Rita Miliūnaitė. „Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes?“

ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilnius universitet Forskningsområden: grammatisk teori, grammatikens vetenskapshistoria, sociolingvistik. Rita Miliūnaitė VAD ANSER NI OM KVINNLIGA EFTERNAMN UTAN SUFFIX? Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013, 359 p. ISBN 978-609-411-090-0 Studiens titel tar upp en aktuell och uppmärksamhetsvärd fråga. Varför är den så aktuell när vi har varit fria och självständiga i mer än två decennier? Därför att litauiska kvinnors efternamn utan suffix (böjliga och oböjliga) är främmande för vårt språk, och deras bildning med ändelsen -ė strider mot litauiska seder och etablerade språknormer. År 1979 talade Justinas Marcinkevičius till nationen med poetiska ord: Små är vi, små! Går och går Jag omfamnar ditt namn: genom vår råg, vart ska vi ta vägen genom vårt språk – vår vilja att leva, små, vi är små, var ska vi gömma den och vilken stor vilja att bestå! vårt hopp om att vara? ”Ablingos tår” Vart tog den stora viljan att bestå plötsligt vägen? Varför ersattes den av en vilja att inte vara, att försvinna i den vida världen? Varför tycker många nu att vårt språk är fult och torftigt, att våra kvinnors efternamn är fula, och varför vill vi över huvud taget inte förbli oss själva? Om vi inte är oss själva, utarmar vi inte bara oss själva. När ett folks språk och kultur försvinner är det en stor förlust för hela världen. Kvinnliga efternamn utan suffix är bara en liten del av litauernas stora vilja att försvinna. Rita Miliūnaitė har gett oss en utmärkt studie om vad människor har tyckt och fortfarande tycker om litauiska kvinnors efternamn och vilka motiv som ligger bakom att ändra eller bevara dem. När man har läst den vill man vända sig till alla med en omformulerad mening ur den första litauiska boken: Ta emot den och läs! Och när ni läser, begrunda den! Begrunda den inte bara, utan arbeta, om ni vill bestå. Ni är nu felaktigt övertygade om att inget ont kan hända det litauiska språket, men det har redan hänt. Och framför allt, skärp er, språkvetare! Lär er, studera 324 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rita Miliūnaitė Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes? … ertta ert lands och dess folks historia, seder, språk och påverkan från främmande språk och kulturer, och bedöm nyktert allt det som redan har hänt och fortfarande sker. Nu är ni bara passiva åskådare. Makten har förklarat litauiskan vara statsspråk, inrättat en statlig kommission för litauiska språket vid Republiken Litauens parlament och tvagit sina händer, utan att bekymra sig vare sig om vad kommissionen har eller vad den kan göra. Miliūnaitė har skrivit en aktuell och i alla avseenden vacker bok. Så ren kvinnlig skönhet på omslaget! Omslaget återspeglar också bokens skönhet och fulländning: en utmärkt komposition och en hög skrivkultur bidrar till dess objektivitet och tilltalande karaktär, eftersom undersökningsobjektet är tydligt avgränsat, målen och uppgifterna angivna och möjliga följder av misslyckad kodifiering beaktade. Redan bokens titel ställer frågan: ”Vad anser ni om kvinnliga efternamn utan suffix?” Samtidigt uppstår också många andra frågor: Kan man efter det officiella tillståndet för kvinnor att ha efternamn utan suffix fortfarande försvara det tidigare systemet? Om ja, hur? Om inte, varför? Och varför regleras modersmålet så oförnuftigt efter främmande språks mönster? Värd att uppmärksamma är den erfarenhet författaren uttrycker i bokens dedikation: ”[...] att under ett kvarts sekel ha behållit sitt flicknamn har i livet inte gett upphov till några diskriminerande erfarenheter, hinder eller än mindre olika komplex.” Men i slutet av studien, som