vardininką taisė ir Pranas Meškauskas: pasklido apylinkėj gandai (=gandų) (Meškauskas 1931: 61); iš Amerikos atėjo žinios, kad bankrutavo dar 4 bankai (=žinių; pvz., pasklido kalbų) (Meškauskas 1932: 67). Mycket har diskuterats och debatterats kring nominativ i tilltal, särskilt kring användningen av tilltalsappositionen ponas (herr). P. Skardžius rekommenderade nominativ för tilltalsappositionen med hänvisning till brukstraditionen. Enligt hans uppfattning kan man, vid sidan av pone mokytojau (herr lärare), säga 2 Ett skarpt svar på J. Jablonskis korrigeringar publicerades 1912 i Draugijos publikation. Adomas Jakštas (som undertecknade med namnet Druskius) kritiserade ilsket lingvisten för de många onödiga korrigeringarna, den överdrivna självsäkerheten, åsikternas stränghet och beslutens absoluta karaktär (”Rygiškių Jonas tillåter inga tvivel, han hugger till som med en yxa”) (Jakštas 1912: 285). Enligt A. Jakštas hävdar J. Jablonskis att man bör skriva nu finns det hopp om att den sjuke ska tillfriskna; ät så länge du har aptit; det fanns tillfälle att tala med honom; har han förstånd, och så vidare medan meningarna nu finns hopp; ät så länge du har aptit; det fanns ett tillfälle att tala med honom; har han förstånd, och så vidare skulle vara felaktiga. Enligt A. Jakštas är båda varianterna bra, men de skiljer sig åt i betydelse, och J. Jablonskis föreslås att inte förlita sig så strikt på människors språkbruk. J. Jablonskis skrev 1912 en ironisk artikel i Viltyje, där han vände sig till A. Jakštas och försökte bemöta alla hans kommentarer systematiskt. Han hävdade att A. Jakštas inte hade uppmärksammat kommentarerna där det sades att han, J. Jablonskis, inte ens hade försökt förteckna alla rättelser, eftersom det kräver kunskaper om samtliga dialekter. J. Jablonskis försöker försvara sig och ge välgrundade argument för vissa kasusbruk. Han invänder mot korrigeringen av meningarna nu finns det hopp; det kommer också att finnas människor. Motiveringen är tydlig: enligt honom passar partitiv genitiv bäst i dessa meningar i det aktuella användningsfallet, men han framhåller att nominativ också är möjlig om man talar allmänt om hoppet eller om alla människor (Jablonskis 1912d: 2). I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 27 Det kan också sägas ponas mokytojau, men det är bättre att säga Visagalis Dieve, eftersom visagalis framför allt är ett adjektiv (jfr gerasis tėve) (Skardžius 1998: 514)3. J. Jablonskis förespråkade substantivets nominativ som normativ form. När han korrigerade meningen ersatte han ackusativ med nominativ: att se en berusad man (=en berusad man) är motbjudande (Jablonskis 1912b: 2)4; godis (=godis) köper man där de ser vackrare ut 3 Senare fördes många diskussioner om tilltalsformen. Vytautas Ambrazas betraktar till exempel nominativ som den vanligare formen: när man tilltalar någon med ordet ponas är nominativ den vanligare formen (ponas direktoriau), även om vokativ också förekommer (pone direktoriau). Enligt lingvisten har nominativ här sannolikt blivit etablerad därför att ordet som fungerar som artighetstitel har en position som är typisk för adjektiv (Ambrazas 1990: 11). Båda formerna anses alltså vara korrekta i detta fall. Jonas Šukys instämmer i att båda formerna är möjliga, men anser att nominativ bör undvikas (Šukys 1995: 13). I grammatiken sägs det att det officiella artighetstilltalet ibland uttrycks i talspråk med substantivet ponas i singularis nominativ; i andra fall är nominativ inte rekommenderad och betraktas som fel. Antanas Rasimavičius anser också att en titel som står före ett tilltal vanligtvis kongruerar med tilltalet, men att substantivet ponas i nominativ inte är fel. I Kalbos praktikos patarimuose (1976) anges nominativ- och vokativformerna av substantiven ponas, draugas som likvärdiga, medan nominativ i alla andra fall inte bör användas för att uttrycka tilltal. I Kalbos patarimuose (2009) betraktas ponas som en sekundär normvariant, lämpligare i informella stilnivåer. 4 År 1912 inleddes en polemik i det tredje numret av Viltis mellan Emša (författaren Marcelinas Šikšnys) och J. Jablonskis. Emšas artikel om J. Jablonskis korrigeringar publicerades, liksom J. Jablonskis svar. När Emša kritiserade lingvistens korrigeringar stödde han sig på etablerade traditioner. I stället för den ackusativ som J. Jablonskis rekommenderade föreslår han nominativ: de kroppsligt redan mogna, redan också till förståndet mognar (=deras kropp är redan mogen, och förståndet mognar också) (Jablonskis 1912c: 1). Emša ger liknande exempel (”man säger ju rågen är mogen, vårsäden mognar, men inte vårsäd, råg mognar”) (Jablonskis, ibid.) och säger att J. Jablonskis rekommenderar detta bruk med hänvisning till talspråket. Emša tvivlar på att människor verkligen talar så och kritiserar lingvisten för att han litar alltför mycket på människors språk (”det förefaller mig som om människor använder många former felaktigt, i strid med grammatikens och logikens krav”) (Jablonskis 1912c: 1). J. Jablonskis medger att nominativ kan användas i denna mening, men försvarar också sin egen korrigerade mening med hänvisning till andra språkexempel: han har kalla ben; jag blev trött i benen; han bröt nacken; måtte du bryta huvudet; kattungen bröt sina små ben; har du redan värmt upp händerna; jag vilade händer och ben (Jablonskis 1912c: 2). Han hävdar att exemplet som Emša föreslagit, rågen mognar, inte bevisar någonting. Här har vi, enligt J. Jablonskis, en ackusativ som uttrycker beskrivning eller en beskrivande bestämning. J. Jablonskis har också korrigerat en sådan mening: de är redan kroppsligt mogna, och mognar redan också mentalt; i den allra första artikeln ersatte han alltså dessa adverb med ackusativformer, vilket innebär att han här medgav att båda varianterna var korrekta, men valde den han själv föredrog – ackusativ. På liknande sätt ersatte J. Jablonskis nominativ med ackusativ i tidskriften Lietuvos 1926, när han korrigerade Petro Kriaučiūnos monografi, skriven av Motiejus Gustaitis: i dem... kände sig eleven återfödd i förfädernas ande (återfödd i förfädernas anda); och alla återvänder stärkta i nationens anda (=stärkta i nationens anda) (Jablonskis 1926c: 8). Någon motivering till korrigeringarna ges inte. Enligt Jonas Palionis motiverade J. Jablonskis behovet av ackusativ med sådana folkliga uttryck av konkret betydelse men avlägsen innebörd som ”förfrusna händer, trött i benen, utmattad i huvudet, med ett upplyst ansikte”. 28 KALBOS KULTŪRA | 84 padaryta (Jablonskis 1914: 4); prisieis badą kęsti (=teks badą kęsti) (Jablonskis 1917: 2). Panašiai taisė Jonas Murka: jaunam mat berneliui reik protą (=protas) plėtot, kad vėliau išaugus naudingu pastot („suvestinis veiksnys šalia bendraties vardininko reikalingas“) (Murka 1917: 14–15). Gimtojoje kalboje teikiamos abi formos: reikia turėti tą veikalą, reikia turėti tas veikalas (Talmantas 1933: 40). Kalbos patarėjuje abu variantai (reikia darbas dirbti ir reikia darbą dirbti) teikiami kaip lygiaverčiai, nurodomas svarbus argumentas: galininkas plačiau vartojamas vakarų aukštaičių bei žemaičių tarmėse ir todėl teiktinesnis bendrinei kalbai (Kalbos patarėjas 1939: 105). P. Skardžius, nors ir rašė, kad sakiniai šulinys kasti nelengva ir šulinį kasti nelengva yra lygiaverčiai (Skardžius 1998: 177), dar kartą pabrėžė mintį, kad vardininkas plačiai vartojamas rytų tarmėse, tačiau žemaičiai vietoj vardininko sako galininką. Istorija ir dabartinė vartosena rodo, kad vardininkas nebėra gajus, todėl norminė forma galėtų būti galininkas (Skardžius 1998: 688). J. Jablonskis stödde sig på levande språkbruk (jag har ont i sidorna, det värker i händerna) och korrigerade i texter belagd nominativ med verben sopėti, skaudėti till ackusativ: alla muskler, alla ben gjorde ont (=musklerna, benen) (Jablonskis 1925b: 186); hjärtat värkte på den rödbrusige mannen (=hjärtat) (Jablonskis 1926b: 50); däremot lät lingvisten nominativ stå kvar och ändrade hela konstruktionen med verben pavargti, suktis: han tröttade ut huvudet (=hans huvud blev trött) (Jablonskis 1927: 2, 4). Användningen av nominativ och instrumentalis har alltid väckt många frågor. I sina artiklar har J. Jablonskis flera gånger ändrat predikativ nominativ till instrumentalis: prästen Justinas var professor vid Petrapilis prästseminarium (=professor) och ekonom (=ekonom), och senare inspektör vid Žemaičių prästseminarium (=inspektör), slutligen dess rektor (=rektor); rektor för Varnių-seminariet var då Motiejus Valančius (=rektor); och han blev en härd för katolska familjer (=härd) (Jablonskis 1926g: 404)5. Instrumenta- Emša kritiserade J. Jablonskis korrigeringar också på grund av att meningens betydelse förändrades. Här gav J. Jablonskis exempel från andra språk (polska, franska, tyska) och betonade med stöd av dem kontextens betydelse. Det är uppenbart att J. Jablonskis försökte korrigera systematiskt, strävade efter att etablera ett system och skapa allmänna regler. 5 A. Jakštas kritiserar i en artikel publicerad i Draugijos publikation J. Jablonskis häftigt för att han med verbet būti alltid föreskriver nominativ och avvisar konstruktionen med instrumentalis. Enligt kritikern ”gör författaren fel när han lämnar bara en konstruktion. Vi förvånas till och med över att Rygiškių Jonas inte kan skilja mellan betydelsen hos sådana meningar: han är kung (i verkligheten) och han är kung (på scenen)” (Jakštas 1912: 287). J. Jablonskis håller inte med om A. Jakštas obefogade kritik. Han säger att han inte heller skrev så i sina artiklar. Lingvisten säger att han citerade den aktuella meningen ur Antanas Juškas ordbok, hänvisade till den och rekommenderade att liknande meningar korrigerades på samma sätt. Skillnaden mellan nominativ och instrumentalis märks, men J. Jablonskis utvecklar inte detta närmare, utöver de nämnda I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 29 Kasus, som J. Jablonskis skrev, används för att uttrycka ett tillfälligt tillstånd, en förändring eller ett blivande. Den nu vanliga termen nominativ för namn använde J. Jablonskis inte; i hans arbeten nämns det icke-förekommande subjektets nominativ, som rättas till genitiv: floden Kražantė rinner (=Kražantės flod rinner); redan syns också byn Beduonai (=byn Beduonai). Analogt korrigerade han även ordföljden: den natten i byn Serdokai (=i Serdokai by) bröt de sig in i en bondes lada; nu ska en skola grundas i byn Bedruskiai (=i Bedruskiai by); troligen korrigerades även lokativen analogt: en kvarn i staden Radviliškis (=i staden Radviliškis) (Jablonskis 1911b: 2). Jurgis Talmantas skrev i Gimtoji kalba att namnens nominativ tränger undan namnens genitiv ur bruk. Uttrycken ångaren ”Kęstutis”, gymnasiet ”Aušra” är främmande för det litauiska språket. Man bör säga ångaren ”Kęstutis” avgår (Talmantas 1934: 118). Med stöd i levande språkbruk försvarade Juozas Balčikonis sådana uttryck som floden Kražantė (Balčikonis 1978: 72). P. Skardžius skrev att man i namn helst bör använda den så kallade bestämmande genitiven: Šviesa-tryckeriet, Östersjön, Švyturys bokhandel, ”Regina”-laboratoriet (i stället för laboratoriet tillverkat i ”Regina”), Pienocentras kafé (i stället för kaféet Pienocentras), även om vissa fall med namnens nominativ inte heller bör kritiseras (Skardžius 1998: 741). I en artikel som A. Salys publicerade 1938 säger han att namnens genitiv är en gammal exemplen utvecklar han inte här: ”skillnaden mellan dessa två kasus när de används som predikativ är mycket