Berthold Forssman. „Lettische Grammatik“

RECENZIJOS | 121 kritiska utgåvor av enskilda delar av KN, även om detta är ett oerhört svårt och omsorgsfullt arbete. Med de synpunkter som framförts här, ibland kanske också alltför subjektiva, har man framför allt velat uppmärksamma redaktören på vad som bör preciseras och vad som bör undersökas närmare i kommande kritiska utgåvor. Och om dessa synpunkter blir till någon nytta har deras författare uppnått sitt mål. LITTERATUR OCH KÄLLOR BIRŽIŠKA, V. 1990: Aleksandrynas 1, Vilnius: Sietynas. Clavis Germanico–Lithuana 1997. Rankraštinis XVII amžiaus vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. I dalis: A–E, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. KAVALIŪNAITĖ, G. 2003: Samuelio Boguslavo Chylinskio Naujojo Testamento vertimo santykis su originalais. Daktaro disertacija, Vilnius. KREGŽDĖ, J. 1978: Lietuvos reformatu raštija, Chicago: Devenių kultūrinio fondo leidinys. Lexicon Lithuanicum 1987. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas. LUKŠAITĖ, I. 1999: Reformacija Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje ir Mažojoje Lietuvoje, Vilnius: Baltos lankos. LUKŠAITĖ, I. 2001: Knygos nobanžystės (1653) parengimo kultūrinė aplinka. Knyga nobanžystės krikščioniškos (1653), XVII a. Lietuvos kultūros paminklas, Kėdainiai: Kėdainių krašto muziejus, 4–29. NEPOKUPNAS, A. 1994: M. Mažvydo „Katekizmo“ – bylojančio vadovėlio (knygelių) vaizdas istorijos ir kultūros kontekste. Protestantizmas Lietuvoje: istorija ir dabartis, Vilnius: Apyaušris, 70–77. RUBŠYS, A. 1995: Raktas į Senąjį Testamentą 1, Vilnius: Katalikų pasaulis. Juozas Karaciejus Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottagen 2004 12 12 BERTHOLD FORSSMAN LETTISK GRAMMATIK Dettelbach: J. H. Röll, 2001, 418 p., ISBN 3-89754-194-7 (Münchener Studien zur Sprachwissenschaft, Beiheft 20) Berthold Forssmans lettiska grammatik, som det anges i dess ”Förord”, riktar sig inte bara till indoeuropeister och baltologer, utan också till slavister och andra språkvetare som intresserar sig både för det nutida lettiska skriftspråket och för dess historiska grammatik. Trots att de först sent belagts i skriftliga källor anses de baltiska språken vara mycket arkaiska tack vare sin fonetik och sitt välbevarade flektionssystem. Grammatikens författare påpekar också att Janis Endzelīns lettiska grammatik, utgiven 1923, var och fortfarande är en oumbärlig lärobok, men att den är alltför omfattande för den som börjar lära sig lettiska, svår att använda i praktiken och saknar anknytning till det nutida lettiska litteraturspråket. Därför är B. Forssmans grammatik som recenseras här en bro mellan det nutida lettiska litteraturspråket och dess historiska behandling, och de synkrona kapitlen kan fungera som en introduktion för den som intresserar sig för lettiska. Grammatikens författare framhåller också att kunskaper i litauiska är nödvändiga för indoeuropeister; därför används litauiskt material kontrastivt i de diakrona kapitlen, men, 122 | RECENZIJOS till skillnad från i den historiska jämförande grammatiken över de baltiska språken sätts lettiskan och dess data i förgrunden. I det första kapitlet, ”Det lettiska språket”, behandlas inte bara lettisk utan även baltisk etnogenes och historia, och de baltiska språkens ställning inom den indoeuropeiska språkfamiljen beskrivs – allt detta med gedigna ämneskunskaper och utmärkt överblick över de olika indoeuropeiska språkgrenarnas tämligen komplicerade historiska utveckling. Författaren är väl förtrogen med de senaste metoderna och forskningsresultaten inom historisk-komparativ indoeuropeisk språkvetenskap (han redogör till exempel kortfattat för laryngalteorin) och tvekar med rätta inte att använda dem för att belysa inte bara lettiskans utan även de baltiska språkens utveckling. Det andra kapitlet, ”Fonetik och fonologi” (s. 67–104), inleds med en beskrivning av stavning och ortografi; förändringarna och övergången från tysk till den av Mühlenbach och Endzelīns normerade nutida stavningssystem beskrivs (s. 67–72). Därefter följer en beskrivning av uttalet av ljuden i standardlettiskan (vokaler och konsonanter) (s. 72–76), illustrerat med exempel från tyskan som ungefär motsvarar de lettiska ljuden, så att läsare med andra modersmål lättare kan orientera sig (t.ex. ska lett. ū i ordet