Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą

MEDARBETARNAS MINNEN AV KAZYS ULVYDAS KLEMENTINA VOSYLYTĖ JAG MINNS KAZYS ULVYDAS SOM EN AUKTORITATIV OCH FÄRGSTARK PERSON Mano studijų Vilniaus universitete metais (1955–1960) Kazys Ulvydas mums, lituanistams, dėstė sintaksę. Jis iš kitų dėstytojų išsiskyrė gražiu stotu ir aiškia dikcija, tad jo paskaitų klausėme ištempę ausis. Akis į akį su juo teko susidurti sintaksės egzamino metu. Kiekvienam reikėjo atsakyti į du sintaksės teorijos klausimus ir išnagrinėti sintaksiniu atžvilgiu po vieną sudėtinį sakinį. Klausimai nebuvo sudėtingi, tad egzaminą išlaikiau labai gerai. Ulvydas tuomet dirbo Lietuvių kalbos ir literatūros institute Žodynų skyriaus vadovu, užtat mus egzaminavo po darbo. Gerai prisimenu, kad iš šio pavasario sesijos egzamino grįžome jau temstant. Jag började arbeta på ordboksavdelningen år 1963. Avdelningen leddes då av den av alla uppskattade och omtyckte Jonas Kruopas. När han oväntat dog den 17 oktober 1975 utsågs Kazys Ulvydas, som redan hade lett ordboksavdelningen 1955–1960, till vår chef. Ledarskapet överlämnades alltså i trygga händer, och vi fortsatte lugnt att var och en arbeta med sitt. År 1976 hade jag redan avslutat skrivandet av ordbokstexterna och började redigera dem. Om det uppstod några frågor under redigeringen och vi vände oss till chefen, besvarade han dem utförligt, förklarade eller gav råd. Jag minns inte att chefen någonsin skulle ha höjt rösten eller skällt ut någon av oss. Han har flera gånger stöttat eller försvarat oss ordboksredaktörer. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą | 2 Vid årets slut brukade ekonomiska premier tilldelas författarna till institutets viktigare publikationer. En gång fick vi veta att premierna för ordboksredaktörerna var avsevärt mindre än dem för litteraturvetarna. Vi blev upprörda över detta, och alla ställde sig därför bakom en av de mest auktoritativa lexikograferna, Sofija Kėzytė, som föreslog att vi skulle avstå från premierna. Vi informerade vår chef om saken. Han invände inte, utan bad oss bara meddela ledningen. Eftersom ingen frivillig anmälde sig gick jag med på att göra det. Premiebeloppen omprövades och justerades: litteraturvetarnas premier sänktes något, medan ordboksredaktörernas höjdes en aning. En gång vid ett allmänt möte för institutets anställda hävdade någon av litteraturvetarna att ordboksredaktörernas arbete med att sortera kort var lätt och knappast kunde betraktas som vetenskapligt. Det var tydligen efter den nämnda omfördelningen av premierna. Ulvydas svarade kort och kärnfullt att litteraturvetarnas arbeten förmodligen inte skulle läsas av någon efter några decennier, medan ordboksfolket skulle ha nytta av dem i århundraden. Ett annat tillfälle då chefen försvarade ordboksredaktörerna. En gång såg någon från ledningen att anställda från vår avdelning gick iväg i grupp tidigare än de borde. Detta rapporterades till Ulvydas. Han förklarade att avdelningen hade haft ett möte som dragit ut över lunchen och att han därför hade låtit de anställda gå tidigare. Något sådant möte hade inte ens ägt rum. Kazys Ulvydas ledde radioprogrammet ”Låt oss tala och skriva korrekt” i hela tjugosju år, så nästan hela Litauen kände till hans efternamn. Det märkte vi under expeditioner och utflykter för att samla ord till ordboken från informanter. När vi presenterade oss som anställda vid Institutet för litauiska språket och litteraturen nämnde många genast Ulvydas efternamn. Hans berömmelse ledde nog också till en del överraskningar. Ulvydas har berättat att en kvinna en gång kom hem till dem och bad om hjälp med att få sin dotter antagen till universitetet. Som tack erbjöd hon ett guldmynt. Han svarade kvinnan att även om han skulle vilja, kunde han inte hjälpa henne med något, men att han gärna skulle vilja titta på myntet, eftersom han aldrig hade sett ett guldmynt med egna ögon. