Some preliminary remarks on spatial distinctions in Lithuanian

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVIII (2003), 59–70 Några preliminära anmärkningar om rumsliga distinktioner i litauiska KRZYSZTOF MALESA Warszawas universitet Syftet med denna artikel är att tillhandahålla en begreppslig ram för beskrivningen av rumsliga uttryck i litauiska. Hittills har endast strukturalistiska beskrivningar av rumsliga uttryck i litauiska presenterats. Författaren hävdar att det strukturalistiska angreppssättet bör överges till förmån för ett kognitivt, och introducerar ett antal grundläggande begrepp som de numera klassiska studierna av författare som Talmy och Herskovits har visat vara användbara verktyg för att undersöka hur rummet konceptualiseras i språket. 1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Rumslig kognition i de baltiska språken har hittills inte studerats grundligt. Tidigare språkvetenskapliga studier av rumsliga relationer, av författare som Valiulytė (1995, 1998) och Šukys (1998), liksom beskrivningarna i Litauisk akademigrammatik, är ganska begränsade till sin omfattning och bygger på den strukturalistiska beskrivningsmetoden. Detta beskrivningssätt ger oss ett stort antal listor, sammanställda utifrån verbens eller frasernas morfologiska eller syntaktiska struktur. Ur den kognitiva lingvistikens perspektiv är detta inte riktigt det resultat som forskning om språkets rumsliga system bör ge. Som jag ska försöka visa i artikelns följande delar bör man, för att beskriva rumslig strukturering och förstå ursprunget till vissa hittills tämligen knapphändigt beskrivna rumsliga fraser i litauiska (t.ex. de så kallade sammansatta prepositionerna eller samplaikiniai prielinksniai), först och främst identifiera och förstå hur talare konceptualiserar rummet och de objekt som befinner sig där. Kognitiv beskrivning betraktas numera allmänt som det lämpligaste paradigmet för att utforska rumsliga system i naturligt språk. Grunderna för den kognitiva studien av rummet lades i början av sjuttiotalet1, tillsammans med de allra första beskrivningarna av rumsliga kategorier. Det är alltså en disciplin som etablerats relativt nyligen, och dess fördelar är obestridliga. Liksom andra nya idéer främjar den experiment, utvecklingen av nya forskningsverktyg och, inte minst, tvärvetenskapliga kontakter, eftersom kognitiv forskning gärna drar nytta av metoder och föreställningar som utvecklats inom andra discipliner som inte är direkt knutna till lingvistiken. 1 Den kognitiva lingvistikens utvecklingsväg från dess början fram till aktuell forskning skildrades på ett lättillgängligt sätt av Ungerer & Schmid (1996). 60 | KRZYSZTOF MALESA Det primära syftet med denna artikel är att på ett preliminärt sätt tillhandahålla ett grundläggande begreppsligt ramverk för beskrivningen av det litauiska rumssystemet. De grundläggande geometriska och dimensionella distinktioner som markeras i litauiskan kommer också att kortfattat karakteriseras. Det beskrivningsramverk jag har använt mig av bygger å ena sidan på studier som fokuserar på rumslig strukturering sådan den uppfattas inom kognitiv lingvistik (Talmy 1983), och å andra sidan på studier vars syfte är att presentera en analys av semantiken och pragmatiken hos lokativa uttryck (Herskovits 1986). På grund av de betydande skillnaderna mellan det engelska systemet för rumsliga uttryck som undersöks i de ovan nämnda studierna och det litauiska systemet formuleras vissa delar av beskrivningen på ett något annorlunda sätt, anpassat till det litauiska språkets allmänna strukturella egenskaper2. 