William R. Schmalstieg. „Studies in Old Prussian“

DANIEL PETIT École Normale Supérieure, Paris Forskningsområden: klassisk filologi, indoeuropeiska studier, baltiska studier. William R. Schmalstieg STUDIER I FORNPRUSSIISKA En kritisk översikt över relevant litteratur inom området från 1975 till 2005 Vilnius: Vaga, 2015, 479 p. ISBN: 978-5415-02-384-4 Denna bok inleder en ny serie ägnad åt det fornpreussiska språket och den fornpreussiska kulturen, Bilėmai bhe ersinnimai (’vi talar och vi lär oss’). Enligt redaktörerna är syftet med denna nya serie att ’tala om vår kultur’ och att ’känna till den globala kulturens bidrag till utforskandet av vår egen kultur’, vilket är ett ambitiöst mål som öppnar nya horisonter för förståelsen av det fornpreussiska språket och dess östeuropeiska kulturmiljö. Serien inleds med en ny bok om det fornpreussiska språket av den välkände amerikanske lingvisten, baltisten och slavisten William R. Schmalstieg (hädanefter WS). Jag behöver knappast presentera WS för läsarna av denna recension. Hans arbeten om de baltiska språken, särskilt fornpreussiska och litauiska, har blivit standardverk för alla som arbetar inom området: An Old Prussian Grammar (1974), Studies in Old Prussian (1976), A Lithuanian Historical Syntax (1988), The Historical Morphology of the Baltic Verb (2000). Vart och ett av dessa arbeten kännetecknas av förstahandskunskaper i baltisk filologi och ett imponerande analytiskt djup, vilket gör WS till en av de främsta nu levande experterna inom området. In 1976, WS published Studies in Old Prussian, A Critical Review of the Relevant Literature in the field from 1945 (The Pennsylvania State University Press, 420 pages). According to the foreword, the purpose of the book was ‘to examine critically the literature published about the Old Prussian language since the end of World War II in 1945’ (p. ix); the book was divided into ten general sections: The Old Prussian people; The Sudovians or Jatvingians; The Old Prussian language; Texts in Old Prussian; Phonology; Old Prussian nominal morphology; Recenzijos / Reviews 263 DANIEL PETIT Pronomen, adverb och prepositioner; fornpreussisk verbmorfologi; diverse; fornpreussiska etymologier. Den föreliggande boken, som publicerades nästan fyrtio år efter sin ”storebror”, har samma målsättning och avser, som WS uttrycker det i inledningen, ”att granska och ibland kommentera några av de viktigaste bidragen till studiet av det fornpreussiska språket sedan publiceringen av Studies in Old Prussian år 1976”. Tillsammans ger de båda böckerna en översikt över forskningen om fornpreussiska under de senaste sjuttio åren, sedd genom en av områdets främsta bidragsgivares ögon. Publiceringen av den nya boken sker emellertid mot en helt ny bakgrund jämfört med 1976. Inte nog med att de baltiska staterna har återvunnit sin självständighet, vilket har främjat vetenskapliga kontakter inom forskarsamhället; även betydande framsteg har gjorts under senare år inom baltisk och fornpreussisk filologi. Man skulle till och med kunna tala om en total omvälvning i vårt synsätt på det fornpreussiska språket. Denna genomgripande förändring beror på att nya generationer av forskare har förnyat våra kunskaper om fornpreussiska i grunden (Vladimir N. Toporov, Wojciech Smoczyński, Vytautas Mažiulis, Frederik Kortlandt, Pietro Umberto Dini) och på utgivningen av epokgörande verk som Prusskij Jazyk (V. N. Toporov, 1975–1990), Prūsų kalbos etimologijos žodynas (V. Mažiulis, 1988–1997) och Lexicon der altpreussischen Verben (W. Smoczyński, 2007). Dessa Studies in Old Prussian är resultatet av denna period av omvälvande förändringar och avser att blicka tillbaka på dess historiska landvinningar. Att skriva en kritisk litteraturöversikt förutsätter två egenskaper. För det första måste man hålla tillräcklig distans till sina egna teorier för att kunna bedöma andras avvikande