„Kalbos kultūros“ šaknys ir kylantys modernizacijos vėjai

KALBOS KULTŪRAI – 50 METŲ VITAS LABUTIS SPRÅKVÅRDS RÖTTER OCH MODERNISERINGENS VINDAR SOM BLÅSER UPP Den fina 50-årsdagen för språkvården är ett lämpligt tillfälle att tala om hur, under vilka omständigheter och genom vems omsorg denna tidskrift kom till i den litauiska filologins värld, vad som bestämde dess inriktning, uppgifter och karaktär. Samtidigt väcks en önskan att fundera en smula över tidskriftens nutid och framtid. HUR SPRÅKVÅRD KOM TILL Den miljö där idén om en återkommande publikation ägnad åt praktisk språkvård började mogna före 1961 var inte enkel för dem som skapade något på litauiska, översatte böcker, skrev artiklar och i synnerhet för dem som hade till uppgift att redigera texter skrivna på litauiska. Mot slutet av 1950-talet hade en viss ”töväderstid” redan börjat efter Stalins hårda regim. När de kände att kommunistpartiets grepp hade lättat något började de mest energiska språkforskarna i den yngre generationen (Vytautas Ambrazas, Jonas Palionis, Juozas Pikčilingis, Zigmas Zinkevičius med flera) publicera sina vetenskapliga arbeten i nystartade publikationer – Frågor i litauisk språkforskning, Språkforskning, Litteratur och språk med flera. Den omarbetade Ordbok över det litauiska språket kom åter till liv. Viktiga verk för den praktiska språkvården utkom: Det nutida litauiska språkets ordbok (1954), Kazimieras Būgas Samlade skrifter (band 1–3, 1958–1962), sammanställda ur olika svåråtkomliga arbeten och omsorgsfullt utgivna av Z. Zinkevičius. V. LABUTIS. Kalbos kultūros šaknys ir kylantys modernizacijos vėjai 9 Läsarna fick äntligen tillgång till Jonas Jablonskis viktigaste arbeten; tvåbandsverket Samlade skrifter (1957–1959) sammanställdes och utgavs med en utförlig inledning av J. Palionis. Läroböcker som gavs ut för skolorna utgjorde också ett visst stöd – del I och II av Juozas Žiugždas Litauisk grammatik samt Napalys Grigas och Antanas Lyberis Litauisk stavningsordbok för skolor. Journalister, redaktörer, översättare, terminologer och andra anställda med bristande kunskaper i praktisk språkvård plågades ändå ständigt av tvivel om hur de skulle välja rätt ord och uttrycka en tanke exakt; det fanns också många problem med stavning, interpunktion, uttal och betoning. Om någon ens kände till tidskriften för praktisk språkvård Modersmålet, som utkom i mellankrigstidens Litauen (1933–1940), och den mer övergripande publikation som växte fram ur den, Språkrådgivaren (1939), var det inte tillåtet att åberopa dem. De fem banden av Jonas Jablonskis skrifter, utgivna av Juozas Balčikonis (1933–1936), förvarades bakom nio lås. Omslaget till det första häftet av Språkvård I mitten av 1960-talet rådde det alltså stor brist på en återkommande publikation om praktisk litauisk språkvård, som kunde ge råd om hur man skulle skriva eller tala, vilka sätt att uttrycka tankar som var lämpliga och vilka som skulle sticka alla i ögonen som språkfel. Man väntade sig inte bara anvisningar utan också förklaringar och övertygande argument om var och hur man skulle använda olika uttryck. Det är inte särskilt viktigt vem som först nämnde att det behövdes någon form av återkommande publikation om praktisk litauisk språkvård. Det finns uppgifter om att Valdas Petrauskas, redaktör för Vetenskapsakademiens skrifter, lade fram en sådan idé för biträdande direktören för Institutet för litauiska språket och litteraturen (eller för hela ledningen?) år 1957 (eller 1958). När artikelförfattaren ungefär vid den tiden i ett informellt samtal nämnde för sin närmaste chef Jonas Kruopas att en periodisk publikation om praktisk språkvård behövdes, svarade J. Kruopas att en liknande önskan redan hade framförts och att den diskuterades vid institutet. 