Lietuvių kalbos ypatybės turėtojų pavadinimų su priesaga „*-no-“ darybos raida

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998) Saulius AMBRAZAS Litauens språkinstitut, Vilnius UTVECKLINGEN AV LITAUISKA EGENSKAPSINNEHAVARBETECKNINGAR MED SUFFIXET *-no- § 1. Substantiveringen av adjektiv med suffixet *-no- och deras utveckling till beteckningar för innehavare av en egenskap (nomina attributiva, härefter – NAttr) började långt tidigare än motsvarande process för adjektiv med *-io- (jfr förf. 1997). Ur *-no- utvecklades omkring 40 suffix med vilka beteckningar för egenskapsinnehavare bildas i litauiskan. Av dessa är suffixet -inis(-ė). särskilt produktivt. Avledningar med suffixen -inas, -ina § 2. Det finns endast ett fåtal beteckningar för egenskapsinnehavare med suffixet -inas. Namnet på en valutaenhet, auksinas, är helt enkelt det substantiverade adjektivet auksinas(-a) ’gyllene’, belagt i äldre skrifter; jfr även drōbinas ’linneväv’ A.Baran; J; Sdb; Rm; Pg; Srv; Lnk; Jnšk (LKŽ II² 739) och drōbinas(-a) ’linne’ BB 2 Moz 28,42; 3 Moz 6,10; J; Š. § 3. Ursprunget till andra motsvarande avledningar med -inas är inte lika klart. Antai S. Karaliūnas (1974: 201–203) vedinyje ákštinas „spygluot as dyglys; spailis, padaigslis; šakalys; lazdelė rambi ems gyvuliams varyti“, kuris siejasi su akštis „smailas pagaliukas, kartele; virtinė, kibirnė“ (LKŽ I² 85–87), įžiūri het eroklitinę formą balt. *aśti: *aśtṇ, plg. s. ind. ásthi: gen. sing. asthnáḥ, av. asti: asta(n) (žr. dar Hamp 1953). Det är oklart om namnet på de dödas gud, Vėlinas > Vėln̄ias (jfr lett. velns ME IV 532–533) är en baltisk avledning med suffixet *-ino-¹, eller om det också utvecklades ur någon heteroklitisk böjningsform; jfr het. wellu ’de dödas betesmark, äng’ (det kan härstamma från *welnu eller *welśu), gr. Ἡλύσιος (< *wḷnu-ti yo) ’som hör till de dödas äng’, fornkyrkoslav. Velesъ ’boskapens gud’ osv.² Man kan urskilja växlingen mellan avledningarna kirmis: kirmuō: kirminas (alla används främst i den žemaitiska dialekten, se LKA III 135–136), jfr lett. cirmis: cirmens, cirmenis: cirminš, cirminis, cirmins (ME I 386; EH I 273); lat. vermis: vermen 1 Jfr den äldre formen av ordet vėlė, belagd i A. Juškas ordbok och i de sånger han samlade in: vėlė bei velės ’den avlidne’ VoK 121; TS 1898,5–6 (LKŽ XVIII 606, 633), vel(i)uoka ’djävul’ (förf. 1996: 115), och särskilt lett. Vels ’de dödas gud’, velis ’ande; Vėlinės’ (ME IV 530; Gimbutienė 1970; 1985: 168 ff.). 2 Jfr Puhvel 1969; Ivanov, Toporov 1973; Ind. 824. 148 (vermina) ”mask” (Specht 1944: 181; Otkupščikov 1967: 263; 1967a: 125–126). Med i-kamieniu pentìs (om detta, se DaiktvDrR 90) hänger även avledningen pentìnas samman (jfr fornkyrkoslaviska petъno3), jfr även kūkštinas och kukšnìs. § 4. Otvivelaktigt sekundära är sådana NAttr som kelinai ”byxor” C I 977 (jfr kelinės, se § 6), pleperìnas ”pratmakare” Tv; Šts (LKŽ X 146), stipìnas (: stipė ”spänntungans lilla tunga” Kos 54; Ds; Lkm; ”bräda vid kvarnen, i vilken mjölstenen skjuts in” Užp – LKŽ XIII 793), žirginàs J; Jsv; Krs, žirginai Bsg, žirginai Žr, žirginai ”hästflockar” Ds, žmogìnas ”mänsklig avföring” Prk (LKŽK). Ett betydande antal hydronymer och helonymer med suffixet -inas (t.ex. Jūdri-nas Tl, Daūsinas Krž, Gardìnas Pn osv., se Vanagas 1970: 154–156; Bilkis 1998: 105–106) visar att adjektiv med suffixet -inas(-a) en gång i tiden tenderade att substantiveras; jfr även fornpreuss. asvìnan ”stoets mjölk” (Kolbmilch) E 694 (PJa A–D 135–138; PKEŽ I 106 med lit.; Eckert 1995: 54–56) och lit. ašvà ”sto”. Dessutom uppstod diminutiver och nomina masculina med *-ino- i de baltiska språken ur sådana substantiverade adjektiv. Senare började det nyare suffixet *-injo- tränga undan suffixet *-ino- (se §§ 6–8). När den stavelsebildande indoeuropeiska sonanten *ṇ blev till diftongen in, blandades alltså rester av den äldre heteroklitiska böjningen i de baltiska språken oskiljaktigt samman med nyare substantiverade adjektiv med suffixet *-ino-. § 5. Några beteckningar för bärare av en egenskap har också bildats med varianten -ina av suffixet -inas, t.ex. auksina ”guldfärgad” BB Ps 56,1; 57,1; 59,1; 60,1, smulkinà ”småsak” Šlčn (LKŽ XIII 219). Avledningar med suffixet -inis(-ė) § 6. I litauiskan får adjektiv med detta nyare suffix ofta betydelsen ’bärare av en egenskap’ när de substantiveras; därigenom har en mycket produktiv typ av NAttr-avledning uppstått (ŽD 257–259; DaiktvDr 344–346). Avledningar av denna typ är belagda redan i 1500- och 1600-talens skrifter. Avledningen krūtinė har varit spridd sedan skrifttraditionens början. En avledning som nu har försvunnit, kilpinis ”skjutbåge”, är vanlig i äldre skrifter. Andra är belagda i enskilda texter. En del av dem används fortfarande i dialekterna, t.ex. bergždinė ”kossa som inte ger mjölk” SD³ 84, 132, dešimtinė SD³ 38; Ch¹ Mt 23,23, kailiniai SD¹ 62; SD³ 126; Lex 67; SE 224₇, kaklinė ”den sista” DP 293₄₃, kaktinė ”pannband” BB Ekli 45,14; SD¹ 85, kelinės ”byxor” SD¹ 32, 133, 184; SD³ 65, 301, 452; KlG 70 (jfr även den förkortade formen kelnes Ch¹ Mr 28,42), kempinė VlnE 218₁₁–₁₂; SD³ 67, krūminis ”kindtand” Lex 12a, kruvinis ”person med spetälska” BP I 192, lapinė ”tält” BB 3 Moz 23,42; Ps 81,4; BP I 163₂₄; II 136₁₁; Lex 57a, 80a; ”rävpäls ³ Trautmann 1923: 214; ŽD 243; GJL II 187–188. 149 mössa“ Lex 38, 63, skjorta SD¹ 17, 62; SD³ 33, 80, 125; Lex 47, näbbstövlar Lex 66a, handskar SD¹ 154; SD³ 154, 376, morgon- ”morgonens” VlnE 120₅; BP II 394; MP 325, fröämne ”fröväxt” C II 351, källa BB Ps 74,15; SP IX, sidostycke SD¹ 162; SD³ 398, afton- ”kvällsmat” DP 3X; SD¹ 192; SD³ 477. § 7. Andra, numera försvunna eller sällsynta, exempelvis: cirkulär ”knöl, kula” SD³ 66, 69 (“bondens jord i ett enda stycke” Sut), cirkulär ”klot, boll” Mž 315₂; BB Išm 11,7; Job 12,14; Ps 97,5; 98,10; BP II 32₂₃ (detsamma B; [K]; ”hjul, båge” J), ek- ”ekved” Lex 27, vokal- ”vokal” Mž 7X (detsamma K II 320), björk- ”björkved” Lex 18 (jfr björk-/björk- ”björkris” BM 290; Pln; ”medicin av björkknoppar indränkta i vodka” Skr; Ggr; ”pingst” Kos 236 – LKŽ I² 727), asp- ”aspved” Lex 33, diftong- ”diftong” Mž 13₁₂ (detsamma K I 300), al- ”alved” Lex 30, sär- ”person” Mž 23₁₆,₁₇; 76₄; 373₈; BP I 65₁₈; DP 143X (“en avskild plats; måltid avskilt från alla andra” J; ”blomsterrabatt” BŽ 223), en- ”enved” Lex 102a, knä- ”strumpa, benlinda” SD¹ 98; ”ena benet på ett par byxor” C II 145 (detsamma J), gryn- ”korv av gryn” Lex 44a, trä- ”tjäder” Lex 18; C I 336, dun- ”ett slags dunig mask” SD³ 679 (“dunbädd” Vaižg; GŠ 351; NdŽ), preskinės (se § 20), konsonant- ”konsonant” Mž 7X, avenbok- ”avenbokved” Lex 27, hjärn- ”korv av hjärna” Lex 60a (detsamma NdŽ; ”huvud” LTR(Gršl); Alv; ”visdom, förstånd” VIkv; Mrj – LKŽ XIII 139), världslig ”världslig person” DP 497₁₈, 499₄₉ (detsamma Sut), het- ”heta källor” SD³ 34 (detsamma Sut; N; [K]; NdŽ), afton- ”kvällsvind” KIG 61; Lex 105 (detsamma Q 618; Bb Sir 43,18), slung- ”slunga” BB Job 41,20 (jfr vélksnė ”slungning” BsP III 203(Brt); Pb – LKŽ XVIII 640), topp- ”topp” SD¹ 193; SP I 310₂₇ (detsamma KŽ). Några av dem är tydliga nybildningar som visar att denna ordbildningstyp redan var produktiv i skrifttraditionens början. § 8. I lettiskan finns mycket få motsvarande avledningar med -in(i)s(-inš), -ine, exempelvis: austrinš ”östlig vind”⁴, kaiminš ”granne” (jfr lit. káiminis/kaiminis, -ė ”bonde” Alk; Gs; Srv – LKŽ V 56, se även Skardžius 1963: 316), zlecini ”zle-kų-folket”⁵, melines ”blåbär”, zemines ”smultron”, vecine ”gumma” (LVG 312–313), celmine ”vanlig stubbe” (jfr lit. kelminė/kélminė ”detsamma”, se Rėkėna 1995: 96). I lettiskan började man nämligen ofta bilda diminutiver med detta suffix, vilka är mycket sällsynta i litauiskan (aut. 1994: 146). Beteckningar för bärare av egenskaper med *-inįo- kan också ha funnits i fornpreussiskan, jfr lit. drėvinė ”litet kärl för förvaring av fett” Pkr (LKŽ II² 692) och fornpreussiska drevine ”(trähålighetsrelaterad)” ⁴ Denna avledning jämfördes av vissa forskare (LVG 313; BKGF 78; aut. 1994a: 30) med lit. auštrinis ”nordostlig vind” KIp; Plng; Kim (LKŽ I² 515). A. Girdenis framförde dock vid konferensen tillägnad J. Kazlauskas (1994 11 04) tanken att lit. auštrinis kan vara ett lån från lettiskan. ⁵ I vissa sydliga och östliga litauiska dialekter bildas även personbeteckningar efter bostadsort eller ursprungsort med suffixet -inis(-ė), exempelvis: adūtiškinis, kauninis, dūkštinis osv. (LKA III Karta nr 110, s. 116). 150 ”kar” (Boᵉte) E 393 (PKEŽ I 223–226)⁶, preuss. sidobräda och andra kärl ”sidobräda (på en vagn)” (Tunebret) E 304 (PKEŽ I 404; Eckert 1995: 54). Det är oklart om även preuss. stövel ”skaft” (Schaft) E 503 (så BKGF 78) hör till denna avledningstyp, eftersom det också kan vara av o-stam, dvs. bildat med *-ino-, jfr det tidigare nämnda avledda ordet aswinan (se § 4). För preussiskan tycks suffixet *-ino- vara mer karakteristiskt än *-inio- (Kaukienė 1994a: 16). § 8. Ett eller annat ord som ur synkronisk synvinkel ser ut att vara en avledning med suffixet -inis(-ė) kan ha uppstått ur rester av heteroklitisk böjning (jfr avledningar med suffixet -inas, se § 3). S. Karaliūnas (1992) menar att ožinis/óžinis ”sydostlig, sydlig vind” inte är en avledning med suffixet -inis från ordet ožys (så GJL II 192), utan liksom lett. āzenis, āzinis, az-aids ”middag” har sitt ursprung i baltiska *āź(en/n), jfr sanskrit áhar-/áhan- ”dag, dagsljus”, liksom lit. áudinis: áudenis ”nordostlig vind”: áudra-växling (Karaliūnas 1990: 86). Avledningar med suffixet -inys(-ė) § 9. I vissa dialekter (främst de västliga) och i skrift har enstaka benämningar på bärare av en egenskap också bildats med den senare varianten av suffixet -inis(-ė), -inys(-ė): 1) av substantiv, t.ex.: drobinys ”skjorta, klädesplagg” K; Vd (jfr drobiniai/drobiniai/drobiniai ”linnekläder” Plik; Dov; Klp; Skd, drobinis, -ė ”av linne” LKŽ II² 739), galvinys ”slughuvud” Kair; Šauk; ”lärd person” BsP II 74; ”kortens dam” Kv (jfr gálvinis ”liten kärve halm till taket; kortens dam”, galvinis, -ė ”som hör till huvudet; huvudformad; viktig” LKŽ III 84), kailinys ”pälsplagg” Užv; Alv (V 52, jfr kailiniai, se § 6), kūginys ”lada” DP 412₇, 534₈; J; G 93; BM 434; Alz; Pnd; Pkp; Sl; Dkk; Kp (jfr kūginis, -ė ”konformad” Ggr – LKŽ VI 775), pakulinys ”grovt tyg vävt av blår” Alk; Raud (jfr pākulinis ”detsamma” Brs; Snt; Lnkv; Stak; Al; Gs; Žgn, pakulinis/pākulinis, -ė ”vävd av blår” LKŽ IX 212), pašukinys ”tyg vävt av korta linfibrer” Pbs; Srv; Vs; Stak; Al; Srv; Dv; ”grova trådar av korta linfibrer” Mrk (jfr pāšukinis/pašukinis ”tyg vävt av korta linfibrer” Lnkv; Vgr; Brs; Lkm; Akm; Up; Er; Jrb; Ssk; Jnš; Lš; Ds, pašūkinis, -ė ”vävd av korta linfibrer” LKŽ IX 588), pieninys ”mjölkkruka” Krok; Smn; Vs; Pn (ŽD 262, jfr pieninis/pieninis, -ė ”som ger mjölk; avsedd för förvaring av mjölk; framställd av mjölk; med anknytning till mjölk; avsedd för mjölkbearbetning”), ratinys ”spinnrock” LTR(Žg); Pš; Šl; Skn; Žml; Akm; ”mängd som ryms i en vagn avsedd för hötransport” Rod (ŽD 262; LKŽ XI 243–244, jfr ratinis ”spinnrock”, rātinis/ratinis, -ė), skalinys ”vedträ att klyva till stickor” J; Vl (ŽD 262; LKŽ XII 705, jfr skalinis ”detsamma” Šl; Als; Vkš; ”dans med stickor” Ggr, skalinis, -ė ”flätad av stickor; av trä som lämpar sig till stickor; innehållande skiffer” (LKŽ XII 705–706), skari- 6Jfr i stället Trautmann 1910: 323; SV 162; Eckert 1993: 227–228. 