J. Balčikonio nustatyti „Lietuvių kalbos žodyno“ svarbiausi principai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Vytautas VITKAUSKAS J. BALČIKONIS VIKTIGASTE PRINCIPER FÖR ”LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK” Språkforskaren J. Balčikonis kom inte av en slump att redigera och leda arbetet med den stora ”Litauiska språkets ordbok”. Redan under sin verksamhet i litvanologiska kretsen vid universitetet i Sankt Petersburg, då han reste till trakten kring Kėdainiai för att samla in folkloristiskt material och språkdata, hade han som student gripits av idén att intressera sig för litauiskt talspråk och folkets konstnärliga skapande. Även om J. Balčikonis betraktade pedagogiken som sitt främsta arbete, intresserade han sig hela tiden för ordböcker. Låt oss erinra oss hans brev där han uppmanade K. Būga att ägna sig åt att sammanställa ”Litauiska språkets ordbok” (Balčikonis II 256–257), och till och med hans särskilda företagsamhet – att komma överens med finansiärerna om att anslå särskilda medel som ersättning för ordboksarbetet (Balčikonis, därs.). Efter K. Būgas död avstannade arbetet med LKŽ. Efter långa diskussioner och överläggningar bildades en ny redaktion 1930. Ledningen övertogs av J. Balčikonis, som hade kallats tillbaka från lärarseminariet i Panevėžys och vars avgång som rektor nästan hela staden hade sörjt. Den nye redaktören kom till ordboksarbetet med ett visst idébagage. Efter att ha satt sig in i K. Būgas efterlämnade kartotek var hans målsättning följande: 1. att excerpera alla kända äldre skrifter; 2. att så utförligt som möjligt dokumentera det levande språkets lexikon, det vill säga det han kallade dialekter och lokala tal. Detta var LKŽ:s viktigaste principer, ur vilka även andra växte fram: att redogöra för varje ords historia och ange den geografiska utbredningen för alla lexikala enheter. Med hänsyn till vår tids bildade klass filologiska förberedelser beslutade man att skriva om alla dialektexempel med motsvarigheter i standardspråket, som professorn uttryckte det, det skrivna språket (jfr LKŽ I₁ s. VI; Balčikonis I 179). Det var just dessa faktorer som gjorde LKŽ till ett viktigt verk inom litauisk filologi, eftersom forskare framför allt behövde litauiska ords historia och dialekternas lexikon, särskilt dess geografiska utbredning. Detta insåg också dåvarande regering i Republiken Litauen, som anslog LKŽ så mycket medel som behövdes för att excerpera all tryckt litteratur (1547–1930), kända handskrifter och samla in dialektlexikon över hela det litauiska språkområdet, det vill säga i Republiken Litauen, i Vilniusområdet som ockuperades av Polen, i litauiska byar i Lettland, i Ostpreussen och så vidare. Som professorn berättade under föreläsningar i en särskild kurs i lexikologi 1953–1954 valde LKŽ:s redaktion medarbetare från olika delar av Litauen som behärskade sin egen dialekt väl, och vände sig personligen till många lärare i nästan varje distrikt för att lexikala data skulle samlas in jämnt. I detta arbete deltog särskilt aktivt 5 Studenter vid Kaunas universitet (senare Vytautas Magnus universitet), som Professor själv lärde att anteckna ord under föreläsningarna (de nämns i förordet till LKŽ I, IV–V; där beskrivs också hela historien om insamlingen av material till LKŽ fram till 1941, även om nästan ingenting förändrades senare – dialekternas ordförråd har alltid ägnats stor uppmärksamhet). Litauens dialektologer arbetade också och bidrog med omkring en miljon kort till LKŽ:s kartotek. 