Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos

PRANAS KNIŪKŠTA Litauiska språkets institut UR HISTORIEN OM HUR FÖRNAMN OCH EFTERNAMN SKRIVS I DOKUMENT NYCKELORD: Högsta rådets beslut, litauiska bokstäver, förslaget till bestämmelser, skrivning av förnamn och efternamn. Skrivningen av personnamn i dokument i det åter självständiga Litauen började regleras när intyg för medborgare i Republiken Litauen utfärdades. Genom beslut av presidiet för Högsta rådet den 9 maj 1990 fastställdes att ”i intyget för en medborgare i Republiken Litauen skrivs efternamn, förnamn och faderns namn (patronymikon) med litauiska bokstäver...” På begäran av personer av annan nationalitet tilläts deras personnamn ”efter den huvudsakliga anteckningen även skrivas utan litauiska ändelser”. Det var viktigt att ange litauiska bokstäver, eftersom personnamn och andra uppgifter i dokument fram till dess (under sovjettiden) också skrevs på ryska. Man behövde ta avstånd från den tidigare ordningen. Men principen som dittills gällt lämnades kvar: efternamnet skulle skrivas före förnamnet, och därefter skulle även faderns namn läggas till. Helt nytt var bestämmelsen att personnamn för personer av annan nationalitet efter den huvudsakliga anteckningen fick skrivas utan ändelser. Skrivningen av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen reglerades på ett annat sätt. Enligt bestämmelserna om pass för medborgare i Republiken Litauen, som godkändes den 8 november 1990, införs uppgifterna i passet på litauiska, och bland de personuppgifter som ska anges nämns förnamn (-namn) och efternamn. Av denna formulering framgår att förnamnen placeras före efternamnen och att faderns namn helt utgår. I ett separat beslut föreskrevs att den konkreta ordningen för skrivning av efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen ”på framställning av statliga kommissionen för litauiska språket fastställs av Republiken Litauens Högsta råd”. Vi, några språkvetare från Litauiska språkets institut och ledamöter av språkkommissionen, diskuterade det ursprungliga förslaget. Därefter behandlade vi det tillsammans med nationalitetsdepartementet och företrädare för nationella minoriteter. Särskilt aktiv var dåvarande Litauiska polska förbundet, som verkade i Litauen. 50 KALBOS KULTŪRA | 86 Språkkommissionen granskade förslagen noggrant. Den första och viktigaste punkten formulerades enkelt och tydligt: ”I passet för en medborgare i Republiken Litauen skrivs förnamn och efternamn med det litauiska språkets bokstäver, i enlighet med uppgifterna i de pass eller andra identitetshandlingar som låg till grund för utfärdandet av passet.” Det var svårare att formulera principerna för hur namn och efternamn för personer av annan nationalitet än litauisk skulle skrivas. Den ordning med dubbla personnamn som tillämpades i medborgarbevisen (att efter den huvudsakliga registreringen skriva personnamnen utan litauiska ändelser) passade inte för pass. Men former av namn och efternamn utan ändelser för personer av annan nationalitet måste erkännas och legaliseras. Principen om en kompletterande möjlighet valdes. Först angavs den allmänna ordningen: namn och efternamn för personer av annan nationalitet än litauisk skrivs enligt uttalet och ”böjs grammatiskt genom att litauiska ändelser läggs till”. Därefter tillades ett undantag: om en medborgare lämnar in en begäran ”kan dennes förnamn och efternamn i passet skrivas utan grammatisk anpassning (utan litauiska ändelser)”: Språkkommissionen lämnade sina förslag till Högsta rådet i december 1990 (Kalbos kultūra 63: 13). Högsta rådet antog den 31 januari 1991 resolutionen ”Om skrivningen av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen”. Kommissionens första förslagspunkt, som angav den allmänna principen att förnamn och efternamn i pass skulle skrivas med det litauiska språkets bokstäver, godkändes oförändrad. Reglerna för skrivning av namn och efternamn för personer av annan nationalitet än litauisk preciserades något: för att undvika tvivel och missförstånd tillades att även dessa skrivs med litauiska bokstäver. Samtidigt fastställdes en mer demokratisk ordning för grammatisk anpassning av personnamn (tillägg av ändelser) – de grammatiskt anpassade och icke anpassade