Šakynos tarmės kirtis ir priegaidė

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA SKAKYNAS DIALEKTS BETONING OCH TONACCENT1 A. JONAITYTĖ Betoning Ordaccent § 1. Ordaccenten i Skakynasdialekten är mycket mer stabil än i standardspråket, eftersom den enligt lagen om generell accentretraktion bara kan stå antingen i början eller i mitten av ordet. I ändelsen förekommer accent bara när den betonade ändelsestavelsen har en fallande (cirkumflex) intonation, t.ex.: dat. sg. drū́tām~driūtām, kietām~kietām, dat. pl. daigām~daigām, galvōm~galvōm… § 2. I vissa fall har ett ord mer än en accent. Då är en accent – den första räknat från ordets början – starkare än de andra, alltså huvudaccent, medan de övriga är biaccenter, t.ex.: rū́kštė, lė́~rugštelė, šùrbė, lė́~siurbėlė, ùšpakālis~užpakalis… I Skakynasdialekten förekommer samma slags huvudaccent och biaccent som beskrivs i V. Grinaveckis avhandling2, och därför används i detta arbete samma terminologi som i den nämnda avhandlingen. Huvudaccenttyperna skiljer sig inte alls från dem som Grinaveckis beskrivit; de olika fallen av biaccent är något mer varierande och behöver därför undersökas närmare. § 3. Den gamla sekundära slutaccenten förekommer i dialekten i följande fall: 1. När accenten flyttats från en lång ändelse till stammen (lång eller kort), t.ex.: drėbulė, kó:sul’īs~kosulys, kratinīs~kratinys, nom. pl. laš,āi~lašai, vāik,āi~vaikai; 2. Oftast i tvåstaviga ord när accenten flyttats från en kort ändelse till en kort stam, t.ex.: lāką~laką (en bräda där bin kan slå sig ner framför flustret, dvs. öppningen genom vilken bin går in i kupan; själva öppningen kallas fluster), nāgą~nagą (ett hovdjurshov), rāsą~rasą, ack. pl. žāl,ēs~žalias; 3. När singularens vokativändelser hos diminutiva och affektiva substantiv och adjektiv förkortas, flyttas accenten från den ursprungliga ändelsen 1 ”Skakynasdialektens betoning och tonaccent” är en del av ett större arbete om Skakynasdialekten som håller på att utarbetas. 2 Vladas Grinaveckis, Nordvästliga dunininkai-dialekters fonetiska särdrag och deras utveckling, manuskript, Vilnius, 1956. 109 till den första stavelsen, medan den gamla platsen behåller en tydligt hörbar sekundär gammal slutbetoning, t.ex.: kàrv,à:t~karvaitė, mėrgužė:l~mergužėlė, šun,ė:l~šunėlį, tèt,ė:t~tetytė ”tėtytė”, vaik,ùk~vaikiuk, senùt~senutė. Det bör dock sägas att dialektens gamla sekundära slutbetoning inte är lika stark och regelbunden som i den nordvästliga aukštaitiska Šiauliai-dialekten längre söderut eller i de närliggande žemaitiska dialekterna. I Šakyna-dialekten är den, med undantag för de nämnda förkortade vokativformerna, ganska svag och fakultativ. I flytande tal förekommer den ena gången och saknas nästa gång i samma fall, även när samma person talar. Den förekommer oftare i en lång ändelse och mer sällan i en kort. Dessutom förekommer den överlag oftare i äldre personers tal, men också där endast fakultativt. § 4. Ord med flera stavelser i accentklass II, med huvudbetoning indragen till den första stavelsen, har i vissa fall en sekundär indragen betoning på den näst sista stavelsen. Den förekommer i dialektens flerstaviga ord i accentklass II i följande fall: 1. I trestaviga ord, om den sista stavelsen är kort och den näst sista lång, t.ex.: pl. gen. bàl,ąndžùs~balandžius, kàm,àntus~kamantus, šàld,àines~saldainės ”saldainius”, vàršk,ė:čus~varškėčius…; 2. För ord med fler än tre stavelser spelar längden på den näst sista stavelsen ingen roll — även en kort stavelse får sekundär indragen betoning, t.ex.: pl. gen. bàrazù:kùs~baravykus, dàrbin,įnkùs~darbininkus, gvàiz-dik,ùkus~gvaizdikiukus, vàkar,ėlùs~vakarelius. En sådan sekundär betoning hörs också otydligt och inte alltid, särskilt i trestaviga ord. Den är också fakultativ. Den hörs tydligare när ordet uttalas tydligt. Sekundär indragen betoning förekommer oftare i flerstaviga ord. Ord med flera stavelser i accentklass II som kan betonas på två sätt har sekundär indragen betoning på den stavelse till vilken även huvudbetoningen kan dras in, t.ex.: pl. gen. agūonas || àg,ùonas~aguonas, avìetes || àv,ìetes~avietes; sing. instr. balàndžù || bàl,àndžù~balandžiu, sijõ:nu || sìj,õ:nu~sijonu… En sådan sekundär betoning uppstod när huvudbetoningen började dras in från den näst sista stavelsen ännu längre mot ordets början — till den första stavelsen. § 5. Således har både den gamla sekundära slutbetoningen och den sekundära indragna betoningen uppkommit genom indragning av betoningen, men den sekundära indragna betoningen är yngre än den äldre slutbetoningen, som den härrör från. Först drogs huvudbetoningen endast in till den näst sista stavelsen i flerstaviga ord i accentklass II, såsom den fortfarande gör i den närliggande Šiauliai-dialekten³; därefter började den dras ännu längre tillbaka mot ordets början, medan en sekundär betoning blev kvar på den tidigare platsen. Eftersom båda dessa slags sekundärbetoningar i dialekten endast är fakultativa och förekommer oregelbundet, kommer de inte alls att markeras vidare i arbetet. 3 E. Brazaitė, „Šiaulių tarmė“, diplominis darbas, rankraštis, 15, 1950. G. Gerullis Litauische Dialektstudien, 22, Leipzig, 1930. 110 Betoningens förskjutning § 6. I dialekten finns det fall där sekundär betoning förekommer även i ord som har bevarat den gamla huvudbetoningen. Sådan sekundär betoning förekommer oftast i sammansatta eller avledda ord, som har huvudbetoningen på den första komponenten (sammansättningar) eller i roten (avledningar). Sekundär förskjuten betoning förekommer i dialekten i: 1. Sammansatta räkneord: kẽ·turesd,ẽ·šim(t) ∼ keturiasdešimt, pěn-kẽzd,ẽ·šim(t) ∼ penkiasdešimt, sė·sėzd,ẽ·šim(t) ∼ šešiasdešimt, septi·nezd,ẽ·šim(t) ∼ septyniasdešimt, aštuónezd,ẽ·šim(t) ∼ aštuoniasdešimt, deví·nezd,ẽ·šim(t) ∼ devyniasdešimt. 2. Sammansatta adverb: ána·m,ẽ·t ∼ anąmet, kitàm,ẽ·t ∼ kitąmet, ši·m,ẽ·t ∼ šįmet ”i år”, šį·n,á·kt ∼ šįnakt ”i natt”, užp,ẽ·rn(ẽi) ∼ užpernai, užv,á·kar ∼ užvakar. 3. I sammansatta substantiv förekommer sekundär förskjuten betoning nästan inte alls, med undantag för ordet ”užpak,á·lis ∼ užpakalis”, till exempel: páukštvanagis ∼ paukštvanagis, šùno·belė ∼ šunobelė, sáužbergžda ∼ sausbergžda, lėdžinga ∼ ledžinga; och om den förekommer på näst sista stavelsen är den mycket svag och svår att uppfatta. Vokalerna a och e, som alltid är långa när de har sekundär förskjuten betoning, förlängs inte i detta fall. 4. I dativ singular femininum av adjektiv i bestämd form, pronomen, räkneord och particip, till exempel: bá·lt,á·jei ∼ baltajai, raudó·n,á·jei ∼ raudonajai, àn,á·jei ∼ anajai, sàv,á·jei ∼ savajai, dvidešimt,á·jei ∼ dvidešimtajai, vá·lgo·m,á·jei ∼ valgomajai; varý·t,á·jei ∼ varytajai. 5. I verbformer med suffixet -dav- för förfluten habitualis, till exempel: dirbd,á·va ∼ dirbdavo, dirbd,á·vuses ∼ dirbdavusios; bě·gd,á·va ∼ bėgdavo, bě·gd,á·ves ∼ bėgdavęs… 6. Hos verb med suffixen -uoti, -auti och gammal huvudbetoning i roten i preteritum och i participformer som bildats därifrån, till exempel: bá·ltuot—bá·lt,á·va—bá·lt,á·ves ∼ baltuoti—baltavo—baltavęs; geltó·nuot—geltó·n,á·va—geltó·n,á·ves ∼ geltonuoti—geltonavo—geltonavęs; júoduot… ∼ juoduoti…; mė·lynuot… ∼ mėlynuoti; và·karuot ∼ vakarauti; šú·kaut—šú·k,á·va—šú·k,á·ves ∼ šūkauti—šūkavo—šūkavęs; klì·kaut… ∼ klykauti… 7. I dativ plural av a- och ia-stammiga substantiv, adjektiv i bestämd form, pronomen, räkneord och particip, till exempel: bró·l,á·m ∼ broliam, aklìes,á·m ∼ akliesiam ”åt de blinda”, maniẽs,á·m ∼ maniesiam ”åt mina”, penktìes,á·m ∼ penktiesiam ”åt de femte”, buvusìes,á·m ∼ buvusiesiam ”åt de tidigare”, nėštìes,á·m ∼ nėštiesiam ”åt de gravida”, vežamìes,á·m ∼ vežamiesiam ”åt dem som transporteras”. 