bygger på forskning och folklig språkvetenskap, dras en nedslående slutsats: ”[...] den feministiska revolten mot kvinnliga efternamnssuffix utvecklades med tiden till en gryende revolt mot hela det litauiska efternamnssystemet som en del av den litauiska identiteten” (s. 319). Låt oss inte vara rädda för termen liaudies kalbotyra (folklig språkvetenskap), trots att ordet liaudis (folk) har missbrukats i mer än ett halvt sekel. Ordet är litauiskt, användes av Simonas Daukantas och har upptecknats även i Dusetosbygden med betydelsen ’folkmassa, stor skara människor’ (Lietuvių kalbos žodynas VII 391). Vid sidan av den professionella medicinen finns också folkmedicin, och vid sidan av den professionella språkvetenskapen finns folklig språkvetenskap, eftersom människan tycks tro att hon redan vet allt om sig själv: hon kan behandla sig själv, själv avgöra hur hennes språk ska vara och betraktar sitt ärvda efternamn som någon sorts egendom. Varje frisk människa har ett språk, men språket tillhör inte henne ensam utan samhället; därför tillhör också hennes efternamn språket. En individ kan efter eget gottfinnande bara skapa sig en pseudonym. En välfunnen pseudonym för en berömd person döljer ofta dennes verkliga efternamn för människor. Därför kanske en del inte känner till Maironis, Vaižgantas, Krėvės, Vienuolis’ och Žemaitės verkliga efternamn. Liksom folkmedicinen inte kan ersätta den professionella medicinen kan inte heller folklig språkvetenskap ersätta den professionella. Folklingvistikens motiv för att ändra efternamn går inte ihop med professionell lingvistik. Kan någon jämlikhet mellan könen uppstå genom att efternamn ändras? I strävan efter jämlikhet skapas ojämlikhet, eftersom mannens och kvinnans naturgivna uppgift inte sammanfaller och inte kan sammanfalla: män kommer aldrig att föda barn. Kvinnor utsätts i många länder för diskriminering oberoende av sitt efternamn. Varför behövs då ett sådant uppror mot litauiska kvinnors efternamn? Recenzijos / Reviews 325 ALDONA PAULAUSKIENĖ Av Zigmas Zinkevičius’ och Antanas Salys iakttagelser framgår att det fanns en tid då även litauiska kvinnors efternamn skilde sig från männens endast genom ändelserna (Daugirdas – Daugirda, Derkintis – Derkintė), men det är oklart hur utbrett detta var. Området gränsar till Lettland, där lettiska kvinnors efternamn konsekvent bildas med två ändelser (-a och -e) (Ozols – Ozola, Kalnačs – Kalnača, Rozenbergs – Rozenberga; Balodis – Balode, Rudzītis – Rudzīte, Ceplītis – Ceplīte), utan att markera tillhörighet till en familj. Ingen litauisk språkvetare har heller uppmärksammat att lettiska mansnamn är enklare och möjliggör en regelbunden ändelsebildning av kvinnonamn. Litauiska mäns efternamn har fler och mer varierande suffix och ändelser än lettiska. Därför går det inte att regelbundet bilda kvinnliga efternamn av dem med den enda föreslagna ändelsen -ė. Intressant nog passar suffixet -ienė till alla litauiska mansnamn, men vilken av de unga, vackra kvinnorna skulle vilja bära ett efternamn med detta suffix, som i vårt medvetande redan nästan outplånligt blivit ett tecken på att man är gift? I Miliūnaitės studie finner vi både förslaget att använda det för alla kvinnors efternamn och motiveringen att det påminner om en gammal, skröplig gumma, trots att en gift kvinna fortfarande kan vara ung och vacker; och vi blir alla gamla, utan undantag. I dag står språkvetenskapen så långt från det litauisktalande samhället (och till och med från vissa språkvetare) som en stjärna från en annan. Vad kan man säga om en språkvetare som förbinder kvinnliga efternamn utan suffix till och med med det baltiska urspråket, när litauiska efternamn överlag är av ganska sent datum (Litauens furstar hade inga efternamn) och