Nauji kalbos reiškiniai: natūralioji ir dirbtinė atranka

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Rita MILIŪNAITĖ Litauiska språkets institut, Vilnius NYA SPRÅKFENOMEN: NATURLIGT OCH ARTIFICIELLT URVAL Det gemensamma språket och det samhälle som använder det binds samman av två slags relationer – sådana som utvecklas spontant och sådana som stöds av medveten språklig verksamhet. Vi tenderar att tala mer om den medvetna sidan av det gemensamma språkets (härefter – bk) funktion – vi diskuterar normeringsprinciper, själva normerna och i allmänhet frågor om vården av bk, medan den spontana sidan tycks ha hamnat i skuggan. Men även den oreglerade användningen av bk får inte lämnas ur sikte, eftersom det är just där normerna kristalliseras, språkexperternas rekommendationers giltighet ”prövas” och nya fenomen först uppstår. Under normala förhållanden bevarar ett vårdat bk en viss balans, det vill säga den levande språkets naturliga utvecklingstendens kränks inte, samtidigt som den språkliga gemenskapens behov tillgodoses. Kan vi anta att vårt nuvarande gemensamma språk bevarar en sådan balans? Jag skulle våga påstå att balansen är kraftigt rubbad, vilket tydligt framgår av särdragen hos nya fenomens funktion i dagens användning av bk och av samhällets reaktion på dessa fenomen. I läroböcker i lingvistik förekommer uppfattningen att språket förändras gradvis, utan att talarna märker det: ”Även utan särskilda sociologiska undersökningar är det uppenbart att den språkliga gemenskapen anser att den talar precis som i går, och att den nuvarande generationen talar precis som dess föräldrar gjorde” (Karaliūnas 1997: 49). Därtill hävdas det att ”individen inte är medveten om språkets lagar”, eftersom ”språkfenomen aldrig kritiseras av talarna, och varje nation i allmänhet är nöjd med det språk den har fått och använder” (ibid.). Utan särskilda undersökningar tycks läget för vårt nuvarande bk vara helt annorlunda: språket utvecklas inte gradvis, utan tycks ibland drabbas av revolutionsfeber. För det första känner den språkliga gemenskapen av språkförändringarna och reagerar på dem på olika sätt, oftast genom att uttrycka missnöje med de mest påtagliga nyheterna, som rubbar tidigare vanor och skapar förvirring i vardagligt språkbruk (man upprörs till exempel över inflödet av nya främmande ord, originalstavningen av utländska egennamn och främmande intonationer i offentligt språkbruk med mera). För det andra ökar alltför snabba språkförändringar avståndet mellan olika generationer och skikt i den språkliga gemenskapen och hotar ibland att leda till bristande kommunikation. Är det inte så nu, när lingvister ur äldre och till och med medelålders generationer, som ombeds ge råd om användningen av vissa nya ord, för första gången måste ta reda på och klargöra vad till exempel en DJ, ett driv eller en singel är – sådant som redan blivit vardagligt för ungdomar och 3 vuxit in i deras språk. Till och med vissa nya lånord, som har bevakats särskilt, valts ut och förts upp på listor över ord som inte bör användas, förefaller en del vara tillfälliga och obekanta. Vi skulle kunna finna fler exempel som visar att alltför kraftiga förändringar till följd av nyheter slår tillbaka mot själva samhället: vissa språknivåer och användningsområden blir alltför varierande, och språkbrukarna, som ständigt måste gissa var, när och vad de ska välja (dessutom ofta för att behaga ”språkforskarna”), börjar tvivla på sig själva och på ett språk som under normala förhållanden bör läras in i skolan och inte senare i livet vålla några större svårigheter. Vårt gemensamma språk kan alltså inte alltid obehindrat fylla sina viktigaste funktioner, och den medvetna språkliga verksamheten, även om den ibland är synligt aktiv, förmår ändå inte väga upp den spontana kraftens framfart. För att söka vägar att återställa balansen ska vi närmare betrakta hur nya fenomen uppstår spontant och vilka särdrag deras funktion i språkbruket har. När vi betraktar det nuvarande decenniet kan vi urskilja språkprocesser som under lugnare tider antingen var mycket obetydliga eller framträdde först under en betydligt längre tidsperiod. Här avses både utvidgningen av bk:s funktioner på olika samhällsområden och språkets egna inre förändringar (jfr Rudaitienė, Vitkauskas 1998: 11–29). För 10–15 år sedan tycktes exempelvis ett nytt ord som uppstod nästan vara en händelse, medan det nu dagligen väller över oss med dresingai, mobingai och roumingai, dypai, čipai och klipai, steperiai och steipleriai... När vi bläddrar i hopplöst föråldrade ordböcker hittar vi inte ens sådana