Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme

RITA MILIŪNAITĖ Institutet för det litauiska språket ORCID id: orcid.org/0000-0002-2292-1818 FORSKNINGSOMRÅDEN: språkpolitik, normativ lingvistik, sociolingvistik, neologi, språkteknologi. DOI: doi.org/10.35321/bkalba.2023.96.01 UPPFATTNINGEN OM DET OFFENTLIGA SPRÅKETS KVALITET I REPUBLIKEN LITAUENS LAG OM STATSSPRÅKET NYCKELORD: språkpolitik, offentligt språk, språklig korrekthet, språkets funktionalitet, språkkvalitet. ANNOTATION Artikeln behandlar en aspekt av Republiken Litauens lag om statsspråket och senare lagförslag: den syftar till att fastställa hur rättsliga bestämmelser om det offentliga språkets kvalitet formuleras i denna lag, som sedan 2012 ingår i förteckningen över konstitutionella lagar, och hur uppfattningen om detta begrepp har förändrats över tid. Den aspekt som undersöks återspeglar på ett symtomatiskt sätt den långa och inte helt konsekventa lagstiftningsprocessen för lagen om statsspråket från 1995 fram till i dag. Två komponenter av det offentliga språkets kvalitet behandlas – språklig korrekthet och funktionalitet – och deras samband med olika områden där offentligt språk används belyses. Det visas hur gränserna för dessa områden definieras på olika sätt i olika lagförslag om statsspråket och hur undantag och reservationer formuleras. Begreppet funktionellt ändamålsenlighet, som föreslås i ett av 2023 års lagförslag om statsspråket, diskuteras; dess innebörd utgör i vissa fall ett undantag från kravet på språklig korrekthet i offentligt språk. Fyra typiska fall urskiljs där normerna för standardspråket kan åsidosättas av funktionella skäl, och frågan om hur detta bör återspeglas i lagens rättsliga bestämmelser tas upp till diskussion. ABSTRACT Artikeln behandlar en aspekt av Republiken Litauens lag om det statliga språket och dess senare utkast, med syftet att fastställa hur lagen, som upptogs i förteckningen över konstitutionella lagar 2012, utformar de rättsliga bestämmelserna om det offentliga språkets kvalitet och RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 9 hur begreppet har förändrats över tid. Den aktuella aspekten återspeglar på ett symtomatiskt sätt den långa och ibland ojämna utvecklingen av lagen om det statliga språket från 1995 fram till i dag. Artikeln riktar uppmärksamheten mot två beståndsdelar av det offentliga språkets kvalitet: språkets korrekthet och funktionalitet, och belyser sambandet mellan dessa och de olika områden där det offentliga språket används. Den visar hur olika utkast till lagen om det statliga språket definierar gränserna för dessa områden på olika sätt och hur klausuler och förbehåll formuleras. Vidare behandlas begreppet ”funktionellt ändamål”, som införts i ett lagutkast från 2023 och vars innebörd i vissa fall utgör ett förbehåll för kravet på det offentliga språkets korrekthet. Artikeln urskiljer också de fyra mest typiska fallen där det standardiserade språkets normer kan åsidosättas av funktionella skäl och väcker en diskussionsfråga om hur detta bör återspeglas i lagens bestämmelser. INLEDNING Globaliseringen, de demokratiseringsprocesser i de östeuropeiska samhällena som inleddes i slutet av 1900-talet, internets och informationsteknikens utveckling, däribland det senare genombrottet för tekniker för artificiell intelligens, samt återkommande vågor av massmigration skapar föränderliga förutsättningar för språkens funktion. Därför diskuteras olika språkpolitiska frågor allt mer aktivt, särskilt sådana som rör användningen av statsspråk. Det blir nödvändigt att ompröva språkens roll i dagens flerspråkiga och mångkulturella samhällen, med hänsyn till mångfalden av varieteter och former hos dessa språk. Varför är språket politiskt viktigt i en stat? Man kan säga att det är en drivkraft för statens utveckling: språket formar politiska ståndpunkter, skapar andligt, moraliskt och intellektuellt innehåll och är ett medel för statsförvaltning samt för det civila samhällets integration och sammanhållning. Statens språkpolitik är alltså ett av instrumenten för statens utveckling. I Republiken Litauen regleras användningen av det statliga språket av lagen om det statliga språket, som antogs redan 1995 och fortfarande gäller (nedan kallad lagen om det statliga språket)1. Den preciserar bestämmelsen i artikel 14 i Republiken Litauens konstitution om att litauiska är det statliga språket och fastställer ”det statliga språkets var- 1 Detta påstående stämmer medan artikeln färdigställs för tryck, men situationen kan när som helst förändras, eftersom två nya alternativa lagutkast registrerades i Republiken Litauens parlament 2023. 10 BENDRINĖ KALBA | 96 … i det offentliga livet i Litauen, skyddet och tillsynen av det officiella språket samt ansvaret för överträdelser av lagen om det officiella språket” (VKĮ 1995, 1 str.). Vissa bestämmelser i denna lag motsvarar inte längre helt de föränderliga realiteterna i statens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella liv, och därför är det förståeligt att behovet av att se över VKĮ uppstår. Under nästan tre decennier har det gjorts mer än ett sådant försök, men till följd av olika politiska förvecklingar har inget nytt lagförslag hittills genomgått alla nödvändiga förfaranden i Republiken Litauens Seimas för att kunna ersätta VKĮ, som antogs 1995 (nedan VKĮ 1995). En av de viktiga bestämmelserna i denna lag gäller det offentliga språkets kvalitet. Syftet med artikeln är att fastställa varför och hur uppfattningen om det offentliga språkets kvalitet har förändrats i VKĮ-förslagen och vilka svårigheter som uppstår när den ska definieras. De huvudsakliga källorna för undersökningen är VKĮ 1995 och de sju VKĮ-förslag som cirkulerade 2006–2023 i Republiken Litauens Seimas, dess utskott och arbetsgrupper vid språkinstitutioner. Undersökningen bygger också på erfarenheter och personliga anteckningar som samlats sedan 2012, då dessa förslag granskats och förslag lämnats till politiker på institutionell nivå. Artikeln aktualiserar begreppet språkkvalitet, som sällan används i språkpolitikens diskurs, och behandlar även innebörden av begreppen offentligt språk, språklig korrekthet och funktionalitet. Följande uppgifter ställs således: 1) att beskriva problematiken kring det offentliga språkets kvalitet och dess plats inom språkpolitiken; 2) att undersöka uppfattningen om det offentliga språkets kvalitet (korrekthet och funktionalitet) i VKĮ 1995 och senare förslag samt fastställa hur dess innehåll har förändrats; 3) att bedöma ändamålsenligheten hos begreppen språklig korrekthet och funktionalitet i VKĮ-förslagen. En kvalitativ (analytisk) forskningsmetod används för att kontextualisera och tolka begreppen det offentliga språkets kvalitet, språklig korrekthet och funktionalitet samt definiera deras teoretiska perspektiv i lagen om det officiella språket. Därtill görs en jämförande analys av lagtexterna för att lyfta fram olika VKĮ-förslags bestämmelser om det offentliga språkets kvalitet. Artikeln behandlar dock inte det praktiska genomförandet av de granskade bestämmelserna om det offentliga språkets kvalitet i fråga om det officiella språket. Den konkreta tillsynen av det offentliga språkets kvalitet, det vill säga verksamhet som grundar sig på åtgärder för språkvård av det officiella språket, är i hög grad beroende av det språktillsynssystem som är verksamt i staten och skulle kräva en separat undersökning. Förutom inledningen består artikeln av tre delar, en sammanfattning samt förteckningar över källor och litteratur. I den första delen redogörs för det offentliga språkets kvalitet, RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 11 som föremål för VKĮ, och dess plats i språkpolitikens sammanhang; problematiken inom detta område beskrivs. I den andra och tredje delen undersöks aspekten det offentliga språkets kvalitet i VKĮ 1995 och senare förslag, med fokus på hur uppfattningen om språklig korrekthet och funktionalitet har förändrats. 