Juozo Aleksandravičiaus „Kretingos tarmės žodynas“: transponavimo principai ir keblesni atvejai

DAIVA VAIŠNIENĖ Litauens universitet för utbildningsvetenskap Forskningsområden: dialektologi, baltisk filologi. JUOZO ALEKSANDRAVIČIAUS KRETINGADIALEKTENS ORDBOK: PRINCIPER FÖR TRANSPONERING OCH SVÅRARE FALL Ordbok över Kretingadialekten av Juozas Aleksandravičius: transponeringsprinciper och problematiska fall A B S T R A K T Utarbetet av en dialektordbok handlar inte bara om hur orden och illustrationerna presenteras, utan också om tämligen svåra problem med motsvarigheter mellan dialektens och standardspråkets ljudsystem eller prosodiska element samt om en mångtydig tolkning av dialektala företeelser. En tillförlitlig och lingvistiskt välgrundad transponering av uppslagsformer eller illustrativa exempel avgör hur exakt dialektlexiken återges i ordböcker, dess autenticitet och dess samspel med standardspråkets former. Detta är särskilt aktuellt vid sammanställningen av lexikala resurser som täcker hela det litauiska språkområdet, såsom Lietuvių kalbos žodynas. Ändå kan samma fonetiska företeelser under samma förhållanden transponeras på olika sätt, trots att den allmänna principen tillämpas – att transponera strikt regelbundet, enligt någon universell ljudmotsvarighetslag. Artikeln presenterar flera scheman för tillämpningen av denna princip, vilka leder till olika transponeringsresultat. Den behandlar också principerna för transponering av uppslagsord och deras viktigaste former, vilka tillämpades vid sammanställningen av Juozas Aleksandravičius Kretingos tarmės žodyną, och tar upp problematiska fall av transponering. A N N O T A T I O N Sammanställningen av en dialektordbok är inte bara förknippad med problem kring presentationen av ord och illustrationer, utan också med tämligen subtila problem kring ekvivalensen mellan C E N T R A L A B E G R E P P: dialekt, nordliga samogitiska dialekten i Kretinga, dialektordbok, transponering. N Y C K E L O R D: dialekt, nordliga samogitiska dialekten i Kretinga, dialektordbok, transponering. 130 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Juozo Aleksandravičiaus Kretingos tarmės žodynas: transponavimo principai ir keblesni atvejai dialektens ljudsystem eller prosodiska element och standardspråket, liksom tvetydiga tolkningar av dialektala företeelser. En tillförlitlig och språkvetenskapligt grundad transponering av uppslagsformer eller illustrativa exempel avgör hur exakt dialektlexikonet återges i ordböcker, dess autenticitet och dess korrelation med standardspråkets former. Detta är särskilt relevant vid sammanställningen av lexikala resurser som täcker hela det litauiska språkområdet, såsom The Dictionary of the Lithuanian Language. Ändå kan samma fonetiska företeelser transponeras på olika sätt under samma förhållanden, trots att den allmänna principen tillämpas – transponering i strikt överensstämmelse med konsekventa mönster, enligt en universell lag om ljudekvivalens. Artikeln presenterar flera scheman för hur denna princip tillämpas, vilka leder till varierande transponeringsresultat; principerna för transponering av uppslagsord och deras huvudformer som tillämpats vid sammanställningen av The Dictionary of the Kretinga Dialect av Juozas Aleksandravičius diskuteras, och problematiska fall av transponering behandlas. Det litauiska språkets lexikala skattkammare berikas i dag med dialektmaterial från dialektordböcker som utkommer varje år. Där registreras inte bara nya betydelser av ord, utan även nya ord och ordformer förekommer. En exakt återgivning av dialektlexikonet i ordböcker, dess autenticitet och dess samspel med standardspråkets former är särskilt relevant vid sammanställningen av lexikala resurser som täcker hela det litauiska språkområdet, såsom Lietuvių kalbos žodynas (härefter LKŽ). De transponeringsprinciper som utarbetades vid sammanställningen av denna ordbok1 överförs till de enskilda dialekternas eller talspråksvarieteternas ordböcker, som på senare tid snabbt har blivit fler. Tillförlitlig och språkvetenskapligt grundad transponering av dialektens fonetiska företeelser hanterar inte bara frågor om ordens presentation och illustrationer, utan