151 nyš ”handduk” Prl (jfr skarinis ”detsamma” Nč; Mlt; Švnc; Kls; Rod; Lz; SkrT; ”tygstycke” Grv; Dv; Dbč, skarinis, -ė ”avsedd för förvaring av kläder; sjalliknande” LKŽ XII 757); 2) av adjektiv, t.ex.: baltinys ”ögats vita” Lex 104a; C II 942; K; ”äggvita” Lex 33a; K; ”tyg som ska blekas” J (jfr baltinis, -ė ”vit”), bergždžinys(-ė) ”ofruktsamt djur” Brs; ”den som inte har barn” J; Gl; Trk (LKŽ I² 763, jfr bergždinė, se § 6, bergždžinis, -ė ”ofruktsam, steril”), dryžinys ”randigt tyg” M.Valanč; J; Šts; Als; ”en persons klädsel, utseende” Slnt (II² 735, jfr dryžinis, -ė ”randig”), ilginys ”lång person” Vlk (jfr ilginis ”väggås där taksparrarna fästs” Dglš; Grv; Tvr; Dsn; ”stång att hänga något på” Lš; ”långskaftad lie” Ad, ilginis, -ė ”rak, hel, oskrynklig” LKŽ IV 50), juodinys ”en maträtt av blod” J; Skdv; ”hemvävt mönstrat tyg” J; Rdm; Bd (IV 403), marginys ”detsamma” J; Skr; Plv; Pn; Al; Up; Ds; Ob; ”mönster, ornament” Vl; Bgs; ”något som består av föremål i flera färger” Tl (VII 853, jfr marginis, -ė ”av mönstrat tyg”), ploninys ”tunt tyg” J; Als (ŽD 262; LKŽ X 305, jfr ploninis, -ė ”den tunna, smala”), skaninys ”läckerhet” S.Dauk; M.Valanč; J; DūnŽ; Plng; Kal; Pp; Vkš; Vvr; Šts (LKŽ XII 737). Verbala avledningar bildas betydligt oftare med suffixet -inys, främst beteckningar för handlingars resultat (DaiktvDrR 63–64, 96, 195, 214–215). Avledningar med suffixen -inga, -ingis(-ė); -angas(-a), -engė, -(i)ungis/-ungys(-ė) § 10. I litauiskan, liksom i de övriga baltiska språken, bildas adjektiv i stor utsträckning med suffixet -ingas(-a) (ŽD 106–120; Būd vDr 556–558). Endast några få benämningar på bärare av en egenskap är dock knutna till dessa. Suffixet -inga förekommer i kregždinga ”svala” (använt sedan gammalt i den žemaitiska dialekten och belagt i D. Poškas och S. Daukantas skrifter, se LKŽ VI 121); möjligen hör också lakštinga ”näktergal” BzF 132; Pgg (VII 96; om dess bildning, se LEW 337) hit, liksom den delvis med suffixet -ala utvidgade avledningen lakštingala, om den inte är ett ombildat lån från tyska Nachtigall (så Szemerényi 1960: 221 ff.). Ord med helt oklar bildning men närbesläktad betydelse är blėzdinga ”svala” (belagt redan i BB 3 Moz 11,19, numera utbrett i den žemaitiska dialekten, se LKŽ I² 907–908), kuolinga ”råtta” Ds; Sb; Pnd (VI 912). § 11. Den paradigmatiska varianten av suffixet -ingas(-a), -ingis(-ė), förekommer i: blėzdingė/blezdingė ”svala” K; Klp; Skdv; ”styvmorsviol” Yl; Klp (LKŽ I² 908), burlingis ”en som spiller när han äter” LMD(Šlv), burlingė ”översyrad mjölk; tunn soppa” Vlk (I² 1192), klibingis ”en människa eller ett djur med sned kropp eller hälta” J; Erž; VšR (VI 75), klivingis ”en som vaggar från sida till sida” N; [K]; J II 168, kriv ingis ”ett krökt föremål” Br; Slnt (ŽD 121; LKŽ VI 660), kuolingė ”råtta” Nj; Rm (LKŽ VI 912), lakštingė ”näktergal” LTR(Pnd); Psl; Ad (VII 97), rūsingis ”ryss” Zt (ZtŽ 567), šlivingis ”en som går hjulbent” N(Rg); [K]; BzBk III 70; KŽ. 152 § 12. Ett eller annat betecknande ord för en egenskapsbärare har också bildats med dessa apofoniska varianter av suffixet -ing-: -angas (-a): žabángai (utbrett i skrifter från 1500–1600-talen, används också nu i dialekterna: Pl; Brst; Užp; Ūd; Mšk; Kair; Ds), žabángos ”fällor” VlnE 4; BM 72, 449; Tl; Všn; Pln; Plt; Plv; Tj; Gs; Mrc (LKŽK, jfr preuss. slango ”betsel, munkorg” (Gebys) E 452, se PKEŽ IV 128–130); -engė: juodengė ”ett slags blått bär” Dbč (LKŽ IV 399); -(i)ungis/-ungys (-ė): aklungys ”en blind människa, häst” J I 9, burliungė ”lös lera” Lp; ”dålig soppa” Dglš; Nmn; Kls; Dg, burliungis ”träsk” Q 401; Krz 158; [K]; ”tjockis” J; Skr; Gs; Vrn (LKŽ I² 1193), murungis ”butter person” Smk (VIII 433), pludūngė/plūdungė Ms; Als; Slnt; Dr; Plt, pludūngis/plūdungis/ plūdungys ”en lättsinnig person, slarver” J; Krp; Tv; Erž; Šv; Slnt; Pln; Užv; Krš (X 322), varliungis ”groda, litet barn” Rdm (LKŽ XVIII 275), žaliungis ”gröna, omogna rågax, frukter” Lkm; Trgn, žaliungė ”gröna bär, äpplen” Klt (LKŽK); hit hör kanske också det etymologiskt oklara mešlūngis/mešlūngis/mešlungis K; J; Žem; Skr; Vlky; Lk; Šv; ”tibast” J; Lnkv; Rm; Pc; ”vargtörel” R; P; K, mešlungė ”kramp” LC 1878,31; Kv; ”tibast” Kos 238; Pc (VIII 97). § 13. Motsvarande avledningar är mycket sällsynta även i lettiskan, t.ex.: teterīga ”tjäder”, lakstīga-la (jfr lit. lakštingala, lakštinga, se § 10), fornlett. barīde ”föräldralös flicka” (LVG 371). I preussiskan substantiverades adjektiv med suffixet *-ingo- mycket oftare och fick betydelsen ’bärare av en egenskap’, t.ex.: nauningas ”nybyggare” (Newling) III 87, ragingis ”hjort” (Hircz) E 65, ack. pl. paklusmingins ”undersåtar” (Unterthanen) III 91 (Kaukienė 1994: 9). Till dessa avledningar ansluter sig också folknamnet jotvingiai, som sannolikt ursprungligen betydde ”invånare i Jotva” (Būga 1961: 153–156; Salys 1985: 406–407). Att denna ordbildning är gammal i de västbaltiska språken framgår av ort- och personnamn i preussiska, jatvingiska och kuriska med -ing och dess varianter -ang-, -ung-.⁷ Dessutom har hydronymer och helonymer med -ing-, -ang-, -eng-, -ung- belagts i områden bebodda av preussare (jfr t.ex. Elbing, Marungen PKEŽ I 248–249; III 149–151), kurier och jatvinger, t.ex.: Liōlinga Šlv, Alanga Trg (jfr lett. aluōgs ”källa, dy”), Drabéngis Prn, Babrūngas Plt (Vanagas 1970: 91, 134, 168–169, 203; Bilkis 1998: 54, 126–127, 159). Här bör man också beakta att de ovan nämnda litauiska beteckningarna för egenskapsbärare med -ing-, -ang-, -ung- huvudsakligen används i de västra och södra dialekterna (se §§ 11–12), vilka sannolikt har utvecklats på ett västbaltiskt substrat (jfr Mažiulis 1994; Vidugiris 1996). 7 Būga 1961: 136; Gerullis 1922: 247; Trautmann 1925: 174; Savukynas 1966: 172; Zinkevičius 1987: 20, 42; Vanagas 1994; 1996: 113–120. 153 § 14. I de västbaltiska språken fanns också ett centrum för spridningen av adjektiv med suffixet *-ingo-. I preussiskan bildades nämligen sådana adjektiv inte bara av nominala ord (som i litauiska och lettiska), utan mycket ofta även av verb, t.ex.: auschaudwíngin ”trogen” (trewe) III 53₄: auschauditey ”tro” (vertrawen) III 27₁₁, Druwingin ”den troende” (glaubigen) III 119₁₃: druwit ”tro” (gleuben) III 45₁₀ osv. (Kaukienė 1994: 9). § 15. K. Būga (1961: 789–796) uppmärksammade den särskilda likheten i ordbildningen mellan baltiska adjektiv på -ingas och germanska beteckningar för egenskapsbärare med suffixet -ing (som också har varianterna -ang-, -ung-), jfr lit. vargingas, lett. vārdzīgs ”fattig” och fornhögty. arming ”fattig person”, lit. galingas, lett. varīgs ”stark” och fornhögty. mahting ”stark person” osv. A. Vaillant (1970; 1974: 494) var benägen att betrakta det baltiska suffixet -ingas som en germanism. Detta är dock helt osannolikt (Skardžius 1972: 96). § 16. Avledningarna med *-ingo- i de baltiska språken är helt integrerade i de baltiska språkens ordbildningssystem. 1. I de baltiska språken finns vid sidan av suffixet *-ingo- också det gamla suffixet *-ino- utan determinativet *-g-. Det är värt att notera att betydelsen hos suffixen *-ingo- och *-ino- i vissa adjektiv helt sammanfaller, jfr lit. forn. kruvingas ”blodig” och krūvinas, fornkyrkslav. кръвьнъ ”blodig” (ŽD 120). När adjektiv med suffixet *-ino- (särskilt den nyare formen med suffixet *-inio-) substantiveras i de baltiska språken tenderar de dessutom också att få betydelsen ’bärare av en egenskap’ (se §§ 4–8). 2. I de baltiska språken fogades också determinativet *-d- till suffixet *-ino-. Exempelvis bildades etnonymen galindai med -ind-, vars ursprungliga betydelse kan ha varit ”de som bor i änden” (jfr litauiska personnamn Galinis och Galindžius); till sin bildning liknar det det tidigare nämnda etnonymen jotvingiai (se § 13). Suffixet -ind- återfinns i ortnamn: preuss. Karwinden, Stubunden, lit. Gelind-énai Pln, Ne-rind-aičiai Tl, i litauiska efternamn Dalinda, Dubindys, Tilindys⁸, i hydronymen Kelinda Pln (Vanagas 1970: 167). Suffixet -ind- har varianten -and-, med vilken liksom med -ang- hydronymer har bildats, t.ex.: Gylánda Pgg, Samándis Smal m.fl. (Vanagas 1970: 91), jfr även avledningar med -und- (t.ex.: klabūndas ”en trädart”, klabūnda ”någon som snubblar” DaiktvDrR 152) och de ovan nämnda avledningarna med -ung-. Vissa avledningar med suffixen -ing-/-ang-/-ung- (resp. -ind-/-and-/-und-) kan, särskilt hydronymerna, ha uppkommit ur rester av utvidgade former av heteroklitisk böjning, jfr lit. Suvìngis, preuss. Sawangę och lit. Savėlis, Savėnė, preuss. suge ”regn” (Reynen) E 49; eller lit. Krūvandà och Krūoja, lett. kràuja ”brant flodbank, stup” (Karaliūnas 1987: 190–191, jfr även Krahe 1959: 242–243). § 17. Däremot har germanska beteckningar för egenskapsbärare med -ing inga sådana djupa rötter; deras ursprung är oklart. Dessutom är de mycket sällsynta i gotiskan och i vissa andra av de äldsta germanska skriftliga monumenten. Denna typ saknas nästan helt 8 Gerullis 1922: 223; Savukynas 1963: 322; Skardžius 1973: 55–56. 