Etimologinės pastabos P. Skardžiaus „Lietuvių kalbos žodžių daryboje“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Juozas KARACIEJUS ETYMOLOGISKA ANMÄRKNINGAR I P. SKARDŽIUS ”LIETUVIŲ KALBOS ŽODŽIŲ DARYBOJE” Femtio år efter A. Leskiens (Leskien 1891) arbete, det enda som särskilt ägnats åt litauisk ordbildning, innebar P. Skardžius monumentala monografi ”Lietuvių kalbos žodžių daryba” (hädanefter: ŽD), som utkom 1941–1943, ett nytt steg, inte bara därför att författaren använde betydligt mer material, utan också därför att det var det första arbete inom detta område som skrivits av en litauisk språkforskare och där författaren strävade efter att ”ange de medel med vilka vi självständigt använder vårt eget ordförråd för att utöka det” (ŽD 14; kursivering av P. Skardžius). Även om man av P. Skardžius uttalande skulle kunna dra slutsatsen att huvudvikten ligger på en synkron analys av ordbildningen, förhåller det sig i själva verket inte så: detta arbete ”är inte bara en synkron beskrivning av ordbildningen, utan också en diakron undersökning av den, som förbinder litauisk ordbildning och dess särdrag med ordbildningens särdrag i de baltiska och andra indoeuropeiska språken och förklarar ordbildningens gemensamma ursprung och regelbundenheter i de indoeuropeiska språken” (Rosinas 1996: XVI–XVII). Det är självklart att P. Skardžius, när han undersökte litauisk ordbildning inte bara synkront utan också diakront (P. Skardžius var specialist på litauisk språkhistoria), inte kunde förbigå etymologin hos det ena eller andra derivatet i den första litauiskspråkiga monografin om ordbildning, som lade en fast grund för senare både diakrona och synkrona beskrivningar av ordbildning (här avses prof. V. Urbučio och habil. dr. S. Ambrazas arbeten). Etymologin vid mitten av 1900-talet skilde sig nämligen avsevärt från 1800-talets etymologers arbeten, där man oftast endast angav besläktade ordstammar. När P. Skardžius skrev ŽD ägnade etymologin större uppmärksamhet åt ordbildning: den strävade efter att inte bara ange ord med samma rot, utan också lyfta fram ord med besläktade ordbildningsformanter och därigenom fastställa den ursprungliga betydelsen och förklara dess utveckling. Därför ligger slutsatsen nära till hands att P. Skardžius inte kunde skriva den nämnda monografin utan mer eller mindre omfattande etymologiska anmärkningar. I själva verket innehåller verket ganska många sådana anmärkningar, och en mer ingående behandling av dem skulle kräva ett särskilt arbete av större omfattning. Här nöjer vi oss med etymologiska kommentarer till några termer ur en och samma semantiska grupp – sociala termer – som förekommer i ŽD, och med stöd av nyare forskning inom området försöker vi visa hur dessa termers ursprung förklaras i dag, särskilt eftersom P. Skardžius i verkets ”Förord” angav: ”Endast de säkrare etymologierna för de ord som behövs 21 anges” (ŽD 12). Han tog alltså avstånd från de hypotetiska etymologier för enskilda ord som hade publicerats vid den tiden och stödde sig framför allt på traditionella förklaringar. Detta framgår tydligt av den etymologiska litteratur som anges i förteckningen ”Förkortningar”; den utgörs främst av arbeten av K. Būga, J. Endzelīns, E. Benveniste och A. Meillet samt de etymologiska ordböckerna av E. Boisacq, E. Berneker, A. Brückner, F. Kluge, A. Walde – J. B. Hofmann och A. Walde – J. Pokorny. Čitvaras. Än i dag tycks ursprunget till denna mytologiska litauiska gestalt väcka de största diskussionerna. Det beror på att frågan om dess ursprung intresserar inte bara språkforskare utan även mytologer. Fastställandet av aitvaro plats och funktioner i den litauiska mytologin är nämligen beroende