Dvikalbystės klausimai etnografiniuose tyrinėjimuose

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS PETRAS KALNIUS TVÅSPRÅKIGHETENS FRÅGOR I ETNOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR På senare tid har tvåspråkigheten väckt allt större intresse även bland etnografer, som i andra republiker har genomfört ingående undersökningar i ämnet. Etnografer i Litauens SSR har i vissa undersökningar av den nuvarande republikbefolkningens andliga kultur också berört dessa frågor (genom att undersöka familjemedlemmarnas etniska orientering i kulturlivet osv.). Information om tvåspråkighetens utbredning och språkens funktion har samlats in från 2731 invånare i republiken (1415 stadsbor och 1316 landsbygdsbor). En enkätundersökning av familjer genomfördes i Elektrėnai, Vilnius och Kaunas samt i distrikten Telšiai, Zarasai, Švenčionys, Varėna, Jonava och Vilkaviškis. De insamlade uppgifterna beskriver alla sociala skikt bland republikens invånare. År 1976 besvarade 276 arbetare och ingenjörsanställda frågor om språkkunskaper och språkbruk i hemmet i Elektrėnai, i samband med en undersökning av de anställda vid Litauens VRE:s vardagsliv och kultur. Industriarbetare och tjänstemän i Vilnius och Kaunas samt fabrikernas ingenjörsanställda intervjuades med hjälp av enkäter 1977—1978. Svar inkom från 500 personer av olika nationaliteter (frågorna gällde modersmål, språkkunskaper och språkbruk på arbetet och i hemmet). Språkfrågorna berördes något mer ingående 1981—1982, då familjer bland anställda i icke-produktiva yrken i Vilnius och Kaunas intervjuades. Man undersökte kunskaper i modersmålet och andra språk, frågade vad som främst hade hjälpt dem att lära sig ett annat språk, och även om språkbruket i hemmet och inom olika samhällslivets områden samt om språklig orientering när de sökte information via radio, television och press. I denna undersökning intervjuades 336 kultur- och utbildningsarbetare av olika nationaliteter i Vilnius och 312 i Kaunas. År 1982 intervjuade Institutet N. Miklucho-Maklaj vid USSR:s vetenskapsakademi tillsammans med etnografer från Historiska institutet vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi 1316 landsbygdsbor med olika yrken, åldrar och utbildningsnivåer i distrikten Jonava, Telšiai, Vilkaviškis, Varėna, Švenčionys, Šakiai och Tauragė. Enkätfrågorna om språk liknade dem som ställts vid intervjuerna med invånare i Vilnius och Kaunas. Dessutom inkluderades andra slags frågor (vilket språk talar ni på möten osv.). I Elektrėnai angav en stor del av de intervjuade inte hur väl de behärskade ett andra språk bland USSR:s folk, så det går bara att tala om detta i mycket allmänna ordalag. Litauer behärskade ryska betydligt bättre än republikens invånare av andra nationaliteter behärskade litauiska. Av litauerna kunde 95,9% ryska bra eller dåligt, medan 70% av personer med andra nationaliteter kunde litauiska. Det goda behärskandet av det andra språket berodde på att den absoluta majoriteten av de anställda vid VRE som bodde här vid tiden för undersökningen var medelålders eller yngre, hade hög yrkeskompetens och främst hade gymnasie- eller specialutbildning, och många hade— 143 även högre utbildning (det vill säga att de lärde sig det andra språket inte bara på arbetet och i boendemiljön, utan också i skolan). Dessutom hade de flesta invånare av icke-lokala nationaliteter kommit till Elektrėnai från andra städer och distrikt i Litauen. De hade redan vissa språkkunskaper när de kom hit. Bland litauerna var andelen större som läste tidningar och böcker på två språk. Av alla faktorer var åldern viktigast för nivån på språkkunskaperna. Litauer och personer av andra nationaliteter som behärskade det andra språket sämst eller inte