Валерий Николаевич Чекман

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LI (2005), 145–151 IN MEMORIAM Valerij Nikolajevitj Tjekman 1937 10 25 – 2004 03 17 Den 17 mars 2004 avled efter en svår sjukdom den habiliterade doktorn i humaniora, professorn vid institutionen för slavisk filologi vid Vilnius universitet, direktören för Centrum för studiet av icke-statliga kulturer vid VU:s historiska fakultet, ansvarig redaktör för den vetenskapliga tidskriften Slavistica Vilnensis (sedan 1995), Valerij Nikolajevitj Tjekman (Tjekmanas) – en känd slavist och författare till över 200 vetenskapliga arbeten publicerade i olika vetenskapliga publikationer i Ryssland, Belarus, Litauen, Polen, Sverige, Norge, Makedonien, USA och andra länder. Det vetenskapliga samfundet i åtminstone två länder – Belarus och Litauen – betraktar honom som en företrädare för deras nationella vetenskap; både belarusiska och litauiska kolleger kallar honom med rätta sin egen. Valerij Nikolajevitj Tjekman föddes den 25 oktober 1937 i Tjerkassy oblast i Ukraina och avslutade Kievs Suvorovmilitärskola (1955). Efter att ha avstått från en militär karriär efter sin militärtjänst började han 1958 studera vid avdelningen för rysk filologi vid Tjernivtsi universitet, men tvingades 1963 avbryta studierna på grund av en konflikt med lärarna vid institutionerna för SUKP:s historia, vetenskaplig kommunism och militär utbildning. År 1964 avslutade han på distans sina studier vid universitetet i Rostov-na-Donu, 1965 började han som doktorand vid Ja. Kolas institut för språkvetenskap inom Belarus vetenskapsakademi (Minsk), och 1968 försvarade han sin kandidaturavhandling med titeln Utvecklingen av motsättningarna mellan hårda och mjuka konsonantfonem i belarusiskan. En typologisk och komparativhistorisk studie, om problem inom belarusisk dialektologi; fram till 1979 arbetade han vid institutet för språkvetenskap som senior forskare. 146 | IN MEMORIAM År 1979 flyttade han till Vilnius och arbetade vid VU:s institution för ryska (fram till 1989), varefter han blev chef för institutionen för slavisk filologi. År 1982 försvarade han vid Moskvas statliga universitet sin doktorsavhandling om det fornslaviska språkets historia (Typologiska grunder för rekonstruktion), och 1986 utnämndes han till professor. Professor V. Tjekmans vetenskapliga intressen var ovanligt breda. Redan under studentåren, under inflytande av sin lärare och vän O. Sjirokov, senare professor vid Moskvas universitet, blev han fascinerad av indoeuropeistik och studerade för detta ändamål många forntida och moderna språk. Hans studier i indoeuropeistik fick senare stöd av den välkände specialisten på området, professor A. Savtjenko vid universitetet i Rostov-na-Donu. Forskarutbildningen vid Belarus vetenskapsakademis institut för språkvetenskap avgjorde hela hans fortsatta yrkesverksamhet – huvudriktningen för hans vetenskapliga arbete blev slavistik, närmare bestämt de slaviska språkens historia och dialektologi samt historien om de baltoslaviska språkkontakterna från äldsta tid till nutid. Ett av hans käraste verksamhetsområden blev fältstudier av det belarusisk-litauiska gränsområdet och studiet av polska kresdialekter på Litauens och Belarus territorier. I ett av sina sista arbeten erkände V. Tjekman att det var hans sektorskollega V. Verenitj som ”förmådde” honom att studera den polska kresdialektens egenart: Bokstavligen dagen efter min disputation i december 1968 kom V. L. (Verenitj — N. M.) fram till mig och sade i en vänlig ton som inte tillät invändningar – han kunde tala så och väcka en nästan oövervinnelig känsla av förtroendefull lydnad – att jag så snart som möjligt skulle bege mig på en expedition till Litauen. Han nämnde två orter vars polska dialekter skulle undersökas – Kolesniki (lit. Kalesninkai) och Lavarisjki (lit. Lavoriškės). Uppgiften var mycket tydlig – att förbereda en artikel till samlingsvolymen ”Polska dialekter i Sovjetunionen”. Kort efter detta