2. DEN RUMSLIGA SCENENS PRIMÄRA UPPDELNING. SCHEMATISERING Det är ett uppenbart och obestritt faktum att alla uppfattar sin omgivning, och därmed rummet i allmänhet, som en uppsättning specifika element, synliga eller lokaliserade genom andra sinnen än synen, som i (1): (1) Bakom väggen sjöng barnen. ”Barnen sjöng bakom väggen”. På den språkliga strukturens nivå kan en rumslig scen inte representeras av alla de komponenter som kan uppfattas genom människans sinnen. När vi betraktar en mening som beskriver rumsliga relationer blir det tydligt att bara några få relevanta verklighetskomponenter lyfts fram för att representera hela den referentiella scenen. De återstående komponenterna lämnas utanför betraktelsen. Det vore alltså inte korrekt att säga att en rumslig scen representeras i språket enbart som ett komplex av många element som står i en viss relation till varandra. Som Talmy har påpekat använder språket sina slutna ordklasser3 liksom meningsstrukturen för att lyfta fram vissa element som är relevanta för beskrivningen av rumsliga relationer. Denna typ av process har fått namnet SCHEMATISERING. Under denna process väljs en del av den rumsliga scenen ut för att stå i centrum. Dess rumsliga egenskaper, nämligen dess läge när den är stilla, dess bana när den rör sig och dess orientering inom den referentiella scenen, oberoende av rörelse, karakteriseras i termer av en annan del av scenen. Ibland kan även en tredje del ingå4. Dessa objekt kan preliminärt benämnas ”primärobjekt” och ”sekundärobjekt”. 2 Jag vill tacka prof. Axel Holvoet för hans ovärderliga kommentarer till artikeln och rättelserna av den engelska texten. 3 En klass av ord eller morfem vars medlemskap är fastställt och som kan listas, t.ex. personliga pronomen (jfr Matthews 1997: 57). 4 Det så kallade ”sekundära Ground”. Detta problem kommer inte att diskuteras i föreliggande artikel; för en vidare beskrivning, jfr Talmy (1983). SPATIAL DISTINCTIONS IN LITHUANIAN 61 Urvalet av sekundära element eller REFERENSOBJEKT, som används för att karakterisera det primära objektets rumsliga egenskaper, är inte slumpmässigt. Referensobjektet som väljs ut i scenen har en position och ibland även geometriska egenskaper som redan är kända, eller antas vara kända, för mottagaren. Detta är en nödvändig förutsättning, eftersom ett objekt endast under sådana förhållanden kan användas som referenspunkt. Det primära objektets plats, bana eller orientering kan anges i termer av avstånd, liksom genom att beskriva dess förhållande till det andra objektets geometri: (2) Dviratis stovėjo šalia mokyklos. ’Cykeln stod nära skolan’. (3) Jonas gulėjo skersai lovos. ’John låg tvärs över sängen’. Som vi ser i (2) karakteriseras det primära objektets, cykelns, position med šalia i termer av avståndet från skolans position, utan någon ytterligare information om något objekts geometriska egenskaper. I (3) förekommer information av en annan typ, där vissa uppenbara geometriska egenskaper hos objekten och förhållanden mellan dem beskrivs med hjälp av prepositionen skersai. Den grundläggande informationen om objekten som karakteriseras i (3), deras rumsliga orientering och geometri, kan kort sammanfattas så här: (a) objekten är samlokaliserade (avstånd), och (b) det ena objektets längd är vinkelrät mot det andras bredd. De primära och sekundära objektens geometriska egenskaper kommer att diskuteras närmare i den andra delen av denna artikel. Förutom vissa egenskaper hos objekten, som är kända eller antas vara kända för mottagaren, och deras orientering i rummet, bestäms fördelningen av referensfunktioner vanligtvis av ytterligare relationer mellan två objekt som valts ut som primära respektive sekundära. Talmy föreslår följande slags inbördes ordning för dessa relationer (tabellen återges som i Talmy, 1983: 230–231): TABELL 1. PRIMÄRA OCH SEKUNDÄRA OBJEKTS EGENSKAPER Primärt objekt | Sekundärt objekt; a | har rumsliga variabler som ska fastställas | fungerar som referensobjekt med kända rumsliga egenskaper; b | mer rörligt | mer permanent lokaliserat; c | mindre | större; d | uppfattas som geometriskt enklare (ofta punktlikt) | antas ha större geometrisk komplexitet 62 | KRZYSZTOF MALESA FORTSÄTTNING AV TABELL 1 Primärt objekt Sekundärt objekt e mer framträdande mer i bakgrunden f senare på scenen / i medvetandet tidigare på