Zietelos tarmės įvardis

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA ZIEȚELAS DIALEKTPRONOMEN1 A. VIDUGIRIS 1 §. Zietelas dialekt har sedan gammalt kallats för bymålet i Zasečiai och Pagiriai. Dessa byar ligger i den norra delen av Zietela-distriktet (vitry. Diatlovo) i Grodno oblast i Vitryska SSR. Litauiska används här nästan inte längre i det offentliga livet eller i familjerna. Endast ett fåtal företrädare för dialekten kan tala god litauiska (den yngste av dem är 50 år och den äldste 96 år). Utöver litauiska behärskar de främsta dialekttalarna också den lokala vitryska dialekten väl (dvs. ”po-prostu”), ryska och polska. Zietelas dialekt skiljer sig genom följande fonetiska särdrag från de närmaste platser där det talas litauiska bland dzuker: Ródūnia i Varanávo distrikt (cirka 60–80 km fågelvägen till Zietela), trakten kring Lazūnai (Jūrótiškiai distrikt, cirka 80 km), byn Naujieji Giernykai2 (Ščiūčinas distrikt, cirka 50 km) och byn Ažierkai (Grodno distrikt, cirka 120 km): den bevarar nasalerna ą, ę och de blandade diftongerna am, an, em, en oförändrade, t.ex.: ižgązdina3, tęsa ”fortsätter, drar”, kampas, pantis, temt ~ temti, penki, och den dzukar inte heller, t.ex.: pari, gaid’s, dienà, dvi, svėčias, mẽdžas ”träd”. Således sammanfaller Zietelas dialekt i dessa två avseenden med de västliga och centrala höglandsmålens dialekter. I alla övriga fonetiska särdrag är Zietelas dialekt antingen pa- 1 Sammanfattningen till denna artikel presenterades vid en dialektologisk konferens 1959. ”Zietelas dialektpronomen” är en del av det större arbete ”Zietelas dialekt”, som håller på att skrivas. Mer om befolkningens och dialektens forskningshistoria har redan skrivits; se A. Vidugiris, Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės och Nauji darbai apie Lietuvių kalbos tarmes. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 195—213, 239—246, Vilnius, 1959. 2 I den norra delen av Ščiūčinas distrikt i Grodno oblast, Vitryska SSR (8 km från distriktets centrum), ligger den så kallade byn Naujieji Giernykai (vitryska Новые Герники). Enligt lokalbefolkningen flyttade dess invånare dit från Varėna och Marcinkonys under 1800-talets andra hälft. Tidigare bodde 18 litauiska familjer här; nu (enligt uppgifter från 1958) har antalet minskat med mer än hälften. De äldre talar sinsemellan och i familjerna på vacker dzukisk dialekt. Barnen kan inte längre litauiska. 3 Den transkription som anges i programmet för insamling av atlasmaterial används; se Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa, II uppl., 105—118, Vilnius, 1956. Accenttecknet över ljuden a och e anger samtidigt också deras längd. Längden hos ett obetonat ljud markeras med en liten punkt uppe till höger. Längden hos ljuden i och u markeras alltid, oavsett om de är betonade eller obetonade. Längden hos de av naturen långa ljuden o och ė markeras inte. Tonaccenttecknen (´, ~) för rena och blandade diftonger anger längden hos de motsvarande leden, utom i i, u + l, m, n, r, där den första leden i Zietelas dialekt alltid är kort. I de undersökta ortnamnen används versaler. Tonaccenterna hos diftonger och långa vokaler anges efter gehör. 8. Kalbotyros klausimai, III 113 liknar de dzukiska och de östaukštaitiska dialekter som gränsar till dem, eller är särpräglad och intar en särskild plats bland det litauiska språkets dialekter. § 2. Pronomen ger mycket material som visar Zietelasdialektens arkaiska och särpräglade karaktär. Zietelasdialektens pronomen bevarar många gamla morfologiska element, vilka ibland inte längre återfinns inte bara i andra dialekter utan inte heller i andra ordklasser inom samma dialekt. Därför beskrivs pronomenets morfologi här mer ingående. I Zietelasdialekten finns, liksom i lk, pronomen med genus och pronomen utan genus. Det finns bara två numerus. Inga spår av dualis har ens iakttagits: i dess ställe används pluralformer med räkneorden du, dvi, abu, abi, till exempel: o kanà jūs abù vaikščiojat ”och var gick ni båda”; bara mės dvi būvom Zieteloj. Pronomen indelas i grupper efter betydelse och funktion i satsen. Personliga pronomen § 3. I dialekten används följande personliga pronomen: aš, tu, anas ”han” och anà ”hon”. De två sistnämnda pronomina, anas och anà, behandlas mer utförligt bland pronomen med genus (se §§ 14, 21–33). På grund av sin särpräglade böjning beskrivs de personliga pronomina aš, tu och det reflexiva pronomenet savè ”sig” separat. De böjs på följande sätt: Singularis Pluralis N. aš (lėš) tù — mẽs || mės, jū·s || jū·s G. manè, tavè, savè mū·su⁴, jū·su· D. mán, táu, sáu mùmⁱ⁴, jùmⁱ⁴ A. manè, tavè, savè mùs || mùm, jùs I. manīm, tavīm, savīm mùmⁱ⁴, jùmⁱ⁴ In.⁵ savī· II.⁵ manīn⁶ savīn Ad.⁵ manip || tavip || savip || mū·sip⁴ || jū·sip⁴ || manīm(p), tavīm(p), savīm(p) mū·sīm(p), jū·sīm(p) Al.⁵ mù·sūm(t) || jù·sūm(t)⁶ || mù·sūmpƚ, jù·sūmpƚ Böjningsdrag hos de icke-nominativa pronomenen (aš, tu, savè) 4 §. Först lägger man märke till två parallella former av första person singularis nominativ, aš och ėš. Formen ėš (ibland aš) används mer sällan än aš: ėš mẽko nežnaũ; 4 Former med två accenter visar att betoningen kan ligga både på stammen och på ändelsen, t.ex. mùmi || mùmī, mù·sip || mù·sip. 5 Alla fyra postpositionella lokalkasus benämns för enkelhetens skull med latinska namn: inre befintligt (inessivus) — inessiv, inre riktning (illativus) — illativ; yttre befintligt (adessivus) — adessiv, yttre riktning (allativus) — allativ. 6 En del former som inte upptecknats vid avlyssning (manīn, mù·sūm, jù·sūmt) har hämtats till paradigmet från Ch. S. Stang, Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiet von Wilna. — ”Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap”, 18, 189 (1958). 114 aik šeri, es tau graža· merga· parodi·su; es visa žinojau7. Om formens ålder vittnar de gamla skrifterna8 och andra språk, nämligen: la es, fornisl. ek, arm. es, gr. ἐγώ, lat. ego9. Lingvister förklarar förekomsten av es vid sidan av aš i litauiskan med växlingen mellan vokalerna a- och e- i ordets början10. En sådan växling mellan a och e kan dock inte förklaras enbart utifrån dagens Zietela-dialekt, eftersom inga fler exempel med e i början av ord har påträffats (jfr ašis, ažaras, ėglė, apušė). Möjligen gjordes ett undantag för detta ord, som är enstavigt. Andra personens pronomen tū används ibland också tillsammans med partikeln -ai, som har en betonande betydelse: o kur tūjei buvai (här har j skjutits in mellan vokalerna för att undvika hiatus). 