Paminklas Janui Safarewicziui

de viktigaste verken som beskriver och undersöker litauiska, lettiska och forntida preussiska. Utöver dessa översikter finner vi i slutet av boken också en utförlig (184 poster) samlad litteraturförteckning: arbeten av enskilda författare eller kollektiva verk, fortsättningspublikationer eller periodiska tidskrifter utgivna i Litauen, Lettland och andra länder, ägnade både åt allmänna frågor inom baltisk språkvetenskap och åt ett enskilt språk — litauiska, lettiska eller forntida preussiska. Visserligen bör ett par korrekturdetaljer rättas även i litteraturförteckningen: J. GERULIS. Senieji lietuvių skaitimai (s. 408; post 20) =... skaitmai; P. JONIKAS. Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antroje XIX a. pusėje (412; 119) =... kūrimasis antrojoje XIX a. pusėje; V. PAULAUSKAITĖ (412; 151) = V. PAULAUSKIENĖ; A. UBEKAITĖ (413; 176, 177) = A. UBEIKAITĖ. De nämnda eller andra små felen förringar inte alls värdet av den behandlade utgåvan. ”Baltų kalbos. Įvadas” är en mycket omsorgsfullt utarbetad och behövlig bok. Den är en utmärkt lärobok för dem som studerar baltiska språk vid högskolor i Tyskland och andra länder, för dem som intresserar sig för dessa språks historia och vill lära sig modern litauiska och lettiska på egen hand. Litauiska språkets institut är också tacksamt mot författarna för det stora arbete de utfört och för att ha fått ett av de första exemplaren av boken direkt från dem. Kazys Morkūnas MONUMENT ÖVER JAN SAFAREWICZ Lyckliga är de lärare som har goda och tacksamma elever. En stor skara sådana elever hade också den berömde polske språkforskaren, professor vid universiteten i Vilnius och Kraków och hedersdoktor vid dessa universitet, Janas Safarewiczius (1904—1992), som bland annat också lämnat djupa spår inom litauistiken. Men den främste bland dessa tacksamma elever bör ändå först och främst vara Wojciech Smoczyński, vars arbete och organisatoriska förmåga resulterat i det imponerande verk som tillägnats J. Safarewiczs minne, ”Analecta Indoevropaea Cracoviensia Ioannis Safarewicz Memoriae Dicata” (Edenda Cvravit Wojciech Smoczyński, Cracoviae MCMXCV). Det är en samling artiklar som beskriver J. Safarewiczs personlighet och hans förtjänster inom olika områden av språkvetenskapen, samt enskilda studier av problem som stod den berömde polske forskaren nära. En större del av de publicerade artiklarna utgörs av föredrag som hölls vid symposiet ”Språk i tid och rum”, som ägde rum i Kraków den 5—6 april 1993 med anledning av det första årsdagen av J. Safarewiczs död. Hela 56 artiklar publiceras, därtill kommer en bibliografi över J. Safarewiczs arbeten och litteraturen om honom, mycket omsorgsfullt sammanställd av W. Smoczyński. Artiklarna publiceras på latin, engelska, franska och tyska. Det är förstås omöjligt att i en kort presentation både diskutera och räkna upp alla artiklar som publiceras här. Vi nämner endast dem som kan vara av särskilt intresse för forskare i litauiska och dem som har direkt anknytning till J. Safarewiczs vetenskapliga arv. Från det sistnämnda området publiceras: Mariano Plezias (Plezia) artikel om J. Safarewiczs studier av grekiska och latin (”De Ioannis Safarewicz 216 studiis Graecis atque Latinis”, s. 11–14), F. Slawskis om två oskrivna böcker av J. Safarewicz (“On two unwritten books of Jan Safarewicz”, s. 15–18; här avser författaren J. Safarewiczs undersökningar av verbets aspekt och hans artiklar om slavernas urhem samt relationerna mellan baltiska och slaviska, och italienska och slaviska språk), St. Urbańczyks om J. Safarewiczs förtjänster inom polonistiken (“Professor Jan Safarewicz — Polish scholar”, s. 19–25), A. Sabaliauskas om den polske forskarens litauistiska studier (“Jan Safarewicz’s contribution to Lithuanian studies”, s. 27–34), H. Popowska-Taborskas om frågor kring etnisk historia i J. Safarewiczs arbeten (“Problems of ethnic history in the works of Jan Safarewicz”, s. 35–40) och M. Karpluks artikel om J. Safarewiczs onomastiska forskning (“Professor Safarewicz’s research on onomastics”, s. 41–45). Vi kan glädjas åt att en stor grupp litauiska språkforskare hedrat professor J. Safarewicz med sina intressanta artiklar. Här är artiklarna: S. Ambrazo ”Om ursprunget till baltiska feminina nominalformer med suffixet *-(i)ē” (“On the origin of nomina feminina with the ending *-(i)ē in the Baltic languages”, s. 47–50), V. Ambrazo ”Infinitiven i de baltiska språken ur den syntaktiska rekonstruktionens perspektiv” (“Der baltische Infinitiv aus der Sicht der syntaktischen Rekonstruktion”, s. 51–60), S. Karaliūno ”Urindoeuropeiska *h₂ṛtk’ó- ’björn’ i de baltiska språken” (“PIE *h₂ṛtk’ó- ‘bear’ in Baltic”, s. 189–196), B. Stundžios ”Regelbundenheter i accentueringen av verb av blandtyp i standardspråklig litauiska” (“Regularities of the accentuation of mixed-type verbs of Standard Lithuanian”, s. 401–408), S. Temčino ”Typologisk parallellism i omvandlingen av *u-stamsadjektiv i litauiska och slaviska” (“Typological parallelism