2 recenzijos

Boken innehåller i slutet en omfattande bibliografi över baltistik som tryckts i Tyska demokratiska republiken 1948–1968 samt publicerats av forskare från detta land i andra länders press. Den omfattar 249 poster som behandlar olika problem inom baltisk språkvetenskap, litauisk och lettisk litteratur, folkloristik och baltistikens historia. Ytterligare 52 bibliografiska poster rör de sorbiska (lausitziska) och litauiska kulturförbindelserna. Denna omfattande bibliografi utarbetades tillsammans med professor R. Ekert av vår andre uppriktige vän, doktor Frido Metskas från DDR, en aktiv främjare av litauisk kultur. Som bibliografins författare själva påpekar skulle det vara ytterst svårt att genast sammanställa en helt fullständig bibliografi, och därför ber de sina läsare om hjälp med att komplettera den. Som svar på denna begäran vill vi nämna ett par saker som nog borde tas med i bibliografin: Ambr. Jonynas, Der Kampf der Fronbauern gegen die Gutsherrschaft im Spiegel der litauischen Märchen, Schwänke und Schwankmärchen, „Deutsches Jahrbuch für Volkskunde“, Bd. VII, Berlin, 1961, p. 205—214. K. Korsakas, Bericht über die Folklorerforschung in Litauen, „Deutsches Jahrbuch für Volkskunde“, Bd. VI, T. 2, Berlin, 1960, p. 451—453. Ett par små korrigeringar: K. Mühlenbachs och J. Endzelynos ordbok utkom 1923–1932, medan den tredje delen av J. Otrembskis litauiska grammatik utkom 1956 (denna del gavs ut före de övriga delarna). Man skulle önska att professor R. Ekerts arbete inte bara blev ett vackert eko av den tyska baltistikens traditioner, utan också inledningen till ny, betydelsefull baltistisk forskning i Tyska demokratiska republiken. R. Ekert tillägnar detta arbete sin tidigare studiekamrat, den ryske språkvetaren V. M. Ilič-Svityč, och påminner därmed än en gång om att även baltistiken drabbades hårt av denne forskares tragiska död. A. Sabaliauskas Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1968 [Izoglosų interpretacija], 318 p.; Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1969 [80 lingvistinių žemėlapių]* Den belarusiska lingvistiska geografins utveckling har kommit långt, och dess ambitioner och värdefulla resultat överträffar vida de övriga sovjetrepublikernas arbete med motsvarande dialektforskning. En stor vetenskaplig bedrift på detta område var den första monumentala ”Dialektologiska atlasen över det belarusiska språket” (Дыялекталагічны атлас беларускай мовы), som sammanställdes av en författargrupp och utkom 1963. Dess 338 kartor (de flesta i färg) och tillhörande kommentarer återger de mest karakteristiska dragen i de belarusiska dialekternas fonetik och morfologi, syntaktiska konstruktioner samt variationen och utbredningen hos enskilda fraseologismer och dialektala ord. Med utgångspunkt i denna atlas har de belarusiska dialektologerna * Sammanställd av en författargrupp: korresponderande ledamoten av USSR:s vetenskapsakademi R. Avanesov, filologisk kandidat A. Arašonkava, filologisk doktor M. Birila, filologisk doktor N. Vaitovič, filologisk doktor A. Grucas, juniorforskaren I. Kavaličiuk, filologisk kandidat A. Krivickis, korresponderande ledamoten av BSSR:s vetenskapsakademi, filologisk doktor J. Mackevič, filologisk kandidat J. Ramanovič och juniorforskaren A. Čaberuk. Redigerad av korresponderande ledamoten av USSR:s vetenskapsakademi R. Avanesov, akademikern vid BSSR:s vetenskapsakademi K. Astrachovičius (Krapiva) och filologiska doktorn J. Mackevič. 