scenen / i minnet Denna tabell återspeglar antagandet att två objekt i referensscenen vanligtvis inte har samma status. Detta antagande kan på ett enkelt sätt illustreras med exempel (2). Om båda objekten hade samma status skulle vi kunna byta plats på dem och skapa ett par meningar med samma betydelse. Som vi ser i (4) och (4′) ger ett sådant byte inte upphov till en korrekt mening; även om den asteriskförsedda meningen (4′) inte bryter mot några grammatiska regler låter den onaturlig: (4) Dviratis stovėjo šalia mokyklos. ”Cykeln stod nära skolan”. (4′) *Mokykla stovėjo šalia dviračio. *”Skolan stod nära cykeln”. Det bör dock noteras att det finns fall då relativt stora och mer permanent placerade objekt inte används som referenspunkter. Detta förekommer när det huvudsakliga syftet med att använda ett uttryck är att identifiera ett objekt snarare än att beskriva dess rumsliga egenskaper. I sådana fall lämnas objektets läge obeaktat, som i: (5) Kalnas, kuris šiuo momentu yra po lėktuvu, vadinasi Mount Shasta. ”Berget som just nu ligger under flygplanet heter Mount Shasta”. (6) Ge mig den här boken bredvid pennan! ”Ge mig boken bredvid pennan!”5 När huvudsyftet alltså bara är att identifiera objektet utan att beakta dess rumsliga egenskaper kan kriterierna för att välja primärt och sekundärt objekt avvika från de allmänna principerna. 2.1 Prototyper och ideala betydelser Den asymmetri som observeras i (4) betingas främst av den semantiska funktionen hos båda substantiven, dvs. av vår gemensamma kunskap om världen, där byggnader i allmänhet är större än föremål som en cykel och också har en mer permanent plats. Enligt prototypteorin om ords betydelse använder vi, när vi tänker på en skola och en cykel, prototypiska exempel på byggnader och fordon och relaterar sedan särskilda typer av föremål till dessa exempel. 5Jfr Herskovits (1986: 36–38). SPATIAL DISTINCTIONS IN LITHUANIAN 63 Således gör prototyper det möjligt för oss att fastställa föremålens ungefärliga storlek och rörlighet och att på detta sätt klassificera dem som primära eller sekundära objekt, enligt tabellen ovan. Användningen av prototyper i beskrivningen av betydelser gör det möjligt för oss att anta en tämligen sammanhängande kategorisering av världen och att beskriva vissa aspekter av rumslig modellering på ett mer rakt på sak-sätt. Den gör det möjligt för oss att förstå hur språkbrukare behandlar föremål i sina yttranden. Naturligtvis finns det inga prototyper i den verkliga världen, och när vi beskriver referenter bör vi snarare tala om grader av prototypikalitet. Prototyper bör därför betraktas som en gradvis kategori som gör det möjligt för oss att klassificera föremål och deras kognition på ett mer konsekvent sätt. Prototyper är i allmänhet användbara för att beskriva enskilda föremåls rumsliga egenskaper. För att ge en mer detaljerad redogörelse för rumsliga relationer mellan två eller flera föremål, såsom de beskrivs exempelvis av prepositionsfraser, behövs ytterligare ett begrepp som kan användas som ett kompletterande beskrivningsverktyg och som representerar de tydligaste och mest uppenbara rumsliga situationerna och därigenom ger en grund för vidare beskrivning. För sådana ”mest typiska” situationer föreslår Herskovits (1986) termen IDEALISK BETYDELSE. En prepositions idealiska betydelse kan förstås som en enkel relation, vilken i grammatikor och språkvetenskapliga studier föreslås som prepositionens betydelse. Det är en relation mellan två eller flera geometriskt ideala objekt, såsom punkter eller linjer. Alla möjliga användningar av konkreta prepositioner härleds således ur en idealisk betydelse genom olika mer eller mindre betydelsefulla omvandlingar. Några tydliga exempel på den idealiska betydelsen och dess modifierade användning ges av en av de grundläggande topologiska prepositionerna, ant. Det mest karakteristiska exemplet på användningen av ant är en situation där ett föremål av genomsnittlig storlek (t.ex. en