även ibland tämligen svårlösta problem med motsvarigheter mellan dialektens och standardspråkets ljudsystem eller prosodiska element, liksom tvetydiga tolkningar av dialektala företeelser och annat. Detta är inte bara en teknisk uppgift vid sammanställning eller vetenskaplig redigering av en dialektordbok, utan också lösningen på ett vetenskapligt problem – hur dialektformer ska transponeras så exakt som möjligt för att dialektdragen ska återges på ett adekvat sätt och så kallade icke-existerande ord och former undvikas (sådana felaktigheter förekom redan från början av arbetet med LKŽ, jfr Būga 1959: 724), eftersom de förvränger bilden av dialektala fonetiska, accentuella och morfologiska strukturer. När man skriver en dialektordbok måste lexikografisk kompetens alltså kombineras med mycket god kännedom om dialekten och erfarenhet av dialektologiskt arbete, så att en tvivelaktig transponering av ett ord inte skapar former som inte existerar och sådana fall, när de förs vidare från en lexikografisk källa till en annan, inte förvränger dialektfakta eller deras tolkning. Transponeringsprinciper diskuteras vanligtvis när ordboken presenteras, och skiljer sig i huvudsak endast åt vad gäller tolkningen av fonetiska företeelser, den vetenskapliga grunden och transponeringen 1 Jfr. I instruktionen från 1963 för Lietuvių kalbos žodyno ägnas endast fem och en halv sida åt transponering (LKŽI 1963: 87–92), medan detta kapitel år 1980 redan är flera gånger längre (LKŽI 1980: 88–104). Straipsniai / Articles 131 DAIVA VAIŠNIENĖ som källor till reglerna2. Den grundläggande princip som deklareras i LKŽ och vanligtvis tillämpas i dialektordböcker är att orden ska transponeras strikt regelbundet, med hänsyn till dialekternas fonetiska (och morfologiska) särdrag och till allmänna exempel på ljudmotsvarigheter i standardspråket (Vitkauskas 2006: 35, 38). Principen bygger på standardspråkets motsvarighet3, det vill säga man utgår från att de transponerade formerna fonetiskt ska överensstämma så väl som möjligt med standardspråkets system. Det finns naturligtvis särskilda fall då ljudförändringen är oregelbunden och direkt ska överföras till den transponerade formen, det vill säga då ingen fonetisk lag om ljudmotsvarighet (eller motsvarighet mellan företeelser) är verksam. I de allmänna kraven för utarbetandet av dialektordböcker, som godkändes av Statliga kommissionen för det litauiska språket genom protokollbeslut (rekommendation R-4; Inf. pran., 2007-12-29, Nr. 100) vid sammanträdet den 21 december 2006, fastställdes också allmänna principer för transponering. De bygger på standardspråkets motsvarigheter: regelbundna ljuddrag i dialekten (talspråksvarianten) och fall av tillbakadragen accent återges enligt det litauiska standardspråkets ljud- och accentueringssystem, medan oregelbundna morfologiska drag i ordet och dess struktur inte transponeras (se punkt 104). Enligt den allmänna transponeringsprincip som diskuterats kan en dialektföreteelses motsvarighet i standardspråket uppfattas som en sekventiell, linjär process. Ett uttalat ljud eller något prosodiskt fenomen återges så exakt som möjligt med transkriptionssymboler och transponeras därefter, enligt den fastställda fonetiska regelbundenheten, till sin motsvarighet i standardspråket – ett ljud, en accentkontur och så vidare. 1 SCHEMA 2 Transponeringens precision och kvalitet beror i hög grad på källornas mångfald, det vill säga nya dialektologiska undersökningar och vetenskapliga tolkningar av dialektala företeelser. Jfr att instruktionen till Lietuvių kalbos žodynas från 1980 rekommenderar att man vid transponering endast utgår från isoglosserna på Zigmas Zinkevičius kartor över litauiskans viktigaste dialektdrag (LKŽI 1980: 88), medan rättelserna till Lietuvių kalbos žodynas hänvisar till fler och mer varierade källor, till exempel Lietuvių kalbos atlasas och andra dialektologiska arbeten (Vitkauskas 2006: 20). 3 I instruktionen till LKŽ från 1963 används uttrycket ”översätta dialektala former till standardspråket” (jfr LKŽI 1963: 87). 4 Tillgänglig på internet: http://www.vlkk.lt/lit/programos/zodynu-reikalavimai.html#tarmes, hämtad 2012-04-22. 