ord som redan blivit helt välbekanta för oss, som jogurtas, makiažas, reitingas, eller betydelser (i praktiska ordböcker betyder stilistas exempelvis ”författare som skriver i en god stil” och ”stilistikspecialist; korrekturläsare av stil och språk”, men numera också ”modeskapare”). På väg in i den nya ”Ordboken över det gemensamma språket” finns förmodligen sauskelnes, žiniasklaida och en rad andra nybildningar som fortsätter att uppstå. Även om man i allmänhet medger att ”orden är den mest föränderliga och öppna delen av språksystemet” (Palionis 1985: 212), uppstår nya fenomen som vi kan ta på även i det grammatiska systemet. Till och med den grafiska bilden av litauisk text har förändrats: i utländska personnamn och beteckningar har vi släppt in främmande bokstäver, och apostrofen bryter ordets (om än främmande) skriftliga enhet. Inte ens intonationen står ibland emot främmande påverkan längre, utan förlorar de egenskaper hos språkets rytm och röstvariation som vi är vana vid. Vi kan betrakta allt nytt ur flera synvinklar: 1) om det har vuxit fram ur vårt eget språk eller uppstått genom påverkan från andra språk; 2) om det är ett nytt fenomen som utvecklats spontant eller resultatet av medveten språklig verksamhet; 3) om det är en dagslända eller en nyhet med tendens att spridas. Med tanke på ett gemensamt språk som medvetet vårdas, övervakas och normeras är det utan tvekan främst det främmande och det spontant framväxande som vållar bekymmer, och dessa två slags nyheter tycks nu ta över i språkbruket. Därför lämnar vi åt sidan de språkliga nyheter som medvetet införs och upprätthålls (en betydande del av dessa utgörs av terminologi inom olika fält som systematiskt bearbetas), och ska i det följande visa vilka dessa spontant 4 eftersom framväxande nyheter är av olika slag, då det just är deras olikartade karaktär som i första hand bör avgöra vår skilda inställning till dem. I allmänhet väcker allt nytt ofta misstänksamhet, misstro eller till och med rädsla. För några år sedan erkände en ung författare i en intervju att hon haft mycket besvär med redaktören för sitt verk, som strök allt ur texten som hon inte fann godkänt i språkets normerande skrifter; det innebar att hon också förkastade sådant som var nytt. Här handlar det förstås om en ytterlighet, där man inte förstår vare sig den konstnärliga språkets särart eller språkets naturliga behov av ständig förnyelse, eftersom ett språk som inte förändras och utvecklas redan är ett döende språk. Alltså – vilka nyheter kan vi förhålla oss lugnt till, och vilka bör vi akta oss för, ja till och med värja oss mot? Tillfälliga nyheter och naturligt urval Med hänsyn till hur ofta nyheterna används och hur spridda de är kan de schematiskt delas in i två grupper: 1) tillfälliga nyheter och 2) nya företeelser som sprids i språkbruket. De tillfälliga nyheternas öde avgörs av det naturliga urvalet – de utvecklas inte ens till företeelser, utan fyller bara sin funktion i ett visst sammanhang och försvinner. Det handlar om engångsbildningar, situationsbundna lånord eller nybildningar (åtminstone inte aktuella i vårt vardagliga språkbruk), så kallade tillfälliga bildningar (Paulauskienė 1994: 53), liksom olika slumpmässiga eller kontextuella varianter och liknande. Ett nytt, okänt ord brukar ofta förklaras eller definieras på ett eller annat sätt, så att mottagaren inte hamnar i ett informationsmässigt dödläge när hen stöter på det för första gången: Bekantskapen med vin började med bekantskapen med sommelieren – en person som på restaurangen hjälper gästerna att välja vin och kombinera det med maten LR 1998 02 13. Mobbning [...] detta är ett nytt och träffande ord, hämtat från engelskan, som betyder ”angripa, börja skälla ut eller skymfa någon”. I dag används ordet för att beskriva ”psykoterror på arbetsplatsen” R 1998 11 04 och liknande. För att åtminstone ungefär förstå nybildningar behövs ibland inte ens något minimalt sammanhang (t.ex. kulturträsk LR 1998 09 08, missbrukarman R(Br) 1998 11 21), medan deras betydelse ibland blir klar först när man förstått den omtalade situationen. Till exempel har synkrets gett upphov till hörselkrets. Sammanhanget är följande: en radiojournalist (sportkommentator) får frågan: [...] påminn oss om hur länge du har varit borta ur vår synkrets, eller rättare sagt – hörselkrets R 1997 03 10. En annan författare behövde ett ironiskt namn på en varelse som inte finns – orminsekt – eftersom en grammatiskt och stilistiskt förvirrad mening fick honom att föreställa sig att en sådan art existerade: ”När arbeten utförs i skogar kan arbetarna