1. PROBLEMATIKEN KRING DET OFFENTLIGA SPRÅKETS KVALITET I SPRÅKPOLITIKENS SAMMANHANG Begreppet offentligt språk är viktigt för språkpolitiken som föremål för VKĮ, eftersom det, som motsats till privat språk, drar en gräns (som visserligen inte alltid uppfattas på samma sätt) mellan reglerade användningsområden för det officiella språket och sådana som lämnas helt åt självreglering. Den australiske författaren, manusförfattaren, politiske rådgivaren och talskrivaren Don Watson skriver att offentligt språk inte är det språk vi använder när vi talar till våra älskade, brevbärare, barn eller djur (Watson 2003: 1–2). Det är det offentliga livets språk – det officiella språket för politiska och affärsmässiga ledare, tjänstemän och utbildningssystemet, det vill säga maktens och inflytandets språk. I Republiken Litauens språkpolitiska dokument förklaras begreppets innehåll vanligen genom att man räknar upp de samhällsverksamhetsområden där offentligt språk används. Svarstant vieną iš VKĮ projektų (VKĮp 2022), pasiūlyta į vartojamų sąvokų sąrašą įtraukti ir apibrėžti sąvoką viešojo gyvenimo sritis, nes pačiame dokumente ji vartojama, tačiau nėra nusakytas jos turinys, t. y. neaišku, ką apima VKĮ kaip reguliavimo objektą. Tai pasidarė ypač aktualu pastaruoju metu, kai viešumoje (pavyzdžiui, socialiniuose tinkluose ir kitomis elektroninės komunikacijos formomis) ėmė funkcionuoti ne tik bendrinė kalba, bet ir kitos kalbos atmainos. Siūlymas buvo toks (jis į pataisytą VKĮp 2023a ir įtrauktas): Område inom det offentliga livet – ett område för samhällsverksamhet där det officiella språket används. Som områden inom det offentliga livet betraktas lagstiftning och rättsväsende, offentlig förvaltning (verksamhet vid institutioner, myndigheter, företag och organisationer verksamma i Republiken Litauen), samhällsinformation, utbildning, vetenskap, kultur, offentliga tjänster (kundservice och information) samt arbetsrelationer. Inom språkpolitiken är således innehållet i begreppet offentligt språk för närvarande snävare än ”allt språk som används offentligt”. Språk som används offentligt på sociala nätverk och i andra typer av elektronisk kommunikation faller inom språkpolitikens regleringsområde i den mån det berör samhällsintressen, 12 BENDRINĖ KALBA | 96 offentlig information. Det senare begreppet definieras i VKĮp 2023a också med hänsyn till Republiken Litauens lag om offentlig information (VIĮ 1996), och dess kärna uttrycks genom flera kännetecken: det är information som tillhandahålls av spridare med en viss status, är tillgänglig för allmänheten och riktar sig till allmänheten som subjekt: Offentlig information – muntlig och skriftlig information som offentliggörs och sprids till allmänheten av alla verksamma institutioner, inrättningar, företag och organisationer i Republiken Litauen samt av spridare av offentlig information. Begreppet språkkvalitet har ännu inte blivit en etablerad term i Litauen; det används relativt sällan och har inget tydligt avgränsat innehåll. När man talar om det offentliga språkets förhållande till standardspråkets normer används oftare termerna korrekthet, normöverensstämmelse och liknande, men som det kommer att framgå omfattar dessa inte längre allt som behövs för att beskriva detta förhållande i den mångfald av språkvarieteter och språkformer som fungerar offentligt i början av 2000-talet. 1.1. Språkpolitiska komponenter under föränderliga förhållanden för språkens funktion Inom sociolingvistisk forskning anges vanligen att språkplanering, som språkpolitiken bygger på, omfattar fyra delar utifrån det område av språkets funktion och dess förhållande till samhället som täcks: språkstatus, språkstruktur (system och bruk, eng. language corpus), språkundervisning och språkprestige (se vidare: Baldauf 2006: 147–170; Miliūnaitė 2010: 233–238). Med detta i åtanke utarbetas också olika språkpolitiska dokument (jfr Gairės 2018). Med dessa eftersträvas i ett visst land att reglera språkförhållandena, förändringar i strukturen hos standardvarieteten, som vanligen utgör grunden för det officiella språket (kodifiera normerna), fastställa villkoren för undervisning i det officiella språket och forma samhälleliga språkattityder som gynnar det officiella språket. Dessutom kan ett system för tillsyn över det officiella språket skapas, vilket skulle göra det möjligt att kontrollera hur språkpolitikens mål och uppgifter genomförs samt att fortlöpande följa och bedöma läget för det officiella språkets status och det offentliga språkets kvalitet. Under det senaste decenniet har språkpolitiken och tillsynen över det officiella språket i Litauen i allt högre grad inriktats på det officiella språkets funktion, det vill säga statusfrågor, snarare än på det offentliga språkets kvalitet. Varför? Även om vi skulle säga att det litauiska standardspråket redan är tämligen moget, är kodifieringen av dess normer, med tanke på förändringar i språkbruket och språkbrukarnas attityder som formas av olika extralingvistiska förhållanden, i alla fall ingen avslutad process och förblir därför alltid aktuell. Men nya politiska och sociolingvistiska faktorer gör för närvarande att man i högre grad faktiskt behöver värna det officiella språkets status. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 13 Dess normkodifiering är, på grund av förändringar i språkbruket och språkbrukarnas attityder som formas av olika extralingvistiska förhållanden, inte en avslutad process och förblir därför alltid aktuell. Nya politiska och sociolingvistiska faktorer gör dock för närvarande att man faktiskt i högre grad behöver värna det officiella språkets status. För det första har samspelet mellan språken intensifierats. Engelskan påverkar starkt såväl olika samhällsverksamheter som enskilda språkbrukare. Dessutom ökar antalet flerspråkiga invandrare i Litauen – både ekonomiska migranter, politiska migranter och krigsflyktingar – vilket ger upphov till olika problem som behöver lösas i fråga om användningen och undervisningen av det officiella språket. Frågor som rör litauiska medborgare med andra modersmål tas också upp allt oftare (undervisning i modersmålet, bruket av person- och ortnamn). För det andra påverkas den sociolingvistiska situationen i Litauen av den bredare europeiska kontexten för standardspråk, som för närvarande genomgår en poststandardiseringsperiod (se vidare Miliūnaitė 2022: 641–644). Under tiden sedan 1995 har internets och de sociala nätverkens utbredning gjort det möjligt för många människor att komma till tals offentligt, och den offentliga och privata användning av internet som vuxit fram har i grunden förändrat den offentliga informationssfären. Standardspråket, som tidigare dominerade offentligt, måste nu dela detta utrymme med andra varieteter, särskilt substandardspråket (om begreppet, se Miliūnaitė 2022: 29–30). Oredigerat språk har skapat en mångfald av offentligt språkbruk, trots att detta tidigare endast brukade förekomma i privat kommunikation (Heuman 2022: 53). För det tredje har självuttryck blivit mycket viktigt, och detta är en av orsakerna till att nya språkfenomen och normbrott med särskilda motiv har blivit vanligare. Samtidigt visar det offentliga språkbruket att färdigheterna i standardspråket försvagas. För det fjärde förstärks en ny faktor snabbt – på internet ökar mängden texter som tillkommit på onaturlig väg (information som producerats genom maskinöversättning eller genererats av chattrobotar baserade på artificiell intelligens och liknande), och deras kvalitet på litauiska är långt ifrån tillfredsställande. För det femte blir systemet för tillsyn över det officiella språket i Litauen mer liberalt. Redan 2019 avskaffades officiellt administrativa sanktioner för brott mot kraven på korrekthet i det offentliga språket, och statusen som lista över grova språkfel upphävdes (men inte själva fellistan). Ansvaret för det offentliga språkets kvalitet har lagts på språkbrukarna själva, det vill säga lämnats åt partiell självreglering: statligt bemyndigade institutioner kodifierar normerna för standardspråket, inklusive terminologin, utfärdar språkrekommendationer och förväntar sig att allmänheten följer dem inom vissa områden av det offentliga språkbruket. Även om standard- 14 BENDRINĖ KALBA | 96 Självregleringen av standardspråkets normer fungerar relativt svagt i Litauen (se Miliūnaitė 2018 för en utförligare diskussion), men en del av befolkningen, liksom i andra länder, accepterar standardspråksideologin, enligt vilken ett civiliserat samhälle behöver en medvetet reglerad språkvarietet för att fylla många funktioner i offentligt språkbruk. Till följd av alla dessa förändringar blir det offentliga språkbruket synnerligen variationsrikt och normen flerkärnig, vilket på nytt aktualiserar frågan om det offentliga språkets kvalitet. Ett korrekt och funktionellt standardspråk bidrar till en välfungerande verksamhet i alla institutioner, gör den offentliga kommunikationen smidigare och utgör grunden för utbildning av hög kvalitet samt ett tecken på samhällets kultur. Därför försummas inte heller kvaliteten på det offentliga språket i lagen om statsspråket och senare lagförslag. 1.2. Lagen om statsspråket och dess versioner Förändringar i samhället och statens liv kräver att lagen om statsspråket från 1995 anpassas till nya behov. Under tre decennier har flera arbetsgrupper tillsatts, flera förbättrade lagförslag utarbetats och deras versioner reviderats (2006, 2011, 2013, 2014, 2021, 2022, 2023), men hittills har inget av förslagen antagits av Litauens parlamentsseimas. År 2012 togs lagen om statsspråket upp i förteckningen över konstitutionella lagar som en av nio lagar avsedda att reglera särskilt betydelsefulla samhällsrelationer och därigenom säkerställa deras stabilitet (Förteckningen 2012). Dessutom föreskrivs i artikel 69 i Republiken Litauens konstitution att ”Republiken Litauens konstitutionella lagar antas om mer än hälften av samtliga ledamöter av Seimas röstar för dem, och ändras med minst tre femtedelar av samtliga ledamöters röster”. Detta innebär att lagens betydelse och rättsliga kraft har ökat, medan möjligheten att senare ändra den efter antagandet har minskat. Lagen om statsspråket måste alltså omfatta alla språkpolitikens områden och fastställa de grundläggande bestämmelserna för statsspråkets funktion. De viktigaste delarna av lagen om statsspråket och senare förslag till förbättringar av den är att befästa litauiskans status som statsspråk inom alla områden av det offentliga samhällslivet, inklusive utbildningssystemet, att säkerställa kvaliteten på det offentliga språket (framför allt dess korrekthet), att fastställa ansvaret för att lagens bestämmelser följs samt att inrätta ett system för tillsyn över efterlevnaden. Med tiden har innehållet i huvudsakligen dessa delar förändrats något, kompletterats och preciserats. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 15 2. BEGREPPET KORREKTHET I olika rättsakter som rör användning, normering och tillsyn av litauiska som statsspråk, däribland lagen om statsspråket från 1995, anges språklig korrekthet som en rättsregel, men innebörden av detta begrepp (närmare bestämt begreppet korrekt språk) definieras endast i vissa versioner av lagförslagen. Indirekt förknippas korrekthet oftast med att följa beslut från Litauens statliga språkkommission (nedan VLKK) och andra kodifikationskällor, vilka fastställer positiv eller negativ kodifiering. Med andra ord anses språkfenomen som har godkänts som normer för standardspråket vara korrekta, medan sådana som betraktas som överträdelser av standardspråkets normer anses vara felaktiga (däribland företeelser som förts upp på förteckningen över grova språkfel, vilken, som nämnts, inte har avskaffats, utan vars rättsliga status ändrades från och med 2019). Språklig korrekthet förstås således som ett avlett begrepp, vars innebörd och förändringar i denna bestäms av källorna till standardspråkets normer och överträdelser av dem: normerande ordböcker, grammatikor, samlingar av stavnings- och interpunktionsregler, språkrekommendationer och liknande (se Miliūnaitė 2019: 125–126 för en utförligare diskussion). Hur formuleras närmare bestämt bestämmelserna om språklig korrekthet i lagen om statsspråket och dess senare versioner, och vilka delar formar innebörden av begreppet korrekthet? 2.1. 1995 års lag om statsspråket Fem paragrafer i kapitel IX. Statsspråkets korrekthet i lagen om statsspråket från 1995 (VKĮ 1995) ägnas formellt åt språklig korrekthet. De försökte omfatta olika aspekter av korrekthet, som inte skiljs åt utifrån en enda logisk grund, men täcker också ett ännu bredare område. 1) Det anges hur staten skapar förutsättningar för att det korrekta litauiska språket ska fungera: Artikel 19. Staten värnar om det korrekta litauiska språkets prestige, skapar förutsättningar för att skydda språkets normer, personnamn, ortnamn, dialekter och skriftliga språkliga minnesmärken, säkerställer den materiella grunden för statsspråkets funktion, stöder på alla sätt forskning i litauiska som ett prioriterat vetenskapsområde och de vetenskapliga institutioner som bedriver forskning om språket samt utgivningen av böcker om litauisk språkvetenskap och språkpraktik. 2) Det anges vilken institution som särskilt har fått i uppdrag att värna statsspråket och de språknormer som utgör grunden för korrekthet: 16 BENDRINĖ KALBA | 96 Artikel 20. Riktlinjerna och uppgifterna för tillsynen över statsspråket fastställs, och språkets normer godkänns, av statens litauiska språkkommission. 3) Det anges vilka personer och inom vilka samhällsverksamhetsområden det offentliga språket ska vara korrekt: Artikel 21. Krav på kunskaper i ett korrekt statligt språk tas in i bestämmelserna om certifiering av statsanställda, pedagoger, anställda vid massmedier och förlag och tillämpas med hänsyn till kvalifikationer och befattning. Artikel 22. Litauiska massmedier (press, television, radio m.m.) samt alla utgivare av böcker och andra publikationer är skyldiga att följa normerna för korrekt litauiska. Artikel 23. Alla offentliga inskrifter ska vara korrekta. Artikel 19 anger den sociolingvistiska aspekten av korrekt språk: målet är att korrekt språk ska vara prestigefyllt, det vill säga uppskattas högst av samhället och eftersträvas. I VKĮ 1995 anges inga mer ingående förklaringar till vad som är korrekt språk, än mindre några förbehåll eller undantag för när kraven på korrekthet får frångås i offentligt språkbruk. Artikel 20 nämner endast att språkets normer godkänns av VLKK. Detta innebär att det anges att man ska utgå från vad denna institution beslutar om vilket språk som är korrekt, och att staten ska skapa förutsättningar för att värna dessa normer (artikel 19). 2.2. 2006 års förslag till en ny lydelse av VKĮ Det första betydande steget för att uppdatera bestämmelserna i VKĮ 1995 var ett förslag till en ny lydelse av Republiken Litauens lag om statsspråket, utarbetat av en arbetsgrupp med kvalificerade jurister och språkvetare som särskilt tillsatts för detta arbete och registrerat 2006 – VKĮp 2006. I det återupprättade självständiga Litauens lagstiftning växte det med tiden fram en skyldighet att i rättsakter definiera de viktigaste begrepp som används i dem. Detta gjordes redan när förslag till ändringar av VKĮ 1995 utarbetades. För förståelsen av korrekthet i VKĮp 2006 är definitionerna av följande begrepp i artikel 2 viktiga: RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 17 Standardlitauiska är ett normerat språksystem avsett för det offentliga livets behov och används som en prestigefylld variant av litauiskan. Språknorm är ett språkfaktum och en muntlig eller skriftlig användning av detta som allmänt godtagits enligt fastställda regler. De aktuella källorna till språknormerna är normativa litauiska grammatiker, normativa och godkända ordböcker, språkinstitutionernas beslut och språkvetenskapliga rekommendationer. Korrekt språk är skriftligt eller muntligt språk som bygger på litauiskans grammatik-, ordförråds-, stavnings- och interpunktionsregler samt andra erkända källor till språknormer. De presenterade definitionerna av begreppen har, med dagens perspektiv, brister. För det första betraktas standardspråket som en normerad konstruktion, med hänvisning till den befintliga kodifieringen. Det vore riktigt, men kodifieringen återspeglar endast en viss period i standardspråkets utveckling och släpar vanligen efter de faktiska normerna, särskilt under dynamiska skeden i språkutvecklingen. En sådan definition av standardspråket ger alltså en statisk bild av denna språkvarietet och visar inte på möjligheten till fortsatt kodifiering, trots att normeringen av standardspråket är en oavbruten process till följd av förändringar i språkbruket (jfr teorin om språkets kodifieringscykler, Takahashi 2020: 162–167). För det andra skiljs inte allmänna språknormer från standardspråkets normer (i VKĮ 1995 betyder språknormer underförstått endast de normer som är utmärkande för standardspråket), vilket är viktigt eftersom det endast är standardspråkets normer som regleras genom kodifiering. Trots dessa brister var VKĮ-projektet från 2006 ett viktigt steg mot en mer konkret förståelse av korrekthet. VKĮp 2006:s förståelse av språklig korrekthet utgår från flera aspekter. 1) Kraven på korrekthet gäller specifika områden för offentlig användning av litauiska, vilka anges i artikel 20 i lagförslaget: Artikel 20. Korrekt litauiska Språket i rättsakter, andra offentliga dokument och offentliga uppgifter från statliga och kommunala institutioner och myndigheter, offentlig information från privaträttsliga juridiska personer, registrerade namn på juridiska personer i Litauen, periodiska publikationer, böcker och andra publikationer, även elektroniska, utbildningsmaterial, offentlig skriftlig och muntlig information om varor och tjänster, reklam, offentliga skyltar samt radio- och tv-program ska vara korrekt. Palyginti su VKĮ 1995, taisyklingumo reikalavimai išplėsti. Pagal VKĮ 1995 3 straipsnio nuostatą įstatymai ir kiti teisės aktai turi būti rašomi valstybine kalba, o VKĮp 2006 20 straipsnyje jiems, be to, ir kitiems valstybės ir savivaldybių institucijų bei įstaigų viešiesiems dokumentams, jau 18 BENDRINĖ KALBA | 96 omfattas också av kravet på korrekthet. Till områdena för korrekt offentligt språkbruk lades även publikationer i elektronisk form, utbildningsmaterial, registrerade namn på juridiska personer i Litauen och texter i den då snabbt växande reklambranschen, både muntliga och skriftliga. 2) Eftersom korrekt språk i VKĮp 2006 definieras som språk som bygger på regler och andra erkända normkällor anges det i artikel 19.1 vem som fastställer språknormerna: Artikel 19. Normering av litauiskan 1. Litauiska språkkommissionen bedömer normerna för litauiskan och fastställer inriktningen och uppgifterna för skyddet av litauiskan; kommissionen verkar i enlighet med denna lag och Republiken Litauens lag om den statliga litauiska språkkommissionen. 3) I artikel 19.2 i VKĮp 2006 utvidgas förteckningen över de aktörer som ska följa VLKK:s beslut och därmed även kraven på korrekt offentligt språk: Artikel 19. Normering av litauiskan <...