Balsių derinimo polinkis galūnių vediniuose

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Gražina AKELAITIENĖ TENDENSEN TILL VOKALHARMONI I AVLEDNINGAR MED ÄNDELSE I 1938 års publikation ”Archivum Philologicum” publicerades P. Skardžius artikel ”Om vokalassimilation”. Med stöd av sådana fakta från de östlitauiska dialekterna som kumãta, bá·ga, ná·ša hävdar han att ”vokaler ofta påverkar varandra assimilatoriskt både progressivt och regressivt” (Skardžius 1938: 40–44). Sådana assimilationsfenomen finner han inte bara i dialekterna utan också i vissa ord i standardspråket. Som tidigare varianter av de litauiska orden vakaras, vasara, nugara, vabalas betraktar han *vekeras, *vesera, *vebelas, *nuġera och menar att deras ursprungliga e sannolikt har övergått till a under påverkan av det intilliggande a. Den nämnda artikeln och den vokalassimilation i dialekterna som beskrivits av många språkforskare (se: Girdenis, 1962; Skirmantas, Girdenis 1972; Vitkauskas 1974; Babickienė 1991) har dessutom lett till att uppmärksamheten riktats mot den morfonologiska positionen för vokalväxlingen /e/→/a/ och till att växlingens funktion tolkats i enlighet därmed. /e/→/a/ växlingen är utan tvivel kärnan i hela det litauiska språkets morfonologiska system. Den är, som bekant, en reflex av växlingen *e:/*o som ärvts från det indoeuropeiska urspråket. Produktiviteten hos växlingen /e/→/a/ är lätt att förklara fonologiskt: i alla positioner utom absolut ordbörjan står fonemen /e/ och /a/ i komplementär distribution (se Pakerys 1971: 18–19; Girdenis 1981: 128; 1995: 148). Endast den morfonologiska växlingen /e/→/a/ skiljer sig från den fonologiska oppositionen i fråga om riktning: här bör den främre vokalen /e/ betraktas som omarkerad medlem, eftersom den hör till grundstammen. I avledningsoppositionerna bildas alltså rotmorfonemet <e/a>. Morfonemet <e/a> förekommer oftast i verbalsubstantiv som bildats med ändelse. Mest markerade i detta avseende är avledningarna med ändelsen -a: de utgör 65% av alla ändelsebildade substantiv som innehåller morfonemet <e/a>. Morfonemet <e/a> förekommer vanligen i omgivning av sonoranter (rötter med sådan struktur utgör 78%)¹. Konsonanter av R-typ utgör antingen ensamma finalerna i de aktuella rötterna eller inleder en tvåkonsonantig och mycket sällan trekonsonantig final: išneria→išnara, prakerpa→prakarpą, įteigė→įtaiga, skėlė→skalą, parėmė→paramą. Oft ¹ Villkorligt hänförs även rötter av typen keit-, leid- till denna grupp, med utgångspunkt i en fonologisk tolkning av stavelsestrukturen. Diftongerna i dessa rötter delas upp, dvs. endast vokalen /e/ betraktas som centrum, eftersom endast diftongens första led växlar i avledningsoppositioner av typen keitė→kaitą. Följaktligen kan man här, liksom i andra fall, undersöka vilka fonem som står intill den aktuella morfonemet <e/a>. 147 Oftast står sonanten /ŋ/ intill den i finalen. I initialen står oftast /v/ intill morfonemet, och själva initialen är, liksom finalen, vanligen tvåsegmentig. Den generaliserade strukturformeln för rötter med morfonemet <e/a> är alltså följande: (C)RVR(C)(C). Eftersom /v/ oftast står intill morfonemet i initialen och /n/ i finalen, kan man förvänta sig att <e/a> ofta förekommer mellan konsonanterna /v/ och /n/. I praktiken realiseras denna möjlighet nästan inte alls: sekvensen...v <e/a>n... förekom endast i rötterna {tv<e/a>nk-}, {v<e/a>ng-} (užtvanka, atvanga). Konsonantkombinationerna på båda sidor om rotens centrum varierar, och ingen av dem utmärker sig nämnvärt genom sin frekvens. Det bör dock uppmärksammas att morfonemet <e> i flera rötter inte förekom mellan identiska konsonanter av R-typ. Detta är helt begripligt, eftersom kombinationer av två identiska sonoranter (homogena sekvenser) på båda sidor om rotens centrum överlag är sällsynta i litauiska