Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija

DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ Institutet för litauiska språket ORCID-id: https://orcid.org/0000-0002-7570-9132 FORSKNINGSOMRÅDEN: datorlingvistik, litauisk syntax och morfologi. DOI: https://doi.org/10.35321/bkalba.2024.97.10 STYRNING ELLER ANSLUTNING: GENITIV SOM UTTRYCK FÖR ATTRIBUT UTAN KONGRUENS OCH PREPOSITIONELL KONSTRUKTION NYCKELORD: syntaktiska relationer, styrning, anslutning, genitiv, attribut utan kongruens, prepositionell konstruktion. SAMMANFATTNING Artikeln ger en översikt över de bedömningar av underordningsrelationen som förekommer i den vetenskapliga litteraturen. Andra författares uppfattningar om styrnings- och anslutningsrelationer undersöks mer ingående, särskilt i omtvistade fall. Författaren uppmärksammar relationen mellan substantivets genitivform, när den fungerar som ett attribut utan kongruens, och det ord som den bestämmer. Fall där denna kasusform styrs respektive är ansluten behandlas särskilt, och frågan om de syntaktiska relationerna i prepositionella konstruktioner diskuteras också. SAMMANFATTNING Artikeln granskar de bedömningar av underordningsrelationer i ordkombinationer som presenteras i den vetenskapliga litteraturen. Andra författares uppfattningar om relationerna mellan styrning och anslutning undersöks närmare, särskilt i omtvistade fall. Författaren uppmärksammar relationen mellan substantivets genitivform, som fungerar som ett icke-kongruerande attribut, och huvudordet, och diskuterar även fall av styrning och anslutning av substantivets genitivform. Prepositionskonstruktioner behandlas också separat med avseende på styrning och anslutning. INLEDNING Vid datorisering av språket uppstår ibland problem på grund av olika bedömningar av samma språkfenomen i grammatikor. När arbetet med syntaxdelen av Lietuvių kalbos gramatikos informacinės sistemos (LIGIS) inleddes visade det sig att gra- DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamas pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 209 mmatikor och olika syntaxarbeten bedömer vissa fall av syntaktiska relationer på olika sätt. Här vill jag närmare undersöka relationen mellan ett icke-kongruerande attribut och det ord som det bestämmer. Det är ganska vanligt att betrakta den som styrning, men vid datorbaserad behandling av litauiska visade sig detta vara ett tämligen besvärligt faktum. Vid datorisering av litauisk syntax beaktas valensstudier, som är inriktade på ”ordens allmänna kombinationsmöjligheter, vilka återspeglar såväl syntaktisk (jfr labai geras pasiūlymas, men inte *labai pasiūlymas) som logisk-semantisk eller lexikalisk kombinerbarhet, jfr Tėvo kepurė kabojo ant vinies, men inte *Vaiko smalsumas kabojo ant vinies” (Babickienė, Venckutė 2013: 169). Valens är, som bekant, en egenskap som bestäms av ordets betydelse och som innebär att ordet öppnar ett visst antal lediga platser, vilka i meningen (eller ordkombinationen) fylls av ord och former med vissa betydelser eller deras motsvarigheter (t.ex. Sližienė 1994: 16; Vaičiulytė-Semėnienė 2023: 182). Valensordböcker eller andra arbeten om ordens valens gör det möjligt att bedöma styrningen hos verb (t.ex. Sližienė 1994, 1998, 2004), adjektiv (t.ex. Vaičiulytė-Semėnienė 2001) och vissa avledda substantiv (t.ex. Vaičiulytė-Semėnienė 2023), men de anger inte att ett icke-kongruerande attribut skulle styras. Vid datorisering av språket kan styrningen av vissa ord (substantiv, adverb, räkneord) fastställas utifrån ordens semantiska egenskaper, men ett styrt icke-kongruerande attribut kan inte identifieras med några hjälpmedel som är tillgängliga för en dator. Syftet med denna artikel är därför att närmare undersöka relationen mellan ett icke-kongruerande attribut och det ord som det bestämmer, det vill säga att överväga om det rör sig om styrning eller anslutning, samt att uppmärksamma de syntaktiska relationerna i prepositionskonstruktioner och ange vilken lösning som kommer att tillämpas i Lietuvių kalbos gramatikos informacinėje sistemoje. Artikeln är en kritisk analys, skriven med deduktiv metod. 1. TYPER AV SYNTATISKA RELATIONER I OLIKA PUBLIKATIONER När man behandlar relationerna mellan de ord som bildar en mening skiljer man vanligen mellan betydelserelationer och syntaktiska relationer; bland de senare brukar man urskilja två huvudtyper, t.ex.: Orden som bildar en mening har vissa samband med varandra. Vanligen delas relationerna mellan ord in i två grupper: 1) inre, eller betydelsemässiga, relationer och 2) yttre (formella), eller grammatiska (syntaktiska), relationer. De inre relationerna mellan ord är objektiva, naturligt förekommande förhållanden. <...> Inom traditionell lingvistik 210 BENDRINĖ KALBA | 97 Den yttre (formella) relationen kallas en grammatisk relation. Inom lingvistiken används ofta termen syntaktiska relationer om den. Syntaktiska relationer kan vara av två typer: 1) samordnande; 2) underordnande1 (Aliyeva 2014: 41–42). Kanske är det kring underordnande relationer som de flesta motstridiga uppfattningarna framförs. I litauisk syntax brukar man, utifrån relationens formella uttryck, skilja mellan tre sätt att underordna: kongruens, styrning och anslutning (se Babickienė, Venckutė 2013: 171). När det gäller kongruens tycks det inte råda några större meningsskiljaktigheter. Relationen beskrivs mycket likartat i olika litteratur: ”Med kongruens avses att den underordnade ordformen anpassas till den överordnade enligt en morfologisk kategori. Den underordnade ordformen får markörer för kasus, numerus och genus som kännetecknar den överordnade formen” (Ambrazas 1986: 8); ”Med kongruens avses att den underordnade beståndsdelens form anpassas till den överordnade beståndsdelens form” (LKG 1976: 11); ”Kongruens är ett sådant sätt att underordna där huvudordets genus, numerus och kasus bestämmer motsvarande form hos det beroende ordet” (ŽS). Kanske är det endast i de senaste arbetena, som är orienterade mot västerländsk lingvistik, som man ifrågasätter kongruens i kasus; endast kongruens i numerus och genus betraktas som tydlig (Holvoet 2009: 110). När Axel Holvoet diskuterar exemplet noriu skanaus pyrago nämner han att man enligt frasstrukturteorin skulle hävda