132 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Juozo Aleksandravičiaus Kretingos tarmės žodynas: transponavimo principai ir keblesni atvejai Det finns naturligtvis enstaka oregelbundna förändringar där lagen om ljudmotsvarighet inte kan tillämpas, men sådana fall är verkligen inte många. Man skulle till exempel kunna tala om anpassningen av vissa lånord, nya ord som inte anpassas till regelbundna fonetiska drag, sporadisk ljudförändring och liknande.5 Resultatet av att tillämpa den allmänna principen är ändå inte alltid så tydligt och enkelt. Samma fonetiska företeelser kan alltså under samma förhållanden transponeras på olika sätt, trots att samma allmänna motsvarighetsregel tillämpas. I mer komplicerade fall, då de dialektformer som ska återges saknar särskilda kännetecken som gör det möjligt att fastställa exakta motsvarigheter, föreslår Vytautas Vitkauskas att man hämtar belägg från de talspråksvarianter där motsvarigheten är tydlig och inte väcker några tvivel (Vitkauskas 2001: 36). På så sätt tolkas inte belägg från en dialekt som enskilda enheter i ett separat dialektsystem, utan de infogas i helheten av dialektala motsvarigheter och anpassas i regel till standardspråkets system. Ibland räcker det alltså inte att enbart fastställa en regelbunden motsvarighet; man måste också beakta hur den kommer att fungera i standardspråkets system och passa ihop med motsvarigheter i andra dialekter. 2 S C H E M A Skillnaderna mellan de två diskuterade synsätten illustreras väl av transponeringen av a och e i ordböcker över subdialekter som förlänger betonade korta vokaler, jfr: i Kupiškėnų žodyne transponeras ordet lemã.na. till liemėnė, och nõ.mas till nàmas. Här följer man den regelbundna motsvarigheten med hänsyn till dialektens kvantitetssystem och med beaktande av att talarna i Kupiškis förlänger ursprungligen korta vokaler till halvlånga, och att a, e. historiskt sett också var sådana. Denna transponering är dock inte vanlig – i standardspråket förlängs de ursprungligen korta vokalerna a och e vanligen på grund av betoning. Därför ger LKŽ formerna liemėnė och nàmas utan att ta hänsyn till den möjliga skillnaden mellan dessa vokalljud- 5 Daugiau atvejų žr. Vitkauskas 2001: 17–20. Straipsniai / Articles 133 DAIVA VAIŠNIENĖ tolkningen av deras utveckling i dialekterna. Jfr Aleksas Girdenis: trots att han medger att en transponering av den korta vokalen i denna position också för samogiterna skulle vara mer exakt, väljer han den ändå inte själv, eftersom detta strider alltför mycket mot våra dialektologiska traditioner (Girdenis 2008: 23, not 12). Dessa exempel är inte några sporadiska enstaka förändringar; följaktligen är samspelet mellan dialektala och transponerade former betydligt mer komplicerat än en direkt motsvarighet mellan ljud eller företeelser och formen i standardspråket. Detta kan delvis också hänga samman med författarens subjektiva tolkning, till exempel hans syn på sådana fall som traditionellt betraktas som regelbundna och har tydliga motsvarigheter i standardspråket. Jfr i ordboken över Daukšiaiområdet skulle transponeringen av långa akutbetonade vokaler gýrn̄os, múrgdyti osv. tyda på att författaren ansåg att denna förändring inte var regelbunden6. Skillnaderna mellan transponerade former beror alltså främst på vilken syn man har valt på förhållandet mellan dialektformer och former i standardspråket. Med andra ord: om formen transponeras direkt med motsvarigheter i standardspråket, med dialekten betraktad som ett separat språksystem och enbart ljudens ursprung och historiska utveckling beaktade (se schema 1), eller om även motsvarigheter i andra dialekter och standardspråket beaktas, det vill säga om man, när det finns två möjliga tolkningar av ett dialektfenomen, väljer den som bättre motsvarar standardspråkets system (se schema 2). Hur tillämpas dessa scheman i en av de nyaste källorna till samogitisk dialektlexikografi – Juozo Aleksandravičius Kretingas dialektordbok? Vilka principer för transponering av uppslagsord och deras grundformer hade författaren avsett, och vad förändrades när ordboken redigerades? Det bör påpekas att de flesta särdragen i transponeringen och de praktiska