Iš J. Balčikonio akcentologijos

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) BONIFACAS STUNDŽIA UR J. BALČIKONIS ACCENTOLOGI Accentuologi intresserade J. Balčikonis sig, liksom av de flesta andra områden inom språkvetenskapen, som praktiker — en passionerad främjare av språkvård och en särpräglad lexikograf. När han undervisade i en kurs i litauiska vid Panevėžys lärarseminarium 1919—1924 introducerade han de blivande lärarna även för accentuologins grunder och förmedlade färdigheter i korrekt betoning. I ett öppet brev till utbildningsministern som publicerades 1927 (I 75)1 klagar han över det dåliga språket i teatern och påpekar flera betoningfel (medžiagos, išmokyti). I föreläsningar som sändes i Kaunas radio 1929—1934 rättade han de mest kända felen i ordförråd, ordbildning och betoning. Från 1935 var J. Balčikonis medlem av kommissionen för betoning och uttal inom Litauiska språkföreningen. Han rättade betoningfel även senare och vid olika tillfällen: i artiklar och recensioner samt i sitt pedagogiska arbete. När han blev redaktör för ”Litauiska språkets ordbok” gjorde han stora ansträngningar för att kortregistret skulle kompletteras med autentiska ord från olika delar av Litauen. I flera artiklar uppmanade han allmänheten att samla den levande språkets skatter och bad dem skicka in anmärkningar om deras betoning och betydelse. J. Balčikonis kan betraktas som den främste och förmodligen mest konsekvente arvtagaren till J. Jablonskis tradition. Han stödde sig på Jablonskis och stärkte dennes auktoritet inte bara genom att rätta språkfel, utan också genom att undervisa blivande lärare i litauiska. Detta framgår mycket tydligt av de föreläsningar av Balčikonis som publicerats i andra bandet av ”Valda skrifter”, där ett visst utrymme också ägnas åt betoning. Betoning definieras som ”röstens höjning på en stavelse” (II 5); jfr den definition som J. Jablonskis gav i sin grammatik från 1922: ”röstens höjning när man uttalar ett ord är dess betoning” (RR I 189). I föreläsningar efter det stora fosterländska kriget sägs ”ordbetoning inte kallas röstens höjning, utan ett kraftigare uttal (av vokalens eller diftongens början eller slut)” (II 294). J. Balčikonis använder, liksom J. Jablonskis, ännu inte termen accentkontur — betoning betecknar också accentkonturen, men i allmänhet skiljs begreppen betoning och accentkontur åt: grav accent markerar en kort stavelse, akut accent en lång stavelse med fallande ton, och cirkumflex en lång stavelse med stigande ton. I enlighet med J. Jablonskis grammatik från 1901 markerar han i sina anteckningar till föreläsningar vid Panevėžys lärarseminarium i, u + R med akut accent ´; senare övergår han, liksom J. Jablonskis i grammatiken från 1922, till F. Kuršaitis tradition och börjar använda grav accent. Han nämner också betoningens semantiska funktion (för övrigt står alla exempel i motsats till varandra genom accentkonturen): aušta — aušta, mėrkti — merkti osv. (II 8). 1 Skliausteliuose nurodoma J. Balčikonio „Rinktinių raštų“ (V., 1978, 1982) tomas ir puslapis. Kai kalbama apie J. Jablonskį, vartojama santrumpa RR, žyminti jo „Rinktinius raštus“ (V., 1957, 1959). 19 Som term för accentparadigm använde J. Balčikonis paradigma. Språkforskaren motsatte sig för övrigt ända till livets slut den nuvarande klassificeringen av accentparadigm, som fick genomslag efter K. Būgas studie i första häftet av LKŽ. Liksom J. Jablonskis fram till 1925 följde han Kuršaitis–Jauniaus schema och hävdade att det var lämpligare för dagens språk (I 387—388). Även om J. Balčikonis, som redan nämnts, följde Jablonskis (framför allt hans grammatik från 1922), finns det ändå vissa, om än små, skillnader i betoning i de nämnda föreläsningsanteckningarna. Detta gäller särskilt pronomen, pronominella adjektiv och particip