Gramatikos norminimas „Gimtojoje kalboje“ (1958–1968 m.)

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994) KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI RITĄ MILIŪNAITĖ GRAMMATISK NORMERING I ”GIMTOJI KALBA” (1958—1968) Redan före kriget grundades i Litauen Litauiska språkföreningen (nedan — LKD) och dess tidskrift ”Gimtoji kalba” (1933—1941, nedan — GK), vilket gav arbetet med språknormering ett rejält lyft; efter J. Jablonskis död (1930) hade det gått något i stå. Under nästan ett decennium diskuterades teoretiska frågor om språknormering gemensamt, ett program antogs och man arbetade för att normerna skulle införas i språkbruket. År 1941 avbröts dock arbetet, eftersom en stor del av de mest aktiva språkvetarna mot slutet av kriget tvingades lämna sitt hemland. År 1950 återupprättades LKD i USA, och från 1958 återupplivades även ”Gimtoji kalba”, som utkom under ett helt decennium¹. Till en början var de viktigaste medarbetarna, liksom i Litauen, P. Skardžius, A. Salys, P. Jonikas och L. Dambriūnas (i Litauen hade han skrivit under namnet Dambrauskas). P. Jonikas var redaktör i nästan två och ett halvt år, med bistånd av andra språkvetare, och från 1961 tog Dambriūnas ensam över redigeringen; artiklar publicerades av S. Barzdukas, V. Rastenis, K. Grinda och flera andra litauiska emigranter — inte bara språkvetare. Här ska vi undersöka hur GK i Amerika fortsatte det framgångsrika arbete med att vårda det gemensamma språket som hade bedrivits i Litauen, med särskild uppmärksamhet på grammatisk normering. Av begripliga skäl kunde denna tidskrift länge inte nå våra nuvarande språknormerare, vilket gör det desto intressantare att följa i vilken riktning det gemensamma språket vårdades utomlands. En av GK:s medarbetare, A. Dundulis, bedömde 1966 kritiskt läget för det dåvarande språknormeringsarbetet i själva tidskriften: i den frågan hade man, enligt honom, ”hittills nästan inte sagt något nytt. I Litauen upprepas allt, ibland nästan ordagrant, som skrevs i Jonikas artiklar för snart 20 år sedan” [66 I 2]². Vi vet ungefär hur det såg ut i Litauen innan ”Kalbos kultūra” började utkomma 1961, men hade GK i Amerika verkligen inte något nytt att komma med? GK försökte behålla sin föregångares struktur, men innehållet och ämnesinriktningen förändrades avsevärt, även om också de inriktades på praktisk språkverksamhet, eftersom man behövde ta hänsyn till behoven hos litauer som hamnat i en främmande språkmiljö. Grammatiska företeelser 1Mer om GK:s utgivningshistoria och ämnesinriktning, se Miliūnaitė R. Amerikos lietuvių „Gimtoji kalba“ (1958—1968) // Gimtoji kalba. 1991. Nr. 4. P. 6—11. 2Gimtoji kalba. K., 1933—1941; USA — 1958—1968. Här och i fortsättningen anger den första siffran inom parentes GK:s utgivningsår, den andra häftets nummer och den tredje sidan. 141 I tidskriften ägnades jämförelsevis stort utrymme åt detta — både i ”Frågespalten” och i många artiklar. Dambrūnas ägnade sig särskilt åt frågan, själv som han var syntaktiker. Av de 186 insamlade rekommendationerna om användningen av grammatiska företeelser härrör 119 (dvs. omkring 64%) från just honom, omkring 10% från S. Barzdukas, omkring 7% från P. Skardžius och några procent vardera från B. Babrauskas, P. Jonikas och andra. Innan vi diskuterar vad GK:s grammatiknormering grundade sig på, är det lämpligt att klargöra tidskriftens medarbetares allmänna inställning till språkföreteelser och regleringen av dem. Till skillnad från GK i Litauen, där arbetet bedrevs kollektivt och program för språknormering utarbetades, kom detta arbete i GK i Amerika i huvudsak att vila i en enda persons händer — L. Dambrūnas — och hela tidskriftens karaktär berodde framför allt på redaktörens egna uppfattningar. De övriga medarbetarna skrev nästan enbart om praktiska frågor och lade inte fram några mer omfattande teoretiska resonemang i denna tidning. Redan i Litauen, då Dambrūnas 1934–1937 var synnerligen aktiv medarbetare i GK (och 1936–1937 även redigerade den), hade han publicerat teoretiska tankar om det språknormerande arbetet. Han delade in alla språkfakta med avseende på standardspråket i tre grupper, det vill säga han erkände inte bara förekomsten av tydliga normer och fel utan också av mellanliggande företeelser [36 III 34]. Eftersom han insåg att standardspråket ännu inte hade avlägsnat sig särskilt mycket från dialekterna, stängde han samtidigt inte