10 KALBOS KULTŪRA | 84 Tyvärr har det inte gått att samla in tillräckligt med arkivmaterial om hur den aktuella publikationen om språkvård tog sin början. Därför får man huvudsakligen nöja sig med det som publicerats i programartiklar av redaktören för Kalbos kultūros, Kazys Ulvydas, komplettera med fragment av arkivmaterial, lägga till några föga tillförlitliga minnesbilder och försöka gissa sig till en del. Från tanken på behovet av en publikation om språkvård till utgivningen av Kalbos kultūros måste en lång, krokig och gropig väg ha tillryggalagts. Troligen växte idén om en publikation om språkvård för allmänheten fram i samtal mellan chefen för Ordboksavdelningen, J. Kruopas, K. Ulvydas, som ledde avdelningen för samtida litteraturspråk (avdelningarna kallades då sektorer), och institutets direktör Kostas Korsakas. Man behövde ju förstå publikationens inriktning, formulera dess uppgifter och dessutom vara väl förberedd för att under flera steg av överläggningar visa att publikationen var mycket behövlig för allmänheten. Frågan om en publikation om språkvård borde inte ha stött på hinder i institutets vetenskapliga råd (protokollen har inte gått att hitta). Men Litauiska språk- och litteraturinstitutet var då en enhet inom Vetenskapsakademin, och ingen publikation – i synnerhet inte en fortlöpande publikation riktad till allmänheten – kunde ges ut utan godkännande av Vetenskapsakademins presidium. Förr eller senare måste regeringen och kommunistpartiets allsmäktiga ledning säga det avgörande ordet. De som lade fram förslaget hade därför svårt att hoppas på att nå något resultat utan att använda diplomati, ibland också list, och erfarenhet av hur sådant går till. Den 12 augusti 1960 beslutade Vetenskapsakademins avdelning för samhällsvetenskaper, bland andra arbeten i Litauiska språk- och litteraturinstitutets utgivningsplan, att år 1961 börja ge ut ett specialbulletin om fem tryckark med titeln Kalbos kultūros klausimai. Där angavs att republikens samhälle, som byggde kommunismen, blev allt mer intresserat av frågor om språkvård och att institutets medarbetare fortlöpande gav råd i olika frågor och behövde ta ställning till omdiskuterade ämnen. Allt detta var därför tänkt att behandlas i ett specialbulletin som skulle ges ut två gånger om året. K. Korsakas ledde avdelningen för samhällsvetenskaper. Vetenskapsakademins presidium godkände institutets plan för 1961, och därmed även utgivningen av nämnda bulletin, den 23 december 1960. Institutets nya publikation kallas här ett bulletin, och namnet kan möjligen ha valts efter förebild av den i Moskva sedan 1955 utgivna publikationen Вопросы культуры речи. Den stora mängden språkfrågor tyngde verkligen institutets avdelningsmedarbetare; senare utsågs och offentliggjordes till och med ett särskilt telefonnummer för rådgivning, V. LABUTIS. Kalbos kultūros šaknys ir kylantys modernizacijos vėjai 11 där medarbetare från Ordboksavdelningen och avdelningen för samtida litteraturspråk fick turas om att ha jour. Men rådgivningen fungerade också som en lämplig täckmantel när man ansökte om en publikation för allmänheten, vars uppgifter omfattade betydligt mer än rådgivning. OM KALBOS KULTŪROS TITEL OCH STATUS Det har inte gått att hitta några exakta uppgifter om varför och på vems initiativ den planerade publikationen fick namnet Kalbos kultūra. Kan det tidigare nämnda namnet Kalbos kultūros klausimai ha gett intrycket att detta skulle bli enbart en översättning till litauiska av den moskovitiska publikationen, eller var det ordet ”frågor” som vållade problem, eftersom det redan ingick i titeln på Lietuvių kalbotyros klausimai, som börjat ges ut tidigare? Titeln Kalbos kultūra nämns i de långsiktiga arbetsplaner för 1961–1980 som Vetenskapsakademin sammanställde i början av 1961 (där anges också den ryska motsvarigheten Культура речи). Vi vill inte i tysthet förbigå ett faktum som