5 §. Genitiv- och ackusativformerna i singularis sammanfaller helt, nämligen: aš ir nu-nuok nebūs tavė čā ”och kommer du inte att vara här i dag heller”, pamėšk dėle savė ”lämna det för din egen skull”, aik nug manė, bo aš kūlsu tavė ”gå bort från mig, för jag ska slå dig”, sakė, kad manė išrinkęs ”han sade att han skulle ta mig”. Man antar att ändelsen e och dess användning i båda dessa kasus är mycket ålderdomliga drag, jfr fornslav. mene, tebe, sebe11. Även de gamla litauiska skrifterna känner till en gemensam ändelse för dessa båda kasus12. Det är möjligt att den singulara genitivändelsen -e, som fortfarande förekommer i vissa av våra dialekter, också är lika gammal; den finns exempelvis i den norra delen av Šakiai-distriktet och den sydvästra delen av Kaunas-distriktet (på Nemunas vänstra strand), samt på vissa håll i Kaišiadorys- och Vievis-distrikten. Här har formerna dock ofta betoning på stammen, nämligen: mane, tave, save eller manė, tavė, savė (vid sidan av de vanligare manė, tavė, savė eller manės, tavės, savės)13. Däremot uttalar alla dzukiska dialekter som geografiskt ligger närmare Zietela (trakterna kring Azierkai, Rodūnia, Varanavas och Lazūnai) genitiven i singularis så här: manī, tavī, savī; vid sidan av mānī, tāvī, sāvī; ackusativen däremot — manī, tavī, savī vid sidan av mānī, tāvī, sāvī eller manī, tavī, savī. 6 §. Dativ i singularis har huvudsakligen förkortade former, det vill säga samma som i standardspråket, nämligen: mān (mer sällan mān), tāu, sāu. Endast ett par gånger har längre former råkat höras, t.ex.: ānas man dúoja dúonos ”han ger mig bröd”; jām reīkā savī ”han behöver sig själv”. Som vi ser har dessa senare, längre former betoning på ändelsen. De gamla skrifterna visar att betoningen tidigare låg på stammen, jfr Daukšas Postilla — māng 28726, 7 Det bör noteras att inte alla talare använder formen es lika ofta. Den uttalas oftast av B. Žukelis (omkring 50 år gammal), P. Chaleckienė (96 år gammal) och V. Kaška (60 år gammal). 8 A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache, 161, Göttingen 1877; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 504, Rīgā, 1951 (härefter — Gramatika); P. Arumaa, Untersuchungen zur Geschichte der litauischen Personalpronomina, 9–11, Tartu, 1933 (härefter — Untersuchungen …); Lietuvių kalbos žodynas, 2, 843 (red. J. Balčikonis), Vilnius, 1947. 9 Se J. Endzelīns, Gramatika, 504; J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 147, Vilnius, 1957. 10 P. Arumaa, Untersuchungen…, 9–12; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 135, Warszawa, 1956 (härefter — Gramatyka…). 11 J. Endzelīns, Grammatik, 504–507, 510; J. Endzelynas, Baltiska språkljud och former, 147–148; J. Otrębski, Grammatik…, 3, 135–137. 12 Jfr Bezzenberger, anf. arb., 161, 162. 13Jfr materialet som samlats in för den litauiska dialektatlasen från den södra delen av Litauiska SSR samt Institutet för litauiska språket och litteraturens dialektologiska arkivkortotek (fråga 284 i programmet). 115 tāvi-gu 175₃₀, tāvi 481₂₈, savi 16₂₇¹⁴. Troligen har betoningen här flyttats enligt formerna av singularis adessiv manip, tavip, savip. Endast en gång lyckades man höra en enklitiskt använd form av singularis dativ mi, nämligen: ”anas āčunčia mi kō” han (sonen) skickar mig något” (P. Chaleckienė från Pagiriai, 96 år). I äldre skrifter har mi både dativ- och ackusativbetydelse, t.ex.: iš to mi auga džiaugsmas; anas mi veda15 § 7. Formen i singularis instrumentalis saknar ändelse-i, t.ex.: manim, tavim, savim. I formerna tavim, savim växlar konsonanten v med j, t.ex.: tajim, sajim. Dessa konsonanter växlar också plats i singularis adessiv (jfr § 9). I Lazūnai-dialekten hörs ingen konsonant i stället för v: saim ”med mig själv”, eišu su taim ”jag går med dig”. I dialekten förekommer särpräglade konstruktioner där pronomenet savim står i instrumentalis för den som utför handlingen, jämställd med instrumentalis för redskap, t.ex.: pàc sajim nešasi; pãties savim pastãtė pìrkà ”de byggde stugan helt själva, utan andras hjälp”, jfr nebūva ārlə, gãvom sàvim partrāukti; stùmk sàvim (Šakyna); āriem sàvim (Kuršėnai). Ibland används singularis adessiv med betydelsen singularis instrumentalis, t.ex.: sa taip nôra gerāst susidėdinet ”jag vill hellre slå mig ihop med dig”; às sa taip neisù ”jag går inte med dig”. § 8. Singularis inessiv och illativ har samma ändelse som substantiv med stammen ia-, - eller konsonantstam, nämligen -in, -yn: manīn; prìrbinkāi vãndinio savīn ”jag drack in vatten i mig”; dar ānas savī turi vãndinio ”nu har han vatten i sig”. § 9. Formerna av singularis adessiv är flera, t.ex.: manip išgurdinėj dañtis ”min tand föll ut”; bùt manīmp ku dėlo ”jag hade garn att spinna”; manīm dar ìr dvi kárvi ”jag har ytterligare två kor”; manīm nenōri bū't ”hos mig vill [han] inte vara”; tavōp jau senì nagìnėi ”du har redan gamla näbbstövlar”; och tajìp kas ìr ”och vad har du”; kas tavōmp tìep kvėpà ”vad är det hos dig som doftar så”; eller tajìmp momà ìr ”har du en mamma”; tavīm čebãtai ìlgì ”du har långa skor”; och savīmp tu nėturi alavẽlo ”har du ingen penna hos dig”; anù sajìp viso turi ”hon har allt hos sig (hemma)”. Formerna manip, tavip (|| tajip), savip (|| sajip) anses¹⁶ ha bildats av det gamla icke-postpositionella lokativet, som sammanfallit med den gamla dativen (mani, tavi, savi), och postpositionen -pi. De övriga formerna, nämligen manīmp, tavīmp || tajīmp, savīmp || sajīmp, antas vara analogibildningar, uppkomna efter formerna av singularis adessiv hos besläktade pronomen: jãmp, tãmp, vilka gav intrycket att singularis adessiv hos pronomen har ändelsen -mp. Denna ändelse började sekundärt fogas till formerna av det gamla icke-postpositionella singularis lokativ (eller dativ)¹⁷. P. Arumaa förklarar dessa senare former med påverkan från formerna av pluralis adessiv mu'sīm̄p, ju'sīm̄p¹⁸. I formerna manīm, tavīm, savīm har konsonanten v fallit bort eftersom den är svår att uttala. ¹⁴ Žr. Dau(k)šos Postilę, fotografuotinis leidimas, Kaunas, 1926; plg. dar J. Endzelīns, Gramatika, 507; J. Otrebski, Gramatyka..., 3, 136. ¹⁵ A. Bezzenberger, min. veik., 163, 164. ¹⁶ Jfr A. Bezzenberger, anf. arb., 251, 253; J. Endzelīns, Gramatika, 508; N. van Wijk, Die pronominalen Adessivformen des Altlitauischen. Archivum Philologicum, 4, 49, Kaunas, 1933; A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje. — Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai, 29, Vilnius, 1957 (nedan Pašalio vietininkai...). ¹⁷ Plg. N. van Wijk, min. veik., 49; A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai..., 29. ¹⁸ Plg. P. Arumaa, Untersuchungen..., 174–175. 116 Det går inte att instämma med P. Arumaa och A. Laigonaitė när det gäller akut accent i de sistnämnda formerna. älskade oss, flickorna.“ Den sistnämnda formen mũn används också i andra östaukštaitiska dialekter. Man antar att den har kommit hit från dativ eller instrumentalis pluralis25. § 12. Inessiv- och illativformerna pluralis av dessa pronomen har inte alls påträffats. I deras ställe används pluralis adesiv (se § 13) och allativ (se § 14), vilka alltid används i dialekten när det talas om personer eller levande ting. § 13. Till formen varierar pluralis adesiv, t.ex.: mu·sip bū·stasi ki-titskai ”hos oss bor man annorlunda”; kã ju·sip gatãvina ”vad lagar man (att äta) hos er”; mu·sim(p) mãža u·tarina ”hos oss talar få litauiska”; mũ·sim šnū·rai ilgì ”hos oss är jordskiftena långa”; ju·sim(p) kãp ”som hos er”; bũs svečėi ir mu·sim ir ju·sim ”det blir gäster både hos oss och hos er”. Som vi ser är deras ändelser nästan helt desamma som i singularis adesiv, nämligen: manip || manĩm(p), tavip || tavĩm(p). Med detta som grund förklarar P. Arumaa och N. van Wijk också deras uppkomst genom analogi med singularis adesivformer26. Samma analogi kan förklara ändelsebetoningen i dessa former (mu·sip, ju·sim(p)), medan formerna med rotbetoning (mũ·sip, mũ·sim(p)) anses återspegla en äldre betoning; jfr genitiv pluralis mũ·su·, jũ·su·. § 14. Det är värt att notera att bland alla andra deklinerbara ordklasser och pronomen har endast de icke-personliga pronomenen bevarat pluralis allativformerna, som inte längre används, t.ex.: vienas ataidinėja