dörren för att olika nyheter skulle kunna uppstå i det och betonade att ”ett naket argument om att folk inte säger så övertygar inte längre i dag […]” [34 III—IV 38]. Påståendet att man vid språknormering bör ta hänsyn till språkets utvecklingstendenser [36 III 34] skulle senare bli en av de viktigaste principerna i hans uppfattningar. I Litauen skilde sig alltså Dambrūnas ståndpunkt inte särskilt markant från de övriga medarbetarnas i GK, men i Amerika började han, som en analys av hans teoretiska resonemang och bedömningar av grammatiska företeelser publicerade i tidskriften visar, luta åt ytterligheter. I en artikel sade han själv om sig: ”Denna tidnings redaktör är i frågor som rör standardspråket en smula liberalare än våra övriga språkvetare. Han godtar vissa saker som andra betraktar som fel” [67 II 21]. Redan i Litauen hade GK diskuterat och antagit kriterier för standardspråkets normering [38 IX 143—144], men 1961 hade Dambrūnas redan avlägsnat sig avsevärt från dem. I detta avseende är hans kanske viktigaste teoretiska artikel i GK ”Vad är korrekt?” [61 III—IV 33—35]. Svaret på frågan i rubriken är kort: ”korrekt är det som har bildats enligt reglerna”. Principerna för hur standardspråkets regler fastställs förklaras däremot utförligare: ”man vägleds, kan man säga, av en demokratisk princip”. Principens kärna är att ta hänsyn till spridningen och renheten i bruket: ”i standardspråket är det korrekt som är eget och som används i stor utsträckning”. Dambrūnas betraktar såväl brukets utbredning som dess renhet som relativa begrepp. Villkoret ”det som är eget” är inte absolut, eftersom det finns undantag. Även ett språkfaktum lämpar sig som grund för en standardspråksregel om det används tillräckligt utbrett och inte är begränsat till en enda dialekt eller ett enda mål; å andra sidan uppfattar inte alla den vida användningen på samma sätt. Enligt Dambrūnas kan brukets utbredning ändå alltid kontrolleras om man vill vara noggrann: ”Om det skulle visa sig att ett visst uttryck användes av t.ex. en fjärdedel eller ännu färre av alla litauer, får man betrakta det som inte allmänt brukat och olämpligt för standardspråket, om det i stället finns ett uttryck som är mycket mer känt och använt” [61 III—IV 34]. I dag är det svårt att föreställa sig hur brukets utbredning skulle kunna ”kontrolleras alltid” i praktiken — helt enkelt har man ännu inte samlat in ett tillräckligt stort datamaterial (i det avseendet är läget något bättre för ordförrådet), och bruket är inte så väl undersökt att man kan hantera konkreta siffror. Dambrūnas egna rekommendationer visar för övrigt var man kan hamna på avvägar när man tillämpar denna princip i språklig praktik och grundar sig på felaktiga antaganden och endast ungefärliga uppgifter (exempelvis när adverb bildade av adjektiv på -inis godtas). Dambrūnas nämner inte heller att man vid statistisk undersökning av språkfakta måste beakta särdragen hos olika språknivåer: utan alltför stor risk att ta fel kan man kanske statistiskt bearbeta vissa accentueringsvarianter och med ledning av det fastställa eller justera standardspråksnormen, men det är betydligt svårare att tillämpa en sådan metod på exempelvis syntaktiska företeelser. 142 Dambrūnas inser ändå vart ett blint förlitande på brukets utbredning kan leda och begränsar därför detta kriterium med ett annat — renhetskriteriet. Enligt honom är båda tillåtna i standardspråket om flera språkföreteelser är egna och används lika utbrett; därmed erkänns att varianter kan samexistera (exempelvis långa och korta kasus- och personformer). Detta är dock inte ett permanent tillstånd. Dambrūnas betraktar språket som en process och ser två faktorer i det — en statisk och en dynamisk. Den första utgör grunden för språknormering, medan den andra gör förändring möjlig. Det viktigaste är att fastställa i vilken riktning språket förändras. Det kan hända att en företeelse används allt mer sällan, och då finns det ingen anledning att återuppliva den med särskilda medel (exempelvis dualis eller supinum); om en företeelse däremot tidigare användes i begränsad omfattning men har blivit vanligare, bör man inte hindra den från att få fäste. Annars går man emot språkets naturliga utveckling. I artikeln ”Framsteg i det litauiska språket” [61 I 1—3; 62 II 20—22] visar Dambrūnas de processer som äger rum på språkets olika nivåer och drar slutsatsen att ”språket