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Jag minns Antanė Kučinskaitės berättelse, som vittnar om att Ulvydas höll sitt givna ord. När han skrev sin avhandling (som han försvarade 1955) bodde ordboksavdelningens medarbetare Antanė Kučinskaitė och Bronė Zlatkutė tillsammans med familjen Ulvydas i en och samma lägenhet. En gång bad Ulvydas Kučinskaitė köpa cigaretter åt honom, eftersom han själv var mycket upptagen. Kučinskaitė lovade att köpa dem om han gav sitt ord på att sluta röka. Ulvydas svarade att han säkert skulle sluta så snart avhandlingen var färdigskriven. Han höll verkligen sitt ord – han slutade röka. Utan tvivel vann Kazys Ulvydas stor auktoritet och respekt genom sin vetenskapliga, redaktionella, organisatoriska och övriga verksamhet. Han har lett hela tre avdelningar vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet, varit huvudredaktör för nio band av Lietuvių kalbos žodyno och tre band av Lietuvių kalbos gramatikos, ansvarig redaktör för Kalbos kultūros i trettio år, medlem av redaktionskollegier (kommittéer) för tre utgåvor av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno och andra publikationer, medlem av institutets vetenskapliga råd samt korresponderande ledamot av Litauens vetenskapsakademi. Detta är bara några av Ulvydas viktigare arbeten och uppdrag. De höga befattningar han innehade påverkade inte hans karaktär. Han var alltid vänlig, öppen och uppriktig. I mitt minne har han förblivit en auktoritativ, intressant, särpräglad och färgstark personlighet. Mottaget 2020 11 24 BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą | 4 GERTRŪDA SAVIČIŪTĖ-NAKTINIENĖ OM KAZYS ULVYDAS Min första bekantskap med Kazys Ulvydas var genom radion. Jag var elev vid den åttaåriga skolan i den avlägsna småorten Suvainškis. Ulvydas starka, övertygande röst, det ovanliga innehållet och de uttrycksfulla intonationerna skilde sig från andra talares och fick en att spetsa öronen. Många år senare frågade en väninna från Vilnius mig försiktigt, när hon talade om de fängslande radioprogrammen ”Låt oss tala och skriva korrekt”: ”Är det säkert inte väldigt svårt att arbeta med Ulvydas?” År 1977, efter att ha avslutat Filologiska fakulteten vid Vilnius universitet, kom jag tillsammans med min kurskamrat Ritutė Šepetytė-Petrokienė enligt anvisning till Litauiska språk- och litteraturinstitutets ordboksavdelning för att arbeta. När ordboksavdelningens chef Kazys Ulvydas valde sina blivande medarbetare utgick han inte enbart från listan över utexaminerade som tilldelats tjänster. Som vi senare fick veta hade han dessutom frågat mer än en lärare. Jag kallades till ett samtal. Han frågade varifrån jag kom, vilka skolor jag hade gått i, om mina föräldrar, min hemtrakts dialekt och om ursprunget till mitt efternamn och förnamn. Han bad mig berätta om Kazimieras Būgas arbeten och säga vilket av hans verk jag ansåg vara det viktigaste. Jag var och är fortfarande övertygad om att de viktigaste är två häften av Lietuvių kalbos žodyno, ofullbordade men till innehåll och innebörd så omfattande att de lade grunden för många decenniers kollektiva arbete. Jag fick definiera en eller annan ordklass, känna igen dem i meningar och ge exempel där samma ord kunde vara adverb eller preposition. ”Ni är lugn, ni blev inte rädd och började inte gråta” – det var slutsatsen. Han talade om att man inte brukar under det första arbetsåret BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 När det gällde att börja forskarutbildningen (numera doktorandstudier) gavs företräde åt kollegor som redan hade arbetat några år. Jag förstod inte varför detta togs upp, eftersom jag inte hade sådana planer. Vi anställdes, som brukligt var på den tiden, som seniora laboratorieassistenter. Vi började med att förbereda ordbokstexter för tryck – att läsa korrektur på handskrifterna. Ulvydas värdesatte sådana hjälparbeten som att skriva in LKŽ-texter på maskin, korrekturläsa och samla in kartoteksmaterial, och betraktade dem som viktiga och respektabla uppgifter. Han uppträdde särskilt vördnadsfullt mot seniora laboratorieassistenten Elena Ažusienienė; hon hade fått i uppdrag att övervaka och sköta LKŽ:s kartotek, hålla kontakt med ordinsamlarna och föra register över uppgifterna. Kvaliteten på språkunderlaget som lämnades till kartoteket bedömdes vanligtvis av någon av forskarna; senare inrättades en kommission för att granska och godkänna materialet. I Litauen fanns det alltför få platser i forskarutbildningen. Men det var ingen av ordboksredaktörerna som kunde eller ville söka till forskarutbildningen vid Vetenskapsakademiens