> 2. Den statliga litauiska språkkommissionens beslut är bindande för alla juridiska och fysiska personer i Republiken Litauen. Således är även kravet på korrekt offentligt språk inom de angivna områdena i VKĮp 2006 fortfarande absolut; inga undantag görs för eventuella motiverade avvikelser från normerna, och själva räckvidden för korrekthetskravet utvidgas både i fråga om användningsområden och vilka aktörer det omfattar. Det bör påminnas om att detta lagförslag aldrig blev en gällande lag. 2.3. VKĮ-projekten 2011–2013 År 2011 registrerades ett nytt lagförslag om ändring av VKĮ (VKĮp 2011). I artikel 2.1 preciserades definitionen av begreppet det litauiska standardspråket. I stället för attributet ”normerat” infördes ”korrekt”: 1. Det litauiska standardspråket är ett korrekt skrivet eller talat litauiskt språk, grundat på normerna för det litauiska ordförrådet, grammatiken, stavningen och interpunktionen och avsett för det offentliga livets behov. Detta, tillsammans med formuleringen ”grundat på normerna” (ännu mer exakt hade varit ”baserat på normerna”), stämde bättre överens med möjligheten till normutveckling och förändringar i kodifieringen av normerna RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 19 av normerna. Det kan antas att det efter denna ändring inte längre fanns någon anledning att i VKĮp 2011:s begreppslista separat definiera begreppet korrekt språk, och därför ströks det. Ännu mer betydelsefulla var ändringarna av artikel 20. Artikeln delades upp i två punkter: Artikel 20. Det litauiska språkets korrekthet 1. Språket i normativa rättsakter, andra offentliga handlingar och offentlig information från statliga och kommunala institutioner och inrättningar, offentlig information från privaträttsliga juridiska personer, periodisk press, böcker och andra publikationer, även elektroniska, läromedel, offentlig skriftlig och muntlig information om varor, tjänster och beställningsarbeten, reklam, offentliga skyltar, filmer, teaterföreställningar, radio- och tv-programledares och journalisters språk, textremsor och undertexter samt namn på juridiska personer som bildas i Republiken Litauen ska vara korrekt. 2. Bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel tillämpas inte på språkbruket inom film, teater, skönlitteratur och andra områden av konstnärligt skapande när avvikelser är stilistiskt motiverade. De viktigaste ändringarna i artikel 20 jämfört med VKĮp 2006 är följande: 1) två nya områden för användning av offentligt språk lades till – språkbruket i filmer och teaterföreställningar; 2) bestämmelsen om korrekthet i mediernas talade språk begränsades. I VKĮp 2006 föreslogs att korrekthetskravet skulle tillämpas på språket i radio- och tv-program, medan VKĮp 2011 föreslår att kravet endast ska tillämpas på radio- och tv-programledares och journalisters språk. Hänsyn har uppenbarligen tagits till att samtalspartner från olika samhällsgrupper deltar i radio- och tv-program med fri stil; de talar inte nödvändigtvis standardspråk och/eller använder olika stilistiskt motiverade språkliga uttrycksmedel som kännetecknar substandardspråk, och dessa personers språkbruk regleras inte genom rättsliga medel. Dessutom lades en ny punkt 2 till i artikel 20, där det anges när korrekthetskravet inte gäller för standardspråket. Därmed introducerades ett nytt synsätt på användningen av standardspråket (se närmare del 3 av den publicerade artikeln Funktionalitetsbegreppet). I artikel 22 i VKĮp 2011 definierades också funktionerna för en av språkövervakningsmyndigheterna, Statens språkinspektion, mer exakt. Bland dessa funktioner ingår att kontrollera efterlevnaden av VLKK:s beslut och andra normativa rättsakter som fastställer krav på användningen av statsspråket och dess korrekthet. Ett år senare, i mitten av 2012, började VLKK aktivt behandla VKĮp 2011, just när en ny mandatperiod hade inletts. Utkast till kommentarer som finns bevarade visar att man föreslog att utvidga bestämmelserna i artikel 20, där det anges inom vilka områden offentligt språk ska vara korrekt – även genom att lägga till undervisning och 20 BENDRINĖ KALBA | 96 utbildningsprocessen. Detta motiverades med att artikel 8 garanterar undervisning på litauiska, och därför måste varje medborgare eller utlänning som studerar språket ha rätt till en utbildning av hög kvalitet och därmed också till grunderna i den prestigefyllda varieteten av litauiska – standardlitauiska: Artikel 8. Utbildning 1. Varje medborgare i Republiken Litauen och varje utlänning som har rätt att stadigvarande eller tillfälligt vistas i Republiken Litauen garanteras undervisning på litauiska och möjlighet att lära sig litauiska. Eftersom, som nämndes i avsnitt 1.2, VKĮ-lagen år 2012 infördes i förteckningen över konstitutionella lagar, utarbetades och registrerades år 2013 en uppdaterad projektversion. Den skilde sig inte mycket från VKĮp 2011 och behandlades länge (fram till 2016) både i VLKK och i Seimas utskott. I VKĮp 2013 införlivades också förslag som hade utkristalliserats i diskussionerna om VKĮp 2011. Särskilt viktig är definitionen av begreppet det litauiska standardspråket i artikel 2, kompletterad med egenskapen funktionalitet: 1. Standardlitauiska är ett korrekt och funktionellt skrivet eller talat litauiskt språk, grundat på litauiskans normer för ordförråd, grammatik, stavning och interpunktion, och avsett för det offentliga livets behov. Det skulle förmodligen inte vara möjligt att exakt rekonstruera och dokumentera hela processen kring förslagen i 2013 års lagförslag och dess senare ändringar, särskilt eftersom den pågick under hela den dåvarande Seimas mandatperiod. Det bör nämnas att man under behandlingen föreslog att rubriken till artikel 20 skulle kompletteras, det vill säga med ordet ”funktionalitet”, men detta beaktades inte i 2013 års lagförslag. Senare, i ett brev till Seimas av den 9 mars 2015 (Brev 2015), upprepade den statliga litauiska språkkommissionen detta förslag, som därefter infördes i lagförslagen. I samma brev föreslog kommissionen också att den mer precisa formuleringen standard språkets norm skulle ersätta begreppet språknorm. 2013 års lagförslag antogs inte, eftersom politikerna var oeniga om stavningen av litauiska medborgares personnamn och om flera andra språkpolitiska frågor av betydelse för nationella minoriteter, vilka rörde användningen av statsspråket. 2.4. Versioner av lagförslaget om det statliga språket 2021–2023 Efter ett längre uppehåll registrerades 2021 i lagstiftningsinformationssystemet ett lagförslag som initierats av Seimasledamoten Dalia Asanavičiūtė (2021 års lagförslag). Därefter följde år för år flera andra förslag, utarbetade med beaktande av synpunkter och förslag från olika institutioner, däribland rättsavdelningen vid Republiken Litauens Seimas kansli RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 21 dess varianter – VKĮp 20222 och VKĮp 2023a. Det är sannolikt endast motiverat att granska de bestämmelser om korrektheten i det offentliga språket som formuleras i det senare förslaget, eftersom de två föregående varianterna inte aktivt behandlades i Seimas och blev utgångspunkt för utarbetandet av VKĮp 2023a; i slutet av 2023 hade detta förslag, liksom det alternativa VKĮ 2023b, ännu inte börjat behandlas. En av de många frågor som diskuterades i arbetsgruppen var just begreppet det offentliga språkets kvalitet. Artikel 19 i VKĮp 2023a behandlar språkets korrekthet och funktionalitet: Artikel 19. Litauiska språkets korrekthet och funktionalitet Språket i rättsakter, handlingar, massmedier, offentliga skyltar, information om varor och tjänster, läromedel och reklam ska följa normerna för det standardiserade litauiska språket. Detta krav gäller inte när normerna för standardspråket frångås av funktionella skäl eller när fackspråk används. I artikelns första stycke är förteckningen över de områden där offentligt språk används och där krav på korrekthet gäller något mer koncentrerad än i tidigare utkast till VKĮ, men den omfattar i huvudsak samma områden som angavs i de tidigare utkasten. Nytt är att begreppet det offentliga språkets kvalitet förekommer i punkt 3 i artikel 20 i avsnittet IV. Skydd av det litauiska språket: Artikel 20. Åtgärder för att skydda det litauiska språket Staten säkerställer genom rättsliga, ekonomiska och organisatoriska åtgärder skyddet av det litauiska språket och skapar förutsättningar för att litauiskan ska kunna fungera fullt ut inom alla samhällsområden: <...> 3) värnar det offentliga språkets kvalitet (korrekthet och funktionalitet), säkerställer att information om språkresurser och normerna för det standardiserade litauiska språket är tillgänglig för allmänheten <...