J. Balčikonis apie stilių

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) JUOZAS PIKČILINGIS J. BALČIKONIS OM STIL Professor Juozas Balčikonis skulle tillsammans med sin lärare och medarbetare Jonas Jablonskis, tycks det, kunna säga: jag lägger mig inte i stilen, det är språklig korrekthet som bekymrar mig. Så är det i själva verket inte riktigt. Det är sant att vi i professorns efterlämnade skrifter bara finner enstaka direkta tankar om stil, men en stor del av hans rättelser är inget annat än stilistik. Och vad ska man säga om den väg han tillryggalade när han sökte det allra bästa stilistiska alternativet vid översättning och redigering. I översättningarna av sagorna i ”Tusen och en natt”, av bröderna Grimm, Hauff, Andersen och Perrault, eller av J. Swifts ”Gullivers resor” och Jules Vernes skönlitterära verk, är den slutliga redaktionen av en viss mening som vi läser utvald bland många möjliga: kanske tre, kanske fem eller rentav sju. Men också när han i övrigt skrev om språkpraktiska frågor sade han då och då något direkt om stil. Låt oss till exempel ta hur han talar om tänkandet och dess förhållande till sådana språkliga egenskaper som klarhet och begriplighet. I artikeln ”Varför man bör behärska sitt språk väl” läser vi: ”Inget annat ämne lär en att tänka så logiskt som språket, eftersom det inte finns någon tanke utan språk. Endast genom språkets klarhet når vi tankens klarhet”1. Här, och på ett par andra ställen, berörs även andra stilegenskaper, om än utan att de benämns vid sina konkreta namn: livfullhet och suggestivitet. I sina minnen av J. Jablonskis framhålls däremot: om du talar där ordet har en estetisk funktion, tappa inte ordets konnotationsegenskaper ur sikte – dess nyanser; känn ordets färg. J. Jablonskis förebråelse riktas mot dem som inte bryr sig om detta: ”Hur skulle han, språkbrukaren, se på en målares arbete om det visade att målaren inte förstår och inte bryr sig om att förstå färgernas betydelse i måleriet, om målningens material och form?”2 Men allra öppnast talar professorn, liksom J. Jablonskis, om stil i polemik med författarna. Vi läser svaret till B. Sruoga: ”Författarna misstar sig när de tror att bara de vet vad stil är. När de försöker förklara de största språkfelen som stilegenskaper visar de bara att de inte heller begriper något om stil. Det första kravet på god stil är språklig korrekthet. Där språket är felaktigt är det livlöst, och där det är livlöst är det osmidigt; hur kan stilen då vara god? Stil kan inte skiljas från språk. Stilen kan variera, men den får inte lämna de ramar som språket har ställt upp för den”3. 1 Balčikonis J. Rinktiniai raštai. — V., 1978, t. 1, p. 106. 2 Balčikonis J. Atsiminimai apie J. Jablonskį. — Kalbotyra, 1962, t. 5, p. 61. 3 Balčikonis J. Atsakymas ponui Baliui Sruogai. — Kn.: Rinktiniai raštai. V., 1978, t. 1, p. 57. 24 Det finns nämligen författare som skapar stil genom att avvika från allmänt accepterade och praktiserade ordboks- och grammatiknormer och bryta mot dem på ett fräckt och helt ogrundat sätt, vilket knappast kan rättfärdigas annat än med den universella ”poetiska friheten”. Sådana antydningar förekom också i B. Sruogas polemik – i artikeln ”Om språkvetare och författare” (”Lietuva”, 1927). Med professor J. Balčikonis ord tenderar vi här att stödja ”våra (dvs. författarnas) största fel” med ”stilegenskaper”. Efter en tid skriver B. Sruoga artikeln ”Författaren och grammatiken”, där vi bland andra påståenden finner: ”Om en grammatiker, ja, låt oss säga språkvetare, är en specialist på bårhuset, så är det just hans plikt att fastställa de nödvändiga lagarna för att upprätthålla livet, lagarna