8. a) I tredje konjugationens verb med prefixet par—(per) och vokalen a i roten, i tredje person singularis av presens och preteritum, i första och andra person pluralis som bildats därifrån samt i particip, till exempel: pá·rd,á·ra—pá·rd,á·re—pá·rd,á·ra·s—pá·rd,á·rant(i)—pá·rd,á·ro·ms, —a,—pá·rd,á·res—pá·rd,á·fus(i) ∼ pardaro—pardarė—pardaras—pardarantį—pardaromas, —a,—pardaręs—pardariusi; pá·rkr,á·pšto·m…—pá·rkr,á·pštant(i)… pá·rkr,á·pščus(i) ∼ parkrapštom… 111 pá'tkr,á'to'm… pá'tkr,á'ta's… pá'tkr,á'to'ma… pá'nkr,á'tes ~ párkratome…; pá'tm,á'na… pá'rm,á'ne'm… pá'rm,á'nan(i)… pá'rm,á'no'ms… ~ párnano…; pá'rm,á'ta… pá'rm,á'te't… pá'rm,á'to'ms… ~ pármato…; pá'rs,á'ka… pá'rs,á'kes… nepá'rs,á'ko'ms… ~ pársako…, nepársakomas ”omöjlig att tala om”; pá'rvo,á'ra… pá'rvo,á'res… ~ párvaro… b) Verb i första konjugationen med prefixet par- och vokalen e i roten eller suffixet, vilka i preteritums tredje person singularis har ändelsen a < ā; i preteritums tredje person singularis, första och andra person pluralis samt i particip bildade av denna tempusform, t.ex.: pá'rgi·v,ę'na—pá'rgi·v,ę'no'm… pá'rgi·v,ę'nes… ~ párgyveno, párgyvenom… párgyvenęs; pá'rsę'na—… pá'rsę'no't…—pá'rsę'nuš(i) ~ párseno…; pá'rt,ę'ka, pá'rt,ę'ko'm…—pá'rt,ę'kes…—párteko…, pártekęs… 9. I nominativ singular av reflexiva substantiv, t.ex.: bjá'uro'jim,á'sis (-ies) ~ biaurojimasis; krá'pštim,á'sis (-ies) — krápštimasis; mušim,á'sis (-sies) ~ mušimasis… § 7. Dialektens sekundära tillbakadragna ordaccent har inte alltid samma ursprung. I vissa fall har den uppstått därför att den andra komponenten i ett sammansatt ord bevarar en viss del av den gamla accenten (fall 1, 2, 3 och 8), i andra fall uppstod den sekundära tillbakadragna accenten genom analogi med sådana ord som har huvudaccent på samma position (fall 4, 5, 6 och 7). Dativ singular av adjektiv, räkneord, pronomen och vissa particip har i dialekten accent på ändelsen, t.ex.: baltá'i~baltái, aná'i~anái, trečé'i~trečiai, dirbtá'i~dirbtái. I de bestämda formerna är den första stavelsen betonad, liksom i 1k., men genom analogi med obestämda former uppträder där en sekundär accent på ändelsen. Detsamma kan sägas om uppkomsten av sekundär accent hos verb med suffixen -uoti, -auti och med suffixet -dav- för imperfektum frekventativ. Den har uppkommit här efter mönster av sådana verb med samma suffix, där den gamla huvudaccenten ligger på suffixen, t.ex.: kará'ut—kará'va—kará'ves ~ kariauti, kariavo, kariavęs; šu'búot—šu'bá'va—šu'bá'ves ~ siūbuoti, siūbavo, siūbavęs; žalúot—žalá'va—žalá'ves ~ žaliuoti, žaliavo, žaliavęs. Hur den sekundära tillbakadragna accenten hos reflexiva substantiv uppkom är svårt att säga. Accentens tillbakadragning § 8. Accenten dras tillbaka från ändelsen till början av ordet från äldre accentuerade ändelser med kort eller cirkumflex intonation, t.ex.: àvižà~avižà, dõ'vanà~dovanà, šàka~šakà, trõ'bà~trobà; gèra—gerà…; dùsulis~dusulỹs, kì'li~kylỹs; ràši's~rašỹs, skáiti's~skaitỹs; niẽkur~niekùr. I tvåstaviga ord dras accenten tillbaka till första stavelsen, t.ex.: smìltis~smiltis, táukai~taukai; kàšu~kašù. I flerstaviga ord dras accenten alltid tillbaka till första stavelsen från en lång ändelse, t.ex.: dõ'bilai~dobilai, gen. pl. àvižù~avižù, gàbalù~gabalù; pret. 2:a pers. sg. išvažàvai~išvažiavai; fut. 3:e pers. sg. sùsìvo'lõs~susivoliós. 112 Från en kort ändelse dras betoningen tillbaka till ordets första stavelse om den näst sista stavelsen är kort, t.ex.: ack. pl. akminukus~akminiukus, šunelįus~šunelius, instr. sg. kėpure~kepurė, lok. sg. kãmine~kaminė, nom. sg. nùgara~nugara. I ord med betoningstyp II dras betoningen ibland, om än mer sällan, tillbaka även till den näst sista stavelsen, t.ex.: ack. pl. akminìkus~akminiukus, laikrodžiùkus~laikrodukus, vežimùs~vežimus. Ibland dras betoningen från en kort stavelse i ändelsen endast tillbaka till den näst sista stavelsen, t.ex.: navìcku~Navickų (efternamn), instr. sg., tarùčius~Taručius (by, ack. pl.), gapùčius~Gapučius (efternamn, ack. pl.). Det bör sägas att efternamn och ortnamn betonas på detta sätt. Om den näst sista stavelsen är lång betonas flerstaviga ord på två sätt: betoningen dras från den korta ändelsen tillbaka antingen till den näst sista stavelsen eller till den första (numera oftare), t.ex.: ack. pl. agūonas || àguonas~aguonàs, agùrkus || àgurkus~agurkus, balándžius || bãlandžius~balandžius, baravy'kus || bãravykus~baravykus; aštuoni || àštuoni~aštuoni. I ord som nyligen har kommit in i dialekten dras betoningen tillbaka till den stavelse som är betonad i singularisens ackusativ, t.ex.: brigãda~brigada, ack. sg. brigãdą~brigadą; granãta~granata, panẽra~fanerà, figūrã~figūra, prižiūra~frizūrą, ack. pl. komunìstus~komunistus, spartùolus~spartuolius, traktorìstus~traktoristus... Men ibland dras betoningen även i sådana ord tillbaka till den första stavelsen, t.ex.: elèktra || elèktrą~elektrą, sãlietra || salietrà~salietrà; ack. pl. kãliošus || kãliošus~kaliošus. Betoningen dras också tillbaka från sekundära ändelser (som uppkommit genom att ändelsen förkortats) med en utdragen eller kort accent i dialekten, t.ex.: advenč~adventàs, bãravy'ks~baravykas, drìganc~drigantas, káltu'ns~kaltūnas, lãido'ks~laidokas, lãukuks~laukiukas, mẽgnec~magnetas, vok. sg. vãikẽ?~vaikelį. Endast infinitiven utgör ett undantag: från dess sekundära ändelse dras betoningen aldrig tillbaka, t.ex.: apsimẽšti~apsimesti, numìr't~numirti, nusigãšti~nusigąsti, pasilìkẽ~pasilikti, pasisvẽrti~pasisverti, užsidẽkẽ~užsidėgti. Betoningen dras inte tillbaka eftersom denna ändelse förkortades först helt nyligen; ibland används fortfarande dess fulla form med -i, och därför har betoningens tillbakadragande ännu inte hunnit påverka den. Om en blandad diftong eller triftong bildas när ändelsen förkortas, övergår ã, ẽ alltid till á, é och betoningen dras inte längre tillbaka, t.ex.: rasál's~rasãlas, senitá'rs~senitàras ”sanitär”, tarakã'nc~tarakãnas; givẽ'n~gyvẽna, kurẽ'n~kūrẽna. Om en sekundär blandad diftong bildas i den sekundära ändelsen, vars första led utgörs av vokalerna i, u, får diftongen också en stigande accent och betoningen kan inte längre dras tillbaka från den, t.ex.: baltùms~baltumas, ilgùms~ilgumas, karštìms~karštimas, minkštìms~minkštimas, gendvìls~Gendvilas ”efternamn”, radvìls~Radvilas (detsamma), leistùs~leistuvas, palàistùs~palaistuvas ”avskedare” osv. Om ingen diftong bildas dras betoningen vanligen tillbaka, t.ex.: pãmpiks~Pampikas (efternamn), čiùbiks~čiubikas, viščùks~viščiukas, žìnduks~žindukas. Men ibland förblir betoningen även i detta fall där den är, t.ex.: mušìks~mušikas, pìo'žuks~piovikas. 8. Kalbotyros klausimai II. 113 Om ingen diftong bildas i den sekundära ändelsen, blir ã, ẽ > á, é fakultativt, och sådana ord betonas på två sätt, t.ex.: bo'tãks || bõ·taks～botãgas; česná·ks || čėsnaks～česnãkas; nabá·ks || nabaks～nabãgas; pi'rã·ks || píraks～pyrãgas… Det bör sägas att även i detta fall övergår ã, ẽ ändå oftare till á, é än förblir oförändrade, särskilt ẽ, t.ex.: lankė·c～lankėtas (en sådan del av en släde), verpė·c～verpėtas osv. Betoningen dras inte tillbaka: § 9. 1. Vanligen inte från den näst sista eller någon ännu tidigare stavelse räknat från slutet, t.ex.: cibùlis || -e～cibùlis, -ė ”lök”, numirė·lis～numirėlis, pelė́dė～pelūdė, senã·tve～senãtvė; gerė·snis～gerė́nsis; važã·va～važìavo. 2. Inte från långa ändelser med stigande accent, t.ex.: dat. pl. do·bi-lám(s)～dobilám(s), mažiem～mažiem; pret. ind. 2 pers. nešė́i～nešėis, pret. ind. 1 pers. suká·us～sukáus; adverb: makarã·i, tabalã·i. 3. Inte från sekundära ändelser med stigande accent, t.ex.: akúoc～akuotas, karklì·ns～karklynas, perkū́·nc～perkūnas, spiglúoc～spigliuotas, taukiúoc～taukuotas. Om á, é < ã, ẽ, se § 8. Om į, ù, se § 8. 