bok) är placerat på en plan, horisontell yta. Det finns också två grundläggande villkor som måste vara uppfyllda för att denna preposition ska kunna användas: (a) det primära objektet måste vara i direkt kontakt med ytan; (b) referensobjektet måste bära upp det primära objektet. Alla de angivna villkoren återfinns enkelt i uttryck som: (7) Boken är på bordet. ”Boken ligger på bordet”. Detta uttryck tolkas normalt som att boken ligger direkt på bordet, utan duk, och att boken inte ligger ovanpå en hög med andra böcker som står på bordet; under dessa omständigheter kan man säga att exempel (7) återspeglar den idealiska betydelsen av prepositionen ant6. Å andra sidan kan man också föreställa sig en situation där plats ersätts med rörelse och där direkt kontakt saknas, även om stöd fortfarande krävs. Detta kan tolkas som en ytterligare anpassning av den idealiska betydelse som beskrivits ovan: 6 Herskovits (1986: 49) defines the ideal meaning of the English preposition on in the following way: “[…] on: for a geometric construct X to be contiguous with a line or surface Y; if Y is the surface of an object Oy, and X is the space occupied by another object Ox, for Oy to support Ox.” 64 | K R Z Y S Z T O F M A L E S A (8) Ant grindų žaidė Jonukas, baisiai purvindamas kilimą. ”Jonukas lekte på golvet och smutsade ner mattan förfärligt”. I följande exempel uppfylls inte alls kraven på kontakt och stöd: (9) Simbolis išraižytas ant akmens. ”En symbol inristad på stenen”. Uttrycken (8) och (9) ligger ganska långt från den ideala betydelsen, eftersom olika anpassningar och förskjutningar har tillämpats. Men båda exemplen kan ändå tolkas som varianter av den ”optimala situation” som visas i (7). Å andra sidan tyder vår kunskap om det sekundära objektet och vissa fall av användning av lokativa uttryck på en andra möjlighet, eftersom betydelsen hos det lokativa kasus är begreppsmässigt nära fall som (9). Därför kommer följande uttryck sannolikt också att vara acceptabelt för en del av användarna av litauiska, vid sidan av (9): (10) Simbolis išraižytas akmenyje. ”En symbol inristad i stenen”. 2.2 Figur & grund (referensobjekt) De primära och sekundära objekt som beskrevs ovan för schematisering och grundläggande uppdelning av en rumslig scen är arbetstermer och låter ganska vaga. För en mer koncis och transparent rumslig beskrivning bör man använda konventionella, standardiserade termer. Lingvister som hittills har arbetat med rum har använt många olika, men i själva verket mycket likartade begrepp. Av alla dessa termer verkar det par som Talmy använder vara synnerligen belysande och användbart. Talmy har uppmärksammat en nära likhet mellan teorin om ”första” och ”sekundära” objekt och gestaltpsykologin, som använder begreppen FIGUR och GRUND. Han ger följande karakteristik av figur och grund, lämplig för lingvistiska ändamål (Talmy 1983: 232): Figuren är ett objekt i rörelse eller begreppsmässigt rörligt, vars läge, bana eller orientering uppfattas som en variabel vars specifika värde är den framträdande frågan. Grunden är ett referensobjekt (som självt har en stationär placering inom en referensram) i förhållande till vilket figurens läge, bana eller orientering karakteriseras. Som Talmy medger kan begreppet referensobjekt vara mer uttrycksfullt än grund för vissa typer av situationer, och därför kan det användas i stället. Denna terminologiska användning kommer att följas i de följande delarna av denna artikel. SPATIAL DISTINCTIONS IN LITHUANIAN 65 3. FIGUR- OCH GRUNDGEOMETRIER OCH DERAS RELATIONER Språksystemets beståndsdelar är relaterade till rummet, och dess slutna klasser av element tillskriver objekt vissa rumsliga egenskaper. Inom spatiala studier kallas de vanligtvis GEOMETRIER. Man bör säga att figurens geometri vanligtvis karakteriseras av rumsliga element på ett mer direkt sätt än grundens. I de flesta fall kan figuren således tolkas som ett punktlikt, det vill säga symmetriskt, icke-biaserat objekt, eller