för att rädda den levande organismen ur faror!4” Språkvetaren är en anatom som dissekerar lik och utför ett föga angenämt arbete, men gör samtidigt människan mycket gott: han lär ut hur man bevarar livet. I det här fallet har B. Sruoga språkets liv i åtanke. Jag skulle mena att denna artikel är ett, om än indirekt, uppriktigt gensvar på det som J. Jablonskis och J. Balčikonis påminner författarna om: respektera språkets utvecklingslagar och dess korrekthet. Och framför allt är det, skulle jag tro, kanske en ursäkt till J. Balčikonis, som angreps i den nämnda artikeln. Stilen berörs också i flera andra artiklar och recensioner av J. Balčikonis. Låt oss till exempel ta ”Några anmärkningar om språket i V. Mykolaitis-Putinas roman ’I altarskuggan’” (1935). Jfr: ”När det gäller oss (= när det gäller oss), kunde du ta semester även hela vintern”; ”Han anade att bekantskapen hade uppstått på baronessans önskan (= på baronessans initiativ)”; det ena ligger ju närmare talspråket, det andra är mer bokligt. Romanens författare använder bisatser utan huvudsats: ”För jag kommer trots allt att minnas dig.” Men detta är ju en efterställd konstruktion som stiliserar språket här. Recensenten skulle knappast ha fog för att kritisera den och kräva en mer normal konstruktion. Här följer ytterligare några exempel ur andra artiklar och recensioner: – ”Var så god och stig in (= stig in), sade Rimukas”; ”De strävar efter (= vill, arbetar för) att öka skörden”; ”han yttrade sig berömmande om böckerna (= talade väl om böckerna, prisade böckerna)”. Det är sant att professor J. Balčikonis möjligen rättar de nämnda uttrycken främst som felaktigheter, men enligt vår uppfattning hör de hemma i stilfrågan – rättelsen ligger oftast närmare talspråket eller är åtminstone mindre boklig och stilistiskt bättre på något annat sätt. Detta gäller särskilt de fall där flera motsvarigheter ges. I recensionen ”Översättningar av Gogols verk till litauiska” föreslås till exempel att uttrycket ”en utmärkt liten gumma” ändras till ”en vacker flicka”, eller, om inte det, till ”en nätt ungmö” eller rentav ”en vacker liten groda”. Eller uttrycket ”gjorde sig redo … för slåttern” i V. Mykolaitis-Putinas ”Upprorsmännen” ändras till: ”tänkte på slåttern”, ”gjorde sig i ordning för att slå hö”, ”begav sig ut på ängarna”. Däremot finns det fall där man varken tar sig an att rätta eller att föreslå en ersättning, utan bara klandrar. Så är det när mer specifika stilfrågor berörs. I slutet av ”Tveksamma språkliga uttryck i V. Mykolaitis-Putinas ’Upprorsmännen’” tilläggs följande: ”På sina ställen uttrycker författaren sina tankar på något vis livlöst.” Vad avses? ”Efter att uppmärksamt ha lyssnat till hela uppläsningen.” Det är ju faktiskt en föga lyckad, något konstlad ordkombination! Inte heller bilden i metaforen ”ligga dold” är särskilt övertygande: ”Hela gården låg dold i en smärtsam stillhet”; ”Bagynų rūmas 4 Sruoga B. Raštai. — V., 1957, t. 6, p. 333. 25 ligger fortfarande bland skräpet som någon övergiven björnkoja“. Kan ett palats ligga bland skräpet?.. Dessutom är vi vana att se denna metafor användas i positivt beskrivande sammanhang, varmt om något, jfr.: „När sonen har bröd kan också modern ligga hos honom“ (Surviliškis). „För mig låg den där sången också kvar“ (Daugėliškis). „De revolutionära krafterna finns i förbundet mellan folket och soldaterna“. Men överlag är det framför allt verbet som recensenten hakar upp sig på förbereda/förbereda sig, som används verkligen inte särskilt stilfullt och tränger undan mer än ett annat – reparera, koka, tillaga, göra, ordna, hålla, skriva osv., jfr.: „han befallde att förbereda (= ordna) nattlogi åt gästen“; „modern och Gene förberedde frukost (= lagade, kokade, tillagade)“; „ordna (= gör, arrangera, hålla) bröllopet“; „det egentliga manifestet förbereds redan (= skrivs)?