Liet. „barzdà“ ‘barba’: samplaikos „-zd-“ kilmės klausimu

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LI (2004), 15–27 Lit. barzdà ’skägg’: om ursprunget till konsonantklustret -zd- ROLANDAS KREGŽDYS Vilniaus universitetas Artikeln behandlar ursprunget till konsonantklustret i lit. barzdà ’skägg, kant’. Medan Būga antog att klustret var nedärvt, tillskrev Endzelins det slaviskt inflytande. Otrębski beskrev dess härledning som oklar. De ord som lånats in i finsk-ugriska språk pekar på -d- snarare än -zd-, men de kan gå tillbaka på såväl germanska barda ’skägg; yxa’ som baltiska ord. I denna artikel framförs uppfattningen att lit. barzdà är nedärvt och återspeglar en indoeuropeisk dialektal bildning. Analysen bekräftar Būgas antaganden om ordets ursprungliga morfologiska struktur. Därav följer att lit. barzdà och lett. dial. bàrzda är äldre än lett. bārda. 1. INLEDNING Ursprunget till klustret -zd- i strukturen hos litauiska substantiv har Kazimieras Būga diskuterat för länge sedan. Han anförde flera exempel med alternationerna -zd-: -z- och antog att det konsonantiska -zd- var historiskt, dvs. han betvivlade inte att denna förbindelse var gammal: lit. liždas ’plats som inrättas för att lägga och ruva ägg samt föda upp ungar (om fåglar, insekter); bo’ (DLKŽ⁵ s.v.) – dial. lizàs ’detsamma’¹, lit. blauszdà ’benpartiet från vristen till knäet’ – dial. blauzà ’detsamma’, lit. lazda ’bearbetad käpp att stödja sig på när man går; slå någon med något osv.’ – dial. lazà ’detsamma’, lit. barzdà ’håret på den nedre delen av ansiktet’ – dial. baržà ’detsamma’ (Būga 1958: 273). Zigmas Zinkevičius hävdar att ”klustret zd i det förflutna sporadiskt övergick till z i litauiskan” (1980: 129 f.), dvs. han anser att denna förbindelse är mycket gammal. Klustret -zd- (-d-)s funktion i det litauiska verbalsystemet har Erdvilas Jakulis berört i förbigående. Det har noterats att frikativan /z/ oftast bevaras, även om den inte alltid är etymologisk (Jakulis 2002: 35, 62): bėzda – bėza ’fisa; lukta illa, stinka, förpesta luften’, lett. bezdēt, -u, -ēju ’detsamma’; lit. kūza, -ėti, -ėjo – kūzda, -ėti, -ėjo ’viska; darra, skälva’; lit. splàzda – splàza ’fladdra’ osv. En liknande tendens att bevara den frikativa konsonanten kan också spåras i lettiska dialekter: lett. dial. brāzēt, -u, -ēju – brāzdēt ’knaka’ (Jakulis 2002: 92, 108); jfr även exemplet med klustret -z(ž)g-: lett. dial. blīzgēt ’skimra, glimma’ = lett. dial. blizēt (Jakulis 2002: 87). Med stöd av lettiska och fornpreussiska data försökte Endzelins bevisa att den litauiska benämningen på skägg med -zd- hade ett sent ursprung (Endzelin 1902a). 1 Jfr även PEŽ III 54 ff. 16 | ROLANDAS KREGŽDYS Arbetets mål: 1. fastställa de areella gränserna för formerna med -zd-, -z-, -d- i litauiska och lettiska; 2. omtolka betydelsen av finska lånord vid fastställandet av den urbal to-baltiska formen för beteckningen skägg; 3. fastställa orsakerna till att olika morfonologiska varianter med -zd-, -z-, -d-. kan ha uppstått. 2. ANALYS AV MATERIALET Ett hittills outrett problem med de baltiska språkens beteckningar för skägg är skillnaden mellan rotens strukturmodeller i litauiska respektive lettiska och fornpreussiska: i de östbaltiska dialekterna används former med rotkonsonantgruppen -zd- (i lettiska även -d-), medan det fornpreussiska endast har en form med -d-: lit. barzdà respektive lett. dial. bàrzda – lett. bārda respektive fornpreuss. bordus E 101. Det finns två hypoteser för att förklara denna skillnad: 1. Former med konsonantgruppen -zd- är gamla, nedärvda från det urindoeuropeiska urspråket, och bör därför betraktas som relikter; de kan jämföras med sanskrit bhr̥stís ’egg, kant’, fornisländska och forn högtyska burst ’borstar’, fornengelska byrst ’borstar’ m.fl. (Būga 1958: 273; ME 273; LEW 36; Kurylowicz 1935: 118; Vasmer I 196) – urbal to-balt. *barzdā ’detsamma’ bör rekonstrueras (LEV 108). Rekonstruktionen av en sådan form förutsätter också en korrigering av den urindoeuropeiska urformen: i stället för den hittills allmänt vedertagna urindoeuropeiska *bhar-dhā² bör *bhars-dhā rekonstrueras (ME ibd.), varifrån slaviska ord med betydelsen ’fåra’ hittills har härletts (ESSJ II 220); 2. Former med -zd- är sena och har påverkats av liknande ord som sl. *borzda³ ’fåra’ > ryska borozda ’detsamma’ m.fl. (Endzelin 1902; ESSJ II 198; Varbot 1984: 216; PEŽ I 151), eller bör härledas ur baltiska *bard- + *-da > *barzda (Skardžius 1943: 99; Endzelynas 1957: 100) – urbal to-balt. *bardā ’skägg’ (fem.) bör rekonstrueras (Trautmann 1923: 27). Toporov (PJA 241) och Mažiulis (PEŽ I 151; jfr även ESSJ II 198, 220) stöder denna rekonstruktion, även om vissa lingvister helt enkelt betecknar växlingen -zd-/-z- som oklar (Otrębski 1958: 334 ff.). 