bli bitna av ormar och andra giftiga insekter.” ŠA 1996 08 31. Författaren till en nybildning kan också själv utförligare förklara varför och hur det nya ordet kom till. M. Kontrimaitė skriver till exempel i en notis om ”Poetinė Druskininkų ruduo ’98”: Förresten övergick den sista kvällen alltmer i ett skämt. Det är ett nybildat ord som jag själv har skapat utifrån det zemaitiska ordet žaimotis – hur ska man översätta det mer exakt – ungefär ”slänga sig ner”. [...] Så föreslår jag 5 att på ett vackert och nationellt klingande sätt benämna alla happenings, performanceverk och andra former av postmodernistiskt flöde Dvd 1998 11 06. Ett gott exempel är också barns språk: när barnet lär sig tala och upptäcka språkets möjligheter skapar det egna ord, som bara förstås i dess närmaste omgivning, oftast i familjen. Till exempel skulle ordet sijonė knappast förstås utan en särskild förklaring (det har ingenting med ordet sijonas att göra). Barnet känner helt enkelt till verbet sijoti, men vet inte eller har glömt vad föremålet som används för handlingen, det vill säga en sil, heter, och frågar: Mamma, var lade du min sijonė, som jag silade sand med i somras? (av verbet bildar barnet ett substantiv med det för barnet välbekanta suffixet -onė, eftersom det redan har dėžionę i sitt språk och har hört kaponę). Några fler nybildningar i barns språk: paslėpa ”gömställe”, likenos ”avfall, rester”, apvilkinys ”plagg”, darborankiai ”arbetsredskap”. Ett inte ovanligt fall är att författarens uttrycksmöjligheter begränsas av särdragen hos substantivens genus (jfr Paulauskienė 1994: 153–165), och därför kan man vid behov skapa (eller få genom översättningar) ordformer som inte finns upptagna i normerande verk. Om man exempelvis behöver en feminin form av kalvio, bildar man kalvė (en kvinnlig journalist säger till exempel om sitt arbete: jag är en smedja för korta nyhetsreportage LA 1998 06 06). Till det obekväma, oböjliga internationella ordet atašė fogas ett suffix som markerar femininum: Här är vår kulturattaché i Sverige. En vacker, rar flicka som gift sig med en svensk LM 1999 09 11. Så här motiveras uppkomsten av formen auklis: Kan män vara barnflickor, sekreterare, dagbarnvårdare? I Frankrike är de inte rädda för att välja kvinnodominerade yrken. Visserligen saknar yrkesbeteckningar som ”direktörsassistent”, ”kosmetolog” eller ”barnflicka” ännu manliga motsvarigheter, men det betyder ingenting. Att ha en manlig barnflicka är en dröm för många småbarn. En sådan ”auklis” springer snabbare och kan mer om fotboll och bilar än sina kvinnliga kolleger R(J) 1997 09 06. Ingen skulle förvånas över påståendet att en popstjärna gifte sig med en fotomodell, trots att popžvaigždė – ett substantiv i femininum – här betecknar en man, medan fotomodelis – tvärtom – är ett substantiv i maskulinum som betecknar en kvinna. Jämför också meningarna: Alla modeller kände sig orättvist behandlade R(J) 1994 12 10. Är supermodellerna mycket avundsjuka på varandra? R(Br) 1995 07 01. Den frigivna modellen S. Slater [...] dolde inte sin glädje LR 1996 10 09. Denna bristande genusöverensstämmelse uppmärksammas av en humorists språkkänsliga blick, och för att beteckna män bildar man av žvaigždės ordet žvaigždinas, liksom katės – katinas. Och av modelio bildar journalister naturligtvis modeliukė när de talar om dagisbarn som visar upp mode. Några fler liknande bildningar: [...] när han stämde upp i sång – en riktig näktergal! R(J) 1996 06 29. Inte för inte besjunger [...] poeter kvinnan, modern, hemmets härd och den kloka rådgivaren [...] och till sist ”åskledarinnan”, som skapar balans i hela familjens psykoemotionella tillstånd R(Br) 1995 09 09. Hon drogs så till det storslagna, som om hon hade fött inte en mor utan ett monument R(J) 1996 12 21. Och kanske skulle en man inte tolka denna erfarenhet så som min kvinnliga berättarfigur gör LM 1997 03. 6 Tillfälliga nyheter är oftast uttryck för individualitet och kan därför hittas i större mängd inom språkanvändningens områden som är mindre begränsade av kodifierade normer – skönlitteratur, talspråk och även journalistik – där det behövs uttrycksfullhet. Ibland börjar sådana endagsnyheter användas mer allmänt, men de överskrider sällan bruket inom en liten grupp eller ett socialt skikt, och om de gör det kan de helt enkelt missförstås. Så klagar en tidningsläsare över att ha hittat det obegripliga ordet vlaberizmas: ”Men jag hittade inte det ordet i någon ordbok över internationella ord eller filosofisk ordbok” D 1996 07 18. Redaktionen får förklara att ordet betecknar aforismer som skapas av den kände