Eine Bemerkung zum Genus

Acta Linguistica Lithuanica LIV (2006), 95 – 100 En anmärkning om genus BOHUMIL VYKYPĚL Ústav pro jazyk český AV ČR Denna artikel behandlar frågan om huruvida substantiviskt genus är en grammatisk eller lexikal kategori. Följande kriterium föreslås: om det finns åtminstone ett deklinationsparadigm som är tvetydigt i fråga om genus, är denna kategori lexikal; i motsatt fall är den grammatisk. Exemplen hämtas från litauiska, lettiska, ryska, forn- och nusjeckiska. Avslutningsvis nämns kortfattat de typologiska implikationerna av en sådan uppfattning om genus. Inom ramen för den så kallade Pragtypologin uppstår frågan om genus ska betraktas som en grammatisk innehållskategori och därmed som typologiskt relevant, eller mer exakt relevant för beskrivningen av ett språks typologiska dominans, eller inte. Vladimír Skalička, grundaren av Pragtypologin, tycks för substantivens del förneka genus status som grammatisk kategori. Han skiljer alltså mellan deklinationsklass och genus: ”Det ideala tillståndet vore om genera och deklinationer helt smälte samman. Så långt har dock inget indoeuropeiskt språk kommit.” (Skalička 1979: 136 = 1941: 12) Redan tidigare hade Skalička hävdat: ”I andra fall är ett morfem tvåsemantiskt, t.ex. Gen. Sg. vir/i uttrycker 1. genitiv, 2. singular.” (Skalička 1935: 15 = 1979: 68) Im Tschechischen postuliert Skalička (1935: 52f. = 1979: 107f.) für das Adjektiv drei grammatische Seme (Inhaltselemente) – Kasus, Numerus und Genus, für das Substantiv dagegen nur zwei – Kasus und Numerus. Er führt allerdings in Klammern die Zahl drei mit Fragezeichen auch für das Substantiv an und bezieht auch das Genus der Substantive in die 95 Bohumil Vykypěl grammatiska sem. Vissa fluktuationer kommer också till uttryck i att Skalička i ett allmänt avsnitt utan vidare behandlar genus som en grammatisk kategori (jfr Skalička 1935: 33f. = 1979: 87f.). Ľudovít Novák uttrycker sig tydligare i sin recension av Skalička (1935): ”Konkret: i ändelsen -a i chlap|a är endast genitivens och singularens sem lokaliserade, och i žen|a endast nominativens och singularens sem, medan maskulinumets respektive femininumets sem snarare är lokaliserad i rötterna chlap- och žen-. [Konkret: i ändelsen -a i chlap|a är endast genitivens och singularens sem lokaliserade, och i žen|a endast nominativens och singularens sem, medan maskulinumets respektive femininumets sem snarare är lokaliserad i rötterna chlap- och žen-.]” (Novák 1936: 10) Unter Berufung auf Skalička und Novák sowie auf Zaliznjak (1967: 66, 74) hat Markus Giger (1998: 173, Anm. 1) folglich das Genus als eigenständige grammatische Kategorie lediglich bei den Adjektiven anerkannt, während er es bei den Substantiven als dem lexikalischen Teil des Wortes inhärent betrachtet, wobei es nur durch die Kongruenz eines determinierenden Attributs ausgedrückt wird. Diese Lösung haben wir dann auch in unserem gemeinsamen Artikel zur Typologie des Litauischen und Lettischen geltend gemacht (Giger–Vykypěl 2001: 47). Denna lösning tycks i slutändan ha accepterats av majoriteten. I varje fall finner man den också hos författare utanför den pragiska typologins ram. Förutom den redan nämnde A. A. Zaliznjak (1967: 62ff.), som betraktar genus hos ryska substantiv som en ”kongruensklass” (jfr även Corbett 1991: 147ff.), anger exempelvis Christian Lehmann (1982: 204) i sin allmänna avhandling om kongruensbegreppet kongruens i genus som exempel på sådan kongruens där den aktuella kategorin inte uttryckligen markeras på kongruenssyntagmets bestämda led (dvs. egentligen på substantivet) (på liknande sätt Kaznelson 1974: 29ff.). Ändå tycks förhållandena vara något mer komplicerade. För det första bör man inte enbart beakta enskilda ändelser (eller, mer allmänt, grammatiska tecken) som är ”kandidater” för uttryckandet av genuskategorins element (såsom Greenberg 1978: 96 Eine Bemerkung zum Genus 53 und nach ihm Heine 1982, 193 bei der Unterscheidung zwischen dem „overten“ und dem „coverten“ Ausdruck des Genus machen), sondern man muss die ganzen Paradigmen