2 Enligt Markis hypotes är indoeuropeiska *bhardhā en innovation med betydelsen skägg, som ersatte indoeuropeiska *smonkru ’skägg’. Detta genus ligger till sin morfologiska struktur nära forniskt-indiska bhr̥stís ’egg’ (fem.), latin far ’bröd, mjöl’, gotiska barizeis ’korn; Hordeum sativum’, fornisländska bar ’säd; korn’ m.fl. Man antar att denna jordbruksterm lånades från semiterna av invånarna i den västliga indoeuropeiska dialektzonen redan före flyttningen till Europa. Förespråkare för en sådan hypotes förklarar indoeuropeiska *bhardhā som en bildning: det första ledet *bhar- tolkas som ett gammalt indoeuropeiskt namn på korn (Hordeum sativum – Markis hypotes), med ursprung i forntida hebreiska bar ’betsat korn’, arabiska bur ’säd’, sydarabiska bor, barr ’säd, spannmål’ (Otkupščikov 1963: 89). Man menar också att detta spannmålsnamn kan ha lånats in under den sena indoeuropeiska urspråksperioden (i början av uppdelningen i dialekter), snarare än efter att språket delats upp i dialekter (Ivanov 1985: 162 ff.). Hypotesen om lån från arabiskan hade tidigare framförts av Meillet (1914: 143). Företrädare för boreal lingvistik hävdar att senheten hos den indoeuropeiska sememen skägg i *bhardhā, i stället för den äldre ’växt’-betydelsen, bekräftas av den rekonstruerade boreala formen *bard- ’snår’ ~ georgiska bard- ’detsamma’ m.fl. (Klimov 1988: 153). Enligt Porcig betydde indoeuropeiska *bhardhā från början ’den hårbeklädda delen av ansiktet (kroppsdel [hos djur]); borst’, och fungerade i urspråket som nomen collectivum, och ersatte senare indoeuropeiska *smek- (Porcig 1964: 302). Han stöder sig på hypotesen att en rekonstruerad betydelse för indoeuropeiska *bhar- är ’vass’ (jfr Otkupščikov 1963: 89). Den traditionellt rekonstruerade urformen *bhardhā betraktas som ett indoeuropeiskt arvord < indoeuropeiska *bhār- ’sticka ut; borst; spets; agn’ (Pokorny 110; Fraenkel 36) < verb. indoeuropeiska *bher- ’gnugga; skära; hugga; slå, stöta; klyva, splittra’ (LEV 108) > verb. indoeuropeiska *bhar- ’sticka fram, skjuta ut’ (Pokorny 110; ESSJ II 197) → ’borst’ (Porcig ibd.; Gamkrelidze, Ivanov 1984: 69). 3 Man försöker också förbinda det med ryska dial. borozdavka ’vårta’, kšb. barzovka ’detsamma’ (Nepokupnas 1983: 20, 47; Endzelin 1902b/1971: 221). LIET. barzdà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ 17 Det finns skäl att betvivla bevisningen för den andra hypotesen, eftersom man inte alltid är överens om den CVRC-rekonstruktion som gäller den strukturella modellen för roten i det fornpreussiska ordet för skägg. Med stöd av fornpreussiskt onomastiskt material rekonstrueras roten *barsd-, dvs. en fornpreussisk strukturell modell CVRCC- för skägg antas; V. Toporov⁴ (PJA₁ 197 ff.) och A. Kaukienė⁵ (1999: 21) nämner den. Jfr fornpreussiska Barsde (gudomens namn), fornpreussiska Claus Barsde (egennamn – Trautmann 1925: 17), kuriska Barsdemin (egennamn) (Toporov PJA₁ 199) och möjligen fornpreussiska egennamnet Borssythe – Herman Borssythe 5a, 51 = 5b, 62 Schalwe – Trautmann 1925: 20 (om detta personnamns ursprung, se Kregždys 2004: 35 för en utförligare diskussion). Innan man undersöker orsakerna till att alternanterna -zd-/-d- uppkommit i de baltiska språken och möjligheterna att rekonstruera urformerna, bör man först fastställa de areella gränserna för var den ena eller andra formen används. I de äldre litauiska skrifterna förekommer ordet barzdà ’hår på nedre delen av ansiktet; hårtofs på hästens kota; sm.žras’ (LKŽ₁ 673t.) endast med konsonantgruppen -zd-: barłdą (acc.sg.) BB Ez 5,1; Barzdà, -õs f. ’skägg’ R₁ 13, R₁₁ 52, R₂₁₉; Gaidžio Barzdà ’tuppkam’ MŽ₂ 281 = R₁₁ 211; Barždà, -õs f. MŽ₂ 27; Barzda SD⁵ 19; barzdà ’liebladets rygg, som vänds fram innan man börjar slå gräset’ MŽ² 292; Strėlà su Barzdà ’pilspets’ R₁₁ 276 = Strėlõs barzdà K₁₁ 107; barzdà BzF 99; barzdà K₁ 167, 675; bárzdà M 28; barzdà Leskien B 214; Barzda, bardzėlė ISPL 84; barzda ’skägg’ ZCh 183₉, 184₇...; barzd’õs (gen. sg.) P 230, bard’õms (instr. pl.) V 444 (Buch 1961: 41); eller med -z-: barze MPDP 149; barza SG II 59; barzā, -ās Jrk 62; barza BsP I 99. Enligt uppgifter i LKŽŽK, LKŽŽKP och TA kan man hävda att formen med konsonantgruppen -zd- används i ett betydligt större område: barzdà – västliga samogitiska (SG), nordliga samogitiska kretingadialekter (bazdà PLT, bárzda PLN, barzdà ŽEM, MS), telšiai-dialekter (ŠARK [bárzda EIG, LK; barzda VGR, SKD, TRŠ]), sydliga samogitiska varniai- och raseiniai-dialekter (bárzda ŠLL, RDN, KRKL), västliga hög litauiska šiauliai-dialekter (bárzda Sk, Škt; barzda Sk, Kdn), kaunas-dialekter (ZP, JRB [bazdà BLB]), östliga hög litauiska panevėžys-dialekter (RD, MLN [bárzda SLC; barzda KRIAUŠ, GĖL, ANG, PS, NMR]), kupiškis-dialekter (KP [barzda PD, DRŠ]), anykščiai-dialekter (SV [barzda AND, LDK]), utena-dialekter (LLN [barzda UŽB, ŠPL]), vilnius-dialekter (DKŠT), sydliga hög litauiska dialekter (VS, AUK, DRSK, DG, VRN [bazdà VLKN, MCL]) samt perifera dialekter (LZ, PLS). Former med rotens -z- används i ett betydligt mindre område: ERŽ, VDŽ, ŠAUK, KRŽ – barzà, VLKŠ, VDK, J-E; PGR⁶) (TA), GRV (Kardelytė 1975: 114), jfr även LKT 102, 442. LKŽK dokumenterar att sådana former används i trakten kring Jurbarkas (GRDŽ – 4 Toporov förklarar avsaknaden av -z- i fornpreussiska bordus ’skägg’ E 101 med bruket av andra urindoeuropeiska ord för skägg utan frikativt prefix: fornkyrkoslaviska brada, forn högtyska bart m.fl. (PJI 241). Med stöd av fornpreussiska Barsde (gudomens namn), fornpreussiska Claus Barsde (egennamn – Trautmann 1925: 17; PJI 199), kuriska Barsdemin (egennamn) och toponymerna Borzna < *Borz(d)na (?) i övre Dnepr-området [ursprung och bildning oklara], rekonstruerar Toporov försiktigt fornpreussiska *barsd-/barzd- (PJI 197). 5 Kaukienė härleder fornpreussiska bordus ur *bārdzā och hänvisar till PEŽ₁ 150, men Mažiulis hävdar inte detta. Tvärtom antar han att -z- är sekundärt och har uppkommit genom påverkan från sl. *borzda. 