mu·sum saldõtas ”en soldat kommer till oss”; koplõnas atãj mu·sumpt ”prästen kom till oss”; ãnas ju·sumpt nuvẽji ”han gick till er”; manã kãrvė ju·sum nubėgo ”min ko sprang till er”. Troligen har Ch. Stang fört dem till pluralis illativ därför att dessa former på sitt särskilda sätt ersätter illativformen av dessa pronomen, som inte används i dialekten (jfr § 12)27. Pluralis allativ bildas av genitiv pluralis och postpositionen -pi, alltså mu·sumpt < * mu·sun + p(i) + t, ju·sump < + *ju·sun + p(i). Ljudet n före p blir m i dialekten (jfr im-pìlk, ši·mpjožus), medan p, när det hamnar i slutet av ett ord eller framför ett tillagt t, faller bort eftersom det är svårt att uttala. Konsonanten t har troligen lagts till senare, efter att i fallit bort. Ändelsebetoningen i dessa former kan förklaras genom analogi med singularis och pluralis adesiv (manĩmp, mu·sĩmp). I dag håller pluralis allativ på att försvinna i Zietelas dialekt. Den ersätts oftast av prepositionen pas med ackusativ: ažk pas mũs; pas jũs neĩsu. Anmärkning. De icke-personliga pronomenen kãs, viskãs, niẽkas böjs som de personliga och behandlas därför längre fram. § 15. Tredje personens pronomen har två genus: maskulinum ãnas ”han” och femininum anà ”hon”. Även nominativ pluralis har samma stam: ãni·es || ãni·s || ãnes || ãni· || ãni, ãnos. Formerna för alla övriga kasus har bildats av stammen jis, ji. Man antar att demonstrativpronomenet anàs, anà28 här har ersatt formerna jis, ji, jie, jos. I äldre skrifter finner man vid sidan av formerna jis, ji, jie, jos även andra varianter, t.ex.: ans mi gano; anas už mi guli/jis rupečius; anys, anis, anie29. I Zietelas dialekt förekommer också fortfarande ibland formerna jis, ji, jie, || jė, jōs, t.ex.: ar jō 25 Jfr J. Endzelīns, Gramatika, 516; P. Arumaa, Untersuchungen..., 53, 50–77. 26 Jfr P. Arumaa, Untersuchungen..., 184; N. van Wijk, anf. arb., 49. 27 Se Ch. S. Stang, anf. arb., 189. 28 Jfr J. Endzelīns, Gramatika, 517; J. Endzelīnas, Baltų kalbų garsai ir formos, 150. 29 Se A. Bezzenberger, anf. arb., 163, 168. 118 hon sade inte om han själv ville: hon ”gifter bort sin dotter”; och hon är också vacker; och de bar från parken till köksträdgården, som goda värdinnor, att de kan laga mat väl. Samma företeelse är känd också i de slaviska språken, t.ex.: fornsl. on, ona, oni, men jego, fich30 Att man i Zietelas dialekt inte helt undgick inblandning från de slaviska språken visas av den generaliserade nominativformen i pluralis för båda genus ānies || āni’s || ānēs || āni· || āni, eftersom femininformen ānos förekommer sällan. Ibland används dessa former med de tillagda konsonanterna h, j, nämligen: jānas, hānas, janā, hanā, jāniės, hāni’s jfr vitryska ён, яна, яны. Detta pronomen böjs så här: Singularis Pluralis N. ānas, anā āniės || āni’s || ānēs || āni·, ānos, jiē || jiė, jōs G. jō, jōs jū· D. jām, jē||jāi (sällsynt) jēmi || jīmi, jōmi Ack. jō·, jā jūos || jū·s, jās Instr. jīo || jū·, jāi jēīs, jōmī Inessiv jame(?) jūosā, josā Illativ jūosnā, josnā Adessiv jām̄p || jāmp, jēip || jīp, jēsmip || jēsmz || jēmp || jūosmi, jōsmi Allativ jōsp, jōs. För mer om särdragen hos kasusformerna av genuspronomen, se §§ 21—33. Possessiva pronomen § 16. I dialekten används possessiva pronomen mycket flitigt och i många former. Av pronomenen mānas, manā, tāvas, tavā, sāvas, savā har former i alla kasus bevarats, t.ex.: min bror dog också på samma sätt; det blir nödvändigt att slå ängen med lie; snart finns inte längre min lilla ko; åt din far, ändå; se, de har redan släpat bort din man; gick sin egen väg; han var hos min mor; i min affär var han; tala in i din bil (bandspelare); fråga din egen bror; min son växte upp; jag köpte en huvudduk åt var och en av mina döttrar. Dessa pronomen böjs liksom adjektiv. Pronomenen mu·siškēs, mu·siškė, jū·siškēs, jū·siškė anger tillhörighet eller förhållande till en grupp personer hos de omgivande föremålen, t.ex.: vårt språk är inte vackert; några av våra for iväg; och bor många i er by?; de skickade hit våra egna. Men dessa pronomen används också utan suffixet -iškis, t.ex.: vår son förstår inte (litauiska); vår by är stor; han var i vår kyrka; och hur klarar ni er där borta ”och 30 Plg. J. Endzelīns, Gramatika, 517; J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 150—151. J. Otrębski, Gramatyka..., 3, 143. 119 ”hur mår er vårdnadshavare?”; jū·sip šonip moža daugėst bū·sta ”i ert område bor det kanske fler”; pautai mu·si maži ”våra ägg är små”; mū·siemi vaikāmi prisakīta ”våra barn har blivit tillsagda”. Liknande pronomenformer förekommer också ganska ofta i den omgivande dzukiska dialekten, t.ex.: iš mū·sos selōs rāsėsi litvinas ”ur vår by kom en litauer”; mū·sis bē rnas atāji iš darbo; ti· mū·ses sōthos bīzvo ”där var våra åkrar”; iš mū·sos ū·tarkos džēka-vojasi ”de hånar vårt språk”; bū·sta mū·sei nekurbī tì ”några av våra bor där” (Lazūnai); paprastā ū·tarka mū·se ”vårt vanliga språk” (Dieveniškės); o jūsis, kap atvažuoja, tai ir nepaīso ingi šonu: žmogū ”men er (son), när han kommer, ser inte ens åt den gamle mannen” (Ramaškonys). I Zietela används den generaliserade genitiven av possessiva pronomen endast sporadiskt, t.ex.: ir tū savo bobāi nupirk skāptā ”och köp en sjal till din hustru”; māno pōnu· nėr namī; nėra mū·su· bōco jāu ”vår far finns inte längre”. Demonstrativa pronomen § 17. En del demonstrativa pronomen håller på att försvinna. Vissa kasusformer av pronomina šis, šitas, anās har bevarats endast i vissa uttryck, nämligen: iki šitam šoni; tai šo, tai tō pripirko; aiti šitana galan ”går till den här änden”; an šitu· pirštu· nagas neaugo; jėmė rastrindinėt tai šiuo, tai tuo ”började gnugga, än med den här, än med den där”; dār po anām kāri ”ännu efter det där kriget”. Numera har pronomenet ičaī || ičaiḱ, itoī etablerats i stället för pronomina šis, šitas, och i betydelsen av pronomina anās, kitas används pronomenet tasāi || caī || caīk, tōi || brōlis gadnēsnis kab caīk ”den här brodern är bättre än den där”; caīk kėlās krēliškis, o icaik dai-navīškis; icaik vešēs gālas Jakšāi vadinasi, o caīk Misūnai ”den här änden av byn (Zasėčiai) kallas Jakšai, och den där Misūnai”; itoi pūsēi gadnēsme pieva, kab tōi ”på den här sidan (av floden) är ängen bättre än på den där”. Pronomenet itas, ita med samma stam används i stor utsträckning i Aziērkai, Lazūnai, Dieveniškės, Ramaškonys, kring Rodūnia och även i den östra och södra delen av Litauens SSR. I det östra området av Lettlands SSR är också pronomina itis (vid sidan av itys), itūds, itāids kända³¹. Enligt E. Fraenkel uppstod de nämnda pronomina genom att demonstrativa pronomen som tās, tā, tokžs || tokās, tokā blandades med it och de belarusiska formerna гэты, гэты, эти, этакий, гэтаки, гэтакі³². P. Arumaa förklarar också dessa pronomen med slaviskt inflytande³³. Men på så sätt förblir vokalen i:s ursprung helt oklart. J. Endzelynas besvarar denna fråga; han betraktar pronomina som baltiska, det vill säga av samma ursprung som šitas, šita, šitoks, šitokia. Det är bara den första leden i pronomina itas, icaik, ita; itoi, itorės || itokās, itokā som inte kommer från šis (jfr šias, šitoks), utan från *is (jfr latinets och gotiskans is, vars motsvarighet litauerna numera använder i formen jis)³⁴. 31 Jfr J. Endzelīns, Gramatika, 537 (372–373 §); E. Fraenkel, Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen. — Balticoslavica, 2, 25, Wilno. 