av aktiv form. J. Balčikonis anger till exempel varianterna: för pronomenen jis, ji, tas, ta, šis, ši singular instrumental juõ (juo), ją (ją) osv., plural ackusativ juõs (juos), jąs (jas) osv.; för tokia, kokia osv. singular dativ tókiai, tokiái ir tokiai. I J. Jablonskis grammatik från 1922 anges de första formerna, med tillägget att de på vissa håll uttalas annorlunda, medan singular dativ tokiai får två olika betoningar (tókiai ir tokiai; grammatiken från 1901). J. Balčikonis betonar singular dativ av pronominella adjektiv på första stavelsen (jaũnajam, didžiãjam), medan den mer karakteristiska betoningen jaunãjam (jaunámjam), som rekommenderades redan efter kriget, behandlas som en variant (II 34). J. Jablonskis betonade alltid den näst sista stavelsen: didžiãjam (gram. 1901, RR I 84), didžiãjam (gram. 1922, RR I 211). J. Balčikonis betonade presensparticip av aktiv form med 3:e accentparadigmet2, med undantag för femininum singular nominativ nešanti, och med 1:a accentparadigmet, med undantag för maskulinum singular dativ nešančiam. J. Jablonskis betonade dem på ungefär samma sätt, med undantag för singular lokativ, som bara har 1:a accentparadigmet (sūkancíame, sūkancíoje). J. Balčikonis betonar räkneordet šiñtas enligt det andra accentparadigmet, Jablonskis enligt det fjärde (det andra accentparadigmet förekommer endast som variant). J. Balčikonis skrev också flera artiklar som särskilt behandlar betoning. I en av dem, publicerad 1938, argumenterar han för att formen próc entas bör föredras i standardspråket framför proceñtas; i en annan, skriven 1960 och publicerad i ”Valda skrifter” utifrån manuskriptet (I 354—357), behandlas betoningen av prefixverb (med Balčikonis term: prefixförsedda verb). Efter att ha noterat att ”presens skiljer sig från preteritum vad gäller betoningens förskjutning till prefixet” (I 355) försöker författaren skilja mellan de fonologisk-morfologiska verbklasser i presens som drar betoningen till prefixet och dem som inte gör det. Det hade nog varit mer fruktbart att här söka efter likheter och skillnader i betoningen mellan formerna av de båda tempusformerna — J. Balčikonis hade sannolikt också gjort det (det framgår tydligt att artikeln är ofullbordad), men de fakta som artikeln ändå presenterar är i sig värdefulla. Det bör tilläggas att termen accentkontur redan används i artikeln. Forskarens främsta och utan tvekan mest värdefulla arbete inom accentuologin är artikeln ”Adjektiv med suffixet -inis och deras betoning”, skriven 1951 (I 201—207). Här formulerar J. Balčikonis, med stöd av omfattande belägg från olika dialekter (”det levande språket”), en mycket enkel regel som i huvudsak fortfarande följs3: ”betona suffixet om [adjektiven. — B. S.] är bildade av ord med ändelsebetoning, betona roten (stammen) om de är bildade av ord med rot- (stam-)betoning” (I 205). Enligt samma regel ska även substantiv med suffixet -ininkas betonas. I artikeln 2 Förkortning a.p. = accentparadigm (betoningsklass). 3 Plg. Laigonaitė A. Lietuvių kalbos akcentologija. — V., 1978, p. 58. 20 vi finner ett riktigt påpekande: att samogiterna och de västliga högaitier som står dem närmare tenderar att generalisera betoningen på den näst sista stavelsen, medan det i varje dialekt finns gott om enstaka ord som avviker från regeln och uppvisar variation; samma person kan till och med betona ett ord på två olika sätt. Det mest originella, och det som kan utvecklas till mer vägande teoretiska generaliseringar, är J. Balčikonis påpekande att felaktig betoning av ett adjektiv med suffixet -inis som inte förekommer i det levande språket inte känns fel för oss, medan en ovanlig betoning genast faller i ögonen om ordet är en produkt av det levande språket (I 206). J. Balčikonis anade tydligen att nya ord inte alltid är benägna att följa