Apie istorinį ir etimologinį lietuvių kalbos žodynus

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Juozas KARACIEJUS OM HISTORISKA OCH ETYMOLOGISKA LITAUISKA ORDBÖCKER Utgivningen av den stora ”Litauiska språkets ordbok” går visserligen långsamt, men närmar sig ändå sitt slut. Den kan emellertid på intet sätt ersätta en ordbok över de gamla skrifterna eller en historisk ordbok över litauiska språket, vars frånvaro vi allt oftare känner av. En sådan ordbok behövs inte bara för språkhistoriker utan också för praktiker, eftersom en historisk ordbok över litauiska språket, som borde omfatta alla våra språkliga minnesmärken, både tryckta och handskrivna, åtminstone fram till början av 1800-talet, inte bara borde ange hur ofta ord används, utan också i vilka betydelser det ena eller andra ordet används och vilka särdrag i ordens användning som kan ha betingats av andra språk. Att utarbeta en sådan ordbok är dock inte så enkelt. De som utarbetar den måste först och främst sätta sig väl in i alla våra gamla skrifter och deras särdrag. Det innebär att kärnan i gruppen som utarbetar en historisk ordbok över litauiska språket bör bestå av specialister på litauisk språkhistoria. Därför är det fullt förståeligt varför man för drygt ett årtionde sedan vid det dåvarande Litauiska språk- och litteraturinstitutet började tala ganska högljutt om en historisk ordbok över litauiska språket. Initiativtagaren till denna idé var avdelningen för språkhistoria och dialektologi. Frågan om en historisk ordbok över litauiska språket behandlades till och med av det då verksamma särskilda rådet för främjande och samordning av filologisk forskning. Men med undantag för de efterkrigstida, svepande och icke förpliktande uttryck som vi då så gärna använde och fortfarande använder flitigt, överlåta, överväga, ålägga, gjordes ingenting mer. Naturligtvis skulle vi kanske, när vi nu minns den tiden, kunna bedöma dessa överläggningar positivt i den meningen att ett verkligt aktuellt problem hade lyfts fram. Tyvärr började entusiasmen avta efter ett eller två sammanträden och överläggningar, och frågan om en historisk ordbok över litauiska språket kom alltmer sällan på tal. Man kan fråga sig varför det blev så. Svaret är mycket enkelt. Under hela efterkrigstiden betonades visserligen litauistikens, särskilt den litauiska språkvetenskapens, framgångar, men när medel för vetenskaplig forskning fördelades hamnade litauistiken sist på listan över sökande. Det är sant att detta påstående inte kan vederläggas – litauistiken nådde betydande framgångar under efterkrigsåren. Oftast uppnåddes de tack vare entusiasmen hos dem som kom till litauistiken under efterkrigsåren, deras kärlek till modersmålet och sitt land. Men normala förutsättningar för deras arbete skapades inte. Med en sådan inställning anslogs inte bara några extra medel för att utarbeta en historisk ordbok över litauiska språket, utan man övervägde inte ens vem som skulle kunna utarbeta en sådan ordbok eller hur många personer med vilka kvalifikationer som skulle behövas för arbetet. 209 Det är sant att avdelningen för språkhistoria och dialektologi på egen hand hade börjat samla material till en historisk ordbok: meningar ur vissa gamla skrifter skrevs av på separata kort så att de kunde mångfaldigas och på så sätt bilda ett kortregister för en historisk ordbok över litauiska språket. En sådan metod är möjlig, men bara i nödfall, eftersom betydelsen av orden i alla gamla skrifter inte lätt kan fastställas utifrån en kortare eller längre ordkombination. Ofta tvingas vi tränga djupare in i sammanhanget, och inte sällan måste en litauisk text (om den är en översättning) också jämföras med originalet: man måste se vilket ord i originalspråket som återges med det litauiska ordet och kontrollera i vilka betydelser originalspråkets