1. J. Balčikonis strävade efter att i ”Lietuvių kalbos žodynas” utförligt återge varje ords historia och geografi så exakt som möjligt. Principen var följande: ”I ordboken tas ord från det l e v a n d e [kursiverat V.V.] språket och skriftspråket med, oavsett om de är av litauiskt ursprung eller barbarismer, om dessa barbarismer kommit in i vårt språk för länge sedan och är relativt allmänt kända” (LKŽ I1 s. V; Balčikonis I 178). Ordbokens redaktör hade tydligt uppfattat indoeuropeisternas och andra forskares intresse för det nedärvda ordförrådet och ägnade därför detta störst uppmärksamhet (Vitkauskas 1987: 13–18). Jfr även anmärkningen: ”De så kallade internationella orden (som endast är kända från skriftspråket) tas inte med i ordboken” (LKŽ I1 s. V). Traditionen att noggrant redovisa det nedärvda ordförrådet från det levande språket och äldre skrifter följdes i alla tryckta och under arbete varande band. Från och med LKŽ:s tredje band, efter 1952 års olika diskussioner (Larin 1957: 119–144), ökade antalet så kallade internationella ord, ofta tillfälliga och helt nya, som användes av specialister inom enskilda vetenskaper: gazogeneratorius LKŽ III 191, generalitėtas LKŽ III 234, geometras, -ė LKŽ III 240, glauberitas LKŽ III 397, gondoljeras LKŽ III 482, grafologas, -ė LKŽ III 497, granatinis, -ė LKŽ III 515 (granatiniai obuoliai), granitėti LKŽ III 519, gravitacija LKŽ III 535, harpūnas LKŽ III 787, hektogramas LKŽ III 787, heroldas LKŽ III 788, hipok r izija LKŽ III 790, hū musas LKŽ III 791, ibis LKŽ IV 6, iksija LKŽ IV 34, induktyvūs, -i LKŽ IV 108, insinuóti LKŽ IV 120, intensifikúoti LKŽ IV 124, jodotòrmas LKŽ IV 351, kablogramà LKŽ V 25, kandeljãbras LKŽ V 201, kanoniẽrė LKŽ V 218, kaolìnas LKŽ V 225 osv. I de senare banden har specialiserade vetenskapliga termer blivit något färre, men i avsaknad av fastare principer finns det gott om sällsynta ord, ofta sådana som endast kommit in i flerspråkiga forskares arbetsrum och saknar tecken på nedärvning. Detta är utan tvivel en princip för det allmänna språket och terminologiska ordböcker, som inpräntades hos LKŽ:s upphovsmän under de häftiga lexikografiska diskussionerna 1950–1952. 2. J. Balčikonis tillämpade principerna för en historisk vetenskaplig ordbok även när ordens betydelseordning skulle fastställas. Detta har redan behandlats särskilt (Vitkauskas 1995: 349–354), och det har visats att efter diskussionerna om lexikografiska frågor 1952, särskilt efter att B. Larin tog ställning mot den historiska ordbokstypen (Larin 1957: 143), tillämpades också principer för ordböcker över det allmänna (nutida) språket när betydelseordningen fastställdes. Dessa nya principer har rotat sig så djupt hos många av LKŽ:s medarbetare att man ibland fortfarande följer metoden för en annan typ av ordbok, trots teorier som uppenbart inte passar en historisk ordbok. Därför har inte bara bernas den första betydelsen ”ung man” och därefter ”barn”, utan även valanda – först 60 minuter och därefter ”en obestämd tidsperiod”. 6 Även betydelserna hos ordet trašą har ordnats ohistoriskt. Först anges betydelsen ”ämnen som används för gödsling” (dvs. mineraliska, industriellt framställda gödselmedel), och därefter den mešlas som funnits sedan urminnes tider och använts särskilt, och sedan išmatos (LKŽ XVI 582–583); jfr även det avledda ordet trąšinis, -ė, med samma moderna betydelseordning som i en ordbok över det allmänna språket (LKŽ XVI 584). Verbet tiekti har presenterats på liknande sätt semantiskt (LKŽ XVI 178). Betydelserna ordnas så här: 1. förse med något, ge, tillhandahålla.... arbetsånga leds in i turbinen. Intendenturen förser armén med kläder och annat. 2. förbereda, framställa, göra, laga. Man gick för att plocka löv åt grisarna. Man brukade tillverka redskap av trä. 3. laga, sy. Ana sydde kläder åt sig till vintern. Mamma syr pälsar åt mig. 4. förbereda (hemgift), samla, lägga på hög: Jag samlade ihop en hemgift åt min dotter. 