samtal (1971) publicerades V. Tjekmans första arbete (i medförfattarskap med K. Gjulumiants) om den polska dialekten i småstaden Vidzy och dess omgivningar, och 1973 kom ytterligare två artiklar i de ovan nämnda Polska dialekter i Sovjetunionen. Bekantskapen med Litauen hade emellertid ägt rum långt före V. Verenitjs ”anvisning”. Han intresserade sig för det litauiska språket redan under studentåren och reste från och med sommaren 1960 (efter avslutad andra årskurs) tre år i rad till Litauen på expeditioner för att studera litauiska och litauiska dialekter. År 1963, efter att ha uteslutits från universitetet, stod han inför två möjligheter – att resa till Tadzjikistan för att studera iranska språk eller att bege sig till Litauen och fortsätta studera litauiska. Efter att ha diskuterat situationen med O. Sjirokov kastade han ett mynt – det andra alternativet föll upp. En tid senare kom V. Tjekman till Litauen och fick arbete som lärare i tyska och ryska vid den åttaåriga skolan i Šiuliai (Ignalina-distriktet). Där arbetade han i omkring två år och studerade aktivt litauiska och därefter även polska; där kom han också för första gången i kontakt med lokala ryska gammaltroende. År 1965 reste han till Lettland för att studera lettiska – under några månader före antagningen till forskarutbildningen arbetade han som lärare IN MEMORIAM 147 i byn Gaini i Preiļi-distriktet i Lettland. Under samma år, på en av sina resor till Vilnius, lärde han också känna sin blivande litauiska hustru. De egentligt litauistiska arbetena i V. Čekmans vetenskapliga arv är få – det rör sig om en omfattande artikel om problemen kring litauiskt akanje (1977) och de därmed sammanhängande teserna till den VII internationella baltistkongressen om labialiseringen av det baltiska *a i litauiska dialekter, utarbetade tillsammans med A. Girdėnis, samt några artiklar om litauisk etymologi, av vilka arbetet om lit. gudas (1999) förefaller vara det mest betydande. Han ägnade mycket uppmärksamhet, tid och kraft åt studiet av det belarusisk-litauiska gränsområdet. Framför allt intresserade han sig för litauiska dialekter i Belarus (särskilt Ramaškanskas ön) och belarusiska dialekter i Litauen (Pelesa m.fl.) – frågor om språkens funktion i dessa områden, interlingval interferens och problem kring lånord. Metodologiskt bör det program för studiet och beskrivningen av den sociolingvistiska situationen (1997) som publicerades tillsammans med L. Grumadienė framhållas; i det sammanfattades många års erfarenhet av expeditioner i olika regioner av Litauen. V. Čekmans bidrag till den tillämpade litauistiken är ännu betydelsefullare. Han redigerade den andra, reviderade och utvidgade upplagan av A. Lyberis grundläggande litauisk-ryska ordbok (Lyberis A., Lietuvių–rusų kalbų žodynas, Vilnius, 1988; tredje upplagan – 2002), och deltog i förberedelserna av den ryska utgåvan av den akademiska Grammatik för det litauiska språket (Vilnius, 1985). Hans största förtjänst är emellertid att han tillsammans med sin hustru I. Adamavičiūtė-Čekmonienė skapade en lärobok i litauiska för icke-litauer Litauiska för alla (Lietuvių kalba visiems: Sekmė 1–5. Vilnius, 1992–1993; andra upplagan: Lietuvių kalba visiems – Litauiska för alla, Vilnius, 1999; en anpassad version för polacker – Język litewski dla każdego, Kaunas, 1993) samt en studieordbok till den (Lietuvių–rusų, rusų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius, 1993; andra upplagan – 1997). I denna lärobok förverkligades för första gången i Litauen den kommunikativa principen för undervisning i modersmålet. V. Čekman utarbetade också en uppsättning kommunikativa övningar – det var meningen att de skulle ges ut som ett ljudtillägg till läroboken. Tyvärr slutfördes projektet aldrig, och materialet förblev opublicerat. Över huvud taget gjorde han under de första åren efter Litauens återupprättade självständighet mycket för att stärka det litauiska språkets ställning i landets samhällsliv. Dessutom följde