Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik

JOLANTA VASKELIENĖ Vilniaus universitetas Šiaulių akademija ORCID id: orcid.org./0000-0002-8516-8608 FORSKNINGSOMRÅDEN: ordbildning, morfologi, textlingvistik, stilistik, variation. DOI: doi.org/10.35321/bkalba.2023.96.11 OM VARIERANDE, NYA FENOMEN I DET LITAUISKA SPRÅKET OCH MER DÄRTILL Recenzija: Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys, monografija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2022, 720 p. ISBN 978-609-411-322-2. Prieiga internete: https://doi.org/10.35321/e-pub.42.lietuviu-kalbos-pokyciai År 2022 gavs Ritos Miliūnaitės monografi ut i elektronisk form: Varierande och nya fenomen i det litauiska språket i början av 2000-talet: systematik och förändringsriktningar (Vilnius: Litauiska språkinstitutet). Recensionen ägnas åt att presentera och diskutera denna monografi1. För att se hur språket förändras och varierar krävs långvariga observationer och empiriskt material från olika tidsperioder. Monografins författare har i många år intresserat sig för variation och litauiska språkvarianter, så denna monografi är en fortsättning på konsekventa studier. I sitt arbete ville R. Miliūnaitė besvara två grundläggande frågor: ”1) hur kan det som varierar och förnyas systematiseras? 2) vad förändras mest märkbart i det litauiska språket, och hur, i början av 2000-talet?” (s. 21). Man kan genast säga att författaren i huvudsak lyckades besvara frågorna. Denna omfångsrika bok (720 s.) uppfyller monografiernas krav i alla avseenden. Monografins struktur är genomtänkt och logisk – den består av en inledning, vars fyra kapitel i detalj presenterar forskningens syfte och uppgifter, anger dess aktualitet och nyhetsvärde, redogör för teoretiska och metodologiska angreppssätt samt definierar de viktigaste mo- 1Även om en recension av Erika Rimkutė om denna monografi publicerades 2023, kunde jag inte motstå lusten att uttrycka en eller annan egen tanke. JOLANTA VASKELIENĖ. Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik 217 begrepp som används i monografin samt tre delar som är indelade i mindre kapitel, underkapitel och avsnitt. I monografins första del (Systematisering av varierande och nya språkfenomen) presenteras datakällorna ingående; de klassificerade uppgifterna, särdragen, svårigheterna, principerna och kriterierna för klassificeringen diskuteras, liksom strukturen, värdet och användningsmöjligheterna hos samlingen över varierande och nya språkfenomen (nedan Samlingen). Den andra delen (Samlingen över varierande och nya språkfenomen och dess beskrivning) ägnas åt själva Samlingen. Den består av fyra kapitel (2.1. Lexikon; 2.2. Ordstruktur; 2.3. Morfologi; 2.4. Syntax), där varianter på respektive nivå presenteras och vissa konkreta varierande språkfenomen diskuteras. Den tredje delen (Det allmänna språkets och dess fenomenens dynamik) ägnas åt språkvariation och riktningarna för förändringar i det litauiska standardspråkets struktur; här ges också en bred kontext av europeiska standardspråk. Monografin avslutas med ingående slutsatser som korrelerar med undersökningen, ett slutord samt förteckningar över källor och litteratur. Särskilt användbara är de informativa och illustrativa bilderna och tabellerna i boken – monografin innehåller sammanlagt 56 bilder och 36 tabeller ur Samlingen. (Det slog mig visserligen på några ställen att det klassificerade empiriska materialet kunde ha placerats i slutet av boken, i bilagor, så att läsaren – utan att störas av långa tabeller – kunde fördjupa sig mer i texten och förklaringarna.) Klassificeringen och analysen av det insamlade empiriska materialet bygger på teoretiska resonemang och stöder sig på litteratur publicerad på olika språk – förteckningen kommer att vara till nytta för läsare som intresserar sig för liknande undersökningar. R. Miliūnaitė har utan tvekan satt sig grundligt in i det undersökta fenomenet, bekantat sig med liknande undersökningar och i allmänhet med hur standardspråk utvecklas i olika länder, vilka slags situationer som förekommer, vad som kännetecknar det litauiska