ord användes av litauiska översättare vid den tiden. Detsamma kan sägas om de litauiska motsvarigheterna i de tvåspråkiga handskrivna ordböcker som sammanställdes i Lill-Litauen på 1600–1700-talen, och om deras variation, eftersom de litauiska motsvarigheterna i dessa ordböcker oftast anges utan illustrerande meningar. Dessutom rymmer dessa ordböcker, som den senaste forskningen visar, fortfarande många olösta gåtor (jfr Drotvinas 1984: 163–167; Urbutis 1987: 57–75). En annan omständighet som i hög grad bromsar arbetet med en historisk ordbok över litauiska språket är att språket i våra gamla skrifter ännu är förhållandevis lite utforskat. Mer ingående har språket hos M. Mažvydas analyserats (Zinkevičius 1977–1979), liksom hos M. Daukša (Kudz inoc? frågor om utformningen av den kommande historiska ordboken över litauiska språket bör tas upp till övervägande och diskussion. Med dessa anmärkningar görs inget anspråk på absolut sanning. De var endast avsedda att visa att man inte kan börja utarbeta en historisk ordbok över litauiska språket utan att först utföra en rad förberedande arbeten. Det skulle innebära att skriva ordböcker och index över enskilda skriftliga minnesmärken och samtidigt undersöka språket i dessa minnesmärken. * * * Frågorna kring utarbetandet av en historisk ordbok över litauiska språket hänger nära samman med problemen med att utarbeta en etymologisk ordbok över litauiska språket, särskilt som historisk-etymologiska ordböcker över enskilda språk på senare tid ges ut allt oftare. I dessa inleds förklaringen av ett ords ursprung med dess historia, eftersom, som K. Baltinger säger, ”i en modernare mening är etymologi ordets biografi” (Baltinger 1977: 219). Sådana är de välkända etymologiska ordböckerna över latin av de franska lingvisterna A. Ernout och A. Meillet (Ernout, Meillet 1959) och över grekiska av P. Chantraine (Chantraine I–IV). Traditionella etymologiska ordböcker har inte heller förlorat sin betydelse. Det finns rentav fler av dem, och principerna för deras sammanställning skiljer sig åt. I dem behandlas ordets semantik och dess utveckling nästan inte alls; i stället försöker man rekonstruera dess arketyp med hjälp av besläktade ord i andra språk. Även om litauiska är ett av de mest arkaiska levande indoeuropeiska språken har vi fortfarande ingen etymologisk ordbok över vårt modersmål, litauiskan. K. Būga skrev i ”Kalboje ir senovėje” år 1922: ”Det blir lätt att skriva en etymologisk ordbok över litauiska språket när tillräckligt mycket material har samlats i litteraturen” (Būga II 293). Nu har vi inte bara tillräckligt med material i den språkvetenskapliga litteraturen, utan också den framstående tyske baltologen E. Fraenkels ”Litauiska språkets etymologiska ordbok”. I de relativt många recensionerna och anmälningarna av denna ordbok påpekades inte bara dess förtjänster och de felaktigheter och brister som förekommer i den, utan tanken framfördes också försiktigt att liknande brister bör undvikas när en ny upplaga av ordboken eller rentav en ny etymologisk ordbok över litauiska språket utarbetas i framtiden. Men efter dessa förslag följde långa år av tystnad, och först på initiativ av institutionen för baltisk filologi vid Vilnius universitet började man samla material till en etymologisk ordbok över litauiska språket. Insamlingen av etymologiskt material, det vill säga sammanställningen av ett kortregister till en etymologisk ordbok, skiljer sig dock avsevärt från sammanställningen av kortregister för andra slags ordböcker. Framför allt måste man här noggrant gå igenom en mycket stor mängd språkvetenskaplig litteratur, eftersom det ofta inte går att avgöra utifrån artikelns eller monografins titel om arbetet innehåller material som är värdefullt för en etymologisk ordbok över litauiska språket. Tyvärr finns