Pastabos dėl sintaksinio dviprasmiškumo sąvokos ir kiti susiję dalykai

Acta Linguistica Lithuanica LV (2006), 1 – 53 Anmärkningar om begreppet syntaktisk tvetydighet och andra relaterade frågor Rolandas Mikulskas Institutet för det litauiska språket Artikeln innehåller en polemik mot Axel Holvoets analys av litauiska meningar av typen Onutės žalios akys. Författaren invänder mot Holvoets påstående att meningar av denna typ är syntaktiskt tvetydiga mellan predikativa possessiva (”tillhörighets-”) konstruktioner och kopulakonstruktioner vars subjekt är diskontinuerliga till följd av framflyttning. Enligt författaren skulle syntaktisk tvetydighet innebära semantisk tvetydighet, medan de konstruktioner som diskuteras har en entydigt avgränsad betydelse (de beskriver en person utifrån en utmärkande egenskap), vilket berättigar oss att beskriva dem som en självständig konstruktion. Den aktuella meningstypen uppstod enligt författaren genom en omtolkning av en kopulakonstruktion med en subjektkonstituent som gjorts diskontinuerlig genom syntaktisk förflyttning motiverad av topikalisering. Författaren polemiserar också mot Holvoets teori om tematisk-rematisk struktur, en variant av den som Bogusławski har utvecklat, och påpekar att begreppet markerat mönster för tematisk-rematisk struktur inte är tydligt definierat. 1.0. I den tredje volymen av arbeten om litauisk grammatik, Studier av grammatiska funktioner (Holvoet & Mikulskas 2005), behandlar Axel Holvoet i kapitel 6, Typer av intransitiva meningar: existentiella, lokativa och possessiva meningar, avsnitt 6.6 (153–159), en possessiv konstruktion med oklar syntaktisk struktur, representerad av meningar som: (1) Onutės žalios akys. (= 31)1 (2) Petro sunkus charakteris. (= 32) 1 Den ursprungliga numreringen av de illustrativa exempel som citeras ur artikeln anges inom parentes. 1 ROLANDAS MIKULSKAS Med utgångspunkt i den parallellism som något tidigare formulerats mellan existentiella och lokativa satser å ena sidan och possessiva ägande- och tillhörighetssatser å andra sidan, med avseende på den kommunikativa strukturen och arten av syntaktiska relationer, analyserar artikelförfattaren den syntaktiska strukturen hos de aktuella satserna och försöker samtidigt fastställa deras plats bland syntaktiska konstruktioner som funktionellt ligger nära dem. Efter att ha prövat hela arsenalen av möjligheter till syntaktisk strukturering drar författaren slutsatsen att satser som (1) och (2), på grund av möjligheten till två olika syntaktiska analyser, bör betraktas som syntaktiskt tvetydiga, och att själva konstruktionen som de representerar skulle kunna beskrivas som en mellanform mellan ägande- och tillhörighetskonstruktioner. Artikelförfattaren menar att vi rentav skulle kunna kalla denna typ av satser hybrid (Holvoet 2005: 158). Det finns flera skäl till att betrakta författarens slutsats som otillfredsställande. Jag ska försöka anföra några av dem nedan. 1.1. Redan vid första anblicken skaver själva slutsatsens formulering. Artikeln visar onekligen tämligen övertygande att ingen av de tillgängliga modellerna för syntaktisk strukturering kan tillämpas felfritt på analysen av de aktuella satserna. Men innebär det att dessa satsers syntaktiska struktur blir tvetydig? Författarens iakttagelse att ”den aktuella konstruktionen kännetecknas av en särskild betydelse” (ibid., 156) borde väl leda till att man söker den så tydliga syntaktiska tolkningen som möjligt. Syntaktisk tvetydighet förutsätter ju också semantisk tvetydighet! Även om vi godtar författarens påstående att ”den kommunikativa strukturen är en aspekt av satsens semantiska struktur” (Holvoet 2003: 96), kan det i detta avseende inte ens bli tal om semantisk tvetydighet hos de aktuella satserna, eftersom artikeln endast analyserar ”omarkerade” varianter av dessa satser (dvs. sådana som saknar kontrastiv betoning, segmentell markör eller framskjutet tema). 1.1.1. Det verkar lämpligare att tala om en tvetydig semantisk struktur i sådana fall där det finns grund för att tillskriva en och samma sats, identisk i alla avseenden, två olika betydelser. Den klassiska semantiska grunden för en tvetydig syntaktisk tolkning är att kvantifikatorer har olika räckvidd i satsen. I den lingvistiska litteraturen är sådana tvetydiga satser allmänt kända: (3) Några barns föräldrar betalar inte daghemsavgiften. (a) ”Några föräldrar betalar inte daghemsavgiften” (till exempel av illvilja eller för att de inte har råd), 2 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo (b) ”Alla föräldrar som lämnar mer än ett barn på daghemmet betalar inte avgiften” (dvs. de är befriade från den). (4) Många barns föräldrar har lite fritid. (a) ”Många föräldrar har lite fritid” (dvs. de arbetar mycket och är upptagna), (b) ”Föräldrar med många barn har lite fritid” (dvs. omsorgen om många barn tar deras tid). Lakoff (1970: 405) var den förste som uppmärksammade möjligheten till en dubbel tolkning av sådana satser. Senare behandlades de av Jackendoff (1977: 60) och Hudson (1984: 79–81), och Langacker (2000: 82–83) blottlade de kognitiva orsakerna till deras semantiska (och syntaktiska) tvetydighet. Det väsentliga i den syntaktiska tvetydigheten hos satser som (3) och (4) är att kvantifikatorerna i deras possessiva fraser (några, många) vid tolkning (a) förs in under räckvidden för andra logiska operatorer i satserna (negationen icke-, kvantifikatorn lite), medan de vid tolkning (b) inte förs in under deras räckvidd; den possessiva frasen förblir alltså här ointegrerad i förhållande till predikatets negation eller den andra kvantifikatorn. Om tolkning (a) brukar man säga att predikatets negation eller den andra kvantifikatorn har ”vid” räckvidd (wide scope). Enligt Langacker grundar sig möjligheten till en dubbel tolkning av denna typ av satser på den semantiska särarten hos de possessiva fraser som används i dem, närmare bestämt på ambivalensen hos de släktskapsbeteckningar som ingår i dem. Som bekant är släktskapsbeteckningar semantiskt relationella till sin natur: en släktskapsbeteckning definieras genom sin relation till en annan. FADERns idealiserade kognitiva modell (ICM; Lakoff 1987: 68–76) implicerar till exempel alltid en relation i första hand till barnet (barnen) (sonen/sönerna, dottern/döttrarna) och i något mindre grad till hustrun (barnens mor). Inom kognitiv grammatik brukar fraser som barnets/barnens far, liksom andra possessiva konstruktioner, analyseras med utgångspunkt i begreppet REFERENSPUNKT (reference point) (Langacker 2000: 80–81, utförligare 171–193; Langacker 1991: 37–39, utförligare 167–180). Enkelt uttryckt betraktas possessoren (barnet/barnen) i den kognitiva analysen som en referenspunkt, genom vilken referenten får tillgång till (kan identifiera) det possiderade (fadern/fäderna), som i förhållande till referenspunkten fungerar som mål (target). Med avseende på den syntaktiska relationen mellan komponenterna i den possessiva konstruktion som förstås på detta sätt fungerar målet vanligen som huvudled (head), medan referenspunkten fungerar som dess bestämning (modifier). Men 3 ROLANDAS MIKULSKAS När en possessiv fras består av två släktskapsbeteckningar finns det skäl att anta att det i den semantiska strukturen hos dess huvudled, till exempel far/fäder, alltid finns en ”förutsedd” plats för dess väsentliga ”argument” – barn/barnen – som kan ”fyllas” eller förbli implicit. Man kan alltså hävda att komponenterna i de aktuella fraserna förenas av syntaktiska beroenderelationer i två motsatta riktningar: först och främst en modifieringsrelation och i mindre utsträckning (sannolikheten att den aktiveras är mindre) en kompletteringsrelation (med en annan term: en styrningsrelation). Den kognitiva grunden för denna ambivalens är att båda släktskapsbeteckningarna – den ena i högre grad, den andra i mindre grad – semantiskt preciserar (elaborate) varandras substrukturer. Nu kan vi, när vi återvänder till meningarna (3) och (4), tydligare säga varför kvantifikatorerna i deras possessiva fraser vid tolkning (a) är mer ”tillgängliga” (accessible) för predikatets negation eller meningens andra kvantifikator: possessoren i dessa fraser (vaikų) behandlas här som ett mer eller mindre fritt valbart komplement till huvudledet (tėvai). Att det senare ensamt kan ersätta hela den possessiva frasen (och därmed kvantifieras) framgår tydligt även av parafraserna av de aktuella meningarnas (a)-tolkningar. 1.1.2. Med denna ganska långa utvikning ville jag bara säga att det måste finnas en seriös semantisk och kognitiv grund för att använda begreppet ”syntaktiskt tvetydig” vid beskrivningen av en menings struktur. Detta innebär naturligtvis inte att man i varje fall där en mening kan förstås på två sätt redan måste tala om en syntaktisk tvetydighet. Till exempel kan även en till synes entydig mening som Jonui pakilo temperatūra ha två tolkningar. Under typiska omständigheter tänker vi naturligtvis först, när vi hör ett sådant yttrande, att Jonas kroppstemperatur har stigit, det vill säga att han sannolikt har blivit sjuk. Men det är också lätt att föreställa sig sådana ”tekniska” sammanhang för yttrandet (till exempel arbete i ett pannrum) där det betyder att temperaturen har stigit i den anläggning vars värden Jonas ansvarar för. Den funktionella referenspunktsmodellen förbinder även den första aktanten (Jonui) i denna och liknande meningar med den andra (temperatūra), även om den possessiva relationen mellan sådana aktanter endast är underförstådd. I det första fallet, den prototypiska tolkningen, profilerar patientens dativ själva referenspunkten (Jonas person), medan den i det andra fallet profilerar det område som är förbundet med denna referenspunkt (reference point’s dominion), i detta fall personens ansvarsområde. Men vi kan knappast betrakta den mening som analyseras på detta sätt som syntaktiskt tvetydig, eftersom orsakerna till dess två tolkningar är yttre och kontextberoende, inte inre och bestämda av strukturella egenskaper. 4 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo 1.2. Av artikeln framgår att de två konstruktioner för predikativa possessiva meningar – ägande och tillhörighet – som författaren tidigare har behandlat, endast ger svagt stöd för att beskriva den semantiska särarten hos meningar av typen (1) och (2). Det är sant att den kommunikativa strukturen hos meningar som representerar dessa konstruktioner i vissa avseenden kan jämföras med den kommunikativa strukturen hos de aktuella meningarna och i nödfall tjäna som argument för att söka en plats för de senare bland de förra (det vill säga bland två typer av possessiva meningar). Men de meningstyper som jämförs skiljer sig mycket åt funktionellt: varken betydelsen ägande eller tillhörighet motsvarar den funktionella uppgiften hos meningar av typen (1) och (2) – att ”beskriva en person utifrån ett visst utmärkande attribut” (Holvoet 2005: 155). Om vi betraktar detta argument om semantisk inadekvans som mycket viktigt, kan vi då ifrågasätta om den aktuella konstruktionen över huvud taget ska betraktas som possessiv? Möjligheten av en sådan hypotes diskuterar vi senare, men om den visar sig vara riktig kan testet med korrelationen mellan negationsbärande predikat och subjekt i genitiv, som hjälper till att skilja existentiella meningar från lokativa och därmed ägandemeningar från tillhörighetsmeningar, inte tillämpas på meningar av typen (1) och (2). Med allt detta i åtanke kan beskrivningen av den aktuella konstruktionen som hybrid vara missvisande. 2.0. Innan vi övergår till en mer ingående analys av den syntaktiska strukturen hos meningar av typen (1) och (2), kan det vara lämpligt att ta upp några mer allmänna frågor om sambandet mellan meningskonstituenternas struktur och grammatiska funktioner. När semantiska argument ger anledning att misstänka att en och samma mening kan ha alternativa konstituentstrukturer, är det naturligt att anta att alternativa syntaktiska analyser också motsvaras av alternativa fördelningar av grammatiska funktioner. Låt oss se om så verkligen är fallet i det klassiska fallet med alternativ samverkan mellan två logiska operatorer i en mening, där det finns goda skäl att tala om syntaktisk tvetydighet. Låt oss därför för ett ögonblick återvända till orsakerna till de två tolkningarna av meningarna (3) och (4), som vi just har behandlat. 2.1. Som vi har sett beror de två tolkningarna av sådana meningar i grunden på möjligheten att inom den nominalfras som består av en possessiv konstruktion med specifik betydelse urskilja två slags syntaktiska relationer: i det ena fallet, (a), är nominalfrasens huvudled – possessumet – endast ett komplement till den andra leden, possessorn; i det andra fallet, (b), modifieras den av den senare. Det bör emellertid uppmärksammas att det i båda fallen är samma huvudled som representerar nominalfrasen och därmed dess grammatiska funktion (tėvai). Det går alltså inte att hävda att meningens två tolkningar på meningsnivå motsvaras av … 5 ROLANDAS MIKULSKAS … en dubbel fördelning av dess grammatiska funktioner; det finns bara en viss indirekt motsvarighet inne i deras sammansatta nominalfras. 2.2. Att tvetydigheten hos denna typ av meningar inte är knuten till fördelningen av deras grammatiska funktioner framgår ännu tydligare av exempel med en enklare nominalfrasstruktur, jfr: (5) Kiekvienas čia nerizikuos. (a) ”Alla här kommer inte att riskera något”, (b) ”Inte alla här kommer att riskera något”. (6) Mažai žmonių skaito daug knygų. (a) ”Det finns få människor som var och en läser många böcker”, (b) ”Det finns många sådana böcker som endast ett fåtal läser”. Vid tolkning (a) av dessa meningar omfattar den första logiska operatorn den andra inom sitt räckviddsområde, medan det vid tolkning (b) är tvärtom. Exempelvis beror tolkning (a) av mening (5) på att kvantifikatorn kiekvienas omfattar meningens negation, det vill säga att den negativa predikationen nerizikuos tillskrivs alla element i den antagna referensmängden. Tolkning (b) beror på den motsatta ordningen mellan de logiska operatorerna: negationen omfattar kvantifikatorn, det vill säga den negativa predikationen tillskrivs endast några av elementen i den antagna referensmängden. 2.2.1. Det faktum att de aktuella meningarnas dubbla tolkning inte kan kopplas till en alternativ fördelning av deras grammatiska funktioner gör att orsakerna till tvetydigheten måste sökas i en alternativ syntaktisk analys. Men åtminstone vid första anblicken verkar det som om vi vid båda tolkningarna av dessa meningar måste konstatera samma konstituentstruktur. Naturligtvis gäller detta om vi inte, efter generativisternas mönster, postulerar någon form av djupstrukturer. Vi minns att faktorn syntaktisk analys spelar en ytterst viktig roll för den semantiska analysen av meningen i den generativa traditionen. Företrädare för den generativa semantiken (jfr Lakoff 1969) har försökt förklara tvetydigheten hos meningar med två logiska operatorer genom att postulera två olika djupstrukturer. För detta ändamål likställdes de logiska operatorerna med verbala predikationer som i djupstrukturen definierar separata propositioner. Ett sådant synsätt var nödvändigt för att visa att en logisk operator i djupstrukturen innefattas i en annans räckvidd genom syntaktisk underordning 6 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo på ett sätt. På så vis härleds, genom syntaktisk derivation (samtidigt som en viss regel om ”sänkning” av logiska operatorer tillämpas, vilken tilldelar dem till motsvarande substantiv i bisatsernas djupstruktur), ur en ”ytstruktur” som är entydig med avseende på syntaktisk räckvidd två olika ”djupa” konstituentstrukturer, vilka motsvarar alternativa samspel mellan logiska operatorer. Dessa anses vara ansvariga för de aktuella meningarnas dubbla tolkning. 2.2.2. Snart uppmärksammades det att en distinktion mellan alternativa konstituentstrukturer för de aktuella meningarna, formulerad i termer av syntaktisk underordning, inte räcker för att beskriva alla betydelser de kan ha. En sådan analys kan i princip inte skilja mellan de fall där ingen av de logiska operatorer som används i dessa meningar faller inom den andras räckvidd. Exempelvis kan innehållet i mening (6) också förstås som att ett litet antal människor helt enkelt läser ett stort antal böcker. Detta skulle vara en tredje tolkning av meningen, som följer av en sådan kvantifikatorplacering att ingen av de två är överordnad den andra. 