betrachten. Das Kriterium für die Entscheidung, ob das Genus am Substantiv (am determinierten Glied des Kongruenzsyntagmas) explizit bezeichnet wird, stellt folglich die Tatsache dar, ob es in einem Sprachsystem wenigstens ein Deklinationsparadigma gibt, das nicht zu einem bestimmten Glied der Genuskategorie gehört, und nicht die Tatsache, ob jedes Glied der Genuskategorie nur eine Deklination besitzt, wie das Skalička vorauszusetzen scheint (ähnlich Corbett 1991: 62). Ist diese Bedingung erfüllt, d.h. gibt es in einer Sprache wenigstens ein Deklinationsparadigma des Substantivs, das mehrere Glieder der Genuskategorie ausdrücken kann, ist das Genus keine grammatische, sondern eine lexikalische Kategorie des Substantivs. Im umgekehrten Fall ist das Genus als eine grammatische Kategorie des Substantivs zu betrachten. En belysande jämförelse är den mellan litauiska och lettiska. I litauiskan är substantivens deklinationsparadigm för de så kallade o- och ē-stammarna genusmässigt ambivalenta (substantiv som hör till dessa paradigm kan kongruera med såväl feminina som maskulina attribut). Däremot skiljer sig de (historiskt) motsvarande lettiska a- och e-deklinationerna, liksom även i-deklinationen, åt genusmässigt: denna skillnad gäller visserligen endast dativändelsen i singular (femininum -ai, -ei och -ij mot maskulinum -am, -em och -im), men den finns ändå. Detta innebär alltså att man inte behöver postulera någon grammatisk genuskategori för substantiv i litauiskan, medan man måste räkna med en sådan kategori i lettiskan, eftersom det där inte finns något substantiviskt deklinationsparadigm som är genusmässigt ambivalent. På liknande sätt kan ryska jämföras med tjeckiska: i ryskan är deklinationsparadigmen för de så kallade a- och ja-stammarna genusmässigt ambivalenta (de kan uttrycka såväl maskulinum som femininum), medan deras tjeckiska motsvarigheter är uppdelade i feminin och maskulin deklination, vilka visserligen har gemensamma ändelser i vissa kasus men skiljer sig åt som helheter. Det bör här noteras att det ryska tillståndet motsvaras av tillståndet i forntjeckiskan, där a- och ja-stammarna just 97 BOHUMIL VYKY̌PEL också är genusmässigt ambivalenta. Vi kan alltså säga att det i ryskan och forntjeckiskan, till skillnad från i modern tjeckiska, inte finns någon grammatisk genuskategori för substantiv. Vad ryskan beträffar överensstämmer detta konstaterande också med Zaliznjaks nämnda uppfattning. Vad som faktiskt är märkligt med genus som innehållskategori, och som enligt min mening sannolikt främst hindrar språkvetare från att erkänna denna kategori som en normal grammatisk innehållskategori, är emellertid något annat. Det är det faktum att substantiven inte böjs efter genus (eller att den traditionella grammatiken inte böjer substantiven efter genus…): ett substantiv kan förekomma i x kasus eller numerus (som eventuellt också uttrycks på annat sätt än genom ändelser), men det har bara ett genus (respektive antas ha bara ett genus). Ändå kan man peka på motsatta fall, såsom det som kallas morfologisk konversion. Man kan till exempel hävda att det i lettiskan finns ett substantiv latvietis ’lett’, som kan böjas efter kasus, numerus och genus: nominativ singular maskulinum latvietis, genitiv singular maskulinum latvieša etc., nominativ plural maskulinum latvieši, genitiv plural maskulinum latviešu etc., nominativ singular femininum latviete, genitiv singular femininum latvietes etc., nominativ plural femininum latvietes, genitiv plural femininum latviešu etc1. Utöver dessa vanliga fall av morfologisk konversion kan man också anföra ”aktualiserade” fall: exempelvis kan tjeckiska feminina substantiv som babička ’mormor’ eller tjeckiska neutrer som kotě ’kattunge’ också böjas ”maskulint”, vilket kan iakttas i olika expressivt starkt markerade yttranden (för exempel från afrikanska språk, se Heine 1982, 198; allmänt, se även Corbett 1991: 67, 181f.). I de flesta fall är dock genuskategorins led helt eller delvis synkretiserade. På latin finns således, vid sidan av maskulinum equus ’häst’, också femininum equa, men knappast något neutrum equum, 1 Corbett (1991: 67) behauptet über ein entsprechendes Paar, nämlich spanisch hijo ‘Sohn’ und hija ‘Tochter’: „Here, quite clearly, we have two separate nouns, sharing a similar stem but with different inflections.