det få språkvetenskapliga publikationer utgivna utomlands i våra bibliotek. Därför är det nästan meningslöst att tala om ett planmässigt arbete. En annan omständighet som kraftigt bromsar insamlingen av etymologiskt material är hur etymologierna själva presenteras i språkvetenskapliga arbeten. Ofta är det inte alldeles klart efter en genomläsning vad som är viktigast och vad som bör antecknas på kortet. Och ändå måste varje blivande 211 Grunden för en ordbok är ett kartotek; dess uppbyggnad beror också på detta. I det här fallet uppstår ytterligare ett problem, som skulle kunna kallas problemet med urvalet av källor eller med ”seriösa” och ”oseriösa” arbeten, det vill säga om man ska samla material från alla källor eller, efter att ha delat in dem i ”seriösa” och ”oseriösa”, bortse från de senare. Men det är tveksamt om man då kan tala om ett bra kartotek. För att göra saken tydligare ska jag ge ett par exempel. I belgiska indoeuropeisters arbeten, till exempel hos den framstående specialisten på tocharska, A. J. Van Windenken’s, citeras A. Carnoys arbeten jämförelsevis ofta (Carnoy 1955, 1957), och där bygger man också på fakta från det litauiska språket. Men när E. Benveniste recenserade de nämnda arbetena av A. Carnoy påpekade han att det språk som A. Carnoy kallar det protoindoeuropeiska språket och vars ordförråd han redovisar, i många fall mycket påminner om det språk som A. J. Van Windenkensas kallar ”pelasgiska”; han framhöll vidare: ”Det måste sägas klart och tydligt att inte bara ’pelasgiska’ är en ren fiktion [...], utan att de etymologiska metoder som införts med denna idé också strider mot hela den etymologiska metoden och ger upphov till de mest ogrundade kombinationer” (BSL 1957–1958: 53(2): 52). När man läser sådana hårda ord av en välkänd indoeuropeist blir man genast förvirrad och får förstås ingen lust att samla etymologiskt material ur A. Carnoys arbeten. Om vi, efter att ha lyssnat till E. Benveniste, kan lägga A. Carnoy åt sidan, vad ska vi då göra med A. J. Van Windenken’s arbeten om problemen kring ”pelasgiska”, särskilt som hans första arbete i ämnet (Van Windenkens 1952) också finns med i litteraturförteckningen till E. Fraenkels ”Litauische etymologisches Wörterbuch”. Efter detta arbete publicerade A. J. Van Windenkensas dessutom ”Studier i pelasgiska” (Van Windenkens 1960) och stödde sig på samma teori när han skrev tilläggen till P. Chantraines ”Dictionnaire étymologique de la langue grecque”. Och i en artikel om de indoeuropeiska räkneorden ”fyra” och ”fem”s struktur och ursprungliga betydelse, publicerad 1982 i tidskriften ”Indogermanische Forschungen”, förklarar han med stöd av A. Cunys och A. Carnoys arbeten att indoeuropeiskt *qʷet̯uor ”fyra” består av *qʷe, som betyder ”och”, samt roten *tuor, som återfinns i de litauiska orden tveriu, turiu (Van Windekens 1982: 9). Ett andra exempel är X. Delamarres tematiska etymologiska ordbok över indoeuropeiska språk, utgiven i Paris 1984 (Delamarre 1984), vars motto är en strof ur Maironis dikt ”Jag skulle vilja väcka till liv...” och vars ”Förord” anger att den ges ut eftersom det saknas en franskspråkig publikation motsvarande Waldes-Pokorny’s, Pokorny’s och Buckos ordböcker. Även där bygger man mycket ofta på fakta från det litauiska språket, vilka ofta återges felaktigt. M. Mayrhofer avslutar emellertid sin anmälan av ordboken i tidskriften ”Kratylos” (1986, 31: 186–187) med en mycket sträng formulering: ”Darum: in den Giftschrank”. Naturligtvis vore det också i det här fallet enklast att förlita sig på den framstående etymologens åsikt och bortse från sådana publikationer. Men vad ska man göra när liknande bedömningar saknas? Anmälningar av artiklar, och ännu mer sällan recensioner, skrivs ju mycket sällan. Dessutom börjar man, även när man har sådana negativa omdömen, tvivla