att hela frasen får kasus: skanaus pyrago: ”Inom beroendegrammatiken är det logiskt att anta att adjektivet får sin kasusmarkering från substantivet, och att substantivet får sin från verbet. Inom syntax som bygger på frasstruktur skulle man hävda att skanaus pyrago bildar en fras som i sin helhet får kasus från verbet” (Holvoet 2009: 111). Författaren till denna studie har dock redan tidigare uppmärksammat att ett sätt att beskriva syntaxen eller en typ av syntaktisk analys som är utmärkt lämpad för att återge en språks syntaktiska struktur inte nödvändigtvis återger ett annat språks syntaktiska särdrag (Šveikauskienė 2013). Även Vitas Labutis har uppmärksammat dessa skillnader och skrivit att den grundläggande principen i den frasgrammatik som utvecklats av amerikaner – att beskriva språket enbart med hänsyn till meningens linjära struktur, det vill säga att sammanföra ordgrupper till fraser utifrån ordens omgivning – inte passar för litauiska: ”I ett språk utan strikt- 1 ”Ord som kombineras och bildar en mening bör ha någon form av relation till varandra. Vanligtvis delas relationerna mellan orden in i två delar: 1) de interna eller betydelsemässiga relationerna och 2) de externa (formella) eller grammatiska (syntaktiska) relationerna. De interna relationerna mellan orden är objektiva relationer som existerar i naturen. <...> Inom traditionell lingvistik kallas den externa (formella) relationen den grammatiska förbindelsen. Inom lingvistiken kallas den ofta syntaktiska relationer. Syntaktiska relationer uttrycks i två former: 1) samordnande relationer; 2) underordnande relationer” (Aliyeva 2014: 41–42). DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamas pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 211 ...t förgrammatikaliserad ordföljd är principen om ordens omgivning nästan omöjlig att tillämpa i litauisk syntax” (Labutis 1998: 15). Beroendegrammatiken, vars grund utgörs av valensteorin (Tesnière 1959), utvecklades för de europeiska flekterande språken eftersom deras struktur i grunden skiljer sig från engelskans. Enligt beroendegrammatikens synsätt är ”<...> syntaxens uppgift inte så mycket att gruppera ord i fraser som att fastställa direkta relationer mellan själva orden” (Kay, Gawron, Norvig 1994: 53). Beroendegrammatiken fick alltså spridning eftersom den passade de europeiska språken, som är flekterande och har fri ordföljd i satsen, mycket bättre än frasgrammatiken, som arbetar med fraser: Det är ingen tillfällighet att beroendegrammatiken främst passade forskare som studerade språk med relativt fri ordföljd och där frasbegreppet tycks mindre viktigt, eftersom huvudbeståndsdelen i en ordkombination och dess beroende beståndsdelar inte alltid står i samma ordning i satsen och inte heller nödvändigtvis står intill varandra2 (Kay, Gawron, Norvig 1994: 55). Även lingvister i andra länder skriver att typen av syntaktisk analys kan variera kraftigt och beror på språket. Det anges till exempel att kasus och verbformer avgör mycket i ryska, medan ordföljden också kan bidra med viss information; i engelska avgör däremot ordföljden nästan allt, och variationer i substantiv- och verbformer kan knappast vara till någon hjälp vid syntaktisk analys (Henisz-Dostert, Macdonald, Zarechnak 1979: 116). I engelska fastställs syntaktiska relationer utifrån ändelser endast i mycket sällsynta fall, till exempel I know Danny and Toni knows me och I know Danny and Toni know me (Winograd 1983: 136). Därför förutsätter teorier som i första hand är inriktade på engelska inte alls att information hämtas från ordändelser, vilka har avgörande betydelse vid syntaktisk analys av litauiska meningar. I de senaste arbetena om litauisk syntax betraktas dock inte kongruens, som uttrycks genom ordändelser, som ett av de tre syntaktiska relationssätten. I stället utvecklas en modell inriktad på två typer av underordnande relationer (till exempel Holvoet, Judžentis 2003; Holvoet 2009). Modellen räknar komplementering och modifiering som syntaktiska relationer; kongruens tenderar man enligt den att betrakta som en morfosyntaktisk relation eller som en markör för syntaktisk relation, snarare än som en syntaktisk relation. Detta kommer att behandlas närmare i avsnitt 1.3; nu ska vi diskutera styrning och anslutning, eftersom det framför allt är kring dessa som uppfattningarna skiljer sig åt. 2 ”Det är ingen tillfällighet att beroendegrammatiken framför allt har tilltalat forskare som studerar språk med relativt fri ordföljd, där begreppet fras tycks mindre viktigt eftersom ett huvud och dess dependenter inte alltid behöver förekomma i samma ordning eller ens stå intill varandra” (Kay, Gawron, Norvig 1994: 55). 212 BENDRINĖ KALBA | 97 1.1. Beskrivning av styrning I vissa tidigare arbeten av litauiska författare framhävs endast den egenskap hos styrning som är typisk för verb, till exempel: ”Det är brukligt att klassificera verbfraser efter karaktären hos de styrda kasusformerna eller kasusformerna med preposition” (Grenda 1964: 137). Senare behandlas även styrning som är karakteristisk för andra ordklasser mer ingående: Ord från många olika ordklasser kan styra: verb (göra upp en brasa, vara rädd för en varg, säga till en vän, vara intresserad av musik, sitta i ett tält, vara arg på sin bror, gå genom skogen, komma överens med en granne), substantiv (hundens kamp med vargen, en kruka utan handtag, en säck potatis, en trädgren...), vissa adjektiv och adverb (full av vatten, välvillig mot barn, märkliga i detta avseende, mycket besvär...), räkneord (hundra böcker, ett par hästar, tio av er...) <...> (Labutis 1998: 34). När det gäller den allmänna definitionen av styrning tycks man vara överens: ”Med styrning avses valet av en böjd form (vanligen en annan form) hos det underordnade ordet, vilket beror på huvudordets valens” (Ambrazas 1986: 8); ”<...> när det underordnade ordets form bestäms av huvudsatsledets egenskap att ansluta ett visst kasus, <...