naturligt strävar efter större enkelhet, lätthet, tydlighet och skönhet. Medlen för detta är att överge onödiga former, förkorta långa former, jämna ut parallellformer samt införa nya bildningar, konstruktioner eller betydelser” [62 II 22]. Språkets framsteg likställs alltså med förenkling, och denna utgångspunkt börjar användas vid bedömningen av olika språkföreteelser. Den danske språkforskaren O. Jespersens teori om språkets framsteg har sannolikt haft stort inflytande på Dambrūnas uppfattningar. Enligt teorin är alla språkförändringar framsteg, eftersom de underlättar kommunikationen. I artikeln ”I vilken riktning går språkets evolution?” [61 II 18—21] döljer Dambrūnas inte att han stöder sig på Jespersen och ansluter sig till idén om språkets framåtskridande. Om man förstår språkförändringarnas faktum och riktning kan man, menar han, bättre orientera sig när man tar ställning till praktiska frågor om standardspråket. Dambrūnas betraktar, i likhet med Jespersen, förenklingen av språkformerna som ett entydigt tecken på språkets fullkomning. Som exempel tar han engelskan och jämför den med litauiskan. Engelskan är analytisk och samlar, enligt hans uppfattning, färre grammatiska kategorimarkörer i orden; därför använder den för att uttrycka relationerna mellan orden i satsen Dambrūnas betraktar, i Jespersens efterföljd, förenklingen av språkformerna som ett otvetydigt tecken på språkets utveckling mot större fullkomlighet. Som exempel anför han engelskan och jämför den med litauiskan. Engelskan är analytisk och samlar, enligt hans uppfattning, färre grammatiska kategorimarkörer i orden; därför använder den för att uttrycka ordens inbördes relationer i satsen 143 fler andra hjälpmedel, vilket ger språket flexibilitet och lätthet: ”i stället för våra tolv ändelser i instrumentalis klarar sig engelskan med en preposition, det vill säga med en enda ändelse” [61 II 21]. Som exempel på ett uttryck där engelskan är mer flexibel än litauiskan tar Dambrūnas också upp the exploitation of man by man. På litauiska (redan under sovjettiden) hade man översatt enligt den ryska konstruktionen: išnaudojimas žmogaus žmogumi, och senare insåg man misstaget och rättade till det, men på ett obekvämt sätt: žmogaus išnaudojimas kito žmogaus. Här försöker Dambrūnas visa ”hur svårt det ibland är att klara sig utan preposition”, men med dagens ögon verkar det helt onödigt att beklaga sig över litauiskans brist på flexibilitet och följa engelskan eller ryskan; i detta fall räcker det med att säga žmogaus išnaudojimas. I allmänhet skulle sådana uppfattningar i dag lätt kunna kritiseras, redan genom att man erinrar sig det klassiska påståendet att varje språk är fullkomligt på sitt eget sätt. Dambrūnas formel, som anger vad som är korrekt, beskriver alltså inte ett statiskt utan ett föränderligt objekt; utöver utbredning och renhet i bruket kompletteras den med ett dynamiskt element: ”korrekt är det som är eget, som används relativt allmänt och som följer språkets utvecklingsriktning” [61 III—IV 34]. Om vi jämför dessa kriterier med dem som antogs i Lietuvoje år 1938 ser vi att Dambrūnas här har tagit ett rejält steg tillbaka. För det första angavs korrekthet, renhet, särprägel (det Dambrūnas kallar överensstämmelse med språkets utveckling), ändamålsenlighet och estetisk kvalitet då som självständiga kriterier, och vid språknormering skulle man ta hänsyn till hela deras samlade komplex [38 IX 144—145]. Dambrūnas gör korrekthet till en övergripande princip, till vilken han hänför kriterierna renhet, spridning och språkutveckling. Därmed försvinner ett av de viktigaste kriterier som P. Jonikas angav 1938 — ändamålsenlighetskriteriet — och hänsyn tas inte längre till normernas stilistiska differentiering. Viktigast av allt är att behovet av att hålla normerna så stabila som möjligt inte längre nämns över huvud taget. Den stabilitetsprincip som fastställdes i Lietuvoje då krävde ”att sådant som fått fäste i språket inte skulle avlägsnas därifrån utan tydligt berättigade skäl” [38 IX 144], och uppmanade till att varje företeelse, särskilt en nyuppkommen, skulle bedömas försiktigt och eftertänksamt. I Dambrūnas schema finns det inget som väger upp språkets utvecklingstendenser — ingen normeringstradition, som våra lingvister dittills mer eller mindre hade betonat och upprätthållit. Dambrūnas förknippar språkets utveckling — såväl förbättring som tillbakagång — med språkanvändarna och deras kulturella nivå, vilken enligt honom berodde på den miljö de levde i [63 II 1—3]. Språket går framåt inte plötsligt: ”mellan det gamla och det nya pågår en ganska lång kamp innan nyheten till slut segrar”, och det är inte bara författare och lingvister som främjar framstegen, utan också alla språkanvändare i allmänhet, hela folket. Genom att betrakta hela folket som språkets skapare och tillämpa spridningskriteriet på ”alla litauers” språkbruk avvek Dambrūnas teoretiskt sett inte från den ståndpunkt beträffande kriteriet för bruket av standardspråket (med dagens terminologi: normernas källa) som formulerats av GK i Lietuvoje, men i praktiken tillmätte han det större betydelse än GK:s tidigare medarbetare hade gjort. Då hade man kollektivt enats om att betrakta det nutida allmänna litauiska språkbruket som källa till standardspråkets normer [36 IV 50; 37 IX 120 m.fl.], men det verkar inte ha blivit helt klarlagt vad detta språkbruk egentligen var. 144 Dambriūnas uttrycker, sedan han kommit till Amerikoje, åsikten att ”vanligen blir bara det etablerat som majoriteten godkänner”, och därför är kriteriet för standardspråket (det vill säga normernas källa) majoritetens språkbruk [62 II 22]. De undantag som finns i språket motsäger till en början bara reglerna, men när många börjar använda undantagen blir de vanliga och därmed lika legitima som de företeelser som omfattas av reglerna. År 1966 skriver Dambriūnas: ”språket som talas av alla som använder det, alltså även prosaförfattare, poeter, filosofer, forskare inom olika områden, lingvister och de allra vanligaste användarna” [66 I 12], och ett par år senare preciserar han detta påstående: ”Men alla språkanvändare är inte likvärdiga. Man kan till exempel inte jämställa en stor författare med en vanlig språkanvändare” [68 I—II 1]. Ändå förklarar inte ens denna precisering mycket mer om förståelsen av normernas källa — majoritetens språkbruk — och lämnar kvar risken för omotiverade bedömningar. I flera rekommendationer tar Dambriūnas upp ytterligare ett viktigt problem: i vilken utsträckning kan det nutida standardspråkets bruk stödjas på exempel från äldre skrifter? I normeringsteorin betraktas de äldre skrifternas språk i allmänhet som en viktig normkälla, men Dambriūnas hävdar inte helt utan grund att ”språkexempel från Mažvydas eller liknande auktoriteter bara visar att man använde språket så förr”, men alls inte innebär att det också måste användas så i dag [65 III—IV 35], eftersom ”kriteriet för standardspråkets korrekthet är dess nutida, inte historiska bruk” [60 II 36]. Men genom att i ett konkret fall följa denna ståndpunkt alltför bokstavligt bortser Dambriūnas från brukstraditionen. Han godtar till exempel i bönen uttrycket kaip danguje, taip ir ant žemės, där genitiv med preposition används; enligt honom är detta inte bara en nyare form än lokativformen (žemėje), utan också utbrett i dagens språkbruk och inte att betrakta som någon slavism. Ändå var P. Skardžius sannolikt den som hade mest rätt denna gång; efter Dambriūnas artikel (innan denne blivit redaktör) skrev han ett redaktionellt tillägg. Där förklaras att lokativformen visserligen är äldre, men fortfarande ganska utbredd i dag, och att ”traditionen här delvis stöder dagens språkbruk”; därför är det just lokativformen som lämpar sig bättre som norm för standardspråket, särskilt i kyrkligt språk [60 II 37]. Om förhållandet mellan folkspråket och standardspråket säger Dambriūnas föga och ganska ospecifikt: ”det nutida språkbruket behöver inte nödvändigtvis stödjas på dialektexempel, eller åtminstone inte på alla slags exempel och inte i alla fall. Standardspråket kan ha egna områden, som ibland inte helt motsvarar dialektexemplen” [64 III 9]. I rekommendationerna åberopas dialekterna bara några få gånger: när lokativformen i uttrycket vaikščiojo drabužiuose rättas till instrumentalis drabužiais [65 III—IV 43—44], när konstruktionen kad su med gerundium i en bisats som anger avsikt motiveras [66 III—IV 44—48], och när bruket av lokativformer av abstrakta substantiv behandlas [65 III—IV 47—50], samt vid förklaringen av tendenser till förkortning av morfologiska former. * * * Skillnaden mellan Dambriūnas teoretiska uppfattningar och andra språknormerares kunde inte undgå att påverka språkbruket, särskilt när P. Jonikas och P. Skardžius lämnade GK:s redaktion. En undersökning