uppfattningar objektivt; inget vore värre än att bedöma andra forskares bidrag genom de egna ståndpunkternas trånga prisma, vilket skulle kunna mynna ut i en förödande monolog. En första blick på WS:s nya bok visar att så inte är fallet: i sin diskussion av litteraturen gör WS alltid välavvägda bedömningar och hänvisar till sina kollegors arbeten med elegans och hederlighet. Även när han inte delar de uppfattningar som andra forskare företräder, återger han dem inte på ett missvisande sätt och avfärdar dem inte heller kategoriskt. Detta är rätt sätt att bedriva vetenskap: som en respektfull dialog mellan människor med olika bakgrund som arbetar med samma frågor. Den andra egenskapen är fullständighet och noggrannhet. Med tanke på det stora antalet studier om fornpreussiska är detta en särskilt krävande utmaning, och man kan inte förvänta sig att någon recensent ska känna till allt som har skrivits om fornpreussiska. WS har emellertid gjort en lovvärd ansträngning för att fånga hela mångfalden av tankar och åsikter om det fornpreussiska språket, och den bild som framträder i hans bok ger en rättvisande och balanserad överblick över forskningen om fornpreussiska under den behandlade perioden. 264 Acta Linguistica Lithuanica LXXII William R. Schmalstieg. Studies In Old Prussian Boken är indelad i 11 kapitel som täcker alla aspekter av det fornpreussiska språket, från dess dokumentation till analysen av dess grammatik. Kapitel 1 (s. 31–32) är en mycket kort introduktion som sammanfattar bokens omfattning. Kapitel 2 (s. 33–45) behandlar utgåvorna av fornpreussiska texter. Två av dem publicerades under den period som boken omfattar: V. Mažiulis referensutgåva av den fornpreussiska korpusen i två volymer (1966 och 1981) och faksimilutgåvan av den första katekesen, utgiven 1995 av Bonifacas Stundžia och Mikelis Klusis (Pirmoji Prūsų knyga). En filologisk utgåva strävar efter att så troget som möjligt återge texten sådan den föreligger i originalpublikationen, helst genom ett faksimil; den kan inte gå utöver det skrivna ordet. En fonetisk tolkning är en annan sak, och den har utförts av olika forskare, särskilt M. Klusis (Ponto-Baltica, 6, 1995) för den första katekesen, Toshikazu Inoue (Normalizacija prusskogo jazyka Enxiridiona, Kobe, 1992) för den tredje katekesen, eller Kortlandt i sin elektroniska utgåva (1996) av hela korpusen. Kapitel 3 (s. 43–122) ägnas åt fornpreussisk ortografi och fonologi. Detta är ett område som det har skrivits mycket om mellan 1975 och 2005. Som bekant är WS:s ståndpunkt om fornpreussisk ortografi att det vore förvånande att finna en hög grad av exakthet ”i en tysk prästs fonetiska återgivning” (s. 48). Han uppmanar därför till skepsis inför ”vad som enligt min mening är ett överdrivet beroende av ortografin”. I andra änden av skalan har W. Smoczyński försökt föreslå ett övergripande system för fornpreussisk ortografi, grundat på skrivvanor och skrivfel. Bruket av makron, till exempel (s. 53–57), bedöms olika beroende på vilken syn man har på fornpreussisk ortografi: ett oregelbundet diakritiskt tecken för dem som tillskriver det olika värden, en regelbunden markering av längd och tonem eller ibland en förkortning av nasala diftonger för de andra. Hur som helst uppvisar, som Inoue visar (jfr s. 65), en majoritet av orden i Enchiridion ”allografiskt växlande former”, vilket talar för försiktighet när det gäller fornpreussisk ortografis exakthet. Enligt min mening är WS:s syn på denna fråga, där han konstaterar att ”det förekom talrika avvikelser” (s. 67), fullt berättigad, även om jag anser att en typologi över fornpreussisk ortografi går att utarbeta, om än med vissa brister. Det behöver knappast sägas att ”OPr.