på om vi får ett bra kartotek och därmed också en bra etymologisk ordbok om vi avstår från dessa arbeten, det vill säga om de inte behövs när man skriver en etymologisk ordbok över det litauiska språket. Dessutom blir man nyfiken på hur sådana publikationer 212 återger fakta från det litauiska språket, hur de tolkas, om de vilseleder forskare som inte behärskar litauiska väl och så vidare. Det här är frågor som uppstår under arbetet och som man på ett eller annat sätt måste besvara. LITERATŪRA Baltinger K. 1977: L’étymologie hier et aujourd’hui. – Etymologie (Wege der Forschung 373), Darmstadt, 201–224. BSL – Bulletin de la Société de linguistique de Paris, Paris, 1868. Būga K. II: Kalba ir senovė. – Būga K. Rinktiniai raštai 2, Vilnius, 1959, 7–328. Carnoy A. 1955: Dictionnaire étymologique du protoindoeuropéen, Louvain. Carnoy A. 1957: Dictionnaire étymologique de la mythologie greco-romaine, Paris. Chantraine P. I–IV: Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots 1–4, Paris, 1968–1980. Drotvinas V. 1984: Kada parašytas vadinamasis Krauzės žodynas. – Baltistica 22(2), 163–167. Delamarre X. 1984: Le vocabulaire indo-européen. Lexique étymologique thématique, Paris. Ernout A., Meillet A. 1959: Dictionnaire étymologique de la langue latine. Histoire des mots 4 éd., Paris. Kruopas J. 1970: 1598 m. Merkelio Petkevičiaus katekizmo leksika. – Lietuvių kalbotyros klausimai 12, 83–154. Kudzinowski Cz. 1977: Indeks-słownik do “Daukšos Postilė”. Oprac. Cz. Kudzinowski, 1–2, Poznań. Mayrhofer M. 1986: [rec.] X. Delamarre. Le vocabulaire indo-europeen Lexique etymologique thematique, Paris, 1984, 332 p. – Kratylos 31, 186–187. Morkūnas K. 1980: Konstantino Širvydo “Punktų sakymų” veiksmžodis (indeksas). – Lietuvių kalbotyros klausimai 20, 109–222. Pakalka K. 1979: K. Širvydo “Dictionarium trium linguarum”. – Pirmasis lietuvių kalbos žodynas: K. Širvydas. Dictionarium trium linguarum, Vilnius, 13–83. Palionis J. 1995: 1595 metų katekizmo žodžių formų rodyklė. – Mikalojaus Daukšos 1595 metų katekizmas, 627–748. Urbutis V. 1987: 1728 m. klaipėdiškių žodyno leksikografiniai šaltiniai. – Baltistica 23(1), 57–75. Van Windekens A. J. 1952: Le pélasgique, Louvain. Van Windekens A. J. 1960: Études pélasgique, Louvain. Van Windekens A. J. 1982: Structure et sens primitif des noms de nombre indoeuropéens *qʷetour “quatre” et *penqʷe “eing”. – Indogermanische Forschungen 87, 8–14. Zinkevičius Z. 1970–1971: M. Petkevičiaus Katekizmo (1598) tarmė. – Baltistica 6(2), 227–243; 7(1), 67–86. Zinkevičius Z. 1971: Dėl K. Sirvydo “Punktų sakymų” genezės ir kalbos. – Baltistica 7(2), 153–167. Zinkevičius Z. 1977–1979: M. Mažvydo raštų kalba. – Baltistica 13(2), 358–371; 14(1), 38–44; 14(2), 139–146; 15(1), 16–22. Žulys V. 1966: Kaip J. Rėza keitė J. Bretkūno leksiką. – Kalbotyra 14, 149–159. Žulys V. 1970: Jono Rėzos raštų leksika. Filologijos m. daktaro disertacijos rankraštis. 213 ON HISTORICAL AND ETYMOLOGICAL DICTIONARIES OF THE LITHUANIAN LANGUAGE Summary We have been missing a historical dictionary more and more frequently. Its preparation, however, is very complicated work, as it should contain not only the statistics of word usage but also indication of the meanings in whish the words are used most frequently or most seldom. Without thorough investigation of the language of separate written records this is impossible to do. Therefore, the first thing to start with is dictionaries – indexes of separate written records. * * * The structure of a new etymological dictionary of the Lithuanian language can be discussed only after all the material has been collected. Compiling the card index of an etymological dictionary is not an easy task. Therefore, the paper concentrates on the principles of compiling a card index and the problems related to this work. 214