6 Jonikas påpekar att konsonantgruppen zd i Pagramantis-dialekten blir z i alla ord, inte bara i det här undersökta ordet baržà (Jonikas 1939: 28). 18 ROLANDAS KREGŽDYS Zinkevičius 1966: 179) ir Skirsnemunėje. Zinkevičius taip pat užsimena, kad barzdą vartojama ir rytiniame lietuvių kalbos ploto pakraštyje – Lazūnuose (Zinkevičius 1966: 180). Vadinasi, forma be -d- vartojama ne tik pakraštinėse pietryčių žemaičių šnektose, bet ir pietų žemaičių raseiniškių šnektoje bei su ja besiribojančiame vakarų aukštaičių pakraštyje, taip pat vakarų aukštaičių kauniškių, rytų aukštaičių vilniškių paribio Lazūnų šnektoje. Fonetškai toks reiškinys, matyt, apibūdinamas kaip progresyvinės asimiliacijos nulemtas kitimas, plg. liet. dial. lazã = liet. b. k. lazdà ir kt. (plg. Zinkevičius 1966: 180). KARTA 1: SVARTA TRIANGELER MARKERAR ANVÄNDNINGEN AV FORMER MED KONSONANTKLUSTRET -zd-, VITA – MED -z-. Vissa lettiska lingvister betraktar de morfologiska skillnaderna mellan litauiska och lettiska skägg som ett resultat av litauiska dialekters påverkan på lettiska gränsdialekter. Därmed förutsätts former med rotvokalen -z- vara sena (Staltmane 1981: 65; Steinbergs 1996–1997: 24), medan ursprunget till personnamn med den första komponenten bārd- i lettiskan knyts till appellativiseringsprocessen, eftersom de saknar den pejorativa nyans som kännetecknar motsvarande litauiska exempel: lett. bārda ’skägg’ → bārdiņa ’litet skägg’ → Bārdiņš (efternamn), Bārdainis ← bārdainis ’skäggig’ (-zd- förklaras som en dialektism). Det bör nämnas att Staltmanes påstående att efternamnsvarianter med -zd- kan ha orsakat uppkomsten av lett. dial. bārzda är svårt att belägga (jfr Staltmane, ibid.). En sådan lexikal variant kan ha använts parallellt med lett. bārda eller betraktas som en arkaism (jfr Nilsson 1998: 124). Detta sätt att lösa problemet skulle naturligtvis vara mer övertygande om dessa former i lettiskan endast användes i gränsdialekter (t.ex. Bsk (235)), men sådana former används långt från den litauiska gränsen: bārzda² – KND (84), VNP, ARLV (65), LIET. barzdà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ 19 b'ʒrda² – PRE (439), KRTP (357), barzdə² DND (63), VND (75) (jfr också lett. dial. būorzda ‘skägg’ (livisk dialekt) – exempel från www.ailab.lv – se nedan) eller ligger två–tre dialekter bort: b'ʒrda² – SNK (353) (ME, 273), jfr även lett. dial. būorzda ‘skägg; lång tofs av hästhår vid benen; lång hårtofs på den nedre delen av ett djurs kropp’ (KV, 167 ff.), exempel från lettisk folklore: Borzda izauga, a gudreibys nav 527 33449; Boarzda koa krīvam 1268 793 (exempel från det seliska dialektområdet, där ā (-'r- < -ār – LEV₁ 108) > motsvarar oa (Rudzīte 1993: 237). KARTA 2: PÅ DE ANGIVNA ORTERNA ANVÄNDS FORMER MED KONSONANTKLUSTRET -zd-; TRIANGELERNA MARKERAR ORTER DÄR SÅDANA FORMER KAN HA ANVÄNTS (ENLIGT LETTISKA FOLKLORSAMLINGAR). En form med rotklustret -zd- förekommer i lettisk och litauisk toponymi: lett. Bārdzaini, Bārdzēni < nom. prop. lett. Bārzda ~ lit. Barzdai, Barzdinė (Endzelīns 1956: 93). Toporovs teori om uppkomsten av dublettformer av ord talar också emot en sådan lösning på problemet. Enligt teorin borde spår av former med rotens -d- (och inte -zd-) också finnas i litauiska dialekter (i Lettlands gränstrakter) – någon form *barda (utan -z-) har inte belagts vid Litauens gräns mot Lettland. Av alla litauiska egennamn med rötter som kan knytas till barzda skulle endast efternamnen Bardišius, Bardyšius (som används i olika delar av Litauen – Maciejauskienė 1991: 98) kunna återspegla roten *bard-, men dessa ord betraktas som lån från slaviska språk, dvs. de härleds från pol. Bardyszewski ~ pol. bardysz → lit. bardišius ‘yxa med långt skaft att hugga fiender med; ett slött verktyg; en storväxt person; ett dåligt husdjur’ (LPŽ₁ 194; LKŽ₁ 657). Jfr också de litauiska ortnamnen Bardiškėliai (UKM), Bardiškiai (PKR, RS), Bardžiai (ŠLL) m.fl. (LAŽ 27), utan rotens -z-, vilka kan vara 20 | ROLANDAS KREGŽDYS av personnamnsursprung och kan knytas till det redan nämnda polska substratet, liksom ortnamnet Barzdūnai (by, ŠLU), med det litauiska personnamnet Barzdūnas (Razmukaitė 1993: 154). På liknande sätt kan man förmodligen förklara ursprunget till det litauiska efternamnet Bardžius (ALVT), som förekommer sida vid sida med Barzdžius (jfr Bardzis Ukм) (LPŽ 195), även om det kan betraktas som det enda fallet av bortfall av -z- i det litauiska språkområdet. Būga förklarar uppkomsten av Barzdos morfonologiska varianter som en språklig egenhet hos sydöstra samogitiska dialekter: ordstrukturen förenklas beroende på om ljudkombinationen var morfologiskt betydelsefull: ”zd sokratilos’ v z vo vsech tech formach, v kotorych d ne imelo morfologičeskoj cennosti” (ibid.). Enligt Būga bör liknande förändringar i andra dialekter, där frikativan -z- används i stället för det förväntade -zd-, förklaras som sporadiska företeelser. Klustret -zd- i alla dessa ord bör härledas från ur-lit. *-zd- (Būga 1958: 273). Mažiulis (PEŽIII 55) och Derksen (2003: 12) ansluter sig till denna lösning. Endzelīns (1974: 267–268) nämner också den gamla användningen av klustret. Zinkevičius konstaterar helt enkelt att ”en del sydsamogiter och deras närmaste aukštaitiska grannar inte uttalar d mellan z och en vokal” och att ”bortfall av konsonanten d mellan z och en vokal har också iakttagits vid den östra kanten av det litauiska språkområdet” (1966: 179 ff.). Ett argument som kunde användas för att