standardspråkets utveckling och så vidare. Författarens träffsäkra iakttagelser, mångsidighet och förmåga att undersöka språkfenomen på olika nivåer ur skilda perspektiv är imponerande. Det är värdefullt att monografin kan läsas både i sin helhet och i delar (beroende på vad man är intresserad av och söker efter), eftersom dess olika delar både hänger samman och är relativt självständiga. Detta gäller särskilt del 3 (Det allmänna språkets och dess fenomenens dynamik) – de insikter som presenteras där kan vara användbara för en mycket bred läsekrets. Monografin är skriven i vetenskaplig stil, är välordnad och har redigerats på lämpligt sätt. Den utförliga sammanfattningen på engelska (översatt av Vaida Kavaliauskaitė-Ožalinskienė) gör det möjligt att presentera undersökningens viktigaste resultat och insikter för en internationell publik. Det är också värdefullt att monografin uppmuntrar till eftertanke, analys och ibland även diskussion. Några av de tankar (eller tvivel) som väckts kommer här att delas. 218 BENDRINĖ KALBA | 96 Om monografins kapitelrubriker och indelningsgrund (2.2. Ordstruktur och 2.3. Morfologi). Både ordbildning och morfologi hör samman med ordstruktur, men morfologin intresserar sig för ordens morfemiska sammansättning (identifiering av alla morfem i ett ord), medan ordbildningen gäller endast avledningsaffixet, det vill säga det medel med vilket ett nytt ord har bildats (om morfologins studieobjekt och skillnaderna mellan morfemisk och ordbildningsmässig analys, se Paulauskienė 1994: 10; LKE 2008: 359). Traditionellt skulle man alltså, för att inte blanda samman studieobjekten för olika grenar av språkvetenskapen, skilja mellan kapitel om ordbildning och morfologi. Varför kapitel 2.2 i denna monografi inte kallas Ordbildning utan Ordstruktur förklaras på s. 213: I denna monografi betraktas ordbildningsprocessen och ordens ordbildningsmässiga sammansättning ur variationens och förändringarnas perspektiv, med det övergripande målet att systematisera de vanligaste och nya ĮNKR [varierande och nya språkfenomenen], särskilt sådana som har samband med förändringar i normerna för det litauiska standardspråket. Undersökningens objekt är således betydligt bredare än enbart bildandet av nya ord, eftersom systematiseringen av ĮNKR även omfattar traditionell variation (ordbildningsvarianter som konkurrerar med varandra i språkbruket under kortare eller längre tid). Dessutom kan ett ord som innehåller ordbildningsmorfem betraktas ur variationens (bildandet av relationer mellan varianter) perspektiv inte bara genom teoretiska ordbildningsansatser: morfemiskt segmenterbara ord kan ses inte bara som resultat av ordbildning, utan också som varianter med olika ordbildningsmorfem men med samma lexikala betydelse. Alla dessa fenomen benämns i monografin sammanfattande ordstrukturfenomen. Enligt det formella kriterium som används för att fastställa variation hamnar exempelvis vissa ord med blandad bildning i Samlingen bland ord med varierande prefix (prieškarinis, -ė: ikikarinis, -ė [ŽS prieš- 1]) eller ord med varierande slutled (beprocentinis, -ė: beprocentis, -ė [ŽS –inis 1]). Därför har man i liknande fall valt att tala inte om prefix- eller suffixavledningar eller blandade bildningar, utan om ord med varierande affix. Ett sådant val skaver något för en ordbildningsspecialist (men det är väl recensentens problem) – de diskuterade orden är uppenbara avledningar, och därför vill man inte bara tala om konkurrens eller variation mellan morfemiskt segmenterbara ord, utan om konkurrens mellan avledningar (bildningssätt och bildningstyper); recensionens författare vill dessutom tala om ordbildningssynonymer och ordbildningsvarianter2. Medlemmarna i de nämnda paren är typiska ordbildningssynonymer: ett synonympar 2 Ordbildningssynonymer är rotbesläktade avledningar med likartad (samma) lexikal betydelse, som tillhör olika ordbildningstyper, medan ordbildningsvarianter är rotbesläktade avledningar som tillhör samma ordbildningstyp och har samma (mycket likartade) lexikala betydelse samt någon sekundär ordbildningsskillnad; exempelvis skiljer sig avledningar med samma prefix åt genom ändelsen, sammansättningar bildade av samma grundord skiljer sig åt genom fogevokalen och så vidare (utförligare i Vaskelienė 2013). JOLANTA VASKELIENĖ. Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik 219 prieškarinis, –ė: ikikarinis, –ė utgörs av två blandbildningar, medan synonymparet beprocentinis, –ė och beprocentis, –ė består av en blandbildning och en avledning. Varför kapitel 2.2 inte kan kallas Ordbildning och varför skillnaden mellan ordbildningssynonymer och ordbildningsvarianter inte är viktig för undersökningen förklaras ingående på s. 214: I monografin är skillnaden mellan ordbildningsvarianter och ordbildningssynonymer emellertid inte viktig: både de ena och de andra kan ingå i en gemensam variation och benämns fenomen med varierande morfemisk ordstruktur eller helt enkelt varierande ordstrukturfenomen. Till dessa hör alltså också variationer som garbanotuvas: garbanoklis (ND, konsulterad 2021-12-15) – i detta fall uttrycks samma lexikala betydelse, ”redskap för att locka hår”, genom ordstrukturella varianter. Och mycket riktigt omfattar varianter i den vidaste betydelsen både ordbildningssynonymer och ordbildningsvarianter (R. Miliūnaitė skrev om olika variantbegrepp redan i sin monografi från 20093). Den granskade monografin utgår från den breda betydelsen – detta förklaras i avsnitt 0.3.6 och framgår också av de konkreta kapitlen om ordstruktur och syntax4. Valet att benämna (och klassificera) varierande ord efter deras strukturella särdrag förklaras (och framhävs) mycket tydligt längre fram på samma sida: ”När man identifierar ĮNKR inom ordstrukturen ställs den praktiska frågan inte om vad och hur ett ord har bildats (vilket grundord det bygger på)?, utan hur ordet är uppbyggt och vad det konkurrerar med i språkbruket?, vilka skillnader i ordbildningsmorfem (inte nödvändigtvis på det sista bildningssteget) de konkurrerande varianterna har?” Se även s. 214: ”Ordstrukturdelen i ĮNKR-samlingen består alltså av ordvarianter som skiljer sig åt genom ordbildningsmorfem men inte nödvändigtvis har uppstått genom en direkt ordbildningsprocess, samt av varianter där den motsvarande (markerade) medlemmen har ett ordbildningsmorfem och därför oftast kodifieras negativt, medan den centrala medlemmen i variationen också kan uttryckas med andra medel (en ordkombination eller liknande).” Det empiriska materialet kan naturligtvis klassificeras och analyseras på detta sätt av forskare (och blir också så klassificerat och analyserat) utifrån en viss inriktning- 3 I sin monografi presenterar hon tre variantbegrepp: det snävaste (ordidentitet + betydelseidentitet), det dominerande (identitet hos språkenheten + betydelseidentitet) och det vidaste (identitet i fråga om språkfenomens betydelse (funktion)) (Miliūnaitė 2009: 140–147). Recensenten menar för övrigt att det snävaste begreppet ryms inom det dominerande – ett ord är ju också en språkenhet. 4 S. 392: ”I Samlingen förstås varierande uttryckssätt för syntaktiska fraser, konstruktioner och satser i vid bemärkelse; därför presenteras inte bara de så kallade syntaktiska varianterna – ’syntaktiska konstruktioner med exakt samma betydelse’ (Župerka 1983: 28). Variantgrupperna omfattar också syntaktiska synonymer (jfr Valiulytė 1998: 9–12) och andra syntaktiska enheter som skiljer sig åt genom olika nyanser av betydelse och inte alltid har samma lexikala sammansättning.” 220 BENDRINĖ KALBA | 96 utvalda aspekter. Monografins författare har rätt att välja hur avledningar ska klassificeras. Det viktigaste är att R. Miliūnaitė förklarar sitt val ingående och håller fast vid det; läsaren får nöja sig med att godta de föreslagna spelreglerna5. Ändå förblev det oklart, även när man läste om vissa konkreta varianter som skiljer sig åt i fråga om struktur, var gränsen mellan vissa ord går. I tabell 26 står fotnot 183 vid ordet debiurokratizuoti (”Detta och några andra nyord som förts upp under nya avledningar (med undantag framför allt för dem som har en litauisk rot) kan också vara lån, men