-texterna utgör en alltför begränsad korpus för meningsfull statistisk tolkning” (s. 72). I vissa frågor har WS egna uppfattningar som inte delas av majoriteten av forskarna, exempelvis om den urindoeuropeiska monoftongeringen av ordslutande *-on till *-ō i vissa sandhipositioner (jfr s. 84–85), men han framför dessa uppfattningar med nödvändigt kritiskt perspektiv. Här finns också en god diskussion av F. Kortlandts påstående att ”dubbla konsonanter i OPr. kan vara ett tecken på betoning på den följande vokalen” (s. 95), med stöd i exempel som semmē ’jord’, weddē ’förde, ledde’, billīt ’säga’; WS avvisar denna uppfattning och ansluter sig till den traditionella analysen av dubbelteckning som en markering av korthet Recenzijos / Reviews 265 DANIEL PETIT av den föregående vokalen. Därefter följer en utmärkt diskussion om skrivfel och i vilken utsträckning texten bör emenderas (s. 109 f.). Kapitel 4 (s. 123–203) handlar om morfologi och beskriver både nominal- och verbalmorfologi. Praktiskt taget alla de svåra frågorna inom fornpreussisk morfologi diskuteras, och framställningen är tillräckligt detaljerad för att ge en god överblick över de problem som för närvarande diskuteras inom fornpreussisk filologi: hapax legomenon poklausimanas ’hörd’, som ofta överutnyttjas i indoeuropeisk rekonstruktion som en kvarleva av en participbildning *–menos (s. 125 och 176); den oförklarade böjningen av den bestämda artikeln, exempelvis i genitivformen steison (s. 130–133); de personliga pronominens struktur (s. 153–154); preteritumändelsen –ts (s. 165); verbet ’vara’ i preteritum, be ’var’ (s. 169); neutrumgenusets öde (s. 182–184 och 200–201); stamablaut (s. 196–198) etc. Nästa kapitel (kap. 5, s. 206–290) ägnas åt ordförrådet. Det består huvudsakligen av en diskussion om ursprunget till enskilda fornpreussiska lexem och kan ses som ett bibliografiskt tillägg till en fornpreussisk etymologisk ordbok. Många av dem är sammansättningar, såsom paustocaica ’vildhäst’ (s. 205), medeniktawru ’fasan’ (s. 207) etc. Många nya etymologier har föreslagits, i synnerhet av W. Smoczyński i hans många arbeten om fornpreussiska. Ibland tillför WS sin egen uppfattning, exempelvis om fornpreussiska accodis ’hål i väggen för att släppa ut rök’ (s. 245). En lista över lexikala isoglosser som fornpreussiska delar med litauiska, baserad på en artikel av Ademollo Gagliano, diskuteras också ingående (s. 281–286). Materialet presenteras på ett ganska fragmentariskt sätt, där varje lexem diskuteras separat; de fornpreussiska orden klassificeras inte i alfabetisk ordning, utan efter hur de behandlas i litteraturen. Detta är egentligen inget hinder för läsningen, men det stämmer att ett ordregister hade varit till stor hjälp för läsarna. Kapitel 6 (s. 291–325) behandlar syntax. Som bekant är det största problemet med fornpreussisk syntax dess extrema beroende av den tyska originaltexten och frågan om språklig interferens, som i fornpreussiskans fall antar radikala former. Detta är förmodligen skälet till att fornpreussisk syntax har studerats betydligt mindre ingående än grammatikens övriga områden. Det råder ingen tvekan om att det tyska inflytandet på fornpreussiskan är omfattande, men detta inflytande bör särskiljas på olika nivåer, från germaniseringen av fornpreussiskan (språkkontakt) till de mer eller mindre konstlade formerna av textuell interferens som uppstått genom den ordagranna översättningsprocessen (filologisk kontakt), vilket är något annat. Till dessa två nivåer kan man också lägga översättningsprocessens egen inverkan, som i vissa fall fick översättaren att konstruera regler och vägledande kriterier för sin egen orientering. Att klassificera ett visst fenomen som en följd av språkkontakt, av 266 Acta Linguistica Lithuanica LXXII William R. Schmalstieg. Studies In Old Prussian filologisk kontakt eller konstruktionen av översättningsregler är en särskilt svår uppgift. Förekomsten av en bestämd artikel i fornpreussiskan (fornpreussiska stas, jfr s. 291–297 och 308–312) kan exempelvis antingen återspegla ett kontaktinducerat drag hos