ūdens uttalas som ty. Uhr [s. 73]). Större delen av det andra kapitlet ägnas åt ljudens och fonemernas förändring och utveckling i lettiskan, undersökta med historisk-komparativ metod. När författaren beskriver lettiskans morfologiska struktur, som det största kapitlet, ”Morfologi” (s. 109–227), ägnas åt, skiljer han med rätta mellan två nivåer – synkron och diakron (s. 109). Substantiv- och adjektivstammarnas bildning samt kategorierna genus, kasus och numerus förklaras. Författarens tanke att substantiv med ē-stam, som med rätta betraktas som en baltisk innovation, till sitt ursprung kan vara besläktade med den arkaiska stammen ie. -ih₂ / -i̯āh₂, det vill säga med substantivklassen för ved. devī ’gudinna’ (s. 110), är värd att uppmärksamma. Det vore logiskt att härleda de baltiska språkens ē-stam ur *-(i)jā- via ett mellanstadium *-(i)jē- (s. 125). Även verbets struktur och historia beskrivs ingående och systematiskt. Författaren hävdar att kentumreflexer i de baltiska språken bland annat möjligen har uppkommit till följd av germansk påverkan. I enskilda fall kan det naturligtvis ha varit så. Å andra sidan bör förekomsten av kentumelement i de baltiska språken (t.ex. lit. pekus: ved. paśú) förklaras med de baltiska dialekternas perifera läge inom det indoeuropeiska språkområdet. Faktum är att grammatikens författare själv påpekar detta (s. 23). Han menar att de baltiska, slaviska och germanska språken i forntiden bildade ett kommunikativt kontinuum med många isoglosser och troligen härstammar från samma nordliga dialekt av det indoeuropeiska urspråket. Han betonar med rätta att gränsen mellan kentum / satəm, som å ena sidan skiljer de baltiska och slaviska språken och å andra sidan de germanska språken, är av underordnad betydelse (s. 25). Intressant är också författarens tanke att det indoeuropeiska urspråket skilde mellan intonationer (cirkumflex och akut) i ordslut. De baltiska och slaviska språken utvidgade denna opposition även till ordens inre (s. 27). Här bör tilläggas att intonationsoppositionens uppkomst i baltiska och slaviska språk möjligen hängde samman med att oppositionen mellan korta och långa diftonger försvann (t.ex. ai: āi > ai̯: āi̯). Författaren ansluter sig till den inom slavistiken utbredda uppfattningen att de Saussures lag också verkade i de slaviska språken (s. 28). Detta är naturligtvis ett omdiskuterat påstående. I de ryska formerna nom. sing. рука́ (: acc. sing. ру́ку) flyttades betoningen till ändelsen sannolikt av samma orsak som i formerna gen. sing. руку́, dat. sing. руке́, men knappast på grund av ändelseakut i nom. sing. рука́. B. Forssman ger en tämligen adekvat bild av de baltiska språkens ställning inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Den grammatik som recenseras här ger en översikt över gemensamma baltisk-slaviska företeelser inom accentuering, fonetik, morfologi, ordbildning, lexikon och syntax. Inte ens ganska väsentliga skillnader utelämnas, till exempel inom verbmorfologin. Enligt författaren är dessa RECENZIJOS | 123 Skillnaderna visar att de baltiska och slaviska språkens område inte utgjorde ett enhetligt block (kein einheitlicher Block); de baltiska och slaviska språken har sannolikt sitt ursprung i samma indoeuropeiska dialekt och bildade ett kontinuum där innovationer uppstod och spreds, men inte alltid omfattade hela området; de flesta individuella nybildningarna i dessa språk uppstod under den långa epok som sträckte sig från språkförbundets (des Sprachverbandes) upplösning till de första skriftliga beläggen, det vill säga fram till 800-talet e.Kr. (s. 31–32). I sin grammatik upprepar B. Forssman K. Būgas tes att de baltiska stammarna, under tryck från slaver som trängde in från söder, förflyttade sig från sitt sydöstra område till trakter vid Östersjön. De första som kom till Östersjön var preussarnas förfäder, omkring 400-talet f.Kr., och betydligt senare, omkring 400-talet e.Kr., kurerna. Men undersökningen av hydronymerna i det baltiska bosättningsområdet (W. Schmid m.fl.) och arkeologiska uppgifter talar för en annan tolkning. Hydronymerna i det forna Preussen, Litauen och Lettland utgör en del av den forneuropeiska hydronymien, varför finska stammar sannolikt inte levde här (s. 46). V. Toporov och O. Trubačov kom i sin berömda studie fram till slutsatsen att de baltiska stammarna i