som en liknande typ av enkel form. Man kan ändå också finna fall där den geometri som tillskrivs figuren är ganska komplex. Det mest slående exemplet på en preposition som tillskriver figuren en uppsättning geometriska egenskaper är skersai ’tvärs över’. Man kan beskriva åtminstone några av de egenskaper som anges av denna preposition, vilket också är möjligt för de engelska exempel som analyseras av Herskovits och Talmy. Ett typiskt exempel ges i mening (11): (11) Lenta gulėjo skersai geležinkelio bėgių. ’Plankan låg tvärs över järnvägsspåret’. De grundläggande betydelsekomponenter som denna preposition förmedlar är att lenta (figuren) är linjär och att grunden, som representeras av bėgiai, är ett smalt fragment av ett plan med två parallella kanter. Sådana objekt kan beskrivas som av en ’bandliknande’ typ. Utöver denna grundläggande information kan figurens relationer till grunden specificeras på följande sätt⁷: 1) figuren är ett linjärt objekt, avgränsat i båda ändar; 2) grunden är ett objekt av ’bandliknande’ typ; 3) figuren är horisontell och därmed parallell med grundens plan; 4) figur och grund är ungefär vinkelräta mot varandra; 5) figuren ligger an mot grundens plan och stöds av det; 6) figurens längd kan inte vara mindre än grundens bredd; 7) figurens båda sidor sticker ut (ungefär lika mycket) från grundens plan. Alla ovan angivna faktorer är lika relevanta. Det bör betonas att de inte kan beskrivas som komponenter i prepositionen skersais IDEALA BETYDELSE. Inom en prepositions ’ideala betydelse’ är vissa förskjutningar och anpassningar godtagbara, och sådana förskjutningar leder inte till att en annan preposition används. Å andra sidan är faktorerna ovan integrerade komponenter i prepositionen skersais betydelse, och om någon av dem saknas måste en annan preposition användas. Till exempel måste prepositionen ant användas när figurens längd är mindre än grundens bredd (villkor 6): 7 Jfr. Talmy (1983: 234–235). 66 | K R Z Y S Z T O F M A L E S A (12) Lenta gulėjo ant geležinkelio bėgių kelio. ”Plankan låg on järnvägsbanken.” Således avbildas Figurens geometrier i vissa fall på ett mer komplext sätt än enbart som en punkt. Det finns en säregen typ av Figur, som beskrivs på olika sätt i den lingvistiska litteraturen och som tycks vara vanligt förekommande i de flesta språk. Den syftar på en punktlik eller linjär Figur som rör sig längs en linjär, specificerad väg (Ground). Ibland kan man på liknande sätt hänvisa till en stillastående, linjär Figur genom att använda olika verb som antyder rörelse: (13) Kelias eina netoli kaimo. ”Vägen löper nära huset.” Denna virtuella rörelse kan antydas här eftersom Figuren är linjär, dvs. den kan konceptualiseras på ett sätt som skiljer sig markant från hur punktlika objekt konceptualiseras. Enligt Talmy ”avläses [en sådan Figur] längs sin utsträckning genom ens uppmärksamhetsfokus”. Denna typ av tolkning verkar mycket användbar för att beskriva det som har kallats ”dynamisk lokalisering”, dvs. en situation där ett rörelseverb används trots att inget fysiskt förflyttande ingår i uttrycket. Den strukturella beskrivningsmetoden ger ingen förklaring till sådana användningar, eftersom den riktar uppmärksamheten mot den grammatiska strukturen, där det inte finns någon faktor som motiverar användningen av ett rörelseverb. Förklaringen kan endast finnas utanför strukturen – i hur Figuren konceptualiseras. Det enda sättet att förklara denna ”virtuella rörelse” är att tillämpa en kognitiv analys. Till skillnad från vad vi observerar för Figuren ger språkets element i slutna klasser oss i de flesta fall ett brett spektrum av geometriska distinktioner för Ground (referensobjektet). Man kan till exempel tala om referensobjektets graderbara ”delighet”, som kan uttryckas genom olika delar av språksystemet. Engelskan använder lämpliga prepositioner för detta; de är fetstilta i exempel (14). I litauiskan är utbudet av prepositionella index inte lika stort, men