1936. 32 E. Fraenkel, anfört arbete, 25. 33 P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte..., 56. 34 Se J. Endzelīns, Gramatika, 537. 120 Pronomen cažk, tòj(i), icaik, itòj böjs så här: Singular V. cažk, tòj(i), icaik, itòj K. tõ, tõs, ito, itos N. tām, taī, itam, itai G. tā, ita· Į. tùo || tù, tāi, ituo || itù, itai In. tamè || tam̃, tõi, itam(e), itoi Il. tanā, itana, iton Ad. tam̃p || tāmp, taīp, itamp, itaip Plural V. tìe || tìe || tì, tõs, itìe || itì, itos K. tũ̃ itù· N. itòmi || tãmi, tõmi, itìemi, itòmi G. tùos || tùs, tās, itus, itas Į. tāīs, tõmi, itais, itomi In. tuosa, tosā, ituosa, itosa Il. tuosnā, tosnā, ituesna, itosna Interrogativa och relativa pronomen 18 §. Särskilt uppmärksammas det så kallade adjektiviskt bildade pronomenet kìenas, kienà ”som tillhör någon”. Det används interrogativt, relativt och indefinit. Följande kasusformer har upptecknats: kìenas³⁵ med barn; kìenas ānas; kienà tõj kārvė; mȯža su primìnsi kienà anà ”kanske minns du vems hon är”; kìeno dar gerà strb·chā, o katrõ ledokā ”vems tak ännu är bra, och vems dåligt”; kìena kārve: tu ganai; vīsa vīena kìenam krašte bū·t ”det spelar ingen roll på vems mark man bor”; kìeni ānis; nežināũ kienàs kārves gānė ānas; kienòs bōbos itai kārves, greta kienõ vaikas. Enstaka kasusformer av detta pronomen används också på andra håll, nämligen i Lazūnai och Gervėčiai³⁶, men där ligger betoningen på ändelsen — kienās (som katràs). Vid sidan av pronomenet katràs, katrà används ganska ofta formerna katrùs, katrù, till exempel: katrùs žōdis tāu gražùs; katrb· ōtuoli· dùosi; katrbm šōne ragėjej. De kan ha uppkommit efter mönster av det betydelsemässigt likvärdiga pronomenet kuris || kurùs, kurì || kurù. Båda dessa pronomen (katràs och kuris) används parallellt i dialekten utan betydelseskillnad, till exempel: kuris arklìs gādnėsnis ”vilken häst är bättre”; katrō itai šìlkas ”vems mössa är detta” Nästan alla interrogativa pronomen kan också användas relativt, till exempel: kuris arklìs gādnàs, tai gerai ait vagāi ”den häst som är bra går bra till vagn— ³⁵ J. Endzelynas rekonstruerar denna pronomens nominativ endast med en asterisk utifrån klm. kienō, jfr J. Endzelīns, Sīkumi. – Latvijas PSR Zinātņu akadēmija Valodas un literatūras institūta Raksti, 6, 326, 328, Rīgā, 1958. ³⁶ Jfr J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai. – Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, A 1 (4), 191, Vilnius, 1958; P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte..., 57. 121 gà; kurbi bijo, tai neškùla ”de som är rädda slåss inte”; kàs katrañ kraštañ nuvažiuoja, ten ir bi-sta; kokàs anas bit, tokàs ir irà ”sådan han var, sådan är han också”. De böjs så här: Singular Plural N. kàs, katràs, katrà katròl katròs G. kò, katrò, katròs katrù D. kàm, katràm, katràñ katrèmt || katrbmt, katròmi A. kà, katrà katrùs, katràs I. vem || vem, vilken, vilka, vilka, med vilken Inessiv kùrì || kamè, katràm, katròñ katruòsà, katrosà Illativ kanà, katràñ, katròñ katrùsna, katròsna Adessiv kàmp || katràmp || katràip kàm(p), katràm(p), Demonstrativa pronomen 19 §. I dialekten används ännu då och då det demonstrativa pronomenet tiekas, nämligen: tiekas žmogùì čà bit, šì'nas netì'ka indžiū-dinėja ”höet torkar inte så mycket”. Den sistnämnda formen tieka (liksom kieka) betraktar J. Endzelīns som nominativ och ackusativ singularis av neutrum³⁷. Pronomina jokìs, nèjokìs || nèjùkis används sällan: nebit jokù katastrofù ”det fanns inga katastrofer”; nèjokìs žmogus neragė ”ingen människa såg”; nè-jókoì fabrikoì nepadàro, kàp čà; nèjokù žmogù nebit. Pronomenet visalokìs || visalòkìs || visalòkas, visalòkà är en hybrid, jfr litauiska visas, visokìs och polska wszeleki, belarusisk dialekt ўсялякі. De används ofta, t.ex.: visalokù žolù ìrà ”det finns olika slags örter”; žmonù viselòkù bit ”det fanns alla slags människor”; visalokì žmonès ataidinèì šeñ ”olika slags människor brukade komma hit”; gàdnas ìtokis bit ”en sådan bra var han”; itokù žodžù nesàko mu'sip ”sådana ord säger man inte hos oss”. Pronomenet visòkis || visokàs, visokà har en förändrad betydelse och betyder ”var och en, någon i tur och ordning” (jfr ryska каждый), t.ex.: visòki (greta visòki) ir jaunì, ir senì mirà ”alla dör: både unga och gamla”; visòka dienà kolchozan ãimam, o nedèla šventavòjam ”varje dag går vi till kolchosen, men på söndagen firar vi (vilar)”; visòkomi dienòmi dìrbam; visòki žòdì užrašìk ”skriv upp varje ord”. Formerna av pronomenet toks har mycket varierande betoning, t.ex.: tokìs tiltas bit padàr'ta; ir tokàs vaìras gražùs bit; tókìs dan'tìs iššàtrintas; tokì's tai žòdì's; ir tokà bit nedàlà; tokà anà ir bit. Stammen i pronomenet pàč, patì varierar ofta, t.ex.: iš pàčės Vilnès atvažiàu ”han kom från själva Vilnius”; ir jòs pàčòs nebit čà, pas tà pàčì žmogù; pas tà pàtì būvom; čà mès pàčam kampè; patìn žmogùtin iniardè ”han rev upp själva pupillen (i ögat)”; tòn pàčon pièvon varìsim pèkù ”vi driver boskapen till just den ängen”; manìp pàtip tràjtas vaikù ”mina egna tre barn”; manìm pàčam nèr nìeko ”jag själv har ingenting”; tàm pàčimp bū'sti ”bor du hos just den personen”; dabàr žmonès pàtìes vežùoja kitàn kraštañ; vi'rai pàčès padàrè tèt. Övriga demonstrativa pronomen är desamma som i standardspråket: nìekas už nìeka nemira, pàc us savè mira ”ingen dör för någon annan, var och en dör för sig själv”; sažalàlù viskàs ”allt grönskade— 37 Plg. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 157. 122 ”allt”; en annan ko skötte, som utfodrar korna med sådan utfodring ”som utfodrar korna med sådant foder”; pógul ūdesė pača nuvėji ”gick längs själva bykanten”. Pronomenet niekas används ibland i dialekten med det diminutiva suffixet -itkas: niekuo anas nekaltas aniėkitkuo. Pronomenet niekas böjs så här: Nominativ: niekas || nieks, genitiv: nieko, dativ: niekam, ackusativ: nieką, instrumentalis: nieku || niekuo II. niekana, lokativ: niekur. Obestämda pronomen § 20. Vissa frågande pronomen används ibland i betydelsen av obestämda pronomen: ar būt kas mūsim ”om det fanns någon hos oss”; kokà prībėgo mu-sumīt ”någon sorts springer fram till oss”. Ofta används ett pronomen tillsammans med andra småord, till exempel: kāp kas āuginasi ir be bōco ”hur någon växer upp också utan far”; mōža ir bū-tų kai kas ”kanske skulle det också finnas någon”; kai kurie arižlkos dadėdinėja ”några tillsätter vodka”; kad chòt kas bū-tųp mani ”att åtminstone någon skulle vara hos mig”; jō bile kàs nepasūps jo ”vem som helst vaggar honom inte”; bile kō neprīmīs ”tar inte emot vad som helst”; aš tau ka-nė-ka pasaki-su ”jag ska säga dig något”. Särskilt karakteristiska för dialekten är egenartade obestämda pronomen, bildade av frågande pronomen med negationen ne-, nämligen: nēkas ingrūvo akīn ”något föll in i ögat”; nēkatras nāmas ir razgrūsta ”något hus rasar också”; nēkoko vãndinio dāļ ”gav något slags vatten”; pirkēla padarė nēka ”byggde en liten stuga av något slag”; anà nēkana nuvažāu ”hon for någonstans”; nēkatru panūvažā-dinēi Pōlščan ”några for till Polen”. Mer sällan ligger betoningen på ändelsen, till exempel: nekokàs pōnas jā ēmē ”någon herre förde bort henne”; ānas nekā žāidojasi sa jū ”han leker med något med honom”; nekatrb moteriški duoda ”några kvinnor väver”; nuvažāu nekatrb mušīški ”några män for iväg”. Pronomenen nēkas, nēka