Rolandas Kregždys. „Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis“

HARALD BICH LMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Mainzer Akademie der Wissenschaften und der Literatur Vetenskapliga forskningsområden: indoeuropeistik, onomastik (ort- och vattennamn), iranistik (syntax). Rolandas Kregždys BALTISK MYTOLOGEMETYMOLIGIORDLISTA I: KRISTBURGFÖRDRAGET Mokslo monografija Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas, 2012, 624 S. ISBN 978-9955-868-50-7 Den föreliggande monografin (att och varför boken betecknas som žodynas ’ordbok’ förblir egentligen oklart, särskilt som den i undertiteln kallas ”mokslo monografija”) erbjuder läsaren en imponerande sammanställning av författarens kunskaper om utsnitt ur balternas mytologi. Författarens mål är att etymologiskt utforska de baltiska mytologemen. Med mytologem, ett ännu inte särskilt spritt begrepp, avser Rolandas Kregždys ord med sakral konnotation. Och som verkets praktiska betydelse betraktar han rekonstruktionen av baltiska arkaiskmytologiska motiv och koncept (s. 14, 507). Som grund för undersökningarna i denna första volym, som säkert kommer att behöva följas av mer än ytterligare en, och för att säkerställa något som liknar en fullständig undersökning av materialet, tjänar de relevanta faktografiska uppgifterna (särskilt namnmaterialet i vidare bemärkelse) som fredsfördraget i Christburg mellan Tyska orden och preussiska stammar den 2.2.1249 erbjuder. Detta framför allt onomastiska material, liksom de mytologiska föreställningar hos de västbaltiska stammarna som återspeglas i det, sätts in i ett större sammanhang inom Baltikum, men korreleras också med uppgifter som återfinns exempelvis i Tacitus’ Germania, i Orosius’ Historiae adversum paganos eller i senare källor, såsom Chronicon terrae Prussiae av Peter von Duisburg, eller ännu senare verk, exempelvis Grunaus. Och dessa resultat presenteras utförligt och i stor omfattning, framför allt med motsvarande Recenzijos / Reviews 207 HARALD BICHILMEIER motsvarande företeelser hos germanerna, italikerna och andra folk (särskilt även hos grekerna och indierna) jämförs. Målet är alltid också att befria synen på förhållandena hos (väst)baltiska folk från det perspektiv som enligt författaren fortfarande präglar betraktelsen av dessa företeelser och som delvis är nedlåtande. Detta lyckas han med i varje fall. Han visar tydligt att samtliga mytologiska företeelser i sista hand utgör ett indoeuropeiskt arv, som också kan beläggas hos germaner, italiker etc. Efter det litauiska (s. 9 f.) och engelska förordet (s. 11 f.) samt inledningen (s. 13–49), som behandlar forskningsobjektet, de metoder som bör användas för att undersöka det samt klargörandet av diverse termer, är boken i sin huvuddel indelad i fyra kapitel: Kapitel I innehåller en faksimil av Christburgfördraget från 1249, en translitterering av den latinska texten och en litauisk översättning (s. 50–72). Kapitel II ägnas åt förklaringen av teonymen Curche (s. 73–155). Kapitel III behandlar hieronymerna Tulissones och Ligaschones (s. 156–229). Kapitel IV ägnas åt återspeglingen av sol- respektive månkulten i folktraditionerna hos balter, slaver och andra indoeuropeiska folk (s. 230–500). Gemensamt för alla dessa kapitel är att ämnet som nämns i titeln egentligen bara utgör utgångspunkten för betydligt mer omfattande undersökningar. Boken avslutas med en litauisk (s. 500–505) och en engelsk sammanfattning (s. 506–526), samt flera register och index (s. 527–623). Litteraturförteckningen (s. 527–579) imponerar genom sin rikedom och visar hur omfattande författaren har satt sig in i ämnet inför arbetet med boken. Samtidigt framgår det dock också av litteraturförteckningen att författaren uppenbarligen inte hade tillgång till, eller kännedom om, den nödvändiga litteraturen inom alla områden i lika fullständig utsträckning. Med tanke på undersökningens bredd är detta emellertid inte