154 De här avledningarna, som skulle ha motsvarigheter i alla eller många germanska språk och kunna betraktas som urgermanska, nämner A. Bammesberger (1990) inte alls i sin monografi om urgermansk nominalmorfologi. W. Meid (1967: 198 ff.) anser att de spreds relativt sent, redan i de enskilda germanska språken, och dessutom inte lika brett i alla på en gång: flest belägg finns i fornisländska (Munske 1964: 8–38; Bennett 1966: 657). I Skandinavien har också flest ortnamn med -ing- registrerats (Udolph 1994: 149–161). Kanske bör deras spridningscentrum också sökas där? Frågan är alltså om suffixet *-ingo- kan ha kommit in i de germanska språken från de västbaltiska språken (eller kanske aktiverade den långvariga grannskapen med språken i den sistnämnda gruppen bara suffixet *-ingo- i de germanska språken och förändrade dess ursprungliga form?). Om vi godtog hypotesen om baltiskt inflytande skulle det bli lättare att förklara varför suffixet -ing i de germanska språken har konsonanten g i stället för det väntade k. Den gamla indoeuropeiska determinativen *-g- motsvaras nämligen av germ. -k-. Den återfinns ofta i diminutiver, som kan jämföras med diminutiver med suffixet -už- i de baltiska språken (aut. 1994: 138). Även suffixet *-ōmen- kan ha kommit in i de germanska språken från de västbaltiska språken. Kanske ledde kontakterna mellan de västbaltiska och germanska språken (också här framför allt de skandinaviska) till att man i båda språkgrupperna började bilda beteckningar för egenskaper med det adjektiviska suffixet *-isko- (aut. 1994a: 31). § 18. Att kontakterna mellan västbaltiska och germanska språk var gamla och tydligen långvariga antyds också av germanismerna i fornpreussiskan. Exempelvis gav samma gamla germanska ord *xelmaz ”hjälm; en viss typ av huvudbonad” upphov till två germanismer i fornpreussiskan, av olika ålder. Den första, kelmis ”mössa” (Hūt) E 475, lånades in mycket tidigt, långt före Kristus, medan den andra, ilmis ”takskjul” (Bark) E 234, troligen lånades in under de första århundradena efter Kristus.9 V. Mažiulis (1981a: 8) teigė, kad vakarų baltai su germanais išbuvo kaimynais apie tūkstantį metų: nuo VIII a. prieš Kr. ligi III a. po Kr.10 W. P. Schmidtas (1986) irgi mano, kad germanų kalbos susiformavo baltų kalbų kaimynystėje. Archeologai pastebi nemaža senų bendrų bruožų tarp vakarų baltų ir gotų kultūrų (Žulkus 1995). Dessutom är det möjligt att några av de västbaltiska stammarna drog ut tillsammans med germanerna mot Romarriket, och att vissa baltiska stammar (kanske blandade med germaner) senare återvände. Spår av namnet galindų i Spanien och på några andra platser i södra och västra Europa kan kanske vittna om detta fälttåg (PJa E–H 139–140; I–K 380; Toporov 1980; 1983; 1993 med litt.). Ett område som omfattar Mähren, Slovakien och Tjeckien sträcker sig också över en region där ortnamn och personnamn med ursprung i etnonymen har iakttagits 9 Būga 1961: 85–87; Salys 1985: 274; PJa I–K 42–43, 311–312; PKEŽ II 74, 160–161 su lit. 10 Beje, dabar V. Mažiulis (1995) iškėlė naują hipotezę, pagal kurią tiek slavų, tiek ir germanų kalbos kilusios iš protobaltų kalbos periferinio dialekto, tik skirtingu metu. Ji primena ir L. Palmai-čio (1995) nuomonę, kad prabaltų kalba esanti paskutinė liltinė ide. prokalbės raidos pakopa. 155 prūsai (Nepokupnyj 1976: 92–103). Antra vertus, archeologiniai duomenys rodo, kad V–VI a. po Kr. Prūsijoje bei Vakarų ir Vidurio Lietuvoje pasirodė naujos politinės klajoklių gentys, savo materialine kultūra labai artimos gotams bei Romos provincijoms (Šimėnas 1992; 1994). Apie panašaus laikotarpio baltų ir gotų santykius rašoma Jordano „Getikoje“, ypač šiuo požiūriu svarbus Teodoriko Didžiojo laiškas aisčiams VI a. (Gudavičius 1982; 1987). Gal kai kurių baltų genčių sugrįžimas iš Romos atsispindi ir legendoje apie lietuvių romėniškąją kilmę bei kunigaikštį Videvutį (plg. Šimėnas 1989; 1994a; Beresnevičius 1995: 77 tt.). Tačiau visa tai reikalauja tolesnių studijų. Avledningar med suffixen -ienas, -iena § 19. När vissa adjektiv med suffixet -ienas(-a) substantiverades (detta är sannolikt en avljudsvariant av suffixet -inas(-a)), fick de betydelsen ’någon som har en egenskap’. Det finns bara ett fåtal beteckningar på egenskapsbärare med -ienas, till exempel: beržienas ”balžienas” Dglš (LKŽ I² 776), kiaulienas ”galt” Jnš; Žg (jfr. kiaulienas,-a ”som en gris” NS 812; (d.)Rm – LKŽ V 696), rugienai ”stubbar av avmejlad råg” BB 2 Moz 15,7; Dkš (XI 887). Hit hör kanske också kamienas (jfr. lett. kams, sl. *komъ ”klump, block”, lit. kām-anos, ty. Ham ”hästsele”)11. § 20. Motsvarande feminina avledningar med -iena är vanliga och betecknar i regel köttsorter (DaiktvDr 414–415). Sådana avledningar finns redan i texter från 1500- och 1600-talen, till exempel: aviniena DP 294₉, jautiena SD¹ 196; SD³ 484; Lex 71, kuiniena SD³ 436, ožiena Lex 19, paršeliena SD¹ 140, vištiena SD³ 144, žąsiena SD¹ 34, žvėriena SD³ 157; Lex 106. Avledningen preškienos har en något annorlunda betydelse: ”ojäst deg” C II 572; Q 516; N; ”judisk påsk” SD³ 347 (jfr. preškinės ”detsamma” VlnE 155, preškienà ”ojäst deg” N; ”preška-soppa” J). Köttbeteckningar med *-eino- har motsvarigheter även i slaviska och italiska språk, jfr. lit. žvėriena och sl. *zvěrina, lat. ferīna12. Avledningar med suffixen -ienis, -ienė, -eina/-einė § 21. Adjektiv får också betydelsen ’någon som har en egenskap’ när de substantiveras och har det nyare suffixet -ienis(-ė). Det finns få benämningar på egenskapsbärare med -ienis, liksom med -ienas (jfr § 19). Några avledningar av denna typ betecknar växtstjälkar, t.ex.: bulbienis ’potatisblast’ 11 Būga 1959: 35–37, 295–296; ŽD 287–288; LEW 213; EŚRJa II 300; EŚSJa X 179–180. 12 Leskien 1891: 413; Brugmann 1906: 276 tt.; ŽD 288; BKGF 79; GJL II 212; Butler 1971; Sławski 1974: 123; Vaillant 1974: 363 tt. 156 Gg; Dbg; Plš; Nmč (jfr bulbienis,-ė ’potatisplanta’ Sb; Sdk; Bb; Slm; Rk; Nmn; Drsk – ŽD 289; LKŽ I² 1149; LKA III 29, 143), bulvienis ’potatisblast’ Kt; Alk; Smk (jfr bulvienis,-ė ’potatisplanta’ Jnšk; Čk – LKŽ I² 1156; LKA III 29, 143), kamienis ’potatisblast’ Kos 45; J(Ds); Ds; Sdk; Dgl; Zr (LKŽ V 176, jfr kamienas, se § 19), ropienis ’kålrotsblad’ Dglš; Str; Grv (XI 833). Avledningar med denna betydelse bildas betydligt oftare med det sammansatta suffixet -ien-ojas (förf. 1997: 125). § 22. I dialekterna förekommer också några substantiv av en annan betydelse med -ienis, t.ex.: beržienis ’björkkäpp’ Rod (LKŽ I² 770), dryžienis ’randigt hampvävt tyg’ Prng; Vdš (II² 734), karštienis ’plätt’ Kb (V 325), kelniėnis ’tjockt tyg av häcklat lin för byxor’ Ml; Dg; Ad (V 529), margienis ’grovt, hemvävt färgat tyg’ Ad; Klt; Prng (VII 852), rugieniai ’råghalm’ JD 227; Dbg; Ds; Kair; Trgn; Pb (jfr rugienis,-ė ’rågig’ – LKŽ XI 887), saldiėnis ’söt rätt’ Arm; Grv; Zt; ’söt maträtt’ Vrn; Žln (jfr saldienė, se § 23, saldiėnis,-ė ’ojäst, med sötma’ Ėr; Nč – LKŽ XII 64). § 23. Över ett stort område av aukštaitiska dialekter bildas olika maträttsnamn med suffixet -ienė (ŽD 289–290; DaiktvDr 347–348; LKA III karta nr 125, s. 138–139). Sådana avledningar finns redan belagda i K. Sirvydas ordbok. Substantiven bėralienė ’bröd av ovällt råg’ SD³ 21, 29, miltienė ’mjölvälling’ SD³ 99, pautienė ’äggomelett’ SD¹ 45; SD³ 84 används i dialekterna. Avledningen saldienė ’sötsak’ SD³ 164 (även [K]) har nu i dialekterna betydelserna ’söt rätt’ Vdš; Grv; Lz; ’sött bröd’ Knv (LKŽ XII 64), džiovienė ’skorpa’ SD³ 78 – ’lungsot’ Rd (jfr džiovė ’torkat bröd’ Alvt; ’lungsot’ Q 333; Ds; Prng; Dgl; Ktk – LKŽ II² 1022, 1023). Dessutom betecknar avledningar med suffixet -ienė ofta hustrur och hondjur. § 24. Med det äldre suffixet -eina eller -einė (om dess ursprung, se DaiktvDrR 64–65) bildades namnet på skogsgudinnan Medcina eller Medeinė¹³; jfr efternamnet Augš-teinis, stadsnamnet Raseiniai (ŽD 290) samt hydronymerna Kulėinis Mrk, Sto-reinis Sem, Kruteinė Klp (Vanagas 1970: 110). Avledningar med suffixen -ainis/-ainys(-ė), -aina § 25. Suffixet -ainis(-ė) är en apofonisk variant av suffixet -ienis(-ė). Även med detta suffix bildas beteckningar på personer som har en viss egenskap i litauiskan, men mer sällan än med -ienė. I skrifter från 1500- och 1600-talen var den numera utdöda avledningen tėvainis ”arvinge, person som ärver egendom” mycket vanlig (jfr lett. tėvainis ”gammal, välbekant man” ME IV 179; LVG 328). Avledningen gentainis(-ė) är vanlig i J. Bretkūnas skrifter. 13 Skardžius 1954: 221; Gimbutienė 1985: 152; Zinkevičius 1987: 91; Eckert 1992: 3–4; Greimas 1993. 157 ”släkting, person av samma släkt, vän” BP 13X; BB GG 1,9; 1,15; Pat 8,4; ordet är belagt även i dagens dialekter i Klaipėdaområdet (Klp; Pj – LKŽ III 237). I 1600-talets ordbok från Litauen Minor, ”Clavis Germanico-Lithuana” (II 347), finner vi avledningen apvalainis ”rund träbit” (även R II 296; Kair; ”kavel” Klvr, jfr även apvalainis, -ė ”rund; avlångt rund” LKŽ I² 278). § 26. I dag bildas med suffixet -ainis(-ė), liksom med -ienė (jfr § 23), främst benämningar på maträtter: 1) vanligen av substantiv, t.ex.: aguonainis ”vallmomjölk” Šmk; ”kaka med vallmofrön” Rs (LKŽ I² 28), avižainis ”rågbröd av havremjöl” Vks (jfr avižainis, -ė ”havre-” R; K; S.Dauk; J; Skr – LKŽ I² 531), bulvainė ”potatissoppa” Plv (jfr bulvainis, -ė ”potatis-” J – LKŽ I² 1154), cibulainė ”sås, flytande maträtt med mycket lök” Grš; Snt (II² 19), duonainė ”soppa av brödblandning, brödskorpor eller mjöl” J; Skr; Erž (II² 870), kravainis ”bröd bakat med blod” Vks (VI 485), kunkulainė ”klimpasoppa” Skr (VI 900), medainis ”honungskaka” Ši (VII 982), miežainė ”kornbröd” R II 169; ”enkelt, grovt bröd” Trkn, miežainiai ”kornmjöl” Vl, miežainis ”kornkaka” Kos 20; Brs; Skd (jfr miežainis, -ė ”korn-” R II 169; K; J; S.Dauk; Vl; Šts; Vks – LKŽ VIII 158), padažainis ”gröt som äts genom att doppa i sås” Vdk (IX 41), paplotainis ”tunt bröd” J; Als; Šlc (jfr paplotis LKŽ IX 377), uogainė ”bärsoppa” Žvr (XVII 478), vyšnainė ”blandning av bröd och körsbär” Nm; Žvr; Snt; Lkš; Šk; Grš; ”körsbärsgröt” Snt (LKŽK). 