> är de båda leden förbundna genom styrning (Babickienė, Venckutė 2013: 172); ”Ordens styrning i en mening är ett sådant förhållande där ett ord får den form (kasus) som ett annat ord kräver utifrån sin betydelse” (Žiugžda 1960: 16); ”Vid styrning påtvingar ett ord ett annat en viss form som inte är karakteristisk för det självt” (Holvoet, Judžentis 2003: 18). Det råder dock olika uppfattningar om hur enskilda kasus ska behandlas ur styrnings- eller anslutningssynpunkt. Vitas Labutis (1998: 35) tar till exempel lokativ som ett exempel när han beskriver verbstyrning: sitta i ett tält. I den trefaldiga Litauiska grammatiken (hädanefter LKG) står det att ”man kan tala om styrning av lokativ endast med ett visst förbehåll” (LKG 1976: 12), och verbfraser med lokativ behandlas under anslutning. Aldona Paulauskienė hävdar däremot att ”lokativ är definitivt inte ett styrt kasus, eftersom dess betydelse (liksom adverbets) inte alls beror på det verb med vilket det bildar en fras” (Paulauskienė 2002: 25). Som argument mot att lokativ är styrt anger författaren det faktum att när detta kasus i en verbfras ersätts med ett adverb, till exempel där, får man i stället anslutning. I skolan lär man sig att fastställa syntaktiska relationer genom att ställa frågor. Att leva var? inte är styrning framgår av följande mening: Sedan levde de vackert och lyc- DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininkų reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 213 ligt. Men vilja kan inte användas på det sättet. *De ville mycket – utan objekt är meningens innebörd inte tillräckligt tydlig; information saknas. Orsaken till objektbetydelsen är ”ordets semantiska otillräcklighet” (se Vaskelaitė 2009: 81). Om leva kan man inte säga att det är semantiskt otillräckligt. Den givna meningen Sedan levde de vackert och lyckligt är helt tydlig. Sådana exempel skulle alltså leda till slutsatsen att verbet vilja styr genitiv, medan verbet leva inte styr lokativ. 1.2. Beskrivning av anslutning Den mest rudimentära definitionen av anslutning ges av Narmin Aliyeva: ”<...> om relationen mellan två ord inte är kongruens eller styrning, så är det anslutning”3 (Aliyeva 2014: 43). I LKG ”kallas den relation anslutning där det underordnade ledet fogas till det överordnade utan att detta senare kräver det; det är formellt obestämt och enbart logiskt förbundet med det överordnade ledet” (LKG 1976: 12). Andra författare beskriver på liknande sätt denna relation mellan ord: ”<...> anslutning är ett sätt att uttrycka ett underordningsförhållande där ett ord eller en enskild form av det inte formellt markerar den syntagmatiska relationen; den fastställs enbart utifrån betydelsen” (Labutis 1998: 36); ”Detta är ett sätt att foga samman som inte är förbundet med formväxling (formellt omarkerat), utan bygger enbart på ordens betydelserelationer och inte bestäms av det överordnade ledets valens. På detta sätt fogas vanligtvis oböjliga ord eller enskilda oböjliga former till: adverb (skriva korrekt, mycket långt borta, svartmönstrad, sent på natten), infinitiver (började skriva, rätten att studera, en önskan att behaga), gerundier (steg upp i gryningen, kom hem efter att ha lagt sig)” (Bučienė 2014: 30). Det tilläggs att anslutning ”vanligen är en svag underordningsrelation” (Bučienė 2014: 31), eftersom ”det anslutna ordet inte är nödvändigt för det överordnade ledets betydelse (somnade medan han läste, läser högt, tänkte efter att ha vaknat)” (Bučienė 2014: 31). Styrning delas för övrigt också in i svag och stark, till exempel: Man skiljer mellan nödvändig, eller stark, styrning, där verb ovillkorligen kräver en viss kasusform som kompletterar deras betydelse, och icke nödvändig, eller svag, styrning, där en viss kasusform inte är nödvändig för verben utan endast fakultativ. <...> Det går dock inte att dra en skarp gräns mellan stark och svag styrning, liksom inte heller mellan svag styrning och anslutning (LKG 1976: 12). 3 ”<...> om det inte finns någon kongruens- eller styrningsrelation mellan två ord, så är det en anslutningsrelation” (Aliyeva 2014: 43). 214 BENDRINĖ KALBA | 97 A. Paulauskienė uppmärksammar dock den alltför vida definitionen av styrning och hävdar att endast fall av stark styrning bör betraktas som styrning, medan svag styrning enligt hennes mening bör betraktas som adjunktion: Det är uppenbart att kasus som svarar på frågorna vad?, åt vem?, vad? och med vad? är styrda: de krävs direkt av verbet som fungerar som predikat, och de är objekt. Men vad ska man kalla den relation som inte är objektuell utan adverbiell och som råder mellan verbet och kasusformen? Adverb som uttrycker adverbial fogas ju till <...>. När substantivet självt betecknar en omständighet snarare än ett föremål får vissa kasus adverbiell funktion. Det är inte de styrda kasusen som får adverbiell funktion, utan de adjungerade, särskilt inessiv. Kanske är det därför man skiljer mellan olika grader av styrning (stark och svag). Inessiv är dock definitivt inte ett styrt kasus, eftersom dess betydelse (liksom adverbets) inte alls beror på det verb som det bildar en fras med (Paulauskienė 2002: 25). I huvudsak framförs samma uppfattning också i den nyaste litteraturen: ”Ur semantiska relations synvinkel är svag styrning inte längre styrning, eftersom det beroende ordet inte är obligatoriskt” (Judžentis 2022: 148). 1.3. Jämförelse av modeller för beskrivning av underordningsrelationer Som de syntaktiska teorier som utvecklas utomlands visar använder man där begreppen komplementering och modifiering, inte styrning och adjunktion. Komplementering och modifiering skiljs åt som två typer av syntaktisk relation (syntaktiskt beroende). Detta framgår också av den beskrivning som Christina Biava, som 1991 disputerade i teoretisk och tillämpad lingvistik vid University of Illinois, ger: med komplement avser hon element som kompletterar betydelsen hos ord i en mening och är obligatoriska, medan modifierare är element som inte är obligatoriska i meningen. Hon lämnar också följande upplysning: ”Modifierare utgörs vanligtvis av adverb och adjektiviska ord. Komplement är vanligtvis substantiv eller pronomen”4 (Biava 2020). Enligt denna uppfattning bör modifiering omfatta kongruens och adjunktion, som urskiljs i litauisk syntax, medan det främsta kriteriet för att skilja mellan komplementering och modifiering är om ett komplement krävs eller inte. Ett sådant kriterium nämns också i litauiska språkvetenskapliga arbeten: ”I utländsk språkvetenskap definieras och klassificeras syntaktiska relationer vanligen enligt ett enda kriterium – huruvida huvudledet kräver den beroende leden eller inte” (Vaskelaitė 2003: 145). 