sannolikt är föga känt: i planen föreslogs att ett separat litauiskt språkinstitut skulle inrättas från och med 1969, eftersom språkvetarnas arbetsbörda var mycket stor och ett sådant institut dessutom hade verkat 1941–1952. Tyvärr återupprättades det separata litauiska språkinstitutet aldrig under sovjettiden. Kalbos kultūra kallas senare aldrig för bulletin, och de enskilda publikationerna benämns häften. Så länge de omfattade 60–70 sidor passade kanske benämningen häften, men nu när de vida överstiger 300 sidor är de naturligtvis verkliga volymer. Publikationens verkliga status beskrivs i ”Förordet” till det första häftet av Kalbos kultūros: det är en icke-periodisk publikation från Litauiska språk- och litteraturinstitutet, riktad till en bred allmänhet. Till en början fanns det inte ens någon redaktion, utan endast rådgivare för varje häfte. Inför utarbetandet av det första häftet rådfrågades två språkvetare från institutet – V. Ambrazas och J. Kruopas – litteraturvetaren Petronėlė Česnulevičiūtė (som då också arbetade vid institutet), Vincentas Drotvinas från Pedagogiska institutet och Juozas Pikčilingis från Vilnius universitet. Tjugofem år senare, när den så kallade omstruktureringen redan hade inletts, återkom K. Ulvydas till början när han utvärderade 50 häften av Kalbos kultūros: ”Språkvårdsarbetet behövde koncentreras; man behövde inrätta en periodisk publikation.” Den dåvarande ledningen för Akademin och institutet stödde denna idé, särskilt direktören K. Korsakas. På så sätt uppstod en ny publikation, den första periodiska publikationen efter kriget ägnad åt frågor om språkvård – Kalbos 12 KALBOS KULTŪRA | 84 kultur (häfte 51, 31). Det som varit dolt i 25 år avslöjades när situationen förändrades. Även konsultanterna kallas från och med häfte 36 för ”Redaktionskollegium”. Att man under lång tid var tvungen att dölja språkvårdspublikationens status kan också bekräftas av en sådan, skulle vi säga, ”lyrisk utvikning”. År 1966 fick jag sammanställa register för häftena 1–10. Det var en rejäl huvudbry att gruppera de artiklar som hade tryckts under denna tid efter ämne. I vilket avsnitt skulle en viss artikel hänvisas, när artiklarna i själva häftena inte var indelade på det sättet? Visserligen hade man gjort så i innehållsförteckningen till språkvårdspublikationens första häfte, men senare upphörde man med det. För ett ungt, ivrigt huvud verkade det som om varje häfte borde ha särskilda ämnesavsnitt. Och det skulle också bli lättare att sammanställa häftet om en terminolog samlade terminologiartiklarna, namnexperterna sina artiklar inom sitt område och så vidare. När jag lade fram dessa överväganden för K. Ulvydas avvisade han, utan att kommentera särskilt mycket, förslaget: en enda redaktör räcker, och det finns ingen anledning att hitta på särskilda avsnitt för varje häfte. Då vågade jag lägga fram mitt förslag för Institutets direktör K. Korsakas. Jag tillade att ett kort avsnitt med frågor och svar var mycket behövligt. Direktören förklarade kort och gott att den nuvarande planen var alldeles utmärkt och att vi borde glädja oss över att ha en bra publikation. Eftersom jag inte fick något gehör tog jag några dagar senare, i ett informellt samtal där ingen annan kunde höra, upp min misslyckade ”kampanj” med J. Kruopas. Han avslöjade sanningen: en publikation med separata avsnitt som utkom med bestämda intervall skulle betraktas som en periodisk tidskrift, vilket skulle kräva särskilt tillstånd från Moskva — och något sådant var det ingen idé att hoppas på. Naturligtvis är innehållsfrågorna viktigast i språkvårdspublikationen. Ibland kritiseras publikationens ansvarige redaktör K. Ulvydas för att han fjäskade för sovjetsystemet. I språkvårdspublikationens första häftes programartikel skriver man exempelvis om ett kvalitativt nytt skede för det litauiska