2.3. Kognitiv grammatik ägnar avsevärd uppmärksamhet åt frågor om samspelet mellan kvantifikatorer och negation i meningen (jfr Langacker 1991: 118–141). Företrädarna för denna lingvistiska inriktning betonar, till skillnad från generativisterna, inte betydelsen av meningens syntaktiska räckvidd för dess semantiska analys, och i det aktuella fallet knyter de inte olika samspel mellan kvantifikatorer och negation till alternativa konstituentstrukturer, särskilt som sådana strukturer endast kan urskiljas på den djupa nivån av syntaktisk analys av de aktuella meningarna, något som kognitiv grammatikens metodologiska ramar utesluter. Här erkänns nämligen endast konceptualiseringar av strukturer med fonologisk form2. Utan att gå in på de komplicerade scheman som kognitivisterna ritar upp och med undvikande av specifika termer ska jag nedan endast kort belysa hur de förklarar orsakerna till de olika tolkningarna av så kallade tvetydiga meningar, och då bara lyfta fram de aspekter av deras analys som kan hjälpa till att lösa de frågor som tas upp i vår diskussion. 2.3.1. Först bör det noteras att kognitiv grammatikens företrädare avstår från att reducera den semantiska analysen av de aktuella meningarna till logiska propositioner 2Kognitiv grammatikens grundläggande postulat kräver att endast fonologiska strukturer, semantiska strukturer och den symboliska relationen mellan dem, det vill säga symboliska strukturer, ingår i språkbeskrivningen. Taylor (2002: 292) formulerade denna begränsning som den symboliska tesen. 7 Rolandas Mikulskas samspel, eftersom de anser att ett sådant synsätt är alltför begränsat. Följaktligen betraktas de så kallade logiska elementen i deras analys inte som logiska operatorer i ordets strikta bemärkelse, utan definieras som enheter i komplexa semantiska strukturer. Samspelet mellan två kvantifikatorer eller mellan en kvantifikator och negation förklaras genom konceptuella länkar som förbinder deras substrukturer (correspondences). För tolkningen av en mening är det inte särskilt viktigt vilken kompositionsväg man följer när man bygger upp en komplex språkstruktur – en mening. Följaktligen avgör en eller annan uppdelning av meningsstrukturen, med samma fonologiska form, inte möjligheten till olika tolkningar av meningen. Sådana möjligheter uppstår först när meningen konceptualiseras på olika sätt som en fullständig kompositionell struktur. Olika konceptualiseringar av samma mening beror inte på dess typologiska uppdelning eller på skilda prioriteringar mellan kompositionsnivåer, utan på möjligheten hos den typ av (komplex) process som profileras av meningen att, vid vissa skeden (nivåer) av kompositionsvägen, bilda olika kombinationer av sina instansieringar, vars specifikationer har en egen inneboende hierarkisk struktur och som därefter kan modifieras och kvantifieras. 2.3.2. För att klargöra vad som avses kan vi som exempel undersöka mening (6). Som grund för konceptualiseringen av sådana meningar med kvantifikatorer är det rimligt att betrakta inte en enskild instansiering av processtypen (läser), utan en replikerad variant av den, vars mångfald framgår av processens aktanters pluralform. I detta fall uttrycks en sådan mångfaldig instansiering av den komplexa strukturen människor läser böcker. Vi kan genast säga att denna struktur kan konceptualiseras på tre sätt, eller att tre specifikationer av den komplexa processtypen kan urskiljas på grundval av den: (i) ’några människor läser några böcker’, (ii) ’samma person läser några böcker’, (iii) ’samma bok läses av några människor’. Det är enklast att förklara hur specifikation (i) vidare konceptualiseras: kvantifikatorerna få och många anger helt enkelt mängden människor som läser böcker respektive mängden böcker som de senare läser. Det alternativa räckviddsförhållandet mellan kvantifikatorerna beror på vilken av de två specifikationstyperna – (ii) eller (iii) – som väljs som grund för den slutliga konceptualiseringen av meningen. Med andra ord replikeras en av de två komplexa processtyperna på en högre nivå av konceptuell organisation genom att den knyts till respektive 8 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo med instansieringar av den första eller andra aktanten. Om man på detta sätt väljer specifikationen (ii) av den replikerade processtypen (skaito) får man tolkningen (a) av mening (6), där kvantifikatorn mažai faller inom kvantifikatorns daug räckvidd. Väljer man en specifikation av typ (iii) får man tolkningen (b) av mening (6), där räckviddsförhållandet mellan kvantifikatorerna är det omvända. 2.3.3. Det är viktigt att rätt förstå vad som avses när man säger att de olika tolkningarna av sådana meningar beror på en viss hierarkisk struktur som finns inbyggd i de redan valda specifikationerna av processtypen, på en högre nivå av konceptuell organisation, och som ger upphov till effekter av olika kvantifikatorräckvidd. Hela denna hierarkiska ordning av den konceptuella organisationen bör förstås dynamiskt, det vill säga som en viss proceduriell asymmetri i konceptualiseringen, vars riktning hänger samman med valet mellan specifik och ospecifik referens till deltagarna i den kvantifierade replikerade processen. Anta att man som grund för tolkningarna av mening (6) väljer specifikationen (ii) av processtypen. I det följande konceptualiseringsskedet uppfattas referenterna till det kvantifierade subjektssubstantivet (žmonės) som specifika individer, medan referenterna till objektsubstantivet (knygos) förblir ospecifika även när det kvantifieras (daug knygų). Med kognitiva termer instansierar den första meningsaktantens referenter sig för konceptualiseraren i det fysiska rummet, medan den andra aktantens referenter förblir i det mentala rum som definieras av typspecifikationen. I det slutliga skedet av meningens konceptualisering fördelar den första kvantifikatorn (mažai) detta element i den replikerade processtypens (ii) specifikation, ‚daug knygų‘, till alla individer som behandlas specifikt (människorna). I fråga om tolkningen (b) av den aktuella meningen, där specifikationen (iii) av processtypen väljs som grund för den fortsatta konceptualiseringen, kvantifieras däremot referenterna till objektsubstantivet (knygos) som specifika individer, medan referenterna till subjektssubstantivet (mažai žmonių) förblir i typspecifikationens mentala rum. Denna strategi för alternativa konceptualiseringar, knuten till specifik och ospecifik referens, kallas med logikens terminologi olika samverkan mellan kvantifikatorers räckvidd. 2.3.4. Alternativa konceptualiseringar av meningar med en subjektkvantifikator och en predikatnegation kan förklaras något annorlunda, men också genom samspelet mellan specifik och ospecifik referens. Det negativa predikatets innehåll i sådana meningar kan definieras som en situation lokaliserad i diskursrummet i förhållande till talaren resp. lyssnaren (i grammatisk tid), ur vilken en viss process elimineras. Exempelvis är det negativa predikatet i mening (5) 9 ROLANDAS MIKULSKAS nerizikuos kan definieras som betecknande en framtida situation ur vilken processen ‚(någon) tar en risk‘ elimineras. I ett visst skede av meningens konceptualisering kan denna negativt definierade situation väljas som specifikation av en situationstyp för den slutliga konceptualiseringen, där subjektkvantifikatorn replikerar specifikationen och fördelar den på konkreta individer (med specifik referens). I tolkningen (a) av mening (5) tilldelar alltså kvantifikatorn kiekvienas alla individer i den förutsatta referensmängden en typbeskrivning av en framtida situation ur vilken processen ‚(någon) tar en risk‘ elimineras. I den alternativa tolkningen av sådana meningar betecknar deras negerade predikation en situation ur vilken inte en abstrakt uppfattad process, vars aktant endast kan definieras schematiskt, elimineras, utan endast en process vars aktantbeskrivning utgörs av den typspecifikation som uttrycks av meningens subjekt. I tolkningen (b) av mening (5) elimineras exempelvis ur den framtida situationen en sådan process ‚tar en risk‘ vars aktant representerar alla element i den referensmängd som subjektet, vilket här också är kvantifikatorn, förutsätter (och kvantifikatorns kiekvienas-as typspecifikation består ju av representativiteten hos det element som den avgränsar (profilerar)3). 2.4. Denna diskussion av den kognitiva analysen av meningar med alternativt samspel mellan två logiska element vill vi avsluta med några preliminära slutsatser som kommer att vara användbara för den fortsatta analysen av den typ av meningar som representeras av (1) och (2) och som intresserar oss. I språket är det inte ovanligt att den semantiska kontrasten mellan par av meningar som till synes uttrycker samma situation grundas på yttre skillnader i deras struktur, såsom en motsatt fördelning av grammatiska funktioner (passivisering) eller en tydligt annorlunda konstituentstruktur (jfr. Pabučiuok mamai ranką 3 En sådan beskrivning av betydelsen hos kvantifikatorn kiekvienas, -a är kraftigt förenklad. I kognitiv grammatik definieras det väsen som kvantifikatorn profilerar, som brukligt, med utgångspunkt i ett visst grundkoncept, vilket förblir utanför profilen och endast impliceras. Det hävdas att den semantiska basen för kvantifikatorn kiekvienas, -a (eng. every, everyone, everybody) utgörs av det koncept för en replikerad process som den aktiverar, vilket består av multipla instansieringar av en schematiskt uppfattad processtyp. Den högre nivåns (kollektiva) trajector (TR) hos en sådan process (eller en annan figur i den relation som uttrycks av verbet) sammanfaller med den förutsatta referensmängden (Ri). Inom ramen för detta grundkoncept profilerar kvantifikatorn kiekvienas, -a ett godtyckligt valt element ti i den kollektiva trajectorn TR, vilket representerar alla element i referensmängden Ri i den meningen att det är likvärdigt med alla andra instansieringar av TR med avseende på deras roll i den förutsatta processen (se vidare Langacker 1991: 111–114; 136–138). 10 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo och Pabučiuok mamą ranką), omvänd ordföljd (jfr. Pieštukas yra stalčiuje ir Stalčiuje yra pieštukas). Dessa strukturella faktorer kan bli betydelsefulla kriterier för typologisering av sådana meningar. Det är dock uppenbart att meningar av typen (1) och (2) erbjuder mycket begränsade möjligheter att tillämpa liknande kriterier. Kriterierna är ännu mindre tillämpbara på analysen av de just diskuterade tvetydiga meningarna. Därför är det, som man redan kan ana, ingen tillfällighet att just de interna möjligheterna till alternativa tolkningar har behandlats så utförligt. Inom kognitiv grammatik knyts dessa möjligheter på ett tämligen övertygande sätt till olika sätt att konceptualisera en mening. Nu återstår bara att kort diskutera de faktorer som får talaren resp. lyssnaren att välja den ena eller andra konceptualiseringen. När dessa faktorer väl har fastställts blir det lättare att förstå möjligheterna till olika ”läsningar” av meningar som (1) och (2). 2.4.1. Det bör noteras att i meningar med alternativt samspel mellan två kvantifikatorer är endast en deltagare i den profilerade processen direkt tillgänglig för diskursdeltagarna, det vill säga att talaren resp. lyssnaren etablerar direkt mental kontakt med denna aktant. Samtalspartnerna behandlar referenterna till denna kvantifierade aktant som specifika individer. Den andra aktantens referens överskrider inte typspecifikationens gränser och utgör endast en del av den första aktantens semantiska karakteristik. Förhållandet mellan aktanter med specifik och ospecifik referens representerar en av de grundläggande kognitiva förmågorna – att identifiera ett väsen genom ett annat i diskursrummet. Det senare fyller här den tidigare nämnda funktionen som referenspunkt (reference point). Det är naturligt att anta att en kognitivt mer framträdande figur vanligen väljs som referenspunkt för att identifiera diskursreferenter. Att subjektet är den särskilt framträdande figuren i den relation som profileras i en mening är numera allmänt erkänt inom lingvistiken4. Därför är det inte förvånande att, ceteris paribus, specifik referens i de aktuella meningarna tilldelas just subjektssubstantivet, medan den tillhörande kvantifikatorn tolkas som att den har vid räckvidd. Mer konkret, i den omarkerade meningen (6) 4 Čia minėtinas ne tik pamatinis Keenano ir Comrie (1977) darbas, kuriame šie autoriai reletyvizacijos testais patikimai įrodė, kad subjektas užima aukščiausią padėtį „prieinamumo hierarchijoje“ (accessibility hierarchy). Išskirtinę subjekto padėtį tarp kitų gramatinių funkcijų patvirtino ir van Hoek (1995, 1997) darbai, kuriuose ji parodė, kad labiausiai pronominalines anaforos referencijos poreikiams yra „prieinamas“ subjektas. Tomlino (1995, 1997) ir Forrest (1996) eksperimentiniai darbai įtikinamai parodė, kad diskurso dalyvių dėmesį pirmiausia patraukia sakinio subjektu koduojama informacija ir diskurso dalyvių dėmesį patraukusi informacija pirmiausia koduojama sakinio subjektu. 11 ROLANDAS MIKULSKAS i detta fall (default case) väljs (a)-tolkningen (mutatis mutandis passar en sådan tolkning även för mening (5), där subjektets kvantifikator samverkar med predikatets negation). Det bör också påpekas att andra faktorer kan påverka den kognitiva prominensen hos det substantiv som väljs som utgångspunkt, såsom substantivets företräde i den fonologiska sekvensen (ordföljden), att det förmedlar ny information och den kontrastbetoning samt motsvarande intonation som ofta signalerar detta. Alla dessa aspekter kan kopplas till meningens kommunikativa struktur, som förstås som en diskurskategori, dvs. tema och rema kan traditionellt definieras som ”topik kontra kommentar”, ”gammal kontra ny information” eller ”presupposition kontra fokus” (jfr Lyons 1999: 227–232; Holvoet utgår från en annan uppfattning om den kommunikativa strukturen; en diskussion om för- och nackdelarna med den senare för meningsanalys följer nedan). 2.4.2. Kommunikationsbehov eller kontextuella presuppositioner kan tala emot att välja den konventionella tolkningen av så kallade tvetydiga meningar. Med olika markerade medel för kommunikativ struktur, såsom ordföljd, kontrastbetoning, segmentella markörer osv., kan man ange en alternativ tolkning av meningen för lyssnaren. Så kan tolkningen (b) av mening (5) främjas av att det negativa predikatet på remasidan betonas med kontrastbetoning, jfr: (5b) Alla här RISKERAR INTE, (bara de mest erfarna). 2.4.3. Vi skulle förmodligen också kunna hitta en accentkontur som motsvarar den alternativa tolkningen av mening (6) och som får referenterna till objektets kvantifierade substantiv att uppfattas som specifika individer. Men här når vi sannolikt den önskade tolkningen snabbare genom att byta plats på meningens subjekt och objekt, jfr: (6b) Många böcker läses av få människor. Menings ordordning verkar omarkerad. Om dess objekt (många böcker) inte framhävs med kontrastbetoning, bör vi inte heller betrakta dess kommunikativa struktur som markerad, trots att den är den omvända jämfört med den föregående, dvs. objektets nominalfras utgör här meningens tema. Denna mening skulle passa bäst i ett sammanhang där man talar om den låga läsbarheten hos många böcker (till exempel vetenskapliga sådana). Den ”omvända” ordföljden i mening (6ᵇ) skulle kunna betraktas som funktionellt motiverad (om detta begrepp senare) och räknas till dess typiska drag. 12 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo 2.4.4. En eller annan tolkning av de tidigare diskuterade meningarna (3) och (4) kan också understödjas av motsvarande logiska betoningar inom den sammansatta possessiva frasen. Valet av dessa betoningar beror naturligtvis på motsvarande presuppositioner, jfr: (3a) Betalar alla barns föräldrar förskoleavgiften? Nej, några barns föräldrar betalar (avsiktligt) inte förskoleavgiften. (3b) Är alla föräldrar till barn skyldiga att betala förskoleavgiften? Nej, föräldrar till några BARN betalar inte förskoleavgiften (de är befriade från den). Det är förstås också möjligt att lösa tvetydighetsproblemen hos liknande meningar genom att välja lämpliga parafraser, men då får vi andra meningar i stället för de ursprungliga. 