4 ”Modifierare är vanligtvis adverbial och adjektiv. Komplement är vanligtvis substantiv/pronomen” (Biava 2020). DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininkų reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 215 I de senaste arbetena om litauisk syntax används en modell för beskrivning av underordningsrelationer som bygger på komplementering och modifiering också för att återge litauiska underordningsrelationer: ”<...> man kan urskilja två typer av syntaktisk relation (syntaktiskt beroende): komplementering (eng. complementation) och modifiering (eng. modification) <...>. Denna indelning av syntaktiska relationer kan också formuleras med utgångspunkt i syntaktisk obligatoriskhet: ett komplement är ett syntaktiskt obligatoriskt tillägg, medan en modifierare inte är obligatorisk” (Holvoet 2009: 72). Som illustration av modifiering ges exempel med adjektiv och adverb: <...> Adjektivet įdomi MODIFIERAR substantivet knyga. <...> I frasen įdomi knyga bestäms den semantiska relationen mellan orden av modifieraren įdomi; betydelsen hos själva substantivet knyga kräver inte att en egenskap uttrycks, men om egenskapen uttrycks står det klart att det är modifieraren som uttrycker den. En liknande relation kan iakttas i frasen įdomiai pasakoja, där adverbet įdomiai beskriver berättandet, medan betydelsen hos själva verbet pasakoti inte innefattar eller kräver en sådan beskrivning (Holvoet, Judžentis 2003: 14–15). Innan en sådan modell presenterades var det i litauisk syntax brukligt att urskilja tre typer av underordning, nämligen kongruens, styrning och adjunktion. Som framgår av beskrivningen av kongruens, styrning och adjunktion ovan, och som sammanfattas i Ramunė Vaskelaitės avhandling, tillämpades två kriterier för att klassificera dem: ”Modellen för underordningsrelationer i LKG [Litauisk grammatik] bygger på följande två kriterier: 1) kriteriet att den beroende leden krävs på grund av huvudledens betydelse; 2) kriteriet för den beroende ledens formella uttryck” (Vaskelaitė 2009: 101). Denna modell för klassificering av underordningsrelationer kan illustreras med ett diagram (se fig. 1). Kongruens och styrning har en gemensam egenskap (markerad med grönt i diagrammet) – komplement uttrycks genom former. De skiljer sig åt genom att komplementet vid styrning är obligatoriskt, medan det vid kongruens inte är det. Kongruens och adjunktion har ett gemensamt drag (markerat med violett) – i båda fallen är komplementet inte nödvändigt. Endast vid kongruens uttrycks relationen genom former; vid adjunktion görs det inte. Den modell för klassificering av underordningsrelationer som används i de senaste arbetena om litauisk syntax anger komplementering och modifiering som två typer av underordning. Den visas i fig. 2. Man kan ställa frågan vilken modell som lämpar sig bäst för att blottlägga den litauiska syntaxens struktur. Engelskan har nästan inga böjningsändelser, därför litauiska 216 BENDRINĖ KALBA | 97 STYRNING FIG. 1. En indelning av underordnande relationer som omfattar kongruens, styrning och adjunktion FIG. 2. En indelning av underordnande relationer som omfattar komplementering och modifiering Det finns inte heller någon för litauiskan typisk kongruens mellan substantiv och adjektiv (se fig. 2). Inte ens i genitiv eller plural, när substantivet får ändelserna –’s, –s’ eller –s, får adjektivet som bestämmer det någon ändelse (t.ex. big dog och big dogs). Med kongruens (eng. agreement) avses här ibland det som i vissa arbeten om litauisk syntax förstås som korrelation (t.ex. Labutis 1998: 38, DLKG 1997: 478), dvs. valet av predikatsform utifrån ett subjekt uttryckt med ett nominal, som i det tidigare nämnda exemplet Danny and Toni know me och Toni knows me. ”Relationen mellan ett verb och dess nominala subjekt markeras ofta av ett kongruenssystem där vissa nominalformer korrelerar med vissa verbformer”5 (Bowers 2001: 25). Sådan korrelation motsvarar inte termen kongruens såsom den används inom litauisk syntax. I den akademiska litauiska språk- 5 ”Relationen mellan ett verb och dess nominala subjekt markeras ofta av ett kongruenssystem där vissa nominalformer korrelerar med vissa verbformer” (Bowers 2001: 25). DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 217 grammatiken anges: ”Ord som har samma grammatiska kategorier – genus, numerus och kasus – fogas samman genom kongruens” (LKG 1976: 11). När syntaktiska relationer mellan ord fastställs i engelskan är ordföljden i satsen avgörande. I litauiskan bär ordföljden nästan ingen syntaktisk information, och de direkta syntaktiska relationerna i satsen markeras huvudsakligen med ordändelser, oavsett vilken position orden har i satsen. Om modifiering alltså skulle omfatta adjunktion och kongruens, skulle vissa syntaktiska uppgifter som uttrycks genom ändelser gå förlorade; dessa visar vilket ord som kongruerar med vilket, eller mer exakt vilka kongruerande attribut som kan skiljas från adverbial. En indelning av underordnande relationer som omfattar komplementering och modifiering som två typer utesluter dock inte alls begreppet kongruens. Här föreslås endast att kongruens betraktas som en morfosyntaktisk, inte syntaktisk, relation och därmed förs över till en annan nivå – morfosyntaxen. Med andra ord föreslås här att syntaktiska relationer skiljs från morfosyntaktiska fenomen, utan att de sammanblandas (Holvoet, Judžentis 2003: 12), och att begreppen ”syntaktisk och morfosyntaktisk beroenderelation” hålls isär (Holvoet 2009: 118). Termen morfosyntax förekommer förvisso endast i dessa arbeten, dvs. arbeten där det föreslås att två typer av underordnande relationer tillämpas i litauisk syntax – komplementering och modifiering. I tidigare arbeten om litauisk syntax nämns inte denna term. Drivkraften eller orsaken till den nya beskrivningen av underordnande relationer i litauisk syntax, som ges i Lietuvių kalbos gramatikos darbuose, kan uppenbarligen sökas i förordet till seriens första publikation, Sintaksinių ryšių tyrimai: ”Seriens syfte är att stimulera diskussioner om teoretiska frågor inom litauisk grammatik” (Holvoet, Judžentis 2003: 7). 