245 har höjt sig till en högre nivå inom den lingvistiska geografin — sammanställt en utmärkt atlas över sina dialekters isoglosskartor, där de viktigaste isoglossknippena analyseras och kommenteras synkront, deras uppkomstcentra och dynamik fastställs, frågor om ursprunget och utvecklingen hos enskilda dialektdrag och deras grupper belyses, och sambanden mellan de viktigaste belarusiska dialekternas fonologiska system, deras grammatiska struktur och lexikala företeelser samt relationerna till närliggande ryska, ukrainska och polska dialekter och i många fall även litauiska dialekter klarläggs. Atlasen över de belarusiska dialekternas isoglosser reviderar i grunden den hittills använda klassificeringen av deras dialekter och, med utgångspunkt i alla dialektstrukturens nivåer (fonetik, grammatik, lexik), urskiljer nya dialektgrupper och ger en exakt och tydlig karakteristik av dem samt blottlägger typiska skillnader grupperna emellan. Atlasen kartlägger samtidigt dialektzonerna och tillför mycket ny språklig kunskap om det belarusiska språkets framväxt och historia. Alla isoglosskartor i atlasen är indelade i två stora delar — kartor över isoglossernas typologi (1—70) och kartor där isoglosserna visar hur det belarusiska språket fördelas på dialekter och dialektzoner (71—80). Kartorna över isoglossernas typologi är, med hänsyn till centrum och riktning för de avbildade dragen, indelade i 9 avsnitt. Det första avsnittet innehåller 21 isoglossknippen, bestående av 118 dialektdrag, som börjar i det sydligaste och sydvästligaste hörnet av Belarusiska SSR och i ett brett bälte sträcker sig genom hela landet i nordöstlig riktning. Alla dessa isoglossknippen går utanför Belarusiska SSR:s territorium och ansluter till ryska språkområden samt till de belarusiska och ryska gammalbygdsdialekterna i Litauiska SSR. Isoglossknippe 1—9 och 12—16 sträcker sig också in på ukrainskt språkområde, medan 1—12 även omfattar belarusiska dialekter i Folkrepubliken Polen. Särskilt värda att uppmärksamma är isoglossknippe 1—11, som avgränsar det gamla dialektkontinuumet i Polesien, till vilket frågan om östslavernas etnogenes är knuten. Viktigt är också att Polesien, trots att det skiljer sig från andra dialektzoner, inte bildar ett slutet område utan har många gemensamma drag med angränsande områden. Isoglossknippe 13—21 i detta avsnitt (Grodno, Lida, Ašmena, Varenava) har stor praktisk och teoretisk betydelse med avseende på motsvarande drag i litauiska dialekter, särskilt det litauiska lånordet мянтайска (karta 20, jfr lit. mentė), spridningen av vissa syntaktiska konstruktioner (ехаў на кані | ехаў канём; ехаў на возе | ехаў возам — karta 14; пагнаў валы | пагнаў вало́ў; знайшоў грыба | знайшоў грыб — karta 20) och annat. Det andra avsnittet ägnas åt isoglossknippen i nordlig riktning. Det består av 8 kartor (22—29) som återger 36 drag inom fonologi, morfologi, lexik och ordbildning. Dessa isoglossknippen avskiljer Pripjatbäckenets språkområde från den belarusiska dialektmassan i stort. Det rör sig tydligt om en övergångstyp av dialekter mellan belarusiska och ukrainska. Det tredje avsnittet omfattar 7 isoglossknippen (30—36), som rör sig från landets sydöstra del i nordvästlig riktning och förenar 33 dialektdrag. En del av dessa isoglossknippen (30—31) avgränsar Gomelområdets övergångsdialekter inom belarusiskan. Det fjärde avsnittet samlar 16 isoglossknippen (37—52), som går i sydvästlig riktning från republikens östra hörn. De omfattar 92 fonetiska och lexikala drag och bildar en sammanhängande koncentration av isoglosser, som tydligt avgränsar dialektmassan i Mogiljov- och Vitebskområdena från det övergripande området. Ur strukturell-genetisk synvinkel är dessa isoglossknippen nära förbundna med och beroende av varandra, 246 även om de drag som bildar dem skiljer sig åt. Mogiljov-Vitebskdialektkomplexet, som har den närmaste kontakten med angränsande