Lietuvių tarmes pats tyręs ir kitus skatinęs

HAN UTFORSKADE SJÄLV DE LITAUISKA DIALEKTERNA OCH UPPMUNTRADE ANDRA (Med anledning av 130-årsdagen av J. Rozwadowskis födelse) I slutet av 1997 (den 7 december) är det 130 år sedan en av de mest framstående polska lingvisterna och litauistera, Jan Rozwadowski, föddes. Hans vetenskapliga verksamhet spände över ett brett område: han var en stor kännare av klassiska språk, en framstående indoeuropeist, slavist och litauist, och skrev sina arbeten på polska, latin, franska och tyska. Han arbetade inom litauistiken under nästan hela sin vetenskapliga bana. Nyligen utkom ett av hans största arbeten om litauiska: ”Den litauiska dialekten i trakten kring Zietela i Naugardukasområdet (Naugardija)”1. J. Rozwadowski föddes 1867 i Czarna (mellan Tarnów och Dębica), i en ingenjörsfamilj. Åren 1885–1889 studerade han klassisk filologi vid universitetet i Kraków. Åren 1891–1894 vidareutbildade han sig i Leipzig, där han lyssnade till föreläsningar av A. Leskien, E. Sievers och E. Windisch och deltog i K. Brugmanns seminarier. När han återvände 1895 undervisade han vid samma gymnasium i Kraków som han själv hade gått ut. Efter att ha försvarat sin habilitationsavhandling 1897 utnämndes han till docent vid universitetet i Kraków och blev professor 1900. J. Rozwadowski arbetade i Kraków till livets slut. Två gånger (1912–1913 och 1915–1916) valdes han till rektor för universitetet i Kraków. Från 1903 var han ledamot av Polska vetenskapsakademien, från 1920 dess vice ordförande och 1925–1929 dess ordförande. Han var dessutom hedersledamot av de nationella akademierna i många europeiska länder och av olika sällskap, däribland Litauiska vetenskapssällskapet. Han dog den 13 mars 1935. J. Rozwadowski blev intresserad av det litauiska språket under studietiden. Han lärde sig också litauiska mycket väl. I Polska vetenskapsakademiens arkiv i Kraków finns många utdrag och sammanfattningar bevarade, skrivna med en liten och tydlig handstil (lik K. Būgas), ur olika äldre litauiska skriftminnesmärken. Redan detta visar att J. Rozwadowski studerade det litauiska språket på allvar. År 1895 upptäckte han på ett bibliotek en utgåva från 1737 av den anonyma grammatiken ”Universitas linguarum Litvaniae” (”De litauiska språkens helhet”) och insåg dess betydelse för litauisk accentologi; han gav därför ut den på nytt i Kraków 1896. Samma år publicerade han på tyska och polska en omfattande studie om det betoningsoch accentueringssystem som användes i grammatiken, där han jämförde det i detalj med F. Kuršaitis accentueringssystem. Eftersom J. Rozwadowski insåg den enorma betydelsen av de litauiska dialekterna för språkvetenskapen var han en av de främsta initiativtagarna till studiet av det snabbt försvinnande sydöstra utbredningsområdet för det litauiska språket. Först ville han ta reda på var litauiska fortfarande talades. För detta ändamål använde han de uppgifter som A. Plater samlat in 1890 om 1 Jan Rozwadowski. Den litauiska dialekten i trakten kring Zdziecioła i Nowogródekregionen. Postumt verk. / Redigerad av Adam Gregorski. Fackgranskning Jan Safarewicz, Kraków: 1995, 181. Polska vetenskapsakademien – avdelningen i Kraków. Kommissionen för språkvetenskapens skrifter, nr 59. 