stödja ursprunget till det protobaltiska klustret *-sd- vore toponymiska exempel som visar att det är former med klustret -zd- som är äldre: lazda – Lazdėnai, lett. lazda ‘hassel’ – Lazduone (se även Gerullis 1922: 254). Formen lit. *Lazėnai existerar inte. Zinkevičius resonerar på liknande sätt – för att illustrera denna ljudförändring använder han adjektivet lit. dial. barzyla ‘skäggig’ (JRB) och verbet lit. dial. barzuoti < lit. barzdūoti ‘gnida något med skägget’ (Zinkevičius, ibid.). Ett lämpligt exempel för att visa hur komplicerat detta problem är kan vara verbparet lit. bėžda – bėža, där -zd- är etymologiskt (jfr Jakulis 2002: 87, 107, 109). Därför är det inte tillförlitligt att anta att det här rör sig om någon innovation orsakad av en fonomorfologisk eller semantisk utveckling. Jakulis försöker förklara uppkomsten av dessa ljudinvarianter genom att utvidgningselementet -d- fogats till roten indoeur. *pes- eller *bes- (Jakulis op. cit., 109), men det är knappast tillförlitligt att formulera ett sådant påstående enbart utifrån lit. pėža, -ėti, -ėjo, särskilt när det gäller rekonstruktion av en urindoeuropeisk form – exempel från andra språk tyder på att detta infix redan fanns i urindoeuropeiskan (LEW 42; Vasmer I 163). Exempel med bevarad klusil förekommer mer sällan; där är frikativan /z/ uppenbart en paratisk konsonant: spùrzda – spùrda ‘spūrda’. Jakulis undersöker för övrigt inte orsakerna till detta fenomen närmare, men påpekar att användningen av sådana konsonantkluster som -zd- vid sidan av -z- kan bero på en semantisk faktor – en ikonisk funktion förutsätts (Jakulis 2002: 42). Man kan alltså dra slutsatsen att klustret -zd- i litauiska dialekter kan övergå till -z-. I nominalsystemet kan denna förändring förknippas med den fonetiska principen om ”bekvämare uttal”, förutsatt naturligtvis att det inte strider mot litauiskans morfologiska regler, jfr barskutis ‘hyvel’ DP 563₆ < *barzd-skutis (Otrębski 1958: 367). I lettiskan kan samma orsaker ha lett till att en form utan -z- uppstod som de som åberopas för att förklara uppkomsten av -z- i lit. barzdà. Man kan anta att former utan klustret -zd- som användes av de slaviska och finska folk som bodde i grannskapet kan ha lett till att lett. bārda uppstod och slog igenom, medan den äldre formen med klustret -zd- trängdes undan ur bruk LIET. barždà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ 21 …nos. Antagandet stöds inte bara av användningen av former med -zd- i de liviska dialektområdenas tal, utan också av att sådana former är särskilt vanliga i äldre lettiska folklorsamlingar som publiceras på webbplatsen www.ailab.lv. Förhållandet mellan former med konsonantgruppen -zd- och -d- skulle kunna anges som 2,3/1 – formen med -zd- används betydligt oftare7. Förändringarna lit. -zd- > -z-, lett. -zd- > -d- kan alltså försiktigt sättas i samband med språkets principer om ”bekvämlighet” och ”ekonomi” samt påverkan från andra språk. Alla dessa faktorer kan ha gett upphov till de undersökta varianterna och bidragit till att de spridits i olika dialektala områden inom samma språk. Sådana fonetiska varianter kan därför inte vara gamla och direkt förknippade med liknande ord i andra indoeuropeiska språk som betyder skägg; dessa ord kan ha bildats under påverkan av helt andra faktorer. Jfr Fraenkels försök att göra det undersökta problemet arkaiskt genom att betrakta det som indoeuropeiskt: fht. bart ’skägg’: burst ’borst’, forneng. beard ’skägg’: byrst ’borst’; deras ordbildning kan vara olika (verbalt ursprung för -st-?) (LEW 36). Påverkan från grannspråken slaviska och finska på förändringen av det baltiska ordet för skägg bör behandlas separat och ingående, eftersom man med stöd av dessa språks data försöker finna belägg för den slaviska konsonantgruppen -zd-. Till att börja med bör man uppmärksamma att förespråkarna för hypotesen om slaviskt ursprung för konsonantgruppen -zd- i lit. barždà betonar enbart den morfologiska faktorns betydelse, vilket kan vara ett exempel på en tillfällig överensstämmelse – dessa substantiv har inte samma lexikal-semantiska paradigm. Jfr fornslav. brazda ’fåra’, bulg. бразда ’detsamma’, serb.-kroat. brázda ’detsamma’, dialektalt ’dike, fullt av vatten’, slovak. brázda ’fåra, rynka’, pol. brózda ’fåra’, 7 [ordspråk]: Bārzda aug, bet pats neaug 1225 12801; 699 191; Strīdās kā gar ķeizara bārdu 382 39; [visor]: <… Piecī gadi bārzdu dzina …> (14999); <… Ka žīdam liela bārzda…> (34300); [sagor]: <…tāds bārdainis, tik liels muļķis; <… vecis ar sirumu bārzdu …> (Zvēri iet grēkus sudzēt un iekrīt bedrē. 1. A. 1. 47. 20. 31. R. K. Porietis Šelpis Aizupēs, Zin. Kom. kr. LP, VI, 43, 1. AŠ, II, 3c.); <… Tev neva bārdas, es tev nevaru ielaist …> (Kaza un vilks. 123. L. Ivanovskis Daugavpils apriņķa Kapiņos, N. Rancāna krājumā); <… vecs vīriņš ar sirumu bārzdu …> (Vilki saplēš noveleto cilvēku. 1. LP, V, 83, 1. AŠ, II, 41c.); <… ienācis Spičbārdīs …> (Varonis izgābj trīs nolaupītas princeses. 9. A. 301 A. A. Māturs Grāvendālē. I.P, VI, 115, 15 d. piez. AŠ, II, 86 f.); <… mazs vīrelis ar tik garu misina bārzdu …> (Varonis izgābj trīs nolaupītas princeses. 10. A. 301 A. P. Lielupis Vec-Piebalgā, Brīvzemnieka kr. LP, VI, 115, 16. AŠ, II, 86 h.); <… Trešo dienu palicis tas stiprākais vīrs un tas vecītim bārzdu …> (Zemgales ķēniņa meita Skaistīte. 