ryska dialekter, uppvisar många fonologiska och lexikala drag som är karakteristiska för dessa. Särskilt viktigt bland dem är det mjuka uttalet av den sonoranta r-konsonanten framför främre vokaler (i det övriga området är r hårt och vokalerna bakre). Särskilt intressanta är här de isoglossknippen som utmärker Astrava-dialektens undergrupp (46–51) och även sträcker sig in i de belarusiska gränsdialekterna i Litauiska SSR. De är ett viktigt ämne för vidare studier, också med tanke på de litauisk-belarusiska språkkontakterna. Till det femte avsnittet hör tre isoglossknippen (53–55) med 20 dialektdrag. De går rakt söderut från republikens nordligaste hörn. Särskilt värda att uppmärksamma är de två första knippena i denna riktning (53–54), som avskiljer Breslaujaområdet från det övergripande dialektområdet. I fråga om lexikala drag närmar det sig å ena sidan i någon mån de ryska gammalbygdsdialekterna i Litauen, Lettland och Estland, och å andra sidan de närliggande litauiska dialekterna (särskilt med tanke på att litauer och belarusier ännu i dag bor blandat på vissa håll i trakten kring Breslauja). Här förekommer till exempel det ryska ordet вагойня, som inte återfinns i någon annan belarusisk dialekt, liksom lituanismen жэгіні (jfr lit. žaginiai) och annat. Det sjätte avsnittet omfattar 7 sydostligt riktade isoglossknippen (56–62), som utgår från republikens nordvästra utkant. De förenar 44 lexikal-semantiska drag, varav en del också förekommer i de ryska gammalbygds- och belarusiska dialekterna i Litauen och Lettland. Tillsammans avgränsar de som en egen dialektenhet de perifera belarusiska dialekterna, som gränsar till Litauiska SSR och har vissa gemensamma drag med närliggande litauiska dialekter eller står under deras inflytande. Så förekommer till exempel endast här polonismen кру́йка | еру́йка (karta 57), som delvis motsvarar samma benämning på detta föremål i bruk i Litauiska SSR (detta framgår tydligt till exempel av den handritade kartan över svaren på fråga 58 i programmet för ”Atlas över det litauiska språket”). Som undantag från hela den belarusiska grammatiska strukturen har de feminina substantiven мышца, зямля här övergått till böjningstypen мясц., зямля (karta 56). Det ljudhärmande verbet зука́ць ’tala’, som endast förekommer i detta område (karta 58), har närbesläktade ord med liknande betydelse i lettiska och litauiska dialekter, till exempel lettiska ukace ’eine Klatschbase, Lügerin’ (K. Mühlenbacha, Latviešu valodas vārdnīca, Redģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, IV, Rīga, 1929–1939, p. 296), litauiska ūkauti. Viktig för forskare i litauiska är isoglossen för de preteritumparticip med ändelserna -улы, -увы som kännetecknar detta område och fyller predikativa funktioner (särskilt för att uttrycka progressiv aspekt, till exempel: я тут давно быуины), liksom utbredningsområdet för det litauiska låneordet дзірван (karta 59). Det sjunde avsnittet består av två isoglossknippen (63–64). Det ena är riktat mot sydväst (8 drag), det andra mot nordväst (7 drag). Dessa knippen lyfter fram det centrala dialektområdet i Belarus, redovisar dess gemensamma drag som förenar det med de perifera dialektmassorna. Fördelningen av dialektdragen i detta område ger anledning att anta att de har spridits från detta centrum ut mot periferin. De skiljer sig från de föregående isoglossknippena genom att en del av deras karakteristiska drag bildar slutna, kompakta områden. Dessutom möts här ett helt komplex av språkliga drag som kännetecknar de sydvästliga och nordöstliga dialekterna, vilkas isoglosser inte bildar kompakta knippen. Det åttonde avsnittet ägnas åt fyra isoglossknippen med västlig och