242 om litauiskans utbredning i Vilniusguvernementet sammanställde han också en karta och publicerade den 1904 under titeln ”Karta över det litauiska språket i Vilniusguvernementet” (”Mapa języka litewskiego w gubernii Wileńskiej”). Det är troligt att J. Rozwadowski redan 1898, under pseudonymen Anonimo och efter att ha bearbetat de uppgifter som A. Plater hade samlat in, publicerade arbetet ”Det litauiska språkets utbredningsområde i Vilniusguvernementet” (”Obszar języka litewskiego w gubernii Wileńskiej”). På grund av de då förvärrade relationerna mellan litauer och polacker (närmare bestämt mellan litauer som inte förpolskats och sådana som förpolskats) vågade han inte publicera det under eget namn, eftersom han inte ville bli indragen i politiken. Kort därefter (1914) sammanställde han en karta över det litauiska språkets hela utbredning i Stor- och Litauen under titeln ”Karta över det litauiska språket” (”Mapa języka litewskiego”). När J. Rozwadowski redan var professor vid Krakóws universitet reste han till trakten kring Zietela, där han 1901 och 1903 nedtecknade en ansenlig mängd dialekttexter. Han har också undersökt andra litauiska dialekter. I Krakóws arkiv finns bland hans handskrifter en samling texter (sagor och berättelser) som nedtecknats i trakten kring Sudargas i Šakiai-distriktet (utan datum). Texterna, som renskrevs av någon annan än Rozwadowski, mångfaldigades och användes som läromedel. J. Rozwadowski undervisade i litauiska vid Krakóws universitet under lång tid. J. Rozwadowskis vetenskapliga intressen var mycket omfattande. Han undersökte särskilt frågor som rörde grekiska, latin, slaviska språk, keltiska språk och romani. I många av sina arbeten stödde han sig på fakta från de litauiska språken. Bland hans arbeten märks ”Ordbildning och ordens betydelse” (Heidelberg, 1904), en artikel tillägnad K. Jaunius om ordet skutulė, publicerad i den litauiska tidskriften ”Draugija” (nr 16, 1908), ”Polskans historiska fonetik” (Kraków, 1915 och 1923) samt en intressant artikel om lexikala förbindelser mellan slaviska och iranska språk (1915). Samma år (1915) publicerade han i band 3 av den polska encyklopedin ett arbete av syntetiserande karaktär med titeln ”De baltiska språken”. Efter J. Rozwadowskis död utgavs det betydelsefulla verket ”Studie om slaviska vattennamn” (1948) på initiativ av T. Lehr-Słaviński och J. Safarewicz. På J. Rozwadowskis initiativ grundades 1908 i Kraków den polska slavistiska tidskriften ”Slavistisk årsbok” (”Rocznik slawistyczny”). Tillsammans med K. Nitsch grundade han 1913 en av de mest populära tidskrifterna inom polonistiken, ”Polska språket” (”Język polski”). Även efter att ha nått höga ämbeten och trots att han var upptagen med många olika arbeten upphörde J. Rozwadowski inte att intressera sig för det litauiska språket och att engagera sig särskilt för de litauiska dialekterna i den sydöstra utkant av Polen som landet hade ockuperat, och för deras öde. Han försökte organisera en omfattande undersökning av dessa dialekter. För detta ändamål lät han samla in de senaste uppgifterna om användningen av litauiska i det då så kallade Vilniusområdet. Mellan 1928 och 1933 sammanställde O. Chomiński ”Karta över det litauiska språkområdets utbredning i Republiken Polen” (”Mapa obszaru językowego litewskiego w Rzeczypospolitej Polskiej”), av vilken endast några få exemplar finns bevarade. De viktigaste källorna till kartan och fragment av ofullbordade kommentarer finns i J. Rozwadowskis arkiv (de borde publiceras). På J. Rozwadowskis initiativ sammankallades 1926 