av en tillförlitlig förklaring av ordets ursprung. P. Skardžius skriver om den så här: ”I dag känner vi inte längre sammansattheten hos många sammansatta ord, och förstår den knappt ens, till exempel áitvaras (av áiti-varas [...]; om ursprunget, se Būga LKŽ 26)” (ŽD 404). P. Skardžius stödde sig således i detta verk på K. Būga, som instämde i den etymologi som E. Lidėnas publicerade 1911. Enligt denna etymologi betyder den första komponenten i denna sammansättning, med stöd av det finska baltiska lånordet (?) aitta ”matförråd”, ait(i) ”visthus” och är vidare besläktad med sl. *játā ”bod, stuga”, medan den andra, varas, betyder ”väktare” < och motsvarar ie. *woros ”väktare”. Den ursprungliga betydelsen av sammansättningen skulle alltså ha varit ”visthussväktare”. K. Būga ansåg H. Günterts förklaring, enligt vilken den första komponenten i denna litauiska sammansättning skulle vara besläktad med skr. éta- ”lysande, brokig”, mindre övertygande (Būga 1961 3: 336–337). E. Fraenkel är i ”Lietuvių kalbos etimologiniame žodyne” benägen att förbinda den första komponenten i sammansättningen med osk. aeteis ”part (andel)” och den andra med lit. varýti, preuss. warrien ”kraft” (Fraenkel 1962 1: 4). Det finns även andra förklaringar till sammansättningens ursprung. V. Ivanov och V. Toporov förbinder exempelvis lit. aitvarą med det rekonstruerade iranska ordet *pati-vāra- (Ivanov, Toporov 1987 1: 55; 1991: 26), men den senare förbindelsen är förmodligen den minst tillförlitliga, eftersom ”ait(i)varas sannolikt har bildats i själva litauiskan: áit(i)- kan förbindas med áitas ’vandrare, busfrö, rastlös person’ (: eiti), medan -varas kan förbindas med váras, lett. vara, preuss. warri(e)n ’kraft’” (Zinkevičius 1984 1: 184–185). Än i dag är alltså ursprunget till sammansättningens första komponent mest oklart, medan man i stort sett är överens om den andra. A. Sabaliauskas har därför helt rätt när han säger att áitvaras är ”ett ord med oklart ursprung som fortfarande väcker mycket diskussion” (Sabaliauskas 1990: 214). Men den etymologi av E. Lidėnas som P. Skardžius valde och K. Būga godkände var den mest tillförlitliga vid den tiden. Balva. När P. Skardžius behandlar avledningar med suffixet -va framhåller han att vissa ”substantiv med detta suffix inte längre har några nära besläktade ord, åtminstone inte i vårt språk, till exempel [...] balva ’gåva’ BrB2 Moz XXIII 8; BrP I 324 (= lett. balva ’detsamma’)” (ŽD 378). Detta ord, som är känt i alla baltiska språk, saknar i själva verket än i dag en etymologi, även om man efter kriget åtminstone ett par gånger försökte förklara dess ursprung. Det bör också tilläggas att det båda gångerna var lettiska språkforskare som försökte lösa frågan om ordets ursprung: i en artikel publicerad på tyska 1957 försökte A. Gāters härleda detta baltiska ord från ie. *bhel(eu)- ”slå, piska” (Gāters 1957: 80–86), medan helt nyligen 22 K. Karulis – från urindoeuropeiska * bhel- ”strålande, glänsande; vit”. Enligt honom utvecklades betydelsen på följande sätt: ”vit” → ”god” → substantiv ”nytta” (Karulis 1992 1: 105). Vid första anblicken verkar K. Karulis förklaring helt trovärdig, men vid närmare granskning väcker den semantiska utveckling som stöds av lettiska språkfakta tvivel, eftersom lit. balva, liksom preuss. balwe, inte betyder ”gåva” i allmänhet utan ”en gåva för att muta, muta”. Därför kan man, förefaller det, inte utesluta antagandet att ordet kan ha lånats in i de baltiska språken från en källa som ännu inte har fastställts, särskilt som det saknar nära släktingar inte bara i de baltiska språken utan även i andra indoeuropeiska språk (jfr Abaiev 1958 1: 248–249; Fraenkel 1962 1: 33; Toporov 