5. A. 301A. J. Ozols Saukā, Brīvzemnieka kr. LP, VI, 115, 24. Turp. AŠ, II 86 b); <… mazs vecītis ar garu, garu bārzdu …> (Stiprinieks ar saviem biedriem. 3. A. 301B. J. Ozols Secē, Brīvzemnieka Sborņik, 99 piez. LP, VII, II, 18, 6.); <… mač vīres ar tik garu bārzdu …> (Stiprinieks ar saviem biedriem. 4. A. 301 B. (650 A.) J. Bergmanis Bārtā, Magazin der Lett.-Lit. Gesellschaft, XVIII, 1887, 17.); <… vīrs ar garu, garu bārzdu …> (Stiprinieks ar saviem biedriem. 12. A. 301B. T. Štaūeris Iecavā. LP, IV, Iv, 5. AŠ II, 87e.); <… lien mazs vīrelis ar garu garu bārzdu …> (Stiprinieks ar saviem biedriem. 13. A. 650 A. 30t B. J. Gobziņš Durupē. LP, IV, 1, 4 v. AŠ, II, 8i f.); <… puisis sagrābis sprīdi uniedzīs viņa bārzdu ar vadzi kokā …> (Stiprinieks ar saviem biedriem. 16. A. 301B. L. Makevica Nogalē. LP, VI, 115, 24 turp. AŠ, II, 87 d.); <…mazs vīriņš ar garu, baltu bārzdu …> (Kalēja dēls. 6. A. 301B. Nameitu Juris, Franka-Sesavā. Jkr. II, 2. LP, VII, II, 18, 4, 3. AŠ, II, 92 a.); <… tāds vīriņš kā biete, ar garāku bārzdu par zirga asti …> (Dzelzs dēls. 2. B. 301A. Dzirciemā, LP, VI, 115, 19 piez.); <… garš vīriņš ar olekti garu bārzdiņu …> (Dzelzs dēls. 5. A. 30113. J. Saržants Garlenē. LP, VII, II, 18, III, l.); <… vīriņš īkša lielumā un asi garu bārzdu …> (Lāča dēls. 4. A. 301B. M. Šimiņš (Pērkons) Kurzemes Bruknā. Jkr. II, 1. LP, VII, II, 18, 5. AŠ, II, 90d.); <… ar olekti garu bārzdu un līdzes maizes …> (Lāča dēls. 8. A. 301B. Pogu Jānis, Bechmanis, I879. Brambergā un Ezerē, Brīvzemnieka Kr. LP, VI, 115, 10a. AŠ. II, 90h.); <… mazs vīriņš ar garu bārzdu …> (Ķēves dēls. 3. A. 303. 300. 30IA. 513A. Lauris Bikstos. LP, VI, 115, 2b. AŠ, II, 92c.) och flera hundra andra exempel, som det på grund av det stora antalet inte går att återge här. 22 | ROLANDAS KREGŽDYS rus. borozda ‘arklio išvagota eilė’ < prasl. *borzda (Brückner 1957: 42). Toks spėjimas būtų kur kas patikimesnis, jei šis slavų vardažodis kuriame nors dialekte reikštų „barzdą“ ar kokį nors kūno organą. Deja, tokių duomenų nėra (plg. ESSJ₂ 220). Suponuoti, kad semema „vaga“ kažkaip susijusi su nagrinėjamos kūno dalies išvaizda taip pat negalima, kadangi slavų kalbose iš šios šaknies pasidaryti kūno dalių pavadinimai išlaiko savo denotatinę vertę: s.-ch. (čak.) brazgotina ‘randas’, slov. brazgotina ‘t. p.’ < s. sl. brazda < prasl. borzda (fonetinė kaita -zd- > -zg-) (Kurkina 1982: 182). Vadinasi, slavų kalbose išlaikomas denotatinis dėmuo „tai, kad įrėžta; išvagota“, kuris visiškai nesusijęs su liet. barzdà denotatu „apatinės veido dalies plaukai“. Förespråkarna för slavisk påverkan hänvisar ofta till den protosemem ”växt” som återspeglas i dessa språk. Jfr ryska boroda ’skägg’, som i ryska dialekter kan betyda: 1. ”en sträng som lämnas oslagen vid slåtter eller skörd av råg (och andra spannmålsväxter)” (Pskovområdet); 2. ”det viktigaste rekvisitet i en östslavisk ritual tillägnad ’skägget’ (förknippad med spannmålsskörd) – ett konstgjort skägg av halm”; 3. ”den sista kärven av spannmål eller råg” (Ternovskaja 1977: 80tt). Man antar att detta kan ha samband med det mytologiska skägg som tillverkades av den sista kärven av spannmål eller råg under skördefesten. Denna ritual var särskilt typisk för slaviska folk. Jfr de ryska uttrycken zavit’ Velesu borodu och zavit’ borodu ’avsluta spannmåls- (råg-)skörden’ (Dal’ I 116). Man antar att ett skägg sattes på en person (förmodligen en präst) under de sakrala riterna – ritualen symboliserade en antropomorfiserad gudom (se vidare Ivanov 1985: 163tt). Det hävdas att en liknande ritual också förekom i baltiska riter (Greimas 1990: 479, 484t), men dess påverkan på förändringen av ordets morfologiska struktur är inte belagd. Det är svårt att tro att en liknande namngivningsprocess med anknytning till ett mytologiskt skägg också förekom i germanska dialekter – fht. burst ’borst’ ligger semantiskt betydligt närmare de östbaltiska exemplen som betyder skägg än de slaviska orden i andra betydelseparadigm. Hypotesen om ett slavisk-substrat med morfonologisk grund är inte heller särskilt tillförlitlig, eftersom den inte tar hänsyn till strukturen hos ord i andra indoeuropeiska språk: sanskrit bhrṣṭís ’egg, kant’, fornisländska och fornhögtyska burst ’borst’, fornengelska byrst ’detsamma’. Det är därför svårt att förneka möjligheten att indoeuropeiskt *bhars-dhā har existerat. Det germanska rot-s ignoreras visserligen fortfarande när urgermanska *barda- rekonstrueras (Kluge 1975: 54). Karulis anger, med stöd av Endzelins (DI₁ 251) och Vasmers antagande om konsonantgruppen -zd-s ålder, att dess ursprung kan sättas i samband med att -s- trängts undan i den indoeuropeiska urformen (LEV ibd.). Denna uppfattning är betydligt mer tillförlitlig, eftersom litauiskan saknar former utan rotens -z-; tvärtom förekommer i vissa dialekter bortfall av rotens -d- och -r-, men aldrig av -z- (se de tidigare diskuterade litauiska dialektformerna baržà, bazdà). Det finns alltså ingen grund för att rekonstruera ur-lit. *bardā (Trautmann 1923: 27; Mažiulis I 151). Det går inte heller att utesluta att en form med -z- förekom även i fornpreussiska (se not 4). Utifrån de språkliga fakta som beskrivits här kan man anta att det just är de litauiska substantiven som betyder skägg som har bevarat en äldre morfologisk struktur, och därför den slaviska- LIET. barzdà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ 23 Denna analogifaktor kan tillämpas på exempel från lettiskan, medan