2) ibland av adjektiv, t.ex.: apskritainis ”klimp” Up(LKŽ I² 263), juodainis ”bakverk av blod” Ll (IV 391), saldainis/saldainis/sáldainis (utbrett i dialekterna, särskilt i Samogitien), saldainė/saldainė ”sötsak” (utbrett i Aukštaitien LKŽ XII 62), sausainis/sausainis ”skorpa” J; JD 166; (d)Šln; ”degkaka” Mšk; ”klimp med hål i mitten” Štk, sausainė ”degkaka” Pv (XII 204). § 27. I dialekterna (främst de västra) förekommer även andra benämningar på personer som har en viss egenskap, bildade med suffixet -ainis(-ė): 1) av substantiv, t.ex.: ausainis ”träkärl med handtag; gapande person” Yl (LKŽ I² 500), barzdainis ”skäggig man” Grg (I² 674), brólainis ”brorson” Skd; ”brudgum” Jnš (I² 1068), griovainis ”dum person” Rd (jfr griovà, griovàs ”klumpig, tafatt person eller djur” LKŽ III 614–615), kelainis ”skjul” Pvn; Al; Gd (V 504), kylainis ”person som har en kylas” Šts; Ms (V 773), lenšainis ”trög person” Vdk (VII 369), meldainis ”igenvuxen sjö” Trg (ŽD 286), molainė ”lera” Lš (LKŽ VIII 334), pakelainis/pakelainis/pakelainys ”skjul” Smn; Al; Lš; Alv; Mrs; Krok (IX 163), pleperainė ”person som gärna pratar strunt” Rs, plepetainė ”pratmakare” Alk (ŽD 287), šakainis/šākainis ”förgrenat träd” Tv; End (jfr šakainis, -ė, šakainis, -ė ”grenig” Tv; Jdr – LKŽ XIV 400), šilainė Prn; Mrj; Lkč; Nm; KrR; Vlkj; Brt; Pkn; Gs, šilainis ”sandig, lätt jord” LTR(Dt); Jsv (jfr šilainis, -ė ”tallhed-” J; Ss; Žvr – LKŽ XIV 778), žabarainis ”krokig stock” Tv (LKŽK); 158 2) från adjektiv, t.ex.: apskritainis ”rundmunnad” Lkš; Šk (jfr apskritainis, -ė ”långsträckt rund” Slm – LKŽ I² 263), dryžainis ”randigt tyg, plagg” Sk; Škn (jfr dryžainis/dryžanis, -ė ”randig” J; Lnkv – LKŽ II² 733), gyvainė ”levande varelse” Pš, gyvainis ”detsamma” Prk; Stb; Klov; Brž; Sml; ”varböld” Sdb (III 361); 3) från räkneord, t.ex.: ašmáinė ”kärl med en kapacitet på åtta gorči för att mäta eller så spannmål” Grk; Rs; Plt; ”ett sådant mått för lösa varor (åtta gorči)” Erž; Skdv; Vdk, ašmáinis ”kärl på åtta gorči” Rp; Vdk; Rs; ”ett sådant smörmått” B; [K]; ”en åttondel av en jordvalak” Kos 216; Šd (jfr ašmáinis, -ė ”stor som åtta gorči” J – LKŽ I² 338), ketvirtainis/ketvirtainis ”fjärdedel” N; K; J; NT Luk 3,19; A 1884,263; Nm (jfr ketvirtainis/ketvirtainis, -ė ”kvadratisk” LKŽ V 667–668). § 28. Äldre former med suffixet -aina har NAttr lebedáina ”en lång, trög, slarvig person, lebėda” Varn (LKŽ VII 218, jfr plepáina DaiktyDrR 128). § 29. I lettiska finns enstaka belägg för egenskapsbeteckningar med -ainis (-ė), t.ex.: pirkstaini ”handskar”, vilnaine ”stor ylleschal” (LVG 327–328). Att adjektiv med *-oino- i de baltiska språken började substantiveras och övergå till egenskapsbeteckningar för länge sedan visas också av fornpreussiska deynayno ”morgonstjärna, morgonrodnad” (Morgenstern) E 5 (PJa A–D 318; PKEŽ I 188 med litteratur). Avledningar med suffixen -ynas (-ė), -yna § 30. Med suffixet -ynas (-ė) har endast några få egenskapsbeteckningar bildats. Först bör den gamla baltiska avledningen kaimýnas/kaimýnas (-ė)14 nämnas, jfr fornpreussiska ack. sing. kaimīnan ”granne” (Nachbar) III 6915, delvis även lett. dial. ciemiņš (LVG 319; BKGF 79; PKEŽ II 75–76). Redan i K. Sirvydas ordbok (SD³ 152, 170) finner vi NAttr lazdynas. I skrifter från Litauen Minor (C II 96; Q 96; N; [K]) och J. Pabrėžas skrifter är avledningen moterýnas belagd med betydelsen ”morsört”, medan A. Juškas ordbok (I 398) har ežerýnas ”uttorkad sjö”. Några dialektala avledningar med -ynas (-ė) har fortfarande betydelsen egenskapsbeteckning, t.ex.: kojýnas ”stöd, fotpall” Dov (LKŽ VI 295), kūlynas ”buske som vuxit upp ur en sten- 14 Denna avledning hade i 1500- och 1600-talens skrifter, förutom den nu vanliga betydelsen ”person som bor intill” (SD³ 39; Lex 63), även betydelsen ”undersåte, ofri människa” DP 3X; PK 120. Avledningen kaimýnas kom in i dokument på kanslislaviska och polska i Storhertigdömet Litauen, där den betecknade en viss kategori av livegna bönder (Jablonskis 1930; Jurginis 1962). S. Daukantas kände också till betydelsen ”bonde, bybo” hos kaimýno (Subačius 1993a: 64; DaukŽ I 511). Avledningen kaimýnas är alltså sannolikt ett substantiverat adjektiv, som en gång hade betydelsen ”boende i byn, tillhörande byn, med ursprung i byn” (Mezger 1960: 297–298; Lingys 1970: 297–299). 159 ur stammen “ BM 140; BsMt II 201; LTR(Jnš); Jnšk; Krp (VI 833), lebedýnas ”slapp person“ Trak (VII 218), motynė ”gammal potatis från vilken nya växer upp“ Šts (VIII 369), senýnas ”mycket åldrad person“ LMD(Tvr) (LKŽ XII 390), šūpuoklynas ”kärr“ Lz (XIV 205), šaltynas ”källa“ Rm (XIV 268). § 31. Mycket närstående benämningar på bärare av en egenskap är diminutiver som är typiska för den sydaukštaitiska dialekten och bildas med detta suffix; de betecknar fågelungar (t.ex. genýnas ”hackspettsunge”, karvelýnas ”duvunge”, kranklýnas ”kråkung” osv.; se ŽD 267), efternamn av patronymiskt ursprung (t.ex. Aleksýnas, Kasulýnas, Vitukýnas osv.), vilka förefaller ha motsvarigheter i fornpreussiskan (t.ex. Antōnyn, Disernyn, Kickenyn m.fl.; se Savukynas 1966: 172–173; Zinkevičius 1987: 42), samt vissa släktskapstermer som främst är belagda i skrifter från Litauen mindre (aut. 1994: 144–145). Med suffixet -yna bildas avledningen kaimyna ”grannkvinna” Q 356 och gudinnans namn Žemyna15. § 32. Adjektiv får ibland betydelsen ”bärare av en egenskap” även i *-ino- och vissa andra besläktade språk. Lit. kaimýnas (se § 30) ligger till bildning och betydelse mycket nära lett. vīcinus ”som befinner sig i grannskapet” och ”granne”, fornslav. sěminъ ”som tillhör hushållet” och ”slav” (BKGF 79; PJa I–K 149–151). Lit. svỹnas ”svinstia” Trš; Akm; Trk; Lž; Mžk (LKŽ XIV 363) motsvarar kanske germ. *svīnam och delvis slav. *svinъja ”svin”, men jämför lett. svīns ”smutsig, nedsmutsad”, fornslav. svinъ, lit. svīnus ”svin-” (Karaliūnas 1994: 128–129; PKEŽ IV 176–177; se även aut. 1995: 186). I de slaviska språken är singulativa avledningar med *-ino-, bildade av kollektivbeteckningar eller stamnamn, ganska vanliga, t.ex. slav. *bratinъ ”bror”: *bratьja ”bröder”, *Rusinъ: *Rusь (Sławski 1974: 120). Vissa avledningar med *-ino- har betydelsen ”bärare av en egenskap” även i forngrekiskan, t.ex. φοξῖνος ”en viss flodfisk”: φοξός ”spetsig” (Brugmann 1906: 276; Chantraine 1933: 204). Adjektiv med *-ino- hade alltså länge en tendens att substantiveras och få betydelsen ”bärare av en egenskap”. Denna typ av avledningar blev dock inte utbredd i de baltiska språken. I de baltiska språken bildas främst kollektivbeteckningar (aut. 1995: 184) och diminutiver (aut. 1994: 144–145) med suffixet *-ino-. Avledningar med suffixen -umynas, -umyna, -umynė § 33. Något fler beteckningar på bärare av en egenskap har bildats i litauiskan med det sammansatta suffixet -um-ynas, t.ex. brangumýnas/brangumýnas ”dyr sak” BsP II 261; Vd; Mrj; Alk (LKŽ I² 998, jfr brangùmas), gardumýnai/gar- 15 ŽD 269, 270; Skardžius 1954: 223; Meid 1957: 125; Gimbutienė 1985: 151–152; Zinkevičius 1987: 90; Greimas 1990: 434 ff.; York 1993: 247. 160 dumynai ”god maträtt” DP 3X; SE 166; K; J; Ldvn; Lp (III 123), gilumynas ”djup plats” Nč (III 304, jfr. gilūmas, gilumā), juodūmynai ”smuts, svart föremål” K I 266, 309, 698 (jfr. juodūmas), kartumynai/kartumynai/kartumynai ”bittert föremål” RB Rd 3,15; K; J II 47; Ds (ŽD 268; LKŽ V 346, jfr. kartū-mas), klampumynas ”sumpmark” Km; Mrs; Rud; Kb (LKŽ V 958, jfr. klampūmas), margumynai ”olika brokiga föremål” K I 269, margumynai ”brokiga mönster, utsmyckning” Jrb (LKŽ VII 857, jfr. margūmas), retumynai ”glesa buskar och träd” Škn (XI 495, jfr. retūmas, retumā), riebumynai ”feta maträtter” K.Donel; N; K (jfr. riebumas), saldumynai/saldumynai/saldumynai K; Mit I 19(Rg); J; J.Bil; V.Krėv; Zp; Jrb;Sdk; Ds (ŽD 268; LKŽ XII 70, jfr. saldūmas), skanumynai/skanumynai ”delikatess” Sch 178; Mit I 19(Rg); K; Slnt; Lk (LKŽ XII 738, jfr. skanūmas), tankumynas (utbrett i många dialekter LKŽ XV 815, jfr. tankūmas, tankumā), žalumynai Jdr; PumŽ; Pgg; Graž; Krs; Ut; Mžš; Kair; Alv; Snt (jfr. žalūmas, žalumā), žirgumynai/žirgumynai ”frökapslar hos lövträd” Lkm; Dkk; Ds; Švnč; Dbč (LKŽK). § 34. Suffixet -umynas har följande sällsynta paradigmvarianter: -umyna, t.ex.: lygumyna ”slätt” MŽ II 186; N, tankumyną ”snår” Rdm; Pls; Rod (LKŽ XV 815); -umynė, t.ex.: gardumynės ”godsaker” R (jfr. gardumynai), juodumynė ”svartrost” Ml (LKŽ IV 411, jfr. juodumynai), klampumynė ”sankmark” Sdk; Ut (V 958), tankumynė ”snår” BsP II 592; LTR(Dkk); DS 66(Rs); Skdt; Ds (XV 815). Med suffixet -umynas och dess variant -umyna bildas benämningar på egenskaper i vissa litauiska dialekter (förf. 1992: 43). Dessutom hör avledningar av denna typ också samman med kollektiva benämningar med suffixen -ynas, -yna, -ynė (förf. 1995: 184–186). Avledningar med suffixet -(i)ūnas (-ė) § 35. I dag används mer än etthundrafemtio benämningar på bärare av en egenskap med detta suffix (DaiktvDr 349–350; DaiktvDrR 148–149). Däremot finns det bara några få av dem i 1500- och 1600-talens skrifter. Redan då var avledningen viršūnė vida spridd. I dialekterna används också NAttr dykinas C II 89. Avledningarna didžiūnas ”adelsman” SD³ 56, 99, 248, 478; SP 9X; SIG 7X; SE 19; Ch¹ Apr 6,15, galūnas ”stark man” SD³ 177, 181; SP II 94₁₆; SE 22₂₆, 63₁₃; Ch¹ 6X; Ch 1 Sam 17, 51; ”adelsman” MP 44 (”rövare” M.Valanč; S.Dauk), karaliūnas ”kungason” (vida spridd i skrifter från 1500- och 1600-talen), žygūnas ”sändebud” Lex 70a; C II 299 (även Krz 413; R II 81; MŽ II 107; N; [K]; L 523; BŽ 100, 600; M och andra skrifter) är inte längre karakteristiska för nutida språk. Avledningen gerūnas ”hängiven åt nöjen” är i allmänhet känd endast från SD³ 379. Ytterligare några avledningar i äldre skrifter med -(i)ūnas (-ė) har samband både med nominala och verbala ord (DaiktvDrR 148). 161 Äldre dokument och ortnamn visar att patronymika med suffixet -(i)ūnas bildades i stor utsträckning i mellersta Litauen under 1600-talet och med tiden blev efternamn, t.ex.: Aleksiejūnas, Balčiūnas, Tamošiūnas etc.16 § 36. I preussiskan fanns också en hel del personnamn med -ūn-. Särskilt gammalt är gudanamnet Perkūnas, gemensamt för litauiska, lettiska och preussiska: härifrån kommer lit. perkūnas, lett. dial. pērkūns, preuss. perkunis (Donner) E 50; jämför också lit. Medūnas och preuss. Medun, lit. Norūnas och preuss. Norune (liksom det lettiska ortnamnet Nārūni; se Arumaa 1963: 78), lit. Vilūnas och preuss. Willune (Trautmann 1925: 168–169; SV 46). Däremot kan man säga att det knappast finns några appellativa beteckningar på egenskapsbärare med -ūn- i de preussiska språktexterna, med möjligt undantag för alkunis (Elboge) E 110 (jfr lit. alkūnė, lett. dial. ēlkūne), som endast ur etymologisk synvinkel kan betraktas som en avledning med suffixet -ūn- (PKEŽ I 67–68). Deras existens kan indikeras av två agentbeteckningar med -ūn- (DaiktvDrR 149). I lettiska är avledningar med motsvarande suffix -ūns överlag mycket sällsynta och förekommer bara i vissa dialekter; jfr lit. viršūnė och lett. virsūne (LVG 320; Reķēna 1995: 96). § 37. De nämnda uppgifterna från de baltiska språken ger anledning att anta att appellativa substantiv med -(i)ūnas kan ha fått spridning i litauiskan först på senare tid. Kanske vittnar också deras accentuering om detta. Egennamn med -(i)ūnas har nämligen bevarat den äldre cirkumflexa intonationen i litauiskan, medan de flesta appellativa substantiv av denna typ började accentueras med akut