4. I sammansatta adverb: daugmã·ž || maždaug, gangrėit～gangreit, kàsmė·t, kaskàrt || kaskàrt. 5. I sammansatta småord: nekàs～nekàs, niekàs～niekàs ”inte för inte”. Onormala fall av accentretraktion § 10. I dialekten finns det fall där accenten dras tillbaka till den första stavelsen från ordets inre. Bland sådana fall kan följande nämnas: 1. a) Om reflexiva verbformer med prefix betonas på reflexivpartikeln ”si”, dras accenten mycket ofta tillbaka från den till prefixet, t.ex.: ápsisuku～apsisuku, ùsimetu～užsimetu; pàsišneki～pasišneki, susìvelki～susivelki; ápsimetą·s～apsimetas; ápsiverčėnt～apsiverčiant. b) I verbformer med prefixen nebe-, tebe- dras accenten också ofta tillbaka till den första stavelsen, t.ex.: nèbetiku～nebetikiu, nèbemeti～nebemeti, nèbėare～nebėrė, tèbeguli～tebeguli (sing. 2:a pers.), tèbekerti～tebekerti. En sådan accentretraktion är ny, eftersom den fortfarande är fakultativ. Den kan ha uppstått genom analogi med sådana verb där accenten i preteritum regelbundet dras tillbaka från den äldre betonade ändelsen till prefixet, t.ex.: ápsivilkau～apsivilkau, nùsiėjau～nusiejau ”blev trött medan jag gick”, nùsiojau～nusivijau; ápsisukáu～apsisukai osv. En sådan accentretraktion kan senare ha överförts till presens, t.ex.: ápsisuku～apsisuku, nùsiperki～nusiperki…, och därefter kan den ha generaliserats till alla prefixförsedda reflexiva verb. Den allmänna tendensen i dialekten att överallt flytta accenten till den första stavelsen bidrog också till denna process. I verbformer med tebe-, nebe- har accenten också dragits tillbaka till prefixets första stavelse genom analogi med sådana verb där accenten regelbundet dras tillbaka från ändelsen till prefixets första stavelse, t.ex.: nèbegáliu～nebegaliu, tèbematáu～tebematau osv. 114 c) Genom analogi kan man också förklara att accent i halvparticip och gerundium dras tillbaka från ordets inre till den första stavelsen: bėtrengdams~betrenkdamas ”medan han talade”, nùveidams~nueidamas, pàligdams~palikdamas, užùzdams~užùzdama­s; ateinant~ateinant, bèbùnant~bebūnant, pàreinant~pareinant, užgrūnant~užgrūnant… 2. Det förekommer att accenten fakultativt dras tillbaka från ordets inre till den första stavelsen även i substantiv och adjektiv, t.ex.: gėnatvė~genàtvė, gírkančei~Girkánčiai ”by”, màkelis~makėlis, nèlaimė~neláimė, pàsaulis || pásaulė~pasaulis, || -ė, sėnatvė~senatvė, žãgarė~Žagarė ”småstad”, sing. vok. jùdošau~judošiau. Mer sällan förekommer: kėpùrė~kepūrė, mẽrgelė~mergėlė, vìrėlis~vyrėlis. Denna accentretraktion har uppstått till följd av lettiskt inflytande. Under lettiskt inflytande dras accenten tillbaka från ordets inre i ord som är gemensamma för dialektens talare och letterna, såsom kėpùrė, nèláimė, pàsaule, žãgarė~Žagarė… I bestämd form har adjektivens nominativ singular ibland också betoning på den första stavelsen, t.ex.: bàltasis~báltasis, pirmasis~pirmasis osv. En fallande tonaccent skulle visa att detta inte är accentretraktion utan en lånad žemaitisk form. Om accenten hade dragits tillbaka skulle tonaccenten vara cirkumflex eller medial. 3. Accenten dras fakultativt också tillbaka från långa betonade ändelser med fallande tonaccent, t.ex.: dat. pl. dõ·bilam~dobilám, krùoša·m~Kruopiám ”småstad”, váika·m~vaikám; pres. 1:a pers. láikaus~laikaús, pres. 2:a pers. mãišais~maišáis, pret. 1:a pers. nèšaus~nešiaús, pret. 2:a pers. rìtais~ritáis, sùkais~sukáis. I närheten av Kruopiai och Šiupyliai (Norvaišiai by) är denna typ av accentretraktion mycket stark, nästan regelbunden. I Norvaišiai har till exempel dativ- och instrumentalisformerna plural av olika stammar helt sammanfallit; i övrigt skiljer de sig åt endast genom tonaccenten, t.ex.: dat. och instr. pl. gálvo·m~galvóm och galvòm, šãko·m~šakóm och šakòm, vãrle·m~varlėm och varlėm(s), pùšim~pušim och pušim, rùdenim~rudenim och rudenim. Man kan anta att även i detta fall började accenten dras tillbaka i dativ pluralformerna genom analogi med instrumentalisformerna plural, som skiljer sig från dativformerna endast genom tonaccenten. Senare börjar denna oregelbundna accentretraktion vinna insteg även i dativ plural av andra stammar, t.ex. sägs också gáidža·m~gaidžiáms (dat. pl.). Vid jämförelse mellan den äldre och den yngre generationens tal verkar det som om de yngre oftare än de äldre felaktigt drar tillbaka accenten. Förloppet för accentretraktion § 11. Accentretraktion är kännetecknande inte bara för norra Litauens dialekter utan också för hela det lettiska språket. En jämförelse visar att accentretraktionen i lettiska och litauiska sker på olika sätt i vartdera språket, oberoende av varandra. I lettiska retraheras accenten alltid från ändelsen till den första stavelsen; i litauiska retraheras accenten i regel inte från en lång ändelse med cirkumflexintonation (jfr § 9). Dessutom skiljer sig även intonationerna hos den retraherade accenten: i lettiska är intonationen hos den retraherade accenten i långa stavelser överallt en utveckling ur den äldre 115 akutintonationen i föraccentuerade stavelser är en bruten intonation, medan den i litauiska dialekter är en fallande, jämn eller medelhög intonation, till exempel: báltą~baltà, báltuos~baltõs (Kretinga) pìrmą~pirmà, pìrmos~pirmõs (Šakyna) vàgą~vagà, vàgos~vagõs (Šakyna) Dialektens varierande intonation vid retraherad accent visar att accenten inte alltid drogs tillbaka samtidigt, det vill säga att accentretraktionen skedde i flera etapper. Först började accenten retraheras från en kort betonad ändelse till den föregående långa stavelsen, till exempel: áusis~ausìs, gálvą~galvà, šìrdis~širdìs; singular instrumental gulóvų~gulovų, kìrvų~kirvių, varškė̃čių~varškėčių; plural genitiv ganìklas~ganyklas; plural nominativ raudónį~raudonį, septìni~septyni och så vidare. Samma intonation hos den huvudsakliga retraherade accenten under samma förutsättningar i både tvåstaviga och flerstaviga ord visar att accenten retraherades vid samma tidpunkt här. Följande fakta bekräftar att detta är det äldsta stadiet av accentretraktionen: 1. I dialekten finns det i detta fall inte längre några spår av den äldre slutbetoningen, inte ens som bibetoning; 2. den vanliga medelintonationen (s) hos den retraherade accenten övergår till jämn intonation (~); 3. det finns dialekter som endast känner till en sådan accentretraktion (Kražiai, Tytuvėnai, Ariogala, Krakės)4. Efter detta stadium av accentretraktionen följde ett annat. Accenten började retraheras från korta betonade ändelser till korta stammar och från långa betonade ändelser till långa och korta stammar. I flerstaviga ord retraheras accenten då alltid till den första stavelsen, till exempel: bérgdė-lė~bergždėlė ”ofruktsam”, dróbulė~drobulė; ėžì~ežys, gaidìs~gaidys, katė~katė, mamà~mamà, plural nominativ kámuolai~kamuoliai, nãmai~namai, réikalai~reikalai, plural ackusativ šàkeles~šakeles; imperativ singular första person ė̃miau~ėmiau, kìrpau~kirpau; imperativ singular andra person dàrei~darei. I de flerstaviga ord där accenten redan tidigare hade retraherats från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen börjar den nu retraheras från den långa näst sista stavelsen till den första, så att de anpassas till andra flerstaviga ord med samma accenttyp. På så sätt uppstod en dubbel accentuering i en viss grupp av flerstaviga ord (jfr § 8). När accenten började retraheras så brett till den första stavelsen generaliserades betoningen av denna stavelse även där den enligt de vanliga reglerna för accentretraktion inte borde förekomma. En sådan accentretraktion, som uppkommit genom analogi, förekommer särskilt ofta i verb (jfr § 10), men tendensen märks delvis även i nominala ord (jfr § 10). Detta skulle redan kunna betraktas som ett tredje och allra senaste stadium av accentretraktionen, som fortfarande pågår i dialekten, även i dag, genom analogi och delvis under påverkan av lettiska. 