karikatyrtecknaren Vladimir Beresniov och har bildats av de första stavelserna i författarens för- och efternamn (D 1996 07 20). Om en sådan nyhet blir samhälleligt ändamålsenlig ”fångas den upp”, kan spridas och blir hela språkbrukets egendom. Tillfälliga nyheter borde alltså i sig varken väcka rädsla eller oro, såvida de inte börjar spridas och visar sig vara bristfälliga på något sätt ur språksystemets synvinkel. Ett mellanting i nyheternas liv är språkmode, sådant som gäller ”några säsonger” och plockas upp som aktuellt, men med tiden försvinner åtminstone ur aktivt bruk. Så uppstod tillfälligt, vid sidan av den militära termen mobilizacija, ett homonym med ironisk klang i talspråket (och i den journalistik som speglar det), bildat av ordet mobilus, -i: telefoninė mobilizacija (ŠA 1991 02 06), vars ungefärliga betydelse skulle vara ”allmän anskaffning av mobiltelefoner”. Ett av de mer intressanta exemplen på den här sortens nyheter är den ökade användningen av feminina former vid sidan av maskulina i fall där den maskulina formen ensam redan kan ha en generaliserad betydelse som omfattar båda könen. Med språkvetenskapliga termer har maskulina former neutralisering. När man till exempel säger Denna poesi är tillgänglig för varje poesivän betecknar ordet poesivän i allmänhet människor av båda könen i en viss grupp. Men en autentisk mening från en litteraturkritisk essä lyder så här: Att poesi skriven på det egna modersmålet, tillgänglig för varje poesivän, man som kvinna, har nått och når poesins höjder, har bevisats också av våra kvinnliga och manliga poeter [...] Dvd 1995 02 03. Det är uppenbart att användningen av feminina former här är överflödig, men den främjas av feministiska idéer och stöds av exempel från andra språk. Här följer ett utdrag ur en recension av en utställning av en utländsk konstnär: Avslutningsvis en anmärkning till projektets kuratorer, som översatt utställningstiteln så misslyckat. Jag tror inte att konstnären själv ens anar att verket ”Nuspavlink pats” endast riktar sig till manliga personer, och därför är en sådan titel fruktansvärt olämplig i ljuset av dagens seder och socialpolitiska frågor. I civiliserade länder används sedan länge båda formerna av genusmarkerade ord överallt (pats / pati), i synnerhet vid så högtidliga tillfällen LM 1997 04 12. 7 Sett med sådana ögon borde även vår folklore framstå som lika ”fruktansvärt inkorrekt”, om vi inte också gav den en ”civiliserad” form: Gör inte mot någon annan det du själv inte vill bli utsatt för och så vidare. Det är bra när de feminina formerna verkligen fyller en särskiljande funktion i texten och används ändamålsenligt (till exempel i annonser där man söker personal behöver man ibland verkligen visa att det inte spelar någon roll vilket kön den önskade personen har: Företaget söker en bokförare, man eller kvinna); enbart den maskulina formen bokförare skulle kunna väcka frågan om kvinnor får svara på en sådan annons. Men former som påtvingas med eftertryck och utan behov kan provocera fram annonser som denna: Ansvariga personer, ansvariga kvinnspersoner! Tvätta händerna ordentligt, men ta inte med er tvålen! KD 1998 12 31. Låt oss dessutom se hur exempelvis våra lagtexter skulle se ut om man utan urskiljning började skriva den feminina formen bredvid den maskulina. Så här skulle artikel 265 i straffprocesslagen lyda: [...] åklagaren, -innan, den tilltalade, -ade, försvararen, -innan, målsäganden, -en och hans eller hennes ombud, -et, samt den civilrättsliga käranden, -en, den civilrättsliga svaranden, -en och deras ombud, -en har lika rätt att lägga fram bevis [...]. Alltså följer även språket ibland modet. När man bedömer liknande företeelser som har funnits ett tag bör man se efter om de har någon negativ inverkan, även om modet kanske snart går över. Ett exempel är lambadà, som var på modet för inte så länge sedan. Innan journalisterna hade lärt sig betona ordet hade modet redan gått över, men ingen kan vara säker på att det inte kommer tillbaka någon gång. Spridande nyheter och artificiellt urval En del nyheter sprids av olika skäl. Det är här vi bör rikta den största uppmärksamheten och undersöka hur de sprids, hur de slår rot i vår språkjordmån, vilka som behövs i vårt språk och vilka som bör förkastas. Spridande nyheter kan leva kvar ett tag och sedan också på naturlig väg eller genom tvång (via kodifiering) försvinna ur bruk (till exempel sponso-rius och dess avledningar, som nådde sin höjdpunkt i bruket omkring 1992–1993 och som efter att Språkkommissionen uttalade sig i slutet av 1993 verkligen håller på att försvinna