av GK:s rekommendationer visar att en betydande del av grammatiken 10. Lietuvių kalbotyros klausimai, XXXI 145 Bedömningen av företeelserna har, jämfört med den tidigare bedömningen som utvecklades ännu i Litauen, förändrats avsevärt. Nedan granskas viktigare rekommendationer inom morfologi och syntax, vilka visar en otraditionell bedömning av språkföreteelser och motiveringen till denna. När Dambriūnas behandlade processer på olika språkliga nivåer angav han inom morfologin minskningen av antalet språkformer som det viktigaste framstegstecknet. Supinum och dualis bör inte längre användas i standardspråket, eftersom de är föråldrade och bara skulle ”belasta minnet”; dessutom ersätts de av andra former, varför detta överflöd sägs vara onödigt. Dambriūnas nämner inte dessa formers stilistiska värde, till exempel om de lämpar sig för bruk i talspråk eller skönlitteratur (något som betonades i Litauens GK). De sällan använda formerna tedirbie, tedara, eftersom de ersätts av den enklare formen tedirba, tedaro (tegu daro). Här förblir det oklart enligt vilka kriterier Dambriūnas skiljer mellan vilken form som är mer komplicerad och vilken som är enklare. Det påpekas också att antalet substantivdeklinationer minskar när de få substantiven i den fjärde och femte deklinationen får ändelser från andra deklinationer. En annan nyhet inom morfologin sägs vara uppkomsten av oböjliga former (återigen tycks man orientera sig efter den påstått mer avancerade engelska språkmodellen): de är bekvämare att använda (dešimt i stället för dešimties, dvidešimt i stället för dvi dešimtys, osv.). Dambriūnas ser på konkurrensen mellan långa och korta ordformer på ett något annat sätt än vad som varit brukligt (eit||eiti; geriem žmonėm || geriems žmonėms). Han hävdar att ”språkutvecklingen går mot kortare, inte längre former” [64 I 15] och försöker vid varje tillfälle förorda de korta formerna; han påpekar också att detta är ett allmänt drag i folkspråket [62 I 3]. Utöver detta grundläggande motiv — språkets utveckling — anförs flera andra. De korta formerna sägs vara bekvämare (och därför särskilt lämpade för tidningsspråk) och göra språket mer välklingande, eftersom det alltför vanliga litauiska språkljudet s faller bort [62 I 3]. Å andra sidan förnekar Dambriūnas inte heller att de långa formerna är korrekta; i allmänhet sägs användningen av dessa former vara en smaksak [67 III 36]. Den största delen av rekommendationerna gäller olika syntaktiska företeelser. Dambriūnas betraktar konjunktionen kad tillsammans med infinitiv i en bisats som anger avsikt, användningen av en gerundiumform i stället för en participform, predikativets instrumentalis där nominativ ibland behövs, samt några andra företeelser som oomtvistliga, elementära syntaxfel [67 II 21]. Många sedan länge rättade fel försöker han däremot ompröva, huvudsakligen genom att förklara dem med språkets utvecklingstendenser. I den omfattande artikeln ”Några fall av kasusbruk”, som löper över flera GK-häften, beskrivs konkurrerande kasusformer ingående (till exempel predikativets instrumentalis // nominativ, dativ för ändamål // attributets ackusativ osv.), och slutsatserna överensstämmer inte alltid med den traditionella syn på bruket av denna typ av grammatiska former som dittills hade vuxit fram. Det viktiga är att Dambriūnas försöker överblicka hela kasussystemet och söka samband mellan dess olika delar, i stället för att behandla bruket av varje kasus separat och isolerat. Han påpekar att kasusen, förutom sina grundbetydelser, också har sekundära betydelser, vilka inte är tillräckligt tydliga eller avgränsade, och att bruket av enskilda kasus därför ö- 146 verlappas inte bara utan också sammanblandas. På så sätt uppstår ett slags kasustävlan, och när språket förändras vidgas vissa kasus användningsområde medan andras krymper [64 I 1]. Av rekommendationerna om mellanliggande fall av kasusbruk framgår att Dambriūnas ofta uppfattar subtila betydelseskiftningar och försöker ta hänsyn till dem när han bedömer den ena eller andra företeelsen. Exempelvis förklaras ingående skillnaden mellan den så kallade ackusativen för vistelse och tidsdativ. Dambriūnas instämmer inte i den dativ som Jablonskis rättade i meningen: Išvažiavo kelioms dienoms atostogų. I liknande fall förordade Jablonskis alltid ackusativ och knöt den till prefigerade verb för förflyttning eller rörelse3. Dambriūnas hävdar