etablerade betoningregler. Dialektobservationerna visar detta. Och överlag beror det på vilken accentparadigm ett visst ord betonas efter, också på om ordet är bekant för språkbrukaren, ”eget”, eller obekant, ”främmande”. Här kommer vi in på pragmatiska frågor, som kunde diskuteras separat (se „Mūsų kalba“, 1985, nr 6, s. 9). Några ord bör också sägas om andra intressanta iakttagelser av Balčikonis. Han var sannolikt den förste som uppmärksammade att rotbetonade singularia tantum, när de används i överförd betydelse i plural, övergår till ändelsebetoning, till exempel auksas, men knyga su auksais (I 275, 286). Den grundläggande principen, själva credo, för Balčikonis litauistiska verksamhet, liksom för Jablonskis, var att stödja sig på fakta från det levande språket. Redan 1928, när han recenserade V. Kamantauskas „Trumpas lietuvių kalbos kirčio mokslas“ (Kaunas, 1928), påpekade han att adjektivet aiškus hör till den första accentklassen i vissa dialekter och den fjärde i andra (I 100) – även när han kritiserar söker Balčikonis stöd i det levande språket, i dialekterna. Ändå förhöll sig språkforskaren tämligen försiktigt också till dialektfakta: ”man kan inte alltid stödja sig enbart på det som nu finns i dialekterna; där finner vi mycket som har förvanskats” (I 95). Även här måste man alltså skilja agnarna från vetet. Analogiprincipen, som J. Balčikonis till exempel använder när han samma år 1928 kritiserar S. Dabušis, som rekommenderade formen lietùvys – lietùvį för standardspråket (en sådan betoning är känd bland sydliga högaitier och deras grannar), hjälper ofta till med detta: om vi vid sidan av Raguvà, Šeduvà (man kan också tillägga Linkuvà med flera) har ragùvis, šedùvis (och linkùvis …), så bör vi vid sidan av Lietuvà ha lietùvis (I 95). Även adjektivet lietuviškas visar denna grundform. Adjektiv med detta suffix bevarar, som forskaren vidare hävdar, grundordets stamton och tonförlopp (bróli – bróliškas, sėserì – sėserìškas, galvìją – galvìjiškas och så vidare). På ett annat ställe resonerar han att betoningen ibland kan jämnas ut efter betoningen hos ord med närliggande betydelse (I 206). Men inte heller användningen av analogi leder alltid till de förväntade resultaten. Man kan till exempel lika framgångsrikt argumentera för betoningen pròcentas och proceñtas; jämför lånord med identisk struktur som betonas på två sätt: brãvoras och tavõras, sliẽsorius och totòrius, ùbagas och nabãgas. När J. Balčikonis i en artikel skriven 1938 rekommenderade den normerade formen pròcentas stödde han sig på traditionen – varianten proceñtas sades vara på väg att spridas först på senare tid (I 161–162). I detta fall borde man dock tydligen ha godtagit sidoställda former pròcentas | proceñtas; jämför ãdventas|adveñtas, tãlentas|taleñtas och så vidare. Å andra sidan tyder preliminära observationer av det nutida talade standardspråket på att vissa trestaviga lånord tenderar att generalisera betoningen på första stavelsen – Balčikonis förslag visar sig alltså vara framsynt. 21 När J. Balčikonis skrev om betoningens tillbakadragning respektive förskjutning i dialekterna tog han ibland miste. År 1928 betraktade han till exempel formerna progą, odą, rūšis som resultat av en felaktig förskjutning av betoningen till slutet (I 95). Han försöker till och med formulera en sorts regelbundenhet: dialekter som bevarat slutbetoningen ”har en tendens, av okänd anledning, att flytta betoningen till slutet i varje ord som kommit utifrån” (I 95), till exempel lietūvis → lietuvỹs. Det finns ingen anledning att förvånas alltför mycket över sådana misstag: förväxling av betoningens tillbakadragning respektive förskjutning med skillnader mellan accentklasser förekommer även i vår tid⁴. Vad gäller former av typen lietuvỹs kan man säga att slutbetoning här troligen hänger samman med semantiska faktorer: slutbetoningen i singular kan ha generaliserats från den kollektiva formen lietuviai; jämför latviai, lenkai, vokiečiai och så vidare.