det är möjligt att urskilja ett liknande antal Ground-typer, beroende på dess komplexitet. Exemplen i (14) visar hur olika grader av komplexitet hos Ground uttrycks på litauiska, även med icke-prepositionella medel: (14 a) Jonas stovėjo prie namo. ”John stod nära huset.” (14 b) Jonas stovėjo tarp namų. ”John stod between husen.” (14 c) Jonas dingo tarp medžių. ”John försvann among träden.” (14 d) Jonas žingsniavo vidury tūkstančių demonstracijos dalyvių. ”John marscherade amidst de tusentals demonstranter.” (14 e) Jonas brovėsi per minią. ”John kämpade sig through genom folkmassan.” SPATIAL DISTINCTIONS IN LITHUANIAN 67 I uttrycken som exemplifieras i (14) kan man definiera Grundens ”partighet” på följande sätt: i (a) är Grunden en enda punkt, i (b) representeras den av ett par punkter, i (c) tolkas Grunden som en mängd punkter – fler än två, men inte alltför många – och i (d) som en ”aggregat, kontinuerlig massa” (såsom den definieras av Talmy). Meningen i (e) visar en Grund som kan karakteriseras som ett ”medium”, dvs. något som är mer intimt sammanblandat och homogent än den ”kontinuerliga massan” i exempel (d). 3.1 Förskjuten grundgeometri I de flesta av de fall som beskrivits ovan är Grundens geometrier helt regelbundna. Man bör dock hålla i minnet att Referensobjekt i de flesta fall är asymmetriska och har en riktad struktur samt ofta också tydligt urskiljbara delar. En sådan ”förskjuten” geometri ligger till grund för ett brett spektrum av specifika rumsliga distinktioner. Referensobjekt med urskiljbara delar grupperar vanligtvis dessa i motsatspar. Man kan lätt urskilja objekt med ett sådant par (vanligen en motsättning mellan ”fram–bak” eller ”upp–ner”); en mer typisk modell är ett objekt av kubtyp med tre par (t.ex. en byggnad), som också har en vänster- och en högersida. Uttryck som hänvisar till ett sådant objekt kan lokalisera Figuren i fysisk kontakt med Referensobjektet, som i: (15) Ant dešinės pastato sienos yra žibintas. ’Det finns en gatlykta på byggnadens högra vägg’. En annan typ av uttryck placerar ett objekt i omedelbar närhet av en förskjuten del av Grunden: (16) Dviratis yra prie pastato užpakalinio įėjimo. ’Cykeln står vid byggnadens bakre ingång’. Den tredje typen av uttryck innehåller information om att Figuren befinner sig på ett angivet avstånd från den definierade delen av Referensobjektet, som i: (17) Telefono būdelė yra dešinėn nuo neseniai nudažytos pastato pusės. ’Telefonkiosken ligger till höger om den nyligen målade sidan av byggnaden’. Som vi kan se kan en klassificering av rumsliga uttryck som lokaliserar Figuren med hänvisning till definierade delar av Grunden göras enligt olika kriterier; i exemplen ovan ingår avstånd som kriterium. Förskjutningen av objektets delar är inte den enda typen av asymmetri som kan observeras hos Referensobjekt. Vissa av dem har också en förskjuten riktning. Motsatta riktningar bestäms ofta av en axel som förbinder ett par motsatta, asymmetriska delar (som till exempel en kö, vars riktning bestäms av axeln som förbinder dess huvud och slut). I vissa fall kan man beskriva riktningen utifrån vissa egenskaper hos objektet utan att hänvisa till någon specifik del av det, som i det ofta citerade 68 | KRZYSZTOF MALESA ett exempel på en flod, vars riktning lätt kan fastställas även om dess avgränsande delar – källa och mynning – inte omnämns vid normalt bruk. Floden är naturligtvis ett särfall, eftersom den är ett naturföremål. Sådana naturliga referenspunkter, till vilka vi kan räkna själva jorden, används regelbundet för att strukturera rummet och spelar en avgörande roll i kognitionsprocesser. Grundlig forskning inom detta område skulle säkerligen ge intressanta resultat. 