förvånande, och fullständighet är knappast möjlig att uppnå: Det handlar trots allt om historisk-komparativ språkvetenskap för baltiska, slaviska och andra indoeuropeiska språk, mytologi, folkloristik, historia m.m. Avsaknaden av nyare litteratur och en viss obekantskap med den vetenskapliga praxis som råder inom området indiska och iranska språk märks särskilt tydligt: Här saknas Jan Gondas arbeten helt, och Paul Thiemes har, liksom Michael Witzels, endast undantagsvis beaktats. Thomas Oberlies arbeten om vediska saknas, liksom Jean Kellens och Éric Pirarts arbeten om avestiska, medan endast en enda titel av Martin L. West nämns. Ovanligt är hänvisningen till KEWA som ”EWA I–III” och till EWA som ”EWA Ia–IIIa” (s. 529 och passim). Sammantaget saknas en stor del av den nyare tysk-, engelsk- och franskspråkiga litteraturen inom det nämnda ämnesområdet. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att man skulle ha kommit fram till andra slutsatser genom att beakta den, men med tanke på att förteckningen i övrigt är mycket detaljerad och upptar över 1 500 titlar är dess frånvaro ändå en brist. 208 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rolandas Kregždys Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis inom det nämnda ämnesområdet saknas en stor del av den nyare tysk-, engelsk- och franskspråkiga litteraturen. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att man skulle ha kommit fram till andra slutsatser genom att beakta den, men med tanke på att förteckningen i övrigt är mycket detaljerad och upptar över 1 500 titlar är dess frånvaro ändå en brist. Vidare bör det nämnas att Kregždys i sin translitterering av fornindiskan fortfarande använder det sedan årtionden ovanliga tecknet <ç> i stället för det numera brukliga <ś>. Bokens största styrka ligger tveklöst i analysen av de påvisade mytologiska sambanden. Dessa åskådliggörs i ett stort antal relativt kompakta diagram, som dock ibland kräver en del analytiskt arbete av läsaren just på grund av sin kompakthet. I de olika avsnitt som ägnas åt etymologi i snävare bemärkelse bör särskilt den noggrannhet framhållas med vilken Kregždys redovisar och diskuterar äldre förslag: denna genomgång av respektive forskningshistoria är föredömlig. Detsamma gäller utvärderingen av litteraturen om mytologi och folkloristik (särskilt baltisk och slavisk). Något problematiskt är däremot hans förhållningssätt till etymologins metoder i allmänhet: Eftersom de ord som ska undersökas hör till det sakralas sfär i vidare bemärkelse, där man ofta också kan iaktta tabuistiska förvrängningar av ordmaterialet, menar Kregždys att exempelvis metateser (av fonem såväl som hela stavelser), (oregelbundna) synkoper och liknande i princip bör tas med i analysen redan från början. I stället borde sådana ljudförändringsprocesser, som inte omfattas av den sedan nygrammatikernas tid allmänt vedertagna indoeuropeistiska utgångspunkten om ljudlagar och deras undantagslöshet, egentligen användas först som en allra sista utväg för att fastställa etymologier. Annars hamnar man åter i denna vetenskaps tidiga skede på 1800-talet, då (ur dagens perspektiv) nästan vad som helst var möjligt. Därför bör man i första hand föredra en etymologisering som når ett meningsfullt resultat utan sådana tilläggsantaganden. Just överlappningsområdet mellan mytologi, folkloristik och etymologi förefaller mig emellertid redan i sig vara en ganska riskabel terräng, där man lätt kan hamna i cirkelresonemang: Här kan det mycket väl hända att ett inslag i en sed eller liknande leder till att ett därtill knutet gudanamn eller liknande etymologiseras på ett visst sätt, varefter man slutligen drar slutsatsen att motsvarande sed härstammar från gudanamnet osv. Recenzijos / Reviews 209 HARALD BICHLMEIER I den föreliggande boken gäller detta exempelvis Ligaschones, som härleds från fornp. *gali-šōnīs ’de dödas präst’ (s. 221f., 503, 523). Detta fungerar dock endast