4 A. Salys, Några anmärkningar om dialekternas historia, — ”Archivum Philologicum”, 4, 32, Kaunas, 1933. 116 Det bör också påpekas att dialekttalarna själva inte betraktar en accentförskjutning från en kort ändelse till en lång stavelse som en accentförskjutning, det vill säga de uppfattar den inte längre och säger till exempel, när de vill tala litterärt språk, det vill säga återställa den förskjutna accenten: do'bilai,.pelai, nešiau, vedėi, bet; ganykla, mokykla, maišu, pirštus, vaikus, aštuoni •ir t. t. Orsaker till accentförskjutningen § 12. Det finns olika uppfattningar om accentförskjutningens ursprung. Vissa hävdar att accenten försköts till följd av påverkan från främmande språk — lettiska eller kuriska —5, andra menar att accentförskjutningen började utan någon främmande påverkan6, en tredje grupp anser frågan nästan olöslig, men godtar Jaunius teori som en rimlig hypotes och kompletterar den med antagandet om påverkan från ett främmande språk7, medan en fjärde grupp försöker vidareutveckla Jaunius–Endzelīns teori och dessutom tillskriver förkortningen av långa betonade och obetonade akuta ändelser en avgörande roll för accentförskjutningens uppkomst8. Teorin att accenten började förskjutas under påverkan av lettiskan faller av sig själv: inte alla litauiska dialekter som har kontakt med letterna förskjuter accenten. Till stöd för påverkan från kurisk-jemgaliska finns ett ganska tungt vägande argument: området för de dialekter där accenten förskjuts sammanfaller nästan med det område som kurier och jemgaller bebodde. Men enligt Endzelīns hade kurierna fri accent. Han påpekar visserligen att lyberna, en finsk-ugrisk folkstam, senare kan ha påverkat den kuriska accenten och, genom denna, naturligtvis även accenten i de litauiska dialekterna. Samtidigt framhåller han att den kuriska accenten redan före lybernas ankomst försköts spontant i större eller mindre utsträckning; lyberna bidrog till att generalisera denna förskjutning. Den mest övertygande förklaringen till accentförskjutningens ursprung ges kanske i fil. kand. Grinaveckis avhandling, där han, med utgångspunkt i Jaunius och Endzelīns utsagor, kopplar accentförskjutningen till förkortningen av ändelser, särskilt långa betonade och obetonade akuta ändelser, och även räknar påverkan från ett främmande språk som en bidragande faktor som gynnade förkortningen. Utöver dessa allmänna grundorsaker finns det naturligtvis även andra i enskilda dialekter. När man talar konkret om accenten i Šakynadialekten måste man således också medge lettisk påverkan i vissa onormala fall av accentförskjutning (accentförskjutning från ordets mitt och delvis från en circumflexändelse), liksom analogins inverkan (accentuering av former av reflexiva verb med prefix och delvis även accentförskjutning från circumflexändelser). 5 Se Archivum Philologicum, 4, Kaunas, 1933. 6 K. Явнис, Поневежские говоры литовского языка.—Памятная книжка ковенской губернии на 1898-1899 г. J. Plāķis, Daži attīstības posmi latviešu un leišu akcenta vēsturē, Rīgā, 1923. 7 J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 32, Rīgā, 1951. 8 Vl. Grinaveckis, Nordvästliga dünininkai-dialekters fonetiska särdrag och deras utveckling, manuskript, 91–105, Vilnius, 1956. 117 Dialektens accenttillbakadragning: ålder § 13. De gamla obetonade ändelserna -ā, -ās har i de samogitiska och nordvästliga högjatvingiska dialekterna förkortats till -ā, -ās, t.ex.: *šárkās, *vilkā > šárkās, vilkā. De måste alltså ha förkortats innan det långa ā övergick till dagens o och kunde därför inte längre utvecklas till -o, -os. De betonade gamla ändelserna -ā̃, -ās utvecklades i dialekten till -ō, -ōs, t.ex.: nāmo ~ namō (adess.), trōbōs ~ trobōs (gen. sg.). Följaktligen måste accenttillbakadragningen från sådana ändelser ha börjat något tidigare än det gamla ā började övergå till dagens o. Om accenten hade dragits tillbaka från ändelsen mycket tidigare, skulle dessa obetonade ändelser också ha förkortats, liksom de gamla obetonade -ā, -ās, och hade inte kunnat utvecklas till -o, -os. Det går emellertid inte att säga när det gamla ā började övergå till o i dialekten, eftersom det gamla ā i de litauiska dialekterna övergick till o vid olika tidpunkter. Om accenttillbakadragningens II:a stadium, då accenten började dras tillbaka från de gamla långa cirkumflexändelserna, ägde rum ungefär samtidigt som ā övergick till o, måste det första stadiet ha börjat betydligt tidigare. Accentens styrka § 14. Dialektens accent är stark och mycket tydligt hörbar. Jämfört med kapsaiernas och zanavykernas accent är dialektens accent betydligt starkare. Till styrkan ligger den närmare den samogitiska accenten, men är något svagare än denna. I närliggande samogitiska dialekter får en lång stavelse ofta egen accent, medan detta inte förekommer i den beskrivna dialekten. Dessutom saknas i Šakynos dialekt mycket ofta sekundäraccenter även i ord med huvudaccent genom tillbakadragning, medan sådana sekundäraccenter är regelbundna i de samogitiska dialekterna, med undantag endast för själva gränsområdet mot Lettland. I dialekten har accenten inte samma styrka överallt ens i de fall då ordet bara har en accent. Accenten på en lång stavelse är starkare än den på en kort stavelse, t.ex.: kàs och káˑs ~ kã̄s (fut. 3 sg.), māna ~ māno och išmāˑna ~ išmāno. Även accenterna på långa stavelser har olika styrka: den gamla huvudaccenten på en lång stavelse är starkare än huvudaccenten genom tillbakadragning på en lång stavelse, utom när huvudaccenten genom tillbakadragning har en jämn accent, t.ex.: nom. pl. āusis ~ āusys: instr. pl. āusim ~ ausim; ack. pl. šuolus ~ šuolus: nom. pl. šuolai ~ suolai; žiedus ~ žiedus: nom. pl. žiedai ~ žiedai. Huvudaccenten genom tillbakadragning med jämn accent har samma styrka som den gamla huvudaccenten på en lång stavelse, t.ex.: gen. sg. dārža ~ daržo — ack. pl. dāržus ~ daržus; ack. sg. rāṅka ~ ranką — ack. pl. rāṅkas ~ rankas; gen. sg. vīlka ~ vilko — ack. pl. vīlkus ~ vilkus; žōˑdže ~ žōdžio — žōˑdžus ~ žodžius. Dessutom har inte heller den gamla huvudaccenten på långa stavelser alltid samma styrka: accenten på den första stavelsen är starkare än accenten på en likadan stavelse i ett flerstavigt ords ändelse, t.ex.: instr. sg. sáˑmču ~ sámčiu: dat. pl. vabuolám(s) ~ vabuoláms. 