litteraturspråket, om den kulturella revolution som ägt rum, och riktar samtidigt kritik mot de svåra förhållandena i det borgerliga Litauen (se häfte 1, 3). Detta är inget annat än propagandistiska rökridåer. Men även denna artikel inleds på det sätt som anstår en god litauisk språkvetare: ”Det moderna litauiska litteraturspråket är en väldig nationalskatt, som tiotals generationer före oss har samlat åt oss. Det är vår heliga plikt att bevara denna skatt, berika den och överlämna den till kommande generationer. Vi har ingen rätt att förlora eller skingra något av denna skatt.” Sådana ord är mycket viktiga än i dag. Låt oss citera ytterligare en tanke av K. Ulvydas ur hans teoretiska resonemang om begreppet språkvård: ”I takt med att det litauiska litteraturspråkets funktioner vidgas 1 Den första siffran anger häftets nummer, den andra sidan. V. LABUTIS. Kalbos kultūros šaknys ir kylantys modernizacijos vėjai 13 ökar också dess användares ansvar för dess renhet, korrekthet, skönhet och uttrycksfullhet” (häfte 9, 7). I språkvårdspublikationen publicerades inte tiotals utan hundratals artiklar som behandlade olika mer allmänna eller helt konkreta enskilda frågor. Författarna var nästan uteslutande språkvetare som arbetade vid Institutet, men också många universitetslärare, redaktörer, journalister, översättare och till och med naturvetare. Här försöker vi inte ens behandla alla ämnen som diskuterats i publikationen eller hela den långa språkvårdspublikationens historia. Om detta har det skrivits en hel del både i publikationen och i andra, sammanfattande arbeten. Det kan betonas att språkvårdspublikationen under sovjettiden banade väg för andra arbeten om språklig praxis – Mūsų kalba, Kalbos praktikos patarimai och enskilda författares arbeten inom denna inriktning. Efter återupprättandet av Litauens självständighet uppstod många nya uppgifter. Publikationen, som under 50 år leddes av tre chefredaktörer (Kazys Ulvydas, Pranas Kniūkšta, Rasuolė Vladarskienė), har i grunden behållit en jämförelsevis hög vetenskaplig nivå och ett ansvarsfullt förhållningssätt till språkfrågor. VINDAR SOM SLITER I SPRÅKVÅRDSARBETET Det träd som Kalbos kultūros har vuxit till förgrenar sig i dag åt alla håll. Det är naturligt, och det kan man glädjas åt. Men de uppkommande, nymodiga vindarna börjar slita i trädets grenar. Högljudda resonemang hörs om att språkets normering numera hör till det förflutna och att själva Kalbos kultūra, både som tidskrift och som företeelse, skulle vara något förlegat. Sådana tongångar börjar spridas från hyperglobaliserade och supermoderniserade språkforskares läppar. Låt oss lämna de publicistiska metaforerna därhän och begrunda åtminstone ett par av dessa postmoderna idéer. Vi försöker dela in allt språkarbete i två strikt motsatta grupper – preskriptivt arbete, där man föreskriver hur man bör respektive inte bör tala, och deskriptivt arbete, som beskriver allt som över huvud taget förekommer i tal. För förespråkarna för det senare synsättet framstår alla arbeten med ens några normerande drag som preskriptiva och inte alls vetenskapliga. Enligt detta synsätt skulle J. Jablonskis arbeten, alla normerande ordböcker och grammatiker hänföras till denna grupp. Utan att gå in på sakens kärna betraktas nästan hela Kalbos kultūra som ett exempel på preskription. För att inte förirra oss in i teoretiska diskussioner kan vi kasta en blick på Adelė Valeckienės artikel om betydelserna hos pronominella adjektiv, publicerad i Kalbos kultūros första häfte. Författaren utgår från det material hon samlat in för sin avhandling 14 KALBOS KULTŪRA | 84 i ett kartotek över pronominella adjektiv (som kan kallas en specialiserad korpus) och beskriver först ingående fyra semantiska funktioner hos pronominella adjektiv och diskuterar därefter några fall av olämplig