att ”dativ i sådana meningar […] numera har blivit allmänt etablerad” [62 II 21], medan ackusativen, som anger handlingens varaktighet, och ett verb i perfektiv aspekt i samma mening ”skär sig” [64 IV 11—12]. Tidsackusativen har nämligen två olika betydelser: den anger 1) den tid under vilken någon handlar eller något sker, och 2) den tid som är avsatt eller planerad för att tillbringas. Den andra betydelsen liknar tidsdativens mycket, och dativen tenderar därför att användas oftare i stället för denna ackusativ, så att ackusativens mångtydighet inte ska leda till tvetydigheter. Som förklaring anför Dambriūnas Jablonskis mening Važiuosim pas mamą valandėlę och påpekar att ackusativen här kan förstås på två sätt: som vistelseackusativ eller som den så kallade varaktighetsackusativen, som anger handlingens längd. I det första fallet, om man vill ange den tid som är avsedd att tillbringas eller vistas, bör dativ användas i stället för ackusativ. Ibland passar en abstrakt grammatisk regel inte alla konkreta fall. När Dambriūnas behandlar användningen av genitiv med nekande verb påpekar han att denna regelbundenhet inte alltid förverkligas i praktiken; ibland passar ackusativ bättre, och det beror på meningskonstruktionen, kasusets position i meningen och andra omständigheter [64 I 7—8]. Exempelvis sägs det saknas skäl att ”använda genitiv vid infinitiv när en annan genitiv redan står vid det nekande verbet”: nėra reikalo skelbti karą; neturime teisės jį smerkti osv. Dambriūnas drar slutsatsen att båda kasusen kan användas med negation — både genitiv och ackusativ — och att man, när man väljer mellan dem, bör vägledas av ”den individuella språkkänslan”. I dagens språkbruk händer det att subtila betydelseskillnader och nyanser offras på grund av en påstådd formdefekt, men vid närmare betraktande står det klart att grammatiska regler inte kan tillämpas mekaniskt på enskilda fall och begränsa språkets naturliga väsen. När Dambriūnas söker efter betydelseskillnader undgår han ändå inte att ta hänsyn till korrekthetskriteriet och normeringstraditionen. I sin ingående behandling av bruket av lokativformer hos abstrakta substantiv tenderar han att försvara en del sådana lokativformer som Jablonskis redan hade rättat. Enligt Dambriūnas har varianterna savaitės laikotarpyje och per savaitę olika betydelser och bör därför båda användas i standardspråket. Den första sägs innebära att arbetet blir färdigt inom en vecka, utan att man nödvändigtvis arbetar en hel vecka, medan uttryc- 3 Piročkinas A. Jono Jablonskio kalbos taisymai. K., 1986. P. 175—178. 147 kis per savaitę ”implicerar just en hel veckas arbete” [65 III—IV 47—50]. Med ett liknande resonemang betraktas även lokativformerna savaitės eigoje, bėgyje som brukliga, men i dag erkänner vi endast den norm som Jablonskis fastställde. Ända sedan Jablonskis tid har konstruktionen kad med infinitiv i en final bisats också enhälligt betraktats som felaktig och rättas strängt än i dag. Till en början ansåg även Dambrūnas konstruktionen vara felaktig (bland andra fel angav han också kad turėjus gerų kunigų, [...] [60 II 40]), men 1966 rättade han den inte längre och försökte visa att den var acceptabel. Först presenterades konstruktionen som en möjlig ersättning för ett annat fel — användningen av infinitiv med kad i en final bisats — eftersom infinitiven inte alltid kan ersättas med konjunktiv, särskilt inte i opersonliga meningar. I meningen Tačiau tų priemonių neužtenka, kad pakelti ekonominę gerovę rättar Dambrūnas infinitiven till en gerundiumform (kad pakėlus) och tillägger: ”när det gäller detta senare uttryck (kad med gerundium) rynkar några språkvetare på näsan, men enligt min mening utan anledning” [66 I 6—7]. I samma års tredje–fjärde häfte av GK behandlar Dambrūnas konstruktionen mer ingående och drar slutsatsen att den inte alls är klandervärd. Efter att ha gått igenom alla slags bisatser (objekts-, subjekt-, sätts-, orsaksbisatser och andra) konstaterar han att gerundiumformen brukar användas i samtliga fall, och att det därför inte finns ”någon grammatisk eller logisk grund” för att göra undantag för finala bisatser [66 III—IV 44—48]. Därmed försöker man på konstlad väg upprätta ett schema och förklara företeelser genom logiskt resonemang. Intressant nog godtog även andra GK-medarbetare Dambrūnas synsätt. I samma häfte betraktar V. Rastenis, när han rättar språket i