2.5. Sammanfattningsvis kan vi hävda att om de två tolkningarna av så kallade tvetydiga meningar är förknippade med konceptualiseringar av en viss hierarkisk ordning, så tycks man kunna klara sig utan begreppet syntaktisk tvetydighet när man analyserar dessa meningars struktur. Skillnader i kompositionell väg (konstituentstruktur) är inte särskilt betydelsefulla för dessa konceptualiseringar. De konventionella konceptualiseringarna av sådana meningar understöds av den relativa prominensen hos grammatiska funktioner (först och främst subjektets substantiv) och av funktionellt motiverad ordföljd; alternativa konceptualiseringar kan framkallas av faktorer förknippade med markerad kommunikativ struktur. Alla dessa omständigheter bör understödja entydiga beslut om syntaktisk struktur även i mer komplicerade fall, där de analyserade meningarnas två tolkningar kan kopplas till en alternativ konstituentstruktur, som till exempel i meningarna (1) och (2). 3.0. Typologiskt sett ligger de lokativa existentiella och possessiva (ägande- och tillhörighets-)meningar som Holvoet behandlar i samma artikel närmare de meningar (1) och (2) som intresserar oss. När författaren analyserar dessa meningars syntax och drar vissa typologiska paralleller mellan dem, förlitar han sig i stor utsträckning på begreppet kommunikativ struktur. Innan vi avgör i vilken utsträckning sådana meningars semantiska struktur och syntax över huvud taget kan kopplas till kommunikativ struktur och i vilken utsträckning deras typologiska klassificering kan bero på den, bör vi åtminstone kort påminna oss om hur artikelns författare förstår själva den kommunikativa strukturen. Han har presenterat sin särskilda uppfattning om den i första volymen av Lietuvių kalbos gramatikos darbai (Holvoet 2003: 79–98). 13 ROLANDAS MIKULSKAS 3.1. Med utgångspunkt i Bogusławskis (1977) idéer föreslår Holvoet att man betraktar satsens kommunikativa struktur som en skiktad tema–rema-struktur. Uppdelningen av den predikation som uttrycks genom satsen i nivåer eller skikt förknippas först och främst med dikotomin predikation och referens. Det är ju självklart att ingen proposition, det vill säga tillskrivandet av en egenskap till ett ting, är möjlig utan en referensakt. Den stegvisa uppdelningen av satsens semantiska struktur bygger också på antagandet att endast en referensakt är möjlig åt gången. Därför innebär en faktiskt skiktad kommunikativ struktur en successiv följd av referens- och predikationsakter, som i många fall motsvarar satsens linjära struktur. I uppdelningens första steg urskiljs ett primärt tema och en primär rema. Vidare kan satsen delas upp så att ett eller flera sekundära teman och ett eller flera sekundära teman och ett eller flera sekundära teman och ett eller flera sekundära teman urskiljs 3.2. Här finns inte utrymme att närmare diskutera fördelarna och nackdelarna med en skiktad kommunikativ satsstruktur jämfört med den traditionella uppfattningen om semantisk uppdelning 5 Šiai minčiai vienaip ar kitaip pritaria ir kiti autoriai. Antai Li ir Thomson (1976: 484) minėtą sugramatinimo procesą vaizduoja taip: „In the process of being integrated into the case frame of the verb (at which point we call them subjects), topics become somewhat impure, and certain of their topic properties are weakened, but their topicness is still recognizable“. Gyvōnas taip pat pastebi, kad bent jau prototipiškai 14 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo uppfattningen. Några av den nyutvecklade uppdelningens<...> ROLANDAS MIKULSKAS uppdelningen, och den lämpar sig inte heller särskilt väl för beteckningen ”kommunikativ”, eftersom den endast delvis och bara i ”särskilda fall” är beroende av den aktuella diskursrym8dens presuppositioner. Tema och rema kan betraktas som diskurskategorier endast i markerade fall av kontrastiv uppdelning eller tematisering. 3.2.2. Det verkar som om det tema (de teman) som urskiljs vid en skiktad kommunikativ satsstruktur har föga gemensamt med det tema som urskiljs vid markerad kontrastiv uppdelning eller tematisering. Endast det senare kan knytas till diskurslogiken och definieras med traditionella termer för känd vs. ny information eller presupposition vs. fokus. Däremot definieras komponenterna i en skiktad kommunikativ struktur snarare med kognitiva termer – referens vs. predikation. I det senare fallet avgörs temavalet av substantivets stabila kategoriska egenskaper: animacitet, personlighet, bestämdhet och så vidare. Enligt Holvoet utgör dessa egenskaper, tillsammans med de semantiska roller som förekommer i satsen, begreppet ”inherent tematicitet” (topicworthiness). Men samma egenskaper avgör också valet av grammatiska funktioner (främst subjekt) (sic!) (Holvoet 2003: 87). När den kommunikativa strukturen alltså förstås som en successiv följd av referens- och predikationsakter, och särskilt när dess omarkerade variant särskiljs, blir den i praktiken oskiljaktig från fördelningen av grammatiska funktioner i satsen. Därför kan en skiktad kommunikativ struktur knappast hjälpa till med den syntaktiska analysen av satser: om vi stöder oss på den riskerar vi att generera tautologiska påståenden. Viss tautologi finns nämligen redan i själva definitionen av temat i en sådan kommunikativ struktur: satsens subjekt återspeglar grammatikaliseringen av det omarkerade temat, och det senare definieras som ett tema som sammanfaller med subjektpositionen... Det är inte utan anledning som man i ett försök att ta sig ur denna knipa tillgriper formella kriterier för att skilja mellan grammatiska funktioner. Exempelvis hävdas det att ”subjektet, även om det funktionellt återspeglar grammatikaliseringen av det omarkerade temat, bör definieras utifrån formella kännetecken (som oftast kodar det omarkerade temat)” (Holvoet 2005: 146). fördelningen av grammatiska funktioner i dem. Med andra ord utgörs den semantiska kontrasten mellan dessa två satser i första hand av den motsatta fördelningen av grammatiska funktioner, som motsvarar de specifika omständigheterna i de situationer som återges, i förhållande till samma verbs aktanters lexikala respektive referentiella värden (Jonas, garsus žurnalistas). Och temat är detsamma i båda satserna – Jonas, men i den andra satsen bör det betraktas som markerat, eftersom det inte sammanfaller med subjektet. Det går dock att diskutera om det verkligen är ”markerat” (se nedan). 8 Apie šią sąvoką žr. Langacker (1991: 97), plg. Mikulskas (2006: 37). 16 Del sintaksinio dviprasmiškumo 3.2.3. Även om införandet av en markerad variant av den skiktade kommunikativa satsstrukturen innebär ett erkännande av att denna struktur ibland inte sammanfaller med fördelningen av grammatiska funktioner, och därmed undviker att dessa två fenomen helt likställs, är den markerade varianten av den skiktade kommunikativa strukturen å ena sidan också beroende av fördelningen av grammatiska funktioner, om än en annan sådan; å andra sidan får man intrycket att dessa ”avvikelser” från den kanoniska modellen bara betraktas som undantag som bekräftar regeln (jfr Holvoet 2005: 145). Detta strider, som vi ska se senare, mot språkfakta. 3.2.4. Eftersom det betonas ”att begreppet ’markerad (skiktad – R. M.) kommunikativ struktur’ bygger på en avvikelse från en viss typisk modell för kommunikativ struktur, kodad genom grammatiska funktioner” (Holvoet 2003: 88–89), står det klart att denna ”markeradhet” är av annan art än i fall av kontrastiv uppdelning eller tematisering. I de senare fallen motiveras avvikelsen från den neutrala accentuella ramen eller den vanliga ordföljden av diskurslogiken (kontextuella presuppositioner), och inte av fördelningen av grammatiska funktioner som motsvarar en viss situation i verkligheten. Det är givetvis otvivelaktigt att prototypen för kommunikativ satsstruktur utgörs av de fall där satsens primära tema sammanfaller med subjektet och det sekundära temat med objektet. Den linjära ordningsföljden hos dessa verbala relationsfigurer, som har särskild grammatisk status och motsvarar det transitiva satskanonet, vittnar samtidigt om den relativa kognitiva betydelsen av den information som kodas av subjektet i förhållande till den information som förmedlas av objektet. Det finns skäl att anta att satsens konceptualisering (processning) sker smidigast när den kommunikativa strukturen återger denna asymmetri (som oftast redan är kodad i själva verbets semantiska struktur)9. Men är det meningsfullt att kalla andra kommunikativa strukturmodeller som avviker från denna markerade, särskilt om fördelningen av grammatiska funktioner i de satser som representerar dem är funktionellt motiverad i förhållande till verbets aktanters semantiska roller eller deras lexikala resp. referentiella värden10, medan ordföljden verkar normal? 9 Plg. Langackerio (2001: 44) išsakytą mintį: „In particular, discourse tends to flow most smoothly when the participant chosen as subject is also the pivot corresponding to a salient topic“. 10 Det går inte alltid att tala om fördelningen av grammatiska funktioner i satsen i förhållande till dess verbs aktanters semantiska roller. När predikaten i olika satser 17 ROLANDAS MIKULSKAS 3.2.4.1. I vilken mening kallar jag fördelningen av grammatiska funktioner funktionellt motiverad11? För det första när jag talar om en adekvat konceptualisering av ett fragment av verkligheten, profilerat genom motsvarande satsmodeller. Vi kan med fog anta att den valda satsmodellens adekvans för den betecknade situationen ytterst beror på dispositionen av de arketypiska semantiska roller som dess aktanter har i modellen och på graden av deras grammatikalisering. Till exempel bygger den kanoniska transitiva satsen på den så kallade ICM-modellen för ENERGIÖVERFÖRINGSKEDJAN12, jfr: (7) Pojken sparkade på bollen och slog (med den) sönder fönstret. I denna sats innehas subjektpositionen prototypiskt av en agent, medan objektpositionen (positionerna) innehas av livlösa föremål som utsätts för den aktiva agentens handling (och därigenom ändrar sin position i rummet eller sitt tillstånd), nämligen, i tur och ordning, en mover (som också är ett instrument) och en patient. Det behövs inte mycket argumentation för att visa att fördelningen av grammatiska funktioner i en sådan sats är kognitivt motiverad. Den strukturella asymmetrin hos sådana satser ligger redan i själva verbets betydelse och bekräftas av dess prototypiska aktanter. Om den kanoniska transitiva satsens struktur kan man säga att den ikoniskt återger asymmetrin i modellen för ENERGIÖVERFÖRINGSKEDJAN. 3.2.4.2. I andra fall är asymmetrin i de grammatiska funktionernas disposition inte lika tydlig (vi skulle kunna säga att graden av grammatikalisering av semantiska roller här är lägre). Då kan den strukturella asymmetri som krävs för satsens konceptualisering för talaren härledas ur motsvarande kognitiva modeller av verkligheten, jfr: när de uttrycks med samma verb måste man oftast tala om en skillnad i fördelningen av grammatiska funktioner med avseende på verbets aktanters lexikala resp. referentiella värden. 11Begreppet funktionell motivation kan förstås på olika sätt. Själva termen kan också användas i diakronisk mening, för att beteckna de så kallade systemtrycksfenomenen, till exempel när motivationen till omstrukturering av äldre, nedärvda språkstrukturer skapas genom uppkomsten av nyare, mer grammatikaliserade strukturer. Det är i denna mening som Holvoetas använder termen funktionell motivation när han förklarar att nyare possessiva konstruktioner av habeo-typ uppstår i stället för äldre konstruktioner av mihi est-typ genom att de förstnämnda är mer grammatikaliserade. Det nyvalda predikatet ”ha” gör det möjligt att ge temat i possessiva satser subjektstatus och därmed ”jämna ut” den diskrepans som finns i detta avseende i motsvarande satser av mihi est-typ (jfr Holvoet 2005: 149). 12Se vidare Langacker (2000: 23–34; 2002: 209–225). 18 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo (8) Barnet har feber. (9) *Febern har ett barn. Fördelningen av grammatiska funktioner i sådana och liknande satser med avseende på semantiska roller bestäms av den inneboende asymmetrin i possessiva relationer, som sannolikt är tydligast när helheten står i relation till sin del. 3.2.4.3. Den syntaktiska asymmetrin hos vissa possessiva konstruktioner, till exempel sådana som profilerar släktskapsrelationer, beror på talarens val av konceptualiseringsperspektiv, jfr: (10) Dessa två barn har en mamma. (11) Denna mamma har två barn. Det kan med fog antas att den semantiska basen för konceptualiseringen av dessa två satser utgörs av ungefär samma verkliga situation, men att de kodar två olika profiler av denna situation. Omständigheterna under vilka den ena eller den andra satsen kan yttras skiljer sig naturligtvis också åt. Vi skulle alltså kunna hävda att den semantiska kontrasten mellan sådana satser består i två olika perspektiv på konceptualiseringen av samma verkliga situation. Valet av det ena eller andra perspektivet återspeglas i den alternativa fördelningen av grammatiska funktioner, men denna gång med avseende inte på de semantiska roller som verbets aktanter har, utan på deras lexikala resp. referentiella värden. Asymmetrin i de grammatiska funktionernas disposition hör här mindre samman med det konceptualiserade verklighetsfragmentets särdrag än med själva konceptualiseringens natur, vilken i detta fall utgör innehållet i funktionell motivation. 3.2.4.4. I andra fall bestäms det alternativa valet av vilken figur i släktskapsrelationen som ska vara satsens subjekt av kodningen av två olika verkliga situationer och ger följaktligen upphov till två satser med olika semantiskt innehåll, jfr: (12) Brudens far kom fram. (13) Faderns brud anlände. Valet av huvudled och dess modifierare i de possessiva konstruktioner som används i dessa meningar (och därmed den funktionella motiveringen till deras disposition) bestäms av två helt olika verkliga situationer. 3.2.4.5. Situationen när det gäller motivationen bakom syntaktisk distribution i possessiva konstruktioner som profilerar släktskapsrelationer påminner om den i ekvativa konstruktioner. 19 Rolandas Mikulskas Ekvativa konstruktioner. I meningarna (14) och (15) bestäms till exempel fördelningen av grammatiska funktioner med avseende på aktanternas lexikala resp. referentiella värden av valet av perspektiv på konceptualiseringen av i grunden samma situation (adekvat i förhållande till talsituationen), jfr: (14) Min fru är redaktör för publikationen. (15) Publikationens redaktör är min fru. Ett sådant val kan dock begränsas av särdragen i kategoriseringen av verklighetens företeelser. Den asymmetriska fördelningen av grammatiska funktioner är till exempel endast möjlig i ekvativa meningar som uttrycker en inklusionsrelation, jfr: (16) Lejon tillhör kattfamiljen. (17) *Katter tillhör lejonfamiljen. 3.2.4.6. I vissa fall kan två olika perspektiv på konceptualiseringen av i grunden samma verklighetssituation uttryckas i språket med predikat som har motsatt riktning och bildar så kallade konverspar: köpa vs. sälja; ge vs. ta emot; skänka vs. få i gåva; låna ut vs. låna och så vidare, jfr: (18) Jonas skänkte blommor till Ona. (19) Ona fick blommor i gåva av Jonas. I sådana meningar beror fördelningen av grammatiska funktioner i förhållande till semantiska roller på valet av predikat i enlighet med kommunikationens syften. Det kan vara värt att generalisera att talaren prototypiskt väljer det så kallade agentperspektivet (om det naturliga i en sådan strategi, jfr Langacker 2001: 43), som i mening (18); men varför skulle valet av recipient som subjekt i mening (19) betraktas som mindre funktionellt motiverat, om det motsvarar kommunikationsuppgifterna? 