alls var äldre människor. Utbildningen hade däremot i detta fall ingen märkbar inverkan på språkkunskaperna. Även i familjer med samma etniska tillhörighet läste man tidningar och, i enstaka fall, som de intervjuade uppgav, talade man också två språk hemma (litauiska–polska, litauiska–ryska). Bland personer av polsk nationalitet och en del litauer håller flerspråkighet på litauiska–polska–ryska tydligt på att etablera sig. Den absoluta majoriteten av dem som kunde polska härstammade från bönder i distrikten Trakai och Kaišiadorys (polska hade tidigare varit mycket utbrett där). En undersökning bland industriarbetare i Vilnius och Kaunas visade att modersmålet inte alltid sammanfaller med de intervjuades nationalitet. Litauiska angavs som modersmål av 97,5% av litauerna, ryska av 94,6% av ryssarna och polska av 83,3% av polackerna. Som vi ser överensstämmer modersmålet oftast med nationaliteten i litauernas svar och minst ofta i polackernas; en jämförelsevis stor andel av dem (9,8%) betraktade ryska som sitt modersmål, och en betydligt mindre andel (1,6%)1 — litauiska. Dessutom uppgav 1,1% av litauerna att ryska var deras modersmål och 0,3% att polska var det; 3% av ryssarna betraktade litauiska som sitt modersmål och 0,7% polska. Industriarbetare i republikens större städer behärskar i allmänhet ett andra språk bland USSR:s folk ganska väl. Massutbredd tvåspråkighet finns dock endast bland litauerna. De överträffade invånare av alla andra nationaliteter med stor marginal när det gällde kunskaper i det andra språket. Om 86,2% av litauerna i Vilnius och 52,2% i Kaunas uppgav att de kunde ryska bra, var det bara 39,4% respektive 42,1% av ryssarna som kunde litauiska bra. Vilniuspolackerna utmärkte sig här genom att en mycket stor andel av dem (98%) uppgav att de kunde ryska bra, medan bara 40% av dem kunde litauiska bra. Det finns betydligt fler litauer som kan ryska bra i Vilnius, medan det i Kaunas finns något fler ryssar som kan litauiska bra. Invånarna påverkas sannolikt mest av den etniska miljön genom arbetskollektiv och etniskt blandade familjer, eftersom sambandet mellan dessa företeelser och kunskaper i det andra språket är mycket nära. I Kaunas industrianläggningar där de intervjuade arbetade använde till exempel nästan alla, med få undantag, litauiska på arbetet, inte bara litauer utan också ryssar. I Vilnius fabriker användes däremot ryska mycket oftare. Av alla litauer som intervjuades här talade 47% oftast litauiska på arbetet och 53% ryska; bland ryssarna var motsvarande andelar 4,3% och 95,7%, och bland polackerna 10% och 90%. För invånare av alla nationaliteter är blandäktenskap mycket betydelsefulla för att lära sig ett andra språk. I Vilnius kan exempelvis personer som ingått blandäktenskap ett andra språk 2–3 gånger oftare än personer som gift sig med någon av sin egen nationalitet. Generellt sett är båda de mest utbredda språken (litauiska och ryska) i industrifolksmiljön 1 Här och i fortsättningen anger den andel som saknas (upp till 100) hur många personer som inte besvarade frågan. 144 Språken har en stark ställning inte bara bland litauer och ryssar. Även personer av andra nationaliteter talar dem ofta hemma, också de som inte är gifta med litauer eller ryssar. Exempelvis utgjorde litauiska familjer 51,3% av alla undersökta familjer i Vilnius och Kaunas, medan 58,4% av samtliga undersökta familjer använde enbart litauiska hemma. Ryska familjer utgjorde 14,1%, medan 23,8% av alla undersökta familjer talade enbart ryska hemma. Däremot var polskans betydelse betydligt mindre. Som exempel kan nämnas att endast 58% av de polska familjerna talade enbart polska. Språket bland icke-industriellt anställda i Vilnius och Kaunas undersöktes mer