om man antar en i sig omotiverad metates av förleden och samtidigt en semantisk förskjutning av denna, något som annars inte kan beläggas: fornp. ack. gallan, nom. *galis, -as betyder ju, liksom lit. gãlas och lett. gals, först ’ände, kant’ och först sekundärt ’död’, men aldrig ’död person’. Här stöter man redan på vissa gränser för vad som är rimligt. Detsamma gäller i slutändan också Tulissones < *d/tulinōsīs ’själarnas herre’ (s. 218ff., 503, 523). Ett annat exempel är etymologiseringen av teonymen Curche (jfr även PKEŽ² 491–493). Den tolkas som /Kurkē/ < fornp. *Kurkis/-īs/-as ’nötkreaturens gud’ och härleds från urbalt. (?) *Kur-va-ka- ’den som äger nötkreaturen’ (s. 108ff., 502, 522). Stammformen *kur-v- förklaras här som en dialektform, som eventuellt skulle ha uppkommit genom en sorts regressiv assimilation ur den egentligen förväntade formen *kar-v-. Det inre *-va- skulle ha försvunnit. I detta sammanhang bör följande påpekas: För bortfallet av det inre *-va- anför Kregždys inga verkliga paralleller, eftersom alla hans exempel visar bortfall i en annan ljudmiljö än den som föreligger här. Antagandet att *kur-v- (fornp. curwis ’oxe’; jfr även PKEŽ² 497–499) skulle vara en (sekundär) dialektal eller expressiv form är inte tvingande; den kan, liksom kymr. carw ’hjort’, återföras på urindoeur. *k̑r̥h₂-uo- ’behornad, försedd med horn’ (Nussbaum 1986, 8). Eftersom den ovan nämnda synkopen av den inre stavelsen inte kan bevisas definitivt, vore det i slutändan också tänkbart att teonymen bygger på en bildning urindoeur. *k̑r̥h₂-ko- > urbalt. *kurka- ’behornad, försedd med horn’. Dessa två exempel må räcka. Ytterligare kommentarer (särskilt om enskilda etymologier) skulle kunna göras till en så omfattande bok som denna, men de skulle inte ändra den grundläggande bedömningen: Kregždys har åstadkommit en verkligt grundlig och grundläggande översikt över ämnet. Mängden data från de mest skilda kunskapsområden som har lagts fram är imponerande, och äldre framställningar i ämnet har utnyttjats i stor omfattning. Framställningen är begriplig och välstrukturerad. När det gäller Kregždys etymologiska förklaringar kommer säkert inte alla (indoeuropeister) att vilja följa honom i varje avseende, vilket beror på att förutsättningen om ljudlagarnas undantagslöshet från början har satts ur spel i viss utsträckning. Mot bakgrund av det samlade arbete som i övrigt har lagts fram väger detta inte särskilt tungt, såvida det inte någonstans trots allt har lett till en cirkelresonemang i den ovan nämnda bemärkelsen. Författaren må önskas stor framgång med det fortsatta arbetet med detta jätteprojekt, och läsaren att det snart färdigställs – och kanske också en kortfattad framställning av detta forskningsvärda komplex som verkligen har karaktären av en ordbok. 210 Acta Linguistica Lithuanica LXX Rolandas Kre gždys Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis LITTERATUR EWA – Mayrhofer Manfred. Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen. 3 bd. Heidelberg: Winter, 1992–2001. KEWA – Mayrhofer Manfred. Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altindischen. 3 bd. Heidelberg: Winter, 1956–1976. Nussbaum Alan Jeffrey 1986: Head and horn in Indo-European. (Untersuchungen zur indogermanischen Sprach- und Kulturwissenschaft 2) Berlin – New York: de Gruyter. PKEŽ2 – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas. Andra reviderade och utökade upplagan. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2013. Mottagen den 5 april 2014. HARALD BICH LMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut: Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Heinrich-und-Thomas-Mann-Str. 26, 06108 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12, 07743 Jena [email protected] Mainzer Akademie der Wissenschaften und der Literatur Digitales Familiennamenbuch Deutschlands Geschwister-Scholl-Str. 2, 55131 Mainz [email protected] Recenzijos / Reviews 211