3.2.4.7. Perspektivet på konceptualiseringen och den motsvarande fördelningen av grammatiska funktioner i förhållande till semantiska roller kan uttryckas i språket inte bara med lexikala utan också med grammatiska medel, varav passivisering främst bör nämnas, jfr: (20) Programmet leds av en välkänd journalist. (21) Programmet leds av en välkänd journalist. Även diskursens 20 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo logik motiverar ofta valet av passiva konstruktioner. Anta att fastställandet av referensen hos pronomen i en anafor, och därmed också deras korrekta tolkning, underlättas av en sådan fördelning av grammatiska funktioner där pronomenet samtidigt också är satsens subjekt, jfr: (22) Köp detta datorprogram utan tvekan. Det har nyligen uppdaterats i grunden. Även om passiva konstruktioner med avseende på den grammatiska strukturen ofta med rätta betraktas som markerade varianter av motsvarande aktiva konstruktioner (jfr Langacker 2002: 229–230), visar exempel som (22) att deras fördelning av grammatiska funktioner, betraktad ur ett diskursperspektiv, ofta också kan anses vara motiverad och naturlig. 3.2.4.8. Sammanfattningsvis kan vi, utifrån det som har sagts, hävda att olika satsmodeller är funktionellt motiverade om den asymmetri som uttrycks genom deras fördelning av grammatiska funktioner är ikonisk i förhållande till den situation som profileras. Som vi har sett kan asymmetriens riktning bestämmas av objektiva orsaker, oftast sådana som följer av själva den process som verbet betecknar, men den kan också bestämmas av subjektiva orsaker, såsom valet av perspektiv för konceptualiseringen av ett verklighetsfragment, ett val som i sin tur ofta stöds av diskursens logik. 3.2.5. Begreppet funktionell motivering av grammatiska funktionsfördelningar är relevant för vår diskussion endast i den mån det kan grundas på de aktuella satsmodellernas omarkerade status (resp. markerade status). Om vi enbart beaktar satsens grammatiska struktur som motivering bör vi i första hand kalla alla satser markerade där asymmetrin i fördelningen av grammatiska funktioner går i motsatt riktning mot den tidigare nämnda vektorn i ICM för ENERGIÖVERFÖRINGSKEDJAN. Denna återspeglas, som vi minns, ikoniskt av den kanoniska transitiva satsen. Strukturell asymmetri i motsatt riktning är kanske tydligast i passiva konstruktioner (naturligtvis är fördelningen av grammatiska funktioner i dem inte en spegelbild av motsvarande aktiva konstruktion: agenter i passiva konstruktioner blir aldrig deras direkta objekt). Den ”grammatiska” markerade statusen hos passiva konstruktioner är därför den tydligaste. 3.2.5.1. Om man strikt beaktar grammatiska motiveringar bör även satsmodeller som (23) och (24) betraktas som markerade, jfr: (23) Invånarna återfick den konfiskerade egendomen. (24) Den här mössan tillhör Antanas. 21 Rolandas Mikulskas Det finns skäl att anta att den semantiska basen för konceptualiseringen av meningar vars predikat bildar konverspar utgörs av samma idealiserade kognitiva modell. Riktningen hos den process som ligger till grund för en sådan idealiserad modell sammanfaller dock endast med riktningen hos den process som profileras av den ena medlemmen i konversparet. Även om den handling som subjektet i mening (23) utför (gyventojai) (atgavo) med vissa reservationer kan betraktas som aktiv i både fysisk och psykisk mening (subjektets agentivitet kommer följaktligen till uttryck i en synkretisk recipient–beneficientroll), är riktningen hos denna aktivitet ändå motsatt den huvudsakliga riktningen hos förflyttningen av muvern (egendomen), vilken sammanfaller med energitransmissionskedjan i GIVE–RECEIVE-ICM (se Langacker 2002: 227 för dess schema). Endast riktningen hos den process som profileras av den andra medlemmen i det aktuella konversparet duoti motsvarar denna riktning. Den ”aktiva” medlemmen i det possessiva förhållande som uttrycks i mening (24) är Antanas, inte bara därför att han är en levande varelse, utan också därför att han här kan tilldelas en viss beneficientroll, vars psykiska energivektor är riktad mot possessum (mössan). Substantivet Antanas är emellertid inte subjekt i denna mening. I meningar av denna typ innehas subjektets (och possessums) position vanligen av ett substantiv som betecknar ett livlöst föremål (jfr även Ši kepurė priklauso Antanui). Det är förstås svårt att utan större reservationer tala om riktningen hos det possessiva förhållande som verbet profilerar i sådana meningar som en process. Deras strukturella asymmetri grundar sig på asymmetrin i den kognitiva modellen för det possessiva förhållandet. Grunden för den senare är det faktum att possessum alltid identifieras i förhållande till possessorn. Med andra ord blir possessorns substantiv utgångspunkt för denna kognitiva operation (reference point). Det är uppenbart att konceptualiseringsriktningen hos det possessiva förhållande som uttrycks i meningar som (24) står i motsats till den asymmetri i de grammatiska relationernas disposition som sammanfaller med riktningen för deras fonologiska sekvens ”läsning” (processering i snäv bemärkelse). Därför bör även alla meningar som profilerar ett ägandeförhållande betraktas som markerade, trots att de är konventionella. Som markerade bör också många andra meningsmönster betraktas (däribland det som intresserar oss och som exemplifieras av meningarna (1) och (2)), där fördelningen av grammatiska funktioner eller endast deras disposition13 13 Jfr.: (i) Ormen bet barnet. (ii) Ormen bet barnet. I båda meningarna är fördelningen av de grammatiska funktionerna hos verbets aktanter 22 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo på ett eller annat sätt avvikande från transitivitetssatsens kanon, även om deras konventionalitet och adekvans i förhållande till de situationer som återges (funktionell motivation) är obestridlig. Vi kan med fog anta att konventionaliteten hos många sådana meningar härrör från en upprepad konceptualisering av samma verklighetssituationer, betingad av kommunikationsbehoven. Därför finns det också skäl att tala om separata meningstyper. När vi kallar sådana meningar markerade enbart på grund av att deras grammatiska struktur avviker från den kanoniska modellen, gör vi i många avseenden våld på språkfakta. Det förefaller betydligt mer meningsfullt att använda distinktionen ”markerad vs. omarkerad” för att karakterisera meningar (eller meningstyper) med utgångspunkt i den ovan redovisade uppfattningen om funktionell motivation. 3.2.5.2. Det är naturligtvis mycket enklare att dela in meningar i markerade och omarkerade enbart utifrån kriteriet om kanonisk grammatisk struktur. Man kan förmoda att användningen av kriteriet funktionell motivation i denna indelning kan vara problematisk i många fall, varför möjligheterna att tillämpa det fortfarande behöver undersökas. Redan nu kan vi emellertid förutse att begreppet funktionell motivation är meningsfullt att tillämpa i de fall där det finns skäl att tala om etablerade meningsmönster, och i synnerhet om meningstyper. Förekomsten av konventionella meningsmönster visar i sig att det finns en eller annan funktionell motivation till deras uppkomst. Därför bör konventionella meningsmönster och motsvarande ordföljd de definitione betraktas som omarkerade. Med detta synsätt skulle endast enskilda realiseringar av olika meningsmönster betecknas som markerade, framför allt sådana som hänger samman med en ovanlig informationsstruktur, där denna förstås som en diskurskategori. Motsvarande skulle informationsstruktur som PALAIKANTI en funktionellt motiverad fördelning av grammatiska funktioner vara omarkerad. Det är förstås inte nödvändigt att en sådan omarkerad informationsstruktur i meningen sammanfaller med hierarkin mellan grammatiska funktioner14. Det är lätt att inse att om man konsekvent följer den funktion- med avseende på de semantiska roller som uttrycks är densamma, men deras disposition i den fonologiska sekvensen är omvänd (liksom informationsstrukturen). Även om dispositionen av de grammatiska funktionerna i båda fallen är motiverad på sitt eget sätt, finns det skäl att anta att den är mer konventionell i mening (i) än i mening (ii), trots att riktningen hos den asymmetri som uttrycks i den senare sammanfaller med vektorn i ICM för ENERGITRANSMISSIONSKEDJAN. 14 Här bortses från det faktum att även själva hierarkin mellan grammatiska funktioner i vissa avseenden är tvetydigt fastställd. Här avses indirekta objekt som kodar olika arketypiska semantiska roller. Till exempel intar det indirekta dativobjektet i den nämnda hierarkin ofta en högre position än 23 ROLANDAS MIKULSKAS Om principen om syntaktisk motivation avskaffades skulle skillnaden mellan omarkerad, markerad och skiktad aktuell informationsstruktur försvinna. För att bevara denna skillnad skulle vi inte kunna undvika motsägelser: vi skulle tvingas tala om satsmodeller där fördelningen av grammatiska funktioner är omarkerad, medan den aktuella informationsstrukturen är markerad. Som markerade skulle då endast betraktas fall av kontrastiv informationsstruktur och fokusplacering, framför allt sådana som känns igen på en ovanlig ordföljd i satsen. Markerad aktuell informationsstruktur i predikationens fokus eller rema lyfter fram endast det ord vars markerade information besvarar de tvivel eller frågor som uttrycks i satsens presupposition. Vi skulle kunna säga att en sådan aktuell informationsstruktur i satsen är nära förknippad med dess SPECIFIKA (med Holvoets term: ytterligare) presuppositioner. 3.2.6. Att ordföljden i satsen är nära förknippad inte bara med fördelningen av grammatiska funktioner utan också med den aktuella informationsstrukturen är ingen hemlighet (jfr Lyons 1999: 230). Intuitionen säger emellertid att språk som litauiska, där ordföljden i satsen är relativt fri, uppvisar en viss särart i detta avseende. Låt oss granska detta närmare. Holvoet (2003: 96) hävdar att ”den aktuella informationsstrukturen är en aspekt av satsens semantiska struktur, som kan återspeglas eller inte återspeglas i ordföljden, MEN SOM ONTOLOGISKT ÄR OBEROENDE AV ORDFÖLJDEN” (min kursivering – R. M.). Vissa fall av markerad informationsstruktur känns faktiskt igen endast genom kontrastiv betoning, motsvarande intonation och/eller användning av segmentella markörer. Samtidigt bör det noteras att alla fall av skiktad aktuell informationsstruktur, vilka, som det redan är lätt att förstå, omfattar det som jag föreslår att kalla funktionellt motiverade satsmodeller, i grunden är förbundna med ordföljden i dem. Detta medger även Holvoet indirekt när han hävdar att ”en viktig skillnad mellan markerad icke-kontrastiv och markerad kontrastiv aktuell informationsstruktur är att den senare inte alltid återspeglas i ordföljden (ibid., 90). Följaktligen återspeglas markerad icke-kontrastiv (dvs. skiktad) aktuell informationsstruktur ALLTID i satsens ordföljd¹⁵. Det är förståeligt att omarkerade instrumental- eller ackusativobjekt. Detta förklaras av att experiencerrollen kommer omedelbart efter agentrollen i initiativitetshierarkin och alltså i detta avseende rangordnas högre än instrument- eller patientrollerna (se Langacker 2002: 238–239; jfr Holvoet 2003: 88). 15Jfr även ibid., 91: ”Om den aktuella informationsstrukturen avviker från den omarkerade modell som kodas genom grammatiska funktioner, BLIR ORDFÖLJDEN DEN ENDA ELLER ÅTMINSTONE DEN FRÄMSTA INDIKATORN PÅ DEN AKTUELLA INFORMATIONSSTRUKTUREN” (min kursivering – R. M.). 24 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo Vid skiktad aktuell informationsstruktur är det desto lämpligare att tala om en omarkerad ordföljdsmodell som motsvarar den (ibid., 86). 3.2.6.1. Holvoet (2003: 96–97) illustrerar den aktuella informationsstrukturens relativa oberoende av ordföljden i satsen med följande satspar, jfr: (25) Jonukas är mycket begåvad. (= 48) (26) Mycket begåvad är den där Jonukas. (= 49) Det hävdas att den aktuella informationsstrukturen i dessa satser inte skiljer sig åt. I båda fallen är temat substantivet Jonukas, om vars referent det i båda satserna sägs att han är begåvad. När man hävdar detta glömmer man en viktig detalj: dessa två satser kan jämföras med avseende på sin semantiska struktur endast om man, när ordföljden kastas om i sats (26), dessutom lägger till det demonstrativa pronomenet den där vid namnet Jonukas, vilket ger den postverbala nominalfrasen en definit beskrivning. Även om det ofta med rätta hävdas att egennamn är inherent definita (jfr Mikulskas 2006: 41), räcker den medfödda definitheten hos egennamnet i detta fall inte för att undvika den oönskade tolkningen av sats (26), enligt vilken Jonukas skulle beteckna ny, rematisk information i satsen och nästan automatiskt skulle uttalas med kontrastiv betoning, jfr: (27) Mycket begåvad är (det) JONUKAS, (och inte Petriukas). En sådan oönskad effekt av ordföljden hänger samman med det litauiska språkets särart när det gäller att säkerställa koreferens mellan diskursreferenter. Som vi vet hör litauiska inte till de språk där nominalfrasers definithet eller indefinithet regelbundet markeras med motsvarande artiklar. I litauiskan säkerställs koreferens mellan referenter som nämns i den aktuella diskursdomänen på andra sätt, till exempel med demonstrativa pronomen, bestämmande adjektiv, relativa kvantifikatorer som används som indefinita eller generiska pronomen osv. (jfr Mikulskas 2006: 33). Vissa fakta tyder på att en av de viktigare metoderna för att samordna diskursreferenters referens i litauiskan är ordföljden i satsen. Det är helt förståeligt att en nominalfras som uttrycks i början av satsen, i den prototypiska temapositionen, oftast är definit, eftersom dess referent redan har introducerats i den aktuella diskursdomänen: i regel kan endast den nominalfras vars referent har identifierats bli utgångspunkt för den fortsatta me- 25 ROLANDAS MIKULSKAS för satsens predikation16. Det är sant att ibland, när satsens presupposition har ett mycket allmänt innehåll, kan en obestämd nominalfras nämnas i början av satsen. Men oftast kan sådana satser (åtminstone i traditionell mening) inte delas upp i tema och rema: all information som förmedlas genom dem är ny, jfr. (situationen i en trafikstockning): (28) Varför rör vi oss inte framåt? Någon bil står på tvären på vägen, tydligen har det skett en olycka. Däremot tolkas referenten till nominalfraser på remasidan regelmässigt som ett nytt, alltså obestämt, element i det pågående diskursförloppet. Ett sådant krav, som bestäms av kontexten eller satspositionen, på att tilldela en nominalfras ett visst värde för egenskapen [± bestämd] beskrivs ofta i litteraturen som en (o)bestämdhetseffekt och avgränsas från uttryck för ”verklig” bestämdhet (se Lyons 1999: 27 ff.; jfr. Holvoet, Tamulionienė 2006: 30–32). Den klassificerande bedömningen förringar dock inte den funktionella betydelsen av uttrycket för en sådan bestämdhetskategori. Tvärtom skulle vi kunna hävda att dessa ”bestämdhetseffekter”, som är förknippade med ordföljden i satsen, är minst lika viktiga för referenskoordineringen i språk utan artiklar som motsvarande lexikala eller morfologiska medel. Hur som helst visar exemplen (25) och (26) tydligt att vi inte kan ändra ordföljden i en litauisk sats och samtidigt ändra dess informationsstruktur (och därmed också dess tolkning) utan konsekvenser för betydelsen: den obestämdhetseffekt som den inverterade ordföljden ger upphov till i sats (26) kan neutraliseras endast genom att en bestämdhetsbeskrivning infogas före namnet Jonukas, som hamnat i en typiskt remaposition och som visar att satsens predikation beskriver en tidigare omnämnd persons intellektuella förmågor. Endast på så sätt kan en explicit bestämd nominalfras i remaposition förbli satsens tema. 3.2.6.2. Detta nära samband mellan informationsstruktur och ordföljd i satsen, som är kopplad till uttryck för bestämdhet, ger anledning att ifrågasätta det tidigare citerade påståendet att informationsstrukturen ontologiskt är oberoende av ordföljden i satsen 16 Endast referenter till generiskt använda substantiv har en annan kognitiv bas än diskursens aktuella rum. Det finns skäl att hävda att motsvarande nominalfraser tolkas som obestämda, särskilt eftersom de i artikelspråk ofta används med obestämd artikel (Lyons 1999: 233). En sådan ”generisk” obestämdhet kan dock i viss mening likställas med en bestämdhetsbeskrivning (jfr. Mikulskas 2006: 52–54). 