han ständigt den nyaste litteraturen om litauisk språkvetenskap och reagerade så livfullt som möjligt på de viktigaste frågorna genom utförliga recensioner, och bidrog därigenom till att popularisera litauistisk forskning i världen. V. Čekman ägnade sig åt litauistik i ordets vidaste bemärkelse hela sitt liv. Litauiskt material förekommer i merparten av hans publikationer. Bland de ”litauiska” projekten bör studiet av polska dialekter i Litauen, den forntida slaviska språkets historia och den därmed sammanhängande baltoslaviska problematiken, undersökningen av ryska gammaltroendedialekter i Litauen samt den endast i tesform formulerade idén om ett baltiskt språkförbund (det så kallade Peipus-Bund) framhållas. 148 | IN MEMORIAM En av de mest angelägna uppgifterna i studiet av kreso-polskan i Litauen ansåg V. Čekman vara att fastställa gränserna för de polska dialekternas utbredning i Kovno- och Vilna-Litauen samt att skapa en motsvarande sociolingvistisk atlas. Genomförandet av detta projekt inleddes med en gemensam expedition av litauiska och polska specialister till sydöstra Litauen, organiserad av Institutet för litauiska språket och litteraturen i oktober 1989 (som professorn berättade blev han från expeditionens första dagar dess verklige ideolog). Expeditionens material sammanfattades i den kollektiva monografin Lietuvos rytai (Vilnius, 1993). Han skrev två artiklar (den ena tillsammans med L. Grumadienė) och en karta (som det senare visade sig vara preliminär), ”Spridningen av språk i sydöstra Litauen i slutet av 1900-talet”. Hela professorns fortsatta forskningsarbete ägnades åt att precisera, korrigera och detaljera denna karta: att organisera och genomföra talrika expeditioner med studenter och kolleger, att skapa Centrum för etnolingvistiska studier av det belarusisk-polska gränsområdet vid institutionen för slavisk filologi vid VU m.m. Resultatet av detta arbete blev den internationella konferensen Socio- i psycholingwistyczne uwarunkowania sytuacji językowej w Wilnie i na Wileńszczyźnie, som genomfördes 1997 tillsammans med Warszawas universitet, samt omkring tio utförliga publikationer om olika frågor rörande de polska dialekternas funktion i Litauen. Den verkliga bedriften och minnesmärket över kreso-polskan är emellertid skapandet av ett många timmar långt ljudarkiv med inspelningar av levande polskt tal från olika delar av Litauen och Belarus, liksom dokumentation av polskans funktion (ofta endast i ett avlägset eller nära förflutet) i den ena eller andra regionen, inspelad på litauiska eller ryska. Till sin djupa beklagelse fick forskaren inte tid och kraft att själv bearbeta och publicera det insamlade materialet. Fragment av den planerade atlasen är spridda i enskilda publikationer som ägnas åt analysen av den sociolingvistiska situationen i den ena eller andra regionen med kompakt polskspråkig befolkning. Fältstudier i Litauen visade att ursprunget och ödet för de polskspråkiga områden som G. Turska urskilde redan på 1930-talet är olika. Medan de polska öarna inom Vilnaområdet fortfarande existerar i dag, har många centra för kreso-polskan inom Kovno-Litauen antingen försvunnit (som i trakten kring Bejkai) eller befinner sig på gränsen till att försvinna. Av störst intresse är det material som återspeglar den språkliga situationen längs 1920 års demarkationslinje. V. Čekmans otvivelaktiga förtjänst är att han dokumenterade och publicerade material om polska dialekter norr om denna linje som håller på att försvinna eller redan har försvunnit. Det är viktigt att framhålla att han var en av de första som uppmärksammade att den småadliga befolkningen. spelade en betydande (om inte avgörande) roll för polskans utbredning i östra Litauen. V. Čekman skrev att hans allmänlingvistiska uppfattningar till stor del formades genom studiet av kreso-polskan: ”I grunden ligger förståelsen av de sociolingvistiska processernas betydelse för uppkomsten och IN MEMORIAM 149 spridningen av