komplicerad” (Jablonskis 1912d: 3). Att A. Jakštas kritik var obefogad och att J. Jablonskis i själva verket inte strikt föreskrev att nominativ skulle användas framgår av fall där J. Jablonskis föreslår både nominativ och instrumentalis som rättelser till de meningar han korrigerar: de ville leda folket med hjälp av folket (=de ville vara folkets ledare, leda folket, leda åt folket) (Jablonskis 1911b: 2). För J. Jablonskis var språkets systematik ett av de viktigaste kriterierna för rättelser. A. Jakštas säger att J. Jablonskis undviker instrumentalisen, men förklarar inte varför han kritiserar den mening som språkforskaren har rättat: fem personer kallades in till experterna och fördes sedan tillbaka (=fem experter kallades in och fördes sedan tillbaka) (Jakštas 1912: 287). När J. Jablonskis skrev om instrumentalisen och hur den undveks, sade han att han hade gett flera rättelser till samma mening, så att man kunde välja den som passade en själv och som också stämde med betydelsen. Enligt Jablonskis kritiserade A. Jakštas utan motivering och utan att ge några exempel. I hela artikeln försvarar sig J. Jablonskis med att han aldrig ställer strikta krav eller föreskriver att man ska använda en enda av de rättelser han föreslagit. Tvärtom försöker han ge flera alternativ. När A. Jakštas kritiserar och fördömer rättelserna (inte bara kasusändringar) anklagar han J. Jablonskis för att inte förklara varför den föreslagna rättelsen är bättre, för att språkforskaren utan grund trugar på folk ord och uttryck från sin egen dialekt som inte kan förklaras med någon logik, rättar enbart för att han helt enkelt inte tycker om ett ord eller en konstruktion, försöker införa ett ord i stället för andra som redan används, kräver att folk använder den konstruktion han föreslagit, råder folk att översätta slaviska meningar och byter ut ord mot konstruktioner som aldrig hörts någonstans; argumenten sägs dessutom vara ovetenskapliga. J. Jablonskis anklagades alltså för att göra rättelser utan motivering eller argument, för att i alltför hög grad förlita sig på intuition och språkkänsla. 30 KALBOS KULTŪRA | 84 en egenhet i det litauiska språket, till exempel: staden Telšiai, floden Nemunas. Men nyheten namnens nominativ blir allt vanligare. Sådana exempel som J. Jablonskis ger, till exempel kaféet ”Aldona”, är nybildningar, men oundvikliga. I ett sammansatt namn ska inte bara de bestämmande orden böjas, utan även egennamnet: ”Lana”-produkter (=”Lanas” produkter); ur tidningen ”Ūkininko patarėjas” (=ur tidningen ”Ūkininko patarėjas”); arbetar i företaget ”Ranga” (=arbetar i ”Rangas” företag) (Salys 1938a: 4). Användningen av nominativ och ackusativ diskuterades i hälsningsformler. Mest diskussion uppstod kring användningen av hälsningarna god morgon, god dag och liknande. A. Jakštas anger nominativ som det mer godtagbara alternativet. Hans viktigaste motivering är att ackusativformen en god dag, en god morgon är en germanism och ett uttryck som inte passar i alla situationer, medan nominativ är lämpligare både på grund av etablerad tradition och för att den passar i nästan alla talade situationer (Jakštas 1933: 2–3). A. Salys, liksom A. Jakštas, förordar nominativformen främst på grund av brukstraditionen, som stöds av dialektmaterial och äldre skrifter. Enligt honom beror ackusativens uppkomst på inflytande från tyskan (Salys 1937: 135; Salys 1938d: 3). I Kalbos patarėjas rekommenderas nominativ eftersom den är vanligare än ackusativ. Senare började båda kasusformerna anges som likvärdiga normvarianter. GENITIV Genitivformer som väckte många frågor var de som oftast korrigerades, särskilt de som rörde uttryck för helhet och del av objekt, vilket är karakteristiskt för litauiskan. Det framgår att genitiv korrigerades till nominativ eller ackusativ när objektet som uttrycktes med detta kasus inte hade betydelsen ’del’. Minst tveksamhet väckte konkreta substantiv som betecknade ting eller objekt; mest diskuterades genitiv av abstrakta substantiv i singular. Intressant nog korrigerades genitiv till ackusativ redan i slutet av 1800-talet i Žemaičių ir Lietuvos apžvalga (1890: 13): därifrån kommer han för att salta levande och döda, inte de levande och döda. Den angivna motiveringen till rättelsen är verbets rektion (ordet ”salta” styr ackusativ, inte genitiv). J. Jablonskis korrigerade genitiv som olämpligt användes med verb som styr ackusativ, till exempel nå: och målet (=målet) når vi lättare (Jablonskis 1925a: 1212); då kommer religionen att nå målet (=målet) (Jablonskis 1926g: 404); komma fram till: varje människa kommer fram till den åsikten (=den upp- I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 31 monę) (Jablonskis 1925a: 1212); visuomenė turi teisės piktintis ir prieiti tos išvados (=išvadą) (Jablonskis 1926b: 50); Bedier priėjo išvados (=išvadą), kad autorius naudojosi kitų kūriniais (Jablonskis 1926f: 741, 746). Efter J. Jablonskis exempel rättade även P. Meškauskas liknande fall: endast en av de tre staterna, Litauen, nådde sitt mål (=målet) (Meškauskas 1931: 236); han gick länge genom de mörka förortsgatorna och nådde ett litet trähus (=ett litet trähus) (Meškauskas 1931: 393); genom att följa notarien system kan man komma till en slutsats (=en slutsats) (Meškauskas 1932b: 354). Med hänsyn till analoga meningar rekommenderade även P. Skardžius ackusativ, inte genitiv (komma fram till en slutsats, inte en slutsats) (Skardžius 1998: 710). I Gimtoji kalba kritiserade han onödiga, obehövliga rättelser utan allvarlig grund och ersatte genitiv med nominativ: det stiger bubblor (=bubblor stiger). Hänvisning görs till liknande exempel (skum går, moln stiger, inte skum går, moln stiger) (Skardžius 1936: 14). Orsaken till användningen av sådana genitivformer är inte lätt att fastställa. Det har skrivits att denna användning kan ha uppstått genom påverkan från andra språk och dialekter; under ryskans inflytande började genitiv användas med verbet pasiekti, och en del sådana genitivformer kan också vara hyperkorrektioner. Genitiv rättades i konstruktioner med verbet padaryti. J. Balčikonis rättade felaktigt använd genitiv: gjorde ett outplånligt intryck på Liudas Vasaris (=ett outplånligt intryck) padarė (Balčikonis 1935: 45)6. Genitiv som styrs av verb kan beteckna ett obestämt objekt, en del av det. I Kalbos patarėjas anges följande mening som rekommenderad formulering: ge mig, låna mig en kniv (Kalbos patarėjas 1939: 31). Motiveringen är en kortvarig begäran. P. Meškauskas ersatte ofta nominativ och ackusativ med partitiv genitiv (uttryckssättet varierar), men medgav att denna inte heller är lämplig i vissa fall: I Kaunas grundas en förening, dittills utan motsvarighet i Litauen, som har till syfte att hjälpa människor (=vars syfte är att hjälpa människor) (Meškauskas 1932: 66). 6 Artikeln där J. Balčikonis framförde synpunkter på språket i Vincas Mykolaitis-Putinas roman Altorių šešėly väckte gensvar (Balčikonis 1935: 45–48; Skardžius 1935c: 124–126; Skardžius 1997: 192). I Vairas publicerades en artikel av Eduardas Viskanta där han försökte vederlägga de språkfrågor som J. Balčikonis och P. Skardžius hade tagit upp (Viskanta 1935). Enligt P. Skardžius kritiserar E. Viskanta Putinas språkrättare djärvt och rentav löjeväckande, och tar själv itu med att ytligt avgöra språkfrågor (Skardžius 1997: 192). J. Balčikonis ersatte genitiven i meningen jag kom för att ta farväl av baronessan med en prepositionskonstruktion. E. Viskanta ansåg att en sådan genitiv med infinitiv för att uttrycka syfte är idiomatisk i litauiskan, till exempel modern kom för att hämta barnet (Viskanta 1935: 369), jag gick ut i skogen för att skjuta duvor (Viskanta 1935: 700). Enligt P. Skardžius bedömde E. Viskanta många saker utan att sätta sig in i dem ordentligt, ytligt. Det framhålls att flera saker blandas ihop: ingen språkvetare föreslår att man blint ska kopiera folkspråket, men bruket av vårt språk måste bygga på litauiska böjningsmönster (Skardžius 1997: 193). 32 KALBOS KULTŪRA | 84 Om användningen av konstruktioner med objektbetydelse tillsammans med substantiv i singular som betecknar abstrakta begrepp (ära, medkänsla, inflytande, betydelse, intryck och liknande) har det skrivits att ackusativ, inte partitiv genitiv, krävs i dessa fall för att undvika att såra eller förolämpa en annan person: jag har äran (=äran) att hälsa; vi uttrycker djup medkänsla (=medkänsla) (Kalbos kertelė 1933: 3). Denna kommentar fick senare stöd i Gimtoji kalba: ”i stället för jag har ära, jag uttrycker medkänsla bör man naturligtvis säga och skriva jag har äran, jag uttrycker medkänsla” (Labokas 1933: 63). P. Skardžius skrev att genitiv endast ska användas när en del tydligt avses: ge mig bröd, ös upp vatten, men han bakade brödet, tappade bort sina pengar och så vidare. Man kan uttrycka medkänsla (om vi uttrycker lite, bara en del; detta uttryck för medkänsla är svagare, mindre) och medkänslan (i sin helhet; detta uttryck är starkare, mer betydelsefullt). På liknande sätt kan man säga göra intryck och göra ett intryck, ha inflytande och ha ett inflytande. P. Skardžius fann det särskilt märkligt att uttrycket jag uttrycker min djupaste medkänsla till de anhöriga ofta användes i tidningarna (”hur kan det vara fråga om den djupaste medkänsla, om bara en del av den uttrycks? När man uttrycker stor, och än mer den största, medkänsla måste man enligt vårt språks böjningsmönster uttrycka medkänsla, inte en del av medkänsla. [...] På liknande sätt måste vi be om äran, inte be om ära, och uttrycka Er min respekt, inte en del av respekten”). Följaktligen godkände P. Skardžius (1936: 17) inte bruket av genitiv; han rekommenderade ackusativ. M. Jurkynas föreslår också ackusativ i stället för genitiv: efter att ha frågat och funnit (=efter att ha frågat och funnit) den eftersökta personen har vi äran (=äran) att meddela; jag har äran (=äran) att be herr direktören (=herr direktören) (Jurkynas 1938: 21). I Kalbos patarėjas tillåts redan båda varianterna, men valet mellan genitiv och ackusativ beror på sammanhanget. I vissa fall säger man jag uttrycker min medkänsla (hela) och jag uttrycker medkänsla (en del) (Kalbos patarėjas 1939: 31). Senare framförde L. Dambriūnas en annan uppfattning i Gimtoji kalba (1962, 1964). I många fall rekommenderade han genitiv. I standardspråket används inte genitiv av räkneordsbestämda substantiv eller mängdbetydande substantiv för att uttrycka jämförande mängd tillsammans med adverb i komparativ. Genitiv ersattes konsekvent med en jämförande konstruktion: förra året dödades här mer än hundra (=över hundra) människor (Jablonskis 1911a: 1, 2); det har redan gått mer än ett år (=mer än ett år), sedan vi började uppmana till kamp mot tuberkulos i vår tidnings spalter (Jablonskis 1911b: 2); mer än hundra människor omkom (=mer än hundra) (Jablonskis 1914a: 2, 3); de ska öppna en hantverksskola senast nästa höst (=nästa höst) (Jablonskis 1914a: 2, 3); vår kropp består till mer än tre fjärdedelar av vatten (=mer än tre fjärdedelar) (Jablonskis 1920: 26); redan mer än två- I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 33 likos (=daugiau kaip dvylika) mėnesių praėjo (Jablonskis 1925d); šis „Fondas“ yra įsteigęs daugiau 900 (=daugiau kaip 900) knygynėlių (Jablonskis 1926b: 50). P. Skardžius rašė, kad slavų ir mūsų kalbos duomenys rodo, jog anksčiau toks posakis jis yra geresnis manęs galėjo būti vartojamas su vienu atskirties kilmininku, tačiau šiandien jis yra svetimas ir nebevartojamas (Skardžius 1998: 720). DATIV Först och främst bör dativ nämnas, eftersom den felaktigt har använts som objektkasus. Många lingvister har uttryckt sina åsikter om användningen av verbet tikėti. Här behandlas också korrigeringar av dativ som anger medel eller art, liksom av dativ för ändamål tillsammans med infinitiv. Dativ används ofta felaktigt som objektkasus – den förekommer med sådana verb eller adjektiv som inte styr dativ. Framför allt bör verbet atitikti: ditt beteende motsvarar orden (=motsvarar orden) (Jablonskis 1925a: 1212); ord för ord motsvarar parollerna (=parollerna)7 (Jablonskis 1926b: 50); dessa företeelser motsvarar också andra företeelser (den förklaring som ges: yxan passade skaftet) (Jablonskis 1928: 61, 62); de löften som avgetts motsvarade arbetarnas och böndernas djärva drömmar (=drömmar) (Meškauskas 1931a: 394); det är en dryck som motsvarar de lokala klimatförhållandena (=förhållandena) (yxan passade skaftet) (Meškauskas 1932c: 70). Med užjausti: stadens råd kände medlidande med denna sammankomst (=denna sammankomst) (hänvisning görs till andra exempel: den hungrige må känna med den hungrige) (Jablonskis 1914a: 2, 3). Med sekti: talar han snabbt, tanken följer tanken (=tanken följer tanken) (Jablonskis 1926b: 50); utan anledning följer han dessa språkexempel (=utan anledning följer han dessa språkexempel) (Jablonskis 1928: 62). P. Skardžius har korrigerat felaktigt bruk av dativ med verbet atsiliepti:som svar på dessa ord (=på dessa ord) (Skardžius 1998: 655). Dativ korrigeras också efter adjektiv (till en prepositionsfras med ackusativ). Ett av de vanligaste exemplen är panašus. J. Jablonskis korrigerade det: Oranjestaten liknar ett krigsläger (=ett krigsläger) (Jablonskis 1914: 4); i detta avseende liknar han världens största lärare (=de största (de di- 7Samma år, 1926, korrigerade J. Jablonskis också låneöversättningen obalsis (Raštai, bd 5, s. 7). Redaktionens anmärkning. 34 KALBOS KULTŪRA | 84 džiausius) pasaulio mokytojus) (Jablonskis 1926c: 3); J. Balčikonis: žemė panaši plytai (=į plytą) (Balčikonis 1935a). Taisyta ir kitų kalbos normintojų: bulgarų būdas kiek panašus lietuviškam (=į lietuvišką) (Meškauskas 1932a: 505); „Eneida“ yra panaši „Iliadai“ (=panaši į „Iliadą“) (Barzdukas 1940: 24). P. Meškauskas nurodo motyvaciją – taisoma dėl vokiečių kalbos įtakos. P. Skardžius taip pat teigė, kad vartotinas ne naudininkas, o prielinksninė konstrukcija: visos priesagos panašios kitoms priesagoms (=į kitas priesagas) (Skardžius 1936a: 92); troškimas laimės ieškoti buvo panašus paukščių jausmui (=į paukščių jausmą) (Skardžius 1998: 639). Taisyta ir po daiktavardžio panašumas: lietuvių kalbos panašumas graikiškajai kalbai (=į graikiškąją kalbą) (Kalbos kertelė 1933b: 3). Det råder oenighet om användningen av verbet tikėti i standardspråket. Det hävdas att verbet har varierande rektion och används med dativ, instrumental, ackusativ eller prepositionsfraser. Redan från början av 1900-talet uttryckte litauiska lingvister sitt ogillande av dativformen och prepositionsfrasen, eftersom de ansåg att dessa berodde på påverkan från andra språk8. Kazimieras Būga skrev, med stöd av dialektuppgifter, att formerna tikėti kam och tikėti į ką hade lånats från de slaviska språken, medan tikėti kuo otvivelaktigt är ett litauiskt drag, ärvt från forntiden. Verben kliauties, abejoti, rūpintis används också med instrumental (så kallade K. Būga instrumental) (Būga 1914: 18). P. Skardžius stödde sig på denna artikel av K. Būga och hävdade att tikiu į Dievą är ett uttryck som tydligt är främmande för vårt språk. I stället för en prepositionsfras föreslog P. Skardžius, med stöd av K. Būga, J. Jablonskis och äldre skrifter, att ackusativ eller instrumental skulle användas (tikiu Dievą eller tikiu Dievu). Tikiu Dievą skulle betyda att Gud finns, att man tror att Gud existerar. Tikiu Dievu skulle uttrycka förtröstan på Gud, att Gud är grunden för tron. Den så kallade grundinstrumentalen som används här är välkänd i vårt språk (Skardžius 1998: 299). Dativ och prepositionsfrasen, vilket deras bruk visar, särskilt i äldre litauiska språkminnesmärken, uppstod sannolikt i kyrkospråket efter slaviska förebilder och kan senare ha övergått även till talspråket (Skardžius 1998: 407). Tikėti används med ackusativ och instrumental, och mer sällan med dativ (tro på de lärdomar som himlen har skänkt) (Skardžius 1998: 410). I sina arbeten visar P. Skardžius att verbet tikėti har varierande rektion i översättningar (Skar- 8Se vidare ”Trosbekännelsen: tikėti Dievą ar tikėti į Dievą” (http://www.vlkk.lt/lit/naujienos/naujiena.1092.html). I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 35 džius 1998: 544). Naudininką taisė P. Meškauskas: sulig tais daviniais, kuriems (=kuriais) net sunku patikėti, indėnai yra turtingiausioji pasaulyje tauta (Meškauskas 1931c: 350). Tokios nuomonės, kad bendrinei vartosenai netinka naudininkas ir tikėti su prielinksniu, laikomasi ir Kalbos patarėjuje. Čia rašoma, kad prielinksninė konstrukcija yra verstinė, paimta iš bažnytinės kalbos, o naudininkas atsiradęs dėl kitų kalbų įtakos (Kalbos patarėjas 1939: 128). Dativ har använts felaktigt med rörelseverb som kräver att ett tydligt mål för handlingen anges. I sådana fall bör målets genitiv användas: skickade befullmäktigade till förhandlingar (=förhandlingar) (Jablonskis 1912a: 2); pojkarna som samlats här grälade om viktiga delningar (=viktiga delningar) (Skardžius 1998: 639); bröderna kom överens om att bjuda in till lördagskvällen (=kväll) (Skardžius 1998: 655, 656); ni bjuder väl inte in mig till den här valsen (=den här valsen) (Skardžius 1998: 655); delegaterna träffades [...] för att slutgiltigt avsluta förhandlingarna (=förhandlingarna⟧); jag for till... för att övernatta (=övernattning⟧) (Juška 1938: 30); du kom hem åtminstone till middagen (=middag, äta middag)⟧⦁ (Balčikonis 1978: 289); i dag anlände han till Delhi på officiellt besök (=med ett officiellt besök) (Balčikonis 1978: 309). Med stöd av dialekterna föreslog J. Balčikonis att genitiven skulle ersättas med en prepositionsfras: samlades till möte (=samlades till ett möte), eftersom den inte betecknar det föremål man vill ha (som till exempel i åker för ved, skickar efter jäst); under mötet diskuteras och avgörs saker, och man strävar efter något annat än själva mötet (Balčikonis 1938: 297). Bruket av tidsdativ och ackusativ väckte också många frågor bland lingvister. I sina artiklar korrigerade J. Jablonskis tidsadverbial uttryckta med dativ: när ångbåten stannat en längre tid (=en längre tid), Halley gick i land (Jablonskis 1925c: 56); stannade en liten stund (=en liten stund) (Jablonskis 1925a: 1212); Kryssaren stannar ytterligare några dagar (bättre några dagar); jag en liten stund (bättre en liten stund) ute (Jablonskis 1925d: 4); beslutade att stanna här över natten (=på natten, över natten) (Jablonskis 1926b: 50). Dativ korrigerades senare i Linksniuose ir prielinksniuose: han reste bort på semester endast i några dagar (=han reste bort på semester endast några dagar); man bad skrivaren komma till kontoret en timme (=en timme); från seminariet släppte de iväg honom i ett år (=släppte iväg honom ett år⟧) (Jablonskis 1928: 62). Men vid den avgränsade betydelsen av tidsdativ anförde J. Jablonskis följande exempel: brodern lärde sig också spara vad han tjänat för en hungrig dag; av dessa pengar försörjer sig prästens familj, de ska baka små kakor och torka andra för längre förvaring och så vidare. En sådan dativ uttrycker inte bara tid utan också ändamål (Jablonskis 1928: 36 KALBOS KULTŪRA | 84 Exemplen som språkvetaren rättade visar att två bruksmönster skiljs åt: dativ för tidsangivelse passar när ändamålet tydligt framgår; i andra fall rekommenderas ackusativ9. Efter J. Jablonskis exempel rättade P. Meškauskas dativ för tidsangivelse: man tror att skuldernas moratorium kommer att förlängas med tre år (=tre år) (Meškauskas 1932a: 508). J. Balčikonis kritiserade och rättade också ofta felaktigt använd dativ. Det skrevs att dativ inte passar i följande fall: Till jul skickar man iväg eleverna på två veckors lov; till trettondagen ska eleverna redan ha lärt sig läxorna till morgonen; boskapen drivs in i ladugårdarna för natten och låses in (Balčikonis 1978: 42). I Gimtoji kalba anges att både dativ och ackusativ kan användas i meningen åkte iväg för en dag eller en dag, men att de härrör från olika dialekter (Salys 1933: 13). Dativformen av substantiv med den abstrakta suffixen –imas (–ymas) rättades: hustrun var gravid och redan registrerad för förlossning (=att föda) (Meškauskas 1932b: 352); jag gjorde det inte för försäljning (=att sälja) (Balčikonis 1978: 290); ingen av skördetröskorna lämpar sig för tröskning (=oanvändbar för att tröska) (Balčikonis 1978: 309). Det skrevs att dativ för att uttrycka ändamål med avsikt inte bör användas. 9 1925 i Litauen publicerades en artikel av Antanas Vireliūnas om användningen av dativ för att uttrycka tidsadverbial. Han ifrågasätter J. Jablonskis och P. Skardžius försök att normera språket och införa nya regler, och ifrågasätter även korrigeringarna (han anger inte exakt varifrån meningarna hämtats). Han kritiserar sådana exempel: gick ut i fem timmar (=fem timmar) och reste bort i tre dagar (=tre dagar). Han hävdar att språkvetarnas arbete saknar underbyggnad och tydlighet, att det inte finns några fastställda bruksnormer eller någon motivering till korrigeringarna. För A. Vireliūnas är användningen av ackusativ tvivelaktig; han skriver att dativ för tidsuttryck skulle passa utmärkt i standardspråket, eftersom det finns exempel på den i dialekter och folkloristiska texter (Vireliūnas 1925: 13). A. Salys försvarade J. Jablonskis uppfattning. Han kritiserar A. Vireliūnas olämpligt valda exempel, att ändamålsdativ inte skiljs från tidsackusativ, och att resonemanget endast stöds på en enda kupiškėnai-dialekt. Följande exempel på ackusativbruk ur talspråket anförs: dra dig undan några dagar så kommer gendarmerna; jag for hemifrån några dagar och se – vilken olycka som hände!; jag ska gå och vila en timme; hon ska gå till sin mor några dagar. Det skrivs att ackusativ oftast följer efter rörelseverb (Salys 1925: 10). Kort därefter publicerades A. Vireliūnas svar till A. Salys i tidningen. Den här gången anger han källan han stödde sig på när han citerade J. Jablonskis: det var ett nummer av Švietimo darbo (se Jablonskis 1925c: 56). Artikeln innehåller endast ett fall där J. Jablonskis ändrar dativ till ackusativ. Utifrån detta drar A. Vireliūnas slutsatsen att J. Jablonskis (tillsammans med P. Skardžius) strävar efter att omforma språket ”uppenbarligen genom att helt överge dativ för att uttrycka tid” (Vireliūnas 1925a, LI, 13). Det hävdas att A. Salys inte har förstått kärnan i hans artikel. A. Vireliūnas frågade om en mening med dativ kan användas eller om den måste avvisas helt, eftersom J. Jablonskis inte hade tillåtit användningen av en sådan mening. I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 37 För att uttrycka en egenskap hos ett föremål och dess art föreslog P. Skardžius 1936 i Gimtoji kalba termen de häktades hus i stället för hus för häktade. Språkvetaren stödde sig på liknande exempel: institution för minderåriga brottslingar, dårhus, officerssanatorium, prästseminarium, svinstall. P. Skardžius hävdade att genitiv inte bara uttrycker ägande, utan också avsedd användning (Skardžius 1936: 16). J. Balčikonis rättade dativ till genitiv: handel med skokräm (=skokräm för skor), tandpulver (=tandpulver för tänder) (Balčikonis 1978: 227). Det framgår att genitiv rekommenderades som den bättre formen. Senare förändrades bedömningen av företeelsen något: den genitiv som P. Skardžius och J. Balčikonis förespråkade rekommenderades senare som ett bättre kasus för att uttrycka en egenskap hos ett föremål, men rättades inte längre kategoriskt. Det diskuterades huruvida dativ för ändamål kunde användas med infinitiv i en mening där det inte finns något substantiv som betecknar ett medel för att uppnå ett visst ändamål. Här bör först och främst J. Balčikonis nämnas; han hävdade konsekvent att dativ för ändamål med infinitiv inte passar när substantivet inte betecknar ett medel med vilket ändamålet uppnås. I uttrycken en kniv att skära bröd med; hjul för att transportera hö; jag har inga tänder att tugga nötter med passar dativen, eftersom kniven, hjulen och tänderna är medel, konkreta verktyg för att uppnå ändamålet. Det finns mycket många exempel som J. Balčikonis korrigerade: vi lade fram krav för fabriksledningen för att förbättra arbetarnas ställning (=för att förbättra arbetarnas ställning); jag har ingen lust att tugga nötter (=nötter); inleda en kamp för att rena det kyrkliga litauiska språket (=för att rena språket) från främmande inslag; vem kan finna ett kriterium för att jämna ut dessa olikheter (=ett kriterium för att jämna ut dessa olikheter) (Balčikonis 1978: 330). Senare framfördes invändningar mot J. Balčikonis uppfattning. J. Palionis deltog i diskussionen, och J. Kruopas höll inte med J. Balčikonis påstående och hävdade att även abstrakta begrepp kan betraktas som medel: jag har inget för mormors hemgift att packa (”Det går inte att instämma i Balčikonis uppfattning om användningen av dativ med infinitiv. En sådan förståelse av medel är snäv, subjektiv och saknar grund i språkbruket. I litauiskan används dativ för ändamål med infinitiv inte bara efter ord som betecknar ett konkret redskap, utan också efter ord med abstrakt betydelse.”) (Kruopas 1998: 511). Till en artikel som beskrev J. Balčikonis ogrundade korrigeringar svarade han själv med en annan artikel. Där framgår författarens motiv för korrigeringarna: principerna för användningen av dativ för ändamål med infinitiv formulerades med utgångspunkt i det levande språket och språkbruket; korrigeringarna syftar till språkets renhet och enhetlighet (Balčikonis 1978: 310). 38 KALBOS KULTŪRA | 84 ACKUSATIV Ackusativ är i litauiskan, på grund av påverkan från andra språk och inre orsaker, benägen att tränga undan andra kasus. Ett av de vanligare felen med ackusativ som objekt är att den används olämpligt i stället för genitiv av obestämd mängd. En av de tidigaste rättelserna finns belagd år 1890. Språkrättaren skriver så här: ”I Herrens bön har man utan anledning skjutit in ett ’och’ mellan orden ’Vårt dagliga bröd giv oss i dag’. I alla ABC-böcker står det, och alla människor säger ’bröd’ [genitiv], inte ’brödet’ [ackusativ]” (Žemaičių ir Lietuvos apžvalga 1890: 13). Motiveringen till rättelsen är det mer etablerade bruket och traditionens inflytande. J. Jablonskis ändrade konsekvent ackusativ till partitiv genitiv: köpte alla slags sagor (=alla slags sagor [genitiv]) (Jablonskis 1911a: 1, 3); italienarna har stora förluster (=stora förluster [genitiv]) (Jablonskis 1912b: 2); jag har skickat människor (=människor [genitiv]) för att hitta dem (Jablonskis 1925a: 1213); på teatern fann jag avkoppling och glädje (=avkoppling och glädje [genitiv]) (Jablonskis 1926b: 51); har många nybyggare inte fått äganderättshandlingarna (=äganderättshandlingar [genitiv]) (Jablonskis 1930: 31, 33). Från 1931 började artiklar av P. Meškauskas tryckas i litteratur-, konst- och vetenskapstidskriften Vairas, där tidningsspråket analyseras. I dem påträffas många fall där ackusativ används felaktigt i stället för den partitiva genitiv som tydligt särskiljs i litauiskan: vi önskar jubilaren att han ännu i många år ska förmedla kunskaper till våra unga, vilka han själv har tillägnat sig i riklig mängd under ett långt liv (=kunskaper, vilka han själv) (Meškauskas 1931: 236); utlandet känner till oss och intresserar sig för oss endast därför att vi exporterar timmer, bacon med mera (=timmer, bacon [genitiv]); bokförläggarna hade tänkt inrätta moderna bokhandlar under säsongen (=moderna bokhandlar [genitiv]) (Meškauskas 1931: 232); i området kring Titicacasjön fann man lämningar av världens äldsta civilisation (=lämningar [genitiv]) (Meškauskas 1932a: 509). Av artiklarna som trycktes i Vaire framgår att motiveringar till rättelserna till en början inte angavs, men att det senare blev allt vanligare med kommentarer om varför något rättades: i nummer 5 år 1931 fanns bara enstaka förklaringar till rättelser, medan det i nummer 11 fanns betydligt fler. Man började ingående och systematiskt förklara inte bara kasus och prepositioner, utan också lexikala fel, och participiala adverb rättades. Man tog stöd i dialekterna och folkloren och uppmärksammade K. Būgas, J. Jablonskis och K. Jaunius arbeten. Särskild vikt lades vid påverkan från andra språk (polska, ryska, tyska); uttryck från andra språk angavs, ordagrann översättning kritiserades och konstruktioner som är främmande för litauiskan fördömdes. Ackusativ ändrades konsekvent till partitiv genitiv också i artiklarna i Gimtosios kalbos. I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 39 Ackusativ tenderar att tränga undan andra kasus och väljs ofta tillsammans med verb som inte styr den. Mycket och livligt diskuterades verbet atstovauti (’representera’). Ackusativ används felaktigt mycket ofta med detta verb, och även i dag går det inte att undvika sådana fel i standardspråket. J. Jablonskis rättade ackusativ: jag representerar den polske kungen (=kungen [dativ]) (Jablonskis 1925a: 1213); den ene representerar kärleken (=kärleken [dativ]), den andre hämnden (=hämnden [dativ]) (Jablonskis 1926b: 51); deras son representerade det bästa skiktet av vår ungdom (=skiktet [dativ]) (Jablonskis 1926a: 2); han representerar en del av Paris i parlamentet (=delen [dativ]) (Jablonskis 1930: 31, 33). Som motivering till rättelsen lade J. Jablonskis fram hela systemet för hur liknande verb styr sina komplement: han är vår tjänare, vår representant; han tjänar oss, representerar eller leder oss (han rättade också nominativ: det anstod Mykolas att leda mördaren (=mördarna [dativ]) (Jablonskis 1925d: 4)10. A. Salys skrev att ackusativ används efter mönster från främmande språk, och att verben vadovauti, viešpatauti, atstovauti (’leda, härska, representera’), när de anger en funktion, endast används med dativ: han representerade Litauen i Italien i fem år (Salys 1938d: 4). Även andra språkforskare rättade bruket: du ska representera Saulėgrąžas (=Saulėgrąžoms [dativ]), medan Niaura ska representera Bičiulius (=Bičiuliams [dativ]) (Švietimo darbas 1920: 73). J. Kruopas skrev, när han behandlade bruket av verbet atstovauti, att dativ oftast väljs, men att det också förekommer med ackusativ. Bruket framträder genom hur andra liknande ord används: representera landet, härska över världen. I detta fall ska alltså dativ, inte ackusativ, användas (Kruopas 1951: 31). Sedan gammalt har ackusativ som objekt rättats till negationens genitiv. Redan Antanas Baranauskas framhöll negationens genitiv som den brukliga formen: jag kan inte arbetet, jag vill inte slå hö, varken lie eller pengar (Baranauskas 1896: 68). J. Jablonskis föreslog också att ackusativ skulle ändras till negationens genitiv: håll böckerna, håll inte böcker (Jablonskis 1919: 7); även nominativ rättades: deras huvud (=huvud 10 I Lietuvos aidas publicerades artiklar som kritiserade J. Jablonskis arbete. I ett nummer från 1930 analyseras en artikel av J. Jablonskis (Jablonskis 1930: 31–36), där bruket av verbet atstovauti med dativ diskuteras. Där står: ”Betydelsen av att representera ligger betydligt närmare betydelsen av att ersätta, att träda i någons ställe. En representant ersätter ju helheten. Att tjäna är ett begrepp med mottagande betydelse – han tjänar mig, men om han går på mötet i mitt ställe, så ersätter han mig där. Om vi kallar den betydelsen representation, tycks saken ändå inte få en mottagande betydelse.” (Lietuvos aidas 1930: 4). P. Skardžius kritiserar dessa tankar. Med stöd av en jämförelse med andra liknande verb (tjäna, vara slav under, presidera, leda) hävdar han att verbet atstovauti styr dativ, inte ackusativ (Skardžius 1930: 84–93). 40 KALBOS KULTŪRA | 84 vos) neskauda (Jablonskis 1926b: 50); taisė ir kiti kalbos tyrėjai: ėmė melste melsti sūnų, kad nuo jos neslėptų savo ligos priežastį (=priežasties) (Vireliūnas 1923: 486; remiamasi kupiškėnų tarme); tačiau suprantama, kad joks liberalizmas, jokios laisvės negalėjo nuraminti besvajojančius lenkų bajorus (=besvajojančių lenkų bajorų) (Meškauskas 1931: 235); juk niekas jį neprašė pareikšti savo įsitikinimus (=niekas jo neprašė pareikšti savo įsitikinimų) (Jūška 1938: 30); neleido steigti „Šviesos“ draugiją (=draugijos); džiaukimės žiema, bet neužmirškime ir darbą (=darbo) (Stonys 1940: 59). Ackusativ används felaktigt i ändamålskonstruktioner. Redan i Varpas skrev J. Jablonskis att ändamål kan uttryckas med genitiv efter transitiva verb: aš einu vandens, siunte mane raštų, žmogus važiuoja malkų (Jablonskis 1893: 150). Genitiv används också efter intransitiva verb som betecknar ett bestående tillstånd: mergelė rauda vainikėlio, arklys žvengia avižų, jis miega pietų, skambina vakarienės (Jablonskis 1893: 151). Regeln formuleras så här: genitiv passar när endast en sak anges. När man talar om en konstruktion med infinitiv (eller supinum) ska ackusativ användas: visi puolė bučiuotų rankas seneliui, Stankūnas nubėgo sudėtų pinigus advokatui (Jablonskis 1893b: 151). Motiveringen till varför genitiv inte passar är att verbet pulti inte kräver genitiv, och att rankos i den första meningen inte är något ändamål. I den andra meningen sprang Stankūnas inte för att hämta pengar, utan för att lämna dem (Jablonskis 1893b: 151). Det är sant att båda dessa meningar i Lietuviškos kalbos gramatikoje från 1901 används med genitiv: visi puolė bučiuotų rankų seneliui ir Stankūnas nubėgo sudėtų pinigų advokatui. Samma regel om genitiv efter rörelseverb tillämpas (Jablonskis 1901: 74). Liknande fall rättades av J. Jablonskis även senare: pasisakė važiavęs Vilniun brolį (=brolio) lankytų; vagi (=vagies) tardyti nuvažiavo (Jablonskis 1911a: 1); vokiečiai atvyko kunigaikštį (=kunigaikščio) pasveikinti; jis ir čion atvyko nesantaiką (=nesantaikos) sėti (Jablonskis 1925a: 1213). Även andra språkforskare gjorde rättelser: apaštalus siuntė mokinti visas pasaulio gimines (=siuntė visų pasaulio tautų mokyti) (Būtėnas 1929: 30). P. Skardžius skrev i Gimtoji kalba att kasusens historia och bruk visar att genitiv är mer typiskt för litauiskan och därför också tenderar att användas i standardspråket: reikia eiti mėšlo vežti, även om ackusativ ofta används i västra Litauen för att ange syfte: reikia eiti mėšlą vežti (Skardžius 1935a: 3, 7). P. Skardžius påpekade att genitiv för att uttrycka ändamål ska användas efter verbet kviesti, inte ackusativ, jfr: šeimininkas pakvietė svečius I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 41 laukų apžiūrėti; bernelis mergelę kvietė suktinio šokti; taigi ir kviečia savo vardadienio švęsti (Skardžius 1999: 738); Sargenis panoro grįžti į Kauną atlikti kai kuriuos reikalus (=kai kurių reikalų); eina laukan