övre Dneprområdet hade assimilerats på plats av slaver som anlänt söderifrån (Toporov, Trubačev 1962). Därför gäller A. Bezzenbergers påstående, tycks det, fortfarande: att östbaltiska folk hade bott här sedan bronsåldern. Den nämnda uppfattningen har också gett upphov till ytterligare ett påstående av Forssman, nämligen att det alltjämt skulle vara oklart om Tacitus Aestii verkligen avser balter (ob es sich dabei tatsächlich um Balten gehandelt hat) (s. 18). Den förhärskande uppfattningen bland forskare är att Tacitus Aestii var sydliga preussiska stammar (för litteratur, se Karaliūnas, Bammesberger 1998). Författaren föredrar termen Prußisch för att undvika förväxling, eftersom användningen av Altpreußisch kan föra tankarna till den term som används i tysk litteratur (Ostpreußisch) för en tysk dialekt. Några kommentarer om tolkningen av enskilda frågor i grammatiken. Pronomenformerna avestiska mana, fornslaviska mene, fornlitauiska mane – gen. sing.! – anses ha utvecklats genom dissimilation ur indoeuropeiska *meme (s. 33), jfr vedisk gen. sing. mā́ma. Det verkar snarare vara tvärtom – den vediska formen kan vara resultatet av assimilation och ha uppstått ur indoeuropeiska *mene (Szemerényi 1980: 229, Meiser 1998: 157). Det är mycket möjligt att indoeuropeiskan bör rekonstrueras med lexemen litauiska sūnus, fornslaviska synъ, fornindiska sūnuḥ; litauiska vyras, lettiska vīrs, fornindiska vīrāḥ med långa rotvokaler, medan de korta vokalerna i gotiska sunus, latin vir, fornirländska fer och fornhögtyska wer kan vara resultat av förkortning enligt Dybos lag – vokalerna ū och ī kan ha förkortats när de stod i en stavelse före betoningen, det vill säga italiskans *uiro- < *u̯īró (Meiser 1998: 75). Det är felaktigt att rekonstruera former som exempelvis baltiska *žeḿia- (s. 38), *ākis (s. 47), *ākmenes, *āvis, *pātis (s. 98), *sākāu (s. 104), *mēdija- (s. 106), eftersom de korta vokalerna efter betoning sannolikt ännu inte hade förlängts vid den tiden; därför vore det mer korrekt att skriva *žeḿia, *ākis, *ākmenes, *āvis, *pātis, *sākāu. Gravis anger betoningens plats och att vokalen är kort – så är konventionen i litauiska, jfr kìtas, bùtas, kàsti, nèšti). Men betoningar och intonationer rekonstrueras korrekt, exempelvis protobalternas nom. sing. *dei̯uas, 3 pers. pres. *eī́ti (s. 98). Som motsvarigheter till de lettiska verben bāudīt ’erfahren’ (den mer exakta betydelsen är ’prüfen, versuchen, wagen’) och baūdīt vore det lämpligare att ange de litauiska verben med samma stam baūdytis (-osi, -ėsi) ’ruošti’ och baudyti (-o, -ė) ’raginti, kurstyti’, men inte litauiska baudinti (s. 88). Det finns några misstag: gen. plur. av litauiska medùs är medų̃, inte *medų (s. 51); gen. plur. av litauiska ėžys är ėžių̃, inte *ėžių (s. 96); -st- kan inte härledas från indoeuropeiska *-sk- (s. 90). Efter översikten över varje ordklass följer en litteraturförteckning – detta hjälper läsaren mycket att orientera sig. Ordbildning och syntax har inte heller förbisetts – de behandlas i det fjärde (s. 229–263) respektive femte kapitlet (s. 264–340). I bilagan (s. 341–357) finns en förteckning över o-stamsverb och atematiska verb med enstavig infinitiv. Läsaren hittar en lista över förkortningar (s. 357– 124 | RECENZIJOS 359), ett sakregister (s. 389–396) och förklaringar till specialtecken (s. 396). Ordregistren upptar s. 360–388 och bibliografin s. 397–418. Efter en genomgång av den recenserade grammatiken kan man konstatera att Berthold Forssmans Lettische Grammatik inte bara är en modernt skriven lärobok i lettiska och dess historia avsedd för utlänningar, utan också ett vetenskapligt arbete – ett värdefullt bidrag till den historisk-komparativa grammatiken över de baltiska språken. LITERATŪRA KARALIŪNAS, S., BAMMESBERGER, A. 1998: Zu Fragen nach der ethnischen Identität der Aisten. Bammesberger, A., Hrsg., Baltistik: Aufgaben und Methoden, Heidelberg: Winter. MEISER, G. 1998: Historische Laut- und Formenlehre der lateinischen Sprache, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. SZEMERÉNYI [Семереньи], O. 1980: Введение в сравнительное языкознание. Перев. Б. Абрамова, Москва: Прогресс. ТОПОРОВ, В. Н., ТРУБАЧЕВ, О. Н. 1962: Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва: Наука. Simas Karaliūnas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Gauta 2004 12 14