användning av dem. A. Valeckienė arbetar alltså först som deskriptivist och avslutar som preskriptivist. Jono Jablonskis arbeten och alla normerande grammatiker och ordböcker över litauiska har i regel följt denna väg. Många artiklar i Kalbos kultūros följer också denna modell. Och när språkfel beskrivs direkt, har man den övergripande positiva bilden av språkbruket i åtanke. Preskription (med andra ord normering och språkvård) kan alltså inte skiljas från de språkregler som härleds ur beskrivningen av språkfakta (deskriptionen). Det går att nämna nutida engelskspråkiga författare som i sina grammatiker inte enbart utgår från motsättningen mellan deskription och preskription. I den engelska grammatik som ges ut av Cambridge University erkänner författarna exempelvis inte bara den motsättning mellan deskriptivism och preskriptivism som man kan se i grammatikbeskrivningar2. I denna i grunden deskriptiva grammatik kan man inte undvara särskilda markeringar för vad som är ogrammatiskt, vad som utgör semantiska eller pragmatiska anomalier, vad som är tveksamt grammatiskt och vad som är helt icke-standardiserat. Författarna lovar inte att förkasta det som beskrivits väl i traditionella grammatiker. Det är alltså primitivt att mäta allt enbart med motsättningen mellan deskription och preskription; deskription (beskrivning) vägleds ofta också av preskription (normering). K. Ulvydas hade publicerat den programförklarande artikeln ”Mer uppmärksamhet åt det litterära talspråket” (šas. 2, 3–10). Våra liberala individualister ropar att talspråket inte kan normeras, eftersom allt jag har hört påstås vara ett språkfaktum med rätt att fungera. En sommarmorgon, när jag skulle ta bussen från Vilnius till Kybartai, röt föraren med zanavykisk accent åt en äldre passagerare: ”Och mig är er ålder upp till glödlampan!” Ska nu den litauiska kalken upp till glödlampan vara likvärdig med de litauiska uttrycken: Det bryr jag mig inte om..., Vad angår det mig...? Låt oss också kasta en blick på en annan grammatik – The Longman Grammar of Spoken and Written (”Longmans grammatik över talat och skrivet språk”)3, där ett särskilt kapitel beskriver ”samtalsgrammatik”. Även här kan man inte klara sig utan särskilda markeringar: ”olämpligt”, ”mindre lämpligt”, ”icke önskvärt– 2 Huddleston R., Pullum G. K. 2002: The Cambridge Grammar of the English Language, Cambridge: Cambridge University Press. 3 Biber, D., Johansson S., Leech G., Conrad S., Finegan E. 1999: The Longman Grammar of Spoken and Written English, London: Longman. V. LABUTIS. Kalbos kultūros šaknys ir kylantys modernizacijos vėjai 15 tina“. Det är en verklig deskriptiv grammatik, men även där filtreras talspråket på ett särskilt sätt. Den moderna grammatiken vill rättfärdiga mycket med att språket förändras, men vill inte inse att språkförändring kräver ständig tillsyn. Det levande språket måste alltså även fortsättningsvis normeras och får inte fjärma sig från de redan fastställda språklagarna och språkdragen. Kalbos kultūros, som vuxit både på längden och bredden, väcker beundran, men också oro. Är en alltför stor tyngd kanske ett hinder för tidskriftens hälsa och popularitet, liksom för människans? En separat gren inom sociolingvistiken skulle kunna avknoppas från den, även om språkvård också är ett socialt fenomen. En tunnare utgåva av Kalbos kultūros skulle kunna säljas billigare. Ett önskemål till. Det är kanske bra att man i denna tidskrift inte ger sig in på detaljrika diskussioner, men när ett nytt förslag till språklag övervägs och man i tidskrifter och på konferenser diskuterar förhållandet mellan det litauiska språket och folket, är tystnaden i Kalbos kultūroje inget gott tecken. Vi önskar Kalbos kultūrai att trots alla motvindar och motgångar fortsätta på språkets utvecklingsväg. Mottaget 2011 12 12 16 KALBOS KULTŪRA | 84