4. DET KOGNITIVA PERSPEKTIVET SOM ETT ALTERNATIV TILL STRUKTURELL BESKRIVNING Huvudsyftet med de föregående delarna av denna artikel var att ge en kort, allmän introduktion till kognitiv beskrivning och bereda marken för en praktisk tillämpning av denna metod på litauiska. Vi ska nu vända oss till enskilda fall, och vårt syfte blir att presentera ett alternativ till det traditionella strukturella angreppssättet och undersöka möjligheten att beskriva rumsliga relationer på ett nytt, mer övertygande sätt. De sammansatta prepositioner som nämndes i inledningen kan här tjäna som ett gott exempel, eftersom de akademiska grammatikorna beskriver dem på ett mer än lakoniskt sätt. De akademiska grammatikorna över litauiska erbjuder ingen klassificering av de sammansatta prepositionerna. Allt de ger är kortfattad information om sammansatta prepositioners morfologiska struktur och enmeningsdefinitioner av deras betydelse, följda av exempellistor som slumpmässigt valts ur litauisk litteratur och dialektologiska arkiv. Författarna till de definitioner som här åsyftas erkänner inga skillnader mellan särskilda typer av rumslig kognition och hävdar, särskilt vad gäller sammansatta prepositioner, att det finns synonymer, trots att exemplen de listar uppenbart inte bildar en homogen klass. Bristerna i detta angreppssätt ska kort illustreras nedan med två specifika rumsliga uttryck, iš už och iš anapus ”bakifrån, från bortom”, för att visa fördelarna med det forskningsverktyg som den kognitiva vetenskapen erbjuder och som gör det möjligt att beskriva sådana prepositionspar mer uttömmande. Alla litauiska sammansatta prepositioner består av två grundläggande prepositioner, som var och en har sin egen betydelse. Den första komponenten, som består av prepositionerna iš och į8, är gemensam för alla. Den uttrycker ablativisk betydelse eller en betydelse av rörelse från något och påverkar inte hur referensobjektet konceptualiseras. Mer betydelsefull information finns i den andra delen av denna speciella struktur – i detta fall i prepositionerna už och anapus. Alla skillnader som kan observeras mellan exemplen hänger samman med den andra prepositionen, som skiljer ut Ground från den rumsliga scenen och bestämmer hela frasens betydelse. Därför bör man först och främst undersöka hur referensobjekt konceptualiseras och, utifrån resultaten, beskriva motsvarande skillnader knutna till sammansatta prepositioner, vilka i detta specifika fall även innefattar ablativisk betydelse. 8 Den sammansatta prepositionen už anapus kan betraktas som pleonastisk och behandlas inte i denna studie. SPATIAL DISTINCTIONS IN LITHUANIAN | 69 Bland de användningar av prepositionen už som citeras i den akademiska grammatiken och i litauiska ordböcker kan man urskilja åtminstone tre typer av fraser där už inte kan användas utbytbart med anapus. Den första illustreras i (18): (18) Nuskintą rūtoc šakelę Akelaitis užkišo už kasos jaunesniajai Balsytei. ”Akelaitis stack in den yngre Balsytes fläta den lilla kvist av vinruta som han hade plockat.” Detta exempel förutsätter direkt fysisk kontakt mellan Figure (rūtos šakelė) och Ground (kasa). Dessutom finns ytterligare ett nödvändigt kriterium – det primära objektet stöds av det sekundära objektet. Dessa villkor, som hänger samman med vissa topologiska egenskaper hos båda objekten, vilka är relativt små och båda befinner sig inom synhåll, utesluter användningen av prepositionen anapus i detta exempel. Det andra fallet innehåller information om ett visst avstånd, som när det väl har mätts ut markerar en virtuell gräns bortom vilken den handling som verbet beskriver äger rum: (19) Gyveno jisai už kokios mylios, valdžios miškuose. ”Han bodde ungefär en mil bort, i statens skogar.” I detta exempel införs en viss gräns för att markera Ground med hjälp av prepositionen už. Precis som i (18) går det inte att bara byta ut prepositionen mot anapus. Detta beror på vissa geometriska egenskaper hos referensobjektet (mylia), som saknar motsatta fram- och baksidor, så att man inte kan tala om dess ”andra sida”. Därför är prepositionen anapus också utesluten här. Det sista exempel som ska användas här för att presentera de situationer där prepositionen už används är mening (20): (20) Greitai jie užbėgo už krūmų, nusileido pakalnėn ir dingo. ”De sprang snabbt bakom buskarna, gick nerför en sluttning och försvann.” I detta särskilda fall anger prepositionen už, med ytterligare stöd av prefixet už-, ett visst referensrum som ligger omedelbart intill den bakre delen av Ground. Figure lokaliseras inom denna rymdvolym och är, på grund av vissa topologiska egenskaper hos Ground, inte längre synlig för talaren. Prepositionen anapus används också i liknande fall, men frasen užbėgo anapus krūmų skulle låta ganska märklig om den användes i detta konkreta exempel. Anapus passar bättre vid beskrivning av en annan typ av referensobjekt, nämligen större landskapselement eller gränser som skapats av naturen. Dessutom är de avstånd som beskrivs med anapus i de flesta fall betydligt större, oberoende av Ground-objektets geometriska egenskaper, till exempel anapus upės, girios ”bortom floden, skogen”. De tre exempel som citerats ovan visar situationer där prepositionerna už och anapus, som beskrivs som synonymer i litauisk grammatik, inte kan användas utbytbart. Detta beror på vissa mindre skillnader mellan de geometriska egenskaperna 70 KRZYSZTOF MALESA turer och lokaliseringen av referensobjekten som anges av prepositionsfraserna. Detta sätt att konceptualisera avgör också vissa skillnader mellan de ablativa motsvarigheterna till dessa prepositioner. Som nämnts ovan innehåller den första delen av den sammansatta prepositionen information om hur aktiviteten är orienterad i förhållande till referensrummet (i detta fall har den ablativ betydelse, dvs. den beskriver en aktivitet eller rörelse som börjar i referensrummet och riktas bort från det). All återstående information, inklusive alla grundens egenskaper, lagras i prepositionens andra komponent. Således bevaras vissa skillnader mellan icke-sammansatta prepositioner när sammansatta prepositioner bildas. Referensrummet som anges av fraserna förändras inte, endast aktivitetens riktning förändras. Om betydelsen av prepositionerna už och bortom i vissa fall kan uppfattas på olika sätt, kan således inte heller de motsvarande ablativa fraserna från bakom och från bortom beskrivas som synonymer, vilket de hittills har beskrivits som inom strukturella ansatser. De ovanstående anmärkningarna syftade till att ge en allmän uppfattning om de fördelar som det kognitiva angreppssättet erbjuder vid undersökningen av rumsliga relationer och hur dessa återspeglas i språket. Kognitiv forskning om konceptualiseringen av rum, sådan den återspeglas i litauiska rumsliga uttryck, kommer utan tvekan delvis att bekräfta resultaten från andra språk, såsom engelska, men en studie som särskilt fokuserar på det litauiska materialet kommer säkerligen att ge nya insikter i hur språket konceptualiserar rum; å andra sidan kommer den också att bidra till en mer adekvat grammatisk och lexikografisk beskrivning av rumsliga uttryck i litauiska. REFERENCES HERSKOVITS, A. 1986: Language and Spatial Cognition: An Interdisciplinary Study of the Prepositions in English, Cambridge, UK: Cambridge University Press. MATTHEWS, P. H. 1997: Oxford Concise Dictionary of Linguistics, Oxford–New York: Oxford University Press. ŠUKYS, J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos, Kaunas: Šviesa. TALMY, L. 1983: How language structures space. In: PICK, H., ACREDOLO, L., eds., Spatial Orientation: Theory, Research and Application, New York: Plenum Press. UNGERER, F., SCHMID, H.-J. 1996: An Introduction to Cognitive Linguistics, London: Longman. VALIULYTĖ, E. 1995: Vietų nusakome įvairiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. VALIULYTĖ, E. 1998: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksiniai sinonimai. Vietos, laiko ir priežasties raiška, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Krzysztof Malesa Uniwersytet Warszawski Katedra Językoznawstwa Ogólnego i Bałtystyki Krakowskie Przedmieście 26/28 PL-00-927 Warszawa [email protected] Gauta 2003 03 24