Greule Albrecht. „Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der Zugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen“

HARALD BICH LMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg Sächsische Akademie der Wissenschaften Forskningsområden: äldreuropeisk hydronymi, indoeuropeisk, keltisk och germansk etymologi, historisk fonologi och morfonologi, mykenska, forniransk syntax. Greule Albrecht TYSK VATTENNAMNSBOK. ETYMOLOGIN HOS VATTENNAMN OCH TILLHÖRANDE OMRÅDES-, BEBYGGELSE- OCH ÄGONAMN Med medverkan av Sabine Hackl-Rößler. Berlin – Boston: de Gruyter, 2014, 634 S., 2 Karten in den Umschlagdeckeln. ISBN 987-3-11-019039-7 Med den Deutschen Gewässernamenbuch [DGNB] som här presenteras har Albrecht Greule för första gången lagt fram en samlad översikt över vattennamnen i det tyskspråkiga området. Redan enbart för detta förtjänar A. Greule tack och erkännande. Boken har tillkommit genom flerårigt arbete 2006–2012 (s. 8) och kan betraktas som summan av hans tidigare arbeten inom toponomastik i vidare bemärkelse. Det står vid sidan av det verk om tyska ortnamn som utkom två år tidigare och som organiserades av Manfred Niemeyer (2012), men skiljer sig tydligt från detta i fråga om koncept och tillkomst: Deutsche Ortsnamenbuch [DONB] kunde bygga vidare på en rad föregångare och är ett samarbete mellan närmare 90 författare. Behandlade är de Recenzijos / Reviews 269 HARALD BICH LMEIER Ortsnamn med omkring 8 000 invånare eller fler. Eftersom många historiker har medverkat i DONB, vid sidan av namnforskare och språkvetare (främst germanister), är den språkvetenskapliga förklaringen i åtskilliga artiklar, särskilt när de behandlar förgermanska namn(namnelement), ofta föråldrad. DONB:s målgrupp var dessutom snarare språkvetenskapliga lekmän än namnforskare. DGNB har däremot tillkommit tack vare framför allt en enda författares idoga arbete. Här behandlas omkring 3 000 vattennamn i det tyskspråkiga området. Detta gör verket som helhet och särskilt vad gäller den språkvetenskapliga nivån betydligt mer enhetligt än DONB. I detta sammanhang bör det också framhållas att ett stort onomastiskt arbete som för första gången behandlar nutida toponymer i vidare bemärkelse har lagts fram med DGNB, och att man där har försökt låta den moderna indogermanistikens kunskaper genomsyra framställningen. Detta kan inte nog betonas, med tanke på att den överväldigande majoriteten av företrädarna för den forskargenerationen höll fast vid den indogermanistiska kunskapsnivån à la Hans Krahe och Julius Pokorny (och därmed ytterst vid förkrigstidens forskningsläge). DGNB är indelad i tre delar: en inledning till vattennamnsbildning och vattennamnsforskning (s. 1–5) samt allmänna förklaringar om bokens tillkomst, artiklarnas uppbyggnad, facktermer med mera (s. 7–17). Huvuddelen utgörs av själva ”namnboken” (s. 21–619), och verket avslutas med litteraturförteckningen (s. 621–634). Den sistnämnda är något omständlig att använda, eftersom en författares titlar visserligen är ordnade kronologiskt, men i ”namnboken” hänvisas till dem med hjälp av titelnyckelord, som i litteraturförteckningen är kursiverade i respektive titel. De enskilda uppslagsorden i ”namnboken” anger först vattendragets namn i standardiserad form. För namn sammansatta med grundord vars genus inte är entydigt fastställt anges den bestämda artikeln och därmed genus. Därefter följer uppgifter om vattendragets läge och längd samt – dock inte genomgående – om uttalet i dialekt. Sedan ges några viktiga historiska beläggformer av namnet, däribland i regel det äldsta belägget. Därefter följer etymologiska och språkhistoriska förklaringar och till sist hänvisningar till den viktigaste litteraturen. Vattennamn med samma uttal sammanförs i en artikel, men kan naturligtvis ha olika etymologier, vilka då redovisas separat för varje underartikel. När etymologin är densamma anges den bara en gång, i slutet av artikeln, gemensamt för alla namnen. 