formerna presenterades som helt likvärdiga alternativ. Följande konkreta punkt, som inte lämnade utrymme för oklarheter, formulerades: ”2. Namn och efternamn för personer av annan nationalitet än litauisk skrivs med litauiska bokstäver i det pass för en medborgare i Republiken Litauen som utfärdas. Om medborgaren skriftligen begär det skrivs namn och efternamn i de fastställda formerna: a) enligt uttalet och utan grammatisk anpassning (utan litauiska ändelser), eller b) enligt uttalet och med grammatisk anpassning (genom tillägg av litauiska ändelser).” Resolutionen har också en tredje punkt, som handlar om personer som har haft medborgarskap i en annan stat; där anges att deras namn och efternamn kan skrivas i enlighet med den handling från den staten som de innehar. Då var denna punkt inte aktuell, men senare visade den sig vara nödvändig. (Vi återkommer till detta längre fram.) P. KNIŪKŠTA. Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos 51 Högsta rådets resolution besvarade de viktigaste frågor om skrivningen av förnamn och efternamn som hade uppkommit vid den tiden, men i praktiken uppstod olika oklarheter. Resolutionen reglerade till exempel skrivningen av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen, men sade ingenting om hur de skulle skrivas i andra dokument. Många mindre frågor uppstod om skrivningen av personnamn som inte var litauiska när pass behövde utfärdas på grundval av handlingar som saknade uppgifter skrivna med det litauiska språkets bokstäver. Skrivningen av ryska personnamn med litauiska bokstäver reglerades av en instruktion som gavs ut 1990: Pavardžių, vardų ir vietovardžių transkripcijos iš rusų kalbos į lietuvių kalbą ir iš lietuvių kalbos į rusų kalbą instrukcija. Dess regler passade också för uppgifterna i de nya passen. Regler för skrivning av namn och efternamn för Litauens polacker, belarusier och ukrainare utarbetades av den litauiska språkkommissionen och godkändes hösten 1991. De överlämnades till passavdelningen vid inrikesministeriet och civilregisteravdelningen vid justitieministeriet, och trycktes 1993 i publikationen Lietuvos Respublikos pilietybės ir piliečio paso norminiai dokumentai. Att reglerna överlämnades till civilregisteravdelningen innebar indirekt att de föreslogs gälla även civilregisterhandlingar. Även regeringen gjorde sin röst hörd om genomförandet av Högsta rådets resolution. Genom dess föreskrift av den 12 maj 1993 tillsattes en arbetsgrupp ”för att behandla frågor om skrivningen av förnamn och efternamn i identitetshandlingar”. I gruppen ingick anställda från justitie- och utrikesministerierna samt från migrations- och nationalitetsdepartementen. Jag utsågs till gruppens ordförande och fick därför planera och organisera dess arbete. Arbetsgruppen inledde sitt arbete med att påminna om reglerna för hur namn och efternamn skrivna på ryska, polska, belarusiska och ukrainska återges på litauiska. Som tillägg angavs att personnamn skrivna med andra språks bokstäver återges med litauiska bokstäver enligt reglerna i publikationen Nelietuviškų tikrinių vardų rašymas Lietuviškojoje tarybinėje enciklopedijoje. Reglerna i denna källa tillämpas i första hand och utan undantag på handlingar för medborgare i Republiken Litauen. Det är dock inte helt klart hur de ska tillämpas på personnamn som tillhör medborgare i andra stater. Enligt Högsta rådets resolution ”kan deras namn och efternamn skrivas enligt passet för en medborgare i den staten eller en motsvarande handling”. Ingenting sägs där om bokstäverna, så två tolkningar är möjliga. Utlänningars personnamn kan enligt den allmänna principen återges med litauiska bokstäver utifrån deras handlingar. En mer logisk slutsats är dock en annan – eftersom den först- 52 KALBOS KULTŪRA | 86 Den första och den andra punkten i beslutet handlar om litauiska skrivtecken, medan den tredje inte nämner dem och kravet därför inte heller gäller den. För dem som handlade dokument och för allmänheten uppstod också många andra språkliga och juridiska frågor om hur förnamn och efternamn skulle skrivas och användas. Alla visste till exempel inte hur barns efternamn bildas och skrivs i födelseattester, särskilt när barnets efternamn väljs utifrån moderns flicknamn. Frågor uppstod