de främsta polska språkforskarna— 243 (J. Baudouin de Courtenay, V. Porzeziński, K. Nitsch, J. Otrębski), och man beslutade att beskriva olika litauiska dialekter i dåtidens Polen. Rozwadowski hade uppenbarligen för avsikt att förbereda en beskrivning av Zieteladialekten med texter för tryckning. V. Porzeziński började undersöka Lazūnai, och J. Otrębski Tverečiusmålet. Av dem hann dock endast J. Otrębski publicera en beskrivning av ”Tverečianernas östlitauiska dialekt” (”Wschodniolitewskie narzecze twereckie”, 1934) medan han ännu levde. J. Rozwadowskis arbete ”Den litauiska dialekten i trakten kring Zietela i Naugardukasområdet” trycktes mer än 60 år efter författarens död. V. Porzezińskis handskrifters öde är fortfarande okänt. J. Rozwadowski var den andre språkforskaren som intresserade sig för Zietelamålet. Före 1901 hade endast E. Volter (1886 och 1888) besökt platsen. Den tredje, K. Būga, undersökte Zietelamålet sommaren 1906. Det var troligen den framstående polske etnografen och hembygdsforskaren Michal Fedorowski (1853–1923) som inspirerade J. Rozwadowski att undersöka Zietelamålet. Fedorowski arbetade som agronom och förvaltade gods kring Ašmena, Gardinas, Lyda, Naugardukas, Slanimas, Sluckas, Valkaviskas med flera orter. Han nedtecknade vitrysk folklore och seder på dialekt, samlade in besvärjelser, studerade flora och fauna, samlade gamla böcker, olika dokument, handskrifter och konstverk samt undersökte gravhögar med mera. Han höll kontakt med många polska forskare och konstnärer. Hans efterlämnade verk består av det imponerande arbetet i åtta band ”Lud białoruski” (”Det vitryska folket”). Fedorowski påverkades framför allt av sådana gestalter inom den polska kulturen som O. Kolberg, Z. Gloger och J. Karłowicz. Många framstående polska kulturpersonligheter besökte hans gods i Podole, nära Zietela, där dessa rikedomar hade samlats. Just vid denna tid arbetade den skickliga sagoberättaren Regina Dargevičiūtė (1876–1958), från Zasečiai, i Podole. Fedorowski försökte själv lära sig litauiska av henne. Var det kanske just denna litauiska kvinna som förmådde M. Fedorowski att bjuda in den berömde kännaren av litauiska, J. Rozwadowski, till Podole på besök? Senare (1904) skrev han: ”Jag ägnade min vistelse i Podole (1901) åt att undersöka den utdöende litauiska dialekten i trakten kring Zietela (Diatlovo).” Artikelförfattaren råkade en höstkväll 1957 träffa Regina Dargevičiūtė, som hade vårdat ett litet barn i Zietela. Trots sin aktningsvärda ålder var Regina liten till växten men ganska rakryggad, tämligen lång och ungdomligt livlig. Hon talade temperamentsfullt, en aning exaltat och snabbt, och fick ofta leta efter ord (det var länge sedan hon hade talat litauiska). På kort tid tycktes hon vilja berätta hela sitt liv. De åtta tjänsteåren ”hos herr Federauskas” var uppenbarligen hennes ljusaste minnen; under ett par år lät han Regina studera matlagning, hushållning och konsten att uppföra sig väl. Det var inte för inte som Regina stolt berättade att hon hade lärt sin husbonde Federauskas och ”professorn från Kraków” litauiska (hon mindes inte J. Rozwadowskis efternamn). Senare fick artikelförfattaren tala med Regina ytterligare ett par gånger. Det är synd att han då ännu visste så lite om de människor hon nämnde. När han väl fick veta mer fanns Regina inte längre bland de levande. Det dröjde innan texterna från J. Rozwadowskis Zietelamål