den litauiska pressen i USA, den aktuella konstruktionen liksom konstruktionen med konjunktiv som korrekta men stilistiskt bristfälliga — ”tungrodda”: i meningen Kad nuraminus vokiečius, Kennedy sugalvojo [...] föreslår han att bisatsen ersätts med ett finalt dativuttryck med infinitiv (vokiečiams nuraminti [...]) [66 III—IV 55]. Som ett nytt syntaktiskt drag pekar Dambrūnas på att prepositionsfraser med kasus blir vanligare i stället för äldre rena kasusformer [62 II 20], och ser detta som ett framsteg för språket: nu säger vi iš pykčio, o ne pykčiu paraudo, ant žirgo, o ne žirge sėdėjo, žengimas į dangų, o ne dangaus žengimas och så vidare. P. Skardžius erkänner också att denna process pågår i litauiskan, men påpekar att ”övergången från äldre kasusformer till prepositionsfraser ännu inte är avslutad” [60 V 50]. Redan före Dambrūnas resonemang, i början av GK:s utgivning, hade flera författare tvärtom klagat över överflödet av prepositioner i de litauiska emigranternas språk, som uppkommit genom engelskans inflytande: ateik ant laiko [60 II 26], to nėra į šitą knygą (= šitoje knygoje) [60 II 43]. Dambrūnas tar dock ingen hänsyn till detta och, sedan han obetingat tagit fasta på idén om språkets framåtskridande, ser han betydligt mer positivt på prepositionskonstruktionen än på dess motsvarighet med kasus. Därför rekommenderar han det redan nämnda uttrycket ant žemės, o ne žemėje, taip pat tikėti į ką för standardspråket, i stället för enbart ackusativ [65 III—IV 33—38]. * * * Av exemplen framgår att Dambrūnas teoretiska resonemang och språkliga rekommendationer tydligt ställer normeringstraditioner mot ett logiskt synsätt på språkliga företeelser. Eftersom han betraktade logiken som grundvalen för all vetenskap [68 I—II 30], 148 tenderade han också att bedöma språkets pågående processer utifrån dessa utgångspunkter och förnekade ofta etablerade och vedertagna språkfakta eller rättfärdigade allmänt erkända språkfel. Ta exempelvis Dambrūnas syn på adverb bildade av adjektiv med suffixet -inis (išoriniai, vidiniai). Med stöd av sin formel för språklig korrekthet argumenterar han för att sådana adverb är acceptabla och ifrågasätter Jablonskis, som med hänvisning till det levande folkspråket hade undvikit dem; därmed bryts också traditionen att rätta dem. Här kan det vara lämpligt att erinra om våra språkvetare A. Girdenis och A. Rosinas påstående att ”normerna för standardspråket inte är matematiskt bevisbara vetenskapliga sanningar, utan värden; de kan upprätthållas stadigt endast när språkgemenskapen respekterar traditionerna och auktoriteten hos de främsta språknormerarna och normerande verken”4. Ett sätt att logisera språkliga företeelser är de så kallade språkliga analogierna. Både vid språknormering och när normer införs i språkbruket hjälper de ofta till att knyta samman språkfakta och betrakta språket som ett system. Dambrūnas använder gärna analogier i sina språkliga rekommendationer. I uttrycket gyveno primityviausių žmonių gyvenimu ersätter han till exempel instrumentalisformen med ackusativ (gyveno gyvenimą) och stöder sig på likartade uttryck som kovą kovoti, miegą miegoti, dainą dainuoti och så vidare [66 I 7]. Problemet är att analogier inte alltid söks på ett lyckat sätt. Ett tydligt exempel är försöket att förklara syntaktiska företeelser med lexikaliska och fraseologiska regler. Dambrūnas menar att vissa främmande uttryck kan användas på samma grund som främmande ord, och försvarar den inlånade lokativformen: turi patirtį auklėjime [65 III—IV 48]. Man tar inte hänsyn till att ordet är en på sitt sätt självständig språkenhet och, även när det är främmande, inte rubbar språksystemet i samma utsträckning som ett uttryck bildat enligt främmande regler för hur ord kombineras. Därför tillåts i regel ett större eller mindre antal främmande ord (lånord) fungera i språket, medan grammatiska främmande inslag oftast bedöms negativt. * * * Hur ska man bedöma bidraget från GK i Amerika (i praktiken dess redaktör L. Dambrūnas) till teorin och praktiken för grammatisk normering? Eftersom GK knappast alls var tillgänglig i Litauen verkar Dambrūnas idéer inte ha påverkat det språknormerande arbetet där. Å andra sidan vore det förhastat att hävda att arbetet i Litauen och Amerika fortskred längs parallella, icke korsande linjer. I Amerika följde man i den mån man förmådde det lingvistiska livet i Litauen, annoterade och