5. laga mat, ordna en måltid eller festmåltid, koka, tillaga. Den gamla kvinnan lagade kvällsmat. Laga dynga och så vidare. Den äldsta betydelsen skulle utan tvivel vara den andra: förbereda, laga (mat); därefter skulle laga mat följa logiskt; den tredje skulle vara laga, sy, den fjärde ordna (en hemgift), och därefter meningar som beskriver företeelser från modern eller senare tid, med ord som... arbetsånga leds in i turbinen. Intendenturen förser armén med kläder och så vidare. Även betydelseordningen för tempti, tęsti och andra verb behövde ordnas och fastställas ur logisk och historisk synvinkel (t.ex. tempti 1. göra längre genom att dra ut. 2. framställa genom att dra ut: Dra ut en tråd... 3. ta tag i och dra någon som gör motstånd och håller sig fast... 4. släpa, klä på, dra på... 5. med möda dra något längs marken... (LKŽ XVI 10–11) och så vidare. Var det verkligen den primära betydelsen i forntiden att göra längre genom att dra ut, eller är det inte den tredje som är den första, eller var kanske den andra äldre än den femte betydelsen, som hamnat på femte plats och betecknar att med möda dra något längs marken, och så vidare? Detta är mycket subtila frågor som diskuteras och behandlas sällan. (Och varför rättade inte författaren till dessa rader, en av redaktörerna för dessa band, sådant? Förstå att det alltid är svårt att rätta hjul som redan rullar: man kan rätta en betydelse, men vem ska då och hur jämka ihop betydelserna och sambanden hos alla avledda ord?!) 3. Professor J. Balčikonis strävade efter att LKŽ skulle vara en rotordbok, med separata uppslagsord, inte en nästlad ordbok. Undantagen var avledningar med suffixen ininkas och -inykas samt adverb bildade av adjektiv med ändelserna -(i)ai, -yn), (baltas – baltai, baltýn, drąsus – drąsiai, drąsýn osv.). Man försökte ta upp avledningar med nominala prefix separat, så att LKŽ:s användare inte skulle behöva leta bland andra prefixnästen och så att former som kanske inte ens existerar inte skulle skapas. Exempelvis avledningar med prefixen aż-, ažū-, ažuo-: ażāčia, ażmiršuonis, ažūbalis, ažūdanga, ažūomārša, ažūožodis, ażvačiā och många andra (LKŽ I 432–440). I den andra utgåvan av LKŽ:s första band togs de bort – de flyttades till band XVII tillsammans med už-, užuo-, žu- (dz.). Som sammanslagningen av avledningar med prefixen nuo- (och nū- i Žemaitija), prie- (och pry- i Žemaitija), pér- (och pár-) i ett och samma näste visar, har även avledningar som inte alls finns i språket skapats, till exempel: nuoakiai endast belagt genom nūakiai J (Ž.) – LKŽ VIII 904, nūauga endast från ž. nūaugos – LKŽ VIII 904, nūobengos från ž. nūbengos – LKŽ VIII 906, nuodraikulėtas från enbart žemaitiska nūdraulikėlėto – LKŽ VIII 917, nuogastvus, –i från ž. nūgastvus – LKŽ VIII 924, nūogybai från ž. nūgybos – LKŽ VIII 924 (eftersom läsarna inte hade vant sig vid användningen av dialektformer och en mer exakt transponering, fick man i ”Lituanistica” läsa att 7 nūgyba är en avledning med suffixet -ýba!) och så vidare. Bland de högaitiska formerna återfinns prýaltoris, prýangė, prýaukštis, prýdaržė, prýdėlis, prýduris, prýkalbė, prýklėtis, prýlapis, prýmoterė, prýpuola, prýstubė och andra (LKŽ X 607–762); samma sak gjordes med prýš--avledningar ur högaitiska dialekter och texter: prýš, prýšakinė, prýšakýs, prýšgalis, prýširdis, prýšatyti, prýššventė (LKŽ X 763–765), men endast dialektformen prýbezdas hamnade i den obefintliga posten príebezdo; dialektformen prýblanda finns i posten príeblandų (!); prýbrekšmiais ”i skymningen” → príebrekšmiais, prýdevinis → príedevinis, prýėdis ”att äta sig proppmätt” → príėdis, prygerà ”dricks” → priegerà, prýgrindas ”förstuga” → príegrindas, prýkaboklis ”hängare” → príekaboklis, prýlyptis → príeliptis, príepapis → prýpapis, prýveiza → príeveiza och så vidare (LKŽ X 623–727). På liknande sätt förhåller det sig med už--avledningarna i band XVII. Det är oklart hur J. Balčikonis skulle ha gått till väga, men redovisningen av až-, ažu-, ažuo- och andra prefixavledningar (ant-, anč-, į-, in-) i LKŽ I–II och LKŽ III–IV visar en helt motsatt tendens jämfört med nutida eller nyligen verksamma redaktörer. Frågor om faktauppgifternas riktighet och problemet att hitta ett ord är dock mycket viktiga inom lexikografin. (Vi minns alla hur redaktörerna för 17-bandsverket ”Slovar’ sovremennogo literaturnogo russkogo jazyka” gav ut de första banden i en utformning där orden grupperades i ordfamiljer, medan från och med det tredje bandet varje ord, till och med adverben, presenterades separat.) Även avledningar av dialektala prefix anč- och ant- redovisades separat: ančėžys och antėžys, ančgrauža och antgrauža, ančkala och antkala, ančkrytīs och antkrytýs, ančkelis och antkelis, ančriūgótas och antrūgótas och så vidare (LKŽ I₁ 107–142). Det rådde osäkerhet om hur avledningar med į- och in- skulle redovisas. Exempelvis ges följande separat: įavùs och inavùs, įgerklis och in gerklis, įgerklỹs och ingerklỹs, įkapiai och inkapiai, įkalas och in kalas, įkaitas och in k altas, įkalba och in kalba och så vidare. Inga nya uppslagsformer skapades för dialektala former: įngeidžiai, įngeida, įngirk lis, įgražtis, įnkalas, įnklodalas, įnkrauvs, –i, įnlopšė, įnlūpis, insagtė, įnisiauris, įnšla jus och så vidare. Följande substantiv och adjektiv redovisades också i separata ordfamiljer: ák tainis och aktainỹs, antakis och antakỹs, antežis och antežỹs, antvalnis och antvalnỹs, ápdrungis och apdrungỹs, áp girtis och apgirtys, arkliáganis och arkliaganỹs, atádrekis och atadrėkỹs, átsilsis och atsilsýs, austin is och austinỹs, baltujis och baltujỹs, barnis och barnỹs, brólis och brolýs, dūrys och dūrės, dūrklis och durkỹs, dūris och dūrỹs, édmenys mask. och édmens fem. samt många andra. För närvarande redovisas substantiv med stammar som slutar på -is respektive -ys och ändelsen ia- i samma uppslagsartikel (utom när deras betydelser skiljer sig åt; till exempel redovisas dūris ir dūrỹs separat, eftersom dūrỹs bara har en betydelse, motsvarande den femte betydelsen av formen dūris (LKŽ II₂ 902). Ibland – som i fallet med édmenys ir éd mens – har skillnaden i genus varit avgörande för att de redovisats separat. De ovan nämnda nominalstammarna på in- med ändelserna -is, -ys redovisades tydligen i samma ordfamilj eftersom accentueringsparadigmet inte kan fastställas utifrån många av kasusformerna (liksom när det gäller differentieringen av pronomenet tùs, tó ”den där” i dz., och därför står det i samma ordfamilj som tas, ta). För användarna av LKŽ medför detta naturligtvis vissa olägenheter. 8 att söka efter den nödvändiga varianten av ett ord (redaktionen på J. Balčikonios tid försökte fastställa detta mer exakt). 4. För J. Balčikonis var material från det levande språket (från ärvda dialekter) det viktigaste materialet i LKŽ. De första banden utmärkte sig särskilt genom mängden dialektord och dialektmeningar och genom att dessa fick en framskjuten plats. En anmärkning i det tredje bandet visar på en viss omsvängning till följd av motsatta uppfattningar som framfördes vid överläggningarna 1947 (Žinynas 1949 a: 298–299), vid konferensen 1952 och i pressen (Larin 1957: 142–144). Därför beslöt man att skriva ordartikeln på följande sätt: “Illustrerande meningar och uttryck ordnas, i den mån det befintliga faktamaterialet medger det, i följande ordning: a) meningar och uttryck ur sovjetisk litteratur och press, som anknyter till verkligheten i vårt socialistiska liv av idag; b) mer typiska uttryck från folkets talspråk; c) illustrerande