språkförändringar och i slutändan i bildandet av dialekter och språk samt deras areala förbindelser. Den slavisk-litauiska gränsregionen blev för mig ett verkligt laboratorium för studiet av mekanismerna bakom och resultaten av språkkontakter“. Den samlade erfarenheten av „den polska kresen“ från expeditioner och forskning kom senare fullt ut till användning vid studiet av de ryska gammaltroendedialekterna i Litauen. V. Tjekmans intresse för de lokala ryska dialekterna väcktes redan under studentåren, då den blivande professorn under ett påtvingat avbrott i studierna arbetade som lärare i byn Šolenai i Ignalinaområdet – en av de zoner där gammaltroende bodde koncentrerat. I de kringliggande gammaltroendebyarna samlade han då material till sitt examensarbete. Tyvärr har detta arbete inte bevarats. Ett seriöst vetenskapligt intresse för gammaltroendedialekterna och gammaltroendet som sociokulturellt fenomen uppstod i samband med att en tvärvetenskaplig grupp för forskning om Litauens gammaltroende skapades vid Vilnius universitet 1996 (numera är detta Föreningen för forskare av Litauens gammaltroende). Till en början gick han med i gruppen som erfaren fältdialektolog, kunnig i ryska modersmålsdialekter samt belarusiska och polska dialekter i Litauen. V. Tjekman tillmätte detta projekt (åtminstone vad gäller dialektologin) inte någon större betydelse, eftersom man antog att de baltiska gammaltroendesamhällenas dialekter för det första var väl dokumenterade och utforskade och för det andra på senare tid hade brutits ned kraftigt under inflytande både från titulärnationens språk och från det egentliga ryska litterära språket. Gruppens första gemensamma expedition till nordöstra Litauen sommaren 1996 överträffade emellertid alla förväntningar. Framför allt slog dialektens bevarade skick och dess arkaiska karaktär i förhållande till de ryska modersmålsdialekterna. Det visade sig att Litauens gammaltroendedialekter i stor utsträckning återspeglar de ryska fastlandsdialekternas tillstånd för 200–300 år sedan, och att det insamlade materialet inte bara gör det möjligt att följa mekanismerna bakom språkförändringar utan också att precisera deras absoluta kronologi, vilket gav upphov till fortsatt vetenskapligt arbete. Professorn engagerade sig med sin karakteristiska entusiasm och hängivenhet i arbetet och blev snart gruppens vetenskapliga ideolog och faktiska ledare. Under perioden 1996–2002 organiserade han mer än 10 expeditioner till alla zoner med koncentrerad gammaltroendebosättning på Litauens territorium, till gränsområdena i Lettland och Belarus samt till Opotjetskij-distriktet i Pskov oblast. Under denna tid skapades ett ljudarkiv över Litauens ryska gammaltroendedialekter, med bandinspelningar av dialektalt tal på mer än 400 timmars ljudmaterial. Genom professorns insatser återställdes ett fåtal bandinspelningar från 1960–1970-talen av 1900-talet. Under dessa år publicerade han mer än 20 artiklar om problemen kring bildandet av Litauens gammaltroendedialekter, deras samband med de ryska fastlandsdialekterna, betydelsen av dessa gammaltroendedialekters data för det ryska språkets historia, samt gammaltroendebefolkningens kontakter med innovatörer i olika regioner i Litauen – i praktiken färdigställde han två monografier: den ena behandlar frågor om den sociolingvistiska (yttre) historien hos gammaltroendedialekterna, den andra innehåller skisser över dessa dialekters syntax. 