kvinnornas efternamn är ännu senare än männens? Miliūnaitės studie inleds med en definition av undersökningsobjektet, metoderna och målen, och med vetenskapen om hur litauiska efternamn har uppkommit. Arbeten av Zigmas Zinkevičius, Meilutė Ramonienė, Vitalija Macijauskienė, Alma Ragauskaitė med flera har använts. I litteraturförteckningen finner vi alla språkvetare och andra som offentligt har uttryckt sina åsikter om kvinnors efternamn. Även vår språkvetenskaps fader Jonas Jablonskis inställning till kvinnliga efternamn utan suffix har återgivits utifrån berättelser. Men berättelser är inte dokument: vissa ger intrycket att Jablonskis såg positivt på dem (s. 50). Tillsammans med Juozas Senkus hade han pratat om en ganska kraftig flicka, Deveikytę, och sagt att efternamnet Deveikė skulle passa henne bättre och att vuxna flickors efternamn borde användas utan diminutivsuffix. Jablonskis kallade också Vosylyte för Vosyle, men det är okänt under vilka omständigheter: om han sade det direkt till henne eller bara talade så med andra. Jag hade mycket långvarig och nära kontakt med Brone Vosylyte och hörde många berättelser om Jablonskis, men hon nämnde aldrig att Jablonskis hade kallat henne Vosyle. Senkus återger Jablonskis åsikt: byborna gjorde rätt när de kallade lille Senkų för Senkiuku, men folkskolan gjorde fel när den kallade den lille knatten Senkum. I dagens diskussioner erinrar sig Albinas Petrulis ett helt motsatt uttalande av Jablonskis (s. 54): att kvinnor som lever lösaktigt är de enda som får öknamn i form av efternamn utan suffix. 326 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rita Miliūnaitė Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes? Jablonskis kan ha sagt både det ena och det andra, eftersom han inte bara skrev grammatiker utan också lyssnade uppmärksamt på människors vardagliga talspråk. Människor kan ha kallat en vuxen och dessutom åldrad kvinna med en efternamnsform utan suffix, och de kan ha uppfattat suffixen i vuxna flickors efternamn som diminutiva och smeksamma suffix i appellativer och känt att de inte passade en åldrad kvinna. Små pojkar kallades verkligen, och kallas fortfarande, Senkiukais, Vitkauskiukais, Jonaičiukais, vilket visar att de ännu inte är vuxna eller självständiga utan fortfarande tillhör familjerna Senkų, Vitkauskų, Jonaičių. Ingen har emellertid någonsin föreslagit att diminutiva former av mansnamn skulle skrivas in i officiella handlingar, eftersom pojkarna en dag växer upp, gifter sig, lämnar sina föräldrar och blir överhuvuden för andra familjer. Då bildas deras hustrurs och döttrars efternamn av deras efternamn; de små pojkarna i familjen kommer också att kallas med diminutiva efternamnsformer tills de växer upp och bildar egna familjer. Jablonskis, en professionell språkvetare, hade fog för att hävda att inga reformer kunde göras i det etablerade efternamnssystemet och att kvinnor endast öknamngavs med efternamn utan suffix. Och det bör man tro på, eftersom de moraliska värderingarna i litauiska familjer fortfarande var mycket starka under Jablonskis livstid. De diminutiva suffixen i litauiska efternamn har ingen diminutiv betydelse. I kvinnors efternamn markerar de tillhörighet till en familj, medan de i mäns efternamn är helt betydelselösa: Labutis, Seibutis, Urbutis, Gražulis, Balčytis, Saulytis, Antanėlis, Kunigėlis osv. För att bättre förstå skillnaden i betydelse mellan egennamn och appellativer kan vi jämföra två efternamn som tycks ha helt motsatt betydelse – Didžiulis och Mažiulis. En mycket liten person kan heta Didžiulis, medan Mažiulis mycket väl kan vara en storväxt man. Efternamn tillhör samma namnsystem som namn på städer, floder och sjöar, och skiljer sig genom sina semantiska egenskaper från