Das Prädikativum im Litauischen

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA PREDIKATIVET I LITAUISKAN P. TROST I. Vi har ännu ingen tillfredsställande förklaring till neutrumets bortfall i de baltiska språken. I anslutning till Endzelin1 lär till exempel Vaillant2: Neutrumets bortfall måste hänga samman med ett drag som är karakteristiskt för de baltiska språken, nämligen den fullständiga sammanblandningen av verbens tredje person singular och plural; den måste ha utgått från pluralens nominativ. I en sats som lit. vartā ar-siverē, numera vartai atsiverē, kunde man inte avgöra om vartā var en neutral pluralform eller en feminin singularform; den neutrala pluralformen hade antagit utseendet av ett feminint kollektiv i singular, men med maskulin pluralböjning i de obliqua kasus. Därav följde en dubbel normalisering: neutrumets pluralform omvandlades till femininum i singular, apr. warto, wartin, eller till maskulinum i plural, lit. vartai. Så långt Vaillant. Det rör sig förvisso om en normalisering, men varför inträffade den just här vid den aktuella tiden? Om en nominativform var femininum i singular eller neutrum i plural framgick av det aktuella ordets paradigmklass. Formen var en neutral pluralform om ordet hade en neutral singularform. Neutrumets bortfall inträffade under historisk tid i flera indoeuropeiska språk; många andra har bevarat neutrum ända till i dag3. Ändelsernas homonymi kan därför inte räknas som en tillfredsställande förklaring till neutrumets bortfall, eftersom den inte på något sätt ledde till homonymi ur ordets synvinkel. II. Efter att neutrumet hade avskaffats hos substantiven blev den neutrala singularformen kvar i litauiskan, bortsett från demonstrativa pronomen, hos adjektiv och alla particip som kan användas predikativt. Denna form används nu uteslutande i predikativ funktion och ska därför här betecknas som predikativ. Den adjektiviska J. Rozwadowski, Symbolae grammaticae, 1, S. 11 f., Warszawa, 1928.1 A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, 2, S. 15 f., Lyon, 1958.2 Om neutrumets bortfall i den så kallade litauiska jiddischen kan man bara säga att förklaringen genom litauiskt språkinflytande är tvivelaktig med hänsyn till de kulturhistoriska förutsättningarna och avsaknaden av andra säkra litauiska influenser på jiddisch.3 219 och participialt predikativ förekommer både i enledade satser, dvs. utan nominativsubjekt, och i tvåledade satser, dvs. med nominativsubjekt. I litauiskan kan finita verbalsatser, åtminstone alla tvåledade, i princip omvandlas till participialsatser. Och detta genomgående både till aktiva och till passiva. Som passiva räknas satser med m- och t-particip, liksom participen själva. De passiva participen bildas både av transitiva och intransitiva verb, och omvandlingen av den finita verbalsatsen till en participialsats sker på samma sätt. Dvs. om verbet är transitivt blir nominativ vid omvandlingen genitiv och ackusativ nominativ; om verbet är intransitivt blir nominativ likaså genitiv, medan ackusativ saknas. De aktiva participen kongruerar, men de passiva kan, när ett nominativsubjekt föreligger, uppvisa den inkongruenta predikativformen. Frågan är vilket syfte de dubbla participialsatserna och de inkongruenta predikativformerna i tvåledade satser tjänar. Det råder inget tvivel om att de aktiva participen tjänar som modus relativus och m- och t-participen av transitiva verb som passivum. Problematiska är däremot m- och t-participen av intransitiva verb, som semantiskt inte kan betraktas som passiva, liksom de inkongruenta formerna av samma particip från transitiva verb, vilka semantiskt måste betraktas som passiva. Jablonskis hade framställt inkongruensen hos m- och t-participen också som ett medel för att beteckna indirekt tal, och dessutom som uttryck för ”inte bara ett faktum, utan snarare upptäckten av ett faktum”4. Han var emellertid inte särskilt tydlig och måste slutligen medge att inkongruensen också förekommer i direkt tal och över huvud taget där den inte borde förekomma. Om ett språk har ett aktivum och ett passivum kan användningen av det ena eller det andra i varje enskilt fall inte motiveras. Passivums användningsområde är bredare i litauiskan än i andra språk, eftersom också intransitiva verb bildar passiva particip. Deras semantik måste klarläggas. Satserna med m- och t-particip av intransitiva verb har åtminstone