redigeringsaspekterna inte tas upp här, eftersom de redan har behandlats i ordbokens inledande artikel (Vaišnienė 2011: XXIX–XXXIII). I det följande hänvisas till exempel som förekommer i ordboken. När ordbokens författare Juozas Aleksandravičius lämnade in manuskriptet för tryckning hann han inte läsa igenom det från början till slut, harmonisera det eller fatta beslut om hur omdiskuterade ord eller former skulle presenteras. Vissa problem hann diskuteras med författaren, men många lingvistiska frågor återstod att lösa; svar söktes med stöd av nyare studier och källor om de nordliga samogitiska dialekterna, särskilt Kretinga-dialekten. Det måste medges att tillförlitliga uppgifter inte alltid räckte till för att avgöra problem kring stamblandning och accentuering; i sådana fall tog redaktörerna därför större hänsyn till författarens åsikt. Å andra sidan hade även författarens egen syn på vissa omdiskuterade fonetiska och morfologiska företeelser förändrats, medan han i vissa fall aldrig nådde fram till ett fast beslut. Detta framgår av de alternativa möjliga varianter, frågetecken eller marginalanteckningar som lämnats inom parentes. 6 Även om man kan anta att denna ovanliga lösning valdes enbart därför att detta drag i ljudsystemet är särskilt framträdande och specifikt (jfr Labutis 2002: 6). 134 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Juozo Aleksandravičiaus Kretingos tarmės žodynas: transponavimo principai ir keblesni atvejai Efter en genomgång av ojämnheterna i transponeringen i manuskriptet och de fall som behövde redigeras kan man konstatera att Aleksandravičius, när han utarbetade Kretingas dialektordbok, tillämpade två principer för samspelet mellan det uttalade ljudet och den transponerade bokstaven och skapade därigenom transponerade former som inte var helt exakta. Han följde visserligen inte alltid dessa principer konsekvent och hade sannolikt inte formulerat dem för sig själv, utan fattade beslut i varje enskilt fall. Princip I. Direkt överföring av en dialektal fonetisk form till standardspråket, med hänsyn endast till dialektala regelbundenheter. Den transponerade ljudformen grundar sig på det uttalade dialektljudet, som transkriberas och direkt överförs till den transponerade standardspråksformen, om ingen regelbunden fonetisk ljudförändring förekommer. Jfr: Denna princip skulle delvis stämma överens med transponeringsschema 1, där endast regelbundna dialektala motsvarigheter beaktas. Den väsentliga skillnaden är att man vid traditionell transponering brukar ta hänsyn till universella fonetiska ljudförändringar – assimilation, ackommodation, degeminering och liknande – och betraktar dem som regelbundna, även om de inte är dialektala. Det verkar som om Aleksandravičius endast ansåg att regelbundna dialektala motsvarigheter var sådana fonetiska förändringar som borde transponeras med motsvarigheter i standardspråket. Följande fall kan nämnas som exempel på olämplig tillämpning av den diskuterade principen: • Även om författaren vid transkriberingen hade valt ett morfologiskt sätt att återge konsonanterna, följde han inte denna princip i konsonantförbindelserna nb, np, vilka i transkriptionen återges enligt det fonetiska uttalet – genom ackommodation förändrade till mb, mp. Eftersom detta är en universell fonetisk förändring och inte en regelbunden dialektal förändring, överför Aleksandravičius konsekvent det transkriberade m till transponerade uppslagsord när han tillämpar principen om direkt motsvarighet i standardspråket, till exempel: sémbernis, šiempjūtė osv. För övrigt bör det påpekas att man undvikit inexaktheter i transponeringen vid konsonantassimilation efter stämbandens aktivitet, eftersom författaren i transkriptionen Straipsniai / Articles 135 DAIVA VAIŠNIENĖ konsekvent följde den morfologiska principen för konsonantstavning. Det återstår bara att spekulera över varför en annan tolkning av konsonantinteraktionen valdes i det aktuella fallet med ackommodation. • Detsamma skedde också med geminaterna – i de transkriberade exemplen följs inte den morfologiska principen för konsonantskrivning, utan endast en av de två identiska konsonanterna skrivs ut. Detta har också överförts till