intonation. Undantagen utgörs av bara några få avledningar, däribland viršūnė, karaliūnas, som var vanliga även i äldre skrifter (se § 35), och i vissa dialekter även didžiūnas vid sidan av den vanligare formen didžiūnas (Pakerys 1994: 93–94, 121; Stundžia 1995: 65–66 med litteraturhänvisningar). I litauiska dialekter har några adjektiv som inte blivit substantiv bevarats och accentueras också med akut intonation, t.ex. saldūnas ”söt” (DaiktvDrR 150). En del litauiska appellativa substantiv med akut intonation kan alltså vara adjektiv som nyligen substantiverats; jfr saldūnas ”söt” och ”en söt frukt”. Dessutom förekom sannolikt kontamination mellan avledningar med suffixen *-ūno- och *-ōn-. Med andra ord började avledningar med suffixet *-ūno- tränga undan äldre avledningar med *-ōn-, av vilka många kännetecknas av oxyton accentuering. Kanske uppstod på detta sätt de dubletter med -(i)ūnas och -uon- som K. Būga diskuterar (1959: 333 ff.; jfr atskalūnas och atskaluonis, pasalūnas och pasaluonis etc.), liksom det nya suffixet -uonas (DaiktvDrR 151 med litteraturhänvisningar). Dessutom började även en betydande del av liknande beteckningar på egenskapsbärare med -onas att accentueras med akut intonation (jfr § 44). En sådan accentuering kan också ha påverkats av den allmänna tendensen att accentuera o-stamsubstantiv oxytoniskt, en tendens som hänger samman med en kollektiv plural som en gång existerade (jfr Stundžia 1994: 20–21; Mikulėnienė 1996). Naturligtvis kan man inte helt utesluta möjligheten att slaviska språk, där det finns många motsvarande avledningar med suffix av liknande ursprung -unb (se § 38), också kan ha bidragit till spridningen av avledningar med suffixet -(i)ūnas. 16 Salys 1930: 138–139; Zinkevičius 1977: 153–155; Maciejauskienė 1977: 162–163. 162 slaviska avledningar med ett suffix av liknande ursprung, -unb (se § 38). Påverkan kan dock inte ha varit särskilt stor, eftersom det i litauiskan bara finns några få tydliga slaviska lånord med slutet -ūnas, t.ex. apiekūnas ”beskyddare”. § 38. Ursprunget till suffixet -ūnas är oklart, och en mängd hypoteser har framförts (om dessa, se förf. 1991: 30–31; DaiktvDrR 149–150). Till formen står avledningar med detta suffix närmast lat. tribūnus ”områdesledare”: tribus ”område”, Portūnus ”hamnens gud”: portus ”hamn”¹⁷ och sanskrit dāmūnas- ”hemmahörande i huset; husets beskyddare” (jfr lat. domus, fornkyrkoslav. domb, lit. namūn-aitis)¹⁸. Å andra sidan är suffixet -ūnas (< *-ūno-) funktionellt nära besläktat med sl. -unъ (< *-ouno-). I de slaviska språken bildas också beteckningar på egenskapsbärare i stor utsträckning med detta suffix¹⁹; jfr lit. saldūnas och serbokroatiska slàdun ”söt frukt” (Martynov 1973: 39). Former av de baltiska *-ūno- och slaviska *-ouno-suffixen skiljer sig dock åt. Det finns för övrigt några avledningar med -unъ i de slaviska språken som exakt motsvarar balt. -ūnas, jfr sl. *Perynъ // *Perunъ ”Perkūnas”, *pehynъ // *pelunъ ”malört, mynta” (Sławski 1974: 134). § 39. Den baltiska gudanamnet Perkūnas jämförs med fornisländska Fjorgyn ”åskguden Tors mor”, gotiska fārguni ”berg”, keltiska Hercynia silva samt sl. *Perunъ och hettitiska perunas ”klippa” (det sistnämnda kan också ha ett helt annat ursprung; se Watkins 1995: 530). Med detta som utgångspunkt försöker vissa forskare rekonstruera ett indoeuropeiskt gudanamn *per(kʷ)uno/per(kʷ)ūno-.²⁰ Även här uppstår dock problemet hur den olika formen hos dessa avledningar ska förklaras (jfr även lett. pērkāns, pērkauns, pērkuons ME III 208, 209). Troligen uppstod de nämnda avledningarna självständigt i olika indoeuropeiska språk, men av liknande semantiska skäl, kanske som tillmälen (rimord) för en forntida himmelsgud. Det är dessutom oklart om den baltiska avledningen Perkūnas har bildats av det indoeuropeiska namnet på ekträdet *perkʷu-, som försvunnit i de baltiska språken²¹, eller av verbet *per- ”slå” (jfr lit. pérti), utvidgat med determinativet -k-²². Den första 17 Kretschmer 1896: 133; Brugmann 1906: 280; Hofmann, Leumann 1928: 223; Schulze 1966: 361; Specht 1932: 215–216 ir kiti. 18 Specht 1932: 216; Wackernagel, Debrunner 1954: 499; Meid 1957a. 19 Vondrak 1924: 549 ff.; Sławski 1974: 134; Vaillant 1974: 624–626. 20 Ivanov 1958; Ivanov, Toporov 1974; Ind 615, 792 ff.; Danka, Witczak 1995: 128, jfr även Porzig 1954: 120, 196; Nagy 1974. 21 Hirt 1892: 480–481; Güntert 1914: 203 tt.; Brückner 1922; 1974: 414; Specht 1939: 57; ŽD 281; IEW; Meid 1957: 125–126; 1993; Szemérenyi 1964: 307–308; Friedrich 1970: 21; Maher 1973: 457–459; Markey 1986: 256; Dunkel 1988–1990; Bader 1989: 33 tt.; LEV II 38–39; Hamp 1995; PKĖŽ III 265–266. 22 Grienberger 1896; Trautmann 1910: 395–396; ME III 209; LEW 575; Skardžius 1963; Gimbutas 1973 med litteraturhänvisningar; Jakobson 1985: 19 ff.; Mayrhofer 1996: 969; Laurinkienė 1996: 23–32. W. Krogmann (1955: 4 ff.) förknippar Perkūnas med ett annat verb av roten *per-, med betydelsen ”spruta, forsa fram, strömma ut, blåsa”; jfr lit. pirškšnis ”en liten glöd i het aska”, forniriska riches ”kolglöd”, grekiska πρηστήρ ”blixt; stark vind”. Ännu mindre övertygande är J. Otrebskis (1962: 64–65) försök att se två rötter i avledningen Perkūnas: *per- (jfr lit. pérti) och *ker- (jfr lit. kirsti). 163 Detta antagande skulle stödjas av omständigheten att avledningar med suffixet -ūnas i de baltiska språken (liksom med dess släktingar i andra indoeuropeiska språk) oftast är nominala, inte verbala (jfr DaiktvDrR 148–150). § 40. Tendensen att med det adjektiviska suffixet *-no- bilda sociala termer med betydelsen ”herre, ledare” lade sannolikt snarast grunden för att suffixet -ūnas kom att användas för att bilda beteckningar på bärare av egenskaper. Denna tendens är gammal och går kanske tillbaka till den sena indoeuropeiska urspråksperioden. Förutom de ovan nämnda lo. tribūnus och s. ind. dámūnas- (se § 38), jfr även lo. dominus ”herre”, got. kindins ”stamhövding”, fvn. drottinn, gr. χοίρανος ”krigsledare”, got. Þiudans ”kung” m.fl.23 Nära förbundna med dessa är särskilt gudanamnet Perkūnas och delvis de patronymer och andra personnamn med -(i)ūnas som är karakteristiska för äldre litauiska (möjligen även forntyska), vilka hänger samman med arvsinstitutionen, betydelsefull ur social synvinkel, liksom de avledningar med fast betoning på första stavelsen didžiūnas, karaliūnas (se §§ 35, 37). Avledningar med -(i)ūnas som en självständig typ av bildning av beteckningar på bärare av egenskaper uppstod emellertid troligen på baltisk mark (jfr Arumaa 1963: 77–78). I de baltiska språken finns vid sidan av suffixet *-ū-no- även suffixen *-ou-no- och *-u-no-, vilka har uppkommit ur samma gamla suffix *-no- när det fogats till olika stamfinaler (se §§ 42–43). Avledningar med suffixen -(i)ūna, -ūnis/-ūnys; -aun-, -un- § 41. Vid sidan av suffixet -(i)ūnas kan det en gång ha funnits en feminin form -(i)ūna, som sannolikt senare förändrades till -ūnė. Jfr skogsgudinnans namn Žvėrūna ”djurens härskarinna, jägare” (Greimas 1990: 393–395; 1993), de samogitiska efternamnen Stankūna, Girdžiūna (Salys 1985: 196), avledningen zvogūna ”pratsam person, skvallerbytta” (Senkus 1972: 169), hydronymerna Beržūna Šlčn, Martūna Dv, Šerūna Šll (Vanagas 1970: 202), samt lett. bricūna ”busigt barn” (LVG 150, jfr även DaiktvDrR 150). Tidigare bildades nämligen nomina feminina ofta med bildningsändelsen *-ā-, och först senare började motsvarande avledningar med bildningsändelsen *-(i)ē- tränga undan dem i de baltiska språken (författaren 1993: 38–39). Några avledningar med suffixet -ūnas(-ė) har former med io-stam, t.ex.: geležūnys ”en sådan hästsjukdom” Dglš; Ds (jfr geležūnės Dglš – LKŽ III 214, 217), viršūnis ”topp” C II 990; N, jfr även hydronymen Sykūnė och Sykūnis Ašm (Vanagas 1970: 202), samt adjektiven kartūnis ”bitter”, saldūnis ”söt”, tankūnis ”tätt växande” (ŽD 281). I S. Daukantas skrifter är det i-stammiga suffixet -ūnis vanligare (t.ex. atskalūnis, marūnis, palikūnis, se Būga 1959: 333), vilket sannolikt uppkom av fonetiska skäl ur -uonis, jfr atskaluonis, maruonis, palikuonis24. 23Jfr Saussure 1965: 309–310; Meid 1957; 1957a; 1966; Watkins 1966: 45 ff.; 1990: 296–297; Benveniste 1970: 301 ff.; Dunkel 1988–1990: 3–4. 24Specht 1932: 223–224; Skardžius 1937: 129–130; ŽD 281–282. 164 § 42. Med suffixet -aunė och dess variant -aunys bildas NAttr geležau nė? geležau nės rōnas ”en puckelryggig person” B; MŽ; K; J.Jabl; Lkm; Rš (LKŽ VI 934), ligōnas ”sjukling” R II 231; M. Valanč; J; End; Tk; Slnt (VII 478), mārškonas ”linne- eller lärfttyg” Lex 58a; B; MŽ II 323; Vv; Krok; Skr; Dkšt; Vlkv (jfr mārškonas,-a ”linne-, lärft-” BB 3 Moz 16,4; B; MŽ II 323; K; S.Dauk; J; Lž; Vkš; Ms – LKŽ VII 881), salakōnas ”invånare i Salakas” Slk; Ant; Avl; Ds (XII 60), seilōnas ”dreglare” Grš (XII 311), tevōnas ”farfar/morfar” Sn (ŽD 273). § 45. Avledningar av denna typ har motsvarigheter i lettiskan (t.ex.: nešķi stāns ”monster, odjur”, druvāns ”träda” LVG 305), de slaviska språken (t.ex.: fornslav. brotanъ ”brorson”, županъ ”områdesstyresman”, ryska velikan ”jätte”26) och de italiska språken (t.ex.: latin Silvānus ”skogsgud”, Romānus ”romare”, insulānus ”öbo”27). De uppstod genom att adjektiv övergick till substantiv (DaiktvDrR 147). Avledningar med suffixet -(i)onis/-onys(-ė) § 46. Under 1500–1600-talen bildades patronymika med detta suffix i stor utsträckning i en stor del av höglandsmålens dialektområde, t.ex.: Janonis, Jurgionis, Petronis osv.28 Även sådana avledningar i äldre skrifter som dievonis ”Guds son” MT XXXV, kiemionis(-ė) ”bonde” (karakteristiskt för många skrifter, jfr kiemionas, se § 44), pilionis ”borgens hövding” Lex 46; C II 734 (även Q 246; R; MŽ; N 402); ”stadsborgare” BP II 480 (även LC 1883,7; ”invånare i en borg” S.Dauk; ”invånare i en stad eller på ett gods” K.Donel; Gmž; K – LKŽ IX 985), tėvyksčionis ”ortens invånare” SD¹ 104, tēvonis ”arvinge” (karakteristiskt för många skrifter, jfr tevōnas, se § 44), jfr också užgironis ”invånare bortom skogen” MŽ; N; KŽ; NdŽ, dialektformen sodžionis/sodžionis ”bybo” S.Dauk; P; J; Vkš; Žd; Pkl (LKŽ XIII 287). I Lill-Litauen och i vissa östliga höglandsmål används flera liknande personbeteckningar som bildats av stadsnamn, t.ex.: danckionis ”invånare i Danzig” SapGr 19, karaliaučionis ”person från Königsberg” KIG 47; KIC 25; R; MŽ II 305; K; LC 1878,31; Kel 1862,38; StngŽ 27; Rsn (LKŽ V 258; LKA III 116)29, rygionis ”rigabo” Ps; Grž; Lnkv; RdN; Brž (LKŽ XI 594; LKA III 116), tilžionis ”invånare i Tilsit” BzBk XVIII 243; StngŽ 27; Rsn (LKŽ XVI 354; LKA III 117), vilnionis ”invånare i Vilnius” Arn (LKA III 116). S. Daukantas bildade också folkbeteckningar med -onis, t.ex.: norvegionis ”norrman”, kitajonis ”kines” osv. (Subačius 1993: 172). § 47. Några avledningar med -(i)onis/-onys(-ė) har en annan betydelse, t.ex.: gyslōnis ”groblad” Ds (LKŽ III 356, jfr gyslōnas, se § 44), gyvōnė Pmp, gyvo- 26 Vondrák 1924: 546; Vaillant 1974: 616–618. 