270 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Greule Albrecht. Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der Zugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen Med medverkan av Sabine Hackl-Rößler. Artiklarna ger i allmänhet tillförlitliga uppgifter, men vissa inkonsekvenser är också påfallande och kan åtminstone delvis förklaras av verkets tillkomstprocess: A. Greule håller sig i regel till LIV² i sina rotrekonstruktioner, men vid sidan av dem förekommer också föråldrade skrivsätt av Pokornys typ. Således står ”urig. *h₂em(H)-e- ‘hälla, gjuta över’” (s. 125 s.v. Emme) bredvid ”ig. *ama- (> gm. *ama-) ‘gå energiskt till väga, ta itu med’” (t.ex. s. 126 s.v. Ems; ungefär IEW 36), vilket säkert avser urindoeuropeiska *h₂emh₃- (LIV² 265f.), som framgår av exempelvis s. 127 s.v. Emsbach, där det står: ”urig. *h₂emh₃- (> ig. *ama-) ‘ta i, ta itu med’”. A. Greule lägger alltså in ett mellanled, indogermanskan, mellan urindoeuropeiskan och de enskilda språken; detta motsvarar i stort sett det ljudhistoriska stadium som rekonstrueras i IEW. Det är oklart om A. Greule avser ett faktiskt mellanled eller bara vill tillmötesgå läsare som har svårt att hantera antagandet av laryngaler. För den sistnämnda roten, som utan utvidgning tycks vara belagd i germanska endast i fornisländska ama ‘plåga, besvära’, ami ‘plåga’ och liknande (IEW 778; de Vries 1962: 8; inte i EDPG), förefaller det emellertid redan av semantiska skäl tveksamt om den verkligen kan föreligga i detta och åtskilliga andra vattennamn för vilka den har föreslagits som grund, eller om man inte hellre (alltid?) bör utgå från urindoeuropeiska *h₂em(H)- ‘hälla, gjuta över’. Detta gäller i än högre grad eftersom ett urgermanskt lexem *ami-, *ama- ‘vattendrag’ kan rekonstrueras (citerat efter DGNB 126), vilket då säkert snarare hör till det ovan nämnda ”urig. *h₂em(H)-e- ‘hälla, gjuta över’”. Dessa ojämnheter kan tillskrivas avsaknaden av ytterligare en korrekturomgång, men de kan förstås också bero på det arbetssätt som förlaget föreskrev (personligt meddelande från A. Greule): färdigställda namnartiklar skulle helst inte kompletteras, skrivas om och så vidare. Denna anvisning har också lett till att senare artiklar, det vill säga de som står längre fram i alfabetet, ofta är mer aktuella även vetenskapligt och bibliografiskt än de tidigare. Med tanke på den sexåriga tillkomstperioden (materialinsamling och artikelförfattande) kunde mycket inte längre tas med. Det är beklagligt, eftersom flera arbeten har publicerats under de senaste åren som lett till ett slags paradigmskifte i forskningen om vattennamnens äldsta skikt; detta skifte kan också följas i A. Greules övriga arbeten och han hänvisar själv till det (Greule 2011: 125): inriktningen mot den moderna indogermanistikens metoder och framställningssätt. Förlagets riktlinjer medför ytterligare ett problem, som man förvisso också känner igen från de båda senaste upplagorna av ’Kluge/Seebold’ (EWdS²⁴, EWdS²⁵), vilka tjänat som förebild för DGNB (s. 8): I den etymologiska delen ges oftast bara en förklaring av namnet, en framställning eller rentav Recenzijos / Reviews 271 HARALD BICHlMEIER Diskussioner av konkurrerande förslag förekommer sällan. I den enskilda förklaringen framgår det alltså långt ifrån alltid tydligt om det rör sig om en sedan länge allmänt accepterad etymologi, som kanske bara har moderniserats med avseende på notation, eller om ett (nytt) förslag från A. Greule (som mycket väl också kan härröra från honom själv och ha publicerats redan tidigare). Eftersom litteraturhänvisningarna i varje artikel är mycket kortfattade går det inte heller att dra några