2. SUBSTANTIVETS GENITIV Det råder olika uppfattningar om relationen mellan det oböjliga attribut som uttrycks med genitiv och det ord som det bestämmer. Morfologiskt uttrycks det med ett substantiv eller pronomen i genitiv, men språkvetarna är oense om vilken syntaktisk relation som förbinder dem: vissa hävdar att det rör sig om styrning, andra att det rör sig om adjunktion. I denna artikel skiljer man mellan två fall: i det ena är genitivens relation, som beroende ord, till huvudordet (uttryckt av ett annat substantiv) styrning, i det andra adjunktion. Denna distinktion kommer att underbyggas med argument. 218 BENDRINĖ KALBA | 97 2.1. Styrningsfallet V. Labutis ger, bland exemplen på substantivstyrning, även ordkombinationerna maišas bulvių och medžio šaka (Labutis 1998: 34), trots att han i det föregående stycket har angett att ”<...> styrning inte är ett lika rent formellt sätt att uttrycka ordrelationer som kongruens. Styrning är i viss mån förknippad med den semantiska och syntaktiska funktion som uttrycks genom kasusformen och beror också, i olika grad, på det styrande ordets lexikala betydelse” (Labutis 1998: 34). I ordkombinationen maišas bulvių är det faktiskt så: ordet maišas, liksom andra substantiv som betecknar behållare och mått, kräver genitiv som komplement, men det kan definitivt inte sägas om ordkombinationen medžio šaka. För att beskriva denna ordkombination passar den formulering av adjunktion bättre som exempelvis Bronius Kalinauskas har gett: ”Ordanslutning är en ordsammanfogning som enbart grundar sig på betydelserelationer och inte är förbunden med någon formväxling” (Kalinauskas 1963: 9). B. Kalinauskas nämner också ett annat kännetecken på adjunktion: ”Vissa språkvetare betraktar det som vi kallar svag styrning som anslutning av kasus- eller prepositionskonstruktioner, eftersom de styrda orden här inte längre besvarar frågor om objektkasus, utan frågor som är typiska för adverbial eller attribut (när hände det? – på sommaren, vilken sorts ring? – av guld osv.)” (Kalinauskas 1972: 4). Så är det även i detta fall: ordet medžio besvarar en attributfråga – vilken sorts? vems gren?, inte vad för gren?, som i vilja ha ett äpple – vilja ha vad? – där skulle det röra sig om styrning, liksom i en säck potatis – en säck vad?, inte *en säck vilken sorts, vems?* I LKG betraktas även sådana ordkombinationer som tėvo knyga, draugo žodžiai, aukso žiedas (LKG 1976: 16) som styrning, men både i behandlingen av syntaktiska relationer (LKG 1976: 16) och i beskrivningen av substantivfraser framhålls att genitiv är nödvändig för vissa substantiv och krävs som ett komplement till den lexikala betydelsen: Substantiv som kräver genitiv som komplement till sin lexikala betydelse styr substantivets genitiv. Det gäller substantiv med obestämd kvantitetsbetydelse, till exempel truputis, dalis, mažuma, daugybė, konstruktioner med genitiv av konkreta eller abstrakta substantiv; substantiv som betecknar måttenheter, till exempel lիտras, metras, kilogramas, tona, sauja, gabalas, konstruktioner med genitiv av ämnesbetecknande substantiv; substantiv som betecknar kärl eller lokaler, till exempel stiklinė, puodelis, maišas, statinė, butelis, konstruktioner med genitiv av substantiv som betecknar eftersträvade ting; substantiv som betecknar en grupp eller samling av likartade ting, till exempel būrys, pulkas, grupė, krūva, konstruktioner med genitiv av substantiv som betecknar personer, djur eller ting (LKG: 1976: 202–203). DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamas pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 219 Genitiv kan också styras av adjektiv, till exempel värd vad? – uppmärksamhet, respekt, samt av adverb som uttrycker mått, till exempel många problem. Även räkneord styr substantivets genitiv: Kardinaltal från elva till nitton, liksom räkneord som betecknar tiotal, hundratal, tusental, miljoner osv. och alla kollektivtal, möjligen med undantag endast för enhet, styr objektets genitiv, till exempel: tio rubel, elva dagar, hundra elever, tusen invånare, fyra hästar. I dessa konstruktioner är genitiv nödvändig för att komplettera räkneordets lexikala betydelse. Den betecknar det objekt vars antal räkneordet anger (LKG 1976: 15–16). När substantivets genitiv styrs av en annan ordklass än verbet står genitiven vanligtvis efter det styrande ordet. Denna placering visar ofta betydelseskillnader mellan ordkombinationer: en godisask (den kan vara tom, attributiv relation) och en ask godis (den innehåller nödvändigtvis godis, styrning). Detta är ett av de mycket sällsynta fall i litauiskan där ordföljden är viktig. I en källa om adjektivens valens står det: ”Det är olämpligt att infoga neutrumformer av adjektiv i paradigmet för adjektivfrasernas former, eftersom valensegenskaperna hos detta adjektiv oftast skiljer sig från adjektivets valensegenskaper” (PŽJ). Detta kan man bara delvis hålla med om. Adjektivens styrning är så stark att detta påstående inte gäller för den, jfr: (hinken är full av vatten, och här är allt fullt av vatten, skräp. Neutrumformen fullt styr samma genitiv som sin grundform – nominativ singular maskulinum full. 2.2. Ett fall av sammanfogning Förbindelser med genitiv som uttrycker ett oböjt attribut bedöms också olika. I LKG betraktas de, som redan nämnts, som styrning: ”En särskild grupp utgörs av nominalfraser med genitiv av substantiv eller ord som används substantiviskt, t.ex. tėvo knyga, draugo žodžiai, aukso žiedas, mūsų namai. I dessa fraser är genitiven som styrs av substantivet en obestämd kasusform” (LKG 1976: 16). A. Paulauskienė förundras över detta: ”Det är ett intressant faktum att den beskrivande genitiven av det oböjda attributet, som uttrycker attributiva och inte objektiva relationer och dessutom ofta används synonymt med kongruerande adjektiv (jfr aukso žiedas ir auksinis žiedas, vario vartai ir variniai vartai, vakaro žinios ir vakarinės žinios), räknas till de styrda orden” (Paulauskienė 2002: 25). Även andra länders lingvister ifrågasätter styrningen av en sådan genitiv. 