appellativer. På s. 117 skriver Miliūnaitė att diskussionerna i början av 2000-talet inte utnyttjade hela den potential av argument som hade framförts i 1900-talets diskussioner. Sådana är vi: det som bekymrar oss mest är inte vad någon har sagt en gång i tiden eller fortfarande säger, utan att vi själva vill framträda med vår enda sanning. Denna studie av Miliūnaitė är den första som presenterar en stor mångfald av argument, men det är ännu tveksamt om någon kommer att ta vara på potentialen i de rationella argument hon lyfter fram, eftersom vi ofta förbiser enskilda tänkare. I diskussionen 1967 skrev Kazys Ulvydas klokast (s. 62–63). Vem skulle kunna säga hur hans insikt borde ha förmedlats till allmänheten? Jonas Kazlauskas instämde med honom, men Aleksas Girdenis såg till exempel inte ens några lingvistiska problem här: lägg till ändelsen -ė hur mycket du vill. Till en början kan Degutė, Girdenė, Vanagė, Skiauterė, Kačerauskė verka en smula märkliga, men ”eftersom det inte finns något olitauiskt i dessa efternamn, skulle de utan svårighet slå rot med tiden” (s. 65). Ulvydas gjorde inga misstag, medan Girdenis gjorde det. Det berodde på den tid de levde och mognade i, på deras ålder och på hur ingående de hade satt sig in i sakens kärna. Recenzijos / Reviews 327 ALDONA PAULAUSKIENĖ Ulvydas såg inget inflytande eller någon möjlighet för någon att med sin vilja ingripa i de naturliga processerna för språkliga företeelsers bildning och utveckling. Han är övertygad om att det som är genuint, specifikt och vackert i språket bör uppskattas och värnas. Det är inte efternamnen utan samhällsordningen som förändrar synen på gifta och ogifta kvinnor. Han likställer inte personnamn med yrkesbeteckningars par (daktaras – daktarė), än mindre med djurbeteckningar (vilkas – vilkė), medan Girdenis hävdar att just dessa exempel visar att efternamn utan suffix för kvinnor inte strider mot det litauiska språkets natur (s. 64). Enligt Girdenis skulle bara en liten språklig detalj vara besvärlig: om mannens efternamn vore Dirsė, Lapė, Kupė, Rutė, Ružė, Tupė, Žylė, skulle kvinnans efternamn då inte skilja sig från mannens. Men till sist förebådar inte heller Girdenis slutsats några omvälvningar, eftersom orsaken till att kvinnors efternamn ändras inte är språklig utan social, och därför förblir allt som det varit (s. 64). Ulvydas står alltså närmare sociolingvistiken än Girdenis. I Miliūnaitės studie återges också uppfattningen att polackerna skulle ha påtvingat oss suffixförsedda flicknamn för kvinnor och sedan själva övergett dem. Sociolingvistiken skulle vederlägga detta, eftersom den inte bara studerar språket utan också historien, sederna, traditionerna och folkloren hos det samhälle som använder språket; därav framgår normerna för samhällslivet och familjemoralen. Litauerna har en gammal mytologisk saga, ”Eglė, ormarnas drottning”. Den härrör troligen från hednisk tid, då litauerna dyrkade träd och ännu inte hade efternamn, men familjebildningens normer avspeglas redan i den. Žilvinas är ormarnas kung, och Eglė, hans hustru, är ormarnas drottning. Deras barn – tre söner och den yngsta dottern – har namn efter träd: Ąžuolas, Uosis, Beržas och Drebulė. Žilvinas och Eglė gifter sig inte av kärlek, utan genom svek och tvång. Eglė lovade att gifta sig med ormen för att få tillbaka sin skjorta, och sedan lyckades ormarna först vid tredje försöket med våld föra henne från föräldrahemmet. Eglė var lycklig i sitt hem, men längtade också efter sina föräldrar, bröder och systrar och ville bara besöka dem. Med hjälp av en spåkvinna klarade hon svårövervinneliga prövningar, och hennes make lät henne resa på villkor att hon inte nämnde hans namn. Hon nämnde det inte, och sönerna avslöjade det inte heller; det