„Kalbos kultūros“ principai ir ideologija

PRANAS KNIŪKŠTA SPRÅKVÅRDENS PRINCIPER OCH IDEOLOGI Vi har nått en fin årsdag för Språkvård; år 2011 fyllde publikationen femtio år. Vid sådana tillfällen är det brukligt att överblicka jubileumsperioden, diskutera det arbete som utförts och begrunda dess betydelse och innebörd. Här blir det ingen sådan överblick; sådana har skrivits i samband med mindre jubileer för Språkvård. Låt oss åtminstone kort erinra oss de viktigaste tankar som framförts där. ÖVERSIKT ÖVER ÖVERSIKTER Det första decenniet av Språkvård behandlades i det tionde häftet, som utkom 1966 och innehöll Kazys Ulvydas artikel ”Tio häften av ’Språkvård’” (KK 10, 3–8). Där erinras om omständigheterna kring publikationens tillkomst, dess orsaker och syfte – att förädla och berika modersmålet. De språkområden som Språkvård behandlar och bör behandla diskuteras. Kort sagt ges en översikt över det utförda arbetet och ett program för framtida verksamhet. Hur detta program genomfördes framgår av firandet av Språkvårds jubileum 1986. I själva verket firades då två jubileer – 25 år hade gått sedan publikationen började komma ut och dess femtionde häfte hade publicerats. Språkvårds 51:a nummer ägnades åt detta. Liksom det tionde häftet inleds det med K. Ulvydas artikel ”Femtio häften av ’Språkvård’” (KK 51, 3–6), där de första stegen för Språkvård erinras, redaktörerna och de mest aktiva författarna räknas upp, men innehållet i de utkomna häftena analyseras inte. Tyngdpunkten ligger på framtiden. Det betonas att Språkvård bör visa ”det som är mest aktuellt, mest behövligt, mest intressant och samtidigt mest tillgängligt för läsaren” (s. 5). De övriga artiklarna i häftet går igenom publikationens utveckling. Om programmet och dess genomförande skriver Vitas Labutis i ”’Språkvårds’ program och arbetsområden” (KK 51, 7–11). Liknande är Pranas Kniūkštas publi- P. KNIŪKŠTA. Kalbos kultūros principai ir ideologija 17 kation ”Om ’Språkvårds’ principer, metodik och genomslaget för förslagen” (KK 51, 12–37). Här diskuteras, utöver själva rättelserna och förslagen, även reaktionerna på dem och deras resultat. Ett särskilt område behandlas av Kazimieras Gaivenis (”Terminologiska frågor och normering i ’Språkvård’”, KK 51, 38–43) och Vitalija Maciejauskienė (”’Språkvård’ om vårt namnbruk”, KK 51, 43–47). Med anledning av jubileet hölls ett möte (15 maj 1986); de tankar som framfördes där återgavs i det 52:a häftet: man talar främst om publikationens framtidsplaner och uppgifter samt om språkvårdsarbetet i allmänhet. Man efterlyser större omsorg om språket i skolan och utveckling av språket i administrativa handlingar och vetenskaplig text, och framför allt föreslås det att kontakterna med allmänheten ska utökas och att man inte ska fjärma sig från dess behov. I publikationens 75:e häfte publicerades en översikt över 25 häften (51–75), utgivna mellan 1986 och 2002. Under denna period förlorade Språkvård sin strateg och ansvarige redaktör K. Ulvydas, och redaktionen genomgick flera andra förändringar, men arbetets mål och uppgifter förblev desamma. Ämnesinriktningen och spannet av frågor som behandlades förändrades något mer. När terminologerna 1994 bröt sig loss från Språkvård försvann artiklarna inom detta område, men ämnen om det officiella språkets status och genomförandet av denna samt om den litauiska språkkommissionens verksamhet tillkom. Antalet artiklar om kanslispråk och språket i statliga dokument ökade. Hela språkvårdens utveckling från det första till det 80:e häftet behandlas i det 81:a numret, i Rasuolė Vladarskienės artikel ”Tradition och nyheter i språkvården” (KK 81, 9–19). Översikten börjar med de vanliga frågorna – publikationens syfte och uppgifter. Eftersom den viktigaste uppgiften var att ge allmänheten språkliga rekommendationer dominerades publikationen under de första decennierna av korta artiklar med konkreta förslag. Men så småningom började publikationen inrikta sig på språkvårdens teori, mer uppmärksamhet ägnades åt allmänna frågor om språkbruk, och under de senaste åren har man tenderat att undersöka förhållandet mellan