ur offentligheten). I andra fall etablerar sig spridande nyheter i bruket och kan bli en del av språkstrukturen. Att en nyhet sprids visas först och främst av statistik över språkbruket, det vill säga användningsfrekvensen och etableringen inom olika områden där standardspråket används. Ett annat tecken på spridning är förgrening ur språksystemets synvinkel. Hur förgreningen går till beror på företeelsens språkliga särdrag, framför allt på vilken språknivå den hör till. Med tiden bildar lexikala nyheter avledningar, till exempel: pilstukas – pilstukininkas, dešrainis – dešrainininkas (ett exempel från en annons: Har du redan gått med i korvgänget? LR 1998 05 07). Främmande ord för med sig besläktade ord (kantrimusik – kantrist – kantriteka; graffiti – grafer och så vidare). För att ett nytt ord ska kunna fungera väl lånar eller bildar man ord med samma rot för det man främst behöver: 1) en benämning på ett föremål, 2) en benämning på en handling, 3) en benämning på den som utför handlingen, 8 4) en benämning på en egenskap hos ett föremål eller en handling och annat: hacker – att hacka, paparazzo – paparazzisk, -t (paparazzisk bild KV 1998 09 25), server – serverhall, kontor – kontorsanställd – kontors- (kontorsnöje R 1998 05 28). En sorts bekräftelse av nybildningen žiniasklaida i bruket visas av att ombildningar genast dykt upp: purvasklaida (LA 1997 12 07) – purvasklaidininkas (R 1998 06 01) och så vidare. Språket har självt vissa skyddsmekanismer mot att främmande ord förgrenar sig lexikalt. Exempelvis börjar inte ens de som använder printerį använda printinti (Klimavičius 1997), eftersom det finns ett inhemskt verb, spausdinti. Men det naturliga urvalet är vanligtvis för svagt för att språket, utan medvetna ingripanden, bara ska behålla det som verkligen behövs. Ett främmande ord är inte svårt att upptäcka; man kan genast reagera med avsmak eller förarga sig över att det används, till och med skämta om det, leka med det och leta efter oväntade ljudlikheter: Medan tusentals människor stampade och gungade till countrymusik väntade hundratals församlade tålmodigt i kö till toaletterna LR 1998 06 29. Förändringar i ords betydelser och ny fraseologi är nog de svåraste nötterna att knäcka ur normeringssynpunkt. Förändringarna är inte helt lätta att urskilja, eftersom det inte alltid är enkelt att avgöra om de är ett resultat av det egna språkets utveckling eller en betydelseförskjutning påverkad av andra språk (jfr Klimavičius 1985: 197–199; Jakaitienė 1997: 5), som man skulle kunna betrakta som en godtagbar utvidgning eller överföring av en redan befintlig betydelse, eller om det rör sig om en genuin betydelsekalkering som inte passar in i betydelsesystemet för ett visst ord eller en semantisk grupp. Exempelvis fick verbet šildyti för inte så länge sedan en betydelse i bruket som inte är belagd i ordböcker, men som vi lätt kan förstå av meningen: På konserten värmde en välkänd litauisk popgrupp upp publiken innan gästen från Nederländerna uppträdde. Det är förstås inte utan påverkan från andra språk som verbet šildyti har hamnat i ett sådant sammanhang, men användningen är fullt försvarbar eftersom den har stöd i det betydelsesystem för verbet som vi är vana vid. Betydelseförändringen hos ett annat ord – adjektivet gyvas, -a – är mer komplicerad. I bruket sprids uttryck som levande musik (program och liknande), att spela live, som betyder att handlingen utförs och bevittnas på samma gång och på plats – till skillnad från en handling som ägt rum tidigare och sedan återges enbart via en inspelning: ”Arrangörerna för Eurovision beslutade, för att spara på de medel som anslagits till tävlingen, att det på konserten bara är sångaren som sjunger ’live’, medan all annan musik spelas upp från inspelningar R 1999 03 19. ”Ungdomsscenen⟧ är en festival för musik till fonogram, men grupper som mycket gärna vill spela live får den möjligheten KV 1997 02 28. ”Hej, mina herrar, skulle ni vilja komma in? I kväll har vi pornografi live”, säger en stilig långhårig yngling när han […] tilltalar dem LR (S) 1998 10 02. Ibland används här även adjektivet äkta, -t: Diskoteket på den här klubben är öppet varje dag; på fredagar spelas det äkta musik R 1996 10 05. Konsert med äkta ljud från LNK:s konsertstudio KV 1995 10 07. Levande musik betyder för oss först och främst ”livlig, energisk och medryckande”, och i skärningspunkten med den nya betydelsen utmanar själva bruket oss. Låt oss läsa begravningsbyråns annons: ”Lakrima” har tre visningssalar. […] I den dyraste spelas levande musik LR 1997 10 04. 