publicerades— 244 inte ett helt sekel. Tidigare hindrades publiceringen av detta arbete sannolikt av den ganska komplicerade och ovanliga texttranskriptionen. Denna barriär övervanns tydligen varken av författaren själv eller av andra redaktörer, förrän datorer blev tillgängliga. Författaren vågade inte förenkla transkriptionen, och J. Rozwadowskis alltför stora auktoritet hindrade andra från att göra det. Efter hans död övertogs J. Rozwadowskis arkiv av den polske språkforskaren K. Nitsch. År 1945 överlämnade han dessa texter till Jan Safarewicz (1904–1992), en baltolog och språkforskare vid det tidigare universitetet Stefan Batory i Vilnius, som hade flyttat till Polen. Safarewicz tog hjälp av den klassiska språkforskaren Adam Gregorski (1906–1993), tidigare elev till J. Rozwadowski. Tack vare den sistnämndes hängivna arbete hade Zieteltexterna gjorts färdiga för tryck redan 1956. På grund av transkriptionen, särskilt den ovanliga markeringen av ordaccent, åtog sig dock ingen att ge ut det färdigställda arbetet. Till slut började arbetet sättas med dator. Efter A. Gregorskis död redigerades och färdigställdes det tryckta arbetet av Krakóws språkforskare, professor Leszek Bednarczuk. Även en annan polsk baltolog, professor Wojciech Smoczyński, en framstående specialist på litauiska, bidrog med konsultationer till arbetet. J. Rozwadowskis bok ”Litewska gwara okolic Zdziecioła na Nowogródczyźnie” består av: ett förord skrivet av J. Safarewicz, en inledning av A. Gregorski, faksimiler av texter på Zieteldialekten nedtecknade av J. Rozwadowski (79 s.) och deras transkription (handskriften transkriberades av A. Gregorski), J. Rozwadowskis ”Material till en beskrivning av dialekten i Zasečiai (byn)”, A. Gregorskis ”Anmärkningar om dialektens språk”, en litauisk-polsk ordlista sammanställd av honom samt L. Bednarczuks avslutande ord – Post scriptum. I slutet finns en kort bibliografi över forskning om Zieteldialekten, en lista över förkortningar och en sammanfattning på franska. Texterna behandlar olika ämnen: sånger, översättningar av dikter eller romanser, sagor, sägner, anekdoter, klagosånger samt berättelser om vissa seder eller äventyr. I slutet finns en fin liten samling ordspråk och talesätt. Flest texter tycks ha nedtecknats (jfr s. 12–34) efter Regina Dargevičiūtė från Zasečiai. J. Rozwadowski markerade dem med bokstaven R. Övriga texter nedtecknades efter Mikalojus Tilvikis från Pagiriai, Jonas och Vincentas Dicevičius samt Kiprijona Bagdelytė, som bodde i Teteikiai. Närmare uppgifter om informanterna saknas dock. De texter på Zieteldialekten som J. Rozwadowski dokumenterade har bevarats autentiska, det vill säga sådana som språkforskaren hörde dem vid den tiden och förmådde återge skriftligt (senare redigerade, rättade eller jämförde han dem inte). När han skrev ned berättelser eller sånger kunde han endast förlita sig på sina egna kunskaper. Inte heller fanns det någon etablerad stavning för litauiska vid den tiden, och det saknades likaså en enhetlig tradition för transkription och accentuering. Med dagens måttstock skulle vi kunna kritisera honom för olika oregelbundenheter i transkriptionen och markeringen av accent, vokalkvalitet och vokallängd med mera. Till exempel skrev han vokalen ė på hela fyra olika sätt, nämligen som e (b’élg ’spring’, s’ėdo, zm’ėji), ė (jém’ė, nùm’irė, us’s’inorėi), è (m’ėgo, s’ėd’ei, šėnavoti ’vörda, skydda’) eller (pon’, sùkn’, pràmulk’ ’svalde’). Han markerade inte separat längden hos betonade långa vokaler. Deras längd framgår av accenttecknet. Ett streck ovanför bokstaven markerade han endast för att beteckna längden hos obetonade vokaler. Efter polskt mönster skrev han konsekvent hårt eller förhårdnat l som ł (bróhuks, gulėj, fái- 245 dō), medan mjukt l skrevs på olika sätt. Konsonanternas mjukhet markerades oftast med ett minuttecken ovanför bokstaven (apšišākė, bōčīs, mañē), mer sällan uppe till höger om bokstaven (b'en'el'ū, m'erg'ātė, vād'ē). Av okänd anledning skrivs den andra komponenten i konsonantförbindelserna kv, sv, tv och ibland i den fallande diftongen au som f, till exempel: k'etvirtōs ~ ketvirtōs, nakfōt ~ nakvōt, sfet'imām ~ svetimām, dangōfs ~ dangaũs. Efter slaviska språk skrivs negationen ne oftast separat från verb: n'e būs, n'e pasak'ei, n'e turi ~ nēturi, mer sällan n'ēvedei, n'ērink. J. Rozwadowski urskilde accenttyperna relativt väl. Men hans försök att återge de flerspråkiga Zietelbornas olika uttalsnyanser ledde också till en hel del inkonsekvenser. Ibland tycks accenttecknen ha förväxlats, till exempel: b'eg'in'ēdam'i, būs'i, iškūfė, l'iep'e m'ielitkas, n'ieko, nutēk'ā, pōnas, slūžīt’tjäna’, tavōrišas ’vän’, vīras jämte būča, išb'eg'in'ėjau, l'iep'e, m'ielitkas, n'ēks, pōna, slūžina, tavōrišo. Variationen kan ha uppstått genom betoningen av vissa ord i meningen, taltempot, textens diktering med mera. Nedtecknaren skilde mellan tre vokallängder: långa, korta och halvlånga. Kortvokaler som inte förlängts markeras oftast med ett dubbelt gravistecken, till exempel: ajš’i, ajšū, anà ’hon’, būs, dūrės, dūris, g'erēst ’bättre’, mōmā, mo-mūt'ė, pašouk'ė, sūrū, v'īsa. Ett enkelt gravistecken står vanligen på betonade (defonologiserade) a, e som inte förlängts tillräckligt, till exempel: ānas ’han’, àn'is ’de’, gràž'ā ~ gràžiā, pō krūm'ālu, lāk'e ~ lēkia, p'irk'āfēn, stālō, užrāk'ē ’låste’, jämte hānas, kōjātēm'i, pasāk'ēt, us'irāk'ē. Ibland markeras på detta sätt sporadiskt förlängda i, u, som annars alltid är korta (b'īt ’var’, bōč'ūlō, gùli), och till och med långa vokaler (athēlē ~ atlēkė, iā ~ iā, jēm'ē ~ ēme, ji ~ ī, namōp, sūrī ~ sūri). Šlūbō förekommer också jämte jā, namōp, sūris med mera. På grund av accenternas defonologisering får ibland även en diftong eller blandad diftong, som till sin natur har fallande accent, betoning på sin första komponent, till exempel: āj ’går, gå’, inlīndo ~ inlīdo, īmtū ~ īmtu, p'irkō ~ pirkō, liksom ktāus ~ klāus, m'élzas'i ~ meldžiasi, paklāus'ē ~ paklausė, pam'iršō ~ pamiršo, šūnt'ē ~ šu in tė, v'ērk'ē ~ verkė med mera. J. Rozwadowski markerade aldrig de likvida konsonanter som utgjorde den andra komponenten med cirkumflex. I stället betonade han vanligen den korta första komponenten med ett dubbelt gravistecken, till exempel: dabārg'i, dānt'i, d'iržas, m'ērgā, pav'ērktū, rask'īrs, šēn, š'īlt'ī, tēn. Ibland skrivs även genuina diftonger med fallande accent på olika sätt: aīs, aīj'im, sakōū, men labāi, vāikō med flera. Något ovanligt ser de nyare diftongerna ēj, ōj ut när de får fallande accent. De har uppstått genom förkortning (bortfall av ändelse-o) i tredje person singular preteritum av verb med suffixen -ējo, -ojo, till exempel: gut'ēi, m'iegōi, n'ēžinōi ’visste inte’, norēi, stōi jämte gutēi, nuorēi, stōi. Kanske försökte J. Rozwadowski på så sätt markera uttalet av halvvokalen į eller dess dominans. Trots de teckenkombinationer som nämnts här, liksom många andra som användes för att återge särdragen hos den utdöende Zieteldialekten, har J. Rozwadowskis transkription, som ter sig ovanlig för oss, en reell grund. Den ger en tydlig inblick i hur Zieteldialektens fonetiska system håller på att falla sönder. 