fornpreussiskan som ett starkt germaniserat språk eller illustrera det upprepade trycket från den tyska underlagstexten; det är lika sannolikt att översättaren, efter att ha identifierat den tysk-preussiska motsvarigheten (der / stas), medvetet använde den som en del av sin översättningsgrammatik. Begreppet ’översättningsgrammatik’ lämpar sig särskilt väl för beskrivningen av den fornpreussiska korpusen; det innebär att regler konstrueras och memoreras. En särskilt lovande forskningsinriktning under de senaste årtiondena har varit att jämföra olika översättningar till de baltiska språken: de fornpreussiska översättningarna måste betraktas i ljuset av andra översättningar från samma tid (fornlitauiska och fornlättiska). Nästa kapitel (kap. 7, s. 327–375) presenterar de ’kortare fornpreussiska texterna’, av vilka några kom i dagen under den period som behandlas. Basel-epigrammet (s. 327–335), som upptäcktes på 1970-talet, är en särskilt fängslande text, vars tolkning fortfarande är omstridd. Därefter diskuterar WS ingående (s. 338–375) den så kallade ’jatvingiska ordlistan’ (Pogańske gwary z Narewu ’hedniska dialekter från Narew’), som upptäcktes (och försvann) 1985 av en viss Vjačeslav Zinov och publicerades 1985 av Zigmas Zinkevičius. Ordlistans språk har varit föremål för livlig debatt; det är uppenbart baltiskt, men kan inte identifieras med något känt baltiskt språk. Paradoxen med denna text är att den är en unik källa men ändå har gett upphov till relativt få studier, som om det funnits en viss motvilja mot att undersöka den. Detta kan naturligtvis bero på manuskriptets turbulenta historia. En ikonoklastisk fråga som aldrig ställs är om V. Zinovs ordlista kan vara en förfalskning snarare än ett autentiskt dokument; för att skingra denna misstanke vore det nödvändigt att få tillgång till V. Zinovs anteckningsbok, hitta och intervjua V. Zinov själv och samla in så mycket information som möjligt om hur texten överförts materiellt. Kapitel 8, som behandlar fornpreussiskans återupplivande (s. 377–381), är mycket kort. Det beskriver försöken att återskapa modern preussiska som ett levande språk, i synnerhet av Letas Palmaitis. WS:s bedömning i frågan är kritisk men välvillig (s. 378): ’Enligt min mening är detta en fascinerande intellektuell övning, även om jag tvivlar på att modern preussiska någonsin kommer att bli ett livskraftigt språk. [...] Man kan dock bara önska dem som vill återskapa en modern preussiska lycka till.’ Ortnamn behandlas i kapitel 9 (s. 383–416). Toponymi är ett av de mest lovande forskningsområdena inom fornpreussiska studier, eftersom den kan tillföra nytt material till den begränsade skriftliga korpusen och vidga vår kunskap om det fornpreussiska ordförrådet. Dessutom har ortnamn sin egen interna Recenzijos / Reviews 267 DANIEL PETIT Logiken och undersökningen av den utgör en disciplin i sig. Detsamma kan sägas om personnamn (kap. 10, s. 417–423). Det avslutande kapitlet (kap. 11, s. 425–442) vidgar perspektivet genom att presentera forngammalpreussiskans relationer till andra språk. Forngammalpreussiskans ställning inom de baltiska språken är svår att fastställa, inte bara på grund av dess många avvikelser från östbaltiska språk, utan också på grund av vår oförmåga att rekonstruera gemensambaltiska som förfader till både västbaltiska och östbaltiska språk. Det här är en mycket fin bok, både välskriven och lättillgänglig, som ger en god överblick över vitaliteten inom forskningen om forngammalpreussiska under de senaste årtiondena. W. R. Schmaltstieg bör gratuleras till detta mycket användbara verktyg, som kröner hans kreativa karriär, gör hans kollegors vetenskapliga produktion rättvisa och banar väg för framtida forskning om forngammalpreussiska. Inlämnad den 28 maj 2015. DANIEL PETIT École normale supérieure 45, rue d’Ulm, 75005 Paris, France [email protected] 268 Acta Linguistica Lithuanica LXXII