ord (se Karosienė 1985: 27–28). Om man jämför rotvokalerna i alla avledningar med ändelsen -a, ser man att fonemet /e/ mycket sällan står i centrum. Det tycks bara finnas i išgesos (←išgėso), delsą (←delsia), kerčia (←kerčiasi), išpeika (←išpeikė), nėpena (←nesipeni), seką (←sėka), apsemą (←àpsemia), sutemą (←sutėmo), nėtesa (←nėtesi). Man kan möjligen urskilja en viss korrelation mellan formanten och uttrycket i rotens centrum. När formanten -a fogas till rötter som har en vokal /e/ med samma höjd men annan främre/bakre artikulation, implicerar den en förändring av denna vokal: en ändelse uttryckt med en bakre vokal tycks ”framkalla” att rotvokalen ändras i fråga om främre/bakre artikulation (förskjuts bakåt). Denna ”påverkan” från formanten kan visas med följande schema: En sådan implikation tycks visa en tendens till vokalharmoni mellan intilliggande morfem, det vill säga en sorts assimilation som kan förklaras av en strävan efter vokalharmoni. Förändringen av rotvokalen kan också tolkas på ett något annat sätt. Den mycket vanliga växlingen /e/→/a/ i avledningar med ändelsen -a ger anledning att anta att rotens finala och initiala konsonanter tenderar att harmoniera med avseende på hårdhet. En slags regressiv kedjereaktion av fonempåverkan äger rum: finalens hårdhet i roten, som beror på formantvokalen, tycks implicera att rotvokalen förskjuts bakåt; en bakre vokal som uppträder i rotens centrum implicerar en hård initial (C←Vu←C←{-a}). Mot denna tolkning talar bara enstaka avledningar med en mjuk final i roten före -a: kančią, aplaidžią, užmačią1. 1 Med denna förklaring är det naturligtvis inte meningen att hävda att palatalisering framför främre vokaler är ett morfonologiskt fenomen, utan att den fonologiska positionen här skapar förutsättningar för en morfonologisk förändring i rotens centrum. 148 Det finns hälften så många avledningar med ändelsen -as vars rot innehåller morfonemet <e/a> som avledningar med ändelsen -a. Man bör dock inte dra slutsatsen att ändelsen -as har en annan påverkan. Det finns ju överlag hälften så många avledningar med ändelsen -as som med ändelsen -a (se Urbutis 1961: 29, 47). Stambildningens vokal /e/ har bevarats i endast några få avledningar: paveldas (←paveldi), užperas (←užperi) apkėpas (←apkėpa), pėnas (←pėni), aptepas (←aptepa), atmenas (←atmena). Morfonologiskt är det betydelsefullt att det finns många fler avledningar med den aktuella ändelsen som innehåller morfonemet <e/a> än avledningar med ändelsen -is1. Detta bekräftar bara det tidigare formulerade antagandet om en tendens att anpassa rotens centrum till formantens uttryck – en sorts regressiv vokalassimilation. Man kan dra slutsatsen att formanter med bakre vokaler tydligt tenderar att fogas till rötter som har vokaler av samma slag. När en formant fogas till rötter med vokalen /e/, ändras vokalen /e/ till /a/, varigenom en harmonisk följd av vokalerna i rotens centrum och formanten uppstår: /a/.../a/. Eftersom många av de aktuella avledningarna bygger på stammar som också har fonemet /a/ i prefixet, uppstår en homogen trefaldig vokalföljd /a/... /a/.../a/, till exempel: apžvalga, pražanga, parama, pastaba; aptvaras, pašaras, apvadas, apgamas, palankas. Med tanke på rötter som kännetecknas av morfonemet <e/a> och den typiska strukturmodellen (vokalen står mellan konsonanter av R-typ), kan tendensen att anpassa rotvokalens artikulation till formantvokalens artikulation uttryckas med ett schema som visar sambandet mellan intilliggande morfem: Man kan också tala om ett omvänt samband: uttrycket hos de aktuella rotallomorferna visar att det är mest sannolikt att den andra strukturella delen av avledningarna är ändelsen -a eller -as. Om växlingen förstås på detta sätt, i relation till formantens uttryck, vore det logiskt att dra slutsatsen att växlingen