användningskontexten (se ND) tyder på en större sannolikhet för nybildning eller översättningslån”), vilket inte bidrar särskilt mycket till tydligheten – man får helt enkelt lita på författarens bedömning att till exempel hiperintensyvus, -i är ett nytt lånord, medan hiperjautrus, -i är en ny avledning eller ett översättningslån (i boken står det darinys / vertinys), att antiinfl iacinis är ett lånord, medan antipabėgėliškas, -a, antiria ušinis, -ė är avledningar eller översättningslån, att koaferistas, -ė är ett lånord, medan kokūryba, kopriklausomas, -a är avledningar eller översättningslån, och så vidare. I monografin betraktas sannolikt endast ord med litauiska basord som avledningar. Men det är ofta svårt att avgöra om ett ord lånats in med affix eller redan bildats i vårt språk. Man kan ju inte utesluta att exempelvis antiinfl iacinis, -ė är resultatet av blandad ordbildning (bildat av infliacija med anti- och -inis, -ė)6. Dessutom väcktes frågan: om det viktigaste är ordens struktur, vissa ordmorfem, behövde man då över huvud taget försöka skilja nya lånord från avledningar och översättningslån (även i det sistnämnda fallet garderar man sig som synes, eftersom skillnaden mellan avledning och översättningslån ofta är subjektiv). Tabell 26 i monografin har fått rubriken Tarptautinių priešdėlių inventorius <...>, och dess första kolumn heter Tarptautiniai priešdėliai, trots att det i fotnot 181 förklaras att både prefix och första led i sammansättningar tas upp här. Vissa främmande led behandlas på olika sätt (på ett ställe som prefix, på ett annat som sammansättningsled), till exempel anges eks-, hiper-, infra-, intra-, mega- och andra i Tarptautinių žodžių žodyne (TŽŽ) som sammansättningsled (TŽŽ 2013: 207, 330, 353, 362, 518). Monografins författare förklarar vad hon räknar som prefix: ”I monografin följer man uppfattningen att till internationella prefix räknas sådana som inte bygger på ett ord som används självständigt i språket (inte är knutna till någon rot), utan endast betecknar en viss betydelseförändring hos basordet i riktning mot ökning–minskning, 5 Kanske hade det, när man valde benämningen žodžių sandaros, varit värt att också förklara förhållandet till morfologin – vad som överlåts åt morfologin och vad som, och varför, skiljs ut i avsnittet om ordstruktur. 6 Liknande frågor uppstod också vid genomgången av några exempel i tabellerna 29 och 30. JOLANTA VASKELIENĖ. Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik 221 i riktningarna borttagning–tillägg, statushöjning–statussänkning och så vidare” (s. 233). Ändå vore det mer vedertaget och exakt att kalla alla morfem som anges i tabellen för prefix och första led i sammansättningar (dvs. skriva Tarp-tautinių priešdėlių ir pirmųjų dūrinių dėmenų inventorius <...>), särskilt som det på samma ställe i monografin (s. 233) står att vissa ord som författaren räknar som prefix också används som självständiga ord: ”Det finns förstås också undantag: exempelvis lexikaliseras både det tidigare nämnda vice- och leden eks-, super-, ultra- och används ibland som självständiga ord i lediga stilar.” En annan fråga är om det är korrekt att föra samman egentliga prefix och första led i sammansättningar, men det är författarens val. Jfr den bredare termen baigmuo som används i avsnitt 2.2.2 (Žodžiai su įvairuojančiais baigmenimis); kanske hade även avsnitt 2.2.1 kunnat heta inte Žodžiai su įvairuojančiais priešdėliais utan Žodžiai su įvairuojančiais pradmenimis, och där ta upp både prefix och sammansättningsled? Dessutom är det svårt att förstå hur vissa led i tabell 26 skiljer sig från sammansättningsledet kripto- i tabell 28 (”första delen av sammansatta ord, som anger att begreppet som uttrycks av den andra orddelen är hemligt, t.ex. kriptografija” TŽŽ 2013: 455). Tabellen 26 anger inte alla prefixvarianter. Till exempel anges archi- och arki- som varianter i TŽŽ (2013: 61, 64) (archi- saknas i tabellen) – uppenbarligen fanns det helt enkelt inga ord med dessa varianter i de undersökta källorna. I fotnot 181 står det att några av morfemen i tabellen (cis-, supra-, mal-, mis-) saknas både i TŽŽ och i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (DLKG 2005). Uppenbarligen räknas de som prefix just på grund av den nämnda särskilda uppfattningen om prefix. På vissa ställen uppstod tvivel när man läste om förhållandet mellan varierande led. Till exempel anges i tabell 13 (”icke-förväxlingsbara normativa fenomen med betydelsenyans eller funktionsnyans”) exemplet kupiškietis ↔ kupiškėnas. Men i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne DLKŽ₈ kupiškietis, -ė och kupiškėnas, -ė har samma betydelse – ”invånare i staden eller distriktet Kupiškis” (de är alltså ordbildningssynonymer). I Bendrinės lietuvių kalbos žodyne (BLKŽ) förklaras ordet kupiškietis, -ė som ”en person som bor i Kupiškis eller dess omgivningar, eller som kommer därifrån”, medan kupiškėnas, -ė förklaras som ”1. en person som bor i Kupiškis omgivningar eller kommer därifrån” och som ”2. en person som talar den östlitauiska dialekten kupiškėnai”. Enligt både DLKŽ och BLKŽ har alltså kupiškietis, -ė och kupiškėnas, -ė när det används i den första betydelsen inga semantiska skillnader7; deras växling i denna betydelse 7 Om inte författaren har urskilt några funktionella skillnader. 222 BENDRINĖ KALBA | 96 möjligt. Följaktligen passar de besläktade avledningarna kupiškietis, -ė och kupiškenas, -ė som illustration till påståendet i tabell 13 endast om man tar ordet med alla dess betydelser (vilket man tydligen också har gjort). Följande påstående fick mig att fundera: ”En preciserad definition av lexikala varianter skulle alltså kunna lyda så här: ord med olika rötter som har samma lexikala betydelse” (s. 133). Utan att ifrågasätta påståendet om roten i fotnot 100 i Kalbotyros terminų žodyno (Gaivenis, Keinys 1990), och medgivande att roten otvivelaktigt är viktig, måste man säga att det kanske viktigaste inte är själva roten, utan slutprodukten. Om man erkänner att avledningar är separata lexikala enheter framstår det som konstlat att skilja dem från lexikonet (därmed är även besläktade avledningar med samma betydelse lexikala varianter (i vid bemärkelse), till exempel de tidigare nämnda kupiškenas, -ė och kupiškietis, -ė). Naturligtvis har de lexikala enheterna olika ursprung; detta nämns också på s. 134: ”Själva de lexikala enheter som bildar varianterna är av olika natur.” Det hade ändå varit värt att mer utförligt förklara varför man valt att betrakta endast ord med olika rötter som lexikala varianter (med en hänvisning till var besläktade konkurrerande ord behandlas). Om arbetskategorin. På s. 269 står det: ”Ändelsen -akas (-iakas) [ŽS -akas/skol., žarg., ŽS -iakas/skol., žarg.] är ganska vanlig i litauiska avledningar – benämningar på bärare av nominala eller verbala egenskaper <...>.” Det enda av exemplen här, laižiakas (”hånglande” (passionerat kyssande)), är bildat av ett verb. Men det betecknar inte någon som har en verbal egenskap, utan är ett verbalsubstantiv (en handlingens benämning), om än konkretiserat. Ibland är det svårt att förstå vad texten handlar om – lån eller avledning, ett avledningssuffix eller en ändelse. På s. 264 talas det till exempel om ändelsen -abilus, -i, men strax därefter om suffixet: ”Den allmänna avledningsbetydelsen hos detta suffix är ’kapabel att göra (eller kunna ha) det som grundordet anger’. Anpassningen av sådana lån i litauiskan och konkurrensen med alternativa uttrycksmedel varierar.” För övrigt talar man vanligtvis om avledningars (inte låns) avledningsbetydelse. På s. 376 står det: ”Man försöker klassifikatoriskt skilja mellan grammatiska böjningsvarianter och ordens avledningsvarianter, som uppkommer i bruket när ord med samma betydelse bildas med olika avledningsmedel, jfr: pakampis: pakampė, potemė: potemės, aiškiaregis: aiškiaregys.” Ja, alla exempel som nämns här är avledningsvarianter, men eftersom de i språkvetenskapliga verk ofta blandas ihop med avledningssynonymer hade det varit lämpligt att skriva att de besläktade avledningarna i alla par tillhör samma JOLANTA VASKELIENĖ. Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik 223 avledningstyp (prefixen pa-, po- och sammansättningar av adjektiv och verb), men skiljer sig åt genom sekundära avledningsmedel – ändelser. Ytterligare några småsaker. Den vanligaste termen är förled, men ibland används också prefix, till exempel på s. 321: ”Jfr anpassade lån: 1) med internationellt prefix: egocentriškas, -a ← ego- + -centriškas, -a (eng. egocentric <...>)” – det är oklart om de skiljer sig åt på något sätt eller används synonymt. I fotnot 183 skrivs det om avledningar, medan den bredare termen avledning används i tabellen. Det finns mycket litteratur, men på vissa ställen, till exempel i behandlingen av fraseologismer, hade man också kunnat hänvisa till Rūta Marcinkevičienės publikation från 2001, som handlar om traditionell fraseologi och fasta ordkombinationer. Tankarna och kommentarerna i recensionen förringar på intet sätt det omfattande arbete som författaren har utfört. R. Miliūnaitės monografi Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys kommer att bli ett av de centrala verken om dagens litauiska språk. Det råder inget tvivel om att forskare som undersöker olika språknivåer, variation, normer, språkvarieteter och andra frågor kommer att ha nytta av monografins teoretiska insikter, dess omfattande empiriska material och dess översikt, liksom även praktiker som intresserar sig för konkreta litauiska språkvarianter, orsakerna till att de uppkommer, deras konkurrens och bedömning. Denna bok är alltså användbar för lexikologer och morfologer, specialister på ordbildning och syntax, språkvårdare, redaktörer, översättare och andra läsare, och den kan också användas på ett kreativt sätt som kursbok. Monografin kan vara svårare att förstå för personer utan språkvetenskaplig specialkompetens, men man får hoppas att dess insikter når ut till den breda allmänheten, eftersom det är dess medlemmar som skapar varianterna. Det återstår bara att instämma i författarens påstående att detta verk (i synnerhet översikten) är ”en nödvändig förutsättning och utgångspunkt för fortsatt forskning om variation i standardspråket. Med andra ord behövs översikten för att undersöka förändringar och tendenser i språkbruket” (s. 11). I slutet av boken (i slutordet) anges också riktlinjer för fortsatt forskning. Avslutningsvis kan man konstatera att denna monografi av R. Miliūnaitė otvivelaktigt säkerställer möjligheter till fortsatt forskning. LITTERATUR OCH KÄLLOR BLKŽ – Litauiska standardspråkets ordbok (under utarbetande), huvudred. D. Liutkevičienė, Vilnius: Litauiska språkinstitutet. Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/bendrinės-lietuvių-kalbos-žodynas. DLKG 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. V. Ambrazas. 4-as patais. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. 224 BENDRINĖ KALBA | 96 DLKŽ8e 2021: Ordbok över nutida litauiska, huvudred. S. Keinys, 8:e reviderade och utökade upplagan (elektronisk version), Vilnius: Litauiska språkinstitutet. Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/dabartines-lietuviu-kalbos-zodynas. LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. G a i v e n i s K a z i m i e r a s, K e i n y s S t a s y s 1990: Termordbok i lingvistik, Kaunas: Šviesa. M a r c i n k e v i č i e n ė R ū t a 2001: Traditionell fraseologi och andra stabila ordkombinationer. – Lituanistica 4(48), 81–98. M i l i ū n a i t ė R i t a 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. P a u l a u s k i e n ė A l d o n a 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. R i m k u t ė E r i k a 2023: Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2022. – Acta Linguistica Lithuanica 88, 309–325. TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera. V a s k e l i e n ė J o l a n t a 2013: Darybinių sinonimų, darybinių variantų ir paronimų panašumai bei skirtumai. – Žmogus ir žodis: Didaktinė lingvistika 15(1), 206–214. Mottagen 2023-08-10 J O L A N T A V A S K E L I E N Ė Vilnius universitets Šiauliaiakademi Vytauto g. 84, LT-76352 Šiauliai [email protected] JOLANTA VASKELIENĖ. Apie įvairuojančius, naujus lietuvių kalbos reiškinius ir ne tik 225