“ Warum dies „quite clearly“ ist, verrät er jedoch nicht. 98 Eine Bemerkung zum Genus om man bortser från en eventuell aktualisering. Likaså är det till exempel inte lätt att föreställa sig en feminin form av det lettiska ordet koks ’träd’. Man skulle emellertid kunna invända att det också ofta förekommer synkretismer i kategorin kasus och numerus, och ändå erkänns dessa kategorier av traditionen. Avslutningsvis ska de typologiska implikationerna av dessa korta betraktelser nämnas kort. Om man tillåter att genus exempelvis i lettiska och nytjeckiska, till skillnad från i litauiska och gammaltjeckiska, utgör en grammatisk kategori hos substantivet, innebär detta att ett innehållselement mer (kasus, numerus och genus) kumuleras i substantivens ändelser i lettiska och nytjeckiska än i litauiska och gammaltjeckiska (kasus och numerus), dvs. att lettiska och nytjeckiska i detta avseende är mer flekterande än litauiska och gammaltjeckiska. Detta står dock i motsättning till det faktum att litauiska och gammaltjeckiska omvänt är mer flekterande än lettiska och nytjeckiska inom andra områden av deklinationen (jfr Skalička 1941, Giger–Vykypěl 2001). Huruvida denna motsättning endast utgör ett av de fall där olika typer och typologiska tendenser kombineras hierarkiskt i en språks uppbyggnad och utveckling, såsom den pragiska typologin allmänt förutsätter, eller om den talar för att den ovan framförda uppfattningen om genuskategorin är felaktig, må den välvillige läsaren själv avgöra. LITERATURVERZEICHNIS Corbett, G. G. 1991: Gender. Cambridge etc.: Cambridge University Press. Giger, M. 1998: K typologickému postavení horní lužické srbštiny mezi západoslovanskými jazyky: nominální systém. In: M. Nábelková, Hrsg., Varia VII. Zborník zo VII. kolokvia mladých jazykovedcov (Modra-Piesok 3.–5. 12. 1997). Bratislava: Slovenská jazykovedná spoločnosť pri SAV, 172–185. Giger, M. – Vykypěl, B. 2001: Die Typologie des Litauischen und des Lettischen (mit einem allgemeinen Ausblick zu den Perspektiven der Prager Typologie). Sborník prací filozofické fakulty brněnské univerzity A 49, 45–86. 99 Bohumil Vykypěl Greenberg, J. H. 1978: How does a language acquire gender markers? In: J. H. Greenberg, Hrsg., Universals of Human Language. Volume 3: Word Structure. Stanford: Stanford University Press, 47–82. Heine, B. 1982: African noun class systems. In: H. Seiler & C. Lehmann, Hrsg., Apprehension. Das sprachliche Erfassen von Gegenständen. I. Tübingen: Narr (Language Universals Series, 1/I), 189–216. Kaznelson, S. D. 1974: Sprachtypologie und Sprachdenken. Berlin: Akademie-Verlag (Sprache und Gesellschaft, 5) & München: Hueber. Lehmann, C. 1982: Universal and typological aspects of agreement. In: H. Seiler & F. J. Stachowiak, Hrsg., Apprehension. Das sprachliche Erfassen von Gegenständen. II. Tübingen: Narr (Language Universals Series, 1/II), 201–267. Novák, Ľ. 1936: Základná jednotka gramatického systému a jazyková typologia. Sborník Matice slovenskej 14, 3–14. Skalička, V. 1935: Zur ungarischen Grammatik. Praha: Filosofická fakulta University Karlovy. (Facultas Philosophica Universitatis Carolinae Pragensis. Práce z vědeckých ústavů, 39.) [Reprint in Skalička 1979, 59–125.] Skalička, V. 1941: Vývoj české deklinace. Studie typologická. Praha: Jednota českých matematiků a fysiků. (Studie Pražského linguistického kroužku, 4.) [Deutsche Übersetzung: Die Entwicklung der tschechischen Deklination. In: Skalička 1979, 126–172.] Skalička, V. 1979: Typologische Studien. Hrsg. von P. Hartmann. Braunschweig – Wiesbaden: Vieweg. (Schriften zur Linguistik, 11.) Zaliznjak, A. A. [Зализняк, А. А.] 1967: Русское именное словоизменение. Москва: Наука. Bohumil Vykypěl Ústav pro jazyk český AV ČR etymologické oddělení Veveří 97, CZ-60200 Brno [email protected] 100