dialektformer med -z- i det sistnämnda språket bör betraktas som arkaismer. Ett annat viktigt problem gäller behandlingen av baltiska lånord i finska språk, eftersom man antar att finnarna lånade namnet på barzdos från balterna: suo. parta ‘skägg’, est. pard ‘detsamma’, veps. bard ‘detsamma’ (Sabaliauskas 1966: 6; 1990, 9; PJĄ₁ 242 med litteratur). För att styrka formernas autenticitet med -d-, respektive den sekundära uppkomsten av -zd-, åberopas den finska formen parta ‘skägg’, vars lån från baltiska språk knappast betvivlas. Detta är dock inte det enda namnet på barzdos i finska språk. I den ludiska dialekten av karelska används formen barde ‘skägg’ (Barancev 1967: 8). Liudikų tarmė lokalizuojama Onegos ežero baseino ribose (Bubrich 1971: 4), t. y. ribojasi su rusų kalbos šiaurinėmis šnektomis, kurių įtaka ypač ryški šios tarmės leksikos darybos kaitai. Labai svarbi aplinkybė fonetiniam skolinio interpretavimui yra tai, kad šioje tarmėje nėra priešbalsių duslusis ↔ skardusis kaitos (konsonantinis sinharmonizmas) (Bubrich op. cit., 5). Todėl kaip tik šioje srityje galima lokalizuoti senesnės formos vartojimo pavyzdžius nei Pabaltijo finų, kuriems ši kaita būdinga. Följaktligen måste man konstatera att det i den finska språkgruppen finns två olika lånord för att beteckna samma föremål. Det vore svårt att tro. Eftersom anpassningen av detta lånord inte är helt klar kan man anta att lud. barde ‘skägg’ inte har kommit från baltiska språk, utan från andra folk som levde i grannskapet. Flera lånekällor är möjliga – nordliga slaviska samt nordliga och västliga germanska dialekter. Dessa lånord kan ha nått den ludiska dialekten via vepsarna, från vilka de också härleds (Salo 1971: 57; Serebrennikov 1971: 25, 30). Analysen av Barzdos lånord har inte genomförts – A. Sabaliauskas betraktar mycket försiktigt suo. parta, est. pard, veps. bard som baltismer (1963: 124), kanske är det därför han inte ens nämner dem senare (1966: 65). Här är skälen till att de bör diskuteras så ingående som möjligt, eftersom det avgör om de kan betraktas som baltismer. De kan vara germanismer: ty. Bart ‘skägg’ (< urgerm. *barda- ‘detsamma’, Kluge 1975: 54)8. Det ludiska exempel som nämns här väcker tvivel om hypotesen att ordet är en baltism, eftersom est. pard, (gen.) parra ‘skägg’ definitivt inte är en form som används av ludierna. Hur ska man då förklara varför ordet förekommer i den ludiska dialekten? Det är svårt att tro att det kan ha förutsatt ry. borodá ‘skägg’, dvs. barde skiljer sig morfologiskt mycket från detta ord, och morfonologisk växling -oro- > *-or-9, senare övergående i -ar-, är inte typisk för finska lånord; jfr exemplet med strukturen CVRC- i de östersjöfinska språken, laudus ‘träflöte för nät’ < ry. dial. lovdus, lovdas, lovda, lovtus ‘detsamma’ (Matveev 1959: 14). Om vi antar att veps. bard ‘skägg’, som fonetiskt ligger närmast lud. barde, kan ha gett upphov till namnet på barzdos i den ludiska dialekten, bör vi först förklara— 8 Jfr även nor.-dan. Bart, fnhögty. Bart (nhögty. bart) = fhty. bart, forneng. beard, fornskand. barð (neutr.) ‘skägg, kant, bård, rand, brädd’ (NDW 52). 9 Vokalväxling i lånordsrötter i finska språk är mycket vanlig – /o/ kan växla inte bara till /a/, utan också till /e/ (jfr Kregždys 2003: 34). Oavsett orsaken till denna växling skulle den kunna förklaras om man kände till regelbundenheterna i dialektens morfonologiska struktur. Endzelin fastställde att finska lånord av slaviskt ursprung har /a/ i stället för den slaviska grundformen /o/ (Endzelin 1911: 106t). 24 | ROLANDAS KREGŽDYS … förklara den flektionella avvikelsen10 -V: -Ø11. Följaktligen kan man försiktigt anta att just det belagda bardė är det primära lånet, som bäst har bevarat lånordets fonetiska struktur. Man kan också anta att det lånades in mycket tidigt och återspeglar det äldre germanska *bardą. Detta är naturligtvis inte lätt att bevisa, eftersom A. Sabaliauskas också påpekar att ”det svåraste när det gäller att exakt fastställa om ett visst lånord verkligen är ett lån är att vi här rör oss med mycket långa tidsintervall” och att ”de finsk-baltiska språken är strukturellt mycket avlägsna, och ett ord som förs från ett språk till ett annat påverkas under så lång tid av det nya språkets lagar och förändras så mycket att det helt enkelt är omöjligt att känna igen det” (1963: 130; 1966: 67). Den här versionens bevisvärde stärks dock av principen för lånordsanpassning i den belagda dialekten: att bevara ordets morfologiska (och fonetiska) struktur så autentisk som möjligt. Därför är antagandet att dessa lånord har germanskt snarare än baltiskt ursprung betydligt tillförlitligare. Det skulle kunna förklara den vokaliska formen hos det här mer ingående behandlade belagda bardė, även om ordets initiala konsonantism (jfr veps. bard) fortfarande måste förklaras separat. Troligen bör man anta att finska parta har genomgått en dubbel konsonantisk synharmonism: först blev germ. bart(a)12 (< germ. *barda, Pokorny 110) till *para (estniskan övertog denna form från dem), och senare övergick det, till följd av den redan nämnda synharmonismen, till part. Således kan man försiktigt anta att karelsk dial. bardė verkligen inte är ett lån från det lettiska eller litauiska språkområdet, där exempel som återspeglar sekvensen -zd- dominerar. Problemet med anpassningen av finska lånord bör också undersökas ur ett