slutsatser på den grunden, om man inte har den citerade litteraturen till hands och kan kontrollera den. Som exempel kan uppslagsordet Ems-Bach1 (s. 127) tjäna: 795 Hemisa, 805 (avskrift från 1100-talet) Emisa, Heimese, 1420 Emse. Namnet härleds från förgammalhögtyska *Amisa; en germansk förklaring utifrån roten ’gripa, ta tag i’, som framställts ovan för Ems, övervägs, liksom en keltisk etymologi utifrån roten ’hälla, gjuta över’, vilken också föreslås för de schweiziska ortnamnen Oberems, Niederems (Valais), belagda 1101–1300 som Emesa och 1270 som Hemesa; dessa härleds från ett keltiskt vattennamn *Amisā- (jfr LSG 660, 899). För samma bäck (där dock angiven som ”Emsbach”) anger Greule 1998: 11 = 2007: 48 fortfarande: ”idg. *Amesā, s-avledning till idg. *am- ’flodbädd, dike’. På grund av parallellnamnen rör det sig om ett gammaleuropeiskt namn.”1 Att konkurrerande förslag inte redovisas och att litteraturhänvisningarna är ytterst kortfattade kan vara av föga betydelse för en lekman, men för den som använder DGNB i vetenskapligt arbete försvårar detta arbetet: det lär inte kunna undvikas att enskilda forskare kommer att göra ’nya’ funderingar kring vattennamn som andra redan länge har haft. I många fall kan man dessutom ha andra uppfattningar om etymologier eller om den språkliga klassificeringen av etyma, särskilt när det gäller klassificeringen som keltisk respektive gammaleuropeisk/förindividuellt språklig indoeuropeisk. Så betecknas namnen Isar (högerbiflod till Donau) < Isara (244f.), Isel (vänsterbiflod till Drava) < 1312 Isel < *Isala (246), Isen (vänsterbiflod till Inn) < Isana (246) traditionellt som ”ves.-ig.”; en keltisk förklaring är dock fortfarande möjlig – och har sedan länge betraktats som självklar i keltologiska arbeten:2 Slutligen är det ännu inte säkert klarlagt om ett interkonsonantiskt laryngal inne i ordet, dvs. i näst sista stavelsen, i det ’gammaleuropeiska’ skiktet av vattennamn faktiskt vokaliserades som *a-, 1 Jfr Bichlmeier 2015b beträffande ett antal vattennamn som förmodas innehålla just denna rot. 2 Vgl. etwa Pokorny 1914: 293; DLG² 191; Delamarre 2012: 165. 272 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Greule Albrecht. Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der Zugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen Med medverkan av Sabine Hackl-Rößler. medan detta är säkerställt för keltiskan.3 Dessutom är det ovan nämnda adjektivet belagt även appellativiskt i keltiskan: ordet för ’ekorre’ på fornirländska, íaru, är en vidarebildning av det rekonstruerade urkeltiska adjektivet med det individualiserande on-suffixet och kan återföras på förforniriskt *isarōn- ’den snabbe’, avlett av det urkeltiska adjektivet *isaro- ’snabb’ < urindoeuropeiskt *h₁ish₂-ró-.4 Följaktligen kan *Isa-l/r/nā- < urindoeuropeiskt *h₁ish₂-l/r/néh₂- i varje fall vara keltiskt; om det också kan vara förkeltiskt måste betraktas som osäkert så länge inga exempel på vattennamn kan läggas fram som uppvisar vokaliseringen av urindoeuropeiskt *KHK- > *KaK- och inte ligger inom ett senare keltiskt bosättnings- eller språkområde. Redan i fråga om sådana namn försvåras dessutom inplaceringen i ett språkskikt av att man alltid också måste räkna med en suffixvariant *-eró-, oavsett om man, som Hardarson 2011, förklarar denna som en vr̥ddhi-avledning av urindoeuropeiskt *-ró- eller på annat sätt. Just i det föreliggande fallet skulle en tydlig klassificering av namnen som tillhörande det ena eller det andra språkskiktet slutgiltigt omöjliggöras av urindoeuropeiskt *-h₂-e- > *-a- i inlaut.5 Det finns ett stort antal liknande fall. I ett så omfattande verk kan det inte undvikas att även fel smyger sig in, vilka inte enbart beror på att en forskare har en avvikande uppfattning om enskilda ljudförändringar eller dylikt