1975: 190). B a n d à: b e ñ d r a s. När P. Skardžius behandlar ordet lit. bandà ”egendom, vinst, nytta; boskap, boskapshjord; spannmål som sås åt drängen som tillägg till årslönen” och betonar att detta substantiv tillhör den grupp av avledningar ”som vi numera inte längre kan knyta till några ursprungliga verb i vårt språk” (ŽD 42), anger han vidare att ordet är besläktat med preuss. en-bāndan ”zum Nutzen”, got. bindan ”binda”, vårt bendras ”gemeinsam; particip” och liknande, eller bandyti, preuss. perbānda ”frestar”, se Būga TŽ I 410 ff., Endzelin MLV I 262”. När P. Skardžius separat behandlar ordet lit. beñdras på ett annat ställe tillägger han att det är besläktat med ”lett. biedrs ’detsamma’: gr. πενθερός ’svärfar’; jfr sanskr. bándhuh ’förbindelse, sammanfogning, släktskap, gemenskap, relation; släkting, familjemedlem’, bandhati ’han binder’ och liknande” (ŽD 298). Även här förmedlar P. Skardžius alltså den då rådande förklaringen till ordens ursprung, som bekräftats av de främsta baltisterna K. Būga och J. Endzelīns och som fortfarande gäller (jfr Fraenkel 1962 1: 34, 39). Sanningen är att man även i vår tid ibland helt i onödan försöker revidera förklaringen till det första ordets ursprung. K. Karulis, författaren till den första ”Lettiska etymologiska ordboken”, försöker exempelvis skilja lit. bandà ”nötkreatur, hjord” från lit. bandà i dess övriga betydelser (Karulis 1992 1: 106), men försöket saknar varje fastare grund, eftersom lit. bandà och lett. bānda betecknar egendom som är resultatet av en viss affär. Den förenande länken i den affären är därför lit. beñdras ”partner, deltagare” (se vidare Karaliūnas 1993: 266–267). B é r n a s. Som redan nämnts strävade P. Skardžius, när han analyserade bildningen av det ena eller andra ordet, inte bara efter att förklara dess ursprung utan också efter att fastställa dess ursprungliga betydelse och kortfattat beskriva den semantiska utvecklingen. När P. Skardžius till exempel behandlar avledningar med suffixet -na- anger han: ”Vid sidan av adjektiv finns det i vårt språk också substantiv med suffixet -na-, av vilka en del är eller kan vara substantiverade fornord, till exempel bérnas ’litet barn, spädbarn, litet barn; pojke, Knecht’. Därefter påpekar P. Skardžius att ordet, liksom dess motsvarighet lett. bēns, är besläktat med ”gr. φέρω ’bär’, got. báiran ’bära, frambringa, föda’”, och tillägger: ”den ursprungliga betydelsen av bernas kan alltså ha varit ’buren hit, hitförd’” (ŽD 217). På ett annat ställe i ŽD säger författaren, när han behandlar ordens användning och betydelseutveckling, att efter övergången från individuellt tänkande ”till ett grupperande varseblivande och benämnande av ting [...] behövdes den mängd ord eller deras olika genusformer som förr var nödvändig för varje tings egenskap och varje händelse och verk- 23 samhet inte längre alltid efter hand, eftersom man numera för att beteckna nya idéer eller begrepp [...] på många håll började använda ord som redan fanns, dock naturligtvis ofta genom att helt förändra och ändra deras betydelser. [...] Till exempel kunde just samma bérnas, med samma rot ber- som latin ferō ’bär’, sanskr. bhárati ’bär’ och liknande, från början ha betytt ’buren hit, hitförd’, varifrån den senare betydelsen ’spädbarn, litet barn’ kunde ha utvecklats, vidare ’ung man, pojke’, ’dräng’, ’gårdsarbetare’ och liknande, se s. 217” (ŽD 577). Ordets ursprung och betydelseutveckling förklaras på samma sätt även i dag (jfr Fraenkel 1962 1: 40; Pokorny 1959: 131; Sabaliauskas 1990: 17). Liaudis. Efter att kort ha berört förhållandet mellan de gamla konsonantstammarna och i-stammarna, det vill säga övergången från konsonantstammar