246 Förmodligen förekommer det i texterna, på grund av informanternas bristande språkkunskaper (att de hade glömt litauiskan), exempel på grammatiskt oförenliga ordformer, till exempel: pas'ūvo sūn'ālū advōbn'in'es (=advobninius ‘silkes-’) maršk'inukùs (s. 5), v'is'i (alla) p'irk'ātes použrak'in'ėtōs (s. 38), bōba ch'itrast'e (=chy tresnė ‘klokare’) kad (=kap) čertas (s. 74); dakt (=täcka) kālin'us, alė žodīs šitas, geras(t) kap kalin'ėj (s. 74); kap b'ėdos nėrā, tai asmōkus (=asmokų ‘pengar’) n'ėrā (s. 76). Många av talarna av Zietela-dialekten var två- eller flerspråkiga. Många av dem hade vuxit upp i blandade familjer, och några talade inte längre litauiska i familjen ens som vuxna. Enligt K. Būga talade personer som vuxit upp i rent litauiska familjer ändå bättre vitryska än litauiska, eftersom deras litauiska var torftig. En av J. Rozwadowskis viktigaste informanter, Regina Dargevičiūtė, blev föräldralös tidigt och arbetade hela sitt liv som tjänstefolk hos främmande, slavisktalande människor. Informanternas språk var alltså inte utan brister. J. Rozwadowskis varierande transkription är därför ett resultat av hans försök att förena människornas uttal med nedtecknandet. Att nedtecknaren inte valde den enklaste vägen och jämnade ut skillnaderna är texternas största förtjänst. En annan sak är att lingvisten inte överallt hann markera vokalernas tonaccent och längd, konsonanternas palatalisering och annat, men sådana fall är inte särskilt vanliga. De bevarade autentiska anteckningarna av J. Rozwadowskis Zietela-texter kan förvåna mer än en lingvist: med vilken ordnad och komplicerad transkription han improviserat kunde återge en sammanhängande text på ett främmande språk. Enstaka misstag eller inkonsekvenser bör inte skada J. Rozwadowskis anseende som en berömd litauist. Manuskriptet med texterna på Zietela-dialekten, nedtecknade av J. Rozwadowski, har dechiffrerats förhållandevis noggrant. Som i varje komplicerat arbete förekommer även här transponeringsfel och små misstag. Accenter har ofta utelämnats, till exempel: k'āik'e = k'āik'e (s. 1), m'ergā = m'ėrgā (s. 24), žantō = žantō (s. 50), ibland har accenten ändrats: g'ītā = g'ītā (s. 6), namōp = namōp (s. 9), nor'ēs = nor'ēs (s. 58), konsonanternas palatalisering har inte markerats: kūmėt = kūm'ėt (s. 4), mo'mūtā = mo'mūt'ā (s. 6), važ'āugi = važ'āug'i (s. 8), vokallängden (kvantiteten) har inte markerats: m'ėrga = m'ėrga (s. 4), sūn'alīs = sūn'alis (s. 7), tok'ė = tōk'ė (s. 8). Bokstäver har utelämnats, till exempel: jūk'es'i = jū'k'es'i (s. 2), jū = jū° (s. 10), do = dor (<do och, s. 14), ord har kastats om: Potām kab an'es jėm'ė kūlt'is = Potām kab jėm'ė an'ės kūlt'is (s. 52) och så vidare. I bibliografiavsnittet saknas K. Būgas arbeten om Zietela-dialekten; ett och samma arbete av E. Volter, vars titel delats upp, nämns två gånger. I artikeln ”Zum Litauischen südlich von Wilna” beskrev Broch endast språket i Asava och Žirmūnai socknar i Lydas län, och hade inte besökt trakten kring Zietela. Dessa och andra felaktigheter minskar inte publikationens värde. De