150 | IN MEMORIAM frågor om den sociolingvistiska (yttre) historien hos gammaltroendedialekterna, den andra innehåller skisser över dessa dialekters syntax. V. Tjekmans obestridliga förtjänst består i: 1) att han underbyggde idén om primär och sekundär migration bland Litauens gammaltroendebefolkning och om bildandet av primära och sekundära bosättningszoner; 2) att han urskilde flera zoner (Zarajsk-, Rokiskis-, Ignalina–Vidzė-, Jonava- och Švenčionys–Lyntupy-zonerna) och arealer (Vilnius-, Radviliškis- och Kelmė-arealerna) för gammaltroendebefolkningens och följaktligen gammaltroendedialekternas utbredning, där var och en kännetecknas av sina egna drag och särpräglade former av kontakt med den autoktona befolkningen; 3) att han vederlade myten om Litauens gammaltroendedialekters novgorodsk-pskovska ursprung – de lingvistiska uppgifterna gör det möjligt att hävda att huvuddelen av Litauens gammaltroende är inflyttade från den sydöstra delen av Pskov oblast och angränsande områden i Tver oblast. Han visade också att idén om en gammal tvåspråkighet i den lantliga gammaltroende-enklaven saknar faktisk grund. Tvärtom förklaras den traditionella dialektens så höga bevarandegrad just av huvuddelen av befolkningens enspråkighet och av dialektbärarnas höga sociala status i omgivningens ögon. Det bör framhållas att V. Tjekman i mitten av 1990-talet var den förste bland ryska dialektologer som talade om nödvändigheten av att studera och skapa ljudarkiv över ryska gammaltroendedialekter i en främmande språklig (och främmande konfessionell) omgivning. Därefter fick denna idé stöd av L. L. Kasatkin, chef för avdelningen för dialektologi vid Ryska språkets institut inom RAN – för närvarande har forskningen om ryska gammaltroendedialekter blivit ett av de ledande temana för hans sektor. En särskild plats i professor V. Tjekmans vetenskapliga biografi intar historien om det protoslaviska språket och de baltoslaviska språkkontakterna. De viktigaste arbetena om detta problemområde publicerades under andra hälften av 1970-talet och första hälften av 1980-talet. En separat monografi ägnades åt det protoslaviska språkets historiska fonetik (1979); dess huvudteser låg till grund för hans andra avhandling, som försvarades vid Moskvauniversitetet 1982. Det aktiva utnyttjandet av litauiskt (baltiskt) material gjorde det möjligt för V. Tjekman att på ett nytt sätt betrakta många av den slaviska jämförande-historiska språkvetenskapens „eviga“ teman. Det nya i hans arbeten bestod också i att han insisterade på behovet av att verifiera varje påstående i en diakron undersökning med typologiska data. V. Tjekmans vetenskapliga tänkande utmärktes alltid av en häpnadsväckande verklighetskänsla; han såg problemen tidigare och skarpare än någon annan och skisserade perspektiven för fortsatt forskning. Enligt professorns muntliga medgivande bidrog just „vetenskapligt godtycke“ när det gällde „verifierbarheten“ av olika hypoteser inom den jämförande-historiska språkvetenskapen till att han övergav indoeuropeistiken och den baltoslaviska problematiken och återvände till dialektologin, huvudsakligen ö-dialektologin, i en zon med intensiva språkkontakter. Professor V. Tjekman gjorde mycket för humaniorans utveckling i Litauen. I praktiken skapade han den litauiska (vilniska) slavistikskolan, under IN MEMORIAM 151 under hans ledning eller med hans direkta medverkan som handledare försvarades omkring tio doktorsavhandlingar om olika frågor rörande det litauiska storfurstendömets kulturarv, slavisk och litauisk etymologi, slavisk och litauisk dialektologi med mera; den av honom redigerade tidskriften Slavistica Vilnensis uppfyller enligt utländska specialister den moderna vetenskapens högsta krav. Valerij Nikolajevitj älskade livet och sitt arbete, och han delade frikostigt denna känsla med sin omgivning. Det material som han samlade in under sina många expeditioner och dokumenterade på magnetband är outtömligt; framtida forskare kommer att finna mycket av intresse i de enkla berättelserna av ”mormödrar och morfäder” om sig själva och det förflutna. Fonoteket, som skapades av professorns händer, kommer i många år att förbli ett monument över den bybefolkning i Litauen, Ryssland och Belarus som håller på att försvinna, och från dess kassetter kommer inte bara bybornas levande röster att höras, utan också den lyhörde och engagerade insamlarens, dialektologens, den framstående vetenskapsmannens, Mästaren – Valerij Nikolajevitj Tjekmans levande röst. Nadezjda Morozova Vilnius