till i-stam, och konstaterat att ”det förr också funnits så kallade genuina företrädare för i--stammen”, ger P. Skardžius exempel på denna stam med korta etymologier. Bland dem finner vi den gamla litauiska samhällstermen liaudis, som redan förekommer hos M. Daukša i ”Postilė” och jämförs med lett. ļaudis ”människor”, fornkyrkslav. l'udbje, fornhögty. luti ”detsamma” (ŽD 51). Denna särskilda baltisk-slavisk-germanska samhällsterm etymologiseras på samma sätt än i dag (jfr Sabaliauskas 1990: 24; Stang 1972: 32). Det har visserligen gjorts försök att etymologiskt knyta ordet till liūdėti (Karaliūnas 1976: 89), men denna koppling är inte tillförlitlig, även om den formellt sett fonetiskt verkar möjlig, eftersom ”lit. liūd-ėti och liknande har ett annat ursprung” (Mažiulis 1996 3: 88). Viešpats. Om denna gamla litauiska sammansättning har det numera skrivits en hel del. Saken är den att denna sammansättning inte kan lämnas obeaktad, vare sig när man talar om substantivet och pronomenet pāts eller när man förklarar ursprunget till substantivet viešnia och adjektivet viešas. Det är därför självklart att P. Skardžius inte heller kunde förbigå den i tysthet när han behandlade sammansättningar. Här tycks han först i den litauiska lingvistiska litteraturen så övertygande ha visat att ”såväl dess bildning [...] som dess ursprung (jfr sanskr. viś-pátiḥ ’husbonde, samfundets överhuvud’, dualis viśaḥ ’människor, undersåtar’, fornkyrkslav. въсь ’by’, lett. viēsis ’gäst’, vårt viešėti ’vistas som gäst, gästa’, gr. οἶκος ’hus’ ur foíкоς och liknande) är ett mycket gammalt ord” och att dess etymologi samt kulturhistoriska fakta visar att det ”i forntiden framför allt var inget annat än härskaren över gästabudet, det vill säga gården och den där boende stammen, och senare, redan under historisk tid, blev en vanlig ponu ’Herr’ [...]. Men trots denna höga ålder finner vi ingen fullständig motsvarighet till vår viešpats i något annat indoeuropeiskt språk: sanskr. viś-pátiḥ har i första ledet roten viś- (ur *u̯ik-), som genom avljudsgraden helt överensstämmer med fornkyrkslav. въсь ’by’ (> l. wieś och liknande), medan första ledet i vår viešpats, ursprungligen en konsonantstam, just har e-graden – *veiś-, som i sin tur står i förhållande till *vaiś-, jfr viešė ’gästabud’ (: užgimė viešėję [= w gościnie] ant kelio DP 39), dualis viešės ’tid då man är gäst’ End., váišes ’ätande vid gästabud’ [...]” (ŽD 394). Det finns inte mycket att tillägga till P. Skardžius anmärkningar om ordets ursprung. Möjligen kan man nämna att lite senare, ur ett mer filologiskt perspektiv, jämför han lit. viešpatį med 24 su pr. waisp atin bei slavų gospod, nagrinėjo E. Fraenkelis (Fraenkel 1950: 51–89). Būtent P. Skardžiaus ir iš dalies E. Fraenkelio išvadomis remdamasis J. Jurginis, pasitelkęs istorinius duomenis, pabandė dar kartą įrodyti, kad „slaviškas ponas ir lietuviškas viešpats buvo lietuvių kalboje sinonimai dėl vienodos socialinės tų žodžių kilmės“ ir kad „viešpats buvo atskiros ikifeodalinės lietuvių bendruomenės valdovas arba seniūnas“ (!) o pati viešė – analogiška slavų župai (Jurginis 1957: 344–345). Nesileidžiant į straipsnio autoriaus pateiktų istorinių duomenų analizę (tai istorikų duona), galima daryti išvadą, jog J. Jurginio straipsnyje tik pakartotos P. Skardžiaus išvados – jokių naujų lingvistinių duomenų jame nepateikta. Som nämnts finns det mycket gott om sådana etymologiska anmärkningar i ŽD. Men även utifrån dessa få anmärkningar tycks det bli tydligt att P. Skardžius var övertygad om att man inte kan ge en mer tillförlitlig etymologi för ett ord utan en noggrann och detaljerad analys av ordets historiska ordbildning. Det var just för