övergår ofta till o-, ē-stammen, till exempel: nēbis žmōgus bùl mū-sip ”någon människa var hos oss”; nēki vīriški sairkāu, itoj strāista nē-kēs bōbos bit ”den här lilla säcken tillhörde någon gumma”; bit nēkeip vīlnu pardūot ”någon (kvinna) hade ull att sälja”; nēke macitkā itoj karvē ”den här kon är något liten”. E. Fraenkel jämför dessa bildningar med liknande slaviska bildningar³⁸, jfr некмо, некый, 1. нечто, некоторый, vilkas betydelse också nästan sammanfaller. Därav bör man dra slutsatsen att de ovan nämnda bildningarna är slaviska lån. Detta motsägs dock av det faktum att litauerna i Zietela använder dessa bildningar oftare än slaverna. Detta framgår också av adverb med liknande bildning, nämligen: nēkap ”på något sätt”, nēkadaik || nēkuomet ”ibland, för länge sedan, någon gång”. Litauerna kan också ha bildat dessa formationer självständigt ur fraserna kas-ne-kas (jfr aš tau ka-nē-ka pasaki-su), *kokis -nē- kokis, *kaip -nē- kaip, *kada-nē-kada. Eftersom hela betoningstrycket koncentreras på stavelsen ne, har den andra leden anslutits här som enklitik, medan den första — på grund av uttalssvårigheter — föll bort. Liknande bildningar förekommer också i äldre skrifter: wósnēwos 11₁₆, nekaday 59₄₇ ³⁹ 38 Jfr E. Fraenkel, anf. arb., 54. 39 Se Daukšos Postilė, Kaunas, 1926; jfr J. Otrębski, Gramatyka..., 282, 300. Letterna har också liknande pronomen och adverb, jfr J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 158; Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, 1,539-541. Rīga. 1959. 123 Böjningsändelsernas särdrag hos genuspronomen 21 §. Genuspronomen ligger genom sina böjningsändelser betydligt närmare andra ordklasser än de genuslösa pronomenen. Dessutom sammanfaller böjningsändelserna i flertalet kasus hos genuspronomenen i högre grad också sinsemellan. Därför behandlas särdragen i böjningsändelserna för alla genuspronomenens avsnitt på ett och samma ställe. Till denna grupp hör även de genuslösa pronomenen med samma ändelser kas, viškas, niškas. 22 §. Mask. genus singularis dativ har oftast en akut ändelse, t.ex.: kàm tū jà ta·sóji; bócu tavàm visťiek. Ibland kan denna betonade ändelse också uttalas med cirkumflex: jam rèika dúot jèst. Fem. genus singularis dativändelse har (om den är betonad) oftast cirkumflex, t.ex.: ir nèkas jai intardė àkį ”och någon rev henne i ögat”; adùo tu tai mèrgal; kàmgi tu tukèi dúoji ”varför ger du till en sådan”; anà pàdmeta pàutų; kitài pàuštèi ”hon (göken) lägger ägg åt en annan fågel”; katrai mažà: dùoja; prig pačèi baznìčei pastàtė nàma. Endast sällan förekommer en singular dativändelse med akut accent: diùož kitài dùkterai; prig jai lìnda ”de kryper fram till henne”. Den feminina singulara dativändelsen uttalas med cirkumflex även i dzukiska dialekter, närmare bestämt i trakterna kring Leipalingis⁴⁰, Azierkai, Rodūnia⁴¹, Ramaškonys och Kaniava (Varėna distrikt)⁴². 23 §. Mask. genus singularis instrumentaländelse har i de flesta fall redan förkortats, närmare bestämt -(i)u; savù, tavù, katrù, tokì, pačì, kùri. Efter dessa pronomen kan ibland också ändelsen -(i)uo hos enstaviga pronomen förkortas; i dialekten tenderar den dessutom att monoftongiseras, t.ex.: reìka gi mán sa jùo: bùt ”jag måste ju bo med honom”; nèr kù vandèno mùlk ”det finns inget att dricka vatten med”, vid sidan av nebìt kù penèt ”det fanns inget att föda upp med”; tu kelù aik ”gå den vägen”. Men former med en mer eller mindre bevarad ändelse förekommer också, nämligen: ne tùo keliù aimì ”du går inte den vägen”; sa tùo žlàdžiu ”med den här tjuven”; nenorėj bùt sa jùo; nèr kù⁴³ apdènkti; nièbo nekaltas; kas norės sa tokìo susiadènet, pìg. kìtoì apsidènkç (Azierkai). Endast en gång har singular instrumentaländelsen -ùomi uppfattats: nebìt kùomi (eller kuomi) kàrve penèt. Ändelsen -mi är förmodligen sekundär här, liksom hos substantiv med u-stam, jfr 1k medùmi (Žt. medùm), lietùmi (Žt. lietùm)⁴⁴. Dzukerna i Varanavas och Rodūnia känner till en sådan singular instrumentaländelse hos pronomen: tuòm kelalù aik (Plikiai); nechòj ànas ràkščį išmùša tuòm(i) mašù ”låt honom slå ut kistan med den säcken” (Nevėžiai); o kùom ànas gali pràbùč ”och vad kan han livnära sig på” (Ramaškonys); tù pirmùcinì pràvaŕė, o su tuòm sugìvèno (Paditvys, Rodūnia distrikt). ⁴⁰ Plg. B. Savukynas, Leipalingio tarmė, dipl. darbas, rankr., 115, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto Istorijos-filologijos fakulteto Lietuvių kalbos katedra. Vilnius, 1955. ⁴¹ Plg. Lietuvių kalbos ir literatūros instituto surinktą tarmių atlasui medžiagą (287 Programos klausimas); dar plg. O. Broch, min. veik., 29. ⁴² Plg. M. Svirskas, Kaniavos tarmė, dipl. darbas, rankr., 60–61, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto Istorijos-filologijos fakulteto Lietuvių kalbos katedra. Vilnius, 1954. ⁴³ Betonade singulara instrumentaländelser har oftast akut accent. Former med cirkumflex är sällsynta. ⁴⁴ Plg. J. Otrębski, Gramatyka..., 141. 124 Ändelsen -ai i femininum singularis instrumental uttalas alltid med akut accent, till exempel: apsišą- minosi sa jąj45 ”hon gifte sig med honom”; negadnai vaiščiot tokai pagadai ”det är inte bra att gå i sådant väder”; ānas sa jąj būt ”han var med henne”; reiks ir mán šienáut pamačiūkū itąj nedėlei ”jag måste också slå höet lite i taget den här veckan”; sa savāj pačāj bū’sta ”hon bor med sin egen hustru”; tái parāj jáū buvāu namie ”vid den tiden var jag redan hemma”; ānas tēn Li’dōj sa nėkēi bobāj bū’sta ”han bor där i Lida med någon kvinna”. Ursprunget till denna ändelse har inte slutgiltigt klarlagts. Man antar46 att den är en förkortad form av pronominala pronomen eller adjektiv, som senare generaliserades och utvidgades till andra ordklasser. Det är möjligt att de analoga ändelserna -ōū, ēū i samma kasus och genus i de slaviska språken bidrog till att ändelsen generaliserades och spreds till andra ordklasser i Zietelas dialekt, jfr. приншел со своей женой. Instrumentalis singularis av feminina pronominalformer, som används i jämförelsevis närbelägna dzūkiska dialekter, är fonetiskt annorlunda, nämligen: čik spi’gauj su šitu’i (gret šitu’j) sāvo armōniku; nėik su tū’i (greta tūj) mergū šōrc (Ažierkai); tū’j velkėt duris žuvelkināi (Paditvys, Rodūnios raj.),47 tū’i, šitu’i (Kaniava, Varėnos raj.)48 En ändelse -ai (-ā) i singularis instrumental, nästan helt identisk med den i Zietela, förekommer i mer avlägsna dialekter — i vissa dialekter av sydväst- och centrala högst litauiska, jfr. de pazanavykiska kapsai su jā, su jā49, samt hos centrala högst litauiska tāi, šitāi, amāi, jūi, takāi, pačāi50 Språkforskare hyser tvivel om denna ändelse i pronomen där pronominalformer inte används, till exempel: rankāi, vienāi, kitāi. Vissa språkforskare menar51 att de litauiska substantiven av o-stam i singularis instrumental hade två former: *rankān > ranką och *rankajan (jfr. fornkyrkoslaviska rękǫ och rękoję), ur vilken formen rankāi senare kan ha uppstått genom att n föll bort och formen förkortades, i enlighet med systemet. Det är dock osannolikt att pronomen hade två sådana former i singularis instrumental. Man kan också anta att denna ändelse uppkom rent fonetiskt ur akut accentuerat ą (< ān), ė (< ēn), jfr. kāisnis ”en tugga”, kāisk ”tugga!”, pagelāisk ”tugga lite”, gelāistūvas ”en tång”. Ett sådant fenomen i ordstammen och i obetonad ändelse förekommer också hos de pazanavykiska kapsai: sāispara ”en fog”, žāislas ”gås- 45 Den första komponenten i de betonade ändelserna -ai(-āi) i femininum singularis instrumental uttalas alltid brett och långt; i obetonade ändelser varierar uttalet: ibland är den något kortare (längden hos den första obetonade komponenten i ändelsen markeras inte någonstans i artikeln), ibland skiljer den sig inte från den betonade. Därför markerar Ch. Stang den första komponentens längd överallt: bōba’i, laukina’i, jfr. Ch. S. Stang, anfört arbete, 184—187. 