>. Begreppet förklaras visserligen inte närmare i förslaget, utan preciseras endast inom parentes som korrekthet och funktionalitet. År 2023 registrerades i Seimas även ett alternativt och betydligt mer utförligt förslag än de tidigare, VKĮp 2023b, initierat av Seimas ledamot, akademikern och professorn Eugenijus 2 Litauiska språkets institutets vetenskapliga råd lämnade också synpunkter på VKĮp 2022, med utgångspunkt i en bedömning av förslaget som utarbetats av en arbetsgrupp särskilt tillsatt för detta ändamål (Išvados 2023). På förslagsställarnas begäran tillsattes i april 2023 en gemensam arbetsgrupp med företrädare för Litauiska språkets institut, VLKĮ och Statens språkinspektion, som utarbetade konkreta förslag till hur utkastet kunde förbättras. Hänsyn togs till merparten av dessa, och en ny version av förslaget registrerades 2023 (VKĮp 2023a). 22 BENDRINĖ KALBA | 96 Jovaišas och undertecknat av fler än 30 ledamöter av Seimas. Vid en granskning av detta lagförslag utifrån den offentliga språkets kvalitet framgår det att vissa definitioner av dess begrepp (det litauiska standardspråket, språknorm, korrekt språk med flera) och bestämmelser har överförts från VKĮp 2006. Dessutom ägnas stor uppmärksamhet åt bruket av egennamn – personnamn på medborgare i Republiken Litauen samt officiella och autentiska geografiska namn. Artikel 18, som består av tre delar, behandlar det litauiska språkets korrekthet (och i huvudsak även dess funktionalitet): Artikel 18. Det litauiska språkets korrekthet 1. Språket i rättsakter, andra offentliga dokument och offentlig information från statliga och kommunala institutioner och inrättningar, offentlig information från privaträttsliga juridiska personer, registrerade namn på juridiska personer i Litauen, periodiska tidskrifter, böcker och andra publikationer, även elektroniska, undervisningsmaterial, offentlig skriftlig och muntlig information om varor och tjänster, reklam, offentliga skyltar, information i pressen, radio- och tv-program samt audiovisuella verk ska vara korrekt (ska följa standardspråkets normer). 2. Kravet i punkt 1 i denna artikel gäller inte språket i litterära verk och konstverk eller i audiovisuella program och verk när normerna för det litauiska standardspråket åsidosätts av konstnärliga uttrycksskäl. 3. Språket i medier, presspublikationer och audiovisuella verk ska redigeras av kvalificerade redaktörer i litauiska, anställda av juridiska personer som i enlighet med lag ansvarar för innehållet i den information som offentliggörs. Liksom i tidigare lagförslag till VKĮ anges i punkt 1 i denna artikel de områden där det offentliga språket används och där kravet på korrekthet gäller, medan punkt 2 innehåller ett undantag för konstnärliga uttryck (formuleringarna ligger nära VKĮp 2011). Helt ny är punkt 3 i artikeln, som anger en åtgärd för att säkerställa korrektheten i offentliggjord information, nämligen arbete utfört av kvalificerade redaktörer i litauiska. VLKK ges i artikel 20 i uppdrag att fastställa kraven på korrekt användning av litauiska, medan Valstybinė kalbos inspekcija bland annat ges i uppdrag att övervaka hur dessa krav efterlevs. Alternativa VKĮp 2023b föreskriver således ett sammanhängande system för att genomföra kravet på korrekt offentligt språk, men ett system som kräver betydande insatser – från fastställandet av kraven och deras efterlevnad till tillsyn. 3. FUNKTIONALITETENS INNEBÖRD Inom språkvetenskapen innebär funktionalitet att språket är ett redskap som fyller vissa funktioner som dess användare behöver (se vidare Nuyts 1989: 88–123). I språkbruket innebär språkets funktionalitet i huvudsak två sammanhängande saker: RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 23 1) att de uttrycksmedel som används i språket motsvarar textens syfte och funktion samt författarens avsikter, det vill säga den konkreta kommunikationssituationen; 2) att kraven på funktionella stilar och stilistisk kvalitet följs (stilsnormerna). 3.1. Införandet av bestämmelser om språkets funktionalitet i VKĮ Som framgick av det föregående kapitlet i denna artikel började begreppet språkets funktionalitet gradvis införas i VKĮ-förslagen från och med 2011; innehållsmässigt kompletterar det ett av standardspråkets viktigaste kännetecken – korrekthet. I kommentarerna till förslagen påpekades att korrekthet inte är standardspråkets enda kännetecken som skiljer det från andra språkvarieteter. Standardspråket måste fylla olika funktioner inom skilda områden av det offentliga livet (dessa behandlas separat i lagen: bland annat förvaltningen av staten och dess institutioner, vetenskapen och offentlig information). Om språket är korrekt men inte funktionellt kan det vara olämpligt för det offentliga livets behov. Adjektivet funktionell betyder enligt Internationella ordlistan (TŽŽ 2013) ”som fyller sin praktiska funktion väl, motsvarar behoven; nyttig, användbar”, och möjliggör därmed en mer flexibel syn även på vissa icke-normativa språkfenomen som motiverat används i det offentliga språket. Som redan nämnts i avsnitt 2.3 preciserades i artikel 20 i VKĮp 2011 bestämmelsen om kravet på korrekthet i det offentliga språket, för vissa språkanvändningsområden, genom ett undantag: 2. För språket inom film, teater, skönlitteratur och andra områden av konstnärligt skapande tillämpas bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel inte i stilistiskt motiverade fall. I diskussionerna om VKĮp 2011 kritiserades formuleringen ”stilistiskt motiverade fall” i stor utsträckning för sitt oklara innehåll, som kunde tolkas på många olika sätt. Bestämmelsen i denna paragraf i artikel 20 ansågs dessutom sakna konkreta kriterier för att avgöra om ett visst språkbruk kunde betraktas som stilistiskt motiverat eller inte. Det är fullt förståeligt att det inte föreföll alla som deltog i överläggningarna godtagbart att göra stilsnormer till föremål för en rättsakt, eftersom de i många fall beror på sammanhanget och hör till textförfattarnas subjektivt uppfattade självuttryck. Samtidigt fann man ingen lösning, och undantaget för ”stilistiskt motiverade fall” fördes vidare från ett lagförslag till nästa. Även förteckningen över de användningsområden där undantaget skulle gälla förändrades. Omkring 2014 föreslogs att följande områden skulle räknas hit: 24 BENDRINĖ KALBA | 96 ”dialektpress, böcker och andra publikationer skrivna på dialekt samt dialektbaserade radio- och tv-program eller delar av sådana”, men bestämmelsen infördes först i artikel 16 punkt 2 i VKĮp 2021: Artikel 16. Det litauiska språkets korrekthet och funktionalitet <...> 2. Bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel gäller inte språket i film, teater, skönlitteratur och andra konstnärliga uttrycksformer, och inte heller dialekt i pressen, böcker och andra publikationer skrivna på dialekt eller dialektala radio- och tv-program eller delar av sådana program. Samtidigt framgår det att formuleringen ”stilistiskt motiverade fall” inte längre finns med i punkt 2 i artikel 16 i VKĮp 2021. Detta uppmärksammades i senare överläggningar, där frågan ställdes om en sådan bestämmelse är alltför vid och om omotiverade avvikelser från standardspråkets normer inom de områden för offentlig språkanvändning som nämns i denna punkt är lika tolererbara som motiverade uttryck som avviker från normen. Med andra ord skulle formuleringen i punkt 2 i artikel 16 i VKĮp 2021 kunna tolkas som att kravet på korrekthet över huvud taget inte gäller de angivna användningsområdena. I punkt 2 i artikel 17 i VKĮp 2022 har undantaget för användning av dialekt utgått, och i stället för stilistisk motivering har en formulering införts som föreslår att avsteg från standardspråkets normer ska kunna motiveras av konstnärligt uttryck: Artikel 17. Det litauiska språkets korrekthet och funktionalitet 1. Språket i rättsakter, dokument och offentlig information ska följa det litauiska standardspråkets normer. 2. Detta krav gäller inte språket i litterära och konstnärliga verk, när det litauiska standardspråkets normer frångås av konstnärliga uttrycksskäl. Jungtinė darbo grupė, rengdama siūlymus, kaip tobulinti VKĮp 2022, dėl šio straipsnio nuostatų daug diskutavo. Meninės raiškos kriterijus įvertintas kaip šiam įstatymui netinkamas, nes yra dar siauresnės apimties nei stilistinė motyvacija ir toks pat subjektyvus. Kaip parodyta 2.4 skelbiamojo straipsnio poskyryje, buvo pasiūlyta ne tik patikslinti viešosios kalbos sričių, kurioms taikomi taisyklingumo reikalavimai, sąrašą, bet ir pakeisti išlygos formuluotę: Artikel 19. Det litauiska språkets korrekthet och funktionalitet <...> Detta krav gäller inte när normerna för standardspråket frångås av funktionella skäl eller när dialekt används. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 25 I stället för stilistisk motivation och konstnärligt uttryck har alltså begreppet funktionell ändamålsenlighet valts. I VKIp 2023a definieras det inte, varför en särskild förklaring är särskilt behövlig. 