118 Om ett ord har mer än en betoning är betoningarna i ordet inte lika starka. Den starkaste är den första från ordets början – huvudbetoningen. Förhållandet mellan huvudbetoningens och bibetoningens styrka är inte alltid detsamma. Huvudbetoningen är starkare när stavelserna med de båda betoningarna – huvudbetoningen och bibetoningen – är lika långa: antingen båda långa eller båda korta, till exempel: bálą~balà, pãvažą~pavažà, tãukąi~taukai, vẽgėlė~vėgėlė. Huvudbetoningen är något svagare vid tillbakadragen betoning när den betonade stavelsen är kort och stavelsen med bibetoning är lång, till exempel: ągùoną~aguonà, ęketįs~eketýs, kãlę~kalė, sẽptįnų~septynių. Huvudbetoningen är ännu svagare vid tillbakadragen betoning i förkortade diminutiv- och hypokoristiska ords singulara vokativformer, till exempel: mòtinąit~motinaite, šèsėrąit~seseraite, šùnėlį~šuneli, vaikẽlį~vaikeli. Lika stark huvudbetoning har också ord med en sekundär, framflyttad betoning, till exempel: bãltąva~baltavo, būdãvo~būdavo, pãrsėnęs~pãrsenęs, pẽnkedžėšimt~penkiasdešimt, užvãkar~užvakar. Satsbetoning § 15. I sammanhängande tal behåller inte varje ord sin betoning. Mycket ofta förenas två eller flera ord till en enda uttalsenhet, som bara har en betoning på något av de ord som ingår i enheten. Därmed uppstår obetonade proklitiska och enklitiska småord i satsen. Vanligen förlorar olika enstaviga småord sin betoning i satsen: prepositioner, konjunktioner, olika partiklar, men ibland också pronomen, adverb och till och med verb. § 16. Proklis. a) Konjunktioner, till exempel: ką_i_kàs bū̃tų | bū̃su nesuprãntąs~vad som än händer – jag kommer att låtsas att jag inte förstår; ò_bró'lis kãrė žùvą~och brodern dog på vänster sida. b) Prepositioner och konjunktioner, till exempel: bìje | ką_nepaliktù bãgotėsni už_lãtvius ”han är rädd att de inte ska bli rikare än letterna”. c) Prepositioner och pronomen, till exempel: tùra aš_ už_rìki gáunu ”jag får tornet för en kung”. d) Partiklar, till exempel: žìūru | gi tekinis sulūžęs ”jag ser – jo, hjulet har gått sönder”; ùgnis ne ùgnis | vànduo ne vànduo | eisme keliu ”eld är ingen eld, vatten är inget vatten – vi går vägen”. e) Partiklar och verb, till exempel: a_tãu bus gėrau ”kommer du att må bättre?” f) Verb, till exempel: duok šė́: mãn júodus ”ge hit de svarta åt mig”; kàlvis į_nùtarę gražį̃t ”smeden har dömts att återvända”. g) Pronomen, till exempel: pìningai tie_pãtys bus ”pengarna blir desamma”; a_šẽnd búvau žadė́jus važiuót ”jag hade lovat att åka i dag”. § 17. Enklis. a) Partiklar, till exempel: ànà bìje jau ”anà, det vill säga hon, kommer redan att vara rädd”; vìsi lãtvei kerė́j_agi ”alla letter trollar ju”. b) Adverb, till exempel: kã_če tie_jùsu šùnīs lòj ”varför skäller era hundar här?”. 119 I Šakynos och närliggande žemaitiska dunininkai- (Kuršėnai-) och dounininkai-dialekter (Kruopiai) förekommer, möjligen på grund av särdrag i accentindragningen, en särpräglad enklis: här dras accenten från den böjda ordformen i ändelsen till prepositionen, och det böjda ordet blir därmed enklitiskt, t.ex.: nèlišk pré_manè_s ”träng dig inte fram till mig”; ar eisi su manim ”ska du gå med mig?”; nù_savè_s nutràukęs | tàu dà·ve ”efter att ha slitit loss det från sig själv gav han det åt dig”; sù_liežùviu tu_viską· padirbi ”med tungan får du allt gjort”, dvs. du bara pratar men arbetar inte; iš_amo· nė_akmina gàlvai prasimušė negà·usi ”du får inte ens en sten att slå igenom huvudet med från honom, dvs. han är mycket snål”; nèġerai bè_namù ”det är inte bra utan ett hem”; kàtra· rì·ta põ_dvi làpes ”varje morgon (kom) två rävar”. I denna enklis hamnar oftast tvåstaviga pronomen, men ofta även andra böjda ord: substantiv, adjektiv och räkneord. I de närliggande lettiska dialekterna förekommer inte sådana enkliser. Logisk accent § 18. När vi talar uttalar vi alltid något av meningens ord med starkare röst och betonar det mer. Ett sådant ord har meningens logiska accent, som anger vad man särskilt vill framhäva i meningen, t.ex.: kàip sužinó·t | kàtra ta_tikròji dùktė ”hur ska man få veta vilken som är den riktiga dottern?”; to· klebò·na gà·nau bãnda ”jag vallade den där kyrkoherdens hjord”; dà· liepe atvažiuot neužilgu ”han bad mig också komma snart”; daba rėikt ka_užilì·tu ”nu skulle det behöva regna”; dó·relis vìską· i·nupirkęs ”dollarn har köpt allt”; sė·na·ms žadė·je dùoti kìlbasus ”han lovade de gamla att ge dem kilbasus (korvar), dvs. att förse dem med korv”; tàm(e) valgì·klo· aš_àr èšu būvęs ”jag har också varit i den där matsalen”. § 19. Om ett av meningens ord får en starkt betonad logisk accent och dessutom uttalas med en viss intonation, får det ytterligare en accent, t.ex.: a_tà·u gèrai sè·dė·t | gè·r,àu ”Sitter du bekvämt? — Bra!”; kad_i_jùo-kes | kad_i_cì·dies | ka_ti_kò·ks vaikìs àri· | gù·r,àu i_tièk ”Må de skratta, må de håna; bara någon pojke (ung karl) finns intill — det är bra nog”; neduòsu tà·u nieka | i_kà· tu_mà· padarì·si | nèdùok | nèbij,àu ”Jag ger dig ingenting, och vad ska du göra åt mig! — Ge inte! Jag är inte rädd!”; a_nepragė·rei tik_algẹ·les | pràgė·rau | ot ”Har du inte supit bort lönen? — Jo, det har jag, minsann!”; a_gì·valei šèrti a_nešèrti | nèšvà·rbu tà·u ”Om kreaturen har utfodrats eller inte — det spelar ingen roll för dig”. I ord med denna typ av dubbel accent är de båda accenternas styrka nästan densamma. Accentförskjutning från den vanliga platsen § 20. Accenten flyttas från sin vanliga plats av meningsrytmiska skäl i ordspråk, sånger och versifierade uttryck, t.ex.: no· varškė·s dãntis barškė·s | no· mėsõ·s lù·pas vė·psõ·s ”av kvarg skall tänderna skallra, av kött skall läpparna stå på glänt”; ta·k upė·lis vingiuodamas | nà·s vainìka linguodamas ”bäcken rinner slingrande, bär en krans som gungar”; negimdì·c nɛ_vaiks | nɛlaižì·c nɛ_vèršis ”ofött är inget barn, oslickad är ingen kalv”. 120 Ganska ofta flyttas accenten från sin vanliga plats om samma ord upprepas i meningen, t.ex.: dą́žines nér | a_primrės | a_neprimrės ”det är ännu okänt om han tar emot eller inte tar emot”; sãka | priprãs_gaˈl | kùr_ana táˈu priprãs ”säger att hon kanske vänjer sig, men var skulle hon vänja sig, hon?”. I dessa meningar uttalas det upprepade ordet första gången med en förskjuten accent, och andra gången med den normala, grundläggande indragna accenten. Betoning och ordets betydelse § 21. Liksom i standardspråket skiljer sig också i dialekten ibland ett ord från ett annat, eller en form av samma ord från en annan, endast genom betoningens placering. a) Ordformer, t.ex.: galvùm (pluralis dativ): gálvum (pluralis instrumentalis). žòlum (pluralis dativ): žólum (samma). b) Ordens betydelser, t.ex.: áˈntiena (adjektiv): antiena (substantiv). briediena (samma): briediena (samma). mėˈnesiena (samma): mėˈnesiena (samma). kloˈjims (konkret substantiv): klóˈjims (abstrakt substantiv). plėˈšims (samma): plėˈšims (samma). baltùms (egenskapsnamn): báltums (en vit fläck, något vitt). juodùms (samma): júodums (en svart fläck, något svart). substantiv med samma ursprung kaùlininka ”svinstia”: káulininka (beteckning för en person). ” ” vižštininka ”hönshus”: vižštininka (beteckning för en person). dùndėˈt ”ruttna, nötas, förmultna”: dundėˈt ”dånande, smälla till”.}]} kirmiˈt ”sova, ligga”: kirmiˈt ”ruttna, få maskar.” Accent § 22. I dialekten finns följande accenter: stigande, fallande, medelaccent och kortaccent. I stället för dialektens stigande accent förekommer mycket ofta en bruten accent. Den stigande och den fallande accenten, i stället för de vedertagna akut- och gravaccenterna, kallas så därför att de skiljer sig från varandra inte genom tontryckets eller den största styrkans plats, utan endast genom en olika avtagande tonstyrka och olika längd. Därför ligger dialektens accenter närmare de samogitiska än de sydvästaukštaitiska accenterna. Stigande accent § 23. När ett ljud med stigande accent uttalas ökar tonstyrkan plötsligt till en början och sänks gradvis efter att ha nått sin största styrka. Den stärkande delen är betydligt kortare än den försvagande. På så sätt ligger den starkaste tonstöten i den stigande accenten för enstaviga vokaler och diftongerna ie, uo, där de enskilda leden inte hörs, i ljudets början; för övriga diftonger ligger den i det första ledets början⁹. 9Se den grafiska återgivningen av dialektens stigande accent i A. Laigonaitė, Dėl lietuvių kalbos kirčio ir priegaidės supratimo, fig. 40 och 41.—”Kalbotyra”, 1, 94–95, Vilnius, 1958. 