språk och samhälle ur ett sociolingvistiskt perspektiv. I takt med att publikationens karaktär förändrades, förändrades också den målgrupp som språkvården riktar sig till – till en början var målgruppen den breda allmänheten, nu riktar sig språkvården främst till forskare och universitetslärare vars verksamhet är knuten till språkvetenskap. Artiklarna förses med sammanfattningar på engelska, och artiklar skrivna på engelska och ryska har tillkommit. Tre år gick från utgivningen av det 80:e häftet till femtioårsjubileet; ytterligare tre häften (81–83) utkom. Några ytterligare nyheter tillkom, men de förändrar inte publikationens övergripande bild. 18 KALBOS KULTŪRA | 84 Eftersom jag under många år har följt Kalbos kultūrą på nära håll och själv har fått bidra till dess utgivning, vill jag dela med mig av några minnen och reflektioner kring den. HISTORIA OCH IDEOLOGI Man började tänka på en publikation ägnad åt språkets vård långt före 1961, och det var inte bara språkvetare som gjorde det. Termen kalbos kultūros var visserligen inte utbredd då; man talade om en språkpublikation riktad till allmänheten. År 1958 framförde Valdas Petrauskas, vetenskaplig sekreterare vid Vetenskapsakademiens redaktionella och publikationsråd, idén om en sådan publikation. Han utarbetade en skrivelse till Vetenskapsakademiens president Juozas Matulis, med titeln ”Information om utgivningen av en bulletin i språkfrågor” (KK 52, 5). Där står det att ”utgivningen av en periodisk, eller till en början även icke-periodisk, publikation med råd i frågor som rör det moderna litauiska litteraturspråket nu är en helt mogen (och mer än så) sak”. Den kunde ha getts ut av ett språksällskap, men något sådant fanns inte då, så ”denna uppgift faller nu på Institutet för litauiska språket och litteraturen”. Idén måste naturligtvis först få stöd av Vetenskapsakademiens ledning. Genomförandet anförtroddes åt Institutet för litauiska språket och litteraturen, och där bedrevs inga sådana arbeten utan direktören Kostas Korsakas. Innan arbetet inleddes behövde två saker avgöras: publikationens titel skulle föreslås och godkännas, och dess medarbetare samt redaktör utses. Gimtoji kalba kunde inte komma i fråga då, eftersom det var en titel från den ”borgerliga perioden”, särskilt som en sådan publikation hade återupplivats i Förenta staterna 1958. Titeln Kalbos kultūra valdes. Publikationen skulle utarbetas av avdelningen för det moderna litauiska litteraturspråket (avdelningarna kallades sektorer), vars chef var K. Ulvydas. Det var alltså K. Ulvydas som tog hand om utarbetandet och redigeringen av Kalbos kultūros. Men K. Korsakas vände inte heller ryggen åt publikationen. Han månade om den och krävde att språkvetare från alla avdelningar skulle skriva artiklar till den. Till och med en punkt om en ”Kort artikel för Kalbos kultūrai” skrevs in i medarbetarnas individuella arbetsplaner. Han intresserade sig för de texter som lämnades in för tryckning. Innan häftet godkändes av institutets vetenskapliga råd måste det visas för direktören. Han gick igenom de mest aktuella artiklarna och framförde synpunkter; ibland krävde han ändringar. Särskilt noga såg han till att inga ideologiska eller politiska fel förekom. P. KNIŪKŠTA. Kalbos kultūros principai ir ideologija 19 Redaktörerna för Kalbos kultūros var själva tvungna att veta vad man fick och inte fick skriva. Man fick inte skriva påsk och jul med versal. Man fick inte säga att vissa språkfel hade uppstått till följd av ryskans negativa inflytande; man måste i stället säga att de berodde på andra språks inflytande. Kalbos kultūra publicerade inte renodlade propagandistiska artiklar, men ideologiska klichéer från den tiden förekom i publikationer som behandlade språkfrågor. Publikationen presenteras exempelvis i en förordstext som trycktes i det första häftet och inleds så här: ”Under det sovjetiska samhällssystemet går vetenskap, teknik och kultur i vårt land framåt med enastående snabbhet.” (KK 1, 3). Tarybinė santvarka är här tomma ord, de säger ingenting utan klistrar bara på en ”sovjetisk” etikett på helt vanliga företeelser – vetenskap, teknik och kultur kan gå framåt även utan det sovjetiska samhällssystemets villkor. K. Ulvydo artiklar innehöll ibland konjunkturella klichéer. Med dem underbyggde och förstärkte han sina idéer om att försvara och utveckla språket, försökte framställa dem som en angelägenhet för staten och göra dem mer verkningsfulla. Å andra sidan kan de också förstås som en viss tribut till den politiska konjunkturen eller som ett åskledarskydd mot möjliga vredesutbrott från makthavarna. Giedrius Tamaševičius har i sin artikel om metaforer för språkförsvaret pekat på ett konjunkturellt exempel hos K. Ulvydas*. Meningen är hämtad ur artikeln Dėl kalbos kultūros sąvokos, som publicerades i det nionde häftet av Kalbos kultūros: ”När vi kämpar för en hög språkkultur, kämpar vi för ett kraftfullt redskap för kulturutveckling, för ett verkningsfullt verktyg för kommunismens uppbyggnad och samtidigt för själva den nationella kulturen, eftersom språket ju är en viktig beståndsdel av den nationella kulturen.” (KK 9, 7–8). Det är lätt att förstå att uttrycket ”för ett verkningsfullt verktyg för kommunismens uppbyggnad” är ett konstlat tillägg till meningen, som grammatiskt sett inte ens hör ihop med hela meningen utan bara med dess andra del och fungerar som ett tillägg där. Vi kan utan vidare stryka ”verktyget för kommunismens uppbyggnad” som ett konstlat inskott; varken tankegången eller meningssyntaksen faller då samman. Det bör också bedömas som ett konjunkturellt tillägg. G. Tamaševičius ”vill inte förstå” detta och drar utifrån en enda mening som innehåller tillägget slutsatsen att det skulle vara ”den väsentliga formeln för den litauiska standardspråkets ideologi vid den tiden”, formulerad av K. Ulvydas: kampen för språkkultur = kamp för verktyget för kommunismens uppbyggnad = kamp för den nationella kulturen. Här behöver två saker preciseras. För det första är det olämpligt att skriva att K. Ulvydas ”formulerade” den formeln. Det var G. Tamaševičius som både härledde och formulerade den. För det andra har den återgivna formeln härletts på ett annat sätt än vad meningen skulle ge vid handen – * Tamaševičius G. Metaforerna som vi lever av. – Naujasis židinys-Aidai, 2011, 5, s. 309. 20 KALBOS KULTŪRA | 84 Den andra viktiga delen försvann – kampen för ett medel för kulturens utveckling. För formelns upphovsman framstod kampen för kommunismen som viktigare än ett medel för kulturens utveckling. Det är helt missvisande att en snedvriden formel, härledd ur en enda mening, tillämpas på hela K. Ulvydas arbete med språkutveckling under sovjettiden, ja till och med på hela den gemensamma språkets ideologi under sovjettiden, och därmed påtvingas även Kalbos kultūrai. Den verkliga ideologin och principerna för Kalbos kultūros har behandlats i många artiklar som publicerats där, men för postmodernister som skapar nya teorier behöver de påminnas om dem kort ännu en gång. PRINCIPER OCH STÅNDPUNKTER I den första häftesutgåvan inleder K. Ulvydas den programmatiska artikeln ”Språkvårdens uppgifter” med att säga att ”språket är en enorm rikedom för folket, som tiotals generationer före oss har samlat ihop åt oss. Det är vår heliga plikt att bevara denna rikedom, öka den och föra den vidare till kommande generationer” (KK 1, 5). Den första principiella ståndpunkten i ideologin för Kalbos kultūros är alltså att språk och folk är oskiljaktigt förbundna. Deras ömsesidiga beroendeförhållanden är tvåfaldiga och ömsesidiga; de uttrycks tydligare och mer konkret i en annan programmatisk artikel av K. Ulvydas, ”Språkets samhälleliga väsen” (KK 27, 3–5). Språket är viktigt för folket eftersom det ”samlar och förenar det folk som använder det” och ”befäster folkets kulturella landvinningar” (s. 5). Folket är i sin tur ansvarigt för språket: ”Språket, som en kulturprodukt, kräver särskild omsorg och särskild uppmärksamhet av varje användare” (s. 4). I artikeln ”Om begreppet språkvård” (KK 9, 3–8), som G. Tamaševičius reagerade på, anges två nivåer eller stadier av sådan uppmärksamhet: det första är ett medvetet, kreativt förhållningssätt till språkets själva väsen och