ingående. Uppgifterna från enkätundersökningen visade att de intellektuellas inställning i detta avseende liknar arbetarnas, även om den samtidigt har vissa särdrag. Det fastställdes att de intellektuellas modersmål sammanfaller med deras nationalitet oftare än industr arbetarnas. I Vilnius betraktade 98,6% av litauerna, 97% av ryssarna och 98% av polackerna språket för sin nationalitet som sitt modersmål; i Kaunas var motsvarande andelar 99,5%, 97,6% respektive 85,8%. Avvikelser mellan nationalitet och modersmål förekommer betydligt oftare bland etniska minoriteter i Vilnius och Kaunas – bland belarusier, ukrainare, judar och andra. Människor av olika nationaliteters skiftande benägenhet att betrakta nationalitetens språk som sitt modersmål avgör tydligen också deras varierande kunskaper i ett andra språk, det vill säga graden av tvåspråkighet hos dessa nationaliteter. En enkät bland icke-industriellt anställda i Vilnius och Kaunas visade att icke-litauer kan litauiska betydligt sämre än litauer kan ryska. Hur märkligt det än kan tyckas var det ganska få som talade det andra språket obehindrat inom denna sociala grupp av stadsbor, där nästan utan undantag ingår personer med högre eller specialiserad gymnasieutbildning. Exempelvis uppgav endast 34,8% av de litauiska intellektuella i Vilnius att de talade ryska obehindrat; 26,5% talade det på medelnivå. I Kaunas var motsvarande andelar 32,1 respektive 22,1% (de övriga uppgav att de talade ryska dåligt eller besvarade inte frågan). Kunskaperna i litauiska varierar avsevärt mellan olika nationaliteter. I Vilnius uppgav 49% av polackerna, 40% av judarna, 30% av belarusierna, 15% av ryssarna och 1,3% av ukrainarna att de behärskade litauiska obehindrat; i Kaunas var motsvarande andelar 42,8%, 33,3%, 25,0%, 16,8% och 7,1%. Den lägre andelen ryssar, belarusier och ukrainare som kunde litauiska kan i detta fall bero på att många personer av dessa nationaliteter bland den pedagogiska personalen, som också ingick i undersökningen, arbetade tillfälligt i Litauen och att många hade bott i republiken relativt kort tid. Polackerna var däremot till största delen ättlingar till personer som bott i republiken sedan länge, och därför hade de flesta kommit i kontakt med litauiska redan i barndomen. Dessutom är dessa siffror bland kultur- och utbildningsarbetare av polsk nationalitet tydligen högre än bland arbetare och kolchosbönder av samma nationalitet (jfr folkräkningen i republiken 1979). Utbildningsnivån hos icke-industriellt anställda avgör inte heller alltid kunskaperna i ett andra språk (endast för litauer har den en direkt inverkan). Andelen icke-litauer som talade litauiska obehindrat var större bland dem med specialiserad gymnasieutbildning än bland dem med högre utbildning. Företrädare för alla nationaliteter som hade bott längre i dessa städer behärskade det andra språket bättre än de som nyligen hade flyttat dit. Till och med litauer i Kaunas som var födda och uppvuxna där kunde ryska bättre än de som nyligen hade flyttat dit från landsbygdsdistrikten. 55,5% av de litauiska kulturarbetarna och 46,0% av de litauiska utbildningsarbetarna talade ryska obehindrat, medan motsvarande andelar för litauiska var 61,3% respektive endast 10. 