bör betraktas som en komponent i formanten2. Korrelationen mellan ytterligare en avledningsändelse, -ius, som också har en bakre vokal, och morfonemet <e/a> är inte lika tydlig, eftersom det finns relativt få verbala avledningar med denna ändelse, medan flera rötter har morfonemet <e/a>, till exempel lėkia→lėkius. I adjektiv som bildats genom suffixavledning fungerar morfonemet <e/a> oftare tillsammans med ändelsen -us än med ändelsen -as: kvapūs, laidūs, landūs, talpūs. Men detta visar inte att ändelserna påverkar rotens uttryck på olika sätt, utan beror på det totala antalet avledningar. 1 Ändelsen -is implicerar morfonologiska växlingar av en annan typ, nämligen kvantitativa. 2 V. Urbutis kaitų nelaiko formato komponentu (žr. Urbutis 1978: 231). 149 Sannolikheten för växlingen /e/→/a/ är mindre när böjningsändelser fogas till adjektivens stamparadigm. Adjektiv med morfonemet <e/a> utgör 75% av alla avledningar som hade fonemet /e/ i den grundläggande verbstammen. Substantivändelsernas morfonologiska påverkan på roten är alltså större än påverkan från adjektivändelser med samma uttryck. Rotens finales kvalitet kan påverka detta. Många adjektivkasus har, till skillnad från substantiv, en ändelse efter en palataliserad konsonant (atlaidžiam, atlaidžių, atlaidžiame), och därför är det sannolikt att finalen i mindre utsträckning kan implicera vokalens bakre artikulation än i substantivrötter. Den iakttagna tendensen i dagens språk medger sannolikt vissa diakroniska antaganden. Som bekant är vokalismen /a/ utbredd i litauiska nominalord (se Karosienė 1987: 45). Fonemets /a/ frekvens i nominalordets rot kan kanske tyda på att en sådan harmoniseringstendens också förekom diakroniskt i enkla ord (inte avledningar). De flesta substantiv har ändelserna -as eller -a, så även i dessa uppstår ofta en harmonisk kombination av vokaler i intilliggande stavelser (och morfem). LITERATŪRA Babickienė Z. 1991: Regresyvinė balsių asimiliacija kretingiškių šnektose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 29, 15–25. Girdenis A. 1962: Balsių asimiliacijos reiškiniai Tirkšlių tarmėje. – Kalbotyra 4, 141–151. Girdenis A. 1981: Fonologija. Vilnius: Mokslas. Girdenis A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai. Vilnius: Petro ofsetas. Karosienė V. 1985: Pradinių ir galinių priebalsių derinimas vienskiemenėse vardažodžio šaknyse. – Kalbotyra 36(1), 18–31. Karosienė V. 1987: Pirminių vardažodžių šaknų statistinės charakteristikos. – Kalbotyra 38(1), 44–55. Pakerys A. 1971: Psichoakustinis balsių panašumas. – Kalbotyra 23(1), 17–33. Skardžius P. 1938: Dėl balsių asimiliacijos. – Archivum Philologicum 7, 40–44. Skirmantas P., Girdenis A. 1972: Progresyvinė balsių asimiliacija pietinėse „dounininkų“ šnektose. – Kalbotyra 24(1), 91–96. Urbutis V. 1961: Dabartinės lietuvių kalbos galūnių darybos daiktavardžiai. Kalbotyra 3, 27–60. Urbutis V. 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas. Vitkauskas V. 1974: Nauji regresyvinės balsių asimiliacijos veikimo faktai Kuršėnų šnektoje. Kalbotyra 26(1), 81–85. DIE TENDENZ DER ANGLEICHUNG DER VOKALE IN DEN WORTBILDUNGSENDUNGEN Zusammenfassung Im vorliegenden Artikel wird aus morphologischer Sicht der Prozeß des Vokalwechsels /e/ → /a/ interpretiert. Sich auf die in den Mundarten ziemlich häufig beobachtete Assimilation der Vokale stützend, wird behauptet, daß die Ausdrucksform des Ableitungsstammes impliziert wird 150 durch die hinzugefügten Wortbildungsformanten, die Nominalendungen -a, -as, vgl.: {seg-}+{-a} → sagà, {lek’-}+{-a} → lakà, {keit’-}+{-a} → kaità, {pašer’-}+{-as} → pāšaras, {palenk’-}+{-as} → pālankas. Eine solche Angleichung der Vokale aufeinander folgender Morpheme (es ist eine Tendenz, keinesfalls eine Gesetzmäßigkeit) ist als morphonologische regressive Assimilation zu betrachten. 151