26 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo inte är oberoende av denna. Ett av villkoren för effektiv kommunikation är ju att säkerställa koreferens mellan diskursens entiteter. Förespråkaren för skiktad informationsstruktur behöver naturligtvis inte knyta de urskilda primära satsämnena till en presupposition om unik identifiering av deras referent, eftersom en sådan analys gör det möjligt att skilja ämnet från dess antecedent. Därför behöver det traditionellt urskilda satsämnet inte sammanfalla med det primära ämnet i en skiktad analys, jfr.: (29) Minns du den höga linden vid vår gård? En storm knäckte den. Utifrån den traditionella uppfattningen om informationsstruktur bör vi i exempel (29) beteckna pronomenet ją som den andra satsens tema; dess bestämdhet härrör från dess koreferens med antecedenten aukštą liepą. Då skulle remagruppen utgöras av predikationen vėtra nulaužė. Vid tillämpning av metoden med skiktad informationsstruktur urskiljs subjektssubstantivet vėtra ofrånkomligen redan i analysens första steg som primärt tema. Detta substantiv är, trots sin initiala position i satsen, obestämt eftersom det betecknar ett element som introduceras i diskursen för första gången. Även om skiktad informationsstruktur inte är nära knuten till bestämdheten hos den tematiska nominalfrasen, är den ändå på ett annat sätt bunden till vissa ordföljdsmönster i satsen – genom att uttrycka en successiv fördelning av referens- och predikationsakter. 3.2.6.3. Som vi senare ska se är ordföljden i satsen, dess informationsstruktur och bestämdheten eller obestämdheten hos motsvarande substantiv nära förbundna med varandra i lokativa, existentiella och būti-possessiva satser. Tydligen är själva predikationsvillkoren för sådana satser nära knutna till vissa typiska kontextuella presuppositioner. Detta kontextuella beroende hos dessa satstyper kan rentav anges som ett gemensamt typologiskt kännetecken. Subjektets position i förhållande till predikatet i var och en av dessa intransitiva satstyper beror på den aktuella informationsstrukturen för respektive satstyp. Med andra ord kräver sådana satsers predikation resp. tolkning en strukturell asymmetri, som vanligen säkerställs av en viss fördelning av grammatiska funktioner; här följer den mindre av predikatets semantik, som är ytterst fattig, och mer av den informationsstruktur som kontextuella presuppositioner bestämmer och av den ordföljd som därmed kännetecknar var och en av de nämnda satstyperna. Omvänt bidrar just de bestämdhets- eller obestämdhetseffekter som hör samman med ordföljden till en korrekt tolkning av dessa satsers alltför allmänna predikat. Exempelvis är den lämpliga, ”existentiella” tolkningen av verbet būti i existentiella satser i grunden 27 ROLANDAS MIKULSKAS beror på obestämdheten hos den nominalfras som följer efter den (i litauiska är den också subjekt), vilken i sin tur impliceras av dess rematiska position i slutet av satsen och dessutom kan markeras med genitiv för obestämd mängd (vid plural- eller massubstantiv) eller med lexikala medel (jfr. Rūsyje yra kažkokios kopėčios). 3.2.7. Skiktad satsens aktuella strukturering gör det möjligt att i största möjliga utsträckning skilja dess tema från kontextens presuppositioner. Det hävdas att denna nya förståelse av tema har ”avsevärt större förklaringskraft” (Holvoet 2003: 80). Denna större förklaringskraft bör tydligen kunna tillämpas både på den syntaktiska och den semantiska satsbeskrivningen. En sådan åtskillnad har dock ett pris. För det första skiljer skiktad aktuell strukturering obligatoriskt ut tema (teman) även i sådana fall där den traditionellt förstådda struktureringen är omöjlig på grund av alltför generella presuppositioner för satsen. En sådan semantisk strukturering av satsen återger endast dess syntaktiska strukturering, och därför är det svårt att kalla den aktuell. För det andra avviker en betydande andel av fallen med skiktad aktuell strukturering i litauiska, där ordföljden i satsen inte är strikt fixerad, oundvikligen från den modell som kodas av hierarkin av grammatiska funktioner och blir ”markerad”. En sådan markerad aktuell strukturering av satser är ofta oförenlig med det faktum att ordföljden i dem verkar neutral, det vill säga omarkerad. Därför ger indelningen av skiktad aktuell strukturering i omarkerad och markerad, när den tillämpas praktiskt vid satsanalys, upphov till vissa svårigheter. Exempelvis hävdas det vid en jämförelse av mönstren för existentiella och lokativa satser, Stalčiuje yra sąsiuvinis (= 1) respektive Sąsiuvinis yra stalčiuje (= 2), att deras kontrast hänger samman med den omarkerade modellen för aktuell strukturering (Holvoet 2005: 140). Förstå det som att endast den andra, lokativa, satsens aktuella strukturering är omarkerad, medan den första, existentiella, är markerad, eftersom dess tema inte sammanfaller med dess subjekt. Samtidigt bör det noteras att var och en av dessa satstyper kännetecknas av sin egen ordföljd, som i båda fallen verkar neutral. Troligen får detta faktum artikelns författare att betrakta den aktuella struktureringen i den analoga existentiella satsen Dežutėje yra saldainių (= 3), som undersöks vidare, som omarkerad när denna sats behöver jämföras med dess verkligt markerade varianter Saldainių dėžutėje yra (= 7) och Saldainių yra dėžutėje (= 8) (ibid., 141–142). 3.2.7.1. Skiktad aktuell strukturering är olämplig för praktisk tillämpning ur ytterligare en aspekt: dess omarkerade och markerade varianter förknippas vanligen med olika satsmönster, vilket gör det svårt att knyta en sådan strukturering till olika läsningar av samma sats. Med utgångspunkt i det ovan 28 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo utvecklade begreppet funktionell motivation skulle man kunna avstå från att dela in skiktad aktuell strukturering i markerad och omarkerad. Naturligtvis strider ett sådant förslag mot själva andan i skiktad aktuell strukturering, eftersom man då skulle behöva söka förklaringen till ordföljden i vissa satsmönster och därmed motivationen bakom deras aktuella strukturering i kontextens presuppositioner. Förespråkarna för skiktad aktuell strukturering åberopar emellertid dessa presuppositioner endast vid markerade fall av kontrastiv strukturering eller topikalisering. 3.2.7.2. Det är oklart i vilken mån det finns grund för att hävda att ordföljden resp. den aktuella struktureringen i litauiska oftare motiveras av kontextens presuppositioner i satser där temat inte sammanfaller med subjektet än i satser där dessa led sammanfaller. Vid första anblick verkar de så kallade omarkerade fallen av aktuell strukturering vara mindre kontextberoende. Men i språket skulle vi lätt kunna hitta även motsatta belägg. Sambanden mellan olika modeller för aktuell strukturering och kontextens presuppositioner i litauiska har ännu inte undersökts. Redan nu kan man dock förutse att vissa problem i detta avseende kommer att uppstå i praktiken vid semantisk strukturering av satser. Man kan till exempel anta att det ibland kan vara svårt att utan en viss typologi över presuppositioner skilja fall av topikalisering från fall av enbart icke-kanonisk ordföljd resp. aktuell strukturering. Det kan tyckas att denna fråga borde bekymra förespråkarna för skiktad aktuell strukturering minst av allt. Men när aktuell satsstrukturering som avviker från modellen grundad på hierarkin av grammatiska funktioner kallas markerad, verkar problemet bara döljas; det kvarstår ändå. En preliminär analys av några icke-kanoniska exempel visar dock att det inte finns anledning till överdriven oro för problem av liknande slag, jfr.: (30) Juozą graužia sąžinė. (31) Kaimyną išvežė greitoji. (32) Mamai pakilo (kraujo) spaudimas. (33) Pušį išvertė vėjas. Den skiktade aktuella struktureringen av dessa satser bör betraktas som markerad, trots deras vanliga ordföljd. Det bör noteras att en sådan sammanfallning av tema med direkt eller indirekt objekt i litauiska inte nödvändigtvis förknippas med topikalisering17. För den senare tolkningen krävs en specifik, med 17 I en engelsk sats, där ordföljden är strikt fixerad, markerar objektets yttersta vänsterposition oundvikligen topikalisering (fronting, topicalization) och signa- 29 ROLANDAS MIKULSKAS modalumu susijusi presupozicija (Holvoet 2003: 94–95), temos iškėlimas dažnai paryškinimas tam tikru segmentiniu rodikliu, plg.: (34) Hur känner sig Juozas efter den händelsen? Juozas (det) plågas av sitt samvete. Ordföljdens naturlighet är särskilt tydlig i meningarna (30)–(32), där människor väljs som tema. Det kan med fog antas att sådana meningsmönster motiveras inte bara av motsvarande kontextuella presuppositioner, utan också av att de passar in i vanliga livssituationer. Det är naturligt att betydligt fler predikationer som uttrycks i talade meningar handlar om personer än om ting eller abstraktioner. Det är lätt att övertyga sig om att det omvända temavalet är något onaturligt, jfr: (35) ?Samvetet plågar Juozas. En ”neutral” läsning av denna mening, där subjektets substantiv samvete samtidigt skulle utgöra det omarkerade temat, är svår att föreställa sig. Den låter naturlig endast i en viss specifik kontext, där personen som benämns Juozas är ett nytt diskurselement och alltså utgör meningens rema. Det är naturligt att vänta sig att namnet Juozas i mening (35) uttalas med kontrastbetoning, dvs. Samvetet plågar Juozas (och inte Petras). Samma information kan för övrigt också förmedlas med en ordföljd som ligger närmare animacitetshierarkin, jfr: (36) (Det är) Juozas som samvetet plågar. I mening (33) är ordföljden densamma som i de tre första meningarna, men aktanternas semantik ger mindre stöd för meningens ”inneboende” asymmetri, eftersom ingen av dem har egenskapen animacitet och de åtminstone i detta avseende tycks kunna göra ungefär lika stort anspråk på temarollen, jfr: (37) Vinden fällde tallen. Det förefaller som om temavalet i meningarna (33) och (37) endast beror på kontextuella presuppositioner, men båda meningarna kan lätt läsas ”neutralt”, och deras informationsstruktur kan följaktligen betraktas som omarkerad. Med andra ord upptas temapositionen i båda fallen av bestämda nominalfraser, även om, som man lätt kan förstå— —detta kännetecknar en markerad informationsstruktur, t.ex. Bill I admire; That friend of yours I really don’t like. (jfr Lyons 1999: 230). 30 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo … deras bestämdhet grundas på olika antecedenter. Även om fördelningen av grammatiska funktioner är densamma i exemplen (33) och (37), och därmed också deras identitet och syntaktiska struktur, skulle vi semantiskt kunna betrakta dem som separata satser på grund av aktantnominalens diametralt motsatta bestämdhetsdisposition. Däremot är satserna (35) och (36) semantiskt identiska, trots att deras ordföljd skiljer sig åt på ett liknande sätt som i de två första. Exemplen (30) och (36) bör däremot betraktas som olika konceptualiseringar av samma satsmodell, eftersom deras semantiska kontrast beror på olika aktualiseringsförlopp: det är omarkerat i det första fallet och markerat (kontrastivt) i det andra. En kort analys av satser vars ordföljd avviker från transitiva satsers kanoniska mönster visar att det inte är särskilt svårt att skilja de markerade fallen av aktualisering – vare sig det rör sig om kontrastiv aktualisering eller om att lyfta fram temat – från de omarkerade. 3.3. Metodologiska problem som uppstår till följd av det alltför nära sambandet mellan skiktad aktualisering och syntaktiska figurers distribution hjälper kognitiv grammatik till att lösa genom att definiera satsens subjekt och objekt på nya grunder. Detta gör det möjligt att betrakta tema som en uteslutande diskurskategori, medan subjektet får behålla rollen som satsens primära aktant. Nödvändigheten av att skilja mellan satsens tema och subjekt, trots den identitet mellan dem som ofta framhålls i den lingvistiska litteraturen, har nyligen också tagits upp av Ronald Langacker (2001: 11–48), upphovsmannen till Foundations of Cognitive Grammar. Jag vill avsluta diskussionen om satsens aktualisering med en kort återgivning av hans ståndpunkter i frågan. Det bör genast påpekas att författaren inte förnekar att tema och subjekt har en viss funktionell gemenskap, något som beläggs av övertygande data i flera nutida lingvisters arbeten. Av analytiska skäl bör dessa kategorier emellertid hållas åtskilda, trots att de ibland, i extrema fall, kan realiseras av samma element i satsstrukturen. 3.3.1. Inom kognitiv grammatik skapas förutsättningarna för en sådan åtskillnad genom att satsens grundläggande syntaktiska figurer – subjekt och objekt – definieras på nya, psykologiska grunder. Kärnan i den process som profileras av en finit sats utgörs av den dynamiska karaktären hos konceptualiseringen av den relation som uttrycks av verbet, vilket bland annat gör det möjligt att tala om en viss tidsåtgång för processen. Det är just denna tidsåtgång som i första hand ligger till grund för den asymmetri som präglar den relation som uttrycks av verbet. Asymmetriens 31 Rolandas Mikulskas ytterpunkter fixeras (asymmetrin ges form) av de så kallade figurerna för första och andra kognitiva prominens – trajektorn (trajector) och landmärket (landmark). Båda dessa figurer, eller åtminstone den ena av dem – trajektorn (vid ett intransitivt verb) – är oskiljaktiga delar av verbets konceptuella struktur. De bör förstås som referenspunkter för nominal referens i vidaste bemärkelse, utan vilka det är svårt att föreställa sig någon process. Trajektorn och landmärket i den verbala relationen, definierade i kognitiva termer, utgör också den konceptuella grunden för de grundläggande grammatiska funktionerna – subjekt och objekt. De syntaktiska figurernas ytterligare semantiska karakteristika (de så kallade arketypiska rollerna agent, patient, rörlig entitet, instrument och experiencer) induceras av språkbruket, där de prototypiska deltagarna i motsvarande kognitiva modeller kommer till uttryck (den främsta av dessa – ENERGIÖVERFÖRINGSKEDJANS ICM – nämndes tidigare). 3.3.2. Låt oss nu kort återvända till satsens skiktade aktualisering. Som vi minns är den i själva verket förknippad med satsprocesseringens problem, inte med diskursens logik. Det påstående som ligger till grund för begreppet skiktad aktualisering – att två referensakter inte kan äga rum samtidigt – har samband med hur uppmärksamheten koncentreras och har alltså en psykologisk grund. Samtidigt pekar det indirekt på den tidsparameter som är viktig för konceptualiseringen av en sammansatt (syntaktisk) struktur. Det är just den tidsåtgång som processen kräver som gör det möjligt att skilja mellan primära och sekundära teman i aktualiseringen. Det är lätt att se att de till sin natur ligger mycket nära de figurer för relativ prominens som skiljs åt inom kognitiv grammatik – trajektorn och landmärket. Det är deras disposition som subjektet och objektet grammatiskt kodar. Formellt kommer denna kodning till uttryck genom nominativ resp. ackusativ eller genom motsvarande ordföljd. Det är också lätt att se att samma parametrar som är viktiga för en nominalfras ”oberoende tematisk status” också utgör subjektets grammatiska karakteristik. Av det sagda framgår att när satsens subjekt och objekt definieras som den syntaktiska relationens figurer för första och andra kognitiva prominens, övertar dessa begrepp i huvudsak funktionerna hos de primära och sekundära teman som urskiljs vid skiktad aktualisering, medan själva temabegreppet därmed frigörs för diskursens analytiska behov. Med andra ord löser kognitivisternas begrepp trajektor och landmärke de problem med satsprocesseringen som är viktiga för förespråkarna för skiktad aktualisering och som uppstår ur 32 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo den dikotomi mellan referens och predikation som ligger till grund för dem. 3.3.3. De så förstådda begreppen tema och subjekt förenas av den gemensamma – utgångspunktsfunktionen – hos de nominalfraser som de definierar. Teman och subjektens substantiv utför dock denna funktion var och en inom sina egna domäner. En temas domän kan omfatta allt från en enda mening till en hel följd av meningar. Det är just samma tematiska substantiv som bidrar till att tolka innehållet i propositionerna som uttrycks av dem alla. Subjektets domän som utgångspunkt överskrider inte meningsgränserna. Med andra ord hjälper subjektets substantiv till att korrekt uppfatta innehållet i den relation som uttrycks av verbet. Det näst viktigaste i detta avseende är satsens objekt. När innehållet i den proposition som uttrycks av en mening tolkas bildar subjektets och objektets substantiv således en slags kedja av utgångspunkter, jämförbar med dem som bildas av elementen i sammansatta possessiva eller lokativa konstruktioner (jfr advokaten till min mors systers man; den tredje volymen av arbeten om litauisk grammatik hittar du på webbplatsen, på den övre hyllan i den sidoställda bokhyllan, bredvid de uppradade numren av tidskriften Acta Linguistica Lithuanica nummer). 