Klaidingas kai kurių tikrinių ir bendrinių žodžių (terminų) vartojimas

ZIGMAS ZINKEVIČIUS Professor emeritus Forskningsområden: baltistik, litauiska språkets historia, dialektologi, onomastik. FELAKTIG ANVÄNDNING AV VISSA EGennamn och appellativ (TERMER) Vi inleder översikten med användningen av vår hembygds historiska namn Lietuvos Didžioji Kunigaikštija (Kunigaikštystė), förkortat LDK, när vi talar om Mindaugas, Gediminas och Vytautas epok, då Litauen fortfarande var en helt självständig stat och inte underställd en annan stat – Polen, vilket skedde senare, särskilt efter Lublinförbundet. Mindaugas och Vytautas stat benämns i källorna kungarike, och dess härskare kungar. Att kalla den staten kunigaikštija eller kunigaikštyste (även Didžiąja) är att förminska den och samtidigt förvränga historien. Oftast gör polacker så (även historiker), i syfte att framställa Litauen som en obetydlig stat, trots att landet då härskade över större områden än Polen – med tiden sträckte sig dessa områden från Östersjön till Svarta havet. Det bör understrykas att Litauen då fortfarande var helt självständigt och inte underställt någon. Litauens invånare har sedan gammalt kallats lietuviais. Namnen lietuviininkai eller lietuv(i)nykai förekom också; i modern tid började de användas om invånarna i Lill-Litauen (Preussiska Litauen) – etniska litauer – som flyttade därifrån, från Östpreussen, den del av Litauen som styrdes av tyskarna. Men i vår press blandas namnen på lillitauer och alla litauer ofta ihop, vilket inte borde ske. De två beteckningarna får inte sammanblandas. I stället för lietuvis säger man ibland lietuvaitis och ger ordet en diminutiv betydelse med nedsättande klang. Men lietuvaitis hade sedan gammalt en annan betydelse: son till en etnisk litauer (inte till en litauisk medborgare). Det är i denna betydelse ordet bör användas, i stället för att ge det den betydelse som Litauens fiender hittat på. Namnet Aukštaičiai (Aukštaitija är ett nytt ord) har flera betydelser: språkvetare (dialektologer använder det som namn på en dialekt) förstår det på ett sätt, arkeologer på ett annat. Därför är det, när så behövs och för att undvika missförstånd, klokt att ange i vilken betydelse vi använder det, särskilt eftersom det namngivna områdets storlek beror på detta. I forntiden hade namnet en fysiografisk betydelse och var inte förknippat med någon dialekt eller med människors etnografiska särdrag. Detta är tydligt Įžvalgos / Insights 253 ZIGMAS ZINKEVIČIUS Det framgår av den litauiske härskaren Vytautas den stores brev till kejsaren Sigismund, skrivet den 11 mars 1420. I brevet hänför Vytautas den övre delen av Litauen (alltså höjderna kring Vilnius och Ašmena) till aukštaičiai och den nedre delen (alltså låglandet i mellersta Litauen, i Nevėžis avrinningsområde) till žemaičiai. Namnen Aukštaičiai och Žemaičiai användes i fysiografisk betydelse också av Tyska ordens krönikörer, som återgav dem på tyska och latin som Litauens övre (belägen på höjderna) respektive nedre (belägen i låglandet) delar. Varken Vytautas eller Tyska ordens krönikörer kan ha kallat litauerna inom det nuvarande området för den žemaitiska dialekten för žemaičiai, eftersom kuroner bodde där vid den tiden. Det bör understrykas att aukštaičiai, liksom žemaičiai, i källorna betraktas som samma litauer, som talade samma litauiska språk. Källorna nämner över huvud taget ingen språklig skillnad. Den var fortfarande obetydlig då. Den nuvarande žemaitiska dialekten uppstod senare. Kuronernas substrat spelade en avgörande roll för dess uppkomst. På grund av detta skilde sig den žemaitiska dialekten inte bara kraftigt från litauiskans övriga dialekter, utan žemaičiai själva ärvde också många karaktärsdrag som var typiska för kuronerna (envishet med mera). Dessa egenskaper utvecklades med tiden och fjärmade žemaičiai från andra litauer. Till slut ledde detta till uttryck för en uppfattning om en självständig etnos, skild från litauerna. Mot denna bakgrund bör orden aukštaičiai och žemaičiai användas med försiktighet. Förr betydde de nämligen inte det som vi i dag betecknar med dem. Om vi bortser från detta kan vi vilseleda varandra och missförstå varandra. Viktigast av allt är att alltid komma ihåg att benämningen žemaitis i det nuvarande området för denna dialekt är införd utifrån. Användningen av benämningen Žemaičiai (Žemaitija, liksom Aukštaitija, är ett nytt ord) kompliceras ytterligare av att man på 1600-talet med det žemaitiska språket avsåg en av den tidens skrivna varianter av litauiska, som användes i den religiösa skrifttraditionen inom Žemaitijas stift. De hade ingenting gemensamt med den nuvarande žemaitiska dialekten och hade sitt ursprung i låglandet i den aukštaitiska dialekten i mellersta Litauen (i Nevėžis avrinningsområde). Allt detta skapade förutsättningar för att ordet žemaitis kom att uppfattas på olika sätt, gav upphov till många tvister och ledde till och med, som nämnts, till att žemaičiai betraktades som en separat etnisk enhet. Därför måste vi använda detta ord mycket försiktigt, så att vi inte sammanblandar de olika språkliga enheter – aukštaičiai och žemaičiai – som det tidigare användes för. Vi bör också använda etnonymen Aiščiai. med försiktighet. Vi får inte bortse från det faktum att Tacitus använde detta namn om en baltisk stam som, liksom preussarna, tillhörde de västbaltiska folken (lingvisternas term), vars språk skilde sig mycket från litauiskan och inte kan likställas med den. Senare började ordet aisčiai användas om alla balter (Kazimieras Jaunius, Kazimieras Būga med flera). Detta är en ny, utvidgad betydelse av ordet. 