46 Jfr. P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte..., 70; E. Fraenkel, anfört arbete, 49; Z. Zinkevičius, Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai, 100. Vilnius, 1957. 47 Jfr. även O. Broch, anfört arbete, 28—29. 48 Se M. Svirskas, anfört arbete, 60. 49 Se J. Senkus, Pazanavykio kapsų tarmė, 126—127. 50 Se B. Švenčionytė, Žąslių tarmė, examensarbete, handskrift, 56, institutionen för litauiska språket vid historisk-filologiska fakulteten, Vilnius statliga V. Kapsukas-universitet, Vilnius, 1956; Č. Grenda, Palomenės tarmė, examensarbete, handskrift, 62, institutionen för litauiska språket vid historisk-filologiska fakulteten, Vilnius statliga V. Kapsukas-universitet, Vilnius, 1957. 51 Jfr. J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos i-kamieno daiktavardžių vienaskaitos įnagininko ir vietininko formų kilmės klausimu. Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto Mokslo darbai, 26, 57, Vilnius, 1958. 125 las“, gerāsias ”gerasias“, jāisās ”jāsias“⁵², och även den preussisk-litauiska fiskardialekten: kaiznis, kaîšti, kaisnėlis, slāistai ”slastai“, slaistūkai, žemàisės, grēžti, i̇sprēšti, spēis-ti, gabēiti, kurēiti53. (Det är synd att det i Zietelas dialekt inte finns några exempel med rotvokalen ė med akut accent < én). Således kan ett liknande fenomen också ha förekommit i ändelsen på ord i Zietelas dialekt, när de akut accentuerade ą, ę (< ān, ēn) ännu inte hade förkortats⁵⁴. Men denna hypotes får inget stöd i Zietelas dialekt av andra ändelser, också tidigare akut accentuerade, i singularis inessiv och pluralis ackusativ. 24 §. Endast i maskulina enstaviga pronomen har singularis inessiv bevarat den oförändrade ändelsen -ame, nämligen: kamē buvaži (sällsynt) || kur buvaži (ibland); ānas būsta tamē šoni ”han bor på den här sidan”; itame palačui prabū-dinēi Soltōnas ”Solton bodde i dessa palats”, jämför med tam rudenī; tokām lopinī; savām krašte. Feminina singularis inessiv har alltid en ändelse utan -e: savōi pirkōi buvāi; pirkōi manōi bit; ir įtoi piēvoi ir tōi; tokōi medžinēi tašlōi minkinam ”i en sådan trätunna knådar vi (brödet)”. 25 §. Många maskulina pronomen har också bevarat den oförkortade singularis illativändelsen -ana, t.ex.: aīti štana galān ”går till den här änden”; nuvažiūja nevedōma kanā ”for iväg någonstans, man vet inte vart”; aik itana šōnan ”gå åt det här hållet”; važūosu tanā šōnan ”jag ska åka åt det hållet”; as nēkana nevažavāu ”jag åkte ingenstans”; ānas nēkana nuvažāu ”han for iväg någonstans”, jämför med vienas vinanī šōnan, kitas kizān, kokan krastan nōri; patiž žmogutin intardē. Ibland förekommer exempel till och med med dubbel postposition: nuvažāu tananī kraštan, kur sāule užaidinėja ”for iväg till det området där solen går ner”. Den feminina ändelsen har redan förkortats: kitōn akin pažūrėk; tōn pačōn piēvon varī-sim pēku ”till samma äng ska vi driva boskapen”; manōn pirkōn intāik ”gå in i min stuga”. 26 §. Singularis adesivformerna har mycket varierande accentuering, nämligen: jamp irā brōlis ”han har en bror”; buvāi as tenāik jamp ”jag var där hos honom”; kamp tokām nakvojot ”hos vem sådan övernattade ni”; itamṕ bernip; kitāmṕ žmogip bit; manīm pačām nēr niēko ”jag själv har ingenting”; tām Adōlip dār žv nagnei ”den där Adolis har ännu näbbstövlar”; savāmṕ brōlip pasiklāsuk. Det finns två uppfattningar om hur dessa former har bildats. Enligt den ena uppfattningen har singularis adesiv hos personliga pronomen, liksom hos maskulina adjektiv och räkneord, bildats från singularis dativ genom att postpositionen -p(i) fogats till den. Singularis adesiv uppstod alltså efter förkortningen av de äldre dativformerna tāmui, kitāmui⁵⁵. Enligt den andra uppfattningen är singularis adesivformerna den gamla ackusativen * jān, *kitān, *tān + p(i). Att dialektens singularis adesivexempel oftare har circumflexaccent stöder i högre grad den senare uppfattningen, medan vissa former med akut accent kan ha börjat uttalas enligt den redan förkortade singularis dativen⁵⁶. 52 Se J. Senkus, Pazanavykio kapsų tarmė, 64. 53 Se G. Gerullis ir Ch. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 9, 11, Kaunas, 1933. 54 Möjligen bör även den preverbala ändelsen -ai (med genomförd accentmetatoni) betraktas som besläktad, t.ex.: kadaik, kadāik, jfr kadāngi, tadāgi (Daukšas Postilė, 6₂₀₁), kadāise, kadāi (Daukšas Postilė, 7₃₈), nu’naik || nu’-nāini-šča ”nu, för närvarande” pirmāžik || pirmā. 55Jfr J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 132; A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai…, 28; 56Jfr A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai…, 28. 126 Fem. sg. adessiv bildas av den icke-postpositionella sg. lokativen med postpositionen -p(i), t.ex.: jaip, manaip (< *jai + pi, *manai + pi)⁵⁷. Numera är formerna av sg. adessiv med cirkumflexaccent vanligare, nämligen: trìs vaĩkai taĩp biẽženkaip ”den där flyktingen har tre barn”; manãip dùkterẽip vaĩkas gimė ”min dotter födde ett barn”; taĩp Šeñkaip pasiklaũsė ”de frågade den där Šenka”, även om man också säger jãi(p) irà su·nùs ”hon har en son”. Eftersom det mellan dativ och adessiv inte bara finns ett formellt utan också ett visst betydelsemässigt samband (jfr §§ 6, 9, 10, 13), kan man därför anta att dativ singularis bidrog till att cirkumflexaccenten fick fäste i dessa former, jfr taĩ mergì·tei dùok. Postpositionskonsonanten p blir tonande när den står före en tonande konsonant eller en vokal i följande ord (och ibland även i ordslut), t.ex.: ir jaĩb vaĩkas gimė; jaĩb vì·ru nerà; vaĩkuĩ jaĩb ì·r; bùvai kuòmet jaĩb ”var du någon gång hos henne”. § 27. Pronomen i maskulinum har inga aliativformer i singularis. Några få aliativformer har bildats av personliga pronomen i femininum. Dessutom har dessa former numera oftare adessiv betydelse, t.ex.: jõsp bìt kárvė ”hon hade en ko”; mõža bùvot jõsp ”kanske var ni hos henne”, men jõs (ar jõsp?) nuãik ”gå till henne”. Som vi ser har formerna bildats av genitiv singularis med -p(i). I stället för den gamla aliativen används numera oftast ackusativ med prepositionen pas: aĩmù pàs tã Žukẽlį; ri·toĩ aĩsù ir aš pàs jì. § 28. Maskulinum pluralis nominativändelse har också i huvudsak förkortats, dvs. till -i, t.ex.: tokì dideli vì·rai; su·naĩ mañaĩ; visóki mìra ”alla slags dör”; kurì mẽsta, katrì ir nemẽsta ”de som tycker om, och de som inte tycker om”; nekatrì moteriškì dar mõka áust; nekùri mu·šiški ataidinẽj šeñ ”några av våra brukade komma hit”. Vid sidan av detta förekommer också den bevarade ändelsen -ie, som ibland uttalas med cirkumflexaccent, ibland med akut accent: kaĩ kuriẽ ariẽkos dadẽdinėja; tiẽ linõž gerasnì; tiẽ pãties ataidinẽj; šiẽ mẽtai; o jiẽ iš pirkõs nešõ daržõnẽn gerbì·ba sãva. Enstaviga pronomens akutaccentuerade ändelse kan genom monoftongering ibland förkortas helt, t.ex.: taĩ ti pãties, kad an kvãtros bùsta ”det är just de där, som skulle hyra”; taĩ ti vaĩkaĩ tep padarė. § 29. Maskulinum pluralis dativ har nästan alltid ändelsen -mi, t.ex.: dùok dárbą vì·rami tiẽmi; davãũ visẽmi vaĩkami po cukìerką; mokẽk jẽmi; mùmi patìemi dãu žẽmės; jẽmi nerẽika dainẽt ”de behöver inte ge”. Accenten kan också ligga på ändelsen, nämligen: jẽmi geraĩ manãs kunodãs penẽt. Pluralis dativformer utan -i förekommer endast sällan: adùok jẽm; jìm pasakãũ. Femininum pluralis pronomens dativändelse är densamma: nupirkãũ po skrẽpta-savõmi dukterìmi; tokõmi bóbomi niẽko nerẽika ù·tari·t ”sådana kvinnor behöver man inte säga något”; dùok dár tõmi. Till formen skiljer den sig inte alls från femininum pluralis instrumentaländelse, t.ex.: atajàũ sa jõmi; apsìžãžino sa savõmi mergõmi; tomì žvẽrždõmi labaĩ sunku aĩt ”det är mycket svårt att gå på den sanden”. Sannolikt har denna ändelse, liksom i andra ordklasser, överförts till pronomen från substantiv med i-stam eller konsonantstam, jfr instrumental ausìmi, akìmi, naktìmi, seserìmi || seserẽmi, dativ akìmi, ausìmi, dukterìmi || dukterẽmi. En sådan generaliserad pluralis dativ- och instrumentaländelse, som bara mer sällan används i andra stammar, förekommer också i andra dialekter, t.ex. i Kargaudai (Rodūniaområdet), kring Pelesa, i Azierkai och Lazūnai. På andra håll, t.ex. i Bieliūnai (Rodūniaområdet), används för båda kasus en generaliserad äldre dualisändelse -ma: čã reĩka žmogãus akìma šviẽsoma ”här behöver man en människa med ljusa ögon”; žmõnima bù·tù geraũ ”det skulle vara bättre för människorna”; žmõnis naktìma ⁵⁷ Se A. Laigonaitė, Pašalio vietininkai…, 29. 127 padārē, medan jag inte ville se dem med egna ögon58. Omkring Dieveniškės och Ramaškonys har pluralis dativ ändelsen -mu: viziemu duosu obuolū, o saviemu riešutū; išvertē kai-lišus arkļānu pagundži:c, medan pluralis instrumental har ändelsen -mi: pajēmē viedzmu su dukte-rimi dzoviem(i)59. Ursprunget till ändelserna -mi och -mu kan förklaras dels genom kontamination mellan den äldre pluralis dativen på -mus och instrumentalen på -mis, dels genom kontamination med dualisändelsen -m (från den äldre ändelsen -ma)60. § 30. Det som sagts om singularis instrumental och pluralis nominativ (se §§ 23, 28) gäller också pluralis ackusativ: både förkortade och oförkortade ändelser används. De oförkortade ändelserna har akutaccent, t.ex.: piė juos stiprėst turėjo si, ”om dem höll man sig starkare”; tūos pačius jėšė, greta jųs vūšus padaužē ”de slog ihjäl dem allihop”; kab itus kampelūs papėrtu ”för att köpa de här hörnen (av huset)”; tūs pačius adūok jėmi, kokūs turį kampūs ir geraž ”vilken slags tak över huvudet de har, och bra”; tū paimk jūs ”ta dem”. § 31. Liksom hos andra nominala ord är ändelsen -sa karakteristisk för pronomenens pluralis illativ, t.ex.: juosa, josā, tosā, tuosā, visuosā, įtuosā, itosā, tokūosā, tavosā, katuosā, visosā, viselokuosa, nēkuosa. Samma ändelse är också utbredd i Dzūkija, både i de litauiska områdena i Litauiska SSR61 och i Vitryska SSR, t.ex.: visuosa muštnuosa (Azierkai, Gardinasområdet), tosā, visosā, pir̄kosa (Pelesa, Plikiai, Rodūniaområdet)62, tuosā Nevāšuosa, kiemuosa (Nevašiai, Ramaškonys, Varanavaområdet): mur̄sā, žmonesā, juosā (Lazūnai). Eftersom denna ändelse främst förekommer på platser där många konsonanter uttalas hårt framför främre vokaler, antog man att -sa hade uppstått genom att s blivit hårt63. Men även om en sådan pluralis illativändelse i andra dialekter skulle kunna förklaras genom hårdgöring av s, går det inte att göra det i Zietela-dialekten. Konsonanten s framför vokalen e i ordslut är alltid mjuk: pūsē, mūsē (singularis ackusativ), pusēs, musēs, vesēs ”byar” (pluralis ackusativ). Inte heller Varanava-, Rodūnia- och Pelesa-dialekterna hårdgör konsonanten s. Följaktligen kan -se inte ha blivit -sa genom hårdgöring. Äldre skrifter visar att ändelsen -sa tidigare användes betydligt mer allmänt i litauiska dialekter64. Allt detta bekräftar att det här rör sig om ett morfologiskt, inte ett fonetiskt fenomen. 58 Jfr materialet som samlats in av Institutet för litauiska språket och litteraturen för dialektatlasen (288 frågor i programmet). Om användningen av ändelsen -ma i äldre skrifter och dialekter, se A. Bezzenberger, anf. arb., 149; P. Arumaa, Untersuchungen..., 78. 59 Jfr P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte..., 20, 24, 25, 26, 27, 61—62 — endast hans pluralis dativformer har akutaccent. 60 Se E. Fraenkel, anf. arb., 36; jfr även P. Arumaa, Untersuchungen..., 50–78. 61 Jfr J. Senkus, Nauja medžiaga apie lietuvių tarmes. Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai, A 1, 150, Vilnius, 1955; M. Svirskas, anf. arb., 59–61; B. Savukynas, anf. arb., 110–116. 62 O. Broch skriver, när han beskriver den litauiska dialekten i den östra delen av Rodūniaområdet, pluralis illativändelsen -se, samtidigt som han noterar att s är hårt (”Zu den L.Pl. ist ausschließlich bemerkt, daß das s vor e nicht palatalisiert war”), se O. Broch, anf. arb., 21. 63 Jfr A. Laigonaite, Vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, filol.m. kandidato laipsnio disertacija, rankr., 15–16, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto Rankraščių skyrius, Vilnius, 1956; J. Senkus, Nauja medžiaga apie lietuvių kalbos tarmes, anf. arb., 150. 64 Se A. Bezzenberger, anf. arb., 144–147; jfr Pirmoji lietuvių kalbos gramatika. 1653 metai, 123 (29₈₁₁₁₄), 434, Vilnius, 1957; M. Slavocinskis, Giesmės tikėjimui katalickam priderančios, 1646. Fotografuotinis leidimas. Paruošė J. Lebedys, 25 (I 148₅, II 59₁₉–₂₀), Vilnius, 1958; Biblia litewska Chylińskiego. Nowy testament (1657), 2, 10(6v)₁₄. Išleido Cz. Kudzinowski - J. Otrębski, Poznań, 1959. 128 § 32. Pluralens illativformer som bildats av pronomen med mer än en stavelse har oftast betoning på den näst sista stavelsen, t.ex.: katrúosna, katrósna, tokiósna, manúosna, savósna, visúosna, kokósna, vid sidan av tuosna ”in i dessa”, nėkuósna ”in i några”, nėkatrúosna ”in i några av dem”. Illativformerna av enstaviga pronomen har betoningen på ändelsen, nämligen: nùveimu aš juosna, tosna kártesna inlindo ”in i dessa käppar kröp (hönan)”; tuosna rugúosna nubėgo; och paū.tarinam, kab aš nùveimu josna. § 33. Adessiv i plural har främst personliga pronomen, t.ex.: juósmi ten an žãmės jėma, kap žvėr'is ”hos dem där på marken äter man som djur”; nebit juósmi rãžumo ”de hade inte ens förstånd”; o juósmi netėp, kab mú·sim ”men hos dem är det inte så som hos oss”; aš neprãšai ji'ėmp ”jag bad inte dem”; bit ketveras vaikų juósmi ”de hade fyra barn”; ji'ėsmip stãlo nebit ”de hade inget bord”; ji'ėsmi nėra ko dúot ”de har ingenting att ge”; jósmi daũgi svėsto ”de har mycket smör”. Endast sporadiskt förekommer adessivformer av andra pronomen: o kitúosmi nẽr niẽko ”men de andra har ingenting”. Av exemplen ser vi att bildningen av dessa former är mycket mer varierad och betydligt mer komplicerad än hos de oböjliga pronomenen. En särpräglad postpositionsändelse — (s)mi, -(s)mip, -mp fogas till pluralens ackusativ (juósmi) eller pluralens nominativ (ji'ėsmip., jósmi). Adessivformer i plural av alla andra pronomen, både genusbestämda, och av andra nominalord används inte längre. Numera används för samma ändamål, dvs. i adessivisk betydelse, parallellt även inessivformer av personliga pronomen, till exempel vid