9 Främmande betydelser eller hela fraseologiska uttryck smälter ibland så obemärkt in i språkbruket att man börjar behandla dem som sina egna. Här försvinner gränsen mellan eget och främmande genast; ordkombinationer omarbetas, nya sammanhang och betydelsenyans­er upptäcks och man njuter av dem. På så sätt uppstår ordspråket En människa är en sponsor för en annan LM 1993 11 13. Jurgis Gimbėris tyder slanguttrycket döda tiden så här. På frågan Hur dödar man tiden? svarar han: Man kan ju göra det med en käpp också – medan man tar sikte, medan man träffar… KD 1997 10 11. När uttrycket kycklingarna räknas på hösten (om detta, se Petkevičienė 1995) omarbetas, börjar man räkna allt: Löparna räknas på hösten R 1997 09 24; Skönheterna räknar vi på hösten R 1997 09 18; Kycklingarna räknas på hösten, men gymnasierna då? Dlg 1998 04 17 och så vidare. Under de senaste åren har slanguttrycket taket åker blivit allt vanligare i offentligt (!) språkbruk. Det hamnar i makthavarnas mun (Enligt riksdagens talman [...] ”åker taket på en del” på grund av lagarna mot KGB PB 1998 07 17; Jag ville få semester och arbete att gå ihop. [...] För att uttrycka det folkligt, hade taket börjat åka LR 1999 02 02), omformas till en tid då taken åker (D 1995 10 12; LR 1998 07 20), och man söker en koppling till ordets bokstavliga betydelse: Under sovjettiden bebyggdes inte den platsen; tvärtom revs den lilla evangelisk-lutherska kyrkan, som mirakulöst hade överlevt och som jag såg efter min återkomst från Sibirien, fast då utan tak. På den tiden fick man inte fram några tusen sovjetiska rubel för att reparera kyrkans tak, men nu tänker jag att biržai-borna kanske har ”taket på sned” om de inte minns sin stads historia LA 1998 08 26. Och omvänt får själva taket betydelsen ’huvud’, ’medvetande’ (t.ex.: ”det slår i taket” ordentligt, särskilt i Lourdes, dit vi anländer om natten ŠA 1998 05 16). På liknande sätt har man hakat upp sig på ordet spik när man talar om den viktigaste delen, höjdpunkten eller kulmen på ett evenemang, och utan att ens höra varningen att ”den där spiken är inte vår” (Klimavičius 1992) gör man den till hela artikelns röda tråd: en ensemble på en folkfestival – en glödande spik, de andra ensemblerna – små spikar, och själva höjdpunkten på festen – en riktig höjdare. Gränsen har alltså redan överskridits: spiken är vår, enligt artikelns författare (ŠA 1998 05 30). Förändringar tränger också in i det grammatiska systemet, men mer obemärkt och långsammare. Om ett främmande nytt ord inte har anpassats till det grammatiska systemet konkurrerar ofta flera varianter med varandra under kortare eller längre tid. Konkurrensen mellan främmande oböjliga substantiv och deras böjliga varianter (hobi: hobis) kan vara ett gott exempel på att det naturliga urvalet ensamt är maktlöst när det gäller att sålla bort obekväma oböjliga former, när sådana uppstår i synnerligen stort antal. På senare år har oböjliga lånord som kari, kivi och andra börjat användas och därmed omintetgör den etablerade tendensen, som också har kodifierats i normerande arbeten, att böja sådana ord. Återigen används brendi, bikini, žaliuzi, trots att formerna bikinis, brendis, žaliuzės har kodifierats (TŽŽ: 1985). Å andra sidan kan man inte säga att det saknas en tendens att böja i själva språkbruket. Språkanvändare med känsla för levande språk böjer till och med ord som har fastställts vara oböjliga, såsom želė, reziumė, spageti; av det oböjliga mis bildas misė (presenterade Litauens nya misar och vicemisartrio JG 1991, nr 9; ni kan [...] njuta av att samla på Litauens misė KV 1993 06 04). Till och med kazi- böjs 10 no (som för övrigt böjdes redan före kriget av Lietuvos aidas: Det har samlats fullt av araber i kasinot 1937 10 23, cit. ur LA 1997 11 14); jämför en nutida tv-talare: Hennes son bad henne om ett hus i kasinot (men ”rättar sig” sedan: i det kasino) LTV(P) 1994 01 18. Det är förmodligen inte ändamålsenligt att överlåta de nya oböjliga formerna åt det naturliga urvalet, det vill säga att tänka att ”språkbruket självt får visa”. Språkkommissionens rekommendationer om böjning av vissa sådana nyord (euro, kari) utgör en, om än partiell, åtminstone någon lösning på problemet (jfr Dobelienė 1997). Lånade språkenheter kan slå rot och sprida sig vidare – den så kallade språkinterferensen börjar, när inte bara själva främmande enheterna övertas, utan också relationerna mellan orden (Karaliūnas 1997: 345–347). Exempelvis påverkas de etablerade dragen i vår meningsbyggnad, ordföljd och till och med intonation alltmer av främmande oböjliga eller hybrida namn – namn på företag och kollektiv, särskilt