var dottern som gjorde det. Efter Žilvinas död återvände Eglė ändå inte till föräldrahemmet, eftersom en gift kvinna inte kan återvända till sin föräldrafamilj. Hon förbannade dottern, förtrollade sönerna och sig själv, och de förvandlades alla till träd. Sådan är alltså familjestrukturen. Sönerna förblir trogna sin far, medan döttrarna lämnar föräldrahemmet. Det litauiska språket återspeglar skillnaden mellan mäns och kvinnors natur och ställning inom familjen: män gifter sig, medan kvinnor blir bortgifta (lämnar föräldrahemmet), får mannens efternamn och blir mannens egendom. Detta motsvarar också Guds tionde bud. Även nu, när budet har omformulerats något och det inte längre betonas att hustrun är mannens egendom på samma sätt som en åsna eller en sak, tycker män fortfarande inte om när en flicka friar till dem, kastar sig om halsen på dem eller vill bestämma över mannen. De finner henne ointressant, eftersom deras natur kräver att de får en hustru genom att övervinna hinder. I naturen slåss hanarna om honorna. Ser ni hur långt sociolingvistiken kan avlägsna sig från den språkvetenskap vi alla förstår. Systemet för litauiska kvinnors efternamn formades av samhällets syn på familjen som en naturlig och dessutom helig institution. Och det var riktigt. Låt oss undersöka 328 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rita Miliūnaitė Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes? sina bröllopsseder. De visar att kärleken inte var det viktigaste, utan klokheten: man såg till att den familj som bildades kunde leva ett normalt liv, ha tak över huvudet och bröd för dagen. Föräldrarna valde oftast vem man skulle gifta sig med: flickorna fick hemgift, och man åkte hem till mannen för att undersöka om den äktenskapsmäklare som förmedlat giftermålet hade ljugit. Bruden grät alltid på sitt bröllop, eftersom det inte skulle bli lika bra hos svärmodern som hos modern. Få gifte sig av kärlek, men familjerna var stora och starka: Bakom en god man står man som bakom en mur. Ansvaret för familjen och barnen delas lika, och arbetet fördelas efter förmåga. Männen plöjde jorden, sådde spannmål, skar råg, byggde hus, anlade trädgårdar och skötte alla tyngre sysslor på gården som inte passade kvinnor, men de stod aldrig med sleven vid grytorna. Kvinnorna lagade mat, spann, vävde och höll sig närmare barnen och hemmet. Ännu under första hälften av 1900-talet fanns det inga feminister i Litauen som kämpade för jämställdhet mellan män och kvinnor. Inte heller när man gifte sig stod kärleken främst. Mina föräldrar valde inte längre en man åt mig, eftersom det var andra tider, men när jag skulle gifta mig frågade jag mamma vad som händer när kärleken tar slut. Hon svarade: ”Titta inte på det som försvinner, utan bara på det som kommer.” ”Och vad är det som kommer?” ”Ansvar för man och barn kommer, bekymmer kommer, liksom den värme i hemmet som beror på dig.” Vienuolios ”Den drunknade flickan” från första hälften av 1900-talet. Så djupt och subtilt har Vienuolio levt sig in i den olyckliga Veronikas situation att läsarna får intrycket att alla människor omkring Veronika var mycket hemska, känslokalla, grymma och orättvisa (till och med hennes far och de unga män som en gång älskat Veronika). I själva verket var människorna omkring Veronika, som levde i ett samhälle där sexuella relationer utanför äktenskapet betraktades som otukt och en dödssynd, helt normala. Inte ens prästen gav henne absolution: inför hela kyrkan körde han bort Veronika från biktstolen. Under sovjettiden, när jag tillsammans med litteraturläraren och Vilnius universitets lärare Bronė Katinienė muntligt examinerade blivande studenter, fördömde de alla utan undantag, när de talade om Vienuolios ”Den drunknade flickan”, det