visą tą velniavą (=visos tos velniavos) iš galvos išblaškyti (Skardžius 1998: 656). I Švietimo darbas från 1923 ges meningar med genitiv: ji visaip sūnaus maldavo; to paties prašau ir Tamstos; duodu ketvirtį valandos prašyti Dievo nuodėmių atleidimo (Vireliūnas 1923: 487). Man hänvisar till kupiškėnai-dialekten och skriver att ackusativ bör användas här. Motiveringen till rättelsen är att tanken blir tydligare och mer precis med ackusativ. När man säger aš prašau Petro peilio är det oklart om man vill ha den kniv som tillhör Petras eller om man riktar en begäran till honom (Vireliūnas 1923: 487). J. Jablonskis hänförde dessa meningar till genitiv för att uttrycka ändamål: ligonis prašėsi (šaukėsi) daktaro, kunigo (prašė, kad jam daktarą, kunigą parvežtų) (Jablonskis 1928: 33); prašiau arklio, žmogaus (kad duotų); ar prašei jį arklio? (Jablonskis 1928: 34). Med verbet prašyti används både genitiv och ackusativ: įsidrašinęs tėvas paprašė sūnaus (sūnų) čebatų (batų, pušnių), sūnus padovanojo (Jablonskis 1928: 45). I slutet av kapitlet står det att genitiv och ackusativ används med goda skäl (utan närmare förklaring, men troligen för att undvika tvetydighet) (Jablonskis 1928: 46). P. Skardžius föreslog ackusativ, eftersom det då är lättare att skilja den person som tilltalas från det som begärs och därmed undvika tvetydighet (Skardžius 1998: 694, 750). I Aidas diskuteras kasusrektionen hos verbet prašyti (prašiau ponią mokytoją ar prašiau ponios mokytojos) med hänvisning till J. Jablonskis och P. Skardžius: det är bättre att använda ackusativ för den person man ber och genitiv för det föremål man ber om. På så sätt undviks tvetydighet. Man bör säga prašiau ponią mokytoją knygos, prašiau tėvą laikrodžio (Horodničūtė 1938b: 3); man bör skilja mellan uttrycken klausti ką och klausti ko. Jis mane klausė tavęs (han ville få veta något om dig av mig) och jis manęs klausė tave (han ville få veta något om mig av dig) (Horodničūtė 1938a: 3). A. Salys, P. Skardžius, L. Dambrauskas och M. Jurkynas diskuterade också frågor om bruket av dessa verb i Gimtoji kalba. I standardspråket är ackusativ bättre, eftersom det blir lättare att skilja den person man ber från det man ber om, och tvetydighet undviks (Skardžius 1935b: 173). Man måste noga skilja mellan ligonis prašo kunigą (ber honom själv att göra något) och ligonis prašo kunigo (att han ska hämtas). Likaså klausia tėvą och klausia tėvo. Hänvisning görs till dialekter och levande språkbruk (Salys 1937: 134). Liknande rekommendationer ges också i Kalbos patarėjas: det är bättre att säga klausia vaiką poterių än klausė vaiko poterių (1939: 64–65). 42 KALBOS KULTŪRA | 84 INSTRUMENTALIS De främsta felen i användningen av instrumentalis är att använda den för att uttrycka objekt med verb som anger fyllande, för att uttrycka innehåll med adjektiv som anger mängd samt med former av verbet būti för att uttrycka ett oföränderligt tillstånd. I sina artiklar rättade J. Jablonskis instrumentalis till genitiv: stiklą pripildo vandeniu, gyvuoju sidabru, smėliu (=stiklą pripildo vandens, gyvojo sidabro, smėlio) (Jablonskis 1920: 26). Han rättade också instrumentalis med det mängdangivande adjektivet turtingas: ar nesi kartais turtingas pinigais (=ar nesi kartais pinigingas)?; mūsų kraštas kitados buvo labai turtingas liaudies dainomis (=buvo labai dainuojamas, buvo labai dainuojama) (Jablonskis 1911b: 2). P. Meškauskas gjorde också rättelser: darbų tvarkoje, gausioje referatais (=gausioje referatų), vyrauja informacija (Meškauskas 1931a: 396); sąjunga gausėja nariais (=gausėja narių) (Meškauskas 1931b: 61). P. Skardžius skrev att litauiskan använder genitiv för att uttrycka fyllnad, inte instrumentalis: Viešpats pripildė jus meilės; pripylė puodynę pieno (Skardžius 1998: 561). Han rättade felaktigt använda instrumentalisformer även när han recenserade litterära verk: pripildydami gyvenimą savo senatvišku stenėjimu (=savo senatviško stenėjimo); pastatas, persunktas krauju (=krauju) (Skardžius 1937: 159). Kasuset rättades upprepade gånger både i Švietimo darbas och i Vairas: su fakelais galėtų įeiti į pripildytą dūmais namą (=dūmų pripildytą) (Meškauskas 1931a: 395–396); virs didysis miestas vienu milžinišku masiniu kapu, vienais griuvėsiais, pripildytais lavonų kalnais (=pripildytais lavonų kalnų) (Meškauskas 1931c: 347). Instrumentalis som felaktigt används med verb som uttrycker fyllnad rättades också av språkforskare i Gimtoji kalba: argi ne jie prikrovė šventyklas užgrobtais iš priešų turtais (=užgrobtu iš priešų turtu) (Balčikonis 1935a); stadionas prisipildys lietuviais (=lietuvių) (Lengvinas 1938: 5). Instrumentalis används ofta felaktigt för att uttrycka ett permanent eller oföränderligt tillstånd. I Vaire korrigerade P. Meškauskas det: vattenkraftverket skulle vara en källa till elektrisk energi (=källa) för hela Litauen (Meškauskas 1931a: 392); fabrikens ägare (=ägare) är Vaitkus (Meškauskas 1931a: 395); orsaken till detta (=orsaken till detta) är att stormen som orsakats av de tyska bankkrascherna ännu långtifrån har bedarrat (Meškauskas 1932: 67); orsaken till upproret (=orsak) hade varit lönesänkningen för soldaterna (Meškauskas 1932a: 508). Han ansåg särskilt instrumentalisformen som orsak olämplig; när han korrigerade den angav han alltid samma motivering, nämligen att det var ett främmande uttryck hämtat från ryskan. En sådan instrumentalis korrigerades också i Gimtojoje kalboje: slutet av 1936 var den mörkaste perioden i dess historia (=var den mörkaste perioden i dess historia) (Juška 1938: 30). I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 43 Uppmärksamhet riktades mot den aggressiva användningen av instrumentalis i dubbla kasus, när adjektivets eller ett adjektiviskt ords instrumentalis används för att uttrycka predikatsfyllnad. Nästan alla språkvetare har korrigerat felaktigt använd instrumentalis till nominativ: prästen uppmanar dem att vara nyktra och dygdiga (=att de ska vara nyktra och dygdiga) (Jablonskis 1911b: 2); alla kände sig lyckliga (=kände sig lyckliga) (Jablonskis 1925c: 54, 57); han hade oturen att födas puckelryggig (=puckelryggig) (Jablonskis 1926b: 51); inte av det vi tjänar, utan av det vi sparar blir vi rika (=rika; jfr. förbli friska) (Jablonskis 1926e: 12, 13). Många korrigeringar gjordes av P. Meškauskas: jag låtsades avsiktligt vara full (=full), eftersom jag ville fånga er (Meškauskas 1932: 67); det gick inte att säga att ägarinnans röst till vinterrocken lät triumferande i tonen (=triumferande) (Meškauskas 1932b: 351). P. Meškauskas argumenterade för nominativens nödvändighet genom att jämföra litauiska konstruktioner med tyska och ryska. Instrumentalis korrigerades i Gimtoji kalba: vårt tempel lär oss hur vi (=vilka) ska vara; du är något större (=någon större) (Balčikonis 1935a); ”Aeneidens” hjältar kan vara barmhärtiga (=barmhärtiga) (Barzdukas 1940: 24); känner sig mycket olycklig (=olycklig); verkade löjlig (=löjlig) (Salys 1937: 135); jag erkänner mig skyldig (=skyldig) (Dambrauskas 1937: 68–69); han känner sig lycklig (=lycklig); utger sig för att vara god (=god) (Kalbos patarėjas 1939: 126); Tarutis ville avsiktligt framstå som obetydlig och mörk (=obetydlig och mörk) (Skardžius 1998: 639). På grund av att negationen tillkommit korrigeras instrumentalis till genitiv: ord gör inte en människa helig och rättfärdig (=helig och rättfärdig), men ett rättskaffens handlande gör människan behaglig för Gud (=behaglig) (Jablonskis 1926g: 404); jag är inte helig och vill inte göra dig helig (=dig helig) (Jablonskis 1925a: 1213); annorlunda (=annorlunda) hade byborna aldrig sett Burzdulis (Švietimo darbas 1920: 73). Ibland tränger instrumentalis undan dativ: är det värt att fursten är mig tacksam (=tacksam); det anstår inte en soldat att vara grym (=grym) (Jablonskis 1925a: 1213). J. Jablonskis ändrade instrumentalis till ackusativ efter det transitiva verbet (pa)daryti: dessa få år gör dem lätta och behagliga (=lätta och behagliga) (Jablonskis 1912b: 2); jordpartiklarna gör vattnet grumligt (=grumligt); föroreningarna gör det hälsovådligt (=hälsovådligt); gör yxan hårdare (=hårdare) (Jablonskis 1920: 26); verkens egenskaper gjorde dem radikalt olika (=olika) (Jablonskis 1926b: 51); sparsamhet gör en människa rik (=rik); latinska citat ur kanoniska texter gjorde hans språk långtråkigt (=långtråkigt) (Jablonskis 1926e: 12–13). När P. Meškauskas korrigerade 44 KALBOS KULTŪRA | 84 följde konsekvent regeln att attributiva adjektiv i litauiskan kongruerar i genus, numerus och kasus och endast i mycket sällsynta fall inte kongruerar. Enligt hans mening borde det instrumentalis som kommit från ryskan inte användas: kvinnan har i själva verket nu blottat sig ännu mer, och moralister som minns tiden med korta klänningar kommer snart att få erkänna att de var de anständigaste (=att kvinnornas klädsel var den anständigaste) (Meškauskas 1931c: 348); genom sin rörlighet förskönar de till och med våren och gör den varmare (=varmare) (Meškauskas 1932b: 351). Instrumentalis efter det transitiva verbet (göra) rättades av P. Skardžius: förkortningen gjorde språket smidigare (=smidigare) (Skardžius 1998: 722); följande rättades i Gimtoji kalba: han kommer att förlora den jämvikt som i dag gör honom mäktig (=mäktig) (Balčikonis 1935a); gör den måttfullheten nästan omöjlig (=den måttfullheten... omöjlig) (Barzdukas 1938: 61). Konsekvent rättades Švietimo darbe: Niaura räknade inte (=ansåg inte) det som vinst, vilken kunde öka förmögenheten och göra honom ännu mer välbärgad (=välbärgad, rikare) (1920: 72); bara dessa underskrifter gjorde Niaura behövd och till och med oumbärlig (=gjorde honom behövd och till och med oumbärlig) i kommunen (1920: 72); förbittring gör människan känslolös (=känslolös) (1920: 73). Redan då kunde man i standardspråket se konkurrensen mellan instrumentalis för medel och prepositionskonstruktioner med samma betydelse. J. Jablonskis korrigerade instrumentalis som användes utan preposition till en prepositionskonstruktion: han ska stå med ett vapen i handen (=med ett vapen); sändebuden anlände med lagerkvistar i händerna (=med lagerkvistar); soldater omringade fångarna med spjut i händerna (=med spjut) (Jablonskis 1921: 138); med två examina – gymnasiets och akademins – beslöt Kriaučiūnas att med deras hjälp skaffa sig den höga bildningsnivå inom världsvetenskapen som behövdes för en gymnasielektorstjänst (=med ett avgångsbetyg och ett examensbevis beslöt han att göra det med deras hjälp) (Jablonskis 1926c: 8)11. En av forskarna som studerat J. Jablonskis arbeten, Arnoldas Piročkinas, skrev senare att J. Jablonskis korrigerade instrumentalis eftersom kasusformen kunde ha förefallit honom dialektal (Piročkinas 1986: 197). Själv J. Jablons- 11 För att bättre förstå och förklara J. Jablonskis korrigeringar är det också lämpligt att ta upp några meningar där språkvetaren föreslog att prepositionen skulle ändras. J. Jablonskis korrigerade så här: B. gratulerade kungen per telegram till det nya året (=det nya året) (Jablonskis 1914c: 4) (bredvid finns redaktionens anmärkning: ”förmodligen på nyårsdagen. Kanske vore det bättre med i det nya året, på namnsdagen”). Senare var J. Jablonskis benägen att korrigera uttrycket med stort nöje till gärna, med nöje, och betonade åter hur viktig korrigeringens sammanhang är, med stöd i sin egen dialekt och med hänvisning till ett liknande polskt exempel (Jablonskis 1928b: 3). I Kasus och prepositioner ges samma korrigering: tar hon honom gärna (=gärna, med nöje) (Jablonskis 1928: 123). Korrigeringarna visar J. Jablonskis överväganden om skillnaden mellan instrumentalis och instrumentalis med preposition när de uttrycker ett medel eller ett sättsadverbial. I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 45 kis förklarar inte dessa korrigeringar närmare i artikeln, utan nämner bara att man bör följa några allmänna regler (Jablonskis 1921: 140). P. Meškauskas, som troligen utgick från J. Jablonskis tidigaste korrigeringar, föreslår att en prepositionskonstruktion används: engelsmannen köpte det preparerade huvudet med stort nöje (=med stort nöje) (jfr.: tog emot med stor glädje, gav ut med vackra ord) (Meškauskas 1931c: 350); Semionas Jedreikinas repade alla fönsterrutor med den allra mest noggranna broderliga omsorg (=med den allra mest noggranna broderliga omsorgen); kaféägarna lade snabbt märke till med vilken välvilja (=med vilken välvilja) männen tog emot den nyheten (Meškauskas 1931c: 351). J. Balčikonis korrigerade också instrumentalis: med stora svårigheter (=med stora svårigheter) kom han till slut in på någon slags departement (jfr.: med stort nöje, bad med tårar); jag tar gärna emot den gåvan (=med nöje); föreställningarna spelades med stor framgång (=med stor framgång) (Balčikonis 1978: 71); vi arbetar gärna (=med nöje) (Balčikonis 1978: 828). Av J. Balčikonis förklaringar kan man dra slutsatsen att han utgick från talspråket och J. Jablonskis exempel. P. Skardžius hade samma uppfattning som J. Balčikonis – han rekommenderade instrumentalis med preposition, med stöd i liknande uttryck med stor glädje, med stor framgång, med öppet hjärta (Skardžius 1936b: 97). Instrumentalis korrigerades också senare i Gimtoji kalba, till exempel: vid diskussionerna lyssnade deltagarna uppmärksamt (=med stor uppmärksamhet) (Kulbokas 1968: 19). LOKATIV Felaktig användning av lokativ är ett av de vanligaste felen. Mellankrigstidens språkvetare hävdade att lokativens användning av alla kasus påverkas mest av främmande språk och att orsaken till många fel är att de litauiska och ryska lokativformerna blandas ihop; nya, särskilt abstrakta, lokativformer uppstår också till följd av behovet av att göra språket mer intellektuellt. Lokativ används oftast felaktigt för att uttrycka den som upplever ett tillstånd, verksamhetsområde, varande, tillstånd eller egenskap, orsaken till eller grunden för ett tillstånd samt sättet eller tiden för en handling. Lokativ uttrycker inte subjekt eller objekt och ska därför inte användas för att beteckna den som upplever ett tillstånd. J. Jablonskis räknade också följande mening till lokativformer som uttrycker plats: för övrigt finns det ingen mjölk bland korna, men anger bredvid den även ett vanligare exempel – för övrigt är korna utan mjölk (Jablonskis 1928: 97). Båda meningarna framställs alltså av J. Jablonskis som korrekta. 46 KALBOS KULTŪRA | 84 Många korrigeringar gällde felaktigt använd lokativ för att beteckna verksamhets-, tillstånds- eller egenskapsområde (men inte plats). J. Jablonskis korrigerade sådan lokativanvändning: de anklagas för spioneri i= (för spioneri) (Jablonskis 1911b: 2). När P. Meškauskas korrigerade felaktigt använda lokativformer för att uttrycka verksamhetsområde angav han också skälen till korrigeringen. Han skrev att dessa lokativformer hade uppstått i litauiskan under inflytande av ryskan: de misstänkta i mordet (=deltagarna i mordet som misstänks, de misstänkta för mordet) kallas till domstolen och visas för vittnena, men dessa vägrar att erkänna att de sett dem skjuta (Meškauskas 1931c: 350); här knyts bekantskaper, kärlek bekänns (=bekänner sin kärlek) (Meškauskas 1932b: 353). Meningen genom skolan kommer vi att höja oss i kulturen (=vår kultur kommer att höjas) korrigeras med stöd av liknande exempel som inte är typiska för litauiskan: ”man säger ju inte att någon har tillfrisknat i hälsan eller blivit starkare i hälsan”. Enligt P. Meškauskas ”förstås ordet här som en egenskap hos oss själva, som hälsa, visdom, förstånd. Man kan bli starkare, höja sig och utvecklas endast under omständigheter som finns utanför oss, till exempel: han gjorde sig bemärkt i arbetet, i livet” (Meškauskas 1932a: 506). P. Skardžius korrigerade liknande felaktigt använda lokativformer: hålla honom i arrest (=arresterad) (Skardžius 1998: 707); misstänker honom för mordet på fadern (=för mordet på fadern) (Skardžius 1998: 306); den tyska domstolen fann honom skyldig (=skyldig) till olaglig användning av samhällelig egendom och mottagande av mutor (=för olaglig användning av egendom och mottagande av mutor) (Skardžius 1998: 306). I Gimtoji kalba tog J. Kruopas upp de mest typiska felen med lokativ. Bland dem fanns den verksamhetsbetydelse som ofta felaktigt uttrycks med lokativ: under förhöret uppgav han ett falskt efternamn (=under förhöret, förhörd); satte rekord i löpning (=satte löprekord); komedin hade framgång i den regissörens uppsättning (=uppsatt); han misstänktes för mordbrand (=för mordbrand) (Kruopas 1939: 124). Lokativ ska inte användas för att uttrycka ett föremåls varande, tillstånd eller egenskap. J. Jablonskis korrigerade sådana fall i sina artiklar: var (=vad) är han skyldig? (Jablonskis 1911a: 1, 3); däri ligger vattnets skuld (=därför) (Jablonskis 1914b: 2, 3); det övertygar oss däri (=det övertygar oss om det) (Jablonskis 1920: 26); i Gimtoji kalba korrigerade A. Salys: vad är saken (=vad är det för sak); det är inte däri saken ligger (=det är inte den saken) (Salys 1935: 8), liksom J. Kruopas: saken ligger däri (=sådan) (Kruopas 1939: 124); J. Balčikonis: författaren tycker om noggrannhet i allt (=överallt, alltid) (Balčikonis 1978: 210). När P. Skardžius korrigerade meningen olyckan ligger däri (=det är olyckligt att) många emigranter glömmer sitt modersmål, betonade han att denna lokativform är ett rent ryskt lån som inte används i litauiskan (Skardžius 1936a: 92). I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 47 Lokativformer som språkvetare ofta korrigerade var bland annat i kläder, i dräkt, i uniform och liknande, till exempel: bredvid satt en kvinna i vita kläder (=i vita kläder) (Jablonskis 1926b: 52); han gick omkring i prästkläder (=klädd som präst) (Jablonskis 1926c: 8); den nuvarande godsägaren Faria di Castro, en gammal man med trögt lynne, klädd i hemvävt kläde (=i kläder) klagar över svåra förhållanden (Meškauskas 1931c: 351); kom genast till mig i full uniform (=med full uniform; lokativformen uppkom under inflytande av ryskan) (Meškauskas 1932: 69); farao i krigskläder (=i krigskläder) (Balčikonis 1935a); barnet i sidenkläder (=klätt i sidenkläder) (Dambrauskas 1937: 68, 69); jag mötte honom i militärkläder (=klädd i militärkläder) (Juška 1938: 30); han visade sig i full uniform (=i full uniform) (Kruopas 1939: 124); släppte ut honom i bara underkläder (=i bara underkläder) (Kruopas 1939: 124); Berlinpoliser ser alltid ut som om de vore i nya kläder och vita handskar (=klädda i nya kläder och vita handskar) (Skardžius 1936: 15); de flesta samojeder går omkring i sina pälsplagg (=klädda i pälsplagg; i pälsplagg) (Skardžius 1998: 636). När P. Skardžius korrigerade sådana lokativformer angav han upprepade gånger också skälet till korrigeringen: lokativ betecknar vanligtvis en plats där något befinner sig eller sker. Med den nämnda meningen vill man säga att samojederna går omkring klädda i pälsplagg, inte inne i kläderna, som om de vore på gården eller ute på fältet (Skardžius 1998: 636). Redan under mellankrigstiden korrigerades lokativformer som hade etablerats under inflytande av andra språk. På avstånd: 25 miles avstånd från Medelhavet (=25 miles från Medelhavet) (Balčikonis 1935). Atvejyje: teisinimasis [...] šiame atvejyje (=šiuo atveju) pakenktų (Juška 1938: 30); tame atvejyje (=tuo atveju) (Kruopas 1939: 124); visuose atvejuose (=visais atvejais) įrodomi paviršutiniai santykiai – vietininkas visuose atvejuose netinka kaip ir visuose atsitikimuose: čia mūsų kalbos palinkimais vartotinas tik įnagininkas (Skardžius 1936a: 93). I exemplar: denna lokativform korrigerades i Gimtoji kalba: dokumentet lämnades in i två exemplar (=med två exemplar) (Jurkynas 1938: 19). I kraft: alla recept som håller kvinnan från att gå upp i vikt förblir i kraft och hon måste fortfarande följa dem (=förblir lika värdefulla) (denna lokativform är ett lån från ryskan) (Meškauskas 1931c: 348). Formoje: žaidikas yra geroje formoje (=geros formos) (Kruopas 1939: 124); plg.: jis geros galvos, stiprių plaučių). Nuotaikoje: jis buvo geroje nuotaikoje (=geros nuotaikos) (Skardžius 1998: 344); P. Meškauskas šį vietininką taiso todėl, kad jis lietuvių kalboje atsi- 48 KALBOS KULTŪRA | 84 uppstod under inflytande av ryska och tyska språk: om kvinnorna ofta vore på optimistiskt humör, då (=optimistiskt inställda) (Meškauskas 1932: 68). I form av: ren kalksten förekommer, liksom andra mineraler, ibland i form av kristaller (=i kristallform) (Jablonskis 1920: 26); tyskarna lär anse att hela Litauen tillhör Polen, men ännu vet de inte i vilken form [...] eller i form av Lublinunionen (=i vilken form [...] eller i form av Lublinunionen) (Juška 1938: 30); visade sig i huggormens gestalt (=i huggormsgestalt) (Kruopas 1939: 124). I fråga om: deras hjärtan är känsliga i folkets angelägenheter (=deras hjärtan är känsliga för folkets angelägenheter) (Barzdukas 1940: 24); i den saken (=i den frågan) ska du vända dig till honom (Kruopas 1939: 125). I sammansättning: väte finns i olika kroppars sammansättning (=väte finns i olika kroppar, i olika kroppars sammansättning) (Jablonskis 1920: 26); kom ut i permanent sammansättning (=med permanent sammansättning) (Kruopas 1939: 124). Skaičiuje: išspausdino dideliame skaičiuje (=dideli skaičių) (Kruopas 1939: 125). I summan: växeln på 300 litas i summan (=på 300 litas) (Kruopas 1939: 124); skrev en räkning på 100 litas i summan (=på 100 litas) (Skardžius 1998: 344). Stiliuje: rūmai statyti švedų stiliuje (=švedų stiliaus) (Meškauskas 1932c: 70); namas pastatytas tautiškame stiliuje (=stiliumi) (Kruopas 1939: 124). Stovyje: ar jums ne gėda tokiame stovyje (=tokiems) rodytis žmonėms (Meškauskas 1931c: 350); prašoma pranešti, kokiame stovyje skolos išieškojimas (=kiek yra skolos išieškota) (Skardžius 1998: 720); gėda tokiame stovyje (=tokiam) rodytis (Kruopas 1939: 124); jį rado girtame stovyje (=girtą) (Skardžius 1998: 344). Temoje: rašėme rašinį temoje (=tema) „Maironio lyrika“ (Skardžius 1939a: 9). J. Jablonskis rättade även andra inessivformer, till exempel: hans tidning skulle tryckas på två språk (=på två språk); alla tidningar utkommer på litauiska (=på litauiska); och även letterna ville tala sitt modersmål vid mötet (=tala sitt modersmål) (Jablonskis 1911b: 2); han visar sig ha utmärkt kunskap om alla strumpors egenskaper (=om egenskaperna) (Jablonskis 1926f: 741, 746). P. Skardžius rättade också liknande fall: tyskarna vet mycket lite i litauiska (=om litauiska). Enligt hans mening är uttrycken *kunna sig på ett språk eller andra områden* en helt oförsvarlig översättningslånform (Skardžius 1936a: 92); uttrycket allt är i ordning är ett översättningslån i de bildades språk (från tyska och ryska) och därför främmande för litauiskan. P. Skardžius rättar inte denna ines- I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 49 sivform strängt, men påpekar att man också kan säga på annat sätt (allt är bra, allt var som det skulle, allt var ordnat) (Skardžius 1998: 757). J. Balčikonis rättade strängare: då får