exempel ur folklore; d) meningar och uttryck ur äldre litauiska skrifter” (LKŽ III s. III, detta upprepas också i LKŽ I2 s. V). Politiseringen av LKŽ under socialismens tid var oundviklig. Detta präglar särskilt LKŽ IV och V. Trots det minskade den starka betoningen av politiserade skrifter, ofta pamfletter (av A. Guzevičius*, Kapsukas m.fl.), inte ordbokens värde särskilt mycket, eftersom det ärvda ordförrådet dominerade och behövdes i vetenskapens och kulturens värld. Med tiden förlorade anvisningarna i det tredje bandet, från redaktörerna J. Kruopas, A. Kučinskaitė och B. Larin (Larin 1957: 143), alltmer i betydelse. Numera har de hamnat i skymundan. Således har LKŽ bevarat de viktigaste vetenskapliga principer för LKŽ som J. Balčikonis hade föresatt sig; skillnaderna gäller endast detaljer (redovisningen av prefigerade verb och verbalsubstantiv, särskilt bildningar med dialektala prefix och suffix, samt ytterligare några saker). I takt med att dialekterna oåterkalleligt utjämnas kommer denna mest omfattande samling av litauiskans ordförråd alltid att vara viktig för våra språkforskare. LITERATŪRA B a l č i k o n i s J. I–II: Rinktiniai raštai, 1, Vilnius: Mokslas, 1978; 2, Vilnius: Mokslas, 1982. L a r i n B. A. 1957: Kratkij istoričeskij obraz litovskoj leksikografii. – Leksigrafičeskij sbornik 11, 119–144. LKŽ I1–II1 – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius, 1941; 2, Kaunas: Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla, 1947. LKŽ I2–II2 – Lietuvių kalbos žodynas 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969. LKŽ III–XVI – Lietuvių kalbos žodynas 3–6, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956, 1957, 1959, 1962; 7–9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995. V i t k a u s k a s V. 1995: Žodžio istorijos klausimai akademiniame “Lietuvių kalbos žodyne”. – Lietuvių katalikų Mokslo akademijos suvažiavimo darbai 15, 349–354. * Kiek žinoma, jo romanų kalbą yra tvarkęs didelis gyvosios kalbos mokovas D. Urbas, tuo gal išvengęs represijų (iš pašnekesio su juo 1988.04.24). 9 Vitkauskas V. 1987: J.Balčikonio pažiūros į paveldėtąją leksiką. – Lietuvių kalbotyros klausimai, 26, 13–18. Žinynas 1949: Didžiojo ir bendrinės lietuvių kalbos žodynų redagavimo ir išleidimo apsvarstymas. – Lietuvių Mokslų Akademijos Žinynas 5, 301–305. Žinynas 1949 a: Didžiojo “Lietuvių kalbos žodyno” II-ojo tomo apsvarstymas LTSR MA. – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Žinynas 5 298–299. THE MAIN PRINCIPLES OF “LIETUVIŲ KALBOS ŽODYNAS” (THE DICTIONARY OF THE LITHUANIAN LANGUAGE) ESTABLISHED BY J. BALČIKONIS Summary The linguist Juozas Balčikonis prepared “Lietuvių kalbos žodynas” as a more concise Thesaurus. 1. The dictionary was to be a historical dictionary: its corpus was to contain all the words from written records and the live language (J. Balčikonis’ term for dialects). 2. The meanings of the words were to be arranged historically, according to their formation (a historical dictionary principle). 3. “Lietuvių kalbos žodynas” was to be a dictionary of separate words, forms and derivatives - not a dictionary of word families, the latter being rather inconvenient for its users when they have to find a language fact in it. 4. The most important for the editor were the dialectal data, which were abundant in the dictionary. From 1948-1952 ideological deviations from J. Balčikonis’ principles were observed (the principles of the historicity of meanings, the priority of dialectal material were ignored, many short-lived international words found their way into the corpus). With the wave of politicised criticism having abated, the main principles established by J. Balčikonis are being gradually reinstated. 10