3.2. Språkets funktionalitet som en egenskap hos dagens offentliga språkbruk Begreppet funktionell ändamålsenlighet går tillbaka till tiden för den pragkrets av lingvister som bildades under 1920-talet och utvecklade idéerna inom funktionell lingvistik. Dess medlemmar hävdade att värdet hos en språkenhet beror på den kommunikativa situation där den används. Dessa idéer hade ett betydande inflytande på normeringen av det litauiska standardspråket under mellankrigstiden och senare3. I vilken utsträckning kan dessa idéer tillämpas i dagens språkpraktik när man motiverar valet av vissa språkfenomen framför andra i det offentliga språkbrukets hela mångfald? Först och främst måste man beakta de genomgripande förändringarna i språkanvändningen och språkens inbördes samspel under ett helt sekel. I början av 2000-talet, när frågor om mänskliga rättigheter och individuell identitet blir särskilt framträdande, förklaras mångfalden av språkfenomen i studier av språklig variation inte bara som en återspegling av samhällets sociala mångfald, utan också som ett socialsemiotiskt system där språkliga resurser används för att konstruera olika sociala roller och identiteter (se Eckert 2012: 94). Språkfenomenens ändamålsenlighet i bruket förknippas alltså inte längre enbart med språkets funktioner, utan även med individualiseringen av språkliga uttryck. Dessa två element skulle kunna utgöra innehållet i en förnyad förståelse av begreppet funktionell ändamålsenlighet, eller språkfunktionalitet, vilket behövs när man talar om hela mångfalden av språkbrukets varieteter. Funktionell ändamålsenlighet innebär att uttrycksmedlen i varje enskilt fall, med hänsyn till språkets funktioner, anpassas till den konkreta kommunikationssituationen och författarens språkliga intentioner och inte nödvändigtvis behöver uppfylla korrekthetskraven. För det andra måste frågan om samspelet mellan korrekthet och funktionell ändamålsenlighet omprövas. Finns det fastställda kriterier med vars hjälp man kan avgöra när ett språkfenomen används ändamålsenligt, trots att det 3 Jfr: ”<...> korrekthetskriteriets betydelse bör inte överdrivas. Det vore till exempel oklokt att kräva korrekthet i alla dialoger i skönlitteratur, och ibland även i författartext, eftersom <...> ett visst välmotiverat normbrott är ett typiskt drag i det skönlitterära skapandet. Men ändamålsenligheten måste beaktas även i detta fall: även regelbrott måste vara ändamålsenliga” (Girdenis, Pupkis 1978: 65; författarnas kursivering). 26 BENDRINĖ KALBA | 96 inte överensstämmer med standardspråkets normer? Med andra ord, är det alltid möjligt att objektivt fastställa vilken funktion ett språkligt fenomen fyller i ett visst fall och i vilket syfte normerna överträds? Med tanke på dagens bruk av offentligt litauiska kan man urskilja fyra tydliga fall där funktionell ändamålsenlighet går före korrekthet (jfr även Kniūkšta 1994: 10–14). Konstnärligt uttryck. Detta är kanske det tydligaste uttrycket för funktionell ändamålsenlighet: standardspråkets normer åsidosätts för att uppnå olika konstnärliga syften (till exempel när man i skönlitteratur skapar individualiserade karaktärsdrag hos gestalter, i reklam för att fånga köparnas uppmärksamhet, genom att rikta sig till målgrupper och så vidare). Det är just därför som konstnärligt uttryck förekommer i flera av de granskade förslagen till lagen om statsspråket. Ett typiskt nutida exempel är den tvådelade sångsamlingen Nykstančios lietuvių liaudies dainos, som har blivit särskilt populär bland unga, spridits på internet sedan 2020 och senare även getts ut på CD. Den skapades av Lukas Šidlauskas, som använder pseudonymen Šventinis bankuchenas. Två till synes oförenliga ting har skickligt vävts in i genren professionellt framförda folksånger: de litauiska folksångernas melodier, slipade genom århundradena, musicerande på folkmusikinstrument och engelskt slangordförråd som återspeglar dagens verklighet (se fig. 1 och 2). FIG. 1. Nykstančių lietuvių liaudies dainų-samlingen på internet och en lyssnares kommentar. Källa: https://www.youtube.com/watch?v=vfOyPMgV_c8. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 27 FIG. 2. Sången Ofisėli stiklainėli ur Nykstančių lietuvių liaudies dainų-samlingen, sångtext. Källa: https://www.youtube.com/watch?v=vfOyPMgV_c8. Enbart lästa gör sångtexterna inget särskilt intryck, men den icke-normativa lexiken, de diminutiver som är typiska för folklore och de stavfel som medvetet införts i de nedtecknade texterna och som är typiska för dagens elektroniska kommunikation bidrar, tillsammans med den mustiga musiken, till att skapa en mild parodi på traditionella folksånger och samtidigt en tydlig och tilltalande konstnärlig effekt. Därmed fyller de otvivelaktigt en funktion av konstnärligt uttryck. Tidsmässiga, sociala, ideologiska och liknande kännetecken. Detta fall av funktionell ändamålsenlighet förekommer ofta i skönlitteratur och kan alltså också hänföras till det konstnärliga uttryck som diskuterats ovan. I dagens språkbruk, särskilt i den lediga (icke-informerande) publicistiska stilen och i reklam, kan dock icke-normativa uttrycksmedel också användas medvetet för att lyfta fram ett språkligt särdrag som är typiskt för en viss tidsperiod eller social grupp eller för ett visst samhällsfenomen (se fig. 3). I det första och det andra exemplet används de lexikala främmande orden kaldra, sietka på ett motiverat sätt, liksom författarnas metalingvistiska kommentarer eller den grafiska icke- 28 BENDRINĖ KALBA | 96 FIGUR 3. Exempel på medietexter där icke-normativa språkfenomen används medvetet Att det normativa ordet särskiljs visar att sådana språkfenomen har valts medvetet. I det tredje exemplet används en slangvariant av ordet verslininkas, viarslinykas, som med tiden har blivit en symbol för den moderna opålitliga affärsmannen och härmar en icke-litauisk accent. I det fjärde exemplet skrivs egennamnet Rusija med liten begynnelsebokstav och med dubbelt zz (som symbol för rysk fascism), av politiska skäl – för att markera en fördömande inställning till Rysslands krig i Ukraina. Dessa och liknande icke-normativa språkfenomen fungerar i de enskilda texterna som tecken på olika författarintentioner. Uttryck för författarens individualitet och identitet. Den utbredda offentliga elektroniska kommunikationen på sociala nätverk, liksom medier med friare genrer, gör det möjligt för medlemmar i olika sociala grupper att fritt uttrycka sig offentligt och använda en mycket bred arsenal av språkliga uttrycksmedel. Det är emellertid inte enkelt att avgöra när detta är en persons självuttryck och skapande av en särpräglad identitet med språkliga medel, och när det helt enkelt handlar om bristande språklig kompetens och oförmåga att orientera sig i olika språksituationer, om inte kriterierna för motiverat respektive omotiverat språkbruk först preciseras. Källans autenticitet (i citat). Detta är ett av de mer sällan diskuterade fallen av funktionell ändamålsenlighet. Vissa texter i olika stilar och genrer i dagens språkbruk är heterogena – de innehåller citat ur andra källor eller liknande inskott. Dessa citat kan innehålla icke-normativa språkfenomen (motiverade eller RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 29 omotiverade), till exempel normer som var typiska för tidigare perioder eller oredigerade eller stilistiskt motiverade normavvikelser. Författare som publicerar texter i en standardspråklig miljö tvingas antingen låta dem stå kvar eller väljer att göra det särskilt för att bevara de citerade källornas autenticitet. Ett av de vanligare fallen är att nyhetsportaler återpublicerar inlägg eller citat från sociala nätverk som inte har språkgranskats (där ett substandardspråk ofta används i stället för standardspråket). När sådana texter hamnar i en standardspråklig miljö (medierna) balanserar de på gränsen mellan motiverat och omotiverat icke-normativt språkbruk. Citat med starkt motiverat icke-normativt språkbruk förekommer i medierna när de citerade källornas språk avviker särskilt tydligt från standardspråkets normer. Figur 4 visar två utdrag ur avskrifter av ett samtal som en nyhetsportal har publicerat och som i hemlighet spelats in av särskilda tjänster. Aktörer som förekommer i ett fall av politisk korruption, men som dittills hade byggt upp ett gott anseende i offentligheten, träffas på en restaurang, väntar förgäves på en av sina följeslagare och reder ut sina mellanhavanden på ett språk fullt av slanguttryck och svordomar. Nyhetsportalen strävar, genom att rapportera om fallet och publicera avskrifterna av samtalen, efter att återge samtalen så autentiskt som möjligt. Därmed infogas citat på slang i en offentligt publicerad text på standardspråket. Metaspråkliga kommentarer (markerade med blå understrykning i figur 4) visar redaktionens egen inställning till icke-normativt ordförråd och skapar en motiverande bakgrund, så att texten förblir autentisk utan att chockera läsarna och samtidigt är begriplig för dem. FIGUR 4. Hemlig inspelning av ett samtal som används i ett fall av politisk korruption. Källa: lrytas.lt, 2018-05-09. 