“, och det redan nämnda „förberedde sig… för slåttern“. I anmärkningarna om språket i J. Baltušis „Parduotų vasarų“ (I): „allt är förberett (= reparerat, iordningställt)“; „har ni förberett lektionerna (= lärt er dem)?“; „utställningen i Kaunas förbereds (= repareras, görs)“; „Vad är det för röra du ställer till (= lagar, blandar) där bakom dörren?“; „Mendel åker! Förbered (= ta fram, ta, laga till…) piskorna!“ När det gäller formerna har stilen framför allt fått lida i båda de nämnda verken genom att man använder, enligt professorn, „ett presens i första person prašau som är okänt i alla våra dialekter; i stället bör adverbet prašom användas. ’Jag ber er sätta er’; ’Jag ber om ursäkt för att jag är sen’; ’… och nu ber jag er komma in…’.“ – ”Och så genom hela boken“, beklagar sig recensenten. Detsamma sägs i omdömet om språket i J. Baltušis „Parduotų vasarų“, där följande rättas: „Jag ber er, herr inspektör“; „Så jag ber er komma in i stugan“. Professorn anser också denna form felaktig. Vi stilister skulle mena att man här borde förebrå författarna för att de inte utnyttjar de möjliga stilistiska nyanser som de synonymiska formerna prašom, prašyčiau, prašytume skulle kunna erbjuda, och att de därför tilltalar sin samtalspartner alltför officiellt och kyligt. Ett helt stycke i recensionen av „Sukilėliai“ ägnas åt syntaktiska gerundiekonstruktioner – åt att rätta dem. Här är några exempel: „Det är möjligt att köpa ut jorden endast efter överenskommelse med herren och om han samtycker (= med hans samtycke); Skrodskis drog in hären sedan bönderna vägrat (= på grund av böndernas vägran); godsbetjänten Rubikis kommer att verkställa straffet, med dragonernas hjälp (= med hjälp av dragonerna; med dragonernas hjälp); Sedan upprorsmännen vägrat att överlämna sin ledare till myndigheterna (= mot upprorsmännen, som vägrat att överlämna sin ledare till myndigheterna)… öppnade armén eld“. Här har rättningarna gjorts utan några förklaringar, så det är svårt att säga om dessa konstruktioner har betraktats som felaktiga eller livlösa eller kanske rentav både och. Numera skulle vi anse dem vara värda att rätta – kanske med undantag för just det näst sista fallet, som är felaktigt – eftersom de är alltför bokliga och har en tidningsmässig klang. Ytterligare några exempel som jag skulle anse stilistiskt värda att rätta, eftersom de på ett eller annat sätt är konstnärligt föga övertygande, konstlade och inte helt precisa: „Och nu tickade han (klockan) oavbrutet (= utan uppehåll, ständigt); Warszawa kostade (= gick på) mycket pengar; redan följande dag (= nästa dag) måste tjugo män… inställa sig på godset. (Hos J. Baltušis: (biet) kröp ner till nästa (= andra) blomma.) Den nyheten skulle utan tvivel inverka skadligt (= skada) hans hälsa; dagen skulle vara vårglädjande (= angenäm, munter); vilket oerhört (= stort, förfärligt…) intryck det gjorde; att lägga fram hela olämpligheten i beteendet (= olämpligheten); de äter bröd förgäves och tär (= utarmar, plågar) på sig själva“. 