27 Brugmann 1906: 280; Hofmann, Leumann 1928: 223–224. 28 Maciejauskienė 1977: 161–162; Zinkevičius 1977. 29 Jfr karaliaučionas (se § 44). Det kan ha bildats efter polska królewczianin (Leskien 1891: 395; Skardžius 1931: 96). 166 nìs/gývonis/gyvonys ”levande varelse” R; K; J; Kč; Lš; Pns; Krok; Vs; Mrk (III 384), gražionis(-ė) ”skönhet” Vlkv; Gs (III 542), kójonis ”liten pall att ställa under degtråget” Prk (VI 206), ligónis(-ė) (redan vitt belagt på 1500-talet, jfr ligónas, se § 44), marškònis ”linne-, lärftstyg” R; K.Donel; Grš; Plv; ”kersey” Srv (jfr marškònis/márškonis, -ė ”lärfts-, linne-” B; K; Rp; J; LTR(Grk); Jnš; Vkš; Rs; Krš; Grš; Srv – LKŽ VII 882, marškõnas, se § 44), pirmõnės ”förstlingsfrukter” RB 2 Moz 22,29; K.Donel; KGr 190; K I 131, pirmonis ”förstfödd” C I 612; B; H; R; K; ”den främste bland andra” Bb PvR 16,5; LC 1884,39; Ns 1832,3, šakonė ”grenklyka” Grž (LKŽ XIV 442), velionis/veliónis Koss 265 (An); J I 326; Ds; Sv; Rk; Jž; Užp; Brž (LKŽ XVIII 633). § 48. Motsvarigheterna till avledningar av denna typ i de andra baltiska språken är inte särskilt tydliga; jfr möjligen lit. Bajonis och preuss. Bayone (Trautmann 1925: 169) eller lett. dial. baznīcāni ”människor som bor vid kyrkan”, tirdžāni ”människor som bor vid marknaden” (förutsatt att dessa hör till i- eller i̇o-stammen, se LVG 305; BKGF 76; Frenkelis 1969: 62). Ursprunget till suffixet -onis är inte heller helt klart. I litauiskan har lånord från slaviska språk med detta suffix påträffats, till exempel: dvarionis, krikščionis, miestčionis med flera (Eckert 1971: 38–40), medan avledningar med -(j)an- i de slaviska språken hade former med konsonantisk böjning (jfr fornslav. graždane ”stadsbor”, se Vondrák 1924: 542–543). Därför framförde A. Leskien (1891: 394–395) tanken att även själva suffixet -onis, som används för att bilda personbeteckningar utifrån bostadsort, kan vara lånat från de slaviska språken. P. Skardžius (ŽD 275), J. Prinz (1968: 110) och R. Eckert (1971: 40–42) förnekar dock inte ett visst slaviskt inflytande, men anser att suffixet -onis är av baltiskt ursprung. Det likartade suffixet -uonis kan ha bidragit till att suffixet -onas ersattes med -onis, jfr gyvonis och gyvuonis, pirmonis och pirmuonis, tėvonis och tėvuonis. Avledningar med suffixen -enas, -ena § 49. Avledningen gluõdenas ”kopparorm, kopparödla” S.Dauk; Vp 48; Kv; Ms; Vvr; Slnt; Trk; Šts (LKŽ III 440) har suffixet -enas och motsvaras av lett. gluõdens, gluõdena, gluõdene (ME I 631; LEW 158). Även preuss. glosano ”kopparorm, gluoden” (Blintsleche) E 778 (PJa E–I 266; PKEŽ I 383–384 med litteraturhänvisningar) har liknande ordbildning; jfr även hydronymerna Duõbenas Vg, Laukėnas Lp, Laũmenas Dbg (Vanagas 1970: 132). § 50. Substantiviska avledningar med suffixet -ena betecknar oftast pälsar och hudar (ibland föremål sydda av dem) och bildas av djurbeteckningar. Två sådana avledningar finns belagda redan i 1600-talets skrifter: meškenà ”björnskinn” Lex 12a (även Q 66; B; S.Dauk; Jn), oženà ”getskinn” SD³ 126, 143; Lex 19 (även Q 98; N; J; JV 210, 1061; Vvr – LKŽ VIII 1025). Andra används främst i den samogitiska dialekten, varifrån de också har kommit in i standardspråket, till exempel: arklenà ”hästhud” S.Dauk; Grg; Vvr (LKŽ I² 303), ėrenà ”lammets 167 ”päls” Kltn (II² 1141), ėženà ”kräftskinn” S.Dauk; Šts; Grg (II² 1168), jautenà ”oxskinn” S.Dauk; M.Valanč; J; Vvr (IV 322), katenà ”kattskinn” J; Šts; Vvr; Lš; ”börs vid bältet” Kv (V 407), kiškenà ”harpäls” J; ”rävskinnsmössa” Grz (V 884), lapenà ”rävpäls” Vvr; Plng (VII 147), ožkenà ”getskinn” J; JD 1345; Žem; LMD(Užv); Sk; Brs; Vvr; Vrd (VIII 1035), šeškenà ”mårskinn” PP 75; LTR(Šv); Lpl; Vvr (XIV 693), šunenà ”hundpäls” JV 310; Vvr; ”överdrag, täcke av hundpälsar” Kl; Pln; Rt (XV 358), veršenà ”kalvskinn” S.Dauk; I; JD 1002; BM 308(Šll); Krž; Ggr; Užv; Šll; Trg, vilkenà ”vargpäls” I; M.Valanč; Žem; PP 28; (d)Vlkš; Vvr; Ši, zuikenà ”harpäls” Slnt; Ms; Vvr; End; Plng; Als (LKŽK). § 51. Huden betecknas också av ett och annat avlett ord bildat av andra substantiv, till exempel: galvenà/galvẽna ”hud som flåtts från ett djurs huvud” S.Dauk; Žml (har även betydelsen ”linhuvud med frön” J; Trgn; Rs; Km; Pš; Vdk; Jnš; Sml; ”linens små grenar, där huvudena växer” Mrj; Alk – LKŽ III 83), kojenà ”hud från ett djurs ben” J; Škn; Dr (har även betydelsen ”mockasiner sydda av djurhud” J; Sd; Žr; Brs; Užv; Vkš; KlvrŽ; ”kort ull från benen eller huvudet” Šd – LKŽ VI 295), žandenos ”kindhud” Als; Trš (har även betydelsen ”kindhår” I; Štk; Šv; Jdr; Pln; Kltn; Mrj – LKŽK), jfr även preussiska nognan (<*nõgenan) ”hud (beredd päls)” (Leder) E 498 (PKEŽ III 194–195). § 52. Det finns mycket få egenskapsbeteckningar med -ena med andra betydelser. Den vida spridda avledningen sniegena ”en fågel i finkfamiljen” är belagd redan i Lex 76a. Andra förekommer i dialekter (främst i höglandsmål), till exempel: aūsenos ”spannmålskorn som flugit ut tillsammans med agnarna genom tröskverkets öra” Sut; Žvr; Stk; Al; Ūd (LKŽ I² 500), blakenà ”lakan nedsmutsat av vägglöss” J I 214, dalgenà ”den stora stjärtfjädern hos en tupp eller annan fågel” Ln (LKŽ II² 239), kotenà ”del av en växtstam intill roten” J(Ilg; Vl), mẽsena ”kött” Šts (LKŽ VIII 49), muilenos ”såpvatten, tvättvatten” Alk (LKŽ VIII 387), rañkena/rankenà (vida spritt, se LKŽ XI 164; LKA I Karta nr 51, 70, s. 112, 117, 129, 137), skanenà ”delikatess” GŠ 105; Rt (LKŽ XII 735), skūjenos ”nedfallna barr” Grž; ”fiskfjäll” Sml (XII 1126), šaknẽnos ”linstjälkarnas rötter” J.Jabl(Mrj); Vklv; Gs; Lp (XIV 412). Det finns betydligt fler verbavledningar med suffixet -ena i litauiskan, särskilt sådana som betecknar resultatet av en handling (DaiktvDrR 60, 95, 126, 194, 213). Avledningar med suffixen -enis(-ė), -enius § 53. Det finns ännu färre egenskapsbeteckningar med det nyare suffixet -enis(-ė) än med -ena. Avledningen kaĩmenė förekommer redan i de äldre skrifterna. Med undantag för avledningen šaltenis ”källa”, som används i en stor del av den samogitiska dialekten och i vissa närliggande höglandsmål och som är belagd redan hos D. Poška, S. Daukantas och M. Valančius (LKA I Karta nr 104, s. 181; LKŽ XIV 474–475), är de övriga ganska sällsynta, till exempel: bergždėnis(-ė) ”ofruktsamt, sterilt djur” Ds; 168 Sml; Rod; ”en som inte har barn” Ds (LKŽ I² 763), garždenis ”foderväxt av baljväxtfamiljen” Dglš (III 132), kartėnė ”ört av korsblommiga familjen” Ps (V 333), margėnis ”mönstrat, rutigt tyg” Ds; Rk; Sdk (jfr margėnis, -ė ”rutig, brokig” Ds – LKŽ VII 852), mėlenė ”blåbär” Žem; Vkš; Als; Pj; Ms; Up; Rs; Vž; Krš; Trk; KlvrŽ (jfr mėlenas, -a/mėlenas, -à ”blå” Stk; Prk; Krš; Užv; Rdn; Pp; Pvn – LKŽ VII 1029), raudėnė ”skogsolvon” Trgn (XI 249), sūrėnis(-ė) ”en som tycker om att äta salt” Sml (XIV 211), šaltėnė ”vattenmynta” Trgn; ”källa” Grž (XIV 474), šykštėnis ”snåljåp” SkrT; ŠI (XIV 768), jfr även efternamnen Barzdėnis, Kalvėnis, Šakėnis, hydronymerna Bliūdenis Dglš, Juodėnis Lkm, Raudėnis Klvr, Skardėnis Šd, Lygenė Jšn (ŽD 235; Vanagas 1970: 132–133), helonymerna Juodėnis Sdbr, Saldėnis Št, Palėnis Gdr; Čiubėnė Švnč, Pelkėnė Všt, Pievėnė Glv, Pūkenė Antz; Km; Krns, Rudėnė Kp, Šlapėnė Rd, Žilėnė Dl (Bilkis 1998: 88). § 54. I lettiska finns betydligt fler avledningar av denna typ, t.ex.: vecenis ”gubbe”, rītenis ”östlig vind”, gailenes ”kantareller (svampar)”, mēlenes ”blåbär”, jērene ”mössa av fårskinn” osv. (LVG 298–302; BKGF 74–75). Det är möjligt att det också i fornpreussiskan fanns egenskapsbärarbeteckningar med *-enio-, jfr warene ”kopparkittel” (Messingkessel) E 356, wissene ”gail” (Pors) E 622³⁰, samt personnamnen Drutene, Jodenne (SV 44–45). § 55. Med suffixet -enius bildade K. Sirvydas nybildningen šakenius ”slav som före piskningen fick en kluven käpp lagd på ryggen, till vilken hans händer bands” SD¹ 101; ”en som förtjänar att hängas” SD¹ 101, jfr även hydronymen Kibėnius Trgn (Vanagas 1970: 133)³¹, helonymen Čiuotėnius Kpč och Čiuotėnis Ab (Bilkis 1998: 88). Avledningar med suffixen -anas, -ana § 56. Det finns endast ett fåtal egenskapsbärarbeteckningar med dessa suffix, t.ex.: dykana ”dagdrivare” Tv (LKŽ II² 534), ratānas ”cirkel, ring” J; Krš; Užv; Lk; Rdn; ”en viss sluten rörelsebana” Žem; Ub; Als; Trk; Rs; ”grupp” Trk; Žr; Lk (XI 237), snēgana/snieganà ”fågel av finkfamiljen” SD³ 146; D.Pošk; Sut; N; J; JD 219; Lkm; Ktk; Trgn; Krt; Ign; Lb; ”snöflinga” Ds; ”djup snö” J (LKA I Žemėl. Nr. 76, p. 150; LKŽ XIII 249, jfr sniegena, se § 52), jfr även kamanas ”betsel” C II 1069, kāmanos, kamans ”vävd tygkant” (ME II 148; ŽD 226; PKEŽ II 102–103, se § 19), helonymerna Kamānos, Kamānai Vkš, Mólana Rm, Stāganos Pg, Ilgānis Al (Bilkis 1998: 54). Med -anas, -ana har även enstaka beteckningar för personer som utför handlingar bildats i litauiskan (DaiktvDrR 126). 30 Apie jo kilmę žr. Būga 1959: 326–327; LEW 1249–1250; PKEŽ IV 255 su lit. 31 Tik jis veikiausiai padarytas iš veiksmažodžio kībti (Vanagas 1981: 156). 169 Slutsatser 1. Substantiveringen av adjektiv med suffixet *-no- och deras utveckling till egenskapsbärarbeteckningar inleddes för länge sedan. Kanske började man redan i det sena urindoeuropeiska språket bilda sociala termer med *-no- i betydelsen ”herre, ledare”. Ur dessa utvecklades sedan, på de baltiska språkens område, egenskapsbärarbeteckningar med suffixet -ūnas, vilka blev mer utbredda i litauiskan. I de baltiska, slaviska och italiska språken bildas egenskapsbärarbeteckningar med *-āno-, *-eino-. Även de sällsynta egenskapsbärarbeteckningarna med *-īno- har paralleller i många besläktade språk. 2. Bildandet av egenskapsbärarbeteckningar med andra suffix som utvecklats ur *-no- började efter att de baltiska språken hade skilts från de andra indoeuropeiska språkens dialekter. Avledningarna med suffixet -inis(-ė) är särskilt produktiva i litauiskan och har mycket få motsvarigheter i lettiskan och fornpreussiskan. I de västbaltiska språken började man i stor utsträckning bilda egenskapsbärarbeteckningar med ett annat suffix, -ing-. Kanske spreds avledningar med -ing även i de germanska språken under deras inflytande. Mottagen 1998-01-26 FÖRKORTNINGAR Arn – Arniõnys, Molėtų raj. BKGF – E n d z e l y n a s J. Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957. BūdvDr – V a l e c k i e n ė A. Būdvardžių daryba. – LKG I 550–603. DaiktvDr – U r b u t i s V. Daiktavardžių daryba. – LKG I 261–473. DaiktvDrR – A m b r a z a s S. Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. DaukŽ – Simono Daukanto raštai. Didysis lenkų-lietuvių kalbų žodynas 1–3 / Sud. G. S u b a č i u s, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993–1996. EH – E n d z e l ī n s J., H a u s e n b e r g a E. Papildinājumi un labojumi K.Mīlenba- cha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2, Rīgā, 1934–1946. ĖSRJa – F a s m e r M. Ėtimologičeskij slovar’ russkogo jazyka 1–4, Moskva: Nauka, 1986–1987. ĖSSJa – Ėtimologičeskij slovar’ slavjanskich jazykov. Praslavjanskij fond / Red. O. N. T r u b a č e v, Moskva: Nauka, 1974–. GJL II – O t r ę b s k i J. Gramatyka języka litewskiego 2, Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1964. IEW – P o k o r n y J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern, 1959. IF – Indogermanische Forschungen, Strassburg etc. Ind – G a m k r e l i d z e T. V., I v a n o v Vjač. Vs. Indoevropejskij jazyk i indoevropej- cy 1–2, Tbilisi: Izdatel’stvo Tbilisskogo universiteta, 1984. JIS – Journal of Indo-European Studies, Washington. KZ – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogerma- nischen Sprachen, Berlin etc. LEV – K a r u l i s K. Latviešu valodas etimoloģijas vārdnīca 1–2, Rīga: Avots, 1992. 170 LEW – Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg: Carl Winter, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht, 1962. LgB – Linguistica Baltica, Warszawa, Kraków. LKA – Lietuvių kalbos atlasas 1–3 / Ansvarig red. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1977–1991. LKG I – Lietuvių kalbos gramatika 1 / Huvudred. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis, 1965. LKK – Frågor i litauisk språkvetenskap, Vilnius. LKŽ – Litauisk ordbok, Vilnius, 1956–. LKŽK – Litauiska språkordbokens kortregister. LVG – Endzelīns J. Lettisk grammatik, Rīga: Latvijas valsts izdevniecība, 1951. ME – Mūlenbachs K., Endzelīns J. Lettiskt ordbok 1–4, Riga: Kulturfondens utgåva, 1923–1932. PJa – Tororov V. N. Prusskij jazyk. Slovar’, Moskva: Nauka, 1975–. PKEŽ – Mažiulis V. Etymologisk ordbok över det fornpreussiska språket 1–4, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1988–1997. SapGr – Sapūno och Šulco grammatik / Red. K. Eigminas, B. Stundžia, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. SE – SUMMA Abá TRUMPAS įguldimas EWANIELIV SZWENTU [...] KIEDAY-NJSE [...] 1653 (citerad ur Jakulis A „Knygos Nobažnystės“ leksika 1 / Red. D. Jakulytė, Klaipėda: Sauliaus Jokužio leidykla-spaustuvė, 1995). SV – Endzelīns J. Senprūšu valoda, Rīgā: Universitātes apgāds. ZtŽ – Vidugiris A. Ordbok över Zietelas dialekt, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopedipubliceringsinstitutet, 1998. ŽD – Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943. Övriga källförkortningar är desamma som i den stora ”Lietuvių kalbos žodynas”. LITERATŪRA Ambrazas S. 1991: Baltų ir slavų kalbų vardažodžių daryba (senosios bendrybės ir skirt-ybės). – Baltistica 27(1), 15–34. Ambrazas S. 1992: Lietuvių kalbos ypatybių pavadinimų darybos raida (2. Kiti darybos tipai). – Lituanistica 4(12), 31–49. Ambrazas S. 1993: Lietuvių kalbos pavadinimų pagal lyties skirtumą raida. – Lituanistica 3(15), 38–49. Ambrazas S. 1994: Lietuvių kalbos diminutyvų darybos raida. – LKK 34, 130–157. Ambrazas S. 1994a: Baltų kalbų priesaga -ingas ir germanų -ing. – Baltistica 29(1), 29–32. Ambrazas S. 1995: Lietuvių kalbos kuopinių ir vardažodinių vietų pavadinimų darybos raida. – LKK 33, 180–200. Ambrazas S. 1996: Lietuvių kalbos ypatybės turėtojų pavadinimų su priesaga *-ko- darybos raida. – LKK 36, 101–119. Ambrazas S. 1997: Lietuvių kalbos ypatybės turėtojų pavadinimų su priesaga *-io- darybos raida. – LKK 38, 122–137. Arumaa P. 1963: Die baltischen und slawischen Lehnwörter. – Scando-Slavica 9, 70–130. Bader F. 1989: Pan. – Revue de philologie, de littérature, d’histoire anciennes 63, 7–46. Bammesberger A. 1990: Morphologie des urgermanischen Nomens, Heidelberg: Carl Winter. Universitätsverlag. Beck H. (Hrsg.) 1986: Germanenprobleme in heutiger Sicht, Berlin–New-York: Walter de Gruyter. 171 Bennett W. H. 1966: [Rec.]: Munske 1964. – Language 42, 654–657. Benniste É. 1970: Le vocabulaire des institutions indo-européennes 1, Paris: Les Éditions de Minuit. Beresnevičius G. 1995: Baltų religinės reformos, Vilnius: Taura. Bilkis L. 1998: Lietuvių priesaginės darybos helonimai: Hum. m. daktaro disertacija, Vilnius. Brückner A. 1922: Osteuropäische Götternamen. – KZ 50, 161–197. Brückner A. 1974: Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa: Wiedza powszechna. Brugmann K. 1906: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen Bd. 2, T. 1, Straßburg: Karl J. Trübner. Būga K. 1958–1961: Rinktiniai raštai 1–3 / Sud. Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Butler J. L. 1971: Latin -īnus, -īna, -īnus and -īneus, Los Angeles: University of California Press. Chantraine P. 1933: La formation des noms en grec ancien, Paris: Édouard Champion. Danka J. R., Witczak K. T. 1995: Some remarks on the Albanian vocabulary in the Paleo-Balcanic and Indo-European view. – Analecta Indoeuropaea Cracoviensia I. Safarewicz memoriae dicata / Ed. W. Smoczyński, Cracoviae: Universitas, 123–135. Dunkel G. E. 1988–1990: Vaters Himmels Gattin. – Die Sprache 34, 1–26. Eckert R. 1971: Baltische Studien, Berlin: Akademie Verlag. Eckert R. 1992: Zu den baltischen und slawischen Bezeichnungen des Waldgeistes. – Journal of Baltic Studies 23(1), 3–13. Eckert R. 1993: Sprachliche Zeugnisse für die Waldimkerei bei den Preussen. – LgB 2, 221–229. Eckert R. 1995: Wagen und Pferd in Sprache und Kultur der alten Preussen. – Baltistica 30(1), 49–59. Fraenkel E. 1938: Beiträge zur indogermanischen Semasiologie (Sonderabdruck der Revue des études indo-européennes 1(2–4), 405–439). Frenkelis E. 1969: Baltų kalbos, Vilnius: Mintis. Friedrich P. 1970: Proto-Indo-European trees. – Indo-European and Indo-Europeans / Ed. G. Cardona etc., Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 11–34. Gercenberg L. G. 1972: Morfologičeskaja struktura slova v drevnich indoiranskich jazykach, Leningrad: Izdatel’stvo Leningradskogo universiteta. Gerullis G. 1922: Die altpreußische Ortsnamen, Berlin–Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verlager, Walter de Gruyter u. Co. Gimbutas M. 1973: Perkūnas/Perun the thunders god of the Balts and the Slavs. – JIS 1, 466–478. Gimbutienė M. 1970: Velnio istorija. – Metmenys 20, 137–147. Gimbutienė M. 1985: Baltai priešistoriniais laikais, Vilnius: Mokslas. Greimas A. J. 1990: Tautos atminties beieškant, Vilnius–Chicago. Greimas A. J. 1993: Žvėrūna Medeina. – Baltos lankos 3, 77–111. Grienberger T. R. 1896: Die Baltica des Libellus Łasicki: Untersuchung zur litauischen Mythologie. – Archiv für slavische Philologie 18, 1–19 (= Lietuvių mitologija 1 / Sud. N. Vėlius, Vilnius: Mintis, 1995, 434–452). Gudavičius E. 1981: Naujausi duomenys apie gotų santykius su baltais ir slavais. – Lietuvos mokslų akademijos darbai. A serija 3(76), 103–112. Gudavičius E. 1987: 1. Rašytiniai šaltiniai apie to meto baltus. – Lietuvių etnogenezė, Vilnius: Mokslas, 124–127. Güntert H. 1914: Über Reimwortbildungen im Arischen und Griechischen, Heidelberg: Carl Winter. Hamp E. P. 1953: Indo-European nouns with laryngeal suffix. – Word 9, 135–141. Hamp E. P. 1995: perēndí and perēndón. – LgB 4, 277–278. 172 Hamp E. P. 1997: Lithuanian árškus. – Baltistica 32(1), 24. Hirt H. 1892: Die Urheimat der Indogermanen. – IF 1, 464–485. Hofmann J. B., Leumann M. 1928: Lateinische Grammatik, München: C. H. Beck’sche Verlagsbuchhandlung. Ivanov Vjač. Vs. 1958: K etimologii baltijskogo i slavjanskogo nazvanij boga groma. – Voprosy slavjanskogo jazykoznanija 3, 101–111. Ivanov V. V., Toporov V. N. 1973: A comparative study of the group of Baltic mythological terms from the root *vel. – Baltistica 9(1), 15–27. Ivanov Vjač. Vs., Toporov V. N. 1974: Issledovanija v oblasti slavjanskich drevnostej, Moskva: Nauka. Jablonskis K. 1930: XVI amžiaus belaisviai kaimynai Lietuvoje. – Praeitis 1, 166–213. Jakobson R. O. 1985: Selected writings 7, Berlin–New-York–Amsterdam: Mouton publishers. Jurginis J. 1962: Baudžiavos įsigalėjimas Lietuvoje, Vilnius: Mintis. Karaliūnas S. 1974: Aus der baltischen Etymologie. – Zeitschrift für Slawistik 19(2), 201–206. Karaliūnas S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius: Mokslas. Karaliūnas S. 1990: Etymological notes on Lithuanian hydronyms. – Beiträge zur Namenforschung 25, 85–88. Karaliūnas S. 1992: Lit. ožinis „Südostwind“ und lett. azaids „Mahlzeit“. – IF 97, 182–196. Karaliūnas S. 1994: Kalbotyros pastabos. – LKK 31, 125–130. Karaliūnas S. 1994a: Lie. árškus ir jo giminaičiai. – Baltistica 29(2), 166–171. Kaukienė A. 1994: Prūsų kalbos būdvardžiai su priesaga -ing-. – Vakarų baltų kalbų ir kultūrų reliktai. Mokslinės konferencijos medžiaga: pranešimai ir tezės. Skiriama Antanui Jakuliui (1939–1984) paminėti, Klaipėda: Klaipėdos universitetas, 9–10. Kaukienė A. 1994a: Priesaginės būdvardžių darybos skirtumai baltų kalbose. – Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai Pranui Skardžiui (1899 03 26 – 1975 12 18) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės 1994 m. spalio 27–28 d., Vilnius, 15–16. Krahe H. 1959: Beiträge zur illyrischen Wort- und Namenforschung. – IF 64, 245–255. Kretschmer P. 1896: Einleitung in die Geschichte der griechischen Sprache, Göttingen. Krogmann W. 1955: Das Buchnerargument. – KZ 73, 1–25. Laurinkienė N. 1996: Senovės lietuvių dievas Perkūnas, Vilnius. Leskien A. 1891: Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig: Hirzel. Lingys J. 1970: Išnykę ir pasikeitę socialinės reikšmės žodžiai lietuvių kalboje. – Rūke-Dravina (ed.) 1970, 291–302. Maciejauskienė V. 1977: Lietuvių asmenvardžių priesagų paplitimas XVII a. – LKK 17, 159–168. Maher J. P. 1973: *HₐEk’mon: ‘(stone)axe’ and ‘sky’ in I–E. / Battle-axe culture. – JIS 1, 440–462. Markey T. L. 1986: Social spheres of national groups in Germania. – Beck (Hrsg.) 1986, 248–266. Mažiulis V. 1981: Apie vakarų baltus bei jų santykius su slavais, ilirais ir germanais. – Iš lietuvių etnogenezės, Vilnius: Mokslas, 5–11. Mažiulis V. 1994: Prūsai ir kiti vakarų baltai. – Prūsijos kultūra, Vilnius: Academia, 4–9. Mažiulis V. 1995: Pastabos dėl baltų, slavų ir germanų etnogenezės. – VII Starptautiskais baltistu kongress 1995. g. 13.