och därför kommer fram till ett annat resultat än A. Greule. Detta gäller namnet på Luhe (vänsterbiflod till Naab; DGNB 328). Med stöd av belägget forn högtyska Loua (år 905 [avskrift från 1100-talet]) och den moderna dialektformen [lɔu] anger A. Greule kelt. *lōu̯ā- < senurindoeuropeiskt *pl̥ōu̯ā- (med typiskt keltiskt bortfall av p) som en längdstegsbildning till roten urindoeuropeiskt *pleu- ’flyta’ (LIV² 487f.: ’simma, sväva’). Denna härledning är omöjlig, eftersom urkeltiskan inte hade något *ō; urindoeuropeiskt *ō hade utvecklats till *ā i inlaut och till *ū i utlaut.6 Som alternativ lösning föreslås att det övrepfalziska vattennamnet förstås som en germansk bildning, antingen till roten urindoeuropeiskt *leu- ’smutsa ned’ (LIV² 414): grunden är då urindoeuropeiskt *lōu̯-o- ’nedsmutsning, smuts’ eller *lou̯-ó- ’nedsmutsande, nedsmutsare’; en för germanskan oproblematisk vr̥ddhi-avledning urindoeuropeiskt *lōu̯-o- till någon av dessa båda bildningar hade antingen betydelsen ’försedd med smuts, präglad av smuts’ → ’smutsig’ eller ’den som smutsar ned’ 3 Vgl. McCone 1996: 51f.; etwas abweichend EDPC 6: nur in erster Silbe?; Zair 2012: 193–201, zu *isarā- 197. 4 Jfr Ziegler 2001. 5 Vgl. dazu Bichlmeier 2011, 2015a mit weiterer Literatur. 6 Jfr McCone 1996: 54–65; EDPC 8, 9. Rezencijos / Reviews 273 HARALD BICHlMEIER ’hörande’, varvid den första är mer sannolik; eller, med reservationen att en semantisk förskjutning skulle behöva antas, att också en vrddhi-avledning uridg. *louh₃o/eh₂- > urgerm. *lou̯a/ō- kan ligga till grund för den o-gradiga bildningen *lóuh₃-o- ’tvättandet’ eller *louh₃-ó- ’tvättande, tvättare’ (till roten uridg. leuh₃- ’tvätta’ [LIV² 418]).7 De senast anförda exemplen ska dock inte uppfattas som grundläggande kritik av DGNB. De visar snarare hur stort forskningsbehovet fortfarande är inom området för de äldsta skikten av vattennamn i Centraleuropa. Att förbise detta forskningsbehov och delvis även behovet av att ta igen eftersläpningen innebär att blunda för verkligheten. H. Krahes, W. P. Schmids och J. Udolphs arbeten om detta ämneskomplex, som i fråga om metodik (och därmed i regel även resultat) i dag till stor del är föråldrade, behöver ovillkorligen revideras utifrån indogermanistikens aktuella ståndpunkt (såsom recensenten upprepade gånger har framhållit). A. Greule har med DGNB tagit ett stort steg i rätt riktning. Hans bok kommer under många år att vara ett standardverk och kunna tjäna som en värdefull grund för vidare forskning. Nu behövs äntligen en grundlig och fullständig undersökning av åtminstone de äldsta vattennamnsskikten i Centraleuropa, utförd av indogermanister och med en diskussion av de äldre förslagen, i ett verk i flera band. DGNB är inte den sämsta utgångspunkten för detta. LITTERATUR Bichlmeier Harald 2011: Bayerisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht: Teil 2: Isar und etymologisch Verwandtes sowie Addenda zu dem Beitrag in den BONF 46 (2009), 3–63. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 47, 2010[2011], 21–31. Bichlmeier Harald 2015: Einige indogermanistische Anmerkungen zum Namen der Luhe (Obpf.) (Bayerisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht 7). – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 52, 2015. [im Druck] Bichlmeier Harald 2015a: Isar, Isel, Isen, Iser, Isny – Reflexe einer keltischen Gewässernamensippe in Bayern und Österreich mit einem Anhang zu Isura (Bayerisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht 8). – Österreichische Namenforschung 42, 2014[2015]. [im Druck] 7 Vgl. zum ganzen Komplex ausführlich Bichlmeier 2015. 