språkvetenskapliga institut i Moskva de åren. Platsen var öronmärkt, vilket innebar att man måste återvända till den institution som sänt en och arbeta av sin utbildning där. Jag uppmanades av avdelningschefen och kollegorna att skriva en ansökningsuppsats och resa dit för att avlägga inträdesproven. Kazys Garšva hade redan avslutat forskarutbildningen där, och Regina Bagvilaitė, Stasė Krinickaitė, Nijolė Sisaitė och Skirmantas Valentas studerade där. Det visade sig att Ulvydas hade ordnat platserna i forskarutbildningen i Moskva och Leningrad. Han berättade hur svårt och komplicerat det hade varit, hur stora ansträngningar det krävts och hur mycket tid det tagit. Han försökte hålla kontakten med doktoranderna och bad mig ringa honom från Moskva och titta in när jag kom hem till Vilnius en kort tid. Jag fick ett brev från honom där han uppmanade mig att återvända till Ordboksavdelningen och inte söka arbete någon annanstans. Han tog det mycket hårt när de specialister han omsorgsfullt hade valt ut, utbildat och fostrat hamnade i en annan arbetsgrupp, började arbeta vid andra institutioner eller valde att bli lärare eller ägna sig åt något annat. När jag efter forskarutbildningen åter arbetade vid institutet kallade Ulvydas flera gånger in mig på sitt kontor och frågade hur det gick med avhandlingsarbetets slutfas. Han var mycket mån om hur jag kom in i Ordboksavdelningens verksamhet och vande mig vid det lexikografiska arbetet. Med stöd av den erfarna BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą | 6 ordboksredaktören Irena Erm lärde jag mig att skriva LKŽ-texter, läste otaliga tryckerikorrektur och annat. Ulvydas berättade också om mer komplicerade fall vid redigeringen av LKŽ och Kalbos kultūros. Senare förstod jag hur mycket jag hade haft nytta av de samtalen. Ordboksredaktörerna pressades hårt att hela tiden påskynda arbetet med LKŽ och ge ut ordboksbanden med allt kortare mellanrum. Vi som arbetar med ordböcker vet hur komplicerat, detaljkrävande och tidsödande det är att sammanställa ordböcker, och hur breda förberedelser det kräver. Men det är inte alla som förstår detta. Det var och är svårt att förena planeringen av det lexikografiska arbetet med att upprätthålla och höja medarbetarnas kompetens. Innan arbetsplanerna fastställdes och diskuterades vid möten talade Ulvydas enskilt med varje medarbetare och lyssnade på alla. Han krävde inte att man nödvändigtvis skulle skriva omfattande teoretiska arbeten; kortare artiklar dög också, särskilt för Kalbos kultūrai. Han brukade råda mig att välja ämnen för artiklarna som låg så nära ordboksarbetet som möjligt. En gång råkade livsomständigheterna sammanfalla så att vi var fyra ordboksredaktörer som samtidigt skulle gå på föräldraledighet. Det är förståeligt att detta orsakade avdelningschefen stora bekymmer och gav upphov till mycket prat. Kollegan Klementina Vosyl ytė gav ut en skämtsam väggtidning om aktuella frågor på avdelningen, där det bland annat stod ungefär så här: ”Rom räddades av gässen, och Ordboksavdelningen av kvinnorna. Men de kan också få den på fall.” Även om situationen var besvärlig för avdelningen var chefen bekymrad men förebrådde oss inte och visade ingen ovilja. En dag kom han in i arbetsrummet och började be mig om ursäkt; en tid senare kom han tillbaka och bad om ursäkt igen. Varken jag eller mina kollegor förstod varför. Jonas Paulauskas tog reda på saken. Det visade sig att jag några dagar tidigare hade frågat om den förestående tidpunkten för min tjänstebedömning. Den vetenskapliga sekreteraren Adelė Seselskytė, som ansvarade för sådana ärenden, bestämde sig för säkerhets skull för att tala med vår avdelningschef, eftersom rutinerna hade ändrats och ett beslut hade fattats om att skjuta upp tjänstebedömningen av gravida kvinnor BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 av den anledningen. Det var därför Ulvydas bad om ursäkt, trots att han inte alls var skyldig; han hade inte för avsikt att sammankalla något avdelningsmöte om tjänstebedömningen och hade inte uppmuntrat mig att intressera mig för saken. En annan händelse var sorglig. Min mans mor dog. Jag ringde avdelningschefen och bad om ursäkt för att jag skulle vara borta ett par dagar, varefter jag och