diakront perspektiv, men det kräver en detaljerad intern fonologisk analys av de finska dialekterna, något som saknas i de nämnda dialektbeskrivningarna (av det belagda språket). K. Būga redovisar vissa fonetiska skillnader mellan finska lånord som avser samma lånord, infört vid olika tidpunkter (1959: 233 ff.), men de är inte upplysande för det problem vi undersöker. Detta problem kan lösas på ett liknande sätt som för de östbaltiska exemplen som återspeglar de dublettartade bildningarna -z-:-zd-, vilka förekommer i olika dialektområden. Orsakerna till att dessa varianter uppstod kan sannolikt verkligen sökas i andra språks lexikon, även om man först bör väga in de faktorer som kan ha gett upphov till dem – den redan nämnda semantiska faktorn, principen om språklig ekonomi och möjligheten att förenkla den svåruttalade sekvensen -zd- (detta sägs om variationen i den fonetiska strukturen hos ord som används i litauiska dialekter). Avslutningsvis kan man konstatera att orsakerna till uppkomsten och användningen av nominala varianter med rot- -zd-/-z-/-d- fortfarande är föga undersökta. Tolkningen av vissa ords morfologiska struktur ger upphov till många tvivel, jfr lit. skruzdìs, -ìės ’myra’ – lit. dial. (östra aukštaitiska) skrudė ’detsamma’, skrud-ėlė (Ds, LNKM), där -zd- behandlas olika av olika författare: Būga hävdar entydigt att det förlitauiska *skrus, gen. 10 Det flektionella -ę i det belagda bardė är en främre, medelhög, oavrundad vokaloid som är öppnare än /e/ och återges ibland grafiskt även som ä (Barancev op. cit., 16). 11 Detta flektionella -ę i det belagda språket kan återspegla en betydande arkaism, dvs. ordet kan ha bevarat en mycket mer arkaisk form än de andra finska exemplen, jfr germ. *barda, ’skägg’. Det finns alltså ingen anledning att förbinda lånorden med baltiska flektionella exempel (om anpassningen av baltiska lånordsändelser, se mer utförligt Dolja, Suchanova 1971: 53). 12 Jfr exemplen: fornisl. barða ’yxa’ och fornsachs. barda ’skägg’ (Pokorny ibid.). LIET. barzdà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ 25 *skruzdės (1959: 368), och antar därför en ursprunglig tidsform med -zd- (1958: 289), trots att former utan -z- är vanliga i äldre skrifter (jfr LEW 819; Ambrazas 2000: 54). Fraenkel resonerar på samma sätt (”Im Ostlit. kommen z-lose Formen vor...”), men Karulis invänder (LEV₂ 208t). Det är möjligt att tolkningen av detta konsonantkluster också kan påverka förklaringen av ordets ursprung. 3. SLUTSATSER 1. Skägg Uppkomsten av morfonologiska varianter av benämningen med -zd-: -z- kan förklaras inte bara som vissa dialekters egenskap att förenkla ordstrukturen beroende på om konsonantklustret är morfologiskt betydelsefullt, utan också utifrån principerna om språklig ekonomi och lätt uttal. 2. De lettiska skäggbenämningarnas utbredning och användning i äldre skrifter och folkdiktning gör det möjligt att anta att den äldre formen hade -zd-, och inte, som man hittills har trott, -d-. 3. Lit. barzdà Argumenten för att konsonantklustret -zd- skulle vara sekundärt och förklaras genom att detta substantiv kopplas samman med finska lånord är mycket tvivelaktiga, eftersom de baltisk-finska orden för skägg kan vara av germanskt ursprung. FÖRKORTNINGAR ARLV – Ārlava (65) BSK – Bauska (235) DND – Dundaga (63) KND – Kandava (84) KRTP – Krustpils (357) PRE – Preiļi (439) SNK – Sunākste (353) VND – Vandzene (75) VNP – Ventspils KÄLLFÖRKORTNINGAR DLKŽ⁵ – S. KEINYS, red., Ordbok över det nutida litauiska språket (datorversion). ESSJ – O. N. TRUBAČEV, red. Etymologisk ordbok över de slaviska språken. Moskva: Nauka, 1974–. KV – A. REKĒNA. Ordbok över Kalupes dialekt 1–2, Rīga: Latviešu valodas institūts, 1998. LAŽ – Handbok över Litauiska SSR:s administrativa-territoriella indelning 2, Vilnius, 1976. LEV – K. KARULIS. Lettisk etymologisk ordbok 1–2, Rīga: Avots, 1992. LEW – E. FRAENKEL. Litauisk etymologisk ordbok 1–2, Heidelberg, 1962–1965. LKŽ – Litauisk ordbok, Vilnius, 1941–2002. LKŽK – Litauiska språkets instituts litauiska ordboks kortregister. LKŽKP – Litauiska språkets instituts tillägg till den litauiska ordbokens kortregister. LPŽ – Ordbok över litauiska efternamn 1–2, Vilnius, 1985–1989. ME – K. MŪLENBACHS. Lettisk språkordbok 1–4. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. Rīga, 1923–1932. 26 | ROLANDAS KREGŽDYS PEŽ – V. MAŽIULIS. Preussisches etymologisches Wörterbuch 1–4, Vilnius, 1988–1997 NDW – H. S. FALK, A. TORP. Norsk-dansk etymologisk ordbok 1, Oslo–Bergen: Universitetsforlaget, 1960. PJa – V. N. TOPOROV. Preussiska språket: Ordbok 1–5. Moskva: Nauka, 1975–1998. TA – Det litauiska språkets instituts dialektarkivs kartotek. LITERATŪRA AMBRAZAS, S. 2000: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BARANCEV, A. P. 1967: Fonematika ljudikovskogo dialekta karel’skogo jazyka. Pribaltijsko-finskoe jazykoznanie, 3–19. BREJDAK, A. B. 1970: Vlijanie pribaltijsko-finskich jazykov na latgal’skije govory Ludženskogo rajona Latvijskoj SSR. Vzaimosviazi baltov i pribaltijskich finnov, Riga: Zinātne, 157–164. BRÜCKNER, A. 1957: Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa: Wiedza Powszechna. BUBRICH, D. V. 1971: Russkoe gosudarstvo i sformirovanie karel’skogo naroda. Pribaltijsko-finskoe jazykoznanie, 3–22. BUCH, T. 1961: Die Akzentuierung des Christian Donelaitis, Wrocław–Warszawa–Kraków: Ossolineum. BŪGA, K. 1958, 1959, 1961: Rinktiniai raštai 1–3. Sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. DAL’, V. 1989: Tolkovyj slovar’ živogo velikorusskogo jazyka 1, Moskva: Russkij jazyk. DERKSEN, R. 2003: On the reception of Winter’s law. Baltistica 37 (1), 5–13. DOLJA, T. G., SUCHANOVA, V. S. 1971: Struktura pribaltijsko-finskich zaimstvovannych slov v russkich dialektach Karelii (imena suščestvitel’nye). Pribaltijsko-finskoe jazykoznanie, 52–56. ENDZELIN, J. 1902a/1971: Lettische Etymologien. Bezzenbergers Beiträge 27, 329–331. Cituojama pagal: id., Darbu izlase 1, Rīga: Zinātne, 251–252. ENDZELIN, J. 1902b/1971: Issledovanija v oblasti kašubskogo jazyka. Sbornik statej, posvjaščennych.... Fortunatovu, Varšava, 535–572. Cituojama pagal: id., Darbu izlase 1, Rīga: Zinātne, 214–242. ENDZELIN, J. 1911/1974: Slavjano-baltijskie etjudy, Char’kov. Cituojama pagal: id., Darbu izlase 2, Rīga: Zinātne, 167–354. ENDZELINS, J. 1956: Latvijas PSR vietvārdi 1, Rīga. ENDZELY̌NAS, J. 1957: Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. GAMKRELIDZE, T. V., IVANOV V. V. 1984: Indoevropeiskij jazyk i indoevropejcy 1–2, Tbilisi: Universiteta. GERULLIS, G. 1922: Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin–Leipzig: Walter de Gruyter. GREIMAS, A. J. 1990: Tautos praeities beieškant. Apie dievus ir žmones, Vilnius-Chicago: Mokslas. IVANOV, V. V. 1985: Indoevropejskie etimologiji. Etimologija, 160–166. JAKULIS, E. 2002: Lietuvių kalbos tekėti, teka tipo veiksmažodžiai ir jų istorija. Dakтaro disertacija, Vilnius. JONIKAS, P. 1939: Pagramančio tarmė, Kaunas: Švietimo ministerijos leidybos komisijos leidykla. KARDELYTĖ, J. 1975: Gervėčių tarmė, Vilnius: Mintis. KAUKIENĖ, A. 1999: Prūsų kalbos u-kamienas. Vakarų baltų kalbos ir kultūros reliktai 3, Klaipėda: Universiteto leidykla, 20–30. KLIMOV, G. A. 1988: Dopolnenija k etimologičeskomu slovarju kartvel’skich jazykov 3, Etimologija, 151–165. KLUGE, Fr. 1975: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, Berlin–New York: De Gruyter. KREGŽDYS, R. 2003: Dėl liet. sparnas ir Pabaltijo finų perna ‘bluźnis’. Baltistica 37 (1), 34. KREGŽDYS, R. 2004: Prūsų nom. prop. Borssythe. Tarptautinė Aleksandro Vanago konferencija: Baltų onomastikos tyrimai. Pranešimų tezės, Vilnius, 35. LIET. barzdà SAMPLAIKOS -zd- KILMĖ | 27 KURYŁOWICZ, J. 1935: Études indoeuropéennes 1, Kraków: Drukarnia Uniwersytetu Jagiellońskiego. KURKINA, L. V. 1982: [rec.] Blaž Jurišić, Rječnik govora otoka Vrgade. Etimologija, 1980, 16–30. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas, Vilnius: Mokslas. MATVEEV, A. K. 1959: Finno-ugorskie zaimstvovanija v russkikh govorach severnogo Urala, Sverdlovsk: Tipolaboratorija UrGu. MEILLET [MEJE], A. G. 1914: Grammatika indo-evropejskich jazykov, Jur’ev: Tipografija K. Mattisena. NEPOKUPNAS, A. 1983: Baltai slavų giminaičiai, Vilnius: Mokslas. NILSSON, T. K. 1998: Baltische Sprache mit deutscher Feder. Smoczyński, W., ed., Colloquium Pruthenicum Secundum, Kraków: Universitas, 120–131. OTKUPŠČIKOV, Ju. V. 1963: Ob etimologii russkich slov borona i boroda. Etimologičeskie issledovanija po russkomu jazyku 4, Moskva: Izdatel’stvo MGU, 87–95. OTRĘBSKI, J. 1958: Gramatyka języka litewskiego 1, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. POKORNY, J. 1959–1969: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Bern–München: Franke. PORZIG [PORCIG], V. 1964: Členenie indoevropejskoj jazykovoj oblasti, Moskva: Progress. RAZUKAITĖ, M. 1993: Oikonimų, atsiradusių iš asmenvardžių su patroniminėmis priesagomis, paplitimas Lietuvoje. Lietuvių kalbotyros klausimai 32, 133–165. RUDZĪTE, M. 1993: Latviešu valodas vēsturiskā fonētika, Rīga: Zvaigzne. SABALIAUSKAS, A. 1963: Baltų ir Pabaltijo suomių kalbų santykiai. Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 109–136. SABALIAUSKAS, A. 1966: Lietuvių kalbos leksikos raida. Lietuvių kalbotyros klausimai 8, 7–142. SABALIAUSKAS, A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas. SALO, I. V. 1971: Iz istorii vzaimootnošenij vepsov, karel i russkich Karel’skogo Belomor’ja. Pribal’tijsko-finskoe jazykoznanie, 57–62. SEREBRENNIKOV, B. K. 1971: K probleme smešenija dialektov. Pribal’tijsko-finskoe jazykoznanie, 23–32. SKARDŽIUS, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (= id., Rinktiniai raštai 1, parengė A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996.) STALTMANE, V. Ē. 1981: Latyšskaja antroponimija. Familii, Moskva: Nauka. STEINBERGS, A. 1996–1997: The reconstruction of Proto–Baltic body parts. Linguistica Baltica 5–6, 21–31. TERNOVSKAJA, O. S. 1977: Leksika, svjazannaja s obrjadami žatvennogo cikla. T. M. Sudnik, T. V. Civ’jan, red., Slavjanskoe i balkanskoe jazykoznanie, Moskva: Nauka, 77–130. TRAUTMANN, R. 1923: Baltisch-slavisches Wörterbuch, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. TRAUTMANN, R. 1925: Die altpreußischen Personennamen, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. VARBOT, Ž. Ž. 1984: Praslavjanskaja morfonologija. Slovoobrazovanie i ètimologija, Moskva: Nauka. VASMER [FASMER], M. 1986–1987: Ètimologičeskij slovar’ russkogo jazyka 1–4, Moskva: Progress. ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. ZINKEVIČIUS, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas. Rolandas Kregždys Gauta 2004 12 21 Vilniaus universitetas Kauno humanitarinis fakultetas Lietuvių filologijos katedra Muitinės g. 8, 44280 Kaunas, Lietuva