678 145 27,3% av de icke-litauer som tillhörde de nämnda yrkesgrupperna. Även det faktum att arbetskollektiven inom kultursektorn oftare var blandade, medan pedagogernas oftare var monoetniska, spelade roll. Dessutom var pedagoger av nationaliteter som inte var inhemska mer rörliga migranter än kulturarbetare av samma nationaliteter. I viss mån påverkas språkkunskaperna också av arbetets karaktär: en lärare som arbetar vid en skola där undervisningen sker på ryska eller polska kan klara sig utan litauiska, medan en kulturarbetare i republiken inte kan göra det. De intellektuella som undersöktes i Vilnius och Kaunas behärskade det andra språket sämre än republikens invånare i allmänhet. Enligt uppgifterna från den sovjetiska folkräkningen 1979 talade exempelvis 52,2% av de litauer som bodde i Litauen ryska obehindrat, medan 35,2% av ryssarna, 11,1% av polackerna, 12,7% av belarusierna, 15,2% av ukrainarna och 31,2% av judarna kunde litauiska. De högre siffrorna för republikens invånares kunskaper i ett andra språk berodde på stadsbor som arbetade inom de produktiva sektorerna av folkhushållningen – industri, byggnation, transport osv. (arbetskollektiven i dessa sektorer var ofta multietniska, medan de icke-industriellt anställdas kollektiv var mer monoetniska). Att polska intellektuella bosatta i Vilnius och Kaunas behärskade litauiska bättre än polacker i republiken i allmänhet berodde tydligen främst på att en stor del av dem bodde i Vilnius, Šalčininkai och andra östra distrikt i republiken, nära gränsen till Belarus, där andelen personer av litauisk nationalitet är liten (och där de därför oftare klarar sig utan litauiska i vardagslivet, på arbetet och i samhällslivet). För litauer och polacker var skolan den viktigaste platsen för att lära sig ett andra språk, medan arbetskollektiven spelade störst roll för företrädare för alla andra nationaliteter. Familjen hade en mindre betydelse här. De nämnda faktorerna hade olika betydelse för människor i olika generationer när de lärde sig ett andra språk. Ju äldre respondenterna var, desto större andel hade lärt sig det andra språket på arbetet och desto mindre andel i skolan. Den yngre generationen lärde sig däremot språket främst i skolan. Barn från etniskt blandade familjer uppträder i olika situationer oftare som tvåspråkiga än barn från familjer med samma etniska bakgrund och använder mer sällan sina föräldrars modersmål. Till skillnad från sina föräldrar uppträder barn från blandade familjer dessutom oftare redan som tvåspråkiga. Även om familjen i allmänhet inte har någon särskilt stor betydelse för tvåspråkighetens utbredning, är enskilda etniskt blandade familjer ändå en viktigare faktor för dess spridning och användning än skolan, arbetskollektivet och massmedierna. Bland icke-industriellt anställda var, liksom bland industriarbetare, den vanligaste formen av tvåspråkighet litauisk-rysk tvåspråkighet. Andra former (litauisk-polsk och rysk-polsk tvåspråkighet) var betydligt mindre vanliga bland icke-industriellt anställda än bland industriarbetare. En analys av de tillfrågades svar om deras språkval när de lyssnade på radio, såg på tv och läste pressen visade att medlemmar i familjer med samma etniska bakgrund oftare valde information på ett språk (modersmålet), medan medlemmar i blandade familjer valde information på två språk. Undersökningen av landsbygdsbefolkningen i Litauiska SSR 1982 ger en mer ingående bild endast av personer av litauisk nationalitet, eftersom de uppgifter om blandade familjer som behandlats vid vetenskapsakademin i Sovjetunionens beräkningscentrum och överlämnats till Historiska institutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi ännu inte har fördelats efter de svarandes nationalitet. Därför redovisar vi uppgifter endast om landsbygdsbefolkningens språkliga inställning bland litauer. Sambandet mellan landsbygdsbornas litauiska modersmål 146 Sambandet mellan språk och nationalitet är ännu starkare än bland stadsbor. I svaren från litauiska respondenter inom nästan alla yrken sammanfaller dessa egenskaper, och endast bland arbetare med okvalificerat kroppsarbete förekommer en eller två personer av litauisk nationalitet för vilka litauiska inte är modersmål. Eftersom en