3.3.4. Det är inte bara de olika domänerna för de substantiv som fungerar som referenspunkter – domäner som sammanfaller endast i gränsfall – som hjälper oss att skilja mellan tema och subjekt, utan också referenspunkternas olika position i förhållande till sina domäner. Temats substantiv befinner sig vanligtvis utanför det tolkningsfält som det skapar. Satser införlivas i dess domän som referenspunkt enbart med hänsyn till diskursens interna utvecklingslogik. Däremot är subjektssubstantivet, som fungerar som referenspunkt, ett immanent element i satsstrukturen. Detta element finns i abstrakt form redan i själva verbbegreppet (dess konceptuella struktur), och preciseras semantiskt först när en finit sats bildas och de aktanter som motsvarar den situation som satsen kodar väljs ut. 3.3.5. Om vi antar att ett gemensamt tema bidrar till en korrekt förståelse av innehållet i de propositioner som en hel serie satser uttrycker, finner vi i var och en av dessa satser en nominalfras (ofta dess pronominella motsvarighet) som är koreferentiell med temat18. Vi skulle kunna hävda att ett sådant tema fungerar som alla 18 En sådan situation är något idealiserad. I språkbruket kan även satser där en nominalfras som är koreferentiell med temat inte uttrycks, utan endast kan rekonstrueras ungefärligt och implicit, införlivas i det gemensamma temats tolkningsfält (särskilt om vi betraktar ett helt stycke). 33 ROLANDAS MIKULSKAS Den gemensamma antecedenten till dessa nominalfraser. De omtalade nominalfraserna blir ett slags förankringspunkter (pivots), som gör det möjligt att knyta de egenskaper som prediceras i satserna till rätt referent, vilken temat också anger. Det är förstås först under diskursens gång som denna koreferentiella funktion hos nominalfrasen blir tydlig. Med utgångspunkt i sina preliminära iakttagelser menar Langacker (2001: 12–13) att de första kandidaterna till den koreferentiella förankringspunktsfunktionen, i rangordning, är subjektet, objektet eller possessorn till någon av dessa. Enligt hans uppfattning skulle mer ingående undersökningar bara bekräfta denna tendens. De data som diskuterats ovan visar att det är ganska vanligt att säga ett direkt eller indirekt objekt i början av en litauisk sats. Detta faktum antyder att Langackers hierarki över satsdelar som kandidater för förankringspunktsfunktionen sannolikt är mindre strikt i litauiskan, jfr: (38) Ni borde smaka vår kaka: (a) här bakas den enligt ett särskilt recept, (b) här bakar man den enligt ett särskilt recept, (c) här blandas dess SMET till enligt ett särskilt recept, (d) här blandar man till DESS SMET enligt ett särskilt recept. Vid första anblicken är det inte lätt att säga vilken av kommentarens varianter som föredras i språket. Jfr också: (39) I går tog vi hem far från sjukhuset. För en vecka sedan opererade man framgångsrikt bort hans BLINDTARM där. (40) I dag har misstänkta personer gripits vid gränsen mellan Litauen och Ryssland. En stor mängd smuggelcigaretter beslagtogs från dem. Säkrare slutsatser om prioriteringarna vid val av satsdel för den koreferentiella förankringspunktsrollen kan vi dra först efter mer ingående undersökningar. 3.4. Som sammanfattning av denna något utdragna diskussion om satsens informationsstruktur kan vi säga att den kognitiva grammatikens utveckling inte bara gör det möjligt att på nytt definiera begreppet tema enbart för diskursanalysens behov, utan också gör det lättare att skilja mellan omarkerade och markerade fall av satsens betydelseutveckling. Detta bidrar också till att bättre modellera villkoren för alternativa ”läsningar” av en och samma syntaktiska struktur. 4. Om vi betraktar satsens betydelseutveckling mer flexibelt än vad den skiktade uppfattningen av informationsstrukturen tillåter, ska vi närmare analysera det existenti- 34 Del sintaksinio dviprasmiškumo niska och lokativa satsers semantik och syntax med predikatet būti. Tidigare har vi konstaterat att olika konceptualiseringar av en sats med samma syntaktiska struktur (samma distribution av grammatiska funktioner) i viss mån också beror på dess aktuella informationsstruktur. Låt oss nu försöka besvara frågan om en markerad informationsstruktur kan ändra satsens typ. 4.1. Låt oss inledningsvis erinra oss vad som sägs i den aktuella artikeln om satser av de typer vi diskuterar (Holvoet 2005: 139–147). Skriv om de satser som analyseras här som (41) och (42): (41) I lådan finns ett skrivhäfte. (= 1) (42) Skrivhäftet är i lådan. (= 2) Dessa två satser tycks bestå av samma semantiska element. Enligt artikelns författare är deras gemensamma drag att båda betyder ”att något befinner sig på en viss plats”. Som författaren skriver: ”Motsättningen mellan satserna (1) och (2) visar sig inte genom en skillnad i fördelningen av grammatiska funktioner: i båda fallen fungerar samma nominalfras (sąsiuvinis) som subjekt. Motsättningen gäller satsens aktuella informationsstruktur, eller närmare bestämt dess omarkerade mönster <...> I en existentiell sats utgörs temat av den plats där något påstås existera; remat utgörs av påståendet om detta tings existens. I en lokativ sats presupponeras tingets existens, medan remapåståendet endast säger att det befinner sig på en viss plats” (ibid. 140). Därefter påpekar han med rätta att skillnaden i informationsstruktur inte är den enda skillnaden mellan dessa satser. Enligt artikelns författare finns det i själva verket fler sådana skillnader – ”framför allt gäller de betydelsen hos verbet būti. I den existentiella satsen är verbets betydelse just existentiell – det hävdar att ett ting (en varelse) existerar” (ibid. 140–141). 4.1.1. Genom att hävda detta medger man samtidigt att skillnaden i informationsstruktur inte är den enda orsaken till den semantiska kontrasten mellan dessa satser. Omständigheterna som gör att verbet būti får just en ”existentiell” betydelse i sats (41), medan verbets betydelse i (42), den lokativa satsen, enligt författarens ord ”över huvud taget är svår att ange” (ibid. 141), förblir dock oklara. Det är lätt att konstatera att subjektets nominalfras bestämdhet i den lokativa satsen och dess obestämdhet i den existentiella satsen är de enda konstanta semantiska strukturelementen i dessa satser som är oberoende av informationsstrukturen (i den meningen att de är primära i förhållande till den) och som gör det möjligt att konceptualisera deras verb på olika sätt, dvs. 35 Rolandas Mikulskas att ge verbet betydelsen ”lokalisering” i det första fallet och ”existens” i det andra. För att förklara sambandet mellan den ”existentiella” tolkningen av verbet būti och den postverbala nominalfrasens obestämdhet räcker det att fördjupa sig i själva existenspredikationens ontologi. Det förefaller som om man kan hävda att något existerar endast när dess status i verkligheten är osäker. Vi kan med fog anta att denna ontologiskt nödvändiga osäkerhet formellt uttrycks genom den nämnda nominalfrasens obestämdhet (det är inte för inte som denna (o)bestämdhetseffekt, knuten till existenspredikationen, har diskuterats ingående i litteraturen; se Lyons 1999: 236–246). När man hävdar detta bör man förstås inte glömma att bestämdhetsbeskrivningens främsta funktion är att säkerställa nominalfrasens denotats koreferens i det aktuella diskursrummet, eller enklare uttryckt, att ange identiteten mellan nominalfrasens referent och dess antecedents referent. Tidigare har det visats att obestämdheten hos postverbala nominalfraser i litauiska satser prototypiskt impliceras av deras remaposition. En närmare granskning av hur existenspredikationen uttrycks gör det möjligt att precisera att en sådan indikation på nominalfrasens obestämdhet, kopplad till satsens aktuella informationsstruktur och den motsvarande ordföljden, endast ikoniskt avspeglar de ontologiska villkoren för den aktuella propositionen, men inte direkt hänger samman med frasens referents ställning i verkligheten. Den bestämda beskrivningen anger ju endast möjligheten att unikt identifiera nominalfrasens referent, som redan har introducerats i diskursen eller introduceras på nytt. Det är uppenbart att ett tings status i verkligheten och dess status som referent till en nominalfras i diskursrummet inte är samma sak: referenten till en bestämd nominalfras kan vara instansierad och identifierad även i ett mentalt rum (till exempel ett rum av antaganden, gissningar eller förväntningar). Den starka korrelationen mellan existentiella satsers propositionella innehåll och den postverbala nominalfrasens obestämdhet, som gör det möjligt att tala om ikonisk motivation i deras uttryck, ger dock anledning att tro att talare ofta likställer dessa statusar. Vanligtvis finns det ingen anledning att tvivla på att referenten till en bestämd nominalfras existerar i verkligheten; man kan säga att detta ”naivt” presupponeras. Omvänt saknar en referent som nyligen introducerats i diskursen (genom en obestämd nominalfras) en sådan ”existentiell” presupposition, och därför kan dess existens vid behov hävdas. 4.1.2. Vi kan förvissa oss om den prototypiska karaktären hos korrelationen mellan den existentiella propositionen och den postverbala nominalfrasens obestämdhet genom att försöka föreställa oss att sats (41) hävdar att det inte rör sig om vilken anteckningsbok som helst, utan om en specifik (nyligen 36 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo existensen av den (i samtalet nämnda) anteckningsboken (dvs. att den finns i lådan). En sådan tolkning av meningen är möjlig, men mindre sannolik, jfr: (43) Finns det en räkenskapsbok i lådan? (a)?Ja, den anteckningsboken finns i lådan. (b) Ja, den anteckningsboken finns i lådan. Detta exempel visar bland annat att man vanligen placerar en bestämd nominalfras i början av meningen när man bekräftar referentens existens. Detta är också begripligt, eftersom remat i mening (b) enbart utgörs av verbet är, som uttrycker denna bekräftelse. 4.1.3. Om det trots allt handlar om en konkret, tidigare nämnd anteckningsbok i mening (41), kommer platsen som uttrycks där sannolikt att betonas med kontrastiv betoning, jfr: I LÅDAN finns en anteckningsbok (men inte på bordet). Det är lätt att se att denna mening är en markerad variant av den lokativa meningen (42) med avseende på den kommunikativa strukturen: detta visas inte bara av remats kontrastiva betoning (I LÅDAN) utan också av dess ovanliga placering i början av meningen. Mening (44) har alltså ingenting gemensamt med ett existentiellt påstående. 4.1.4. Om vi korrekt kopplar ihop de ontologiska villkoren för existenspredikation med obestämdheten hos den postverbala nominalfrasen, är det åtminstone vid första anblicken svårt att förklara den helt vanliga användningen av egennamn, som anses vara inherent bestämda, i existentiella meningar, jfr: (45) Det finns en Jonas i rummet. Men den inherenta bestämdheten hos ett namn som används på detta sätt innebär bara att dess bärare är bekant för samtalspartnerna. En sådan bestämdhet är av semantisk natur (dess grund utgörs av EGENNAMNENS ICM) och hänvisar på intet sätt till en koreferentiell nominalfras i det aktuella diskursrummet; med andra ord implicerar den inte någon antecedent. Eftersom denna implikation är ett nödvändigt villkor för att en nominalfras ska vara tematisk, kan ett egennamn som saknar den fritt inta remapositionen i en existentiell mening. 4.1.5. Det särpräglade i användningen av egennamn i existentiella meningar framhäver ytterligare en aspekt av dessa meningars ikoniska karaktär. I den naiva världsbilden likställs frågan om en människas, eller i allmänhet en levande varelses, existens med frågan om huruvida den lever: en död människa existerar inte! För den typ som diskuteras 37 ROLANDAS MIKULSKAS När man i meningar hävdar att en person, innehavaren av ett namn, existerar, avses sällan dennes liv: existens bör här förstås som att personen befinner sig på en viss plats. Personens liv, dvs. existens i allmänhet, ifrågasätts däremot vanligen inte i meningar av denna typ, utan förutsätts helt enkelt eller tas för given. När vi talar om personer kan vi alltså skilja mellan deras existens (vistelse) på någon plats och deras existens (liv) i allmänhet. När man i meningar av den aktuella typen hävdar att föremål existerar, lokaliseras deras existens också vanligtvis. I detta fall tycks emellertid föremålens närvaro på någon plats likställas med deras existens i världen i allmänhet. 4.1.6. Av dessa iakttagelser kan vi dra en viktig slutsats: i existentiella meningar med verbet būti talar man sällan om ett föremåls eller en persons existens i allmänhet; för talaren resp. lyssnaren är påståendet om deras existens viktigt endast i den mån dessa objekt är tillgängliga för dem eller står under deras kontroll. Med andra ord implicerar predikatets (būti) ”existentiella” betydelse prototypiskt en beneficient. Om detta stämmer är det fullt begripligt att den possessiva konstruktionen av typen mihi est har uppkommit och används vid sidan av existentiella meningar med verbet būti. Även användningen av lokativer i de sistnämnda är lätt att förklara: uppgiften om var objektet befinner sig anger samtidigt graden av dess tillgänglighet. 4.1.7. Vi kan med fog anta att en ikonisk motsvarighet till den prototypiskt lokaliserade existensen av ett föremål i meningar av den aktuella typen är den obestämda formen hos det substantiv som betecknar föremålet, eller snarare den icke-tematiska status som uttrycks på detta sätt och signalerar att substantivet saknar antecedent i det aktuella diskursrummet. Med andra ord introduceras föremålet vars existens hävdas i en sådan mening vanligen i diskursen för första gången. Ikoniciteten mellan ett i verkligheten lokaliserat föremåls existens och ett substantiv som är ”olokaliserat” i det aktuella diskursrummet (dess referent identifieras inte unikt i detta rum) är omvänd. Det är lätt att inse att grunden för detta är att föremålets tillgänglighet för samtalsdeltagarna i verkligheten likställs med ”tillgängligheten” (dvs. igenkännbarheten) hos motsvarande substantivs referent i det aktuella diskursrummet. Mot bakgrund av allt detta kan den aktuella informationsstrukturen i existentiella meningar av den aktuella typen och den motsvarande ordföljden betraktas som funktionellt motiverade. Därför kan inte bara den lokativa meningen (42), utan även den existentiella meningen med omvänd ordföljd (41), med rätta kallas omarkerad. 38 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo 4.2. Omvänd informationsstruktur är det mest iögonfallande särskiljande draget hos existentiella och lokativa meningar av den aktuella typen. Om detta drag är avgörande för deras typologiska klassificering bör olika varianter av markerad informationsstruktur i dessa meningar inte förändra deras betydelse så mycket att menings typen också förändras, dvs. att en existentiell mening blir lokativ eller tvärtom. Exempel som det tidigare nämnda (44) bör inte vilseleda. Även om ordföljden i denna mening är densamma som i den existentiella meningen (41), vore det felaktigt att jämföra den med den senare, eftersom den i själva verket är en markerad variant av den lokativa meningen (42). Det tycks vara så att informationsstrukturen i de aktuella meningarna och motsvarande ordföljd avgör deras typologiska tillhörighet i den mån de bidrar till att uttrycka eller identifiera att subjektets substantiv är obestämt i det ena fallet och bestämt i det andra19. Exempelvis anger den tematiska position som är typisk för den lokativa meningen, i början av meningen (42), samtidigt att substantivet måste vara bestämt för att lokalisering ska kunna uttryckas: endast en identifierad referent kan lokaliseras. För att tolka en sådan mening som existentiell måste vi först ”upphäva” bestämdheten hos dess subjektssubstantiv. Detta är vanligen möjligt endast genom att ge det fokusstatus med kontrastiv betoning, jfr: (46) HÄFTET ligger i lådan (och inte pennan). Men denna mening är en markerad variant av den existentiella meningen (41). 