26 Denna lista kunde vi utöka med anmärkningar om språket i J. Baltrušis „Parduotų vasarų“ (I); enligt hans ord finns även där sådant som snarare gäller stil än korrekthet. Hade recensenten rätt i allt? I ett eller annat fall kanske inte! Låt oss börja med ett mycket enkelt exempel. Säg att han redan tillrättavisar V. Mykolaitis-Putinas för „kavolių“, som används i stället för „kalvio“: „— Kavoliau (= kalvi), se, en ring på slipstenen har slitits ner och gått sönder“. För i trakten kring Surviliškis sade folk vanligen „kalvis“. Ordet rättas också i „Parduotose vasarose“: „Jag blir inte kavoliu (= kalviu)“. Men författarna stiliserar ju. Språket i „Sukilėliai“ är ju det språk som talades i Surviliškis för hundra år sedan, och kanske hette det då kalvio i stället för kavolis. Nej, jag försvarar inte denna barbarism. Det räcker med att påminna om att man inte urskillningslöst kan föra över allt som förekommit i människors språk till ett skönlitterärt verk. Här räcker det dock inte längre med måttet korrekthet – man bör ta hänsyn till det ändamålsenliga i ordets användning. Sådana rättelser bör därför inte placeras på samma nivå som exempelvis felaktiga instrumentalis- eller lokativformer. Det är ju uttryck för författarens ideologiska och konstnärliga avsikt. Och man motsätter sig helt och hållet att byta ut ord som utgör ett gammalt traditionellt skikt och används allmänt: „gandrą“ mot „gužų“, „sukilėlius“ mot „maištininkais“, „beždžionę“ mot „malpa“ osv. Betydligt mer problematiska är författarnas klandrade metaforiska användningar av ord. I artikeln „Šis tas dėl „Parduotų vasarų“ kalbos“ ändras en „av solen berusad mygga“ som sjunger i hallonsnåret från en mygga som surrar och brummar, och en duva…, som sitter alldeles orörlig, blir en duva som sitter och trycker. Som vi minns är upphovsmannen till dessa bilder inte alls benägen att avstå från dem5. Och här är det han som har sista ordet. Avsikten var ju att uttrycka sig bildligt! Myggan sjunger, duvan sitter som en människa. Det är svårt att invända mot en författare som använder en sådan trop. Däremot är det knappast rimligt att försvara att han kallar molnet blygrått i stället för svart eller mörkt, eller snöflingorna sittande i stället för liggande eller fallande. Många stilrelaterade frågor och råd om hur man uttrycker sig bättre finner vi också i artikeln „Reikia gerinti spaudos kalbą“. De lyder så här: „I år, innan stallperioden börjar (= innan djuren stängs in i stallarna), lovade kolchosledarna att inte upprepa liknande misstag“; „Ingen av skördetröskorna används för tröskning (= används inte för att tröska)“; „Det öser ner ett kallt höstregn (= höstregn“. Här ber sig tanken verkligen i samtliga fall att uttryckas på ett annat sätt, utan att ge efter för moden – utan de överallt, vare sig det behövs eller inte, påtvingade stallperioderna, utan att uttrycka ett ändamålsadverbial med en verbal substantivform i dativ, utan ett attribut i kongruerande form uttryckt med ett avlett adjektiv, där det levande språket rekommenderar genitiv som oböjt attribut. Ytterligare några exempel: „Ledarna måste (=ska) skicka (=sända) sina skördemaskiner till kolchosen“; „Svinuppfödningen utvecklas snabbt (=höjs, utvidgas)“; „Barkūnas besöks gärna av bin (=Bina hämtade mycket från barkūnas)“; „Kolchosböndernas tävlan kommer att utvidgas ytterligare och medföra (=och medför) nya segrar för jordbruket“; „Organiserar kolchosböndernas massa (=kolchosbönderna) för genomförandet av rådssessionens beslut (=för att genomföra besluten); „Bättre- 5 Baltrušis J. Apie kūrybinį darbą. — Kn.: Raštai. V., 1959, t. 3, p. 71–72. 