274 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Greule Albrecht. Tysk hydronymordbok. Vattennamnens etymologi och etymologin hos de tillhörande områdes-, bebyggelse- och fältnamnen Med medverkan av Sabine Hackl-Rößler. Bichlmeier Harald 2015b: Ammerbach und etymologisch Verwandtes. – Österreichische Namenforschung 42, 2014[2015]). [im Druck] Delamarre Xavier 2012: Noms de lieux celtiques de l’Europe ancienne (-500/ +500). Dictionnaire. (Collection Les Hespérides) Arles: Éditions Errance. de Vries Jan 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2. erg. Aufl. Leiden: Brill. DLG2: Delamarre Xavier: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. Préface: Pierre-Yves Lambert. 2e édition revue et augmentée. Paris: Éditions Errance 2003. EDPC: Matasović Ranko: Etymological Dictionary of Proto-Celtic. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9) Leiden – Boston: Brill 2009. EDPG: Kroonen Guus: Etymological Dictionary of Proto-Germanic. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 11) Leiden – Boston: Brill 2013. EWdS24: Kluge Friedrich / Seebold Elmar: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24., durchges. u. erw. Aufl. Berlin – New York: de Gruyter 2002. EWdS25: Kluge Friedrich / Seebold Elmar: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 25. Aufl. Berlin – Boston: de Gruyter 2011. Greule Albrecht 1998: Gewässernamenschichten im Flußgebiet der Lahn. – Nail Robert (Hg.): Die Welt der Namen. Sechs namenkundliche Beiträge. (Schriften der Universitätsbibliothek Marburg 87) Marburg: Universitätsbibliothek Marburg, 1–17. Greule Albrecht 2007: Etymologische Studien zu geographischen Namen in Europa. Ausgewählte Beiträge 1998–2006 herausgegeben von Wolfgang Janka und Michael Prinz. (Regensburger Studien zur Namenforschung 2) Regensburg: edition vulpes. Greule Albrecht 2011: Arbeits- und Darstellungstechniken des Deutschen Gewässernamenbuchs. In: Ziegler, Arne / Windberger-Heidenkummer, Erika (Hgg.): Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis. Berlin: Akademie-Verlag, 117–126. Harðarson Jón Axel. 2011: Um orðið járn í fornnorrænu og forsøg þess. – Orð og tunga 13, 93–121. IEW: Pokorny Julius: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. I. Band. München – Basel: A. Francke 1959. LIV2: Rix Helmut et al.: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. Zweite, verb. u. erw. Aufl. Wiesbaden: Reichert 2001. Recenzijos / Reviews 275 HARALD BICHIMEIER LSG: Lexikon der schweizerischen Gemeindenamen. Dictionnaire toponymique des communes suisses. Dizionario toponomastico dei communi svizzeri, hrsgg. vom Centre de Dialectologie an der Universität Neuchâtel unter der Leitung von Andres Kristol. Frauenfeld – Stuttgart – Wien: Huber, Lausanne: Editions Payot 2005. McCone Kim 1996: Towards a Relative Chronology of Ancient and Medieval Sound Change. (Maynooth Studies in Celtic Linguistics 1) Maynooth: Department of Old and Middle Irish, St. Patrick’s College. Niemeyer Manfred (Hg.) 2012: Deutsches Ortsnamenbuch. Berlin – Boston: de Gruyter. Pokorny Julius 1914: Herkunft und Etymologie des Wortes Eisen. – Kuhns Zeitschrift 46, 292–294. Zair Nicholas 2012: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Celtic. (Brill’s Studies in Indo-European Languages and Linguistics 7). Leiden – Boston: Brill. Ziegler Sabine 2001: Altirisch íaru, das „flinke“ Eichhörnchen. – Fritz, Matthias / Zeilfelder, Susanne (Hgg.): Novalis Indogermanica. Festschrift für Günter Neumann zum 80. Geburtstag. Graz: Leykam, 587–590. Inkommen den 2 juni 2015. HARALD BICHIMEIER Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg Institut für Vergleichende Indogermanische Sprachwissenschaft Kochstr. 4/16, D-91054 Erlangen [email protected] Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2, D-06108 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften Arbeitsstelle Jena Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12, D-07743 Jena [email protected] 276 Acta Linguistica Lithuanica LXXII