betydande del av de tillfrågade hör hemma i etniskt blandade områden får man anta att dessa personer är ättlingar till familjer som är blandade i nationellt hänseende. Litauer som bor på landsbygden behärskar ryska betydligt sämre än stadsbor och överlag sämre än invånarna i hela republiken (5% av männen och hela 15% av kvinnorna uppgav att de inte kan ryska, medan 11 respektive 25% talar språket med svårighet, 33 respektive 34% ganska mödosamt, 32 respektive 14% ganska flytande och 19 respektive 11% helt flytande). Som vi ser behärskar män ryska betydligt bättre än kvinnor. Utan tvivel har deras tjänstgöring i den sovjetiska armén hjälpt dem att lära sig språket bättre. De som behärskar ryska sämst är personer som arbetar med okvalificerat kroppsarbete (oftast äldre människor); bäst är det inte jordbruksspecialister utan personer med kvalificerat kroppsarbete. Även i etniskt blandade områden talar den överväldigande majoriteten av litauer litauiska på arbetet. En mindre del talar dock där också ryska, polska eller två språk – modersmålet samt polska eller ryska. Kvinnor i Litauen talar mer sällan ryska och polska på arbetet än män. Vid möten yttrar sig kvinnor oftare (97%) än män (95%) på litauiska, eller skulle göra det om behov uppstod. För litauer som bor på landsbygden är alltså litauiska det viktigaste kommunikationsspråket. Kvinnors anknytning till modersmålet är starkare än mäns. Under etnografiska undersökningar, då material samlades in om vardagsliv och kultur i familjer på landsbygden och i städerna i dagens Litauiska SSR, fastställdes alltså att litauer i allmänhet behärskar ryska bättre än invånare av icke-inhemsk nationalitet behärskar litauiska. Detta gäller företrädare för alla sociala skikt. Om invånare av icke-inhemsk nationalitet kan man dock säga att den sociala tillhörigheten har olika betydelse: bland industriarbetare behärskar ryssar litauiska något bättre än polacker, medan polacker bland stadens tjänstemän inom icke-produktiva verksamheter behärskar språket bättre än ryssar. I samtliga fall överträffar polacker litauer i kunskaper i ryska. En viktig faktor som hindrade människor av andra nationaliteter från att lära sig litauiska bättre var deras mer intensiva migration. Skolan och arbetskollektiven har större betydelse för inlärningen av ett andraspråk, familjen mindre. Familjer som var för sig betraktas som blandade i nationellt hänseende är i huvudsak två- eller flerspråkiga. FRÅGOR OM TVÅSPRÅKIGHET I ETNOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR Sammanfattning Under en undersökning av den andliga kulturen hos republikens landsbygds- och stadsbefolkning, genomförd av etnografer vid Historiska institutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi 1976–1982, liksom av forskare vid N. N. Miklucho-Maklajs etnografiska institut vid USSR:s vetenskapsakademi tillsammans med litauiska etnografer 1982, identifierades vissa mönster i tvåspråkighetens utbredning och i olika nationalitetsgruppers kunskaper i litauiska och ryska. 2731 enkäter fylldes i. På grundval av enkätuppgifterna fastställdes att litauer överlag behärskar ryska märkbart bättre än företrädare för icke-inhemska nationaliteter behärskar litauiska. Detta är ett allmänt mönster i befolkningens alla sociala skikt. 10* 147 Den sociala tillhörigheten spelar olika stor roll för icke-inhemska nationaliteter. Bland industriarbetare behärskar således personer av rysk nationalitet litauiska något bättre än polacker, medan förhållandet är det omvända bland tjänstemän som inte arbetar inom produktionen. Vid språkinlärning spelar skolan och arbetskollektiven en större roll än familjen, men betraktade var för sig spelar familjer med blandad nationalitet en avgörande roll.