121 Vokaler med betonad stigande accent är långa. Den första leden i betonade diftonger med stigande accent är lång (med undantag för ie, uo, där de enskilda leden inte hörs). Men de första leden i diftongerna ui och i, u+l, m, n, r är korta. De är något längre än de första leden i motsvarande diftonger i zanavykų-dialekten, men ojämförligt kortare än de genuint östaukštaitiska halvlånga i, u i samma diftonger. Dialektens stigande accent motsvarar litauiskans akutaccent och förekommer i samma fall som litauiskans akutaccent, det vill säga på långa vokaler och diftonger, till exempel: ąžuols~ąžuolas, apuóks~apuókas, gėda~gėda, yla~yla, káilis~kailis, káušas~ká ušas, kėrpe~kėrpė, mušėika~mušėika, sámtis~sámtis, sieksnis~sieksnis, súris~sūris, šárms~šarmas, žióks~žiogas; dirse~dirsė, dúrtuls~dūrtuvas, gù nklas~gunk las, smùika~smuika, smìlga~smilga, vìn gis~vingis... I dialekten förekommer den stigande accenten också i följande fall: 1. I sekundära ändelser a) när en sekundär diftong bildas där, till exempel: blýn s~blýnas, jávas~jãvas, káras~kãras, klėvas~klėvas, nãras~nãras, gėras~gėras, sėnas~sėnas, žalìs~žalis, žìlas~žìlas, piktùms~piktumas, sùrimas~sūrimas; b) om roten innehåller en lång betonad vokal med fortsatt accent ō, ū, ī, ē eller ã, ē, ändras den fortsatta accenten, när ändelsen förkortas, mycket ofta (nästan alltid) till stigande accent även utan diftong, till exempel: botã:ks~botãgas, blìud as, grìps~grỹbas, lẽ:cs~lẽdas, lṓ:ps~lõpas, mẽ:c~mẽtas ”år”, plṓ:c~plõtas, šẽ:ps~šẽpas ”skåp” 2. I singular dativ av feminina adjektiv, pronomen, ordningstal och passiva particip, till exempel: baltã:i~baltái, gerái~gerái, kitá:i~kitái, panktá:i~penktái, dirbamã:i~dirbamái, neštã:i~neštái. Cirkumflex accent § 24. Dialektens skjutande accent övergår ganska ofta fakultativt i cirkumflex accent. Cirkumflex accentens rösttryck liknar det skjutande accentens, men är något starkare. Efter den första, plötsliga och starka delen försvagas rösten plötsligt ett ögonblick, men upphör inte helt, utan sänks därefter på samma sätt som vid uttal av den skjutande accenten. I vokalerna böjs rösten in ungefär mitt i vokalen, t.ex.: mẽ:c~mẽtas, i diftonger försvagas rösten i den första komponenten, medan den andra komponenten förblir oförändrad, t.ex.: kãauls~káulas10. Vid jämförelse med den cirkumflexa accenten i de žemaitiska dialekterna skiljer sig dialektens cirkumflexa accent från denna genom att rösten vid uttalet inte upphör helt, utan endast försvagas. Dessutom tycks också dialektens cirkumflexa accent ha uppstått under inflytande från de žemaitiska dialekterna, eftersom den i dialekten fakultativt ersätter den vanliga skjutande accenten utan några regelbundenheter. Eftersom den saknar regelbundenhet i dialekten markeras den inte heller längre fram i texten. 10 Se A. Laigonaitė, Dėl lietuvių kalbos kirčio ir priegaidės supratimo, fig. 39 — „Kalbotyra“, 1, 94, Vilnius, 1958, för en grafisk återgivning av dialektens cirkumflexa accent. 122 Konturaccent §. 25. Dialektens konturaccent kan delas in i två typer: en primär, som motsvarar 1k. cirkumflex, och en sekundär, som uppstått genom att accenten dragits tillbaka från en kort stavelse till en lång. Vad gäller uttalet skiljer sig dessa accenttyper inte alls från varandra. När en betonad vokal med konturaccent uttalas förstärks rösten hastigt till en början, når sin största styrka under vokalens första del och försvagas därefter långsamt och gradvis. Konturaccenten skiljer sig från en lika betonad vokal med skjutande accent endast genom att rösten försvagas under längre tid och långsammare. I diftonger ligger rösttrycket på den första komponenten, liksom i de žemaitiska dialekterna, men jämfört med den žemaitiska konturaccenten är trycket i dialektens konturaccent svagare11. Betonade vokaler med konturaccent uttalas länge, längre än vokaler med skjutande accent. De båda komponenterna i diftonger med konturaccent är lika långa, något längre än komponenterna i motsvarande obetonade diftonger och nästan halvlånga. Som redan nämnts är vokaler och diftonger längre med konturaccent än med skjutande accent. Men inte heller ljud med konturaccent är alltid lika långa. En vokal med konturaccent i en sluten stavelse är något kortare än i en öppen, t.ex.: lūks: lūka~lūko ”övre”. Den första formens ū är kortare än den andras. En förkortad konturaccent blir ännu mer lik den skjutande accenten, eftersom, som redan nämnts, de endast skiljer sig åt genom olika lång varaktighet. På grund av denna likhet och analogin med sådana fall där en nybildad sluten stavelse har en sekundär diftong och skjutande accent (se § 23), övergår en förkortad konturaccent ofta till skjutande accent i en nybildad sluten stavelse (se § 23). Om konturaccenten förekommer i en gammal diftong förkortas den i den nybildade slutna stavelsen så mycket att den blir medial (se § 26). Med huvudbetoning på den gamla accenten motsvarar dialektens konturaccent 1k. cirkumflex. Detta är den så kallade primära konturaccenten. Primär konturaccent får också oftast ord som nyligen kommit in i dialekten från 1k. eller andra dialekter, t.ex.: ãnglai~ãnglai, didvỹris~didvỹris, pãrma~fẽrma, pílma~fílma ”film”, vãistai~vãistai, vãldininks~vãldininkas, vẽidrodis~veidrodis. Komparativformer av adjektiv har, liksom i de žemaitiska dialekterna, också i dialekten primär konturaccent i stället för 1k. kort accent, t.ex.: aukštẽ:snìs~högre, gerẽ:snìs~bättre. Sekundär konturaccent förekommer i dialekten, utöver det redan nämnda fallet, ganska ofta fakultativt (särskilt i tvåstaviga ord) också när accenten dragits tillbaka från en lång ändelse till en lång rot, t.ex.: skãusmai~skausmai, vãikai~vaikai, žmõ:gaus~žmogaus, žõ:le~žolė, vẽ:liai~vėlai. Det bör påpekas att ordet i sådana fall aldrig har sekundär betoning. 11 Se A. Laigonaitė, Dėl lietuvių kalbos kirčio ir priegaidės supratimo, fig. 34, 35 och 36 — „Kalbotyra“, 1, 92, Vilnius, 1958, för en grafisk återgivning av dialektens konturaccent. Exempel 35 visar dialektens primära konturaccent, 34 den sekundära. Accenten i fig. 36 bör kontrolleras en gång till, eftersom den primära konturaccenten i monoftonger och diftonger ger samma intryck för örat. 123 Av det faktum att den nyare retraherande accentens tonaccent ganska ofta går från medelaccent till cirkumflex kan man dra slutsatsen att även den nuvarande cirkumflexen hos den äldre retraherande huvudbetoningen har uppkommit på liknande sätt, det vill säga att även denna retraherande accents tonaccent först var medelaccent och sedan blev cirkumflex. Förändringen kan i hög grad ha påverkats av analogi med ordformer i samma paradigma som hade gammal huvudbetoning och cirkumflex på samma stavelse, t.ex.: gen. sg. pìršta~piršto, dat. sg. pìrštu~pirštui, ack. sg. pìršta~pirštą... nom. pl. pìrštai~pirštai, gen. pl. pìrštu~pirštų, dat. pl. pìršta·m~pirštams, instr. pl. pìrštais~pirštais och instr. sg. pìrštu~pirštu, ack. pl. pìrštu·s~pirštus (med retraherande betoning). Medelaccent § 26. Tontryckets plats vid dialektens medelaccent är densamma som vid cirkumflex, det vill säga på vokaler i den första ljuddelen och på diftonger — på den första komponenten. Medelaccenten skiljer sig från cirkumflexen endast genom sin korthet: medelaccenten är kortare än cirkumflexen. På grund av denna korthet förlorar den den karakteristiska utdragningen hos cirkumflexen och blir skarpare, något påminnande om en förkortad akut eller en förlängd kort accent. Vokaler och diftonger med medelaccent förlängs inte alls: de är lika långa, och ibland till och med något kortare, än motsvarande obetonade vokaler eller diftonger. De skiljer sig från obetonade ljud endast genom röststyrkan—betoningen. Medelaccent förekommer i dialekten: 1. a) när betoningen retraheras från en lång ändelse till en lång stam, t.ex.: gen. pl. ã·žuolų~ąžuolų, gen. sg. lānko·s~lankos, instr. pl. pēnkeis~penkiais, rìešutais~riešutais; preteritum, indikativ, 1:a pers. sg. ė·jau~ėjau; konjunktion kò·dėl~kodėl; b) när betoningen retraheras från en kort sekundär ändelse (som uppstått genom att ändelsen förkortats) till en lång stam, t.ex.: ãncùks~ančiukas, kálniuks~kalniukas, pjō·viks~pjovikas, šō·viks~šovikas, vāiniks~vainikas. 