när de används ensamma i texten, utan förklarande ord som anger genus: i Tallinn„Kalev“ besegrade „Zagreb“ LR 1997 10 23; De franska anfallarna körde över „Barcelona“ R 1997 10 18; Därefter KamAZ besegrade Krasnodars „Kubane“ R 1997 02 12, och många andra exempel. Ibland innehåller ett företagsnamn ett litauiskt ord som kan böjas, men detta tycks blockeras av ett efterföljande främmande ord, och hela namnet blir oböjligt: vände sig till „Krantas Shipping“ kontor; Bli vän med „Bitė GSM“; […] Med „Bitė GSM“ kortet kan ni redan i dag använda mobiltelefoni i Danmark LR 1995 11 10; senare började visserligen Bitė böjas: Med „Bite GSM“ – till Tjeckien och Italien D 1996 12 02. Är det kanske på grund av liknande oböjliga namn som sådana uttryck nu också uppstår: nära „Širvinta“ butik; ovanför „Nijolė“ salong (Vaskelaitė 1997: 22–23)? Är det verkligen så långt kvar till uttrycket Jag går till „Hermis Draudimą“? När vi släpper in någon nyhet i det grammatiska systemet måste vi vara särskilt försiktiga, för ibland räcker det med att en enda liten sten rubbas för att utlösa ett jordskred. Tidsfaktorn gynnar i hög grad ett spontant genomslag för nyheter. Ju längre ett okodifierat nytt fenomen fungerar i språkbruket, desto större kan motsättningen senare bli mellan faktisk och kodifierad norm, med tanke på att språkliga vanor och språklig medvetenhet i vårt samhälle inte är sådana att det lämpligaste alternativet väljs i alla situationer (i språkbruket dyker först vagnorkos upp, och sedan börjar man med tvång byta ut dem mot vagnorėliai och så vidare). Nya fenomen sprids inte helt kaotiskt – man kan urskilja olika slags regelbundenheter. Men man får inte glömma att staten eller nationen i informationsteknikens tidsålder blir allt mindre sluten och allt mindre kan kontrollera vad som kommer in utifrån. Därför lär spontant framväxande fenomen inte bli färre. Följaktligen kommer medvetet språkarbete att kräva allt större ansträngningar, och det blir allt svårare att uppnå den balans som nämndes i början. Den viktigaste frågan blir då: vad ska lämnas åt sig självt, det vill säga åt det naturliga urvalet, och var behövs ett konstgjort, det vill säga medvetet, urval av nyheter? Svaret på den frågan bör avgöras av språknormerarnas förmåga att förutse de möjliga följderna av att den ena eller andra nyheten får genomslag. Här kan till viss del det så kallade 11 principen om samhällelig ändamålsenlighet: den ”tillåter inte att sådana utbredda nyheter förkastas som inte river ned, utan utvidgar språkets systems gränser” (Principai 1997: 2–3). Därmed blir ett bredare perspektiv på standardspråkets utveckling – dess planering – särskilt viktigt. Det är nödvändigt att visa språkbrukarna både tendenserna i användningen av nyheter (jämför till exempel Girčienė 1997, Kupčinskaitė 1997) och språkets utvecklingsriktning, i stället för att nöja sig med att bedöma enskilda nya företeelser. Normeringen av språkliga nyheter bör bestå av flera steg: 1) att registrera och observera nyheten samt fastställa dess samband med liknande företeelser; 2) att formulera problemet; 3) att avgöra om företeelsen ska lämnas åt det naturliga urvalet eller om man ska försöka påverka dess funktion artificiellt; 4) en rekommendation (om kodifiering inte kan ske omedelbart) eller en tydlig positiv eller negativ kodifiering; 5) att införa förslaget i språkbruket. Sammanfattande anmärkningar Ett av de utvecklingsmönster som anges vara gemensamma för alla språk är att olika icke-språkliga omständigheter ställer vissa krav på ett språk som expanderar naturligt, och att ”språket, när det tillgodoser dessa krav, ändrar vissa element i sin struktur, men gör det på det sätt som dess rådande tillstånd föreskriver och som dess inre språkliga resurser tillåter” (Golovinas 1982: 150). Med det senaste årtiondets standardspråk i åtanke kan vi inte säga att det förändras naturligt: påverkan från andra språk är mycket stark. Därför finns det desto större anledning att tala om ett artificiellt urval av nya företeelser. Nyheter sprids både strukturellt och funktionellt, det vill säga både genom att förgrena sig i språksystemet och genom att utvidga användningsområdena. När vi diskuterar hur nyheter ska bedömas måste vi i första hand utgå från undersökningar av språkbruket: de bör klargöra när nyheten uppstod och vad som kännetecknar dess användning (frekvens, spridning inom specifika användningsområden, lexikal och grammatisk omgivning med mera). Det är viktigt att söka efter samband mellan den nyupptäckta företeelsen och andra liknande företeelser, med andra ord att betrakta