4.3. När den bestämmande beskrivningen av subjektets substantiv uttrycks explicit blir de aktuella meningarnas typologiska oberoende av markerad informationsstruktur ännu tydligare. Åtminstone är det så när föremåls- 19 Jfr: (i) Antanas kom hem sent på kvällen. POJKEN var helt utmattad. (ii) Sigitas kom hem först på natten. FÖRMANNEN fick skjuts hem av sina arbetskamrater. Det är lätt att se att den stödjande nominalfrasen i början av meningen skiljs från det antecedenta temat av det kortast möjliga avståndet i den fonologiska sekvensen. Vi kan med fog anta att detta på det mest ekonomiska sättet säkerställer den bestämda tolkning som är nödvändig för dess koreferens. Även om bestämdhet är ett väsentligt drag hos den stödjande nominalfrasen, som traditionellt helt enkelt kallas tema, bör denna informationsstrukturella figur inte likställas med en bestämd nominalfras – begreppen definieras på olika grunder. Det är uppenbart att den informationsstruktur som korrelerar med nominalfrasens preverbal bestämdhet och postverbala obestämdhet är omarkerad. I själva verket kan endast en sådan informationsstruktur betraktas som en egenskap hos den semantiska strukturen hos de meningar som klassificeras typologiskt. 39 ROLANDAS MIKULSKAS Obestämdhet hos en nominalfras markeras i existentiella satser av genitiv av obestämd mängd, jfr: (47) Det finns anteckningsböcker i lådan. Denna sats skulle kunna vara ett svar på frågan Vad finns i lådan? Om substantivet i subjektet i en sådan sats flyttas till temat förblir dess existentiella karaktär lätt att uppfatta, jfr: (48) Finns det fortfarande några anteckningsböcker? Anteckningsböcker (det) finns (i lådan). Satsens ram utgörs fortfarande av det existensbekräftande predikatet yra. En sats med samma ordföljd kan också ha en annan typ av markerad informationsstruktur som ram, om endast platsen kontrastivt betonas (STALČIUJE). Naturligtvis är presuppositionen i en sådan sats något annorlunda, jfr: (49) Var finns det (fortfarande) några anteckningsböcker? (De (= anteckningsböckerna) finns) I LÅDAN. Det är intressant att det existentiella predikatet i en sats med denna informationsstruktur hamnar på temasidan och därmed får presuppositionens status. Detta påpekar också Holvoetas (2005: 142) när han analyserar en analog sats Det finns godis i asken (= 8). Även om informationsstrukturen i sådana satser som (49) och (= 8) påminner om informationsstrukturen i motsvarande lokativa satser, skulle vi, i likhet med Holvoetas, kunna betrakta dem som existentiella satser. Och här är varför: i dessa satser är den presupponerade existensen av referenten till nominalfrasen av ett annat slag än i lokativa satser. I de senare betvivlas inte realiteten hos den lokaliserade referenten (dvs. dess existens i verkligheten). I de förra satserna görs däremot endast ett antagande om att referenten till substantivet i subjektet existerar i verkligheten. Vi skulle till och med kunna säga att denna referents existens presupponeras endast i ett mentalt rum av antaganden eller gissningar. Presuppositionen om en sådan hypotetisk existens markeras tydligast av genitiv av obestämd mängd. Sådana satser som (49) och (= 8) har utan tvekan till funktion att bekräfta den antagna existensen av referenten till nominalfrasen. Det måste dock påpekas att denna existensbekräftelse uttrycks på ett särpräglat sätt i de aktuella satserna. Troligen får vi oftast svaret i lådan på frågan i exempel (49). Men ett lokativt uttryck ensamt kan inte bekräfta att det antagna föremålet existerar, utan endast tillsammans med verbet būti (låt oss minnas att om ett föremål FINNS NÅGONSTANS, så FINNS DET ÖVERHUVUDTAGET). Följaktligen tillhör predikatet yra i sats (49) temat, 40 Del sintaksinio dviprasmiškumo men bildar tillsammans med det i remat stående lokativet stalčiuje ett enda predikat. Detta predikat skulle vi i allmänhet kunna återge som būti kame. Även om ett sådant predikat formellt påminner om det typiska predikatet i lokativa satser (se närmare Holvoet, Čižik-Prokaševa 2005: 74–78), bör det på grund av sin ytterligare funktion, som framträder på diskursnivån – att bekräfta en antagen existens hos referenten – betraktas som existentiellt. Med detta påstående skulle vi i praktiken kunna instämma i Holvoetas (2005: 142, fotnot 2) möjliga alternativa tolkning av satsen (= 8), enligt vilken dess predikat synkretiskt uttrycker både existens och lokalisering. Med andra ord är verbet būti i denna sats samtidigt både existentiellt och lokativt. Då skulle vi kunna beskriva satstypen hos sådana satser som (49) och (=8) som mellanliggande mellan existentiella och lokativa satser. Men då skulle vi också behöva erkänna att markerad informationsstruktur åtminstone kraftigt kan ”skölja bort” grunden för satsens typologiska tillhörighet. Hur som helst, om vi med utgångspunkt i mer funktionella än formella överväganden ändå hänför sådana satser till den existentiella typen, kan vi knappast utan att göra våld på språkfakta kalla de obligatoriska lokativen i dem för perifera (eller fakultativa) satsled (jfr Holvoet 2005: 146). 4.4. Alltså förblir existentiella satser existentiella och lokativa satser lokativa, oavsett hur informationsstrukturen varierar. Markerad informationsstruktur kan inte på egen hand ändra deras typologiska tillhörighet. Längre fram ska vi se om detta påstående kan tillämpas i vidare bemärkelse. 5. Äntligen kan vi gå vidare till analysen av satser som (1) och (2). För enkelhetens skull ska vi diskutera endast den första av dem och återge den som (50): (50) Onutės gröna ögon. När Holvoetas diskuterar den strukturella särarten hos satser som (50) påpekar han att adjektiviska bestämningar inte kan utelämnas i dem, ”eftersom ordsekvenserna Onutės akys, Petro charakteris troligen under inga omständigheter skulle kunna betraktas som satser”. Enligt artikelns författare är ”<...> adjektivet nödvändigt här eftersom det uttrycker satsens huvudsakliga predikat” (Holvoet 2005: 153). Detta påstående är i själva verket korrekt endast om adjektivet i den aktuella satsen uppfattas som ett predikativ. En sådan tolkning innebär att subjektets substantiv akys tillsammans med den possessiva genitiven Onutės bildar en diskontinuerlig fras, jfr: 41 ROLANDAS MIKULSKAS Onutės ögon är gröna. Även om dessa två substantiv står långt ifrån varandra i den fonologiska sekvensen, gör den possessiva relation (mellan kroppen och dess del) som förenar dem det möjligt att betrakta dem som komponenter i en och samma fras. Om denna tolkning av mening (50) väljs, bör den betraktas som en markerad variant av kopulameningen Onutės ögon är gröna, där adjektivet bör uttalas med kontrastiv betoning, jfr: (51) Onutės (är) gröna ögon (och inte blå). Om denna konstituentstruktur väljs för tolkningen, är den possessiva konstruktionen Onutės ögon, liksom i det omarkerade fallet, meningens subjekt, medan (är) gröna är predikatet. Det bör också noteras att meningens rem då enbart består av adjektivet gröna, medan substantivet ögon, trots sin postverbala (dvs. typiskt rematiska) position, hör till meningens tema. ”Bildandet” av en sådan icke-sammanhängande temagrupp underlättas särskilt av relationen av så kallad oförytterlig egendom som förenar dess komponenter. 5.1. Markeringen av mening (50), när den tolkas som en kopulakonstruktion, gör det rimligare att välja en annan konstituentstruktur, nämligen Onutės [gröna ögon]. Man måste nämligen instämma i Holvoets iakttagelse att ordföljden i denna mening ”verkar helt neutral och omarkerad: den är inte förknippad med markerad intonation eller kontrastiv betoning” (ibid., 154). Man bör också hålla med om de andra argument som artikelförfattaren framför till stöd för detta val av meningsindelning: för det första står orden inom klammer nära varandra; för det andra skiljer verbet vara, när det inte utelämnas, tydligt dessa ord från substantivet i meningens början, jfr: (52) Onutės var gröna ögon. Vi bör dock inte tro att den possessiva relationen mellan referenterna till orden Onutės och ögon upphör när denna konstituentstruktur väljs för tolkningen av mening (50): relationen mellan kroppen och dess del förutsätts alltid, men överskuggas här av en annan konceptuell länk. 5.2. Fördelningen av grammatiska funktioner i en mening med denna konstituentstruktur (gröna ögon – subjekt, Onutės – obligatoriskt modifierattribut) skiljer sig inte på något sätt från den syntaktiska distributionen hos den väl belagda typen av possessiva tillhörighetsmeningar i språket, jfr: (53) Den här sjalen är Onutės. (= 37) 42 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo Eftersom ordföljden i denna satsmodell är omvänd i förhållande till den som undersöks, bör möjligheten övervägas att tolka sats (50) som en markerad variant av den motsvarande possessiva satsen. Men då måste vi invända mot Holvoets påstående att satsen Žalios akys yra Onutės (= 38) är omöjlig i språket. En sådan sats skulle faktiskt under särskilda omständigheter, exempelvis när man lägger pussel eller diskuterar vilken av släktingarna barnet har ärvt ögonen från, kunna låta helt naturlig. Detta medger även artikelns författare, om än med reservation för en sådan tolkning (ibid., 155, fotnot 10). De nämnda omständigheterna visar tydligt att marginaliteten hos den possessiva tolkningen av den undersökta satsen beror på kognitiva orsaker. I prototypiska possessiva satser behandlas det ägda som ett objekt som är fysiskt åtskilt från ägaren. När det gäller oskiljbar äganderätt (prototypiskt förhållandet mellan kroppen och dess delar) skulle det förefalla överflödigt och ologiskt att hävda ett beroendeförhållande. Därför kan vi betrakta sats (50) som en markerad variant av den motsvarande possessiva satsen endast om vi behandlar ögonen som ett relativt självständigt objekt. På grund av de begränsade möjligheterna till en sådan behandling är det också föga sannolikt att den undersökta satsen kan tolkas som en predikation som uttrycker ett possessivt förhållande, jfr: (53) Den här sjalen är Onutės. (54) Onutės är den här sjalen (och inte Marytės). ir (55) ?Gröna ögon är Onutės. (56) ?Onutės är gröna ögon (och inte Marytės). 5.3. Eftersom egennamnet Onutės i sats (50) inte är markerat med någon särskild intonation eller kontrastiv betoning, skulle det också kunna betraktas som det framskjutna temat i den tidigare nämnda kopulasatsen20. Låt oss minnas att temat ställs först i satsen för att visa vilket satsleds presupposition som ifrågasätts (Holvoet 2003: 94–95). En sådan fråga skulle vi kunna formulera som en motsvarande fråga, jfr: 20 Den enklaste varianten av tematisk fronting från kopulakonstruktionen Onutės akys (yra) žalios skulle vara Onutės tai akys yra žalios. Den segmentella markören tai är nödvändig här, eftersom vi utan den inte skulle uppfatta temat (Onutės) som framskjutet, eftersom detta egennamn ju också står först i den omarkerade satsen. Eftersom tematisk fronting i en sådan sats i praktiken innebär att ägaren lyfts ut ur den possessiva konstruktionen, uppnås samma effekt också genom att placera det ägda sist i satsen. 43 ROLANDAS MIKULSKAS (57) Minns du hur Onutė ser ut? Hennes (= Onutės) (det är) gröna ögon, rödbrunt hår, vackra händer och så vidare. Det förefaller som om sådan tematisk fronting inte bryter sönder kopulasatsens syntaktiska struktur, eftersom dess possessiva konstruktion Onutės akys förblir lätt att uppfatta trots det fonologiska avståndet mellan dess komponenter, tack vare det tidigare nämnda förhållandet av oskiljbar äganderätt mellan deras denotat. Av denna anledning är den diskontinuerliga frasen Onutės <...> akys lätt att tolka som satsens subjekt. Det verkar dock som om ägaren av aktualiseringsskäl också kan lyftas ut ur andra slags possessiva konstruktioner, jfr: (58) Och hurdan jord hade föräldrarna? Föräldrarna (det) hade bördig jord. 5.4. Om den slutsats vi tidigare dragit är riktig, nämligen att markerad aktualisering inte kan förändra satsens semantiska typ, bör vi fortfarande betrakta sådana satser med framskjutet tema som (57) och (58) som kopulakonstruktioner. För att behandla sats (50) på ett annat sätt måste vi lägga fram starka semantiska argument som visar att den strukturellt har lösgjort sig från ursprungssatsen. Ur ett diakroniskt perspektiv skulle detta innebära att det finns grund för att tala om en reanalys av sats (50). Denna skulle framför allt innebära att vi inte längre kan betrakta den diskontinuerliga frasen Onutės <...> akys som satsens subjekt. Semantiskt skulle detta innebära att det possessiva förhållande som binder samman frasens komponenter skjuts i bakgrunden av den nya predikationen. Vi skulle kunna definiera denna nya predikation med utgångspunkt i Holvoets riktiga iakttagelse att sådana satsers funktion är att ”beskriva en person utifrån något karakteristiskt attribut” (Holvoet 2005: 155). Genom att fastslå att sådana satser med denna funktion är vanliga i språket öppnar denna iakttagelse samtidigt för att tala om deras relativa funktionella autonomi och klassificera dem som en separat semantisk typ. Nu bör vi undersöka i vilken utsträckning dessa funktionella motiv också stöds av en möjlig ny syntaktisk analys av satserna. Det är uppenbart att om sats (50) klassificeras som en separat typ, förlorar dess egennamn Onutės sin status som framskjutet tema, även om det inte längre förblir satsens tema. Satsens huvudsakliga predikation uttrycks av frasen som bildar satsramen (är gröna ögon (om satsramen endast bestod av ögonens egenskap (gröna), som Holvoet hävdar (ibid. 158), skulle vi behöva betrakta sats (50) som en kopulakonstruktion med framskjutet tema). Med andra ord tillskrivs satsens tema något som karakteriserar det 44 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo attributet är ’gröna ögon’. När vi söker en mer precis beskrivning av den predikation som uttrycks av meningar med denna funktion skulle vi kunna kalla den TILLDELNING AV ETT KARAKTERISTISKT ATTRIBUT TILL EN PERSON. Den verbala komponenten i en sådan predikation, būti, skulle då följaktligen ha betydelsen ’attribution’ eller ’tilldelning’. Denna benämning på betydelsen hos verbet būti, härledd ur konstruktionen, skiljer sig inte på något sätt från benämningarna på dess betydelser ’existens’ och ’lokation’ i motsvarande konstruktioner. Själva konstruktionen för den aktuella meningstypen skulle vi formellt kunna återge så här: [NGEN[VBŪTI[ADJ N]NOM]] Den adekvata syntaktiska tolkningen av den predikation som uttrycks av den aktuella meningen (50) skulle alltså vara följande: temat Onutės är meningens subjekt, medan (är) gröna ögon är ett sammansatt predikat, bestående av verbet būti med betydelsen tilldelning och den så kallade predikativa nominalfrasen žalios akys, som består av ett huvudled – ett substantiv – och dess adjektiviska bestämning. Det bör betonas att om vi vid syntaktisk tolkning av meningar av denna typ konsekvent utgår från den funktionella användning som beläggs i språkbruket, måste vi ofrånkomligen betrakta substantivets genitiv som deras subjekt, trots att det inte uppfyller det formella kriteriet (nominativ kasus). För att mildra denna formella inadekvans skulle vi kunna försöka tolka genitiven som partitiv, jfr: (59) Det blev gott om körsbär även i år. (60) Det var gott om utställningsbesökare även under helgdagarna. Man måste dock erkänna att den partitiva betydelsen hos genitiven av icke-massubstantiv i subjektposition är svår att begripa; för att göra det krävs ett relevant tillägg, jfr: (61) Större delen av fartygets skrov sjönk under vattenytan. (62) Onutės utmärkande drag är hennes gröna ögon. Det är intressant att notera att om vi jämför den aktuella meningen (50) med mening (62), skulle vi kunna hänföra den förra till typen ekvativa meningar, det vill säga meningar där identitet mellan referenterna hos två nominalfraser hävdas. Men då skulle vi också behöva tillskriva meningens verb būti betydelsen ’identitet’, och med stöd av Holvoetas och Čižik-Prokaševas (2005: 79) skulle vi då behöva betrakta nominalfrasen žalios akys som ett argument till ett sådant identitetspredikat eller- 45 Rolandas Mikulskas argument21. För övrigt bör man minnas att dessa författare också föreslår att betydelsen ’identitet’ tillskrivs kopulakonstruktionens verb (ibid., 80). 