2. a) när cirkumflexen förkortas, i enstaviga småord, t.ex.: ãr~ar, dẽl~dėl, nō~nō ”nuō”, ō~o, prē~prė ”prie”; b) när cirkumflexen förkortas, i verbens tredje person futurum med diftonger i stammen, t.ex.: ãus~aũs, dźãus~džiaũs, ēis~eis, kēiks~keiks, nērs~nerš, pìrks~pirks, šẽrs~šers; c) när cirkumflexen förkortas i ord som blivit enstaviga genom att ändelsen förkortats och som har en gammal diftong i stammen, t.ex.: pìršc~piìštas, šìens~šienas, šām̃c~šimtas, vāiks~vaikas, vīlks~vilkas; presens, 3:e pers. ēina~eina, knārk̃~knarkia, pāerš~perša, vēlk~velka. Denna medelaccent, som har uppkommit ur en förkortad cirkumflex, är något längre och starkare än medelaccenten vid retraherande betoning. 3. Även långa stavelser med sekundär betoning har medelaccent, t.ex.: ack. pl. ãgùonas~aguonas, m·k·ī klas~mokyklas, gen. sg. sū·nųs~sūnaus, dat. sg. bā·lt·ā·jie~báltajai. Men medelaccenten vid sekundär betoning skiljer sig något från medelaccenten vid huvudbetoning. Medelaccenten vid sekundär betoning 124 Denna accentuation liknar mer en skjuten accent. Skillnaden i den mellersta accentueringen beror på att långa obetonade stavelser i dialekten har en tydlig skjuten accent. Därför förkortas ändelsestavelsens utdragna accent när den förlorar huvudbetoningen och närmar sig den skjutna. Kort accent § 27. Med kort accent avses accenten i korta betonade stavelser. Med avseende på röststyrkans fördelning, det vill säga uttalet, skiljer den sig från utdragen eller skjuten accent endast genom sin korthet. Även här, liksom vid uttal av skjuten eller utdragen accent, blir rösten starkare, når sin högsta styrka och sjunker sedan åter och försvagas. För örat framstår kort accent som en betonad, kort vokal som kapas av tämligen abrupt. I ord med den gamla huvudbetoningen motsvarar dialektens korta accent litauisk kort accent, till exempel: bùs~bùs, būva~bùvo, kàsti~kàsti, kìba~kìbo, lìpsu~lìpsiu, nėš~nėš, rìšu~rìsiu, tàs~tàs… Dessutom förekommer kort accent i dialekten även: 1. När betoningen flyttas från ändelsen till en kort stavelse, till exempel: àpušė~apušė ”epušė”, làkta~laktà, singularis instrumental nàgu~nagù, singularis genitiv nàkties~naktìes, šùñies~šuniès; 2. När enstaviga ord förkortas, till exempel: à~ar, ì~ir, ì~i; 3. När nominativ singularis av tvåstaviga substantiv och adjektiv med a- och ia-stam förkortas, till exempel: kàps~kàpas, mẽč~mėtas, tàks~tàkas, žàps~žàbas. I detta fall är den korta accenten oregelbunden och förekommer oftare bland dialekttalare med samogitiska drag. Längre från gränsen mot Samogitien förekommer den nästan inte alls. 4. Det betonade substantivprefixet pa- har också kort accent, till exempel: pàbalis, pàgo·vis, pàkelis ”vägkant”, pàlaukė~pàlaukė, pàmiškis, pàrugis, pàso·dne, -is. Det verkar som om rot- och ändelsebetoning helt har minskat i denna typ av ord, och att betoningen och den korta accenten har generaliserats till ordets första stavelse. 5. Även korta stavelser med sekundär betoning har kort accent, till exempel: ràš,à~rašà, plural genitiv nàm,ùs~namùs, adverb dàb,à~dabà ”nu”. 6. I ord som lånats från lettiskan eller är gemensamma med lettiskan har betonat a och e alltid kort accent, till exempel: àmac~àmatas, àtmatas~àtinatos ”övergivna, obrukade åkrar”, bàdinks~badìngas ”hungrig”, cèkuls~čekulas ”hårknut”, cèplis ”kalkugn”, gàbals~gàbalas, kèburainis ”grenig, vriden”, kèza ”besvär, olägenhet”, làbums ”godhet”, làdē·t ”förbanna”, làkac~làkatas ”stor sjal”, làmata ”bråte, otymplig sak”, mẽtama-sis, mẽtams ”något att slå med: ett bälte, ett spö”. Dessutom har också andra ord som nyligen kommit in i dialekten kort accent om betoningen faller på vokalerna a eller e, till exempel: àdresas, klàsė~klasė, pàšta, šnàbe~šnabė ”sprit”. Jämfört med de sydvästliga högauštaitiska dialekterna är den korta accenten i Šakynos dialekt starkare och något längre. Även själva dialektens accent skiljer sig något 125 De korta tonaccenterna i den gamla huvudbetoningen och den retraherade huvudbetoningen. Den korta tonaccenterna i den gamla huvudbetoningen är en aning starkare än den korta tonaccenterna i den retraherade huvudbetoningen, t.ex.: pūšis~pušys (pl. nom.) och pūšis~pušis (sg. nom.). Tonaccenter i obetonade stavelser § 28. Liksom i vissa samogitiska dialekter har de långa efterbetonade stavelserna i Šakynas dialekt en tydlig fallande tonaccent, t.ex.: ká’ulái, pė́lėĩ~peiliai. Det är svårare att fastställa tonaccenten i långa förbetonade stavelser: den växlar mellan jämn och mellanton. Tonaccent och satsintonation § 29. Även om det inte sker alltid, förändras ibland, på grund av satsintonationen, tonaccenten hos ett ord med satsbetoning i dialekten, t.ex.: när man ber om något övergår den fallande tonaccenten ofta till jämn tonaccent, t.ex.: dúok má’ dúonas ”ge mig bröd”; važiúokem námo ”låt oss åka hem”; dúok sū’re nons_gabalė’li ”ge åtminstone en bit ost”; när man befaller ersätts däremot den jämna tonaccenten av fallande tonaccent, t.ex.: pu’sk | kó’ láuki ”blås, vad väntar du på”; lí’sk į_vidų ”kryp in”. På grund av satsintonationen förändras tonaccenten mycket oftare bara en aning, men förblir densamma. Till exempel när man ställer en fråga närmar sig den jämna tonaccenten den litauiska standarddialektens stigande tonaccent — i diftonger koncentreras rösttrycket mer på den andra komponenten, t.ex.: a_tai_šakai eisi ”ska du gå till den där grenen?”; nó·rį ó’bele ”vill du ha ett äpple?”, i ordet ”nó·rį” är den fallande tonaccenten mycket jämnare än vanligt och liknar något den jämna. Metatoni § 30. I dialekten kan följande växlingar av tonaccent observeras: 1. jämn eller mellanton växlar med fallande tonaccent, 2. fallande med jämn, 3. kort med fallande. § 31. Jämn eller mellanton växlar med fallande tonaccent: 1. I prepositioner och prefix, t.ex.: ánt~ant: á’nčakis ”ögonbryn”, á’nčkalas~ánčkalos; nó’~nuo: nuóbaigas~nuóbaigos, núokulstas~nuókulkstos ”linavfall”; pó’~po: pó’pietis~póppietis, pó’su’nis~pósūnis; pár~per: pá’rspe’jims~pérspėjimas, pá’rtvara~pértvara; prē’~prie: prieku’tis~priekūtis, priemetis~priemetis ”en sådan sjukdom”; prē’š~prieš: priežgina~priešgina, priešprešais~priešpriešais; pró’~pro: pró’smilts~prósmiltis ”sandig jord”. 2. I enkla och iterativa verb med ansträngningsbetoning, t.ex.: č’i’p’t~čypti: či’paut~čypauti; lí’st~lįsti: lándžo’t~lándžioti; slínkė~slįnkti: slá’nko’t~slánkioti; šáukt~šáukti: šū’kaut~šūkauti. 126 3. I enkla och kausativa verb, t.ex.: bėrpti~bėrbti: birbinti~birbinti; skėlstis~skelstis: skęsti, -nti~skálsti, -yti; várgti~várgti: várginti~várginti; žérkti~žergti: žárginti~žarginti. 4. I enkla verb och verb som betecknar ett tillstånd, t.ex.: álpti~alpti: álpti~álpėti; kémpti~kempti ”torka”: kémpėti~kėmpėti; lįsti~lįsti: lindo~lįndoti; mírti~mirti: mérdėti~merdėti; skęsti~skęsti: skéndėti~skendėti. 5. I enkla verb och momentana verb, t.ex.: krėipti~kreipti: krýptelėti~kryptelėti; lénkti~lenkti: linktelėti~linktelėti; švélpti~švelpti: švul[p]telėti~šviptelėti. 6. I enkla verb och ljudhärmande ord, t.ex.: tėkšti~tėkšti: tiškšt~tykšt; žengti~žengti: žinkt~žingt. 7. I presensverb med st- och št-stam, t.ex.: mirti~mirti: miršt~miršta. 8. I substantiv/adjektiv och kausativa verb, t.ex.: gárbė~garbė: gárbinti~garbinti; kálc~kaltas: káltinti~káltinti; smáilus~smailus: smá-ilinti~smailinti, švénc~šventas: švéntinti~šventinti. 