uppslagsorden, t.ex.: ādaras, ādrēkis, dālkotis, saūšakė osv.7 Princip II. Konstruktion av en motsvarighet enligt regelbundenheterna för hur ett ljud av samma ursprung fungerar i standardspråket. Former transponerade enligt denna princip gav upphov till flest överväganden, eftersom valet av motsvarighet, och i vissa fall till och med den teoretiska konstruktionen av den, hänger samman med en subjektiv tolkning och kan bero på hur en regelbunden motsvarighet eller en motsvarighet av samma ursprung, enligt författarens uppfattning, fungerar i standardspråket (jfr transponeringsschema 2). Exempelvis följs principen utan undantag med hänsyn till regelbundenheten att betonat a och e i standardspråket i regel förlängs till långa vokaler, även i de fall då standardspråkets a och e förblir korta; se det första exemplet: Det andra exemplet är mer komplicerat – ord med den feminina stammen *i̯ā i Kretingadialekten tenderar att övergå till stammen *ē̯; Aleksandravičius anger alltså i sin avhandling Kretingos tarmė att paradigmen för de båda stammarna i grunden sammanfaller (Aleksandravičius 1967: 195). Tydligen tolkar författaren det så att de bör fungera som identiska former i standardspråkets system. Författaren höll konsekvent fast vid ståndpunkten att ett ljud i ordslut som förkortats från *ē̯ och motsvaras av ē i standardspråket bör betecknas med ett särskilt tecken i transkriptionen – ę. 7 Daugiau pavyzdžių žr. Vaišienė 2011: XXX–XXXI. 136 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Juozo Aleksandravičiaus Kretingos tarmės žodynas: transponavimo principai ir keblesni atvejai Följaktligen bör ett sådant ljud i samtliga fall transponeras till standardspråket som ė, t.ex.: saujė > saujė, kūojė > kójė, mėlninčė > mėlninčė, dešinúojė > dešinójė osv. Svårigheter uppstår när denna ändelse är betonad, eftersom ändelsevokalen är kort och därför inte kan transponeras som ė i betonad position, t.ex.: áldabėjė, dvàšė. Enligt den diskuterade principen bör ett identiskt transkriberat ljud transponeras med samma standardspråkliga motsvarighet – i samtliga fall skulle ę motsvaras av ė, t.ex. aldabijė, dvasė osv. Men hur ska man förena den långa ė-vokalkvantiteten med betoningen, när slutstavelsen i ordet är kort? I manuskriptet försökte författaren hitta en kompromisslösning – han behöll uppslagsordets ändelse -ià och angav intill inom parentes att ordet tillhör ė-stammen, t.ex. aldabijà (ė-stam), dvasìà (ė-stam). Vid förberedelsen av ordboken för tryck beaktades i dessa fall de illustrativa exemplen, eftersom vissa kasusformer, till exempel singularis inessiv, tydligt visar ordstammen. Om det saknas illustrativa exempel som exakt visar stammen, har principen följts att obetonade ord har ändelsen -ė, medan betonade ord har ändelsen -ià (Vlado Grinaveckis framhåller också den skilda utvecklingen i böjningen av stammen *i̯ā: ord med rotbetoning har övergått till stammen *ē, medan ord med ändelsebetoning har bevarats (Grinaveckis, 1973: 141)8. Här ges bara några mer konsekventa exempel på svårare transponering, vilka kan förklaras som resultat av tillämpningen av de diskuterade principerna. Det bör noteras att vid redigeringen av liknande fall korrigerades de transponerade uppslagsorden i Kretingos tarmės žodyno enligt följande riktlinjer: 1) där så var möjligt användes de illustrativa exemplen och analogiprincipen; 2) om tydliga illustrativa exempel saknas behölls författarens nedtecknade form, men det är uppenbart att ytterligare undersökningar behövs för att lösa problemen med hur vissa diskutabla fall ska återges. Det bör uppmärksammas att principerna i artikeln formulerats med utgångspunkt endast i ett enda källmaterial – Kretingos tarmės žodyno – men det är uppenbart att de åtminstone delvis också kan tillämpas vid analys av problematiska fall av transponering i andra dialektordböcker. Det bör uppmärksammas att i nyare ordböcker förekommer nästan inga fall där dialektens fonetiska form direkt överförs till standardspråket (såvida man inte, som i det ovan nämnda fallet med Daukšių krašto žodyno, bedömer dialektfenomenet på ett annat sätt än brukligt). De svåraste fallen av transponering gäller det teoretiska valet av motsvarighet, med hänsyn till hur en regelbunden motsvarighet eller en motsvarighet av samma ursprung fungerar i standardspråket. Om fenomenets natur inte har undersökts tillräckligt, beror den vetenskapliga motiveringen av transponeringen i hög grad på författarens subjektiva tolkning. 