texter på Zietela-dialekten som J. Rozwadowski en gång nedtecknade och som publiceras nu har en enorm betydelse. När texterna skrevs ned talade människor ur flera generationer fortfarande litauiska i trakten kring Zietela: mor- och farföräldrar, föräldrar och barn. Antalet personer som kunde och förstod litauiska— 247 —uppgick fortfarande till närmare tusen personer. De flesta bodde i byn Zasečiai, färre i Pagiriai, Narčiai, Strela, Teteikiai med flera. Det är okänt hur mycket mer material som de polska lingvisterna kommer att hitta i arkivet med J. Rozwadowskis kvarlåtenskap, men publikationen ”Den litauiska dialekten i trakten kring Zietela i Naugardukasområdet” kommer att förbli ett av J. Rozwadowskis mest värdefulla litauistiska arbeten, som berikat den litauiska dialektologin. Vi framför vårt allra största tack till alla polska lingvister som bidragit till att förbereda detta arbete för tryck. Aloyz as Vidugiris BETYDELSEFULLA ARBETEN TILL EN FRAMSTÅENDE SPRÅKFORSKARES HUNDRAÅRSMINNE Den europeiska språkvetenskapen under 1900-talet är oupplösligt förknippad med den polske språkforskaren Jerzy Kuryłowiczs namn. Med strukturanalysens metoder öppnade denna forskare med sitt utomordentligt vidsträckta perspektiv nya vyer inom den jämförande och allmänna språkvetenskapen, och förverkligade sina nyskapande idéer i många monografier och andra arbeten, vars ämnen omfattar inte bara indoeuropeiska språk utan även språk från andra familjer (särskilt semitiska språk). Hur levande hans idéer och traditioner är än i dag framgår tydligt av två omfattande artikelsamlingar, sammanställda av Wojciech Smoczyński och utgivna med anledning av hundraårsdagen av Kuryłowiczs födelse. En av dessa samlingar, som ägnas åt baltistik och slavistik, utkom som det fjärde bandet av den internationella tidskriften ”Linguistica Baltica”, välkänd bland våra språkforskare (Kuryłowicz Memorial Volume Part Two, Kraków, 1995, 333 p.). Den andra, ännu större samlingen ägnas åt allmänna och metodologiska frågor inom språkvetenskapen och åt utvecklingen av olika språk (främst indoeuropeiska) (Kuryłowicz Memorial Volume Part One. Analecta Indoeuropaea Cracoviensia Vol. II, Kraków,1995, 593 p.). Det är denna samling vi här kort vill diskutera. De där publicerade arbetena visar hur Kuryłowiczs idéer förs vidare och återspeglas i dagens forskning om olika språks utveckling. Kuryłowiczs arbeten är särskilt viktiga för den litauiska historiska språkvetenskapen genom sina metodologiska och teoretiska principer. Av de många artiklar som publicerats i samlingen vill jag här uppmärksamma dem där de ämnen som behandlas skulle kunna uppmuntra våra språkforskare att reflektera över och undersöka utvecklingen hos motsvarande företeelser i litauiska och andra baltiska språk närmare. Den framstående språkforskarens biografi, vetenskapliga arbeten och deras metodologiska postulat behandlas i samlingens sammanställare och redaktör Smoczyńskis inledande artikel (”Jerzy Kuryłowicz 1895–1978. On the hundredth anniversary of his birth”, XI–XXIV). Genom att tillämpa ett funktionellt synsätt på språket i den jämförande grammatiken över de indoeuropeiska språken undersökte Kuryłowicz främst inte enskilda språkelement, utan deras inbördes relationer och deras systemgenealogi; relationerna mellan språkenheterna definierade han med hänsyn till deras oppositioner, fall av neutralisering och hierarki. 248