254 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Felaktig användning av vissa egennamn och appellativ (termer) Allt detta måste man ha i åtanke när man använder detta ord. Annars förvandlar vi på ett konstlat och oreserverat sätt den historiska västbaltiska stammen till litauer. Landskapsnamnet Suvalkija uppstod när Suwałki-guvernementet inrättades. Tidigare fanns inget sådant namn, även om man ibland felaktigt talar om Suvalkija som ett mycket gammalt namn. Det bör man inte göra. Under mellankrigstiden tyckte man om att skriva och tala om suvalkiernas dialekt, som påstods ha gett upphov till litauisk standardspråk. I själva verket har det aldrig funnits någon suvalkisk dialekt. Det litauiska standardspråket (särskilt skriftspråket) har överförts från Lill-Litauen (Preussiska Litauen) och anpassats till Stor-Litauens behov. Detta arbete utfördes av språkforskare, främst Jonas Jablonskis, som med fog kallas det litauiska standardspråkets fader. Förutom Suvalkija används också namnet Sūduva, ungefär i samma betydelse. I själva verket var Sūduva en av de västbaltiska stammarna (en språkvetenskaplig term), som ingick i den jatvingiska stamunionen och således stod ganska långt från litauerna; den bör därför inte utan vidare likställas med dem. Invånarna i det nuvarande området kring det forna Sūduva kallas sūduvier. Detta namn har de uppenbarligen ärvt från de verkliga (forna) sūduvierna. Det råder oenighet om hur nära de nuvarande sūduvierna är släkt med det forna Sūduva. Hur det än förhåller sig bör de inte helt likställas med de verkliga (forna) sūduvierna, som språkligt måste ha skilt sig avsevärt från litauerna. Tyvärr görs detta ofta. I sydöstra Litauen finns dzūkernas dialekt. Namnet har bildats utifrån uttalet av affrikatan dz i stället för standardspråkets dž, alltså utifrån dzūkiskt uttal. Men detta uttal förekommer inte bara inom dialektområdet, utan över ett mycket större område. Tidigare skilde man mellan västliga (äkta) och östliga (vilniusbor) dzūker. De östliga dzūker som avses på detta sätt är emellertid i själva verket inte västlitauer (som de äkta dzūkerna), utan östlitauiska höglandstalare från Vilniusområdet, som bara i viss mån (en del mer, andra mindre) talar dzūkiskt. De så kallade östliga dzūkerna skiljer sig i själva verket mycket från de äkta dzūkerna och kan därför inte utgöra samma dialektgrupp som de. Av denna anledning slutade man betrakta dzūkiskt uttal som ett särskiljande kriterium för dialekter. Men i pressen och talspråket bortser man ofta från detta, och varje person som talar ens en aning dzūkiskt betraktas som dzūker. Det leder till förvirring. När man använder ordet dzūkas bör man alltså vara försiktig. Våra östra grannar är belarusierna. Det är en ny stat. I forna tider (under Mindaugas–Vytautas epok) fanns en sådan stat ännu inte. Namnet härrör från det regionala namnet Vita Rus i det forna (Kievrusiska) Rus (inte Ryssland; det namnet användes inte ännu då). Namnet Belarus (av vit + Rusija, inte Rusia) främjades starkt under bolsjevikernas styre i Litauen, naturligtvis på grund av Rysslands imperialistiska strävanden. Belarusierna själva kallar sin stat Беларусь (’Vita Rus’, inte ’Vita Ryssland’). Nu har även ryssarna börjat kalla dem så. Men vi håller oss, av okänd anledning, fast vid det sovjetiska namnet Baltarusija (med –Rusija!), historiskt Įžvalgos / Insights 255 ZIGMAS ZINKEVIČIUS felaktiga. Således har vi, som folket skulle säga, blivit ”heligare än påven”. Det är dags att fundera över vad vi ska ersätta denna sovjetism med och sluta förolämpa våra grannar genom att härleda namnet på deras land från Ryssland. Namnen på mer avlägsna länder, som Litauen inte gränsar till, har vi fått inte direkt, utan via förmedlande språk. Ett typiskt exempel är čigonai. Numera märks en tendens att ersätta ordet čigonas med romernas eget namn på sig själva, romas. En allmän sådan och liknande ersättning kan inte godtas, eftersom vi i så fall skulle behöva kalla tyskar doičiai, och ester, i likhet med letter, igau­niais, och så vidare. I enskilda fall kan vi naturligtvis vid behov använda de nuvarande självbenämningarna, men det bör göras med urskillning. Här har endast de namn som många människor använder felaktigt behandlats. Enskilda personers misstag har lämnats åt sidan, eftersom de är omöjliga att ens samla in, för att inte tala om att undersöka systematiskt. Problemet med benämningen på invånarna i Vilniusområdet (Vilnija) berörs inte heller, eftersom det är komplicerat och starkt politiserat. Det är ett ämne för en separat studie. Detsamma gäller sammanblandningen av benämningarna Ryssland och Rus’, ryssar och ryskspråkiga personer, något som förekommer till och med i historikers språkbruk. Inskickad den 18 maj 2015. ZIGMAS ZINKEVIČIUS Justiniškių 41-24, LT-05127 Vilnius, Lietuva [email protected] 256 Acta Linguistica Lithuanica LXXII