220 BENDRINĖ KALBA | 97 Olga Spevak skriver till exempel i boken ”Substantivens valens” (Noun Valency): ”Genitiver som uttrycker material, ursprung, pris eller innehåll krävs inte av det styrande ordets betydelse”6 (Spevak 2014: 186). Författaren hävdar alltså att i fraser som dramblio kaulo, iš dramblio kaulo (liksom aukso žiedas, žiedas iš aukso) kräver det bestämda ordet inte genitiven för att komplettera sin betydelse. Även den senaste litteraturen om underordnade relationer utgår från kriteriet att något krävs; utifrån detta skiljer man mellan styrning (komplementering) och bestämning (modifiering): Författaren betraktar syntaktiska relationer som ett fenomen på syntaxnivån som grundar sig på semantiska relationer och oftast uttrycks genom morfologiska former. Två typer av underordning skiljs åt – styrning (komplementering) och bestämning (modifiering). Styrning kallas en syntaktisk relation där ett ord, på grund av sin betydelse, kräver ett annat ord. En relation där inget tillägg är nödvändigt för ett ord, vare sig semantiskt eller syntaktiskt, men där ordet ändå är syntaktiskt förbundet med det, kallas bestämning (Judžentis 2022: 135). Även om här endast två typer av underordnade relationer urskiljs, sägs det tydligt att när huvudordet inte kräver något visst tillägg enligt sin betydelse, kan det beroende ordet inte vara styrt. A. Paulauskienė resonerar också uttryckligen att det, enligt kriteriet om krav, är naturligare att bedöma relationen mellan ett oböjt attribut och det ord som det bestämmer som sammanfogning: Sammanfogning verkar betydligt naturligare i frasen namo stogas. Den begränsar, liksom varje ord med attributiv betydelse, betydelsen hos substantivet stogas och anger vem det tillhör (en possessiv relation), medan taket självt inte alls kräver en sådan bestämning. Exempel: Apsnigtas s t o g a s yra slidus, laipioti pavojinga (Paulauskienė 2002: 25). Även andra attributiva relationer, till exempel relationen mellan ett kongruerande attribut och det ord det bestämmer, är inte styrning, eftersom substantivet vanligtvis inte kräver ett attribut – vare sig kongruerande eller oböjt – enligt sin betydelse. Detta hävdas också om kongruerande attribut i publikationer som presenterar en ny modell för indelning av underordnade relationer. Om det kongruerande attributet i frasen įdomi knyga sägs det: ”Substantivets betydelse kräver på intet sätt att denna egenskap uttrycks; egenskapen är inte en nödvändig beståndsdel för att förstå substantivets betydelse” (Holvoet, Judžentis 2003: 14). Det finns knappast något skäl att förneka denna egenskap när det gäller oböjda attribut. 6 ”Genitiver som uttrycker material, ursprung, pris eller innehåll krävs inte av betydelsen hos de substantiv som styr dem” (Spevak 2014: 186). DAIVA ŠVEKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 221 I den akademiska grammatiken, där det anges att apposition är en sådan relation där det underordnade ledet ansluts till huvudledet utan att det senare kräver det, hävdas samtidigt att apposition i praktiken ofta betraktas som en sådan relation där ”en oböjlig form ansluts till huvudledet” (LKG 1976: 12). Substantivfraser med genitiv betraktas som fall av rektion, men även här ges exempel på böjliga former som står i apposition. Det sägs till exempel att apposition är mest typisk för adverb, men det tilläggs sedan: ”Adverben motsvaras, vad gäller deras funktion och förhållande till huvudordet, av kasus med adverbiell betydelse” (LKG 1976: 17). I exemplet šią naktį lijo är substantivet naktį en böjd form som står i apposition till verbet som ett tidsadverbial. En sådan ackusativ med adverbiell betydelse skiljer sig i grunden inte alls från en genitiv som fungerar som ett oböjt attribut – det är en böjd form som huvudledet i frasen inte kräver. Även andra kasus som uttrycker ett lokalt adverbial, till exempel lokativ, och instrumental av vissa ord som betecknar plats (t.ex. patvoriais, paežere, paupiu), står i apposition och inte i rektion. 3. PREPOSITIONELLA KONSTRUKTIONER I vissa källor kan man hitta påståenden om att även en preposition styr ett kasus. I ”Allmänna litauiska encyklopedin” sägs det: ”I litauiskan styrs kasusformer oftast av verb (t.ex. matau namus, noriu duonos), prepositioner (t.ex. prie lango, per jūrą)” (VLEₑ). A. Holvoetas talar också om prepositioners rektion: ”<…> prepositionsfraser är de tydligaste exemplen på kasusrektion” (Holvoet 2009: 115). Redan i betydligt äldre källor sägs emellertid: ”Rektion med preposition <…> kallas anslutning av ord till de ord som styr dem genom olika prepositioner” (Kalinauskas 1961: 33). I den akademiska grammatiken för litauiska anges: ”Två eller flera ord med självständig lexikal betydelse, som står i direkt syntaktisk relation och ingår i en sats struktur, kallas syntaktiska ordfraser. <…> En fras kan endast bestå av ord med självständig lexikal betydelse: verb, substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen och adverb” (LKG 1976: 9). En preposition är inte en självständig ordklass, utan endast ett funktionsord som visar relationer mellan ord i en sats eller fras, vilket V. Labutis mycket tydligt säger: ”I litauiskan <…> uttrycks relationer mellan ord i första hand genom ordformer (särskilt kasus), därefter genom funktionsord (prepositioner och konjunktioner) och först i sista hand genom ordföljd” (Labutis 1998: 25). V. Labutis instämmer inte i påståen- 222 BENDRINĖ KALBA | 97 det att prepositionen styr kasus: ”Att kalla relationen mellan en preposition, ett icke-självständigt ord, och en kasusform för rektion är alltså olämpligt. Om man anser att prepositionen styr kasus <...