han väl ge sig iväg (=bra) (Balčikonis 1978: 228). I modersmålet skrev J. Kruopas att man inte kan rättfärdiga inessivformer som översatts från andra språk med hänvisning till litauiskans böjningsmönster, när de uttrycker ett kort tidsadverbial, ett attribut eller används för att ange plats eller sätt där språkkänslan kräver andra kasus (Kruopas 1939: 123–124). I sin artikel ger han många inessivformer som bör rättas. Han nämner dock översättningslån i inessiv som inte bör rättas: allt är i ordning; de marscherade med sin befälhavare i spetsen (Kruopas 1939: 125). De inessivformer som kan motiveras med exempel från litauiskan rättas inte: han är i tjänst, på arbetet, på semester; genomförde reformer inom finansväsendet; kan litauiska; partiet vann i valet; blev kvar i ett sorgligt tillstånd; under en följd av många år; lagen förblir i kraft; på litauiska uttrycker vi dessa tankar annorlunda (Kruopas 1939: 125). ”Man kan säga det på annat sätt också, men det finns skäl att hävda att de nämnda inessivformerna nära ansluter sig till inessivformer som inte väcker någon misstanke: i vissa fall uttrycker vi ett visst område (genomförde reformer inom finansväsendet; kan litauiska), i andra anger vi en nästan konkret plats (han är i tjänst)” (Kruopas 1939: 125). Det framgår att J. Kruopas var benägen att godta vissa inessivformer som J. Jablonskis och P. Skardžius hade rättat. Inessiv används inte heller för att uttrycka orsaken eller grunden för ett tillstånd. Under påverkan från andra språk har många olämpliga inessivformer för orsak uppstått i litauiskan: som följd, till följd, som resultat och så vidare. P. Meškauskas rättade sådana inessivformer: som resultat av den sorgliga expeditionen (=resultatet av den sorgliga expeditionen) begravdes fyra brandmän (Meškauskas 1931a: 395); J. Kruopas: som följd, till följd, som resultat av detta (=därför, i samband med detta) steg priserna (Kruopas 1939: 124); P. Skardžius: i krigens efterdyningar (=på grund av krigen) uppstår det alltid flyktingar; i samband (=i samband) med den försämrade situationen hade många oroligheter uppstått (Skardžius 1998: 334); L. Dambrauskas: som följd av detta uppstod i olika länder en uppmaning till kamp (=följden av detta) (så blir det enklare och mer litauiskt) (Dambrauskas 1936: 111); J. Balčikonis: som följd av detta (=därför, av den anledningen) inträffar olyckor ofta (Balčikonis 1978: 308); som följd av detta (=av den anledningen) ser formerna av deras antika egennamn mycket brokiga ut (Balčikonis 1978: 329). Inessiv används inte för att uttrycka sättet för en handling eller tid. J. Jablonskis rättade sådana fall: vi är för närvarande till största delen rena (=till största delen) (Jablons- 50 KALBOS KULTŪRA | 84 kis 1926e: 12, 13); P. Meškauskas: jeigu aš tikrumoj (=iš tikrųjų) tokia bjauri, tai kodėl tu nepersiskiri su manim (Meškauskas 1932: 68); protinis darbas jai turi sektis, ir tikrumoje (=iš tikrųjų) sekasi (Meškauskas 1932b: 352). Taisyta Gimtojoje kalboje: departamento principe (=iš principo) sutiko (Jurkynas 1938: 19); gyventojai daugumoje (=daugumas gyventojų) yra ūkininkai (Kruopas 1939: 124); negalima pilnumoje (=pilnai) naudotis (Kruopas 1939: 125). Taisė P. Skardžius: vietininkas principe prieveiksmiškai vartoti netinka (Skardžius 1998: 733); tikrumoje (=iš tikrųjų) jis labai turtingas (Skardžius 1998: 344); šios priesagos esmėje (=iš tikrųjų) yra skirtingos (Skardžius 1936a: 92); J. Balčikonis: dalis pavardžių tikrumoje (=iš tikro, tikrai sakant) galėjo atsirasti lietuvių kalboje žymiai anksčiau (Balčikonis 1978: 32); A. Salys: daugumoje (=daugumas) nebeįstengė prisitaikyti prie naujo gyvenimo; susirinkusieji daugumoje (=dauguma susirinkusiųjų) tam pritarė. Šis vietininkas, anot A. Salio, yra gryna rusybė (Salys 1938b: 4). I Språkrådgivaren står det att i verkligheten, i själva verket är översättningslån från ryska och inte bör användas som adverb (1939: 129). P. Skardžius kritiserade också liknande inessivformer. Enligt honom uppstod många sådana inessivformer på grund av påverkan från andra språk: i själva verket (=på riktigt) hade tryckeriet likviderats av säkerhetspolisen. I själva verket är lika främmande som i sak: han var i sak (=i grund och botten) en god man (Skardžius 1998: 304). Inessiv bör inte användas som preposition eller postposition för att ange en tidsperiod. Även användningen av tidsinessiv diskuterades, och felaktigt använda exempel rättades: under sin korta vistelse i Vilnius (=under sin korta tid i Vilnius) uträttade hon mycket (Jablonskis 1911b: 2); allt detta kan avlägsnas inom loppet av några timmar (=på några timmar) (Jablonskis 1926b); inom loppet av två veckor (=på två veckor) (Jablonskis 1928a: 3); kontoret kommer att inrättas inom loppet av denna vecka (=denna vecka, under denna vecka) (Jablonskis 1930: 31, 33); anteckningarna gjordes inom loppet av tio år (=på tio år) (påverkan från ryska) (Meškauskas 1931c: 351); ber att få betala allt inom tre dagar (=på tre dagar) (Kalbos kertelė 1933a: 3); inom loppet av tre veckor, månader (=på tre veckor, månader) (Jurkynas 1938: 19); hälsar under högtidligheterna (=under högtidligheterna, vid högtidligheterna, under högtidernas gång) (Kruopas 1939: 124); inom loppet av tre veckor (=på tre veckor) kan mycket ännu hända (Skardžius 1998: 344); med tiden lärde sig också folket att uttala litauiska (=med tiden) (vårt språk ger inte stöd för detta uttryck och därför bör det inte användas) (Skardžius 1935d: 173). I Aidas skrevs det att tidsadverbial uttrycks med instrumentalis, inte inessiv. Med utgångspunkt i J. Jablonskis och P. Skardžius rättelser, meningarna vid den tiden redan I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 51 bodde människor här; under kriget hade vi inget bröd rättas till: vid den tiden (då) bodde människor redan här; under kriget hade vi inget bröd; meningarna kontoret kommer att inrättas inom loppet av denna vecka; inom loppet av tre veckor rättas kontoret kommer att inrättas denna vecka; under denna vecka; på tre veckor (Horodničūtė 1938c: 3). inom loppet av en tid, under en period anges som exempel som bör rättas även i Språkrådgivaren. SLUTSATSER 1. En översikt över de tidiga kasuskorrektionerna visar att det i stor utsträckning saknades motiveringar till rättelserna, och när sådana gavs sammanfattades de oftast som påverkan från ryska, polska och tyska. Vissa författare förklarar nästan alla rättelser med främmande språks inflytande utan att undersöka språkets interna lagar. Argumenten blir tydliga först i diskussionerna. Diskussionerna för fram andra, mer intressanta motiv för rättelserna och präglas av aktivt uttryckta åsikter och synsätt på språkliga frågor. 2. Rättelser motiveras ofta genom att citera en annan författares mening och utan förbehåll framställa den som ett exempel på korrekt språk. Med andra ord utgör meningen som den andra författaren rekommenderat själva motiveringen till rättelsen. I sådana fall spelar auktoriteten hos den författare man hänvisar till en avgörande roll. Ofta förs samma rättelsetradition vidare genom flera författares verk eller artiklar. 3. Jonas Jablonskis förklarade ofta inte sina rättelser, eftersom han ville ge fler exempel och spara utrymme och tid. Man kan hävda att han vid rättelser främst stödde sig på dialektmaterial, folklig tradition, sångsamlingar och grammatikor. Genom alla sina rättelser, påståenden och argument strävade J. Jablonskis efter språklig korrekthet, systematik och konsekvens. 4. Korrigeringen av nominativ till partitiv genitiv är en av de mest konsekventa. Rättelserna grundades oftast på dialektmaterial och de normer som fastställts i grammatikor, med hänsyn till sammanhang och brukstradition. Icke-litauiska, lånade eller för litauiskan främmande former rättades. 5. De genitivformer som oftast rättades och gav upphov till många frågor var sådana som rörde det för litauiskan karakteristiska uttrycket för helhet och del. Det främsta motivet till rättelserna var den rättelsetradition som utvecklats sedan J. Jablonskis tid; även påverkan från andra språk beaktades, och vid rättelserna tog man hänsyn till yttrandets innebörd. 6. Många av korrigeringarna av dativ diskuterades länge, och en rad olika åsikter framfördes. Dativ rättades mest konsekvent när den användes felaktigt- 52 KALBOS KULTŪRA | 84 anses som objektets kasus. Den främsta motiveringen för denna rättelse är påverkan från andra språk, ryska eller tyska, samt dialektmaterial. På grund av påverkan från andra språk betraktas verbet tikėti i kombination med dativ som felaktigt. 7. Efter att ha sammanfattat alla rättelser av ackusativ, olika författares överväganden och tankar kan man konstatera att användningen av ackusativ med verb för tilltal varierade. Den vanligaste motiveringen för att rätta ackusativ är den användnings- och rättelsetradition som etablerats sedan J. Jablonskis tid; modersmålet och det levande språket har stort inflytande. Många rättelser motiveras med påverkan från främmande språk. 8. Den vanligaste motiveringen för att rätta instrumental är påverkan från andra språk (ryska, polska, tyska). J. Jablonskis grundade vissa rättelser på dialektmaterial när han polemiserade med andra författare. Senare språkvetare tog hänsyn till sammanhanget och mer sällan till litauiskans inre lagar. Av den sammanfattade motiveringen till rättelserna kan man dra slutsatsen att det viktigaste kriteriet är språkets renhet. 9. Den främsta motiveringen för att rätta fel i lokativ är påverkan från andra språk, oftast ryska. I enstaka fall stödde man sig också på språkets inre lagar. Vid rättelse av lokativfel förlitade man sig, jämfört med andra kasus, minst på språkkänsla och subjektiva argument. Även om det förekom variationer förändrades rättelserna av lokativ nästan inte alls. LITTERATUR OCH KÄLLOR Ambrazas V. 1990: Kaip kreiptis? Kaip vadinti? – Gimtoji kalba, 4, p. 9–11. Balčikonis J. 1935: Recenzijos. – Gimtoji kalba, sąs. 3, p. 45–48. Balčikonis J. 1935a: Recenzija. – Gimtoji kalba, sąs. 11, p. 174 Balčikonis J. 1938: Kalbos reikalu. Susirinko posėdžio. – Naujoji romuva, Nr. 12, p. 297. Balčikonis J. 1978: Rinktiniai raštai, t. 1, Vilnius: Mokslas. Baranauskas J. 1896: Kalbomokslis lietuviškos kalbos (Mokslas lietuviškos kalbos). Barzdukas S. 1938: Recenzijos. – Gimtoji kalba, sąs. 4, p. 60–64. Barzdukas S. 1940: Vėl po vidurinę mokyklą pasidairius. – Gimtoji kalba, sąs. 2, p. 21–25. Būga K. 1914: Kalbos mažmožiai. – Vairas, Nr. 11, p. 18–19. Dambrauskas L. 1936: Taisymai. – Gimtoji kalba, sąs. 7, p. 111–112. Dambrauskas L. 1937: Recenzijos. – Gimtoji kalba, sąs. 4, p. 68–69. Horodničiūtė E. 1938a: Lietuvių kalbos skiltis. – Aidas (Vilnius), Nr. 5, gegužės 13, p. 3. I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 53 Horodničiūtė E. 1938c: Lietuvių kalbos skiltis. – Aidas (Vilnius), Nr. 9, gegužės 26, p. 3. Horodničiūtė E. 1938b: Lietuvių kalbos skiltis. – Aidas (Vilnius), Nr. 7, gegužės 20, p. 3. Jablonskis J. 1893: Medega sintaksjui. – Varpas, Nr. 10, p. 148–151. Jablonskis J. 1901: Lietuviškos kalbos gramatika, Tilžė. Jablonskis J. 1911a: Kalbos dalykai (Šių dienų rašomosios kalbos reikalams). – Viltis, Nr. 126, p. 1–3. Jablonskis J. 1911b: Kalbos dalykai (Šis tas iš linksnių ir prielinksnių mokslo). – Viltis, Nr. 147, p. 2–3. Jablonskis J. 1912a: Rašomosios kalbos dalykai. – Viltis, Nr. 55, p. 2–3. Jablonskis J. 1912b: Rašomosios kalbos dalykai. – Viltis, Nr. 108, p. 2. Jablonskis J. 1912c: Kalbos dalykai. – Viltis, Nr. 3, p. 1–3. Jablonskis J. 1912d: „Rašomosios kalbos dalykų“ kritikui. Laiškas p. Druskui. – Viltis, Nr. 132, p. 2–3. Jablonskis J. 1914: Kalbos dalykai. – Viltis, Nr. 7, p. 4. Jablonskis J. 1914a: Kalbos dalykai. – Lietuvos žinios, Nr. 12, sausio 16, p. 2–3. Jablonskis J. 1914b: Šių dienų rašomosios kalbos reikalai. – Viltis, Nr. 86, balandžio 23, p. 2–3. Jablonskis J. 1914c: Kalbos dalykai. – Viltis, Nr. 9, sausio 12, p. 4. Jablonskis J. 1917: Recension. – Santara, nr 22, s. 2. Jablonskis J. 1919: Kritika ir bibliografija. – Švietimo darbas, Nr. 2–3, p. 7–8. Jablonskis J. 1920: Kalbos dalykai. – Švietimo darbas, Nr. 4, p. 21–27. Jablonskis J. 1921: Kritika ir bibliografija. – Švietimo darbas, Nr. 11–12, p. 121–150. Jablonskis J. 1925a: Kalba ir literatūra. – Švietimo darbas, Nr. 11, p. 1208–1217. Jablonskis J. 1925b: Keli kalbos dalykai. – Lietuvos žinios, Nr. 104, p. 186. Jablonskis J. 1925c: Dėdės Tomo trobelė. Karklio vertimo recenzija. – Švietimo darbas, Nr. 1, p. 54–57. Jablonskis J. 1925d: Keli kalbos dalykai. – Lietuvos žinios, Nr. 104, p. 4. Jablonskis J. 1926a: Literatūros dalyko kalba. – Lietuva, Nr. 45, p. 2–3. Jablonskis J. 1926b: Kalba ir literatūra. – Švietimo darbas, Nr. 1, p. 46–55. Jablonskis J. 1926c: Spaudiniai. – Lietuva, Nr. 113, p. 2–8. Jablonskis J. 1926d: Kritika ir bibliografija. – Švietimo darbas, Nr. 2, p. 158–159. Jablonskis J. 1926e: Laikraščio kalbos dalykai. – Lietuvis, Nr. 26, p. 12–13. 