R. Eckert. „Baltistische Studien“

Användningen av material från de litauiska dialekterna, äldre skrifter, lettiskan, fornpreussiskan och även andra indoeuropeiska språk, särskilt de slaviska, samt stödet på statistiska uppgifter har gjort det möjligt för författaren att säga något nytt och mycket väl underbyggt om hur det nuvarande litauiska accentueringssystemet uppkommit och om ursprunget och utvecklingen hos många grammatiska former. J. Kazlauskas bok är betydelsefull inte bara för den litauiska språkvetenskapen, utan också för baltistiken, indoeuropeistiken och den allmänna språkvetenskapen i stort. K. Morkūnas R. Eckert, Baltistische Studien, Berlin, 1971, 102 p. Leipziguniversitetets professor Rainer Eckert är en ”egen person” för språkvetarna i vår republik: vi träffar honom ofta på olika konferenser och överläggningar, läser ofta hans intressanta artiklar, som publiceras i såväl Tyska demokratiska republiken som Sovjetunionen (framför allt, naturligtvis, vår republik) och andra länders publikationer, och då och då stöter vi på hans namn i information om baltisternas verksamhet i DDR, översättningar av litauisk skönlitteratur till tyska och så vidare. För inte länge sedan gav Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig ut en samling artiklar av denne språkvetare som en separat bok i sin serie med meddelanden; boken fick titeln ”Baltistische Studien”. Att boken har kommit ut är en glädjande händelse redan av det skälet att det är den första bok som getts ut i DDR och som uteslutande ägnas åt baltistiska frågor. Den är som ett avlägset eko av de fina traditionerna vid Leipzigs universitet och inom den tyska baltistiken i stort, vilka framstående tyska forskare skapade redan under det föregående århundradet. Dessa traditioners pionjär, August Schleicher, hedras i ett förord som den framstående DDR-slavisten Rudolf Fischer skrivit särskilt för denna bok. Där påminns bland annat om att intresset för de baltiska språken åter har ökat på senare tid. När A. Schleicher kommer på tal kan man konstatera det glädjande faktum att det under de senaste åren har publicerats särskilt många intressanta arbeten om denne tyske språkvetare – ”lingvistikens hjälte”, som Friedrich Kurschat en gång kallade honom (J. Dietzes, R. Fischers m.fl.)1. R. Eckerts bok inleds också med en artikel om A. Schleicher, ”Zu August Schleicher's ‘Litauischer Grammatik’” (s. 9–20). Artikelförfattaren karakteriserar träffande Schleichers berömda grammatik, redogör för den intressanta historien bakom bokens tillkomst och påminner om dess betydelse för den litauiska språkforskningens historia, utvecklingen av vårt litteraturspråk och så vidare. Naturligtvis pekas också svagheterna i A. Schleichers verk ut; för dem bar författaren inte främst skulden, utan snarare den lingvistiska nivå som rådde vid den tiden. Kanske är bara en av R. Eckerts invändningar mot A. Schleicher en aning för ”sträng”. Artikelförfattaren påminner om ett A. Schleicher-citat som säkerligen redan har blivit ”bevingat” för många baltister: lettiskan är ”eine in Laut und Grammatik jüngere Sprache (ist), die sich zum Litauischen etwa verhält wie das Italienische zum Latein” (jfr s. 13). R. Eckert har rätt när han hävdar att lettiskan vid den tiden ännu inte hade undersökts tillräckligt och att det var först J. Endzelīns arbeten som fyllde denna lucka. Men även efter J. Endze- 1Amerikanerna återpublicerade en av de kanske mest intressanta artiklarna om A. Schleicher som människa och forskare, skriven för mer än ett sekel sedan av hans berömde elev Johan Schmidt; jfr Portraits of Linguists, A Biographical Source Book for the History of Western Linguistics, 1746–1963, edited by Thomas A. Sebeok, I, Bloomington and London, 1967, s. 374–395. 