9. I verb och substantiv, t.ex.: klúikti~klukti: klúika~klúika; lénkti, lénkti~linkti, lenkti: linkums~linkumas ”böjning”; lįsti~lįsti: linda~linda ”håla”; smírkšti~smirkšti: smírkštine~smirkštynė; véržti~veržti: várža~varža; žérkti~žergti: žirklės~žirklės. 10. I substantiv med prefixet pa-, t.ex.: sg. ack. bárzda~barzda: pabárzdis~pabarzdis; sg. ack. gérklė~gerklė: pagérklis~pagerklis; sg. ack. láuka~lauka: paláukis~palaukis; sg. ack. žáuna~žiauna: pažáunis, -ė~pažiaunis, -ė. 11. I adjektiv bildade av prepositioner, t.ex.: aplinkui~aplinkui: aplinkinis~aplinkinis; prieš~prieš: priešinis~priešinis. 12. Om den cirkumflexa accentens övergång till akut accent till följd av ändelseförkortning, se § 23. 13. Den cirkumflexa accenten övergår till akut accent också i vissa sammansatta ord, t.ex.: sg. ack. sēna~sėna: sēndvaris~Sėndvaris ”by”, sémbernis~sėnbernis, sémpirda~sėnpirda ”gammal kvinna”; sg. ack. skānu~skānu: skānskonei~skánskoniai; sg. ack. dvāra~dvára: dvā́rponis~dvárponis; sg. ack. smáilu~smailų: smáigalís~smáigalis. § 32. Den stötande (eller korta) tonen växlar med den jämna (mellersta) tonen: 1. När stammen i samma ord förändras, t.ex.: káuls~kaulas: káulus~kaulius; piens~pienas: pěnus~pienius ”en som tycker om mjölk”, pěne~pienė ”smörsopp”; plūksna~plunksna: plūnksnus~plunksnius; séile~seilė: séilus~seilius; stirna~stirna: stirninas~stirninas; várna: várns~varnas. 2. I sammansatta ord: dá́rps~dárbas: devyndárbis~devyndarbis; kóje~koja: vienkó jis~vienkojis; krūmai~krūmai; pakrūme, -is~pakrūmė, -is; lóva~lóva: palóvis~palovis; márks~márgas: rudmárgis~rudmargis; 127 nó'sis~nósis: pano'sis, -e~panošis, -ė; plá'uk~pláukas: gaelto'mpláukis~gelton-plaukis; vìlna ~ vilna: o'skavìlnė ~ ožkavìlnė; singular ackusativ vá'ndeni ~ vándeni: pavándeniu~pavandeniui; men: gė'da~gėda: begė'dis~begėdis; pró'tas~protas: bepró'tis~beprotis; só'tis~sotis: besó'tis~besotis; súols~suolas: pasúolis, -ė; tilc~tiltas: patiltis, -ė med flera. 3. I substantiv och adjektiv, t.ex.: a'ukšč~aukštas: áukšts~aukštas; lá'uks~laukas: lãuks~laukas; mė'li'ns~mėlynas: mė'lìne~mėlynė ”bär”; ká'ršč~karštas: kãrštis~karštis. 4. I enkla adjektiv och adjektiv med suffixen -gans~ -ganas, -kšvas, -svas, t.ex.: bálc~báltas: bálzgans~bálzganas, bálkšvas, bálsvas; júoc~júodas: jūosvas; pìlks~pilkas: pìlkšvas. 5. I grundtal och ordningstal, t.ex.: aštúonus~aštuo-nius: aštúnta~aštuñtą (singular ackusativ); devì'nus~devynius: devìnta~devìntą (singular ackusativ); septì'nus~septynius: septìnta~septìntą (singular ackusativ). 6. I substantiv och verb med samma rot, t.ex.: gė'rti~gerti: gė'ralas~gėralas; gnó'ušti~gniužti: gnũ'žis~gniūžis; šá'uti~šauti: šū-vis~šūvis; vė'rti~verti: vãrtai~vartai. 7. I substantiv och verb som bildats av dem, t.ex.: dū'mai~dūmai: dū'mi't~dūmyti; krū'mai~krūmai: krū'mi't~krūmyti ”buska”, sū-nus~sūnus: sū'nìt~sūnyti; kerė'bla~kerėbla: kerė'blìnt~kerėblinti. 8. I enkla och gradvis upprepade verb, t.ex.: lá'rìt~lauk­ti: lũ'kuruot~lūkuriuoti; sná'ust~snausti: snũ'duriuot~snūduriuoti; šni'kė~snigti: snì'guriuot~snyguriuoti. 9. I verbens infinitiv och konditionalis, t.ex.: ká'št~kąsti: kã'stu~kąstų; lìe~lieti: lìetu~liėtų; spá'ust~spáusti: spáustu~spáustų; ži-bė'i~žibėti: žibė'tu~žibėtų. 10. I tredje person singular futurum av verb med en diftong i roten, t.ex.: á'ūsu~áusiu: ãus~aũs; dùosu~dúosiu: dũos~duos; lé'isu~léisiu: léis~leis; kùrsu~kùrsiu: kùrs~kurs; skė'lṣu~skėlsiu: skėls~skels. 11. Ett ovanligare fall av metatoni förekommer i adjektiv och verb med prefix med samma rot, t.ex.: júoc~júodas: pajúošt~pajuóšti. 12. I vokativformerna av substantiv med suffixen -áitis, -ė, -ýtis, -ė, t.ex.: mergá'te~mergáitė (singular nominativ): mẽrg,á'tes~mergaitės (plural vokativ), tetì'te~tetýtė (singular nominativ): tẽtì'ž~tetýte (singular vokativ). § 33. Den korta intonationen växlar med den fortisbetonade: 1. I enkla verb och verb med upprepad ansträngningsform, t.ex.: krìsti~kristi: krá'ičio't~kráičiuoti; lìp~lipti: lá'ipo't~láipioti; mė's~mesti: mė'ti't~mėtyti; brìsti~bristi: brá'idžo't~braidžioti. 2. I verb och substantiv med samma rot, t.ex.: sùp-tis~sùptis: šù'pi'ne~siūpynė. 3. Även bland substantiv med prefixet pa- förekommer sådana fall av metatoni, t.ex.: ùžlas~ùžlos: paú'žlis~paúžlis. 128 Intonation och ordets betydelse § 34. Ganska ofta skiljer sig ett ord från ett annat endast genom intonationen, t.ex.: ántis~ántis ”fågel”: ántis~ãntis ”klädesplagg”; džó'va~džióva ”sjukdom”: džõ'va~džiova ”torkning”; kãrtis~kártis ”stång, spett”: kãrtis~kartis ”nycker, envishet; hästens man”; kietis~kietis ”växt”: kietis ”hårdhet”; kãl~káltas ”verktyg”: kálc~kaltas (adjektiv); mérkti~mérkti ”blinka med ögonen”: mėrkti~merkti ”blötlägga, sticka ner i vatten”; priminti~priminti ”sätta foten på, trycka till”: priminti~priminti ”påminna någon om att inte glömma”; smãrukį~smaugti ”kväva”: smaukti~smaukti ”dra bort, skjuta undan”; plá'uks~pláukas (substantiv): pláuks~pláuks (futurum, 3:e person); mana~mano (sing. gen.); mã'na~mãno (presens, 3:e person); gana~ganà (adverb): gã'na~gã'no (presens, 3:e person); šaka~šakà (sing. nom.): šã'ka~šãką (sing. ack.); vaga~vagà (sing. nom.): vã'ga~vãgą (sing. ack.). BETONING OCH INTONATION I ŠAKYNAS DIALEKT А. П. ИОНАЙТИТЕ Sammanfattning Šakynai-dialekten är en nordvästlig aukštaitisk dialekt som gränsar till Lettiska SSR. De mest karakteristiska dragen i denna dialekt är accentretraktion och förkortning av ändelser. I denna artikel undersöks dialektens ordaccent och intonation. I Šakynai-dialekten flyttas accenten från en ändelse med kort eller stigande intonation till ordets början (dãrklis~arklys, bàla~balà, dõ'vana~dovanà). I vissa fall flyttas accenten emellertid också från en ändelse med fallande intonation (dõ'bilam~dobilám), eller från ordets mitt (gìrkančei~Girkańčiai, kèpure~kepùrė, àpsisuk~apsisuku). Ibland bildar den del av accenten som blir kvar på sin gamla plats en biaccent när accenten flyttas. Sådana biaccenter förekommer dock i regel endast fakultativt i dialekten. I dialekten kan man urskilja två stadier av accentretraktion, utan att räkna med alla de oregelbundna fall av accentförflyttning som förekommer i dialekten i dag. Först flyttades accenten från korta ändelser till den föregående långa stavelsen (ãusis~ausis, agūona~aguonà). Därefter skedde retraktion även i de övriga fallen (àkis~akìs, ėžì's~ežys, skrùz-de'lė~skruzdėlė, vè'lai~vėlai). När det gäller de faktorer som orsakade accentretraktionen instämmer artikelns författare med de forskare som betraktar ändelsereduktion och, delvis, påverkan från främmande språk som sådana faktorer. I sammansättningar eller i vissa grammatiska former av ord av en bestämd typ uppträder en biaccent i stavelser som står efter stavelsen med huvudaccent §. Kalbotyros klausimai II. 129 (àna·mˢeˑt ~ anāmət, bāˑlt,ǯāˑjei~ báltajai, bāˑlt,ǯāva~báltavo). Författaren försöker förklara uppkomsten av en sådan biaccent genom analogiverkan eller genom särdrag i bildningen av sammansatta ord. Förutom ordaccenten undersöks i artikeln även satsaccenten, och särdragen hos proklis, enklis och logisk betoning i dialekten fastställs. I Šakynai-dialekten förekommer följande intonationer: kort, stigande, medel, fallande samt en avbruten intonation som fakultativt ersätter den fallande. Vad gäller tonrörelsen ligger dialektens intonationer närmare de samogitiska dialekternas än de sydvästliga aukštaitiska dialekternas. Artikeln presenterar fall där den ena eller andra intonationen används vid huvud- eller biaccent, liksom intonation hos obetonade stavelser, och anger sambandet mellan ett enskilt ords intonation och hela satsens intonation. I slutet av artikeln ges en översikt över olika fall av metatoni som förekommer i dialekten, och intonationens roll för att fastställa ett ords betydelse anges.