delvis opersonlig karaktär. Hur förhåller sig opersonlig och passiv karaktär till varandra? Passivum anger att nominativsubjektet i den aktuella satsen är handlingens passiva pol (målpunkt, inte utgångspunkt). Semantiskt kan man tala om passivum endast när ett nominativsubjekt föreligger. Passiv och opersonlig karaktär framträder gemensamt när agens i passivum inte nämns. Men liksom i andra språk kan agens även i litauiskan nämnas vid passivum; omnämnandet sker emellertid i genitiv i stället för nominativ, dvs. inte i satsens centrum utan i randställning. Detta ger satser av relativt opersonlig karaktär. Alla satser med m- och t-particip, med eller utan passiv karaktär, har opersonlig eller relativt opersonlig karaktär. 4 J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, 1, S. 465 f., Vilnius, 1957. 220 Litauiskan använder ett passivum av intransitiva verb liksom andra språk, t.ex. lat. ivur som agitur, ty. es wird aufgestanden liksom die Sache wird gemacht, men det säregna här är generaliseringen av satstypen med relativt opersonlig karaktär utan passiv karaktär, liksom inkongruenserna i satser med passiv karaktär. Medan satsens egenart där bestäms av agens randställning, bestäms den här av predikatets formella oberoende. Båda typerna står i motsats till den ”normala” satsmodellen, som kännetecknas av nominativsubjektets och predikatets samdominans5. Inkongruensen säkerställer att uttrycket har handlingskaraktär, i motsats till egenskaps- och tillståndskaraktär. Detta stämmer överens med att inkongruensen oftast förekommer tillsammans med att agens nämns. III. Inte alla adjektiv används i predikativform, utan ganska få, med formella och semantiska begränsningar. Det är adjektiv som uttrycker en ståndpunkt, inte föremålens egenskaper; det är sådana som tillåter ett s.k. dativsubjekt. Adjektiven i predikativform förekommer i enledade och tvåledade satser; de förekommer ensamma tillsammans med en infinitiv och också tillsammans med ett nominativ som fogas till infinitiven. T.ex. sunku pasakyti och šienas sunku piauti. — Här råder samma inkongruens som hos m- och t-participen i semantiskt passiva satser. På detta sätt skiljs förnimmelser och värderingar från fastställandet av egenskaper. IV. Beror utvecklingen av litauiskans säregna satstyper på att predikativformen finns? Eller finns predikativformen tvärtom på grund av dessa satstyper? Har dessa satstyper ärvts från en tidigare tid eller är de knutna till litauiskans särskilda typ? Det säregna hos litauiskan ligger inte bara i utbyggnaden av de enledade satserna, utan också i förekomsten av en typ mellan den enledade och den tvåledade satsen. Det handlar, i det enskilda fallet och som helhet, om följande typer: 1. Alus gardu. 2. Šienas sunku piauti. 3. Mūsų šalyje žmonių dirbama ir norima dirbti. 4. Kieno čia būtų? 5. Senų miškai mylėta. Några av dessa typer förekommer också i andra språk, där den litauiska predikativformen motsvaras av den singulariska neutrumformen, ur vilken predikativet har utvecklats: 1. grek. (hom.) οὐκ ἀγαθὸν πολυκοιρανίη; rys. (1600-talet) ерѣхъ сладко и человѣкъ падко. 2. ir. uisse in boill do ass on chiunn ”det är rätt att lemmarna växer på huvudet”; 6 pol. poloneza czas zaczac. 3. fornhögty. iz ist geschrieben fona thir. Typ 4 och 5 är knappast belagda i andra indoeuropeiska språk; de ansluter sig till 3. Typerna 3 till 5 bygger gemensamt på en opersonlig verbalform, som bildas av alla verb och kan användas både passivt och icke-passivt. Formen är opersonlig i den meningen att agens i satsen, om det alls nämns, står i randställning. I centrum står enbart förloppet. 5 Jfr A. Ozols, Zinātniskie raksti, Latvijas Valsts Universitāte, XVI sēj., scr. II, S. 17 f., 1957. 6 H. Lewis – H. Pedersen, A Concise Comparative Celtic Grammar, § 457,2, Göttingen, 1957. 221 Typerna 1 till 3 var en förutsättning för utvecklingen av de övriga. Predikativformen, som hade fråntagits kongruensen och den nominala karaktären, omtolkades till en paradigmatisk opersonlig verbalform. Det opersonliga uttryckssättet slogs samman med det passiva. Det finns ingen annan skillnad mellan personligt och opersonligt uttryckssätt än en stilistisk; användningen av det ena eller det andra kan inte motiveras i varje enskilt fall. Det är uppenbart att utvecklingen av det opersonliga uttryckssättet inte framkallades av tänkandets utveckling på ett visst stadium.