min familj reste till begravningen. När jag kom tillbaka fann jag mina bekymrade kollegor. De berättade att de hade hört Ulvydas berömda replik: ”Mannens mor, då får mannen begrava henne”, och att det inte fanns någon anledning att resa så långt och slösa tid. Ulvydas förebrådde mig ändå inte personligen, utan uttryckte sitt deltagande och frågade om den avlidna, hennes anhöriga och begravningen. Bakgrunden till den här historien är följande: begravningen ägde rum på julafton, jag kom tillbaka till Vilnius sent på eftermiddagen på juldagen och gick till arbetet först nästa dag. På den tiden var det riskabelt att utebli från arbetet på dagar som sammanföll med religiösa högtider; det kunde väcka misstankar. Den omtänksamme avdelningschefen skyddade och försvarade sina kollegor också mot sådana och liknande faror. Jag minns med tacksamhet Kazys Ulvydas, som till det yttre verkade sträng och var chef för Ordboksavdelningen. Han stod alltid som en mur till försvar för det litauiska språket, ordboken och ordboksredaktörerna – för var och en och för alla tillsammans. Mottaget 2020 12 29 BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą | 8 NIJOLĖS SLIŽIENĖS MINNEN OM KAZYS ULVYDAS Jag lärde känna Kazys Ulvydas när jag studerade litauisk filologi vid Vilnius universitet. Ulvydas undervisade min årskurs i syntax. Som lärare var han omtyckt av studenterna: en stilig, vacker man, sympatisk, och hans föreläsningar var intressanta. Han lade märke till de mer begåvade studenterna och bad att de skulle placeras vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. På så sätt kom Vitas Labutis, Elena Valiulytė, Albertas Ružė och Irena Jašinskaitė till institutet. Ulvydas bjöd själv in mig att arbeta vid institutet genom att ringa mig när jag, efter att ha avslutat universitetet, hade arbetat några månader på en ministeriebibliotek. Så jag kom verkligen till institutet tack vare hans omsorg. När jag disputerade för graden kandidat i vetenskaper undervisade han inte längre vid universitetet, eftersom han hade mer än nog att göra vid institutet. Ulvydas var chef för Ordboksavdelningen, och där hade en grammatikgrupp bildats. Till grammatikgruppen hörde Adelė Valeckienė och Vytautas Ambrazas. Det fanns också Valerija Vaitkevičiūtė; senare lämnade hon institutet under stort ståhej. Så småningom blev grammatikgruppen en avdelning. Ulvydas tog på sig att leda den, medan han lämnade ledningen för Ordboksavdelningen till Jonas Kruopas. Grammatikgruppens ryggrad var Ulvydas själv, Ambrazas och Valeckienė. Sedan kom vi, de nyutexaminerade, utan praktisk erfarenhet, medan de andra redan hade arbetat en del. Ulvydas arbetade hela tiden på att samla begåvade medarbetare för att skriva grammatiken och bjöd in några av författarna från universitetet: Vincas Urbutis skrev avsnittet om ordbildning, och Vytautas Mažiulis skrev om räkneord. Under Ulvydas ledning skrevs den tre band Lietuvių kalbos gramatika. Tre stora band, vi arbetade med den i många år. När grammatiken hade getts ut återvände Ulvydas till ledningen för Ordboksavdelningen. Grammatikavdelningen leddes av Aleksandras Vanagas, senare en kort tid av Algirdas Sabaliauskas, och därefter tog Vytautas Ambrazas över. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Ulvydas var min avhandlingshandledare, men hans handledning var speciell. Det verkade som om han hade läst ganska lite av min avhandling; han hade nog inte tid, eftersom han redigerade den trebandiga grammatiken mycket grundligt. Han ägnade mycket tid åt detta, kallade författarna till sitt rum och förklarade vad som var fel i det som skrivits. Om någon lyckades övertyga honom om att texten var bra, gjorde han det; annars måste man rätta den. Ulvydas lade ner mycket själ i redigeringen av den trebandiga grammatiken. Det fanns mycket arbetsmaterial, och därför blev den så omfattande. Beskrivningarna av ordklasserna kompletterades med ett omfattande dialektmaterial. Om det behövdes höjde Ulvydas också rösten; grammatiken var något heligt för honom. Det fanns planer: varje år bestämdes vad varje medarbetare skulle skriva. Vid årets slut skulle vi ha skrivit det som hade planerats. Alla i grammatikavdelningen hade mycket att göra; sådan var ordningen vid institutet. Först