om ändring av förnamn och efternamn eller deras former, rättelse av fel och andra stavningsfrågor. Olika frågor och oklarheter behövde utredas med anställda vid myndigheter och institutioner, främst pass- och folkbokföringsavdelningar. Det fanns önskemål om att utarbeta en mer omfattande översikt över användningen av förnamn och efternamn och lägga fram den för en bredare allmänhet som råd eller instruktioner. Ett första utkast till en sådan översikt utarbetades och diskuterades med arbetsgruppens medlemmar i slutet av 1995. Språkkommissionens experter behandlade och kompletterade det flera gånger i början av 1996. Experterna godkände den reviderade versionen, och titeln ”Bestämmelser om skrivning av förnamn och efternamn i personhandlingar” fastställdes. De föreslagna bestämmelserna omfattade fem avsnitt: 1. Allmänna principer för användning och skrivning av personnamn; 2. Skrivning av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen; 3. Skrivning av förnamn och efternamn i andra handlingar; 4. Skrivning av förnamn och efternamn för personer med medborgarskap i andra stater; 5. Ändring av förnamn och efternamn samt rättelse av personnamnsformer och fel. Bestämmelserna byggde på Högsta rådets beslut från 1991 och följde dess krav, men strävade efter att inte upprepa dess formuleringar ordagrant och nöjde sig inte med dem. Efter huvudreglerna tillades ofta kompletterande punkter eller påståenden där frågan behandlades mer ingående och allsidigt. Så beskrevs till exempel frågor om skrivning av förnamn och efternamn för personer av annan nationalitet än litauisk. Efter de grundläggande anvisningarna om att de ”skrivs i passet med litauiska skrivtecken enligt de litauiska anteckningarna i de personhandlingar som innehas” och att ”mäns förnamn och efternamn efter personens eget val kan ha en grammatiskt anpassad form (med litauisk ändelse) eller en icke grammatiskt anpassad form (utan litauisk ändelse)” lades följande till: ”Stammarna och suffixen i de förnamn och efternamn som personen har behålls i sin ursprungliga form, till exempel görs inte Ryšard eller Ryšardas om till Ričiardas, och Vasilevskij eller Vasilevskis görs inte om till Vasiliauskas; litauiska suffix läggs inte till flickors och kvinnors efternamn, till exempel:” P. KNIŪKŠTA. Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos 53 av Rimovič bildas inte Rimovičiūtė eller Rimovičienė, av Kuzmicka bildas inte Kuzmickaitė eller Kuzmickienė.“ En ytterligare förklaring till skrivningen av dessa personnamn återfinns i avsnittet om hur de skrivs i andra dokument. Efter den allmänna anvisningen att ”i dokument används de olika former av personnamn som behövs med hänsyn till texten” har följande tillagts: ”Även de mansnamn som i sin officiella (nominativa) form är oböjda (utan ändelse) skrivs med den kasusändelse som behövs, t.ex.: Intyget har utfärdats till Janui Kozlovskiui; Äktenskapet har registrerats med Janu Kozlovskiu (de officiella formerna utan litauiska ändelser är Jan Kozlovski).“ Ur detta perspektiv behandlades också för- och efternamn på medborgare i andra stater som skrivs med icke-litauiska bokstäver; det angavs att de inte böjs (litauiska ändelser läggs inte till). ”När personnamn däremot skrivs på en sådan plats i ett dokument där vissa kasusformer behövs, läggs ändelser till mäns för- och efternamn efter en apostrof, t.ex.: Äktenskapet har registrerats med Fischer’iu.“ Själva avsnittet om personer med anknytning till medborgarskap i andra stater har utvidgats betydligt och gjorts mer detaljerat. Tre grupper av sådana personer skiljs åt: 1) medborgare i andra stater, 2) personer med dubbelt medborgarskap (litauiskt och utländskt) och 3) medborgare i Republiken Litauen som har ingått äktenskap med en medborgare i en annan stat. Skrivningen av deras för- och efternamn med litauiska och andra språks latinska bokstäver behandlas; det har tillagts att de senare kan sakna diakritiska tecken. En betydande del av bestämmelserna har inget direkt samband med Högsta rådets beslut, men bygger indirekt på det. Det gäller framför allt avsnittet om andra dokument. Där behandlas skrivningen av personnamn i olika dokument punkt för punkt och illustreras med konkreta exempel. Det första avsnittet ligger ännu