of *u-stem adjective transformation in Lithuanian and Slavic”, s. 443–447), Z. Zinkevičiaus ”Om polonismer i Mažvydas skrifter” (“Über die Polonismen in Mažvydas’ Schriften”, s. 545–550). Vissa artiklar av utländska språkforskare ägnas också åt problem inom de baltiska språken. Det gäller A. Bammesbergers ”Grekiskt ē̄ jämfört med litauiska esi ’du är’ och fornlitauiska eisi ’du går’” (“Griechisch ē̄ gegenüber litauisch esi ‘du bist’ und altlitauisch eisi ‘du gehst’”, s. 65–73), P. U Dinis ”Om fornkyrkoslaviska sъborъ” (“A propos du vieux sl. sъborъ”, s. 147–151; en baltisk-slavisk *som-bor rekonstrueras, jfr ryska собор ’katedral, sammankomst’, litauiska sambarės ’avgifter, hoplagda saker eller pengar’, lettiska suobara ’avgift’), R. Eckerts ”Äldre lettisk-slaviska motsvarigheter” (“Alte lettisch-slawische Übereinstimmungen”, s. 153–171), A. Holvoets ”Om utvecklingen av passiv i litauiska och lettiska” (“On the evolution of the passive in Lithuanian and Latvian”, s. 173–182), G. Michelinis ”Om objektets plats i Bretkūnas Postilla” (“Über die Stellung des Objektes in der Postille von Bretkūnas”, s. 249–256), W. Sędziks ”Om baltisk och slavisk jordbruksterminologi” (“On Baltic and Slavic agricultural terminology”, s. 365–370). Artiklar som behandlar andra språkvetenskapliga problem kan också vara intressanta för forskare i baltiska språk ur olika perspektiv. Bland dessa artiklar vill vi särskilt nämna: L. Bednarczuks ”Substrat och teorin om språkkontakter” (“Substrat et théorie des contacts linguistiques”, s. 75–88), T. Czarneckis ”Om frågan om de äldsta tyska lånorden i polska” (“Zum Problem der ältesten Lehnwörter des Polnischen aus dem Deutschen”, s. 109–121), 217 W. Mańczaks ”Kritik av laryngalteorin” (”Critique de la théorie des laryngales”, p. 237—247), St. Stachowskis ”Det grekiska språkets roll i det osmansk-turkiska språkets historia” (”Die Rolle des Griechischen in der Geschichte des Osmanisch-Türkischen”, p. 377—385), W. Stefańskis ”Några anmärkningar om de indoeuropeiska språkens pronominaländelser” (”Quelques remarques concernant la flexion pronominale en indo-européen”, p. 393—400), K. T. Witczaks ”Protetiska vokaler’ i hettitiska och andra anatoliska språk” (”’Prothetic vowels’ in Hittite and other Anatolian languages”, p. 495—502) med flera. Denna artikelsamling är inte bara en hyllning till en framstående polsk lingvist, en forskare med mycket vidsträckta intressen och en människa vars minne lever kvar i ljust minne, utan också ett betydande bidrag till de filologiska områden som Janas Safarewiczius var nära knuten till. Samlingens redaktör, Wojciech Smoczyński, förtjänar sina kollegors uppriktigaste tack. Algirdas Sabaliauskas OM LATGALERNA OCH DERAS SPRÅK Många blir kanske förvånade, men till och med Lettlands ambassadör i Litauen, Alberts Sarkanis, har vid ett tillfälle sagt att lettgallerna1 har lättare att lära sig litauiska än lettisk standardspråk2. Vi vet mycket lite om dessa lettgaller, som ibland till och med tenderar att betrakta sitt språk som ett eget baltiskt språk och inte som en lettisk dialekt. De är på sätt och vis våra bröder, inte bara genom gemensamt ursprung utan också genom ett gemensamt öde. Liksom de flesta litauer är de katoliker. Många präster av litauisk härkomst verkade i deras område. I mer än två århundraden var detta område en del av den polsk-litauiska staten. Tillsammans blev vi en del av det ryska imperiet. Tillsammans förlorade vi pressfriheten med latinska bokstäver. Litauens ”fattigmansskola” motsvarar exakt lettgallernas ”moates skola pi ratiņa” (”modersskola vid spinnrocken”). Och i deras offentliga skolor hängde en skylt med texten: ”По латышски говорить строго воспрещается”. Lettlands universitets institutioner för baltiska språk och lettisk litteratur har gett ut en publikation som i huvudsak ägnas åt lettgallernas fråga: ”Baltu filoloģija. V. Rakstu krājums” (ansv. red. Dz. Paegle. Rīga, 1995). En del av artiklarna som publiceras här är föredrag som hölls den 18 mars 1994 vid den traditionella konferensen till minne av den framstående lettiske lingvisten Arturo Uozuols (Ozols, 1912—1964). Temat var denna gång ”Latgale och lettgallernas språk”. De artiklar som publiceras i denna publikation är också intressanta för forskare i litauiska och Litauens historia. För historiker är E. Mugurevičius artikel ”Skriftliga källor och arkeologiskt material om den forntida latgaliska historien” (”Rakstītie avoti un arheoloģijas materiāli par latgaļu senāko vēsturi”, p. 7—12) utan tvekan av intresse. Här behandlas de ryska krönikornas Norova (Neroma, 1 Lettarna använder medvetet termen latgalietsi ”lettgaller”, eftersom termen latgali ”latgaler” i den vetenskapliga litteraturen betecknar den forntida baltiska stammen, som levde både i Latgale och i Vidzeme och som gav namn åt det lettiska folket och den lettiska staten. 2 N o r k ū n a s Z. Friends, never foes. An interview with the Latvian Ambassador to Lithuania Mr Alberts Sarkanis. Lithuania in the World, 1995, 3, 18. 218