detta han ”klandrade” E. Fraenkel, eftersom denne i ”Lietuvių kalbos etimologinis žodynas” ”i huvudsak bara ställer de etymologiserade orden bredvid andra ord eller jämför dem med motsvarigheter i andra, ibland till och med de mest avlägsna indoeuropeiska språken, men ägnar tämligen liten uppmärksamhet åt deras bruk, bildning, uppkomst och framför allt deras betydelser och dessa betydelsers utveckling i själva litauiskan eller i andra baltiska språk” (Skardžius 1971: 121). LITERATŪRA A b a i e v 1958: А б а е в В. И. Историко-этимологический словарь осетинского языка 1, Москва-Ленинград: Издательство Академии наук СССР. B ū g a K. 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. F r a e n k e l E. 1950: Slavisch gospod, lit. viešpats, preuss. Waispatin in Zubehör. – ZfSlPh 20: 51–89. F r a e n k e l E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg-Göttingen. G ä t e r s A. 1957: Bemerkungen zur indogermanischen Wurzel *bhel(eu)- „schlagen“. – KZ 75: 80–86. I v a n o v, T o p o r o v 1987: И в а н о в В. В., Т о п о р о в В. Н. Айтварас. – Мифы народов мира 1, Москва: Советская энциклопедия. I v a n o v, T o p o r o v 1991: И в а н о в В. В., Т о п о р о в В. Н. Айтварас. – Мифологический словарь, Москва: Советская энциклопедия. J u r g i n i s J. 1957: „Viešė“ ir jos „pats“. – Literatūra ir kalba 1, Vilnius: 331–345. K a r a l i ū n a s S. 1976: Lie. čiūtnus, „švarus, tvarkingas...“, taūsti (-čia) „ilgėtis, liūdėti“ ir jų giminaičiai. – Baltistica 12(1), 85–94. K a r a l i ū n a s S. 1993: К а р а л ю н а с С. [rec.]. Karulis K. Latviešu etimoloģijas vārdnīca I–II. Rīga „Avots“ 1992. – Linguistica Baltica 2. K a r u l i s K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1, Rīga: Avots. L e s k i e n A. 1891: Die Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig: Hirzel. M a ž i u l i s V. 1996: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. P o k o r n y J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1, Bern und München: Francke Verlag. 25 Rosinas A. 1996: Pranas Skardžius ir jo darbai. – P. Skardžius. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, XII–XXVIII. Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas. Skardžius P. 1971: Etimologinio lietuvių kalbos žodyno problemos. – Lituanistikos instituto 1971 metų Suvažiavimo darbai, Chicago, 121–127. Stang Chr. S. 1972: Lexikalische Sonderübereinstimmungen zwischen dem Slavischen, Baltischen und Germanischen. Oslo-Bergen-Tromsö: Universitetsforlaget. Toporov 1975: Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь. А-D, Москва: Наука. Zinkevičius Z. 1984: Lietuvių kalbos istorija 1: Lietuvių kalbos kilmė, Vilnius: Mokslas. ETYMOLOGISCHE BEMERKUNGEN IN DER MONOGRAPHIE VON P. SKARDŽIUS “LIETUVIŲ KALBOS ŽODŽIŲ DARYBA” (“DIE WORTBILDUNG DES LITAUISCHEN”) Zusammenfassung Die Studie von P. Skardžius enthält verhältnismäßig viele etymologische Bemerkungen, da der Autor bestrebt ist in seinen diachronischen Untersuchungen der Wortbildung im Litauischen nicht nur die Herkunft der Wörter festzustellen sondern auch ihre semantische Entwicklung. P.Skardžius stützt sich dabei auf die damals traditionellen Etymologien. Im vorliegenden Beitrag werden nur die Etymologien einer semantischen Gruppe – eines Teils der sozialen Termini (aitvaras, balva, banda, bendras, liaudis, viešpats) – überblickt und dabei die Resultate der neueren Forschung herangezogen. Unsere Analyse gestattet zu folgern, daß bis in die Gegenwart die Herkunft von lit. aitvaras nicht geklärt ist, und daß die Versuche, lit. balva, banda (K. Kralis) bzw. lit. liaudis (S. Karaliūnas) auf eine andere Weise zu erklären, keine überzeugenden Resultate gegeben haben. 26