östlig riktning (65–68), som framhäver de så kallade meridionala isoglosserna, vilka förenar 22 dialektdrag. De meridionala isoglosserna är särskilda genom att de inom den belarusiska dialektologin har dragits upp för första gången och framhäver (om än inte helt tydligt) vidsträckt utbredda- 247 Detta västliga belarusiska dialektområde (som kan framträda tydligare när „Atlas över de slaviska språken“ har publicerats) bildar ingen enhetlig helhet, utan kännetecknas av stor variation i enskilda dialektala drag, vilken i hög grad beror på områdets skiftande politiska, ekonomiska, kulturella och språkliga förhållanden genom historien. Särskilt intressant är att de språkliga dragen i det västliga belarusiska dialektområdet till sitt ursprung är mycket olikartade. Vissa är nya (särskilt ett visst ordförrådsskikt), andra — grammatiska drag och även delar av ordförrådet — är gamla, och åter andra återspeglar följder av vissa politiska förändringar. I det nionde kapitlet presenteras två knippen av isoglosser för slutna dialektområden (69–70), vilka sammanför 10 fonetiska och lexikala drag och i den sydöstra belarusiska dialekten avgränsar en helt sluten dialektö i Slutsk. I arbetets första del behandlas och tolkas sammanlagt 390 dialektala drag i belarusiskan. Verkets andra del är en koncis sammanfattning av undersökningarna i den första delen. Med utgångspunkt i den faktiska bilden av isoglossknippena, som tillsammans bildar ett jämförelsevis sammanhängande system av belarusiskans nutida dialekter, framvuxet under en lång historisk process, och i ingående studier av detta system, presenteras i denna del kartor över den nya dialektklassifikationen (71–75) och dialektzonerna (76–80), samt tolkningar av dem. Den nya dialektklassifikationen presenterar och vetenskapligt tolkar följande indelning av de viktigaste belarusiska dialekterna: dialektgruppen i Polesien och det huvudsakliga belarusiska språkområdet (första indelningen); de nordöstliga dialekterna (som består av tre dialektgrupper — den nordliga, Vitebsk-Mogiljov och Polotsk) och de sydvästliga dialekterna (som består av tre dialektgrupper — den sydliga, Mozyr och den västliga), samt de centrala belarusiska dialekterna (andra indelningen). På det belarusiska språkområdet urskiljs för första gången fem dialektzoner (tredje indelningen): 1) den sydöstra, 2) den nordvästra, 3) den centrala, 4) den östra, 5) den västra. Ur perspektivet av de litauisk-belarusiska språkkontakternas historia är den sistnämnda zonen, särskilt riktningen för fenomenens intensitet, den mest intressanta och mest givande för fortsatta studier. Utöver detta betydelsefulla arbetes undersökningsområde finns i boken ytterligare ett tredje omfattande kapitel med tolkningar av isoglosser, där frågor om de belarusiska dialekternas uppkomst analyseras ingående. Publikationen ”Lingvistisk geografi och indelningen av de belarusiska dialekterna” är en stor bedrift av belarusiska dialektologer och ett nytt, betydelsefullt steg framåt för lingvistisk geografi i Sovjetunionen. Detta utmärkta och omsorgsfullt utarbetade vetenskapliga verk utgör en central källa för fortsatta studier i belarusisk språkvetenskap och i andra slaviska och baltiska språk, liksom för jämförande och kontrastiva studier. Analysen av det lingvistisk-geografiska materialet om belarusiska dialekter som presenteras här är ett utmärkt exempel för motsvarande undersökningar inom andra folk i Sovjetunionen och inom lingvistisk geografi utomlands. För detta samlade arbete inom belarusisk lingvistisk geografi, av stort värde för språkvetenskapen, tilldelades författar- och redaktörskollektivet Sovjetunionens statliga pris 1971. E. Grinaveckienė 248