> blir begreppet prepositionsrektion tvetydigt: både verbet (eller ett annat ord) styr ett kasus tillsammans med en preposition, och själva prepositionen ’styr’ samma kasus” (Labutis 1998: 35). I Litauiska språkets grammatiska informationssystem kommer man alltså att följa den ståndpunkt som sedan länge har etablerats inom litauisk språkvetenskap, nämligen att prepositionen inte styr kasus. När ett verb styr flera kasus behövs de alla i lika hög grad – dovanoti kam? ką? Om en preposition används med flera kasus (už – ko?, ką?; po – ko?, ką?, kuo?), förekommer den i en sats alltid endast med ett av dessa kasus, och vilket kasus det är avgörs av verbet, inte av prepositionen själv. En prepositions- och kasusfras kan, liksom ett kasus, antingen styras eller stå i apposition till frasens huvudled: om den behövs för att komplettera ordets betydelse är den styrd, och om den ansluts till ordet utan att det krävs föreligger apposition. I frasen rašo laišką skulle vi alltså se rektion, medan rašo į Vilnių skulle vara apposition. Exemplen på prepositionsrektion i VLEₑ är prepositionsfraser som kan vara både styrda och stå i apposition: prie lango – Jonas ilgai stovėjo prie lango ir mąstė är apposition, eftersom stovėti inte kräver prepositionsfrasen prie + kilmininkas, men det finns ord som kräver den, till exempel privažiuoti: automobilis privažiavo prie sankryžos ir sustojo. Fler sådana exempel kan hittas: prepositionsfrasen į + galininkas står i apposition till ordet siųsti (siųsti į Vilnių, į Lietuvą, į užsienį), men styrs av ordet panardinti (panardinti į vandenį, į alyvą), och så vidare. SLUTSATSER 1. Genitiv av ett substantiv som står i direkt syntaktisk relation till ett annat substantiv kan både styras av detta och stå i apposition till det. Detta beror på huvudordets betydelse: substantiv som betecknar mått, räkneord och vissa andra ordklasser kräver ett tillägg, och genitiven är därför styrd. Ett substantiv kräver inte ett oböjt attribut, liksom det inte kräver ett kongruerande attribut; därför står ett oböjt attribut uttryckt i genitiv i apposition. 2. Det finns uppfattningar enligt vilka prepositionen styr kasus. I litauisk syntax har emellertid den ståndpunkt sedan länge etablerats att endast självständiga ordklasser kan vara förbundna genom syntaktiska relationer. Prepositionen är en funktionsordsklass som mer detaljerat visar relationen mellan ord med självständig betydelse. DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 223 LITTERATUR OCH KÄLLOR Aliyeva Narmin 2014: A View on the Syntactical Relations. – American Journal of Linguistics 3(2), 41–45. Ambrazas Vytautas 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44. Babickienė Zofija, Venckutė Regina 2013: Kalbos mokslo pagrindai: vadovėlis, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas. Balkevičius Jonas 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Biava Christina 2020: What is the Difference between Modifier and Complement? Prieiga internete: https://www.quora.com/What-is-the-difference-between-modifier-and-complement. Bowers John 2001: Syntactic Relations. Prieiga internete: https://conf.ling.cornell.edu/bowers/SyntRelCompl.pdf. Bučienė Laimutė 2014: Lietuvių kalbos sintaksė. Teorija ir praktika: mokomoji knyga, Vilnius: Lietuvos edukologijos universiteto leidykla. DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Grenda Česys 1964: Dėl veiksmažodinių junginių klasifikacijos. – Lietuvos TSR aukštųjų mokyklų mokslo darbai. Kalbotyra 10, 137–142. Henisz-Dostert Božena, Macdonald Ross R., Zarechnak Michael 1979: Machine Translation. – Trends in Linguistics. Studies and Monographs 11, ed. W. Winterk, Hague, Paris, New York: Mouton Publishers. Holvoет Axel 2009: Bendrosios sintaksės pagrindai, Vilnius: Asociacija „Academia Salensis“. Holvoet Axel, Judžentis Artūras 2003: Sintaksinių ryšių tipai. – Lietuvių kalbos gramatikos darbai 1: Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Judžentis Artūras 2022: Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose. – Bendrinė kalba 95, 133–161. Kay Martin, Gawron Mark, Norvig Peter 1994: Verbmobil: A Translation System for Face-to-Face Dialog, Stanford: CSLI. Kalinauskas Bronius 1961: Žodžių junginys kaip sintaksės objektas. – Tarybinė mokykla 5, 31–39. Kalinauskas Bronius 1963: Žodžiai ir žodžių junginiai sakinyje. – Kai kurie gramatikos ir stilistikos klausimai: medžiaga mokytojui, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla. Kalinauskas Bronius 1972: Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė: mokymo priemonė, Vilnius: Valstybinis pedagoginis institutas. Labutis Vitas 1998: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. 224 BENDRINĖ KALBA | 97 LIGIS – Informationssystem för litauisk grammatik. Tillgänglig på internet: https://ligis.lki.lt. LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3, Vilnius: Mokslas. P a u l a u s k i e n ė A l d o n a 2002: Syntaxens åtskiljande från morfologin inom 1900-talets språkvetenskap. – Språkstudier 3, 23–26. PŽJ – Underordnade ordkombinationer. Tillgänglig på internet: https://mokslai.lietuviuzodynas.lt/lietuviu-kalba/prijungiamieji-zodziu-junginiai. S i r t a u t a s V y t a u t a s 1978. Pagrindinių sakinio dalių derinimas, Vilnius: Lietuvos TSR aukštojo ir specialiojo vidurinio mokslo ministerijos Leidybinė redakcinė taryba. S l i ž i e n ė N i j o l ė 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. S l i ž i e n ė N i j o l ė 1998: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 2(1), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. S l i ž i e n ė N i j o l ė 2004: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 2(2), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. S p e v a k O l g a 2014: Noun Valency in Latin. – Noun Valency, ed. O. Spevak, Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 183–213. Š v e i k a u s k i e n ė D a i v a 2013: Syntaktisk ordattraktion. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 130–153. T e s n i è r e L u c i e n 1959: Éléments de syntaxe structurale, Paris: Klincksieck. V a i č i u l y t ė - S e m ė n i e n ė L o r e t a 2001: Litauiska adjektivs valens: doktorsavhandling, Vilnius: Vytautas Magnus-universitetets förlag. V a i č i u l y t ė - S e m ė n i e n ė L o r e t a 2023: „Prie raišūs“, „prieraišumas“ valent­ingumas dabartinėje lietuvių (rašto) kalboje. – Acta Linguistica Lithuanica 88, 181–205. Prieiga internete: https://www.lituanistika.lt/content/103312. V a s k e l a i t ė R a m u n ė 2009: Sintaksinių ryšių modeliai lietuvių kalbos sintaksėje: daktaro disertacija, Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. V a s k e l a i t ė R a m u n ė 2003: Lietuvių kalbos daiktavardiniai junginiai sintaksinių ryšių požiūriu. – Acta Linguistica Lithuanica 48, 143–158. VLEe – Allmän litauisk encyklopedi. Tillgänglig på internet: https://www.vle.lt/straipsnis/valdymas-1/. W i n o g r a d T e r r y 1983: Language as a Cognitive Process 1: Syntax, London: Addison-Wesley Publishing Company. Ž i u g ž d a J u o z a s 1960: Lietuvių kalbos gramatika 2: Sintaksė, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla. ŽS – Ordrelationer. Tillgänglig på internet: http://www.