27 speglar (= gestaltar, lyfter fram, återspeglar...) den rådande situationen i vår litteraturkritik”; ”Det frihetsälskande (= frihetskärande, frihetsälskande) egyptiska folket går enat in i kampen”; ”Det kan inte ens komma på fråga att Egypten är berett att kasta sig (= anfalla) i Amerikas armar”; ”Kvinnorna gör sig i ordning (= städar hemma)”; ”Överlämnade jorden åt den arbetande bondeklassen (= bönderna)”; ”Det råder en djup (= stor, fullständig) tystnad”; ”Samtalar med mästarna på högavkastande (= stora, rikliga) skördar”. Det levande språket ger rådet – så skulle vi kunna beskriva motiven bakom och grunden för professor J. Balčikonis rättelser, hans uppfattning om var man bör söka stöd för en god stil. Om något sagts levande eller inte – det är alltså frågan som här bör ställas. Det finns gott om aforismer om god stil. Enligt vissa är dess främsta kännetecken tydlighet, enligt andra precision, för några koncishet, för ytterligare andra bildrikedom, klangfullhet och så vidare. För professor J. Balčikonis är alltings begynnelse och måttstock livfullheten: ”Det som strider mot det levande språkets anda kan inte vara bra”{6, säger han. Naturligtvis förkastas inte heller andra stilegenskaper. Till exempel den nämnda tydligheten: ”Endast tankar som uttrycks på ett klart och levande språk når åhörarnas hjärtan och slår djupa rötter där, medan det som förmedlas på ett svårbegripligt språk glider förbi utan att beröra människans själ och försvinner som en såpbubbla i luften”7. Och så blir det, det vill säga levande och fängslande, om vi håller oss så nära talspråket som möjligt. Därför är det bättre att säga inte ens hustru, utan själva, inte hästsko, utan hästskor, inte moln, utan molnen och så vidare. Här, i människornas levande språk, finns outtömliga källor till uttrycksmedel som sprudlar av liv och rikligt ger näring åt professorns mening och dess lexikon och syntax – han som översatte sagor och reseskildringar: ”Framför kungadotterns ögon bredde det vidsträckta havet ut sig i all sin skönhet” – detta är ett exempel av de dussintals som vi hittar på översättningarnas sidor och som visar var översättaren söker råd när han väljer ett ord, en ordkombination, en form eller en syntaktisk konstruktion. Här, i talspråkets källor, hittar han också ett mer ovanligt men mycket behövligt ord som vi inte längre kunde använda, eftersom vi kanske inte ens anade att det fanns. Låt oss till exempel ta verbet trukinti: ”Värden var gladlynt och kunde med sina berättelser hålla gästen underhållen ända till midnatt”; verbet atsveikinti: ”Den unge mannen tog farväl av honom med en nick och sade...” Många liknande exempel skulle kunna räknas upp, men sökandet efter och upptäckten av det bästa ordet i professor J. Balčikonis sagöversättningar är inte ämnet för denna artikel. Här skulle jag bara vilja tillägga en liten bunt stilistiska rättelser som inte räknats med bland de offentliggjorda, eftersom de bara skrivits för hand (med blyerts) mellan raderna i en redan tryckt bok, innan den skänktes till den som hade hjälpt till med korrekturläsningen. Antingen hade översättaren själv upptäckt något som undgått honom när han översatte eller granskade översättningen, eller också hade han återställt något som redaktören hade ändrat. Alltså, i sagorna i ”Tusen och en natt”: ”Mardžana glömde inte vad Ali-Baba hade beordrat. Först letade hon fram tvätten åt honom och gav den till en slavinna för att bära bort; hon hade ännu inte gått och lagt sig (=... slavinnan hade ännu inte gått och lagt sig”). 6 Balčikonis J. Rinktiniai raštai. – V., 1978, t. 1, p. 106. 7 Ten pat, p. 106. 