nyheter systematiskt, eftersom just detta kan hjälpa oss att förutse följderna av att nyheten etablerar sig. Då kan man försöka besvara frågan: behöver vi verkligen denna nyhet, kommer den att tränga undan vanliga uttrycksmedel, kommer den att ge upphov till andra oönskade företeelser? Det är inte alltid möjligt att genast bedöma en ny företeelse och ge strikta rekommendationer. I sådana fall lämnas nyheten så att säga åt sitt öde, det vill säga, som man gärna säger, låter man språkbrukarna själva avgöra och ser sedan vad det leder till. Men om vi blickar framåt bör vi försöka tydligare fastställa vad som verkligen kan lämnas åt sitt eget förlopp och var det är nödvändigt att ingripa medvetet och målmedvetet. Språkbrukarna bör vägledas och varnas i förväg; nyheten bör alltså ges åtminstone en ungefärlig riktning – mot språkets normer eller mot språkets skräphög – tills ett tydligt beslut har mognat fram. Mottaget 1999 03 19 12 ŠALTINIAI D – „Diena“ Dlg – „Dialogas“ Dvd – „Dienovidis“ JG – „Jaunimo gretos“ KD – „Kauno diena“ KV – „Kalba Vilnius“ LA – „Lietuvos aidas“ LM – „Literatūra ir menas“ LR – „Lietuvos rytas“ LR (S) – „Lietuvos ryto“ priedas „Stilius“ LTV (P) – Lietuvos televizija (Panorama) PB – „Panevėžio balsas“ R – „Respublika“ R(Br) – „Respublikos“ priedas „Brigita“ R(J) – „Respublikos“ priedas „Julius“ ŠA – „Šiaurės Atėnai“ Skaitmenys prie pavyzdžių rodo šaltinio leidimo metus, mėnesį, dieną. LITERATŪRA Dobelienė R. 1997: Bendra Europos valiuta turėtų būti euras. – Lietuvos rytas, 1997 05 28. Girčienė J. 1997: Naujosios svetimybės spaudoje. – Kalbos kultūra 69, 64–68. Golovinas B. 1982: Kalbotyros įvadas, Vilnius: Mokslas. Jakaitienė E. 1997: Lietuvių kalbos žodžių reikšmių kitimas. – Gimtoji kalba 7, 1–5; 8, 1–4. Karaliūnas S. 1997: Kalba ir visuomenė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Klimavičius J. 1985: Semantiniai vertin iai ir motyvacijos pamokos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 24, 197–222. Klimavičius J. 1992: Ne mūsų ta vinis. – Gimtoji kalba 10, 29–30. Klimavičius J. 1997: Ar visada reikia skolintis, jei yra savas. – Lietuvos rytas, 1997 10 29. Kupčinskaitė A. 1997: Nelietuviškų kalbos elementų (demenų) vartojimo polinkiai. – Kalbos kultūra 69, 56–61. Palionis J. 1985: Kalbos mokslo pradmenys, Vilnius: Mokslas. Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Petkevičienė R. 1995: Ar gerai sakyti: Viščiukus skaičiuoja rudenį? – Gimtoji kalba 11, 10. Principai 1997: Lietuvių bendrinės kalbos tvarkybos principai, kodifikacijos kriterijai ir jų taikymas / Patvirtinta Valstybinės lietuvių kalbos komisijos. – Gimtoji kalba 4, 1–3. Rudaitienė V., Vitkauskas V. 1998: Vakarų kalbų naujieji skoliniai, Vilnius: Enciklopedija. TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija, 1985. Vaskelaitė R. 1997: Bankas ir kubas. 1997 m. kovo 18 d. / Recenzija. – Gimtoji kalba 4, 22–23. 13 NEW LANGUAGE PHENOMENA: NATURAL AND ARTIFICIAL SELECTION Summary During the last decade standard Lithuanian has been rapidly developing. This is due to several reasons. There are remarkable changes not only in the lexis, a layer always likely to change, but also in grammar; there are changes even in the graphicshape of the Lithuanian text. According to the frequency and distribution of the innovations, they can be divided into the following two groups: 1) transient innovations and 2) phenomena spreading in the language usage. Transient innovations perform their function in their context and become extinct. The statistics of the usage data (frequency and stability of the phenomenon in various spheres of language use) as well as the widening scope of the innovation from the point of view of the language system testify to the spread of the new phenomenon. In course of time the innovations can naturally or via codification become extinct. Innovations should be subject to adjustment to the language norm at several stages, namely: 1) by recording the innovation, observing it and establishing relations with similar phenomena; 2) by wording the problem; 3) by proposing a solution – either by deciding that the phenomenon should be left to the natural selection or attempting to artificially influence its functioning; 4) by issuing a recommendation (if it is impossible to codify at once) or a clearly negative or positive codification; 5) by establishing the innovation in language use. Whether the innovation should be left for the natural or artificial, conscious selection, should be decided by the ability of language users to foresee the possible consequences of the innovative usage. 14