redigerade de seniora medarbetarna, Ambrazas och Valeckienė, de texter till grammatiken som hade skrivits. De gjorde den första redigeringen; om något var lätt att rätta, rättade de det, och sedan gick texterna vidare till Ulvydas. Därefter var det Ulvydas som rättade – alltid med rött bläck, så texterna blev ganska röda. Han rättade både språket och innehållet; redigeringen var mycket noggrann. Ibland gjorde han befogade anmärkningar om att något var fel skrivet; då höll jag med och gick ut ur rummet. Men om jag tyckte att jag nog hade rätt, väntade jag tills Ulvydas hade uttömt sina invändningar. Sedan talade han inte längre lika energiskt, och då började jag försiktigt: kanske kunde man ändå tolka det på ett annat sätt? Jag sade inte att det var jag som hade rätt. Jag väckte tvivel hos honom, och han började själv undra om det kanske faktiskt kunde vara så. Till slut kom vi överens om att det jag hade skrivit var bra och inte behövde ändras. Han rättade mycket i detalj; för varje litet stycke kunde han kalla in en till sitt rum och fråga varför man hade skrivit så, när han tyckte att det vore bättre på ett annat sätt. Han var mycket omsorgsfull, kanske en smula pedantisk. Men i allmänhet tycker jag att den egenskapen ibland är till nytta vid redigering. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Bendradarbių prisiminimai apie Kazį Ulvydą | 10 pedanteri. Då ser man inte bara på ytan, utan djupare. Ulvydas såg aldrig bara på ytan; han bedömde allt mycket samvetsgrant och omsorgsfullt, efter noggrant övervägande. När Ulvydas åter gick till ordboksavdelningen hade vi sedan få gemensamma ärenden. Det återstår en sak som jag inte har sagt – att Ulvydas brukade leda korta språkprogram i radio under rubriken „Låt oss tala och skriva korrekt“. De var mycket intressanta, och därför blev också programledaren mycket känd och populär. Folk lyssnade gärna på Ulvydas språkprogram; de var så populära att många skämt spreds med anledning av hans rättelser. Programmen och rättelserna var välkända; men tyvärr samlade ingen in skämten, fast vi kunde ha samlat in och skrivit ned dem. Det bör också sägas att Ulvydas började ge ut Kalbos kultūrą. För att få tillstånd att ge ut denna litauistiska publikation krävdes en hel del arbete. Ulvydas gjorde verkligen en insats här. En sådan publikation behövdes, eftersom det begicks väldigt många språkfel. När protokoll från ministerrådet ibland skickades till grammatikavdelningen för granskning, skulle Ulvydas ha behövt skriva om hela texten, eftersom det fanns fel i nästan varje mening. Under en period var det jag som hade skrivit flest artiklar till Kalbos kultūrą. Jag skrev artiklar till nästan varje nummer, men sedan allt mer sällan; när jag började skriva en ordbok över verbens valens hade jag inte längre tid. En person utsågs att sätta ihop numret, och Ulvydas tog sig an redigeringen först när materialet till numret hade tryckts. Rūžė sammanställde ganska många nummer, jag har sammanställt ett nummer och Valiulytė sammanställde också några. Till varje nummer behövde man samla in material och be folk att skriva, men på den tiden skrev vi fortfarande och hade något att säga. Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att samla in artiklarna. Ulvydas var ansvarig redaktör, och senare sammanställde Pranas Kniūkšta de flesta numren. Naturligtvis... BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 Ulvydas gjorde en stor insats när han redigerade de färdigställda artiklarna; kanske var något olämpligt formulerat, och sådana artiklar släppte han inte igenom. Ulvydas var korresponderande ledamot av Vetenskapsakademien. Vetenskapsakademien var viktig för honom, och han oroade sig mycket över att den upplöstes. Ulvydas gjorde verkligen en mycket stor insats; han redigerade så många band av Lietuvių kalbos žodyno. Ett annat mycket betydande arbete av honom är den trebandiga Lietuvių kalbos gramatika, eftersom det inte fanns någon sådan litauisk grammatik, och det fanns inte heller någon sådan ordbok. Alla hans verk är mycket viktiga än i dag, och man hänvisar till dem och bygger vidare på dem. Nedtecknat efter ett telefonsamtal av Rasuolė Vladarskienė Inkom 2020 10 12 BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204