30 BENDRINĖ KALBA | 96 Av exemplen framgår att behovet av motiverad användning av språkformer som inte följer normen i dag är uppenbart och fullt förståeligt. Därför bör det i lagen om statsspråket inte heller krävas att det offentliga språket alltid och överallt är korrekt. Det offentliga språkets kvalitet i dagens samhälle påverkas i hög grad av språkfenomenens funktionalitet, förstådd i vidare bemärkelse än enbart som stilistisk motivation och knuten till textförfattares olika språkliga intentioner. Hur denna princip om funktionell ändamålsenlighet ska uttryckas i lagen om statsspråket återstår dock fortfarande att lösa och kommer sannolikt att ge upphov till ytterligare diskussioner. Hur bör förhållandet mellan det offentliga språkets korrekthet och funktionalitet se ut när dessa två kategorier står i motsats till varandra? Det bör erinras om att när det offentliga språket är avsett att tjäna hela samhällets behov, måste det allmänna intresset i första hand tillgodoses: att ha en prestigefylld språkvarietet som motsvarar de kodifierade normerna – standardspråket. SAMMANFATTNING I takt med att mandatperioderna för både Republiken Litauens Seimas och den statliga kommissionen för det litauiska språket har avlöst varandra (med undantag för den statliga språkinspektionen, som har bibehållit kontinuiteten), har arbetet med Republiken Litauens lag om statsspråket – en lag av betydelse för staten, som 2012 infördes i förteckningen över konstitutionella lagar – dragit ut på nästan tre decennier. Själva lagstiftningsprocessen var inkonsekvent och ineffektiv, eftersom den rättsliga logiken i dokumenten inte alltid följde en sammanhängande linje när nya utarbetare tillkom (ibland återgick man till tidigare versioner, även om de sannolikt ändrades utifrån vissa argument). Det går inte heller alltid att spåra motiven till varför en viss rättslig bestämmelse ändrades. Objektiva faktorer i samhällets och språkets utveckling har lett till att synen på det offentliga språkets kvalitet i utkasten till Republiken Litauens lag om statsspråket har förändrats (jämfört med 1995). I de senaste alternativa utkasten, som registrerades 2023, VKĮp 2023a och VKĮp 2023b, definieras det offentliga språkets kvalitet, om än med olika formuleringar, utifrån två aspekter: a) korrekthet, b) funktionalitet. I utkasten till lagen om statsspråket har även frågan om användningsområden för statsspråket och, separat, om de områden där korrekthetskrav gäller så småningom fått en lösning: i VKĮp 2023a anges samtliga områden uttryckligen, även om det fortfarande finns en möjlighet att något utelämnats eller att nya områden eller undantag kan tillkomma. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 31 Det offentliga språkets korrekthet (i huvudsak där standardspråksvarieteten ska användas) förblir en viktig rättslig bestämmelse i utkasten till lagen om statsspråket. Förekomsten av en språklig förebild är en nödvändig förutsättning för att institutionerna ska fungera väl, för smidig offentlig kommunikation, utbildning av hög kvalitet och kulturell kontinuitet. I lagen om statsspråket definieras korrekthet utifrån två parametrar: a) användningsområden för det offentliga språket, b) överensstämmelse med kodifieringen av det litauiska standardspråkets normer. I den nuvarande utvecklingsfasen för det litauiska standardspråket avgör inte alla användningsområden för det offentliga språket i sig om språket som används där är korrekt. Därför räknas de områden som direkt kopplas till korrekthet uttryckligen upp i ett av de senaste utkasten till lagen om statsspråket: språket i rättsakter, dokument, massmedier, offentliga skyltar, information om varor och tjänster, läromedel och reklam. Kodifieringens innehåll (källorna till standardspråkets normer och de språkregler och normer som anges i dem) fastställs och/eller godkänns av institutioner för språkvetenskaplig forskning och tillsyn över statsspråket, vilka också samråder med allmänheten om dem. Inom den normativa språkvetenskapen och stilistiken har synen på språkets funktionalitet förändrats något över tid. Den förstås som språkets uttrycksmedels överensstämmelse med specifika kommunikationssituationer, vilka numera inte bara kopplas till språkfunktioner och funktionella stilar utan också till individualisering av det språkliga uttrycket, skapandet av personlig identitet och självuttryck. Funktionaliteten omfattar också ett motiverat åsidosättande av standardspråkets normer, vilket förekommer inom vissa användningsområden för det offentliga språket. Detta bör dock ses som möjliga undantagsfall, som inte får störa den offentliga kommunikationen eller destabilisera standardspråkets normer. De mest typiska uttrycken för funktionell ändamålsenlighet i dagens bruk av litauiska (och därmed också de undantag som är relevanta för lagen om statsspråket, där korrekthetskraven för det offentliga språket kan frångås) är följande: 1) konstnärligt uttryck; 2) tidsmässiga, sociala, ideologiska och liknande kännetecken; 3) uttryck för författarens individualitet och identitet; 4) källans autenticitet (i citat). Begreppet språkets funktionalitet har använts i utkasten till lagen om statsspråket sedan 2011, men har inte definierats. Till en början kopplades det till stilistisk motivation för språkets uttrycksmedel, senare till konstnärligt uttryck och i ett av de senaste utkasten till lagen om statsspråket, registrerat 2023, till funktionell ändamålsenlighet. Detta bör beaktas i diskussioner om bestämmelserna om kvalitetskrav för det offentliga språket i lagen om statsspråket. I utkasten till lagen om statsspråket är begreppet språkkvalitet inte direkt definierat, men i detta sammanhang förutsätts det betyda språkets tillstånd, beskrivet utifrån dess överensstämmelse 32 BENDRINĖ KALBA | 96 de standardspråksnormerna och de funktioner som utförs. Detta kräver kompletterande dokument: 1) källor till kodifierade standardspråksnormer; 2) ytterligare klargöranden av vad funktionell ändamålsenlighet innebär och hur den påverkar dagens offentliga språkbruk. Men även om sådana dokument finns kan möjligheten till subjektivitet när motiverade fall av normavvikelser identifieras inte uteslutas. ŠALTINIAI Gairės 2018 – Valstybinės kalbos politikos 2018–2022 metų gairės. Patvirtinta Lietuvos Respublikos Seimo 2018 m. birželio 27 d. nutarimu Nr. XIII-1318. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/cd0584707b6e11e89188e16a6495e98c?jfwid=-g0zrzjw17. Išvados 2023 – Lietuvių kalbos instituto Mokslo tarybos 2023 m. kovo 2 d. nutarimas dėl Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo 2022 m. projekto Nr. XIVP-880(2). Prieiga internete: http://lki.lt/pranesi-mas-apie-lietuviu-kalbos-instituto-mokslo-tarybos-nutarima-del-lietuvos-respublikos-valstybines-kalbos-konstitucinio-istatymo-2022-m-projekto-nr-xivp-8802/?fbclid=IwAR38Zxr3H0HrpUtT9E1gIUKZWAMG8WYSqLMdr5kPVzMpcN6ZHWGHGqNDPOA. Raštas 2015 – Valstybinės lietuvių kalbos komisijos raštas Lietuvos Respublikos Seimui „Dėl Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projekto Nr. XIIP-558“. Registruotas 2015-03-09. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAK/df804072c63811e48799bc57840226ce?jfwid=-117zm7fqs. Sąrašas 2012 – Lietuvos Respublikos konstitucinių įstatymų sąrašo konstitucinis įstatymas Nr. XI-1932. Patvirtinta Lietuvos Respublikos Seimo 2012 m. kovo 15 d. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/TAIS.420310. VIĮ 1996 – Lietuvos Respublikos visuomenės informavimo įstatymas (1996 m. liepos 2 d., Nr. I-1418; galiojanti redakcija 2023-06-01–2023-12-31). Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/TAIS.29884/asr. VKĮ 1995 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymas (1995 m. sausio 31 d. Nr. I-779; galiojanti redakcija 2022-07-03). Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.0B0253BB424C/NPmXwqqTim. VKĮp 2006 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo pakeitimo įstatymo projektas Nr. XP-1320. Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo nauja redakcija. Registruota 2006-04-24. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.274470?jfwid=wny8riqw6. VKĮp 2011 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo pakeitimo įstatymo projektas Nr. XP-1320(3). Registruota 2011-06-30. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.402981?jfwid=-wbkgqm837+. RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 33 VKİp 2013 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas Nr. XIIP-558. Registruota 2013-05-10. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.448209. VKİp 2021 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas Nr. XIVP-880. Registruota 2021-09-27. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/ca87b4701f6211ecad9fbbf5f006237b?positionInSearchResults=0&searchModelUUID=5274ac7b-ff9c-4d22-a01a-e26d6e5c55d8&fbclid=IwAR0vi5QTinTU4oEEOu4gXMHF iZq9WTBpKeSHfUiZltlea08KLkGW-ES7CZk. VKİp 2022 – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas Nr. XIVP-880(2). Registruota 2022-11-29. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/68fa95406fe511ed8a47de53ff967b64?jfwid=-5y8jbzqe7. VKİp 2023a – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas Nr. XIVP-880(3). Registruota 2023-06-19. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/0f73da300e7411ee9ac6bb8cb9c06455. VKİp 2023b – Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas Nr. XIVP-2687. Registruota 2023-04-27. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/97124620e4ee11eda305cb3bdf2af4d8?jfwid=huvlw9voh. LITERATŪRA Baldauf Richard B. J. 2006: Rearticulating the Case for Micro Language Planning in a Language Ecology Context. – Current Issues in Language Planning 7(2–3), 147–170. DOI: https://doi.org/10.2167/cilp092.0. Girdenis Aleksas, Pupkis Aldonas 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. – Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai, Vilnius: Vilniaus universitetas, 53–66. Eckert Penelope 2012: Three Waves of Variation Study: The Emergence of Meaning in the Study Sociolinguistic Variation. – Annual Review of Anthropology 41, 78–100. DOI: https://doi.org/10.1146/annurev-anthro-092611-145828. Heuman Anna 2022: Trivializing Language Correctness in an Online Metalinguistic Debate. – Language and Communication 82(3), 52–63. DOI: https://doi.org/10.1016/j.langcom.2021.11.007. Kniū kšta Pranas 1994: Apie nukrypimus nuo kalbos normų. – Kalbos kultūra 66, 5–18. Prieiga internete: http://www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/66/Kniuksta_KK_66_straipsnis.pdf. 34 BENDRINĖ KALBA | 96 Miliūnaitė Rita 2010: Kalbos prestižas ir jo planavimas. – Kalbos kultūra 83, 231–256. Miliūnaitė Rita 2018: Kalbos normos ir jų savireguliacija interneto bendruomenėje, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Miliūnaitė Rita 2019: Lūžis valstybinės lietuvių kalbos normų priežiūros sistemoje. – Baltų filologija 28(1), 123–139. DOI: https://doi.org/10.22364/bf.28.1.04. Miliūnaitė Rita 2022: Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys: elektroninis išteklius. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: lki.lt/wp-content/uploads/2022/12/Miliunaite_Ivairuojantys_ir_nauji_kalbos-reiskiniai.pdf. Nuyts Jan 1989: On the Functionality of Language. – IPrA Papers in Pragmatics 3(1), 88–128. DOI: https://doi.org/10.1075/iprapip.3.1.03nuy. Takahashi Hideaki 2020: Chapter 8. Processes of Language Codification: The Case of the Standardization of German Pronunciation. – A Language Management Approach to Language Problems: Integrating Macro and Micro Dimensions, eds. Goro Christoph Kimura, Lisa Fairbrother, Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 159–176. DOI: https://doi.org/10.1075/wlp.7.08tak. TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, red. D. Svetikienė, Vilnius: Alma littera. Watson Don 2003: Death Sentence: The Decay of Public Language. Sydney: Knopf. Gauta 2023 11 30 Priimta 2023 12 20 RITA MILIŪNAITĖ THE CONCEPT OF THE QUALITY OF PUBLIC LANGUAGE IN THE LAW ON THE STATE LANGUAGE OF THE REPUBLIC OF LITHUANIA Summary The article addresses one aspect of the Law on the State Language (LSL) of the Republic of Lithuania and its subsequent drafts, aiming to determine how this law, which made the list of constitutional laws in 2012, defines the legal provisions with regard to the quality of public language, and how these provisions evolved later on. Considering the processes of destandardisation of the European languages that have been gaining momentum over the past decade and realising the role the RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 35 standard language plays in the life of the state, the article offers a number of reasons why it is still important not to leave the quality of public language up for self-regulation at this point of the evolutionary stage of the Lithuanian language, and why this provision should be enshrined in law. The article consists of a Foreword, three chapters, conclusions, and lists of sources and literature. Chapter one maps the quality of public language in the context of the policy on language, describing the problems pertaining to this field. Chapters two and three dissect the aspect of the quality of public language in the 1995 and subsequent drafts of the LSL by showcasing how the concept of language correctness and functionality evolved therein. With the legal provisions of the 1995 wording of the LSL, which is still in effect, as well as of its seven subsequent drafts addressed from said angle, the changes that have taken place in the process of law-making that covers a period of almost three decades are revealed. The 1995 LSL and the 2006 dLSL both only impose a requirement of the correctness of public language, while drafts that came later also contain a number of reservations as to when this requirement can be disregarded, referring to stylistic motivation, artistic expression, and functional purpose. Therefore, the article deals with two elements of the quality of public language: the correctness and the functionality of language, revealing the correlation between the two and the various spheres of usage of public language. It shows how different drafts of the LSL provide different definitions of the boundaries of the spheres of the usage of language that are subject to the requirements of correctness and functionality. It offers an in-depth analysis of the term of ‘functional purpose’ as proposed in one of the drafts from 2023, its contents introducing a broader reservation to the requirement of the correctness of public language compared to previous drafts of the LSL. Furthermore, the article identifies the four most characteristic cases when the norms of the standard language could be disregarded for the sake of functional purpose – these are (1) artistic expression; (2) period, social, ideological, and other characteristics; (3) the expression of the author’s individuality and identity; and (4) the legitimacy of the source (in citations). And finally, the article puts the question of how this should be reflected in the legal provisions of the LSL up for debate. KEYWORDS: language policy, public language, language correctness, language functionality, quality of language. RITA MILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 36 BENDRINĖ KALBA | 96 RITA MILIŪNAITĖ VIEŠOSIOS KALBOS KOKYBĖS SAMPRATA LIETUVOS RESPUBLIKOS VALSTYBINĖS KALBOS ĮSTATYME S a n t r a u k a Straipsnyje nagrinėjamas vienas Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymo (toliau – VKĮ) ir vėlesnių jo projektų aspektas: siekiama nustatyti, kaip šiame įstatyme, kuris nuo 2012 m. yra įtrauktas į konstitucinių įstatymų sąrašą, nusakomos ir kaip vėliau keitėsi teisinės nuostatos dėl viešosios kalbos kokybės. Turint galvoje pastaruoju dešimtmečiu stiprėjančius Europos kalbų destandartizacijos procesus ir kartu suvokiant bendrinės kalbos vaidmenį valstybės gyvenime, pagrindžiama, kodėl šiuo lietuvių kalbos raidos etapu tebėra svarbu viešosios kalbos kokybės nepalikti savireguliacijai ir kodėl ši nuostata turi būti įtvirtinta įstatymu. Straipsnį sudaro Įvadas, trys dalys, apibendrinimas ir šaltinių bei literatūros sąrašai. Pirmoje dalyje atskleidžiama viešosios kalbos kokybės, kaip VKĮ objekto, vieta kalbos politikos kontekste, apibūdinama šios srities problematika. Antroje ir trečioje dalyse viešosios kalbos kokybės aspektas VKĮ 1995 ir vėlesniuose projektuose nagrinėjamas parodant, kaip juose keitėsi kalbos taisyklingumo ir funkcionalumo samprata. Minėtu aspektu nagrinėjant 1995 m. priimto ir iki šiol tebegaliojančio VKĮ, taip pat dar septy nių vėlesnių jo projektų teisines nuostatas, atskleidžiami beveik trijų dešimtmečių teisėkūros procese išryškėję tų nuostatų pokyčiai. VKĮ 1995 ir VKĮp 2006 keliamas tik viešosios kalbos taisyklingumo reikalavimas, o vėlesniuose projektuose atsiranda įvairių išlygų, kur šio reikalavimo gali būti nesilaikoma: stilistinė motyvacija, meninė raiška, funkcinis tikslingumas. Pati kalbos kokybės sąvoka nagrinėjamuose dokumentuose nėra tiesiogiai apibrėžta. Ji suvoktina kaip kalbos būvis, apibūdinamas pagal atitiktį bendrinės kalbos normoms ir atliekamoms funkcijoms. Taigi straipsnyje aptariami du viešosios kalbos kokybės dėmenys – kalbos taisyklingumas ir funkcionalumas. Atskleidžiamas jų ryšys su įvairiomis viešosios kalbos vartojimo sritimis. Parodoma, kaip VKĮ projektuose keitėsi požiūris į viešosios kalbos vartojimo sritis, kurioms turėtų būti taikomi taisyklingumo ir funkcionalumo reikalavimai. Išsamiau aptariama viename iš 2023 m. projektų siūloma funkcinio tikslingumo sąvoka, kurios turinys sudaro platesnę nei ankstesniuose VKĮ projektuose išlygą viešosios kalbos taisyklingumo reikalavimui. Skiriami keturi būdingiausi atvejai, kada bendrinės kalbos normų gali būti nepaisoma dėl funk RITA MILIŪNAITĖ. Viešosios kalbos kokybės samprata Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme 37 cinio tikslingumo: 1) meninė raiška; 2) laikmečio, socialinės, ideologinės ir pan. charakteristikos; 3) autoriaus individualumo ir tapatybės raiška; 4) šaltinio autentiškumas (citatose). Tačiau šie atvejai suvoktini kaip išimtiniai, neturintys trikdyti viešosios komunikacijos ir destabilizuoti bendrinės kalbos normų. Keliamas diskusinis klausimas, kaip tai turėtų atsispindėti VKĮ teisinėse nuostatose. ESMINIAI ŽODŽIAI: kalbos politika, viešoji kalba, kalbos taisyklingumas, kalbos funkcionalumas, kalbos kokybė. RITA MILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 38 BENDRINĖ KALBA | 96