recenserade nya språkvetenskapliga arbeten och undvek inte heller kritik. Förbindelsen var dock till största delen enkelriktad, utan gensvar från Litauen självt. Därför återstår det att fundera över hur vi i dag kan dra nytta av GK:s erfarenheter av språkvård och vilka villospår vi bör akta oss för när vi blickar framåt. Som redan nämnts tenderade Dambrūnas att bedöma språkliga företeelser med stöd av stränga logiska regler och med språkets utvecklingsmål — förenkling — för ögonen; i hans formel för språklig korrekthet fanns inte längre någon plats för normeringstraditionen och normernas stabi- 4 Girdenis A., Rosinas A. Dar kelios mintys dėl bendrinės kalbos kodifikacijos // Kultūros barai. 1983. Nr. 4. P. 67. 149 för dess stöd. Detta kunde inte undgå att leda till en ogrundad revidering av vissa normer för den allmänna grammatiska normen, utan hänsyn till den relativa konservatismen hos denna del av språkets system. Det kan kanske också verka paradoxalt, men redan i Litauen tycks Dambrūnas i artikeln ”Rättar vi ibland i onödan?” ha fällt domen över sig själv i förväg: ”För att rätt förstå språkets liv och dess företeelser måste man betrakta dem ur ett historiskt och psykologiskt perspektiv, inte enbart formellt-språkligt. Att vid förklaringen av språkföreteelser använda enbart den formella jämförelsemetoden kan vara rentav mycket skadligt, eftersom den hindrar språkets normala utveckling och utarmar själva språket” [35 V 65]. Frågan är om andra lingvister på något sätt reagerade på Dambrūnas ”villfarelser”? Det gjorde de förvisso, men i själva GK skedde det medan Dambrūnas ännu inte hade blivit dess redaktör, och senare, förmodligen, även i andra publikationer5. I GK skrev Dambrūnas endast en gång – år 1968 – ett svar på P. Skardžius artikel, publicerad i bilagan till ”Draugas”, där redaktören råddes att inte skriva om omtvistade frågor i GK, eftersom publikationen sades vara till för allmänheten och inte för lingvistiska debatter. Går det att finna något positivt i Dambrūnas teoretiska resonemang och rekommendationer? Hans strävan att betrakta språket som ett föränderligt fenomen och att i normeringsarbetet utgå från dagens språkbruk är värd att uppmärksamma. Dambrūnas gjorde visserligen ingen närmare åtskillnad vare sig mellan språkbrukarna (han betonade bara att ”en språkbrukare inte är lik en annan”) eller mellan den allmänna språkets områden och tog nästan ingen hänsyn till språkplanens särdrag, men själva idén, som övertagits från normeringsprogrammet för GK i Litauen, fick en att betrakta de processer som äger rum i språket på nytt sätt. En annan fråga är vilka metoder (t.ex. statistik) och kriterier man använder för att välja ut språkfakta och avgöra om de lämpar sig för allmänspråket. I dag väcker våra lingvister liknande tankar6: behovet av att samla in en databas över dagens språkbruk framhålls, men man stöter på samma problem som inte löstes då – urvalet av informanter och så vidare. Dessutom påpekas det att det är farligt att låta normeringsstrategi och -taktik bygga enbart på tradition, eftersom man då kan hamna vid en avgrund mellan den kodifierade och den faktiska normen. Tydligen måste vi nu söka en medelväg, för GK från Amerika visar tydligt vart ett alltför abrupt och ogenomtänkt övergivande av traditioner leder. GRAMMATIKNORMERING I ”GIMTOJI KALBA” (1958—1968) Sammanfattning Denna artikel behandlar problemen med normeringen av litauisk grammatik i tidningen ”Gimtoji kalba” (Modersmål), som gavs ut i USA 1958—1968 av litauiska emigranter där. Tidningens redaktör Leonardas teoretiska uppfattningar 5 Jfr Skardžius P. Tidigare och nuvarande bruk av litauiskt standardspråk. Chicago, 1971. S. 32—35, 37—44. 6 Grumadienė L., Stundžia B. För vi vidare traditionerna från ”Litauiska språkAtlasen”? // Gimtoji kalba. 1990. Nr 5. S. 23—26. 150 Dambrūnas skilde sig i många avseenden från andra litauiska lingvister. I sina teoretiska resonemang och rekommendationer om användningen av grammatiska varianter gick Dambrūnas till vissa ytterligheter. Även om han i vissa frågor visade en subtil språkkänsla bedömde han i allmänhet språkprocesserna ur ett logiskt perspektiv, och många språkfel som traditionellt rättades av andra lingvister betraktade han som standardmässiga språkfakta. Därför försökte han revidera det traditionella litauiska grammatiksystemet och motsatte sig kravet att bevara normernas stabilitet. 185