54 KALBOS KULTŪRA | 84 Jablonskis J. 1926f: Literatūros dalykų kalba. – Švietimo darbas, Nr. 6, p. 741–746. Jablonskis J. 1926g: Literatūros dalykų kalba. – Švietimo darbas, Nr. 4, p. 401–407. Jablonskis J. 1926h: Mūsų laikraščių kalbos dalykai. – Lietuva, Nr. 200. Jablonskis J. 1927: Ir vėl laikraštinės kalbos dalykai. – Lietuva, Nr. 246, p. 3–4. Jablonskis J. 1928: Linksniai ir prielinksniai: jų vartojimas mūsų kalboje, Kaunas: Sakalas. Jablonskis J. 1928a: Įvairūs mūsų žodynėlio dalykai. – Lietuvos aidas, Nr. 215, spalio 22, p. 2–3. Jablonskis J. 1928b: Įvairūs mūsų žodynėlio dalykai. – Lietuvos aidas, Nr. 221, spalio 29, p. 2–4. Jablonskis J. 1930: Laikraštinės kalbos dalykai. – Kalba, sąs. 1, p. 31–36. Jakštas A. (Druskius) 1912: Rašomosios kalbos dalykai. – Draugija, Nr. 68, p. 284–287. Jakštas A. 1933: Pasisveikinimai. – Gimtoji kalba, sąs. 1, p. 2–3. Jurkynas M. 1938: Dėl mūsų raštinės kalbos. – Gimtoji kalba, sąs. 1, p. 19–23. Juška A. 1938: Recenzijos. – Gimtoji kalba, sąs. 2, p. 29–31. Kalbininkų rungtynės, 1928: Lietuva, Nr. 23, sausio 28, p. 6. Kalbos kertelė, 1933: Kalbos kertelė. – Panevėžio balsas, Nr. 14, balandžio 2, p. 3. Kalbos kertelė, 1933a: Kalbos kertelė. – Panevėžio balsas, Nr. 23, birželio 4, p. 3. Kalbos kertelė, 1933b: Kalbos kertelė. – Panevėžio balsas, Nr. 24, birželio 11, p. 3. Kalbos patarėjas, 1939: Lietuvių kalbos draugija, Kaunas: Šviesa. Kruopas J. 1939: Vietininko vartojimas. – Gimtoji kalba, sąs. 8, p. 122–125. Kruopas J. 1951: Atstovauti kam ar ką? – Tarybinė mokykla, Nr. 11, p. 31. Kruopas J. 1998: Rinktiniai raštai. Sudarytojas Stasys Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Kulbokas V. 1968: Mūsų spaudos kalba. – Gimtoji kalba, Nr. 1–2, p. 19–21. Labokas J. 1933: Apžvalga. – Gimtoji kalba, sąs. 4, p. 63. Lengvinas A. 1938: Užsienio lietuvių spaudos kalba. – Gimtoji kalba, sąs. 1, p. 3–7. Meškauskas P. 1931: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 6, p. 231–237. I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 55 Meškauskas P. 1931a: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 7–8, p. 390–397. Meškauskas P. 1931b: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 9, p. 58–67. Meškauskas P. 1931c: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 11, p. 345–354. Meškauskas P. 1932: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 1, p. 66–69. Meškauskas P. 1932a: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 4, p. 505–510. Meškauskas P. 1932b: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 3, 350–358. Meškauskas P. 1932c: Laikraštinės kalbos trūkumai. – Vairas, Nr. 5, p. 70–74. Meškauskas P. 1932d: Laikraštinės kalbos trūkumai. Atsakymas E. Viskantai ir keli paaiškinimai. – Vairas, Nr. 7–8, p. 358–363. Mur ka J. 1917: Recenzijos. – Laisvoji Lietuvos mokykla (Petrapilis), Nr. 1, p. 14–15. Piročkinas A. 1986: Jono Jablonskio taisymai, Kaunas: Šviesa. Salys A. 1925: Dėl A. Vireliūno „Kalbos neaiškumų“. – Lietuvis, Nr. 10, kovo 6, p. 10–11. Salys A. 1935: Mokykla ir kalbos jausmas. – Gimtoji kalba, sąs. 1–2, p. 7–10. Salys A. 1937: Iš naujybinės kalbos praktikos. – Gimtoji kalba, sąs. 8, p. 134–137. Salys A. 1938a: Dėl vardo kilmininko ir vardininko. – Lietuvos aidas, Nr. 167, balandžio 13, p. 4. Salys A. 1938b: Ne daugumoje, bet daugumas pritarė. – Lietuvos aidas, Nr. 106, kovo 9, p. 4. Salys A. 1938c: Vadovauti, atstovauti kam, o ne ką. – Lietuvos aidas, Nr. 193, gegužės 2, p. 4. Salys A. 1938d: Laba diena, ne labą dieną. – Lietuvos aidas, Nr. 470, spalio 17, p. 3. Salys A. 1979: Raštai. T. 1. Bendrinė kalba, Roma. Skardžius P. 1999: Rinktiniai raštai. T. 5. Akcentologija, bendrinės kalbos kultūra, publicistika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Skardžius P. 1930: Dėl mūsų kritikų nuomonės apie kalbos dalykus. – Kalba, sąs. 2, p. 84–93. Skardžius P. 1935a: Bendrinė kalba ir jos rūšys. – Gimtoji kalba, sąs. 1–2, p. 3–7. 56 KALBOS KULTŪRA | 84 Skardžius P. 1935b: Klausimų kraitelė. – Gimtoji kalba, sąs. 10, p. 173. Skardžius P. 1935c: Apžvalga (dėl E. Viskantos „Putino kalbos kritikos šešėly“). – Gimtoji kalba, sąs. 8, p. 124–126. Skardžius P. 1935d: Taisymai. – Gimtoji kalba, sąs. 10, p. 171–173. Skardžius P. 1936: Klausimų kraitelė. – Gimtoji kalba, sąs. 1–2, p. 13–17. Skardžius P. 1936a: Taisymai. – Gimtoji kalba, sąs. 6, p. 92–93. Skardžius P. 1937: Recenzijos. Prošvaistė. – Gimtoji kalba, sąs. 9, p. 158–160. Skardžius P. 1939: Klausimų kraitelė. – Gimtoji kalba, sąs. 1, p. 9. Skardžius P. 1997: Rinktiniai raštai. T. 2. Bendrinės kalbos dalykai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Skardžius P. 1998: Rinktiniai raštai. T. 3. Bendrinės kalbos dalykai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Stonys M. 1940: Modernybės mūsų spaudos kalboje. – Gimtoji kalba, sąs. 4, p. 58–59. Šukys J. 1995: Kaip geriau: ponas direktoriau ar pone direktoriau? – Gimtoji kalba, Nr. 8–9, p. 13. Švietimo darbas, 1920: Kritika ir bibliografija, Nr. 8–9, p. 62–76. Talmantas J. 1933: Klausimų kraitelė. – Gimtoji kalba, sąs. 3, p. 39–43. Talmantas J. 1934: Klausimų kraitelė. – Gimtoji kalba, sąs. 7–10, p. 118–120. Vireliūnas A. 1923: Kritika ir bibliografija. – Švietimo darbas, Nr. 6–7, p. 486–488. Vireliūnas A. 1925: Kalbos neaiškumai. – Lietuvis, Nr. 7, vasario 13, p. 13. Vireliūnas A. 1925a: Kalbos neaiškumai. Atsakymas Saliui. – Lietuvis, Nr. 14, balandžio 3, p. 13. Viskanta E. 1935: Kalbos dalykai. Putino kalbos kritikos šešėly. – Vairas, Nr. 7–8, p. 366–371. Žemaičių ir Lietuvos apžvalga, 1890, Nr. 2. Mottagen 2011-11-30 I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 57 I JONAS JABLONSKIS FOTSPÅR: KASUSFEL OCH SKÄLEN TILL ATT RÄTTA DEM S a m m a n f a t t n i n g Med Jonas Jablonskis har systematiken och försöken att stärka den litauiska språknormen blivit mer konsekventa. I början av 1900-talet påverkades normen i hög grad av lingvister som verkade i tidskriften thGimtoji kalba, såsom Skardžius, Salys, Jonikas och Talmantas, och senare Balčikonis och Dambrūnas (Dambrauskas). Sedan mitten av 1900-talet har försöken att fastställa normen blivit betydligt mindre individualistiska och mer organiserade. Medarbetarna i tidskriften thGimtoji kalba deltog i livliga diskussioner om en rad ämnen som rörde såväl teorin om språkvård som många praktiska frågor, språkbruk och normbildning i standardspråket. Olika tidningar och tidskrifter började publicera artiklar om praktiska språkfrågor, däribland omstridda ämnen. Artiklarna behandlade undersökningar av grammatiska kasus och deras användning, inklusive fel som påträffades i det faktiska språkbruket vid den tiden. Denna artikel ger en översikt över de första försöken att korrigera kasusbruket, lingvisternas försök att rätta användningen av kasus under mellankrigstiden, de skäl för sådana korrigeringar som J. Jablonskis och lingvisterna i Gimtoji kalba anförde samt några senare efterverkningar. Översikten över de tidiga korrigeringarna av kasusbruket kan sammanfattas med konstaterandet att skälen till korrigeringarna inte alltid var tillräckligt utförliga och väl underbyggda; i de flesta fall hänvisade man till påverkan från ryska, polska och tyska. Vissa författare angav främmande språk som den främsta orsaken till alla korrigeringar, utan att hänvisa till språkets egna lagar. Det märks en benägenhet att ta över motiveringar från andra författare. Argumenterade motiveringar förekommer endast i diskussionsavsnitten. Under diskussionerna framkom andra, mer konkreta skäl; olika uppfattningar och nya synsätt på språket uttrycktes aktivt. Jablonskis avstod från att kommentera och försökte i stället ge fler exempel, spara utrymme och tid. Mycket ofta bestod förklaringen huvudsakligen av en mening citerad från en annan författare och presenterad som exempel på standardspråk. Någon diskussion om huruvida meningen var korrekt utformad förekom inte. Med andra ord var en annan författares mening i sig motivet till att den presenterades. I många fall förlitade man sig framför allt på författarens namn. Samma tradition för korrigeringar märks ofta i flera författares arbeten. Jablonskis måste ha utgått från dialektmaterial, folklore, sångsamlingar och grammatikor. I alla sina korrigeringar strävade Jablonskis efter språklig korrekthet, systematik och konsekvens. Hans för- 58 KALBOS KULTŪRA | 84 slag att ersätta nominativ med partitiv genitiv (Genitivus partitivus) var ett av de mest konsekventa. Vid korrigeringarna hänvisade man främst till dialektmaterial och de språknormer som fastställts i grammatikor; även sammanhanget och brukstraditionen var dock viktiga. Genitiv var ett av de mest omdiskuterade kasusformerna och korrigerades oftast, vilket måste ha berott på att förhållandet mellan helhet och del ofta uttrycks med genitiv i litauiskan. De många korrigeringarna av dativ var resultatet av långvariga diskussioner och en rad skilda uppfattningar. Dativ som felaktigt användes för att beteckna ett objekt korrigerades mest konsekvent. Översikten över alla korrigeringar av ackusativ, kommentarer och idéer som framförts av olika författare har lett till slutsatsen att användningen av genitiv med tilltalsverb varierade. Material insamlat från olika författare har lett till slutsatsen att den vanligaste orsaken till korrigering av instrumentalis var påverkan från andra språk (ryska, polska och tyska). I diskussioner med andra författare använde Jablonskis dialektmaterial. Senare lingvister hänvisade oftare till sammanhanget och, mer sällan, till det litauiska språkets lagar. Vid korrigering av lokativ tycks lingvistens intuition ha varit minst tillförlitlig; fler argument lades fram. Trots att språkbruket varierade ganska mycket var korrigeringarna av lokativ i stort sett stabila. NYCKELORD: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis, lokativ, kodifiering. IRENA SMETONIENĖ BRIGITA DAMBRAUSKAITĖ Vilnius universitet Universiteto g. 3, LT-01513 Vilnius [email protected] brigit [email protected] I. SMETONIENĖ, B. DAMBRAUSKAITĖ. Jono Jablonskio pėdomis: linksnių klaidos ir taisymo motyvai 59