28 Inte någon … konstruktion – inte en relativ bisats, utan en participkonstruktion… som ännu inte hade gått och lagt sig, eftersom den första inte skulle återge exakt samma information och dessutom låter en smula skriftspråklig här. För det andra ska negationen stå före verbet vara, utan före verbet gå och lägga sig. Och kanske är det över huvud taget inte helt malplacerat att nämna J. Balčikonis hypotaktiska konstruktion med relativ bisats, som vi numera skulle säga har kommit till uttryck alltmer aggressivt, och att antyda att den inte alltid tycks stämma med ”det levande språkets anda”. I sammanhanget följer ett par exempel. Både ”Bröderna Grimm” och Andersen brukar inleda en saga med en sats som innehåller konstruktionen ”som”. ”Es war einmal eine Frau, die sich ein ganz kleines Kind wünschte…”; ”Vor Zeiten war ein Schneider, der drei Söhne hatte und nur eine einzige Ziege”; ”Mit den feinen Händen griff sie in die häßlichen Nesseln, die waren wie Feuer”. Översättaren inleder en sådan saga så här: ”Det var en gång en kvinna som mycket gärna ville ha ett litet barn…”; ”Det var en gång en skräddare som hade tre söner och bara en enda get”; ”Med sina vackra händer började hon rycka upp nässlorna, de brände henne som eld”. Här byts bisatsen ofta ut mot en participkonstruktion, en enkel satsdel, men översättaren tar särskilt gärna till konstruktionen ”den, det”. Låt oss också jämföra slutet på Bröderna Grimms saga ”Stadsmusikanterna från Bremen”: Ack, i det huset sitter en hemsk häxa som har rivit mig i ansiktet med sina långa fingrar; och framför dörren står en man med en kniv som har stuckit mig i benet; och på gården ligger ett svart odjur som har slagit mot mig med en träklubba; och där uppe på taket sitter domaren, som ropade: ”För hit skurken till mig”. I huset sitter en hemsk häxa, hon grep tag i mig med sina klor och slet sönder mitt ansikte; och vid dörren står en man med en kniv, han skar upp mitt underben; på gården ligger ett svart odjur, det slog till mig med en käpp så att jag knappt kom undan; och på taket sitter domaren, han befallde att jag skulle fångas och föras till honom. Men låt oss återvända till den tanke vi lämnade – till de arabiska sagorna: ”Ali-Baba följde efter Mardžana (= tillsammans med Mardžana)”. Tydligen bör man framhäva aspekten att de är följeslagare: det är ju inte samma sak att följa efter någon som att följa med någon. ”På natten smög den hemska ormen fram och började slingra sig runt mitt bål från alla håll, men genom (= mellan) grenarna och de vassa taggarna kunde den inte nå mig.” Genom? Varför? Därför att man behöver beskriva vad det var som hindrade den från att nå fram, inte vad den inte kunde krypa igenom. ”Vi var fruktansvärt utmattade (= uttröttade), vi orkade inte längre lyfta på benen, vi lade oss ner och somnade djupt”: utmattade, inte trötta; ”trötta” var inte tillräckligt starkt. ”Fiskaren såg mängder av fiskar simma (= simmande) under vattenytan…”; simma, eftersom man behöver beskriva att handlingen upprepades. ”Fiskaren visade vägen. Snart kom de fram till det (= ett sådant) berg …”; Ett sådant, eftersom det tidigare stod: ”Sultanen kallade till sig fiskaren och frågade ut honom om var han hade fångat fiskarna, satte sig 29 med alla männen från sitt hov till häst och befallde dem att rida till den platsen.” Det där berget är en oprecis uppgift; här behöver man ju säga: … kom fram till? något okänt berg, ett berg. ”– Jag ryser när jag tänker på vilken olycka som skulle drabba Ers Majestät (= Ers Härlighet), om fenan med sin hämnd väckte prinsens onda lust att störta er från tronen …”; Inte Majestät, utan Härlighet … Ordet Majestät tycks sakna tradition i folkspråket. ”Jag ska låta min dotter gifta sig med din son, om han skickar mig fyrtio guldfat fulla av ädelstenar av samma slag som dem du nu har kommit med. Dessa stenar ska bäras av fyrtio svarta (= svarta) slavar, av vilka var och en ska ha med sig en vit (= vit) slav …”; Varför använda bestämd form för adjektiven, både vid ädelstenarna och slavarna? Här räcker det ju med att helt enkelt beskriva egenskaperna: det behövs varken särskiljning eller betoning. ”Vid den tiden hade Aladdin återhämtat sig från sin