16* 243 Av Lynos arbeten har, förefaller det oss, A. Schleicher uttryckt sig träffande: med avseende på fonetiken och morfologin i litauiska och lettiska har hans formulering inte förlorat sin aktualitet. Det är sant att R. Eckert, som under flera år mycket intensivt har undersökt problemen kring heteroklisin i indoeuropeiska språk, i synnerhet baltiska och slaviska, tenderar att finna fler spår av heteroklisi i lettiskan än i litauiskan. Vissa av R. Eckerts exempel förefaller dock ganska tvivelaktiga. Till exempel anger han, vid sidan av lit. šaulė, lett. saūle, fornt. preuss. saule, lett. sāuls (denna form skulle enligt hans uppfattning vara en rest av en /-stam). Här har man uppenbarligen litat alltför mycket på ordboksuppgifter. Lett. sāuls är belagt endast en gång, i tilläggen till K. Mühlenbachs ordbok av J. Endzelīns och E. Hauzenbergs. Där hamnade det från L. Latkovskis beskrivning av Skaista-dialekten². Ett av de mest karakteristiska dragen i denna dialekts morfologi är tendensen hos substantiv med ē-stam att övergå till i-stam. I denna dialekt finner man apss, ups i stället för apse, upe, osv.³ På liknande sätt tycks lett. zems ha uppstått vid sidan av lett. zeme, lit. žemė, fornt. preuss. semmē (”på jorden”). Det är självklart att sådana fakta inte kan vittna om några ålderdomliga drag i lettiskans morfologi. Lettiskans lexikon är en helt annan sak: det har i själva verket bevarat ett stort antal uråldriga fakta som har försvunnit ur litauiskan. Artikelförfattaren valde kanske inte helt lyckat A. Schleichers exempel på vokalväxlingen i: e: a: o (s. 15), eftersom lit. mórai inte är ett inhemskt ord, utan ett lån från slaviska språk. När man räknar upp den tradition av tyska läroböcker i litauiska som A. Schleicher inledde, borde man förmodligen också ha nämnt A. Sens ”Kleine litauische Sprachlehre”, utgiven i Heidelberg 1929. Den omfattande artikeln ”Slawismen mit i- Stamm im Litauischen” (s. 21–55) innehåller en ytterst noggrann morfologisk och derivationell analys av slaviska lånord med i-stam i litauiskan. På några enstaka ställen kan man möjligen ifrågasätta beteckningarna vid de litauiska orden: Lit. (= litauiska), Lit. dial. (= dialektalt), Alit. (= ålderdomligt, från äldre skriftspråk). I detta fall hade det nog varit bättre att presentera såväl slaviska lånord märkta Lit. som sådana märkta Lit. dial. som en enda grupp. Dessutom är lit. kūtis och lett. kūts knappast germanismer. Är det inte mer sannolikt att ordet kom in i litauiskan från lettiskan och att lett. kūts, som ett inhemskt baltiskt ord, skulle kunna förbindas med motsvarande ord i slaviska språk? Naturligtvis går det inte heller att hävda detta kategoriskt. I artikeln ”Altpreussisch brendekermnen und seine Teilentsprechungen im Slawischen” (s. 56–59) anförs semantiska paralleller i slaviska språk till den andra komponenten i detta fornpreussiska ord (jfr fornkyrkoslav. črěvo ”inälvor”, slov. črevata ”gravid” osv.). Det är intressant att F. Neselmann, som artikelförfattaren påpekar i en relevant anmärkning, redan försökte förklara det fornpreussiska ordets ursprung på ett liknande sätt. I senare arbeten inom preussistiken har man dock inte tagit tillräcklig hänsyn till denna förklaring. Särskilt intressant är bokens sista artikel, ”Zur Heteroklisie im Baltischen und Slawischen” (s. 60–74), där författaren tycks mycket väl underbyggt gå i polemik med skeptikerna till heteroklisiteorin och finner nya intressanta belägg för heteroklisi i baltiska och slaviska språk. 