dess utvecklingsprocesser; det andra är ett aktivt ingripande i språkets utveckling och ansträngningar att förbättra och berika språkets uttrycksmedel. Detta är den andra principiella ståndpunkten i ideologin för Kalbos kultūros och det gemensamma språket i allmänhet. Minst lika viktigt är hur Kalbos kultūra förverkligade den. Ända från början var en av Kalbos kultūros viktigaste uppgifter att ge råd till allmänheten. I de första häftena dominerade korta råd om hur man bör eller inte bör tala och skriva. Samtidigt försökte man kortfattat motivera råden, övertyga läsarna och utveckla deras medvetna förhållningssätt till språket. P. KNIŪKŠTA. Kalbos kultūros principai ir ideologija 21 D ock Liknande texter finns i häfte 79: i det ena beskrivs ”barnspråkets särdrag” abstrakt och utan koppling till språkutveckling, i det andra undersöks ur ett ”psykolingvistiskt perspektiv” inte språkfakta utan det sociala fenomenet flerspråkighet – det handlar om människor som använder litauiska, ryska och polska. De sju andra artiklarna intill behandlar sammantaget inte litauiskans utan andra språks (lettiskans, estniskans, svenskans, norskans och italienskans) problem; sex av dem är skrivna på andra språk än litauiska. De bidrar inte med något till utvecklingen av det litauiska språket. Tvärtom kan någon, efter att ha läst att man i Italien inte bryr sig om modersmålet, få för sig att göra likadant i Litauen. En sådan ideologi börjar redan spridas i Litauen; den hotar också att tränga in i Språkvård. Vi ser sådana uttryck i häfte 82 av Språkvård. Det tydligaste exemplet är att man, under förevändning av lingvistisk postmodernism och analogier med andra språk, erkänner rätten att ”böja sig för de officiella kraven på ett rent och korrekt språk och förändra uppfattningen om det språk som godtas i offentligt bruk” (KK 82, 122). Sådana stämningar sprids indirekt genom beskrivningar av sociolingvistiska undersökningar, där det inte är språkfenomen eller olika samhällsskikts språk som studeras, utan subjektiva inställningar och attityder till standardspråket, inte alltid positiva. Fokus flyttas från lingvistik och språkforskning till språkets sociologi. Det är inte bara litauernas inställning till språk som beskrivs, och inte heller enbart inställningen till det litauiska språket. En separat artikel förklarar hur litauer i Ryssland och rysktalande i Litauen uppfattar sitt modersmål. Vad kan sådana undersökningar bidra med till utvecklingen av vårt språk? Och det är verkligen svårt att förstå varför läsarna av Språkvård behöver information om ryska svordomar i en lärobok i lettiska. Det vore både fult och orättvist att avsluta jubileumsreflektionerna i en så dyster ton. De flesta publikationerna i Språkvård är intressanta, aktuella och meningsfulla. Det är symboliskt att jubileumsårets nummer (83) ägnas åt 150-årsdagen av Jonas Jablonskis födelse. De principer för att värna språket som han förkunnade nämns gång på gång, och Språkvård strävar också efter att följa dem. President Antanas Smetonas ord citeras: J. Jablonskis ”bekymrade sig om allt som berörde litauernas öde, framför allt naturligtvis deras språk och skrifter” (s. 19). Det påminns om att J. Jablonskis påståenden ”alltid grundas på fakta” (s. 54), och att han föreskrev språknormer ”med utgångspunkt i människornas levande språk” (s. 44). Juozas Balčikonis ord om ytterligare ett av J. Jablonskis särdrag återges: hans önskan att de ”vetenskapliga resultat han uppnått skulle tillägnas av den breda allmänheten” (s. 19). P. KNIŪKŠTA. Kalbos kultūros principai ir ideologija 23 Det sistnämnda särdraget är särskilt viktigt för Språkvård, eftersom tidskriften alltid har värnat om – och måste fortsätta värna om – att dess påståenden och förslag tas till sig. För att de ska tas till sig och ”tillägnas” måste de vara angelägna och begripliga för allmänheten. Det behövs varken omfattande sociologiska undersökningar eller utflykter till andra språk, men däremot större insikt om att modersmålet är en kulturell tillgång för folket. Och fler medarbetare med en sådan insikt! Inkommet 2011-11-29 24 KALBOS KULTŪRA | 84