borgerliga samhället och människornas mörker. De sade att Veronika minsann inte skulle ha behövt ta sitt liv under sovjettiden, eftersom staten också stödde ensamstående mödrar och ingen fördömde dem. Då brukade Katinienė fråga: – Är det verkligen bra även under sovjettiden att vara en flicka med barn? Den tillfrågade visste inte vad han skulle svara. Han kände att det inte var bra, men visste också att det fanns många sådana kvinnor, att man nu såg annorlunda på dem och att ingen särbehandlade deras barn i förhållande till de andra. Mycket förändrades under sovjettiden: människor fördrevs från sina hem, jorden kollektiviserades, kyrkor vanhelgades, etablerade levnadsnormer bröts sönder och mäns och kvinnors rättigheter jämställdes. Kvinnor, liksom män, iförda overaller som dolde alla skönheter och framhävde brister, blandade cement, bar tegel, putsade husväggar, anlade och asfalterade vägar, körde trak- Recenzijos / Reviews 329 ALDONA PAULAUSKIENĖ torer. Över hela Sovjetunionen ljöd namnet Paša Angelina, den första kvinnliga traktorföraren som utmärktes som stachanovit. Är det en sådan jämlikhet våra moderna feminister vill ha? Vill de vara ensamstående med en skara barn? Miliūnaitė noterade att det saknades lingvistiska argument i alla diskussioner och beslut om kvinnliga efternamn utan suffix. Det hade inte räckt med argument från den rena lingvistiken. Det behövdes sociolingvistik. Vid diskussionen om kvinnors efternamn som hölls 1967 kunde exempelvis Girdenis, en av de mest begåvade litauiska språkforskarna, inte se någon lingvistik alls. Den språkliga normeringen under sovjettiden kunde ännu inte ersätta sociolingvistiken. Nu tycks den vara på väg att växa fram, men den är endast konstaterande. Den försöker inte, och kan ännu inte, besvara frågan om det över huvud taget är värt att avskaffa de ärvda suffixen i kvinnors och flickors efternamn, när de varken har en nedlåtande betydelse eller antyder att man är ogift och gammal. Det är ingen skam att vara vare sig gift eller ogift, eftersom suffixet –ienė inte visar att bäraren är en skrumpen gammal kärring, och suffixen i flicknamn visar inte heller att deras bärare är olyckliga gamla ungmör. Tvärtom behåller berömda gifta kvinnor på scenen traditionellt sina flicknamn: Vos yliūtė (Dauguvietienė), Dauguviety tė, Mironaitė, Juodytė, Kymantaitė, Ožel y tė, Pleškytė, Kazragytė, Teišerskytė, Kochanskytė, Leitaitė, Rubackytė, Starošaitė, Ibelhauptaitė, Prudnik ovaitė med flera. När man behåller flicknamn med suffix är varken äktenskapet, nationaliteten eller landet där man nu bor det viktigaste! Valet av efternamn styrs av respekt för födelsebygden och den nedärvda kulturen, som man tillhör och företräder inte bara i Litauen utan i hela världen. Benjaminas Kondratenka, en mångårig lärare i litauiska och litteratur, författare och resenär som följer skaparnas spår genom Litauen, valde medvetet efternamnet Kondratas. Hans motiv för att byta efternamn var: ”Det är inget dåligt med att nationaliteter eller religioner förenas i ett äktenskap; det viktiga är hur man beter sig i det land där man föddes, bor och talar dess språk, i det land som nu är som en egen moder” (Kondratas Benjaminas. Kūrėjų pėdsakais 6. Vilnius, 2010, p. 138). Jag har redan sagt att feminister som strävar efter lika eller till och med mer omfattande rättigheter borde stanna vid flicknamnen och inte förvanska de etablerade formerna av kvinnors efternamn (s. 117), och nu upprepar jag det. Jag motsätter mig beslut om att skriva främmande efternamn på originalspråket. Lettarna gjorde inte det, utan behöll den traditionella stavningen så som de uttalar namnen, trots att de var tvungna att gå till domstol. Jag motsätter mig också att litauiska kvinnors efternamn omformas genom att suffixen tas bort. En operasångerska med världsrykte gifte sig med en utlänning och kom in i hans familj, men tog inte sin mans efternamn; i stället kortade hon sitt eget litauiska efternamn från Urmanavičiūtės till Urmaną. Den senare formen strider inte mot språkets normer, visar åtminstone femininum och böjs. Men en annan primadonna, som ofta syns i litauisk tv, gjorde om Kazlauskaitės till det oböjliga efternamnet Kazlaus. Detta efternamn är helt omöjligt i litauiskans och den litauiska kulturens kontext, men nu finns det redan. 330 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rita Miliūnaitė Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes? Litauiska kvinnor utomlands var enligt främmande länders lagar tvungna att ta sin makes efternamn. Detta berodde på att främmande språk i allmänhet inte skiljer mellan grammatiska genus. I den engelska språk- och kulturkontexten skulle Drąsučios hustru enligt lagarna också heta Drąsutis. Nu väljer en del även i Litauen, i förakt för sina egna värderingar, sitt språk, sin kultur och sina lagar, utan att alls bry sig om att mannens efternamn inte passar en kvinna och är fult, och att hon genom att använda det oförändrat skiljs från mannens efternamn, att ta mannens efternamn utan ens en ändelse som visar kvinnligt genus. När jag säger detta tänker jag på efternamnet Bosas, som tillhör en mycket vacker kvinna. Låt oss föreställa oss det i ett språkligt sammanhang. Litauerna kallade också grannarna oftare vid efternamn än vid förnamn: ”Šarkus åker ensam till marknaden och förser familjen med allt, medan Šarkuvienė lever som en fin dam och aldrig sätter sin fot utanför hemmet.” Låt oss nu i detta sammanhang använda en kvinnas efternamn Bosas. Vad får vi då? Och vilka litauiska lagar legaliserar sådana efternamn? Om jag säger ”Det här är Bosas hus”, kommer människor som ännu inte har förlorat sin språkkänsla bara att förstå mig som om jag talade om mannens hus, fast jag ju ville säga att det är hans hustrus hus. Nog om kvinnors efternamn! Avslutningsvis måste det sägas att de bara är en liten del av en mycket stor omvälvning i samhällslivet och av det faktum att vår kultur i allmänhet håller på att gå under. Allt som vi nu kallar modernt har inte ett uns av nationell prägel. Det finns otaliga exempel som stöder detta påstående: alla sorters konst, officiella och inofficiella offentliga texter, annonser, reklam, våra språkvanor, utrop, emotionella och expressiva ord. Det litauiska språket har så många sådana ord (det skiljer mellan interjektioner och ljudhärmande ord, något andra språk inte gör), men det visar sig att våra egna inte räcker till: vi ropar super, yes, vau! Har alltså försvararna av vårt statsspråk och vår nationella kultur inget annat att göra? I framtiden kommer det att bli ännu större brist på sådana försvarare, för vem skulle nu kunna säga när litauistiken blir ett prestigefyllt ämne och när de allra begåvade avgångseleverna från gymnasieskolorna kommer att välja det. När vi var en del av Sovjetunionen bevarade vi ändå vår längtan efter frihet och var stolta över vårt hemland, men nu ropar vi kanske unisont LIETUVA! bara under basketmatcher. Nu ligger vårt hemland i hemlandet, som Europeiska unionens president sade på Vilnius universitets stora gård när han gratulerade Litauen till att ha tagit över ordförandeskapet för EU-parlamentet. Jag lyckas inte ens avsluta recensionen av Rita Miliūnaitės bok ordentligt. Jag kan bara besvara hennes fråga på omslaget. Jag anser att vi inte behöver kvinnliga efternamn utan suffix. Inlämnad den 27 oktober 2013. ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilniaus universitetas Balio Sruogos g. 8-1, LT-10220 Vilnius, Lietuva [email protected] Recenzijos / Reviews 331