2 L. Latkovskis, Skaistas izloksne, „Filologu biedrības raksti“, XV, Rīgā, 1935, p. 37. 3 L. Latkovskis, a.st., s. 38; jfr även M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964, s. 337–339. 244 I slutet av boken finns en omfattande bibliografi över baltistik som trycktes i Tyska demokratiska republiken 1948–1968 samt arbeten av forskare från landet publicerade i andra länders press. Den omfattar 249 poster om olika frågor inom baltisk språkvetenskap, litauisk och lettisk litteratur, folklore och baltistikens historia. Ytterligare 52 bibliografiska poster rör sorbernas och litauernas kulturella förbindelser. Denna omfattande bibliografi sammanställdes tillsammans med professor R. Eckert av vår andre uppriktige vän, den aktive främjaren av litauisk kultur, doktor Frido Metskas från DDR. Som bibliografins författare själva påpekar vore det ytterst svårt att genast sammanställa en helt fullständig bibliografi, och därför ber de sina läsare om hjälp med att komplettera den. Som svar på denna begäran vill vi nämna ett par saker som troligen borde tas med i bibliografin: Ambr. Jonynas, De livegna böndernas kamp mot godsherraväldet återspeglad i litauiska sagor, skämtsagor och skämtsagor, „Deutsches Jahrbuch für Volkskunde“, Bd. VII, Berlin, 1961, p. 205–214. K. Korsakas, Rapport om folkloreforskningen i Litauen, „Deutsches Jahrbuch für Volkskunde“, Bd. VI, T. 2, Berlin, 1960, p. 451–453. Ett par små korrigeringar: K. Mühlenbachs och J. Endzelyns ordbok utkom 1923–1932, och den tredje delen av J. Otrembskis litauiska grammatik utkom 1956 (denna del publicerades före de övriga delarna). Man skulle önska att detta arbete av professor R. Eckert inte bara blev ett vackert eko av den tyska baltistikens traditioner, utan också inledningen till nya betydelsefulla baltistiska forskningsinsatser i Tyska demokratiska republiken. R. Eckert tillägnar detta arbete sin forne studiekamrat, den ryske språkforskaren V. M. Ilič-Svityč, och påminner därmed åter om att även baltistiken drabbades hårt av denne forskares tragiska död. A. Sabaliauskas Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1968 [Izoglosų interpretacija], 318 p.; Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак, Мінск, 1969 [80 lingvistinių žemėlapių]* Den belarusiska lingvistiska geografin har kommit långt och har genom sina ambitioner och värdefulla resultat vida överträffat andra republiker i Sovjetunionen som bedriver motsvarande dialektforskning. En stor vetenskaplig framgång på detta område var den första monumentala „Dialektologinis baltarusių kalbos atlasas“ (Дыялекталагічны атлас беларускай мовы), utarbetad av en författargrupp och utgiven 1963. I dess 338 kartor (varav merparten är i färg) och tillhörande kommentarer återges de mest karakteristiska dragen i de belarusiska dialekternas fonetik och morfologi, syntaktiska konstruktioner samt variationen och utbredningen av enskilda fraseologismer och dialektordförråd. Med stöd av denna atlas har de belarusiska dialektologerna- * Sammanställd av en författargrupp: korresponderande ledamoten av Sovjetunionens vetenskapsakademi R. Avanesov, filologie kandidat A. Arašonkava, filologie doktor M. Birila, filologie doktor N. Vaitovič, filologie doktor A. Grucas, juniorforskaren I. Kavaličiuk, filologie kandidat A. Krivickis, korresponderande ledamoten av BSSR:s vetenskapsakademi, filologie doktor J. Mackevič, filologie kandidat J. Ramanovič och juniorforskaren A. Čaberuk. Redigerad av korresponderande ledamoten av Sovjetunionens vetenskapsakademi R. Avanesov, akademikern vid BSSR:s vetenskapsakademi K. Astrachovičius (Krapiva) och filologie doktor J. Mackevič. 245