šaltiniai.info/index/details/606. Mottagen 2023-12-13 Antagen 2024-11-04 DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 225 DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ STYRNING ELLER ANSLUTNING: GENITIV UTGÖR ETT ICKE-BÖJT ATTRIBUT OCH EN PREPOSITIONELL KONSTRUKTION S a m m a n f a t t n i n g När syntaktiska relationer diskuteras i sina mest allmänna termer skiljer sig uppfattningarna vanligtvis inte särskilt mycket. Alla medger att kongruens är en sådan underordnande relation där det beroende ordet får huvudordets former (genus, numerus, kasus). Oenighet uppstår när styrning ska definieras. Det finns olika uppfattningar om styrning av lokativ: från att ge exempel på detta kasus i avsnittet om styrning till att kategoriskt hävda att lokativ inte kan styras. I de flesta publikationer definieras anslutning som en relation där det beroende ordet ansluter sig till huvudordet, att huvudordet inte kräver det och att det anslutna ordet inte är nödvändigt för huvudordets betydelse. I arbeten som företräder eller är orienterade mot västerländsk lingvistik skiljer man mellan två typer av underordning – komplementering och modifiering. Kriteriet för att skilja dem åt är om komplement krävs eller inte. Kravet på komplementering uppstår till följd av ordets semantiska otillräcklighet. I litauisk syntax urskiljs tre typer av relationer: styrning, kongruens och anslutning. På grund av de skilda uppfattningarna om underordnande relationer bedöms även relationen mellan ett icke-kongruerande attribut och ett huvudord på olika sätt. Det är vanligt att betrakta den som styrning, men substantivet i genitiv som uttrycker attributet behövs i detta fall inte för att komplettera betydelsen hos ett annat ord (substantiv). Därför bör, om styrning definieras som en relation där ett krav ställs, endast relationen mellan vissa substantiv (som betecknar mått eller kapacitet) och genitiv betraktas som styrning, medan relationen mellan ett icke-kongruerande attribut och ett huvudord bör bedömas som anslutning. Den prepositionella konstruktionen kan, liksom kasus, styras av eller ansluta sig till huvudordet. Till exempel är den prepositionella konstruktionen to+accusative i ordkombinationen dip in water styrd, medan den ansluter sig till huvudordet i ordkombinationen send to Vilnius. En preposition kan inte styra ett kasus, eftersom endast innehållsord står i syntaktisk relation till varandra. När ett verb styr flera kasus är de alla lika nödvändiga och kan alla förekomma i samma mening – dovanoti ką? (ge vad? – ackusativ) kam? (åt vem? – dativ). Om en preposition används med flera kasus (už – bakom+ genitiv, for+ackusativ; po – efter+genitiv, what+ackusativ, under+instrumentalis), 226 BENDRINĖ KALBA | 97 det används alltid med endast ett kasus, och vilket kasus som används avgörs av verbet, inte av prepositionen själv. NYCKELORD: syntaktiska relationer, rektion, juxtaposition, genitiv, oböjt attribut, prepositionskonstruktioner. DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ REKTION ELLER JUXTAPOSITION: OBÖJT ATTRIBUT UTTRYCKT MED GENITIV OCH PREPOSITIONSKONSTRUKTION S a m m a n f a t t n i n g När syntaktiska relationer beskrivs i de mest allmänna termerna skiljer sig åsikterna vanligtvis inte särskilt mycket åt. Alla erkänner att kongruens är en sådan underordnande relation där det underordnade ordet antar det överordnade ordets former (genus, numerus, kasus). Oenighet uppstår när rektion ska definieras. Olika uppfattningar finns om styrning av lokativ: på vissa håll ges exempel på detta kasus i avsnittet om rektion, medan man på andra håll uttrycker den bestämda uppfattningen att lokativ inte kan styras. Juxtaposition definieras i de flesta publikationer som en relation där ett underordnat led ansluter sig till det överordnade utan att detta kräver det, och det juxtaposerade ordet inte är nödvändigt för det överordnade ledets betydelse. I arbeten som företräder eller orienterar sig mot västerländsk lingvistik urskiljs två typer av underordnande relationer – komplementering och modifiering. Kriteriet för att skilja dem åt är om ett komplement krävs eller inte. Kravet på komplement beror på ordets semantiska otillräcklighet. I litauisk syntax urskiljs tre underordningssätt: rektion, kongruens och juxtaposition. När uppfattningarna om underordnande relationer går isär bedöms även relationen mellan det oböjda attributet och dess huvudord olika. Det är vanligt att betrakta den som rektion, men ett substantiv i genitiv är i sådana fall inte nödvändigt för att komplettera betydelsen hos ett annat ord (ett substantiv). Om rektion således förklaras som en relation där ett krav ställs, bör endast relationen mellan vissa substantiv (som betecknar mått eller volym) och genitiv betraktas som rektion, medan relationen mellan det oböjda attributet och dess huvudord bör betraktas som juxtaposition. DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ. Valdymas ar šliejimas: kilmininku reiškiamas nederinamasis pažyminys ir prielinksninė konstrukcija 227 En prepositionskonstruktion kan, liksom ett kasus, vara antingen styrd av eller adjungerad till huvudordet i en ordkombination, till exempel är prepositionskonstruktionen į + galininkas i ordkombinationen panardinti į vandenį styrd, medan den i ordkombinationen siųsti į Vilnių är adjungerad. I litauisk syntax utgår man från att prepositionen inte styr kasus; endast ord med självständig betydelse är sammanlänkade genom syntaktiska relationer. När ett verb styr flera kasus är de alla lika nödvändiga och kan alla förekomma i samma mening – ge åt vem? vad? Om en preposition används med flera kasus (už – vad?, vad?; po – vad?, vad?, med vad?), står den i en mening alltid bara med ett av dessa kasus, och vilket kasus det är avgörs av verbet, inte av prepositionen själv. VIKTIGA NYCKELORD: syntaktiska relationer, styrning, adjunktion, genitiv, oböjt attribut, prepositionskonstruktioner. DAIVA ŠVEIKAUSKIENĖ Institutet för litauiska språket Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 228 BENDRINĖ KALBA | 97