längre från beslutet, men hör samman med bestämmelserna som helhet och fungerar som en slags inledning; utan det skulle bestämmelserna vara frikopplade från den allmänna användningen av personnamn, som om de hängde fritt i luften. Bestämmelserna utarbetades som anvisningar för den praktiska användningen av för- och efternamn och som råd på området riktade till allmänheten. Det är beklagligt att de inte blev officiellt fastställda och aldrig nådde allmänheten. Språkkommissionen godkände bestämmelserna, men fastställde dem inte formellt, eftersom de berör inte bara språkfrågor utan även juridiska frågor. De betecknades som ett utkast till bestämmelser och skickades under denna benämning till ministerier och myndigheter som hanterar skrivningen av för- och efternamn i dokument. Mottagarna ombads att yttra sig och lämna förslag och önskemål. 54 KALBOS KULTŪRA | 86 De inkomna synpunkterna och bedömningarna var positiva; i huvudsak gav alla sitt stöd till förslaget, men olika kompletterande och förtydligande synpunkter framfördes. Inrikesministeriet gav sitt oreserverade stöd till förslaget (dess medarbetare hade också deltagit i utarbetandet av förslaget till bestämmelser). Flest förslag lämnades, som man kunde vänta sig, av justitieministeriet. Eftersom juristens uppfattning var särskilt viktig och låg i linje med den allmänna inriktningen på förslagen, ska vi gå igenom deras synpunkter mer ingående. Av de sju synpunkterna föreslogs i hela fyra fall att textens formuleringar skulle preciseras: i stället för personer med anknytning till andra staters medborgarskap föreslogs formuleringen personer som är medborgare i andra stater; i handlingar utfärdade av Republiken Litauen – komplettera med i handlingar utfärdade av Republiken Litauens institutioner; medborgare av litauisk nationalitet – komplettera med medborgare av litauisk nationalitet i Republiken Litauen; som förvärvar medborgarskap enligt det förenklade förfarandet – ersätt med som förvärvar medborgarskap enligt det allmänna förfarandet. De nämnda förslagen ändrar inte påståendenas innebörd, och tillför än mindre något nytt till hela förslaget till bestämmelser eller tar bort något ur det. Endast två synpunkter rörde dokumentets innehåll: på ett ställe föreslogs att orden och invånare i andra stater skulle strykas ”som onödiga”; på ett annat ställe föreslogs att det angivna stycket skulle strykas, eftersom ”den bestämmelse som anges där inte omfattas av detta dokuments regleringsområde”. Till dessa synpunkter kan man lägga till frågan om huruvida det utarbetade dokumentet inte borde kallas regler: alltså inte bestämmelser, utan regler. Synpunkterna och kommentarerna till förslaget till bestämmelser visade att sådana bestämmelser behövs och att det framlagda förslaget i huvudsak var väl utarbetat. De påpekade bristerna och oklarheterna var lätta att rätta till. Det var betydligt svårare att besluta vad man skulle göra med hela förslaget härnäst och vem som skulle godkänna det och på vilket sätt. Många ansåg att språknämnden kunde göra det. Juristerna vid Seimas juridiska avdelning vederlade den uppfattningen. Enligt deras förklaring skulle kommissionen överskrida sina befogenheter om bestämmelserna antogs genom ett beslut av språknämnden; om de antogs genom ett regeringsbeslut skulle det däremot gå bra. Språknämnden behandlade det reviderade förslaget, med beaktande av de inkomna synpunkterna, den 30 maj 1996 (protokoll nr 7). Beslut: Att ställa sig bakom förslaget till bestämmelser om skrivning av för- och efternamn i personhandlingar och överlämna det till Republiken Litauens regering för godkännande. P. KNIŪKŠTA. Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos 55 Regeringen tog inte itu med detta arbete, så det föll på Seimas, som också fick den projektversion som hade reviderats med hänsyn till myndigheternas och ministeriernas synpunkter. Seimas behövde inte längre behandla dess innehåll; det viktigaste var att stadfästa det som ett dokument. Man behövde fastställa det kommande dokumentets status och dess förhållande till andra dokument, framför allt till Högsta rådets beslut. Det kunde inte ersätta beslutet och kunde inte heller offentliggöras som en bilaga till det. Till innehållet var det ett tillägg till beslutet, men sambandet mellan dem uppstod först efter en lång tid. Det föreslogs att utkastet till bestämmelser skulle godkännas genom en separat lag. Bäst hade det varit att göra Högsta rådets beslut till lag och utfärda de bestämmelser som skulle fastställas som en bilaga till den. Det fanns också andra sätt att godkänna det planerade dokumentet, så det blev obegripligt varför Seimas dröjde med att göra det. Efter en tid stod det klart – Polen tillät det inte. Polen krävde att polska efternamn tillhörande litauiska medborgare skulle skrivas med polska bokstäver och ville påtvinga detta krav genom ett fördrag. Fördraget om vänskapliga förbindelser och gott grannskapssamarbete mellan Litauen och Polen, som ingicks 1994, nämner inte bokstäver; där talas endast om användningen av namn och efternamn ”i enlighet med ljudbilden i det nationella minoritetsspråket”. Det var meningen att detaljerade regler för stavningen av efternamn skulle fastställas i ett särskilt fördrag. Förhandlingarna om ett sådant fördrag inleddes medan man behandlade frågan om bestämmelserna för stavning av namn och efternamn i identitetshandlingar (i maj 1996). Den litauiska delegationen höll fast vid principerna i Högsta rådets beslut; det fanns inget behov av att dessutom åberopa utkastet till bestämmelser, eftersom det inte kunde tillföra något nytt. Polen ansåg att bestämmelserna var det främsta hindret för att ingå ett fördrag som motsvarade landets önskemål. På olika sätt uttryckte Polen sin inställning mot utkastet till bestämmelser och skickade till och med en not om dem. De hade ingen större betydelse för Litauen, så för husfridens skull lades de åt sidan. Men detta gav inte Polen något; det planerade fördraget ingicks inte. Man försökte förhandla om det ytterligare några gånger (2002 och 2004), men inte heller då ingicks något fördrag. När Polen inte längre kunde skylla på bestämmelserna började landet förebrå Högsta rådets beslut och krävde nästan öppet att det skulle upphävas. Regeringen stod inte emot påtryckningarna och försökte ett par gånger (2007 och 2010) göra just det – smuggla igenom en grundlagsstridig lag som skulle tillåta att litauiska medborgares efternamn skrevs med icke-litauiska bokstäver. Det var tur att Seimas inte tillät det. Jag har skrivit flera artiklar om detta; de har tryckts i boken Mellan grammatik och politik, så här ska vi inte längre behandla dessa frågor. 56 KALBOS KULTŪRA | 86 SLUTSATSER 1. Grunderna för stavning av namn och efternamn i dokument fastställdes genom beslutet av Republiken Litauens högsta råd den 31 januari 1991, ”Om stavning av namn och efternamn i Republiken Litauens medborgares pass”. Den viktigaste princip som slogs fast var att Republiken Litauens medborgares efternamn ska skrivas med det litauiska språkets bokstäver. 2. Beslutet omfattade inte andra dokument eller alla tänkbara fall av stavning av namn och efternamn. Därför behövdes mer omfattande regler eller någon annan normativ handling. I slutet av 1995 utarbetades bestämmelser för stavning av namn och efternamn i identitetshandlingar; språknämnden överlämnade dem till Seimas för godkännande. Där körde de fast och godkändes inte. 3. Det uppstår inga större oklarheter eller missförstånd när det gäller stavningen av Republiken Litauens medborgares namn och efternamn i dokument. Det är bara polacker som försöker väcka uppståndelse, missnöjda med att deras efternamn, liksom andra litauiska medborgares, skrivs med litauiska bokstäver i dokument. Även Polen framför anspråk – landet vill påtvinga sin önskade ordning genom ett mellanstatligt fördrag och kräver nästan öppet att Högsta rådets beslut ska upphävas. 4. Regeringen stod inte emot påtryckningarna och utarbetade ett par gånger (2007 och 2010) grundlagsstridiga lagförslag som skulle tillåta att Republiken Litauens medborgares efternamn även skrevs med icke-litauiska bokstäver i dokument. Seimas förkastade förslagen. Man får hoppas att sådana förslag inte heller kommer att prackas på det nuvarande Seimas. LITTERATUR OCH KÄLLOR Beslut av Republiken Litauens högsta råd ”Om skrivning av efternamn, förnamn och fadersnamn (patronymikon) i Republiken Litauens medborgarintyg”, 9 maj 1990, nr 199. (Valstybės žinios, 1990, nr 15–414). Beslut av Republiken Litauens högsta råd ”Om godkännande av bestämmelserna för Republiken Litauens medborgarpass”, 8 november 1990, nr 1–776. (Valstybės žinios, 1990, nr 33–795). Beslut av Republiken Litauens högsta råd ”Om skrivning av förnamn och efternamn i Republiken Litauens medborgarpass”, 31 januari 1991, nr 1–1031. (Valstybės žinios, 1991, nr 5–132). Fördrag om vänskapliga förbindelser och gott grannskapssamarbete mellan Republiken Litauen och Republiken Polen, 21 april 1994. (Valstybės žinios, 1994, nr 97–1907). P. KNIŪKŠTA. Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos 57 Normativa dokument om Republiken Litauens medborgarskap och medborgarpass, Vilnius: Migrationsdepartementet vid Republiken Litauens inrikesministerium, 1993. Skrivelse från Republiken Litauens justitieministerium till den statliga kommissionen för litauiska språket vid Republiken Litauens Seimas, 1996 03 18, nr 01–03–345/393. N-skrivningen av litauiska egennamn i ”Den litauiska sovjetiska encyklopedin”, Vilnius: Huvudredaktionen för encyklopedier, 1986. Instruktion för transkription av efternamn, förnamn och ortnamn från ryska till litauiska och från litauiska till ryska, Vilnius: Mokslas, 1990. Förslag ”Om skrivning av förnamn och efternamn i Republiken Litauens medborgarpass”. – Språkvård 63, 1992, s. 13. Bestämmelser om skrivning av förnamn och efternamn i identitetshandlingar. Behandlade och godkända av kommissionen för litauiska språket den 30 maj 1996, protokoll nr 7. Mottagen 2013 11 04 Godkänd 2013 12 20 UR NAMNSKRIVNINGENS HISTORIA FÖR FÖRNAMN OCH EFTERNAMN I DOKUMENT Sammanfattning De grundläggande principerna för stavning av förnamn och efternamn i dokument fastställdes genom Högsta rådets i Republiken Litauen resolution av den 31 januari 1991 om stavning av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen. Den viktigaste princip som fastställdes i resolutionen innebär att förnamn och efternamn för medborgare i Republiken Litauen ska skrivas med litauiska bokstäver. Samma princip gäller för litauiska medborgare med icke-litauisk härkomst; de kan dock välja om de vill skriva sina förnamn och efternamn med eller utan litauisk ändelse. Resolutionen var direkt tillämplig på pass, men omfattade inte andra dokument eller alla fall av stavning av personnamn. Därför ställdes de anställda vid dokumentutfärdande myndigheter, främst passavdelningar och folkbokföringskontor, ofta inför olika frågor. Deras krav på mer utförliga riktlinjer för stavning av förnamn och efternamn eller en beskrivning med en annan titel av samma slag blev allt starkare. Beskrivningen utarbetades i slutet av 1995 under titeln ”Regler för stavning av förnamn och efternamn i personliga dokument”. Den granskades flera gånger av experterna vid Litauens statliga språkkommission; därefter distribuerades den till ministerier och institutioner för kännedom- 58 KALBOS KULTŪRA | 86 för. Utkastet till regler, som reviderats i enlighet med den återkoppling som mottagits, behandlades vidare och godkändes av Litauens statliga språkkommission. Eftersom reglerna inte enbart rör språk utan även juridiska frågor överlämnade Litauens statliga språkkommission dem till Seimas för godkännande; Seimas godkände dock inte reglerna. Stavningen av förnamn och efternamn i dokument ger inte upphov till några större oklarheter eller missförstånd. Förvirringen gäller endast medborgare av polsk härkomst, som är missnöjda med att deras efternamn i dokument skrivs med litauiska bokstäver på samma sätt som andra litauiska medborgares. Polen framför också krav och vill genom ett gränsöverskridande avtal driva igenom sina önskemål, samtidigt som landet öppet kräver att Högsta rådets resolution upphävs. Regeringen kunde inte stå emot påtryckningarna och lade vid ett par tillfällen fram grundlagsstridiga lagförslag (2007 och 2010) som skulle möjliggöra att medborgare i Republiken Litauen stavade sina efternamn med icke-litauiska bokstäver. Seimas avvisade dock dessa lagförslag. NYCKELORD: Högsta rådets resolution, stavning av förnamn och efternamn, litauiska bokstäver, utkast till regler. PRANAS KNIŪKŠTA Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius P. KNIŪKŠTA. Iš vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose istorijos 59