5.4.1. Dessa formella analysproblem gör att kodningen av de syntaktiska funktionerna i den aktuella meningen måste betraktas som inadekvat i förhållande till den betydelse den förmedlar. I detta avseende skulle följande syntaktiska struktur vara adekvat för en sådan mening: (63) Onutė är en grönögd (flicka). Det är lätt att se att syftet med meningar av denna typ är att hänföra referenten till subjektets substantiv till en viss, vidare referentklass; därför kallas de också i litteraturen för askriptiva meningar. Holvoetas och Čizik-Prokaševa föreslår att deras syntax tolkas på ett sätt som liknar tolkningen av ekvativa meningar (ibid., 80). Verbet būti i mening (63) skulle alltså behöva tillskrivas betydelsen ’identitet’, och den postverbala frasen žalių akių (mergina) betraktas som komplement till detta identitetspredikat, trots att den i själva verket uttrycker meningens huvudsakliga predikation (frasens predikativa karaktär är särskilt tydlig när dess huvudled (mergina eller liknande) förblir underförstått). 5.4.2. Om vi fortfarande håller fast vid uppfattningen att syftet med meningar som (50) är att karakterisera en person utifrån ett attribut som kännetecknar henne, återger mening (63) ungefär betydelsen hos mening (50). Eftersom det formellt inte finns något att invända mot subjektet i mening (63), Onutė (det markeras prototypiskt med nominativ), skulle vi med fog kunna anta att meningar av denna typ uppkommer mot bakgrund av den inadekvata kodningen av grammatiska funktioner i meningar av den aktuella typen: i mening (50) är subjektssubstantivet, som prototypiskt har temastatus, markerat med den kasusform som inte prototypiskt markerar subjekt, nämligen genitiv; i mening (63) ”jämnas” förhållandet ut – subjektssubstantivet har här fått den nominativform som är typisk för det. 5.5. Separat bör vi överväga möjligheten att betrakta den obestämda nominalfrasen žalios akys i den rematiska positionen i mening (50) som meningens subjekt. Om frasen tolkas bestämt har den temastatus och uppfattas entydigt som meningens subjekt. I så fall har vi visserligen att göra med en markerad variant av en possessiv existensmening – möjligheten till en sådan tolkning under särskilda omständigheter har vi redan diskuterat. De existensmeningar som vi behandlat tidigare (Stalčiuje yra sąsiuvinis) och som typologiskt hör till dem 21 Om möjligheten att tolka en sådan nominalfras som predikativ nominativ (predikativ), se Langacker (1991: 67–68). 46 Del sintaksinio dviprasmiškumo Liknande possessiva satser (Vaikui yra sloga) visar att en nominalfras som behåller sin rematiska status (och därmed prototypiskt är obestämd) också i postverbal position blir satsens subjekt. Vilka möjligheter finns det att uppfatta den aktuella satsen (50) som existentiell eller possessiv? Räcker det för en sådan tolkning att den aktuella satsdelen liknar den? 5.5.1. För att vi ska uppfatta satsen (50) som en existensproposition bör referenten till beskrivningen žalios akys förstås ”substantivt”. Med andra ord bör attribut som beskriver en person – ”gröna ögon”, ”brunt hår”, ”vackra händer” och så vidare – tillerkännas åtminstone en relativt självständig existensstatus, som kan bekräftas eller förnekas. Referenten till beskrivningen žalios akys har sådan status i följande sats: (64) Bland människor är gröna ögon ingen sällsynthet. I satser som förnekar existensen av ett sådant attribut står den nominalfras som betecknar det regelmässigt i genitiv, jfr: (65) Bland Ghanas invånare förekommer det inga gröna ögon (det finns inga). Exemplen (64) och (65) visar tydligt att det är svårt att föreställa sig ett påstående om ett objekts existens utan dess lokation. Det vore svårt att tilldela genitiven Onutės i sats (50) en lokativ betydelse. Kanske är det därför knappast möjligt att tolka denna sats existentiellt. Detta framgår ännu tydligare av det faktum som även Holvoet (2005: 156) uppmärksammar: i motsvarande sats med ett negativt predikat står nominalfrasen žalios akys inte i genitiv, jfr: (66) Onutė hade inte gröna ögon. (67) *Onutė hade inte gröna ögon. 5.5.2. Om man förkastar den existentiella tolkningen av sats (50) och bortser från betydelsen av tillhörighet återstår ytterligare en möjlighet: utan att ändra konstituentstrukturen kan den postverbala nominalfrasen žalios akys betraktas som subjekt, det vill säga satsen kan tolkas som en possessiv ägandekonstruktion. En motsvarande nominalfras där den possessiva relationen uttrycks mellan en person och ett attribut som kännetecknar personen (inte en kroppsdel!) är lätt att föreställa sig, jfr: (68) Andrius blev förtjust i ONUTĖS GRÖNA ÖGON. 47 ROLANDAS MIKULSKAS Om meningen (50) tolkas som en possessiv ägandekonstruktion skulle den då påminna om en liknande konstruktion med dativ, som i litauiskan endast förekommer som en relikt (Holvoet 2005: 150), jfr: (69) Barnet har snuva. (= 23) (70) ?Onute har gröna ögon. Mihi est-konstruktionen används fortfarande i litauiskan för att uttrycka ett ägandeförhållande när possessorn också kan uppfattas som upplevare av ett visst tillstånd – en experiencer. I princip är även meningen (70) möjlig, men den låter arkaisk, även om en liknande konstruktion – Bijūnėliui žali lapai (Šukys 1998: 162) – är belagd i dialekterna. När Holvoetas citerar denna mening i sin artikel (ibid., 159) antar han att dativen i denna konstruktion borde vara äldre än genitiven. Men om det tidigare framförda påståendet är riktigt, att den existentiella meningen gav upphov till possessivkonstruktionen av typen mihi est, vore det åtminstone med avseende på ursprunget inkorrekt att jämföra den med en konstruktion där possessorn uttrycks med ett substantiv i genitiv22. Ursprunget till den senare konstruktionen hänger nämligen samman med topikalisering och, enligt Holvoet (ibid., 159), även med att possessorn lyfts ut ur motsvarande nominalfras (till satsens argumentnivå). På grund av detta ursprung lämpar sig inte heller det genitivtest för negation som förknippas med existentiell predikation för den aktuella konstruktionen. 5.5.3. Vissa specifika faktorer bidrar till att predikationen som uttrycks med meningen (50) tolkas som ett ägandeförhållande mellan en person och ett attribut som är karakteristiskt för personen 22I princip skulle substantivets genitiv i sådana meningar av den aktuella typen som omtolkats ”possessivt” kunna ersättas med dativ, särskilt när ett sådant possessivt förhållandes subjekt (possessorn), uttryckt med genitiv, också uppfattas som förmånstagare i detta förhållande. Vi skulle till och med kunna hävda att dessa meningar, som fått en possessiv betydelse, återspeglar ett mellanliggande stadium i den så kallade possessorns uppflyttning till satsens argumentnivå. Det är lätt att se att om possessorns genitiv i sådana meningar ersattes med en dativ för förmånstagare, skulle de i praktiken sammanfalla med possessivkonstruktionen av typen mihi est. Man kan anta att en sådan ersättning numera är svår att föreställa sig (eller snarare blockeras) endast därför att den possessiva ägandekonstruktionen med dativ i dagens litauiska nästan har trängts undan av den nyare konstruktionen av typen habeo. Det är emellertid troligt att vissa meningar av den aktuella typen som omtolkats ”possessivt” tidigare sammanföll med possessiva meningar av typen mihi est, vilka uppkom ur existentiella meningar, när genitiven i dem av semantiska skäl ersattes med dativ. Ytterligare diakroniska undersökningar behövs för att bekräfta denna hypotes. 48 Dėl sintaksinio dviprasmiškumo kontexter där dessa personliga attribut blir ”efterfrågade”; att ha tillgång till dem kan på ett eller annat sätt vara till nytta för personen, jfr: (71) Onute har vackra ben och en smärt midja – hon skulle kunna delta i en skönhetstävling. I liknande omständigheter skulle vi utan tvekan kunna ersätta meningen (71) med en possessiv konstruktion med ett ägandepredikat, jfr: (72) Onute har vackra ben och en smärt midja – hon skulle kunna delta i en skönhetstävling. 5.6. Sammanfattningsvis kan vi hävda att grunden för de olika möjliga tolkningarna av meningen (50) utgörs av modeller för två satstyper: kopulakonstruktionen och den possessiva tillhörighetskonstruktionen (som typologiskt ligger nära lokativa meningar). I båda fallen bör den undersökta meningen betraktas som markerad med avseende på informationsstruktur. Vi kan uppfatta meningen (50) som en markerad variant med omvänd ordföljd av den possessiva tillhörighetsmeningen Gröna ögon tillhör Onute endast under särskilda omständigheter som gör det möjligt att betrakta tillhörighetsobjektet (ögonen) som relativt självständigt. Om grunden för tolkningen av meningen (50) är kopulakonstruktionen Onutes ögon är gröna, kan den undersökta meningen vara dubbelmarkerad i förhållande till denna. Eftersom författaren till den diskuterade artikeln betonade att meningen (50) är neutral vad gäller intonation och kontrastbetoning, är det lämpligast att betrakta den som en kopulakonstruktion med ett framförställt tema. Det faktum att ordföljden i meningar som (50) också förefaller neutral gör det dock nödvändigt att inte överbetona deras ursprungsstruktur och att söka en annan förklaring än topikalisering för att motivera denna ordföljd. 5.6.1. Om vi betraktar ordföljden i meningen (50) som omarkerad, kan den endast motiveras av en sådan konstituentstruktur där genitiven hos det inledande substantivet (Onutes) inte längre anses vara en del av en possessiv nominalfras. Analysen av de möjliga tolkningarna visade att sannolikheten för en sådan satsindelning hänger samman med möjligheten att konceptualisera meningen dels som en ekvativ eller askriptiv konstruktion, dels som en possessiv ägandekonstruktion. De alternativa sätten att konceptualisera den undersökta meningen förutsätter också en alternativ fördelning av grammatiska funktioner i den. 49 ROLANDAS MIKULSKAS 5.6.2. Om det med rätta betonas att huvudsyftet med meningar som (50) är att beskriva en person utifrån ett attribut som kännetecknar personen, bör deras ekvativa eller askriptiva tolkning betraktas som mer acceptabel. De funktionella konturerna av en sådan tolkning som belagts i språket gör det i själva verket möjligt att tala om en separat semantisk meningstyp. Men under gynnsamma kontextuella förhållanden kan inte heller möjligheten till en possessiv tolkning av sådana meningar uteslutas. Det är dock svårt att bortse från att den analyserade meningen också formellt är inadekvat i förhållande till båda de nämnda tolkningarna. I det första fallet måste substantivets genitiv (Onutės) betraktas som meningens subjekt; i det andra fallet måste den betraktas som ett argument till possessivpredikatet. Att koda såväl subjektet som possessorledet i en possessivkonstruktion med genitiv är inte typiskt för litauiska aktiva meningar. 5.6.3. Holvoetas diskuterar i sin artikel nästan alla de nämnda tolkningsmöjligheterna för meningen (50), men i sökandet efter den enda riktiga tolkningen drar han den metodologiskt felaktiga slutsatsen att den syntaktiska strukturen hos meningar av denna typ är tvetydig. Det förefaller riktigare att anta att när man väljer den ena eller den andra konceptualiseringsriktningen för dessa meningar, blir även deras syntaktiska struktur entydig. Dessutom, om det över huvud taget finns grund för att tala om en separat typ av de diskuterade meningarna, skulle man kunna kalla den hybrid inte därför att ”hela konstruktionen skulle kunna beskrivas som ett mellanting mellan possessiva och tillhörighetskonstruktioner” (ibid., 158), utan därför att dessa meningars nedärvda form inte motsvarar deras nya konceptualiseringstendenser. LITERATŪRA BOGUSŁAWSKI, A. 1977: Problems of the Thematic-Rhematic Structure of Sentences. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. DOWNING, P., NOONAN, M., eds., 1995: Word Order in Discourse. Amsterdam: John Benjamins. GIVÓN, T. 1984: Syntax: A Functional-Typological Introduction. Vol. 1. Amsterdam: John Benjamins. GOLDBERG, A. E., ed., 1996: Conceptual Structure, Discourse and Language. Stanford, CA: Center for the Study of Language and Information. 50 Del sintaksinio dviprasmiškumo Forrest, L.B. 1996: Discourse Goals and Attentional Process in Sentence Production: The Dynamic Construal of Events. In: Goldberg, ed., 1996, 149–161. Holvoet, A. 2003: Aktualiosios skaidós problemos. In: Holvoet & Judžentis, red., 2003, 79–98. Holvoet, A. 2005: Intranzityvinių sakinių tipai: egzistenciniai, lokatyviniai ir posesyviniai sakiniai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 139–160. Holvoet, A., Čižik-Prokaševa, V. 2005: Papildiniai ir aplinkybės. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 65–92. Holvoet, A., Judžentis, A., red., 2003: Sintaksinių ryšių tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1.) Holvoet, A., Mikulskas, R., red., 2005: Gramatinių funkcijų tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 3.) Holvoet, A., Mikulskas, R., red., 2006: Daiktavardinio junginio tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 4.) Holvoet, A., Tamulioniene, A. 2006: Apibrėžtumo kategorija. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2006, 11–32. Hudson, R. A. 1984: Word Grammar. Oxford: Basil Blackwell. Jackendoff, R. 1977: X-Bar Syntax: A Study of Phrase Structure. Cambridge, MA / London: MIT Press. Lakoff, G. 1969: On Derivational Constraints. Papers from the Fifth Regional Meeting of the Chicago Linguistic Society. Chicago: Chicago Linguistic Society, 117–139. Lakoff, G. 1970: Repartee, or a reply to “Negation, conjunction and quantifiers”. Foundations of Language 6, 389–422. Lakoff, G. 1987: Women, Fire, and Dangerous Things: What Categories Reveal about the Mind. Chicago / London: University of Chicago Press. Langacker, R. W. 1991: Foundations of Cognitive Grammar. Vol. 2, Descriptive Application. Stanford, CA: Stanford University Press. 51 Rolandas Mikulskas Langacker, R. W. 2000: Grammar and Conceptualization. Berlin / New York: Mouton de Gruyter. Langacker, R. W. 2001: Topic, Subject, and Possessor. In: Simonsen & Endresen, eds., 2001, 11–48. Langacker, R. W. 2002: Concept, Image, and Symbol: The Cognitive Basis of Grammar. Berlin / New York: Mouton de Gruyter. Li, Ch. N., ed., 1976: Subject and Topic. New York: Academic Press. Li, Ch. N., Thomson, S. A. 1976: Subject and Topic: A New Typology of Language. In: Li, ed., 1976, 457–489. Lyons, Chr. 1999: Definiteness. Cambridge: Cambridge University Press. Keenan, E. L., Comrie, B. 1977: Noun phrase accessibility and Universal Grammar. Linguistic Inquiry 8 (1), 63–99. Mikuls kas, R. 2006: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2006, 33–65. Nuyts, J., Pederson, E., eds., 1997: Language and Conceptualization. Cambridge; Cambridge University Press. Simonsen, H. G., Endresen, R. Th., eds., 2001: A Cognitive Approach to the Verb: Morphological and Constructional Perspectives. Berlin / New York: Mouton de Gruyter. Šukys, J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir norma. Kaunas: Šviesa. Taylor, J. R. 2002: Cognitive Grammar. Oxford: Oxford University Press. Tomlin, R. S. 1995: Focal Attention, Voice, and Word Order. In: Downing & Noonan, eds., 1995, 517–554. Tomlin, R. S. 1997: Mapping Conceptual Representations into Linguistic Representations: The Role of Attention in Grammar. In: Nuyts & Pederson, eds., 1997, 162–189. 52 Del sintaksinio dviprasmiškumo VAN HOEK, K. 1995: Conceptual Reference Points: A Cognitive Grammar Account of Pronominal Anaphora Constraints. Language 7 (2), 310–340. VAN HOEK, K. 1997: Anaphora and Conceptual Structure, Chicago: University of Chicago Press. Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 53