8 Kanske skulle vi här kunna se en ny e-stam, som enligt Aleksas Girdenis skulle förutsättas i den samogitiska dialekten av uttryck som jaunystė: durnystė (Girdenis, 1996, 83). Enligt Vytautas Vitkauskas är det knappast värt att söka efter en ny stam här; detta bör tolkas som en sammanblandning av stammar (Vitkauskas, 2001, 76, fotnot 7). Straipsniai / Articles 137 DAIVA VAIŠNIENĖ LITERATŪRA Aleksandravičius Juozas 1967: Kretingos tarmė. Filologijos mokslų kandidato laipsnio disertacija. Vilnius. Aleksandravičius Juozas 2011: Kretingos tarmės žodynas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Babickienė Zofija, Birutė Jasiūnaitė, Angelė Pečeliūnaitė, Rūta Bagūzytė 2007: Centrinė šiaurės žemaičių kretingiškių tarmė: Tarmės tekstai su komentarais ir žodynėliu. Vilnius: Baltos lankos. Būga Kazimieras 1959: Rinktiniai raštai 2. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Girdenis Aleksas 1996: Taip šneka tiršliškiai: Šiaurės žemaičių telšiškių tekstai su komentarais. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Girdenis Aleksas 2008: Žemaičių dzūkai: Tekstai su komentarais. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Grinaveckis Vladas 1973: Žemaičių tarmių istorija. Vilnius: Mintis. Labutis Vitas 2002: Daukšių krašto žodynas. Vilnius: Alma littera. LKŽI 1963 (II leidimas 1980) – „Lietuvių kalbos žodyno“ instrukcija. Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas. Tarmių (šnektų) žodynų rengimo bendrieji reikalavimai. Interneto prieiga: http://www.vlkk.lt/lit/programos/zodynu-reikalavimai.html#tarmes. Vaišnienė Daiva 2011: „Kretingos tarmės žodynas“: pagrindiniai medžiagos pateikimo principai. – Kretingos tarmės žodynas, XX–XXXVII. Vitkauskas Vytautas 2001: Lietuvių kalbos tarmių morfoneminiai reiškiniai. Vilnius: Žara. Vitkauskas Vytautas 2006: „Lietuvių kalbos žodyno“ taisymai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Vosylė Kle멘tina 2010: Kupiškėnų tarmės žodynas I–O. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. 138 Acta Linguistica Lithuanica LXVII Juozo Aleksandravičiaus Kretingos tarmės žodynas: transponavimo principai ir keblesni atvejai The Dictionary of the Kretinga Dialect by Juozas Aleksandravičius: Principles of transposition and problematic cases SUMMARY The compilation of a dialect dictionary is not only related with the problems of presentation of words and illustrations but also with rather delicate problems of equivalence of the sound system or prosodic elements of the dialect and the standard language, as well as ambiguous interpretation of dialectal phenomena. Nevertheless, in dialectal dictionaries the same phonetic phenomena can be variously transposed under the same conditions, even though the general principle is applied – the transposition in strict compliance with consistent patterns, following a universal law of equivalence of sounds. The article presents several schemes of application of this principle determining varying transposition results; the problematic principles of transposition of headwords and their principal forms applied in the compilation of the dictionary of the Northern Samogitian dialect The Dictionary of the Kretinga Dialect by Juozas Aleksandravičius are also discussed; the cases of problematic transposition are addressed: a) a dialectal phonetic form is directly transposed to the standard language taking into account the dialectal consistent patterns exclusively, with no regard to the universal phonetic sound changes – assimilation, accommodation, degemination, etc.; b) the choice of equivalence of a dialectal form depends on the functioning of a regular equivalent or, according to the author, an equivalent of identical origin, in the standard language. Įteikta 2012 m. rugsėjo 14 d. DAIVA VAIŠNIENĖ Lietuvos edukologijos universitetas Taraso Ševčenkos g. 31, LT-03111 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 139