⁵ Ett annat exempel: i recensionen av den ovannämnda boken av V. Kamantauskas (I 100) sägs det att ”en tillagd stavelse ibland flyttar betoningen från roten till slutet (širdžia, širdimi), och ibland skjuter den från slutet mot början (pirštė, peilyje)”. Något bör också sägas om egennamn, vars normering J. Balčikonis ägnade stor uppmärksamhet. I flera artiklar och recensioner kämpade han för autentiska ortnamnsformer och angav också deras korrekta betoning, till exempel: Daugai 2, Galšia 4, Juoda 3 (ne Júoda 1), Maišiagala 1, Širvintos 3ᵃ, Vilnia 1. J. Balčikonis hade inte själv kontrollerat alla namn, utan stödde sig också på informanter, som tyvärr inte alltid var kompetenta. Därför har man i senare onomastiska arbeten frångått vissa av hans korrigeringar, till exempel former som Bilsas 1, Griežūnė, Leité, Taurág-nas med flera (I 340, 372)⁶. Jag vill nämna ytterligare en värdefull iakttagelse av mer allmän karaktär från Balčikonis (I 372): det är inte korrekt att ange accentklass – 2 eller 4 – för hydronymer med a-stam i singular och kort eller cirkumflex rot (Būktas, Klãnas, Brãdas med flera⁷. V. Vitkauskas⁸ påpekade dock nyligen att accentklassen för sådana ortnamn kan fastställas i dialekter där illativ används. I en artikel som publicerades 1965 i „Moksle ir technikoje“, „Ką neatidėliojant reikia daryti mūsų kalbos mokslui“, skrev Balčikonis bland annat: ”Det vore mycket nyttigt att fonetiskt transkribera hela dialekttexter … När man skriver ned sånger, sagor och annan folklore bör man också ange betoningen” (I 379). Professorn bidrog själv på ett förtjänstfullt sätt till detta arbete och visade vägen: 1953–1954 skrev han ned alla sånger som folksångerskan J. Jurkonienė kunde, transkriberade och betonade dem samt förberedde en utgåva, som utkom först efter hans död („Druskininkų dainos“, V., 1972). För övrigt betonas orden här inte efter melodin, utan så som de används i talspråket. Även i dag är det mycket angeläget att dokumentera så många autentiska dialekttexter som möjligt, — 4 Žr. Zinkevičius Z. Kirčio atitraukimas ir kirčiavimo paradigmos. — Kalbotyra, 1979, t. 30(1), p. 90—93. 5 Se närmare Stundžia B. Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmė linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. — I: Lietuvių onomastikos tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1981, t. 21, s. 192–193. 6 Dessa hydronymers autentiska former är Bilsas, Griežūnė, Leitė, Taurãgnas; se Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. — V., 1981. 7 Taip daryta „Lietuvos TSR upių ir ežerų vardyne“ (V., 1963), kurį J. Balčikonis recenzavo (I 371—373). 8 Se Mūsų kalba, 1985, nr 5, s. 40–41. 22 Detta framkom också i föredrag och diskussioner vid konferensen som hölls till minne av J. Balčikonis 100-åriga födelsedag. Sammanfattningsvis kan man säga att J. Balčikonis, när han undersökte och normerade frågor om accentuering, a) följde principen om den ”levande språkets” företräde, som hade övertagits från J. Jablonskis och andra i traditionen; b) strikt skilde autentiska dialektfakta från nyuppkomna företeelser; c) tillämpade analogiprincipen tämligen framgångsrikt. Några subtila iakttagelser av J. Balčikonis om sambandet mellan accentparadigm och semantik samt pragmatiska skillnader kan med framgång vidareutvecklas. Ur J. Balčikonis accentologi Sammanfattning När J. Balčikonis undersökte accentologiska problem och bedrev normeringsarbete utgick han från det levande språkets företräde, skilde strikt mellan genuina dialektfakta och nybildningar och tillämpade analogiprincipen skickligt. I hans arbeten uppmärksammas några subtila frågor om accentuering.