sidan av tuosà krú·musa gãnėm, jfr meningar där det talas om levande ting, nämligen: juósà móža ir daũgest gi'ėdói ”hos dem sjöng man kanske ännu mer”; ten jósà dvì pirkì i'rà ”de har två stugor där”; ten juósà kálnas, žvìrždos, nẽduga kunódos ”där hos dem (i deras trakt) finns berg och sand; potatis växer inte”; tuosà visúosà žmónėsà nebit rãžumo ”alla dessa människor hade inget förstånd”. Rester av pronominella former § 34. De pronominella formerna, som i övrigt har försvunnit ur alla ordklasser, har lämnat något tydligare spår i pronomen. Särskilt väl har de pronominella formerna av nominativ singularis hos vissa demonstrativa pronomen bevarats: caĩk, tóji || tóji, ėcaĩk ”denne”, ėtoĩ ”denna, denna här” (jfr § 17), vid sidan av caĩg, ėcaĩg (sällsynt). Även nominativ singularis av relativa eller interrogativa pronomen har ibland pronominella former, t.ex.: kursãik kãturas kójas turi, caĩk taĩ gãli plú·kt ”den som har fyra ben (varje fyrbent djur), den kan simma”; katrój apsẽvė, katrój nė ”vilken har skor på sig och vilken inte”. Med undantag för instrumentalis singularis, vars pronominella former antas vara genomgående utbredda bland nominalord (jfr § 23), har inga former av de övriga kasusformerna i femininum påträffats. Endast ett par enstaka pronominella former av personliga pronomen i maskulinum har hörts, t.ex.: jójo di'dėkùkas ”det är hans farfar”; juói skvórina kopú·stus ”med den (med kronan, fårtalg) steker man kål”. Bildningen av de pronominella formerna i nominativ singularis maskulinum väcker uppmärksamhet. Ändelsen -ai har här en emfatiskt betonande betydelse och är vanlig i nästan alla litauiska dialekter och i äldre skrifter⁶⁵. Den slutljudande konsonanten k (sällsynt g) har sannolikt uppkommit ⁶⁵ Plg. A. Bezzenberger, min. veik., 168. 9. Kalbotyros klausimai, 11 129 har blivit tonande från partikeln g66 och sedan blivit tonlös i slutet av ordet. Det finns många exempel på sådant k eller g i dialekten, nämligen: pernaik ”i fjol” || pernaig (sällsynt), tiktaik, kadaik nu˙naik ”nu”, tadaik || tadaig; palāukig || palāukik, pasiklāuskig || pasiklāuskik. Jfr Daukšas Postilė — tenaig 15₃₆, tataig 630₃, kōlaig 200₂₂, 199₅₄, tadaig 200₄₄, vienōkig 13₂₀, tasaig 407₁₁. Det är värt att notera att det finns många exempel i dialekten också med den dubbla partikeln gig(i), nämligen: kāmgig || kāmgik, kūrgig || kūrgik. Troligen har även pronomenen cačik || cačig || cačigig (sällsynt); įcaikik || įcaikig || įcačigig bildats på liknande sätt, liksom adverben tadaikik || tadaikig || tadačigig, nu˙naikik || nu˙naikig. Konsonanten k i orden cačig, įcaikig, tadaikig har sannolikt bevarats enligt de vanligare formerna cačk, įcaik, tadačk. Rester av pronomen i neutrum § 35. Vissa pronomen har rester av neutrum. Oftast används neutrumformerna av demonstrativa och samtidigt relativa pronomen i singularis nominativ och ackusativ, nämligen: kokas tai vaikas ”något slags barn”; kokis ltai žod’s; ir tai reik ir itai reik padaryti; ilgā ltai gi˙smė, tai šei, tai tai dirba ”detta här, det där arbetar de med”. Neutrumformen av ordet visas, visā används också ofta som pronomen: aš vīsa žinojāu; šiltis visa padēgino ”elden brände upp allt”; be gālo brangū visa. Ibland används genitiv av detta pronomen i neutrum betydelse, nämligen: viso bīt, ōt vīso bīt ”allt fanns, jo, allt fanns”; vīso žinojāu, ōt vīso žinojāu: vīso pagaišo ”allt gick förlorat”. Pronomenet vīsa kan också användas tillsammans med ett annat pronomen i neutrum, till exempel: sāva, viena; vīsa sāva bīt greta vīsa sāvo bīt; vīsa vīena kāp būs ”det blir ändå som det blir”; vīsa vīena ānas nenōri āit. § 36. Slutsatser: 1. Zietelas dialekts har bevarat många gamla morfologiska former som nästan inte längre förekommer i våra andra dialekter, till exempel genitiv singularis av pronomen utan genus med ändelsen -e, alla fyra lokalkasus, possessiva pronomen, de sällsynta pronomenen kiēnas, kienā, tiēkas, netiēka, ēš (vid sidan av āš) med flera. 2. Alla arkaiska drag har inte bevarats lika väl, till exempel används adessiv (sällsynt allativ) i singularis och pluralis av personliga pronomen utan genus så ofta att den till och med har trängt undan inessiv, medan adessiv av pronomen med genus endast används i singularis; pluralis saknar redan adessiv, med undantag för några personliga pronomen med oklar bildning. Här har inessiv och illativ, eller prepositionskonstruktioner, ersatt både adessiv- och allativformerna i pluralis. Av den gamla dativen i singularis finns endast rester kvar: manì, savì, mì. 3. Den beskrivna Zietela-dialekten överensstämmer med vissa väst- och centralaukštaitiska dialekter genom ändelsen -e i genitiv och ackusativ singularis av pronomen utan genus samt genom ändelsen -ai i instrumental singularis femininum av pronomen med genus. I dessa ändelser skiljer den sig helt från dzukiska dialekter. I alla sina arkaiska särdrag, och därmed även i de slaviska språkens 66 P. Arumaa härleder konsonanten k från partikeln ka, jfr tijōuka ”där”, šijōuka ”här”, u˙naka ”där”, se P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte..., 70. 130 I fråga om påverkan har pronomenet i Zietela-dialekten mycket gemensamt med de dzukiska dialekterna och särskilt med de områden i Belarusiska SSR där man talar litauiska. I andra avseenden, till exempel bildningen av obestämda pronomen och olika tillägg av konsonanter, är Zietela-dialekten särpräglad. PRONOMEN I ZIETELA-DIALEKTEN А. Ю. ВИДУГИРИС Sammanfattning Med Zietela-dialekten avses dialekten i de två byarna Zasėčiai och Pagiriai, som ligger i Zietela-distriktet i Grodno oblast i Belarusiska SSR. Numera talar endast de äldre litauiska här. Eftersom dialekten med tiden isolerades från det område där litauiska talas sammanhängande, har många morfologiska drag bevarats i den som inte längre förekommer i andra litauiska dialekter. Artikeln beskriver pronomenens morfologi: deras bildning och böjning. I dialekten används sådana arkaiska former som adessiv (manīp || manĩm(p) ”hos mig”, mù·sįp || mù·sįm(p) ”hos oss”, jaīp ”hos henne”, kaṁp lokaiṁp ”hos vem sådan”), allativ (jōsp ”till henne”, mù·sūm(p)t ”till oss”, jū-sūm(p)t ”till er”), illativ (kanà ”vart”, lanà ”på den”, nēkana ”någonstans”), ändelsen -e hos personliga pronomen i genitiv (manė ”mig”, tavė ”dig”, savė ”sig”), ändelsen -i och enklitikan mi i dativ (man||mi ”åt mig”, savī ”åt sig”). I dialekten har det frågande pronomenet kiėnas, kiėnā ”vems” bevarats med possessiv betydelse. Det bestämmande pronomenet tiėkas ”så många” förekommer ibland med fullständig ändelse. Ofta används de särpräglade possessiva pronomenen mù-sis, mù-se ”vår, vårt”, jū-sis, jū-se ”er, ert”, vid sidan av mù·sžkis, -ė, jū·sžkis, -ė. Ibland uttalas det personliga pronomenet aš ėš, trots att det inte finns några andra ord i dialekten som börjar med vokalen e (jfr ašis ”axel”, āžaras ”sjö”, āgle ”gran”). Vissa särpräglade pronomen i dialekten har bildats under inflytande av motsvarande slaviska former: visalōkis || visalōkās = visas, visōkis, jfr pol. wszeláki, vitryska dial. ўсялякі med flera. Som vi ser har Zietela-dialektens isolerade läge i förhållande till andra litauiska dialekter bidragit till att arkaisk pronominalmorfologi, liksom hos andra ordklasser, har bevarats, medan omgivningen av slaviska språk kommer till uttryck i blandade, hybrida pronomen med mera. 131