–15. jūnijā. Referātu tēzes, Rīga: Latviešu valodas institūts. Mayrhofer M. 1986–1996: Etymologisches Wörterbuch des Altindischen 1–2, Heidelberg: Carl Winter. Meid W. 1957: Das Suffix -no- in Gotternamen. – Beiträge zur Namenforschung 8, 72–108, 113–126. Meid W. 1957a: Zur Bedeutung von altindisch dámūnas-. – IF 63, 150–164. Meid W. 1966: Die Königbezeichnungen in den germanischen Sprachen. – Die Sprache 12, 182–189. 173 Meid W. 1967: Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3: Wortbildung, Berlin: Walter de Gruyter u. Co. Meid W. 1993: „Berg“ im Gotischen. – Indogermanica in Italica. Festschrift für Helmut Rix zum 65. Geburtstag / Hrsg. G. Meiser, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 273–279. Mezger F. 1960: Oheim und Neffe. – KZ 76, 296–304. Mikulėnienė D. 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse. – LKK 36, 148–155. Munske H.H. 1964: Das Suffix *-inga/-unga in den germanischen Sprachen, Marburg: N.G. Elwert Verlag. Nagy G. 1974: Perkūnas and Perunb. – Antiquitates Indogermanicae. Studien zur Indogermanischen Altertumskunde und zur Sprach- und Kulturgeschichte der Indogermanischen Völker. Gedenkschrift H. Güntert / Hrsg. M. Mayrhofer etc., Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 113–131. Nepokupnyj A. 1976: Balto-severoslavjanskie jazykovye svjazi, Kiev: Naukova Dumka. Otkupščikov J. V. 1967: Iz istorii indoevropejskogo slovoobrazovanija, Leningrad: Izdatel’stvo leningradskogo universiteta. Otkupščikov J.V. 1967a: [Rec]: Perrot J. Les dérivés latins en -men et -mentum, Paris, 1961. – Baltistica 3(1), 123–128. Otrębski J. 1962: Zwei Etymologien. – Die Sprache 8, 63–65. Pakerys A. 1994: Akcentologija 1, Kaunas: Šviesa. Palmaitis L. 1995: Kas yra prokalbė? (baltogermaniškoji problema) – Baltistica 30(2), 9–16. Porzig W. 1954: Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiet, Heidelberg: Carl Winter. Prinz J. 1968: Die Slavisierung baltischer und die Baltisierung slavischer Ortsnamen im Gebiet des ehemaligen Gouvernement Suwalki, Wiesbaden: Otto Harrassowitz. Puhvel J. 1969: Meadow of the Otherworld in the Indo-European tradition. – KZ 80, 64–69. Rėkėna A. 1995: Dienvidlatgales izloksņu un lietuviešu valodas paralēles vārdināšanā. – VII Starptautiskais baltistu kongress 1995. g. 13.–15. jūnijā. Referātu tēzes, Rīga: Latviešu valodas institūts, 96–97. Rūķe-Draviņa V. (ed.) 1970: Donum Balticum to Professor Christian S. Stang on the occasion of his seventieth birthday 15. March 1970, Stockholm: Almqvist a. Wiksell. Salys A. 1930: Die žemaitischen Mundarten 1, Kaunas: Akc. „Spindulio“ b-vės spaustuvė. Salys A. 1985: Rinktiniai raštai 3, Roma: Lietuvių katalikų mokslų akademija. de Saussure F. 1965: Cours de linguistique générale, Paris: Pagot. Savukynas B. 1963: Dėl Rudnickio Galindos, Priegliaus ir Sūduvos etimologinių aiškinimų. – LKK 6, 320–325. Savukynas B. 1966: K probleme zapadnobaltijskogo substrata v jugozapadnoj Litve. – Baltistica 1(2), 165–176. Schmid W. P. 1986: Alteuropa und das Germanische. – Beck (Hrsg.) 1986, 155–167. Schulze W. 1966: Kleine Schriften, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Schwyzer E. 1939: Griechische Grammatik 1, München: C. H. Beck. Senkus J. 1972: Kapsų-žanavykų tarmių priesaginės darybos vardžodžių darybos bruožai. – LKK 13, 143–187. Skardžius P. 1931: Die slavischen Lehnwörter im Alt litauischen, Kaunas: Akc. „Spindulio“ b-vės spaustuvė. Skardžius P. 1937: Šis tas iš žodžių darybos. – Archivum Philologicum 6, 129–132. Skardžius P. 1954: Lietuvių mitologiniai vardai. – Aidai 5, 218–226. Skardžius P. 1963: Dievas ir Perkūnas. – Aidai 7, 311–318. Skardžius P. 1972: [Rec]: Rūķe-Draviņa (ed.) 1970. – Aidai 3, 92–97. Skardžius P. 1973: Lietuvių vandenvardžiai su -nt-: jų daryba, kilmė, reikšmė. – Lituanistikos darbai 3, 9–70. 174 Sławski F. 1974: Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. – Słownik prasłowiański 1/ Red. F. Sławski, Wrocław etc.: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 43–141. Specht F. 1932: Die Flexion der n-Stämme im Baltisch-Slavischen und Verwandtes. – KZ 59, 213–298. Specht F. 1939: Sprachliches zur Urheimat der Indogermanen. – KZ 66, 1–74. Specht F. 1944: Der Ursprung der indogermanischen Deklination, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Stundžia B. 1994: Daiktavardžių kamienų bei giminių variantai baltų kalbose (ide. ir bendroji baltų bei slavų leksika). – Baltistica 27(2), 13–30. Stundžia B. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimo sistema, Vilnius. Subačius G. 1993: Simono Daukanto Didžiojo lenkų-lietuvių žodyno naujadarai. – Lietuvių atgimimo istorijos studijos 4, Vilnius: Baltoji varnelė, 135–216. Subačius G. 1993a: Simono Daukanto požiūris į bendrinę kalbą. – Lietuvių atgimimo istorijos studijos 5, Vilnius: Viltis, 63–68. Szemerényi O. 1960: Etyma Latina I (1–6). – Glotta 28, 216–251. Szemerényi O. 1964: Syncope in Greek and Indo-European and the nature of Indo-European accent, Naples: Instituto universitario orientale. Šimėnas V. 1989: Vīdevutis – legenda ar tikrovė? – Vakarų baltų archeologija ir istorija. Tarprespublikinės mokslinės konferencijos medžiaga, Klaipėda: Klaipėdos kraštotyros muziejus, 41–49. Šimėnas V. 1992: Nauji V a. pab. – VI a. pr. laidojimo papročiai Nemuno žemupyje. – Iki-krikščioniškosios Lietuvos kultūra. Istoriniai ir teoriniai aspektai, Vilnius: Academia, 23–35. Šimėnas V. 1994: Pajūrio, Nemuno žemupio ir Vidurio Lietuvos kapinynai I m. e. tūkstantmečio pirmojoje pusėje. – Vidurio Lietuvos archeologija. Konferencijos medžiaga, Vilnius: Žalioji Lietuva, 10–20. Šimėnas V. 1994a: Legenda apie Videvutį ir Brutenį (legendos šaltinių klausimu). – Prūsijos kultūra, Vilnius: Academia, 18–63. Toporov V. N. 1980: Galíndza-Galindite-goljad’ (Balt. *Galind- v etnologi českoj i areal’noj perspektive). – Etnografičeskie i lingvističeskie aspekty etničeskoj istorii baltiskich narodov, Riga: Zinātne, 124–136. Toporov V. N. 1983: Galindy v zapadnoj Evrope. – Balto-slavjanskie issledovanija 1982, Moskva: Nauka, 129–140. Toporov V. N. 1993: Esče raz o baltizmach v česskich zemljach. – Slavia 62, 51–63. Trautmann R. 1910: Die altpreussische Sprachdenkmäler, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Trautmann R. 1923: Baltisch-Slavisches Wörterbuch, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Trautmann R. 1925: Die altpreussischen Personennamen, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Udolph J. 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem, Berlin–New York: Walter de Gruyter. Vaillant A. 1970: Le suffixe baltique -ingas. – Rūke-Draviņa (ed.) 1970, 553. Vaillant A. 1974: Grammaire comparée des langues slaves 4, Paris: Editions Klincksieck. Vanagas A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis. Vanagas A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas. Vanagas A. 1994: Miesto vardas Kretingà. – LKK 34, 162–165. Vanagas A. 1996: Lietuvos miestų vardai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Vidugiris A. 1996: Kai kurie vakarų baltų kalbos reiškiniai pietinėse lietuvių tarmėse. – Baltistica 31(1), 31–38. Vondrák W. 1924: Vergleichende slavische Grammatik 1, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. 175 Wackernagel J., Debrunner A. 1954: Altindische Grammatik Bd. 2, T. 2, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Watkins C. 1966: Italo-Celtic revisited. – Ancient Indo-European dialects / Ed. H. Birnbaum, J. Puhvel, Berkeley–Los Angeles: University of California Press. Watkins C. 1990: Etymologies, equations, and comparanda: types and values, and criteria for judgement. – Linguistic change and reconstruction methodology / Ed. Ph. Baldi, Berlin–New York: Mouton de Gruyter, 290–303. Watkins C. 1995: How to kill a dragon, New York–Oxford: Oxford University Press. Zinkevičius Z. 1977: Tėvavardinė asmenvardžių sistema Lietuvoje. – Baltistica. 2 priedas, 151–156. Zinkevičius Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija 2, Vilnius: Mokslas. Žulkus V. 1995: Vakarų baltai gotų-gepidų migracijoje (I–IV a.). – Lietuvininkų kraštas, Vilnius: Litterae Universitatis, 74–107. York M. 1993: Toward a Proto-Indo-European vocabulary of the sacred. – Word 44(2), 235–253. THE DEVELOPMENT OF NOMINA ATTRIBUTIVA WITH THE SUFFIX *-no- IN LITHUANIAN Summary There are about 20 suffixes of nomina attributiva, originated from Indo-European adjective suffix *-no-, in Lithuanian. The process of substantivization of adjectives on *-no- is very old. Some social terms on *-no- with the meaning „master, lord, leader“ must have been already used in Late Indo-European, cf. Balt. Perkúnas „the god of thunder“, Lat. tribūnus „lord of district“ and Lat. dominus „master, lord“, Goth. þiudans „king“. The derivative type of nomina attributiva on *-ū-no-, which became very productive in Lithuanian, was formed in the Baltic languages on the basis of such terms. The suffixes *-ā-no- (cf. Lith. dirvónas, Latv. druvāns „longfallow land“, OLith. kiemionas „countryman“ and OSlav. brotanú „nephew“, Lat. Romānus „Roman“) and *-ei-no- (cf. Lith. žvėriena and Slav. *zvěrina, Lat. ferīna „game“) was used to form nomina attributiva in Baltic, Slavic and Italic languages. Baltic nomina attributiva on *-ī-no- also have equivalents in other related languages, cf. Lith. kaimýnas „neighbour“, OPr. acc. sing. kaimīnan (Nachbar) III 6915 and Lat. vīcīnus „neighbouring; neighbour“, OSlav. sěmьni „domestic; slave“. The other Baltic suffixes, originated from *-no-, were introduced into the derivative category of nomina attributiva later. Derivatives on *-inio- are very productive in Lithuanian and much rarer in Latvian and Old Prussian, cf. Lith. káiminis/kaimìnis (-ė) „countryman“ and Latv. kaimiņš „neighbour“, Lith. šóninė and OPr. grawne (Tunebret) E 304. In the West Baltic languages the suffix *-ingo- was widely used to form nomina attributiva, cf. OPr. ragingis (Hircz) E 65, naunings (Newling) III 87. The productivity of corresponding derivatives on -ing in the Germanic languages (cf. OHG mahting „strong man“) can be the result of the influence of the West Baltic languages. 176