rädsla och sade: – Vad ska jag då göra? Var snäll och säg (= säg)?”; Den förkortade formen används eftersom den är mer typisk för talspråket. Dessutom skulle ändelsen -ti upprepas om man behöll den fullständiga formen säg: göra – säga, vilket skulle ge ett slags monofonisk orkestrering. Nedan följer ännu ett knippe rättelser utan några förklaringar: – Vad säger du, min drottning, sade prinsen, är den där Skaibar din bror? Hur hemsk han än må vara, ska jag respektera och älska honom som min närmaste (= min) släkting!” ”– Gå nu, min pojke, och gör som jag sade, sade prästen! Vi båda kommer att vara rika hela livet (= vårt liv).” ”Han klädde honom i kungliga kläder, satte honom på tronen och svor honom trohet (= trohet).” ”Platsen dit fågeln förde mig var omgiven på alla sidor av berg som sträckte sig upp till molnen (= molnen) …” (Jfr K. Donelaitis: ”Gervins, medan han på förunderligt vis klättrade upp mot svarta moln …”) ”När jag gick trampade jag på diamanter under mina fötter och tänkte inte ens på att plocka upp en enda av dem (= av dem).” Denna korta översikt över professor J. Balčikonis tankar om stil och den fåra han plöjde inom detta verksamhetsområde avslutar jag med ett råd från J. Jablonskis: ”Vi bör undervisa inte så mycket om grammatiska termer som om levande språkföreteelser” (min kursivering – J. P.). I själva verket skrev J. Balčikonis varken en grammatiklärobok, en stilistik eller en översättningslärobok, men både från lärartribunen och genom recensioner, översättningar och annan verksamhet undervisade han hela tiden om ”levande språkföreteelser”. Bland dessa intar stilen en ganska framträdande plats. 30 J. Balčikonis om stil Sammanfattning Professor Juozas Balčikonis lämnade inga specialstudier om litauisk stilistik efter sig, men han behandlade ändå stilen och frågor som hörde samman med den i många av sina arbeten. Tydligast och mest fullständigt lade han fram sin syn på stil i polemiken med den litauiske författaren B. Sruoga (1927). Som den främsta förutsättningen för en god stil framhöll han i första hand grammatiskt och ordbildningsmässigt korrekt språkbruk samt att språkets utvecklingslagar följs. Stil kan inte skiljas från språk. Därför är en god stil otänkbar utan ett korrekt språkbruk; trots sina många former och uttryckssätt kan den inte överskrida de gränser som språkets system sätter. Vid sidan av detta är omdömen och anmärkningar om språkkänslans betydelse för uppfattningen av ordens stilistiska färgning och nyanser samt semantiska valörer vanliga i J. Balčikonis språkvetenskapliga arv. Enligt professorn är logisk framställning och tydliga uttryck väsentliga stilkvaliteter. Detta behandlas i artikeln ”Varför man bör kunna sitt språk väl”. Av alla krav som J. Balčikonis ställer på en god stil betonas i hans lära framför allt kravet att kunna uttrycka sig levande, ty ”det livlösa kan inte vara bra”. Vad som räknas som levande respektive livlöst språk får vi veta mest utförligt genom hans recensioner av litauiska författares litterära verk och litauiska översättningar av världslitteratur, liksom genom de litauiska texter i andra stilar som han bearbetade (särskilt i periodisk press). Att tala med god stil innebär enligt J. Balčikonis att så långt som möjligt hålla sig nära det levande folkspråket, lära av det och